Titel: Battleship (2012)
Längd: 131 min
Genre: Action
Skådespelare: Taylor Kitsch, Brooklyn Decker, Rihanna, Alexander Skarsgård, Jesse Plemons, Tadanobu Asano, Liam Neeson
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
Ute till havs har ett konstigt fordon landat som inte verkar vara mänskligt. Alex Hopper, hans bror och resterande militärflottan tvingas därför förhindra en total invasion.




Från att lämna en hel biosalong med snyftande kvinnor ”Titanic 3D” (1997/2012), från att gå till en blandad salong när vi såg ”American Reunion” (2012), till att vandra in i biomörket och sätta sig framför ”Battleship” där det var 99% killar.
Historien är baserad på Hasbros klassiska spel där det i princip går ut på att skjuta ner motståndarens båtar.
Regissören till den här actionspäckade långfilmen är Peter Berg. Han har tidigare gjort bl.a. ”The Kingdom” (2007), ”Hancock” (2008) och även ”Friday Night Lights” (2004).
Huvudrollen Alex Hopper spelades av tuffingen Taylor Kitsch som väldigt nyligen var aktuell i filmen ”John Carter” (2012), och även tv-serien ”Friday Night Lights” (2006-). Hans motspelerska, Brooklyn Decker, har inte varit med i speciellt mycket tidigare och är heller inte särskilt begåvad om jag ska vara ärlig. Fler på rollistan har vi sångaren Rihanna som gjorde det bästa jobbet, väldigt lite av Alexander Skarsgård och även Liam Neeson.  
”Battleship” var för mig en stor besvikelse. Eller jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men någonting MER än det här i alla fall. Skådespelarna gjorde ett halvdant jobb, manuset blev ofta töntigt och karaktärerna var allt annat än originella. För mig blev det även lite svårt att hänga med eftersom det var tre olika sorters militärer (luft, vatten, mark) som alla hade olika namn, utseende och kommandon. En annan sak som också kunde störa mig var att handlingen var för spretig för att kunna bli bra.
Nej, för mig blev det här ingenting annat än en kombo mellan ”Transformers” och ”Predators”….
Jag ger den 2/5

Titel: American Reunion (2012)
Längd: 113 min
Genre: Komedi
Skådespelare: Jason Biggs, Seann William Scott, Chris Klein, Thomas Ian Nicholas, Alyson Hannigan, Tara Reid, Mena Suvari, Eddie Kaye Thomas, Eugene Levy, Jennifer Coolidge
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Det gamla gänget återförenas sedan sommaren 1999. Men mycket har hänt sedan dess och de har alla vuxit upp. Men när det är dags för skolåterträff inspireras de att åter igen gå i gamla spår.




En biokväll i min bok betyder mestadels att man kollar på MINST två filmer (i detta fall tre) på samma kväll. Man måste ju passa på. Seriös-nivån sjönk från+ 100% till -27% när vi precis innan hade suttit i nästan 3 tim och 30 min och gråtit ögonen ur oss när vi såg den nyteknikeserade ”Titanic 3D” (1997/2012), från att vi byte biosalong och istället fick uppleva Stiffmeister skita i en kylbox.
Regissörerna till den här filmen är polarna Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg som bara gjort en film tidigare, nämligen ”Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay” (2008). De är även manusförfattare till de två resterande filmer om grabbarna: ”Harold & Kumar Go to White Castle” (2004) och den nyare ”A Very Harold & Kumar 3D Christmas” (2011).
Skådespelarna och karaktärerna är exakt densamma som varit med i original-filmerna, Jason Biggs, hans Alyson Hannigan, den glappkäftiga Sean William Scott, och resterande från gänget.
Jag är själv ingen som i min ungdom varit speciellt förtjust i dessa ”American Pie”-filmer (för det finns ungefär sex stycken sammanlagt). Jag FICK dessutom inte titta på dessa filmer heller, eftersom jag skulle vara en ”duktig flicka”, och då passade det sig naturligtvis inte att titta på ett gäng tonårskillar som jagade efter nakna highschool-tjejer.
Eftersom jag med andra ord inte haft någon speciell relation till dessa filmer och karaktärer så är väl kanske jag inte den mest passande att ge ett rättvist betyg. Så för mig var filmen ändå ganska meningslös och barnslig, komisk i vissa scener, men ändå ingenting jag känner mig supersugen att se igen. Fan vad trist jag får mig själv att låta…
Jag ger den 2/5

Titel: Titanic 3D (1997/2012)
Längd: 194 min
Genre: Drama
Skådespelare: Kate Winslet, Leonardo DiCaprio, Billy Zane, Kathy Bates, Victor Garber, David Warner, Bill Paxton, Bernard Hill, Frances Fisher
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
På sin jungfruresa åker Titanic ut från hamnen i Southampton med flera tusen passagerare. Två av människorna ombord, Jack och Rose, kommer från helt skilda bakgrunder men blir ändå genast förälskade i varandra. De hinner inte färdas långt förens det ståtliga skeppet krockar med ett isberg. Är Titanic så osänkbart som alla påstår?





Jag nämnde det förut när jag såg ”Lejonkungen 3D” (1994/2012), att hur extremt lycklig jag är som faktiskt får uppleva dessa mästerverk på bio. Själv var jag alldeles för ung för att få gå på den här typen av bio när ”Titanic” hade sin premiär, och det känns därför helt underbart att få en andra chans (och för filmbolagen att heva in ännu mer pengar).
Regissören och manusförfattaren är den prestigefyllda James Cameron. Mannen-myten-legenden som i skrivande stund gör allt från att besöka undervattengravar till att borra på månen (på riktigt, nästan). Han är förmodligen mest känd för att BARA göra bra filmer, några av dem är ”Avatar” (2009), ”Terminator 2” (1991) och ”Aliens” (1986). Han är även på G med att påbörja två uppföljare till hans superomtyckta ”Avatar”.
Filmens Jack spelades av den snyyyyyyygga Leonardo DiCaprio (eller Leo, som jag skulle ha kallat honom om vi var lovers). Honom såg jag senast i ”The Man in the Iron Mask” (1998), men man kan även se honom i ”Inception” (2010) och ”The Departed” (2006). Hans Rose, spelad av den otroligt vackra Kate Winslet fick ALLA tjejer att färga sitt hår rött efter sin filmprestation. Henne såg jag hur som helst senast i ”Contagion” (2011), men hon har även varit med i ”Revolutionary Road” (2008) (med Leo som sin motspelare), och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” (2004).
Det finns såklart massor med rolig fakta kring filmen, men det känns som att de är så jäkla uttjatade att jag helt enkelt LÄNKAR till allt skojigt.
Jag är tjejen som är emot 3D. Det stör mig så fruktansvärt att jag ibland egentligen inte skulle kunna se en film bara för att den har 3D-effekter. Anledningen är att den oftast används slarvigt, i övermängder och alldels på fel sätt – vilket resulterar i huvudvärk. Jag har även varit med om filmer där de bara smackat på 3Dn på ett så slarvigt sätt att man blir alldeles tokig, ögonen arbetar på högvarv för att försöka vänja sig, se och förstå vad som händer. Därför var det med skräckblandad förtjusning som jag valde att se den här filmen, medans jag precis innan gnällde och tjatade på hur ”dååååååligt det kommer bli med 3D”. MEN oj vad jag fick äta upp mina ord. Har aldrig varit med om en film där 3D inte stört mig för ens en sekund, för ens nu. De hade lagt effekterna på så noggranna detaljer att man bara ANADE att de var där (oerhört smakfullt, om man frågar mig). Det kunde vara på något så simpelt som i några av Roses röda lockar. Så litet men ändå effektfullt. Underbart.
Så, när jag erkänt mig uppskatta 3D för en gångs skull, kan jag komma in på själva filmen. För mig är den här på min lista över bästa-filmer-genom-tiderna, och är sannerligen ett rent mästerverk.
Skådespelarnas kemi, historien, romantiken, noggrannheten, paniken, miljön, detaljer och musiken (åååh, musiken), gör det här till en helt felfri film! Första scenen hann inte ens börja innan jag grät min första tår, som sedan fortsatte att rinna genom 194 min (tillsammans med resterande 99% snyftande kvinnorna i biomörkret). Den förtjänar sannerligen varenda en av sina 11 Oscarsstatyetter….
Av mig får den absolut 5/5

Titel: The Darjeeling Limited (2007)
Längd: 91 min
Genre: Drama/Komedi
Skådespelare: Adrien Brody, Owen Wilson, Jason Schwartzman, Amara Karan, Waris Ahluwalia, Wallace Wolodarsky
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Tre bröder återförenas för första gången sedan deras fars begravning. De åker till Indien med målet att göra en andlig resa, på tåget Darjeeling Limited.




Eftersom vi var inne på det Indiska spåret sedan vi såg ”Slumdog Millionaire” (2008), valde vi att fortsätta på samma väg med en annan film som också utspelade sig där, nämligen den extremt svåruttalade ”The Darjeeling Limited” (mittenordet rullar liksom inte på tungan).
Regissören är den 43-åriga Wes Anderson. Han har i sina dagar inte gjort speciellt många filmer, men två av dem är i alla fall ”The Fantastic Mr Fox” (2009) och ”The Life Aquatic with Steve Zissou” (2004).
Som de tre bröderna spelade Adrien Brody som jag senast såg som retard i thrillern ”The Village” (2004), Owen Wilson från den nya ”Midnight in Paris” (2011) och Jason Schwartzman som spelar huvudrollen i tvserien ”Bored to Death” (2009-). Av dem tre är det bara de två sistnämnda som varit med i Wes Andersons tidigare filmer (Owen Wilson har medverkat mer eller mindre i varenda en).
Innan filmen hade jag lite svårt att anpassa lill-hjärnan till vad jag skulle ställa in förväntningarna på. Owen Wilson och Jason Schwartzman är ju båda oftast med i komedier, medan Adrien Brody vunnit Oscar för det uberseriösa dramat om Andra Världskriget ”The Pianist” (2002). Så, skulle filmen bli en tokig skrattfest? Jag visste faktiskt inte. Som tur var lyckades de kombinera drama och komedi på ett väldigt smakfullt sätt, utan att använda sig av (som tur var) varken bajs-skämt eller nakna collage-tjejer som bidrar till att det lätt kan bli fjantigt.
Filmen var egentligen helt okej, men långt ifrån det bästa jag någonsin har sett. Jag gillar den simpla handlingen, den diskreta humorn och Adrien Brody. Kul är även att de prestigefulla skådespelarna Bill Murray och Natalie Portman ställde upp med någon typ av statist-liknande medverkan.
Jag ger filmen en stabil 3/5

Titel: Slumdog Millionaire (2008)
Längd: 120 min
Genre: Drama
Skådespelare: Dec Patel, Freida Pinto, Saurabh Shukla, Anil Kapoor, Rajendranath Zutshi
IMDB-betyg: 8.1/10

Handling:
I det Indiska programmet ”Vem vill bli miljonär” sitter Jamal, en kille från slummen som inte har någon som helst utbildning. Under programmets gång svarar han gång på gång rätt på frågorna, och han arresteras för fusk. För att bevisa sin oskuld berättar Jamal sin livshistoria och varför han kan svaret på frågorna.




Eftersom en kompis varit i Indien några månader ville hon slå ett slag för filmer som spelas in i Indien. Så, det blev med andra ord ”Slumdog Millionaire” en helg för inte allt så längesedan. Den här var väldigt omtalad för några år sedan då den kom från ingenstans och tog hem hela åtta Oscars och la sig bekvämt på plats nr #170 på IMDbs lista.
Filmens regissör är den väldigt duktiga Danny Boyle. De senaste filmerna jag har sett av honom är joden-går-under ”Sunshine” (2007) och ”28 Days Later…” (2002), han ligger även bakom den verklighetsbaserade ”127 Hours” (2010) där James Franco har huvudrollen.
Huvudrollen i den här filmen hade däremot den extremt söta Dev Patel vars utseende säger ”jag kan inte göra en fluga förnär”. Honom kan man se i serien ”Skins” (2007-), och i den totalt värdelösa ”The Last Airbender” (2010).
Enligt min mening är filmen ett smärre genidrag. Den är baserad på boken ”Q & A” av den Indiska författaren Vikas Swarup, som jag faktiskt har liggandes i bokhyllan men som jag än så länge inte orkat tagit tag i. Filmen är uppbyggd på ett otroligt smart sett så att man absolut inte har några problem med att hänga med i storyn (trots att historien i sig är ganska ”hoppig”). Den är väldigt unik på det sättet att den är väldigt tragisk, romantisk och obehaglig på samma gång, samtidigt som man levereras den där härliga feel-good-känslan efteråt. Jag älskar verkligen skådespelarna, historien, miljön, filmningen, musiken…och ja, egentligen allt. För mig är den här filmen felfri.
Jag ger den 5/5

Titel: Jesus Christ Superstar (2001)
Längd: 107 min
Genre: Musikal
Skådespelare: Glenn Carter, Jérome Pradon, Renée Castle, Tony Vincent, Fred Johanson, Rik Mayall
IMDB-betyg: 7.3/10

Handling:
Musikal om Jesus Kristus, Judas och lärjungarna. Allt leder fram till korsfästelsen, men med en Judas syn.




Eftersom att jag inte är någon kyrkfanatiker, valde jag istället att se den här lättsamma musikalfilmen när det vankades Påskhelg för ett tag sedan. Jag är i stort sett besatt av allt som Andrew Lloyd Webber och Tim Rice har gjort, att jag till och med ibland är helt övertygad om att den förstnämnda är något slags geni.
Sångarna/skådespelarna gjordes av Glenn Carter, Jérome Pradon, Renée Castle och vår svenska Fred Johanson.
Filmen, som är ett avsitt av någonting som heter ”Great Performances” (1971-), är en musikalfilm från ett uppträdande. Spontant kanske det inte låter speciellt lockande, men för någon som vanligtvis gillar musikaler och dylikt kommer det här nog slå ganska perfekt.
Det unika med den här historien och hela musikalen är att Jesus framstår mer som vanlig människa än som Gud, hans lärjungar känns lite homosexuella, och att den har en ganska modern känsla – istället för att vara dötrist och slätstruken.
Personligen är jag ju en sådan som en gång hade en fas där jag var helt förälskad i fantomen-karaktären från den populära musikalen The Phantom of the Opera. Så en sådan här film är för mig ganska passande med andra ord. Jag fullkomligt älskar de grymma låtarna, artisterna och historien. Att lyssna ihjäl sig på låtarna nu i efterhand? Ett ord: SKYLDIG!
Av mig får den 4/5

Titel: The Artist (2011)
Längd: 100 min
Genre: Romantik
Skådespelare: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, James Cromwell, John Goodman, Missi Pyle, Penelope Ann Miller
IMDB-betyg: 8.3/10

Handling:
Den populäraste stumfilmsskådespelaren George Valentin är på toppen av sin karriär när filmbolagen börjar med den nya tekniken, pratfilmer. Den unga dansösen Peppy Miller blir genast omtyckt, och medans hon klättrar uppför på karriärstegen får George Valentin mindre och mindre jobberbjudanden.





Inför årets Oscarsgala satt jag och en kompis helgen innan och matade oss igenom de nominerade filmerna. Vi visste gott och väl att det surrades riktigt ordentligt kring den franska stumfilmen ”The Artist”, men eftersom vi planerade vår filmtid väldigt uselt, resulterade allt med att vi hann med nästan alla andra filmer men bara den första halvtimmen av den här stora snackisen. För några veckor sedan, nästan två månader efter Oscarsgalan, gick stumfilmen äntligen upp på biograferna där jag bor och jag fick se klart den.
Regissören och manusförfattaren, den franska Michel Hazanavicius, dök i princip upp from nowhere och rörde om ordentligt när hans stumfilm blev poppis.
Huvudrollen, Jean Dujardin, är faktiskt något av det snyggaste som finns. Jag ser framför mig hur han är mannen som bjuder på frukost (nybakat bröd, ett färskpressat glas juice och svart kaffe, naturligtvis) och hur han kan charma ett helt rum med bara ett leende. Märks det att jag är lite kär? Om det inte är nog att han är fruktansvärt snygg IRL, så blir han SNYGGARE i svartvitt. I biosalongen satt jag och ihärdigt torkade upp dräglet från min ena mungipa, medans försöken att inte stirra så att ögonen torkade ihop misslyckades. Hans motspelerska, även hon jättevacker såklart, Bérénice Bejo spelade tillsammans tidigare i agentfilmen ”OSS 117: Le Caire, nid d’espions” (2006).
När jag för första gången fick höra talas om den här filmen tänkte jag att någon skojade med mig. Jag menar, en fransk, svartvit stumfilm är så långt ifrån det vanliga mainstream som brukar toppa bio-listorna, att jag helt enkelt var lite tveksam hur den skulle klara sig. Men trots att filmen matade hem hela fem statyetter i den stora filmtävlingen, måste jag ändå med handen på hjärtat erkänna att den faktiskt är något överskattad. Fatta mig inte fel, för filmen är BRA, men långt ifrån det absolut bästa jag sett.
Det är en film som är otroligt charmig, mysig och sådär härligt check. Jag fullkomligt älskar huvudrollen Jean Dujardin, den underbara musiken och den lättsamma stämningen som följer med en under hela filmen. Men det fattades ändå något som det är svårt att sätta fingret på.
Som sagt, väldigt bra, men långt ifrån det bästa jag sett.
Jag ger den en stark 4/5

Titel: The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009)
Längd: 123 min
Genre: Äventyr/Fantasy
Skådespelare: Christopher Plummer, Lily Cole, Heath Ledger, Andrew Garfield, Verne Troyer, Tom Waits, Johnny Depp, Jude Law, Colin Farrell
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
En kringresande teater bestående av doktor Parnassus, hans dotter Valentina, springpojken Anton och dvärgen Percy, åker från stad till stad för att tjäna ihop pengar. Men det ingen vet är att Paranassus för många år sedan skapade en pakt med den sluga djävulen om övernaturliga krafter, till pris av att överlämna sin dotter på hennes 16-årsdag. Men när hennes födelsedag närmar sig dyker en mystisk främling upp som förändrar allt.

Första gången jag såg den här filmen, någon gång under 2009, blev jag inte alls lika fascinerad och tagen som jag blev under andra tittningen. Då gav jag filmen en axelryckning, medan jag nu fortfarande kan komma på mig själv med att sitta och spekulera kring filmen sedan jag såg den igen för ca två veckor sedan. Det är lite underligt hur det kan bli sådär, hur en tittning till eller dagens humör eller sällskapet eller stämningen eller bildkvaliteten eller ljuset eller förväntningarna eller… Ja, hur så många olika faktorer kan påverka en hel filmupplevelse.
Regissören är mannen Terry Gilliams som tidigare gjort filmen ”Twelve Monkeys” (1995) med Bruce Willis, men även de lite underliga fantasy-inspirerande ”The Brothers Grimm” (2005) och ”Tideland” (2005).
Filmens skådespelarinsatser gjordes av de duktiga Christopher Plummer som jag senast såg i den Amerikanska ”The Girl with the Dragon Tattoo” (2011), Heath Ledger, det nya stjärnskottet Andrew Garfield som snart är aktuell med den nya ”The Amazing Spider-Man” (2012), den vackra Lily Cole och musikern Tom Waits.
Det unika med den här filmen är att det tekniskt sätt är Heath Ledgers sista film (”The Dark Knight” (2008) om man räknar med hans sista fullständiga film). Men eftersom han dog när de ännu inte hunnit göra klart filmen, lades projektet på is i några månader, innan de tog upp det igen. Men istället för Heaths roll hoppade Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell in som tillsammans spelade hans karaktär i varsin olika ”fantasivärld”. Det kanske låter helt fucked-up, men några riktigt begåvade manusförfattare lyckades pussla ihop historien så att det faktiskt blev riktigt lyckat. De tre prestigefulla skådespelarna gav dessutom sina intjänade pengar till Heath Ledgers lilla dotter. Snyfthistoria AB?!
Efter en andra ”titt” blev jag som sagt väldigt imponerad över hela filmkonceptet. Hur otroligt snygg och välgjord den är, och hur de samtidigt har gjort den väldigt cool.
Förutom att det som sagt är Heath Ledgers sista film, är den andra snackisen kring filmen om slutet. Slutet som för många känns totalt förvirrande, men som också tillför olika tolkningar. Själv tror jag mig själv ha ”kommit på det” – Heureka – men eftersom det inte finns skrivet någonstans vad slutet egentligen symboliserar, kan man såklart bara spekulera.
Slutsats: Fantastiskt välgjord, snygg och underskattad!
Jag ger den 4/5

Titel: Cars 2 (2011)
Längd: 106 min
Genre: Animerat/Familj
Skådespelare (Röster): Larry the Cable Guy, Michael Caine, Emily Mortimer, Owen Wilson, Eddie Izzard, Thomas Kretschmann
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
När racingbilen Lightning McQueen blir utmanad att köra olika lopp i Europa, tackar han ja. På sin resa tar han med sig sitt gäng från Radiator Springs, inklusive bärgningsbilen Mater. Medan McQueen tävlar trasslar sig Mater in i ett eget spiondrama på liv och död.




Efter att ha sett ”Cars” (2006) häromdagen, kände jag också att det var dags att se den lite nyare uppföljaren ”Cars 2”.
Disneyfilmers uppföljare känns som att dem ALLTID brukar handla om ettans barn. Jag tänker bl.a. på ”Lejonkungen 2 – Simbas Skatt” (1998), ”Den lilla sjöjungfrun 2- Havets hemligheter” (2000), ”Lady och Lufsen 2: Ludde på äventyr” (2001), ”De 101 dalmatinerna 2 – Tuffs äventyr i London” (2002). Alla med den gemensamma nämnaren att handla om de ursprungliga parens respektive barn. Därför kom det inte från ingenstans när jag självklart hade förväntat mig att även ”Cars 2” skulle handla om sportbilen Lightning McQueen och Sallys kids (inte för att jag överhuvudtaget kan förstå hur två bilar kan föda barn). Men ACK så fel jag hade, då hela filmen istället cirkulerar kring bärgningsbilen Mater från den första filmen.
Regissören är ännu en gång John Lasseter, men den här gången jobbar han tillsammans med Brad Lewis.
Mater får sin röst av Nebraska-mannen Larry the Cable Guy, och precis som i den första filmen gör Owen Wilson liv till racerbilen Lightning McQueen. Två av de nyare medverkanden gör bl.a. Michael Caine från ”Batman Begins” (2005) och Emily Mortimer som senast kunde skymtas som florist i den nya ”Hugo” (2011).
Precis som jag nämnde i början ligger krutet och handlingen runt bärgningsbilen Mater och hans upptåg, istället för racingbilen Lightning McQueen. Ett spår som verkligen inte kom väntat! Om man jämför med första filmen så har de även dragit upp action-nivån en hel del, vi får se mer av allt från flygande bilar, explosioner, vapen, pang-pang och bomber.
Personligen känner jag att den seglade iväg för långt från ursprungsfilmen, och att historien blev lite väl utflippad. Men trots att den är otroligt snyggt gjord och att karaktärerna är supercharmiga, så känner jag att den ändå inte håller mottet.
Jag ger den en stark 2/5

Titel: Cars (2006)
Längd: 117 min
Genre: Animerat/Familjefilm
Skådespelare (Röster): Owen Wilson, Bonnie Hunt, Larry the Cable Guy, Paul Newman, Cheech Marin, Tony Shalhoub, Guido Quaroni, Jenifer Lewis, Paul Dooley
IMDB-betyg: 7.3/10

Handling:
Den kända och någon självupptagna racerbilen Lightning McQueen är på väg till Kalifornien för att tävla om statyetten Piston Cup. Men på väg dit hamnar han däremot i den lilla bortglömda staden Radiator Springs, där han får lära sig att det finns mer i livet än rikedomar och berömmelse.





En sak som är totalt ointressant för mig (förutom politik) är motorer. Jag har körkort och brukar väldigt ofta ta bilen dit jag ska eftersom jag bor lite ute på vischan, men skulle den gå sönder skulle jag inte ens kunna fixa den ens om mitt liv hänger på det. Allt som har med bilar att göra är helt enkelt så jäkla tråkigt, och när folk frågar vilken bilsort jag har så är mitt svar ”-Blå”. Är med andra ord ointresserad OCH puckad. Men en sak som jag däremot gillar är Disney-och Pixarfilmer, därför gav jag ändå ”Cars” en chans.
Regissörerna till den här filmen är John Lasseter (Vice VD på Pixar) som bl.a. gjort uppföljaren ”Cars 2” (2011), ”Toy Story” (1995) och ”A Bug’s Life” (1998), och hans co-regissör Joe Ranft som dog under filmenproduktionen i en bilolycka.
I den amerikanska versionen har skådespelarna Owen Wilson från förra årets ”Midnight in Paris” (2011), Bonnie Hunt och Oscarsvinnande Paul Newman från ”The Color of Money” (1986) lånat ut sina röster.
Filmens animation är verkligen kritiklös, helt flawless arbete och kvalitet. Man märker verkligen vilket enormt arbete de måste ha lagt ner för att få det att se så snyggt ut. En annan sak som också ligger på plus-kanten är musiken, soundtracket är super och passar sannerligen in som handen i handsken. Filmen blev även tvåfaldigt Oscarsnominerad, och då bl.a. för låten ”Our Time” av Randy Newman.
Det jag absolut älskar med Disney och Pixarfilmer är att jag ALLTID får det där lyckoruset och ”allting-ordnar-sig”-känslan. Det finns också alltid med det där ögonblicket som får tårarna att bränna i ögonlocket, det kan bara vara någonting supersimpelt som händer, men jag blir ändå väldigt berörd (någonting som inte brukar hända i klassiska otecknade filmer). Älskar även filmens eftertexter som visar fina klipp, och som dedikerar filmen till den döda och redan nämnda Joe Ranft.
Trots att jag inte är någon bil-människa, så tilltalade den snygga animeringen, sensmoralen och karaktärerna mig väldigt! Andra väldigt braiga Disney/Pixar-filmer som jag senast sett är ”Up” (2009”, ”Monsters, Inc” (2001) och den lite nyare ”The Princess and the Frog” (2009).
Av mig får den här dock en stark 3/5

Titel: Battle Royale (2000)
Längd: 114 min
Genre: Action/Thriller
Skådespelare: Tatsuya Fujiwara, Aki Maeda, Taro Yamamoto, Yakeshi Kitano, Chiaki Kuriyama, Sosuke Takaoka, Takashi Tsukamoto
IMDB-betyg: 7.8/10

Handling:
En nioklassare blir drogade och satta på en öde ö långt ute i ingenstans. De får instruktionerna att döda varandra, eller själva dö. Inom tre dagar ska det bara stå en ensam vinnare som får åka hem levande.




Någonting som aldrig riktigt varit min starka sida är japanska filmer. Skräckfilmer görs visserligen nästan bäst därifrån, men anledningen till att deras filmer inte riktigt är min grej är för att jag ALDRIG kan se skillnad på skådespelarna. Jag ser bara mörkhåriga kloner som kutar omkring. Kan heller ALDRIG riktigt förstå om skådespelarna är bra eller inte, eftersom de i mina öron har så fruktansvärt konstiga ljud för sig. Att deras namn dessutom är siljoner gånger krångligare än svenska ”Emma”, ”Anna” och ”Pelle”, gör att jag knappt hänger med i svängarna när de nämner ett namn. ”-VEM var det nu igen????”.
De senaste japanska filmerna jag har sett har varit skräckisarna ”Audition” (1999) och ”A Tale of Two Sisters” (2003), där den förstnämnda var väldigt komplicerad och hoppig i sin handling.
Regissören till den här filmen heter Kinji Fukasaku, en man som i sina aktiva år (1930-2003) gjort hela 62 filmer (skojar inte), men där det bara är ”Battle Royale” som jag känner igen titeln på.
Filmen då? Det finns två alternativ: 1# tänket är ”det här är en rolig action/thriller/splatter-film”, eller, 2# tänket är ”nu gör vi en SERIÖS action/thriller”. Jag hoppas på att filmmänniskorna faktiskt hade planerat på att den skulle bli rolig, för det är den, annars har de misslyckats ganska rejält med hela seriös-delen.
Nu när det absolut hetaste är filmen ”The Hunger Games” (2012), måste jag såklart nämna att många drar paralleller mellan dessa två filmer. Konceptet med ”slås tills döden” är princip densamma, men jag vill göra det klart att den annars är så fruktansvärt mycket annorlundare på de miljoner andra delarna.
Filmen är absolut värd att se om man sedan tidigare gillar (eller vill introducera sig) med den här typen av film. Den är sådär härligt avskalad, rå, komisk och ganska sarkastisk på en och samma gång. En passande känsla är ”blown away”, men dock är skådespelarna under all kritik.
Jag ger den 4/5

Titel: Mean Girls (2004)
Längd: 97 min
Genre: Komedi/Romantik
Skådespelare: Lindsay Lohan, Rachel McAdams, Lizzy Caplan, Daniel Franzese, Lacey Chabert, Amanda Seyfried, Tina Fey, Jonathan Bennett
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Cady Heron har hela sitt liv blivit hemskolad. När det äntligen är dags för henne att börja i en riktig skola upptäcker hon att det är djungelns lagar som gäller, och att ingen går att lita på.




Panik inför att hitta en passande chick-flick till tjejkvällen? Lugn i stormen, för ”Mean Girls” är nått av de tjejigaste man någonsin kan se. Lovar. Den innehåller rosa, bröst, killproblem, bitchiga tjejer, prom-night, Linday Lohan och massor av uttjatade highschool klyschor.
När en gammal tjejkompis kom och hälsade på för några dagar sedan kändes det nästan givet för oss att slå på en sånhär gammal ”goding”.
Regissören är chick-flick-prinsen Mark Water som även ligger bakom ”Freaky Friday” (2003), ”Just like Heaven” (2005) och den lite nyare ”Mr. Popper’s Penguins” (2011).
Huvudrollern spelas av drottningen inom tjejfilmer, Lindsay Lohan, som gjorde sin karriär när hon spelade tvillingarna i ”Föräldrafällan” (1998), men som man också kan se i ”Just My Luck” (2006). Med på rollistan kan vi även se Rachel McAdams som jag senast såg i den värdelösa filmen ”Morning Glory” (2010), den framgångsrika Tina Fey, Lizzy Caplan från ”Cloverfield” (2008), Daniel Frenzese som man kan se som våldtäktsman i skräck/thrillern ”I Spit on Your Grave” (2010), och även vackra Amanda Seyfried från den nya ”In Time” (2011).
Har man tjejkompisarna över och är sugna på en lättsam och underhållande romantisk komedi, är det här verkligen någonting jag rekommenderar!
-Welcome to girlworld!
Jag ger filmen 3/5

Titel: The Hunger Games (2012)
Längd: 142 min
Genre: Action/Drama
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Stanley Tucci, Woody Harrelson, Liam Hemsworth, Elizabeth Banks, Wes Bentley
IMDB-betyg: 8.0/10

Handling:
I en alternativ framtid är USA uppdelade i olika distrikt från 1-12. Varje år hålls en turnering där två tonåringar från varje distrikt ska vara med och kämpa till döden, allt medan det direktsänts på tv. Från distrikt 12 blir Katniss lillasyster lottad att slåss, och hon ser ingen annan utväg att själv frivilligt ta över hennes systers plats i spelet. Tillsammans med Peeta, får de möta resterande 22 stycken deltagare i en närkamp om liv och död.





Inför en av vårens mest omtalade film, ”The Hunger Games”, valde jag och några kompisar såklart att se den på smygpremiären den 23 mars.
Dagen var så komplett. Först jobb till kl 17, köra hem och byta om, åka tillbaka in till stan och käka en sådär riktigt flottig pizza, inhandla lite karameller + en cola, och mysa ner sig i biosalongens röda sammetsstolar. Lamporna släcks och det välkända SF-intrott drar igång ”damdamdam, damdamdamdaaaamdamdamdadaaaaaaaaam”.
Filmen är ursprungligen tagen från en roman från 2008 av författaren Suzanne Collins, och är första delen ur trilogin. Filmens regissör är den extremt vit-tandade Gary Ross, som man bara VET spenderar mycket tid med tandborstningen. Han har under sina aktiva tandblekar-tid blivit nominerad till en Oscar hela fyra gånger, bl.a. för filmerna ”Big” (1988), ”Dave” (1993) och ”Seabiscuit” (2003).
Ett av de absolut hetaste namnen just nu är skådespelerskan som hade huvudrollen, Jennifer Lawrence. Hon tog ett väldigt stort kliv i karriärstegen när hon var med i ”Winter’s Bone” (2010), men senaste har hon synts i både ”X-Men: First Class” (2011) och ”The Beaver” (2011). Hennes motspelare, den två år yngre Josh Hutcherson, kopplar i alla fall jag ihop med äventyrsfilmer i from av ”Bridge to Terabithia” (2007) och ”Journey to the Center of the Earth” (2008). Men ju äldre han blir desto mer kontroll ser man att han får på sina karaktärer. Han har även övernaturligt skarpa käkben?? Med på listan över skådespelare har vi även Stanley Tucci som jag senast såg i komedin ”Easy A” (2010), Woody Harrelson som spelade crazypans i ”2012” (2009), och Elizabeth Banks från bl.a. thrillern ”The Next Three Days” (2010).
Jag är en sån som ibland kan ha lite svårt att skapa ”egna åsikter” om en film efter att jag läst någon stor recensent skriva om den i exempelvis Aftonbladet. Skriver de ”-DÅLIG”, så går jag automatiskt in med inställningen att den förmodligen inte är särskilt bra. Och gentemot det så unnar jag heller inte mig själv att TYCKA att den är bra, eftersom jag då känner att jag har ”fel”. Men det är ju egentligen löjligt, eftersom alla har olika tycke och smak, och bara för att jag kanske gillar en speciell film så betyder det inte att ALLA älskar den. Inför den här filmen hade i alla fall jag hört massor med lovord som kastas mot den, vilket fick mig att höja ett varningens finger och ha en något kritisk inställning till den (eftersom jag heller inte vill bli besviken, sa någon ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (2011)??). Men jag kan ärligt talat säga att den verkligen överträffade alla mina förväntningar!
Förutom att skådespelarna briljerade och hade alla en personkemi som man nästan kunde ta på, var filmen även otroligt snygg och välgjord. Historien känns ny och fräsch, och det liknar egentligen ingenting jag tidigare sett (förutom ett något ”Battle Royale” (2000)-tänk).
Det är inte ofta det händer att jag, direkt när eftertexterna börjar rulla, vill se den igen! Men tror på fan att jag tänker spendera ytterligare 100kr på att besöka min stads ganska dåliga biograf och se den ännu en gång! Det har inte ens hunnit gått en vecka sedan första titten, men jag har redan inhandlat hela bok-trilogin. Bästa film-upplevelsen på länge som hade allt det där man eftersöker: spänning, action, övernaturligt, romantik, drama!
Av mig får den en svag 5/5

Titel: Velvet Goldmine (1998)
Längd: 124 min
Genre: Drama
Skådespelare: Jonathan Rhys Meyers, Ewan McGregor, Christian Bale, Toni Collette, Eddie Izzard
IMDB-betyg: 6.7/10

Handling:
Under ett tidigt 80-tal får den unga journalisten Arthur Stuart i uppdrag av chefen på tidningen New York, att skriva en artikel om den sedan länge försvunna glamrockaren Brian Slade. En artist som han själv länge avgudat.





Innan filmen började var jag ganska nöjd med min tillvaro. Jag hade nyss slutat jobbet och försiktigt öppnat en nougatchoklad som jag sakta börjat tugga på – Aaaah, detta är livet. Men när filmen var slut efter ungefär två timmar slog det mig hur oerhört färglös mitt liv är i jämförelse med filmen. Jag går varken omkring i fjäderboer, massor med kajal runt ögonen, eller tar en lina när jag ”känner för det”. Gud så tråkig jag är! Hur skönt hade det inte varit att leva på 70-talet då glamrocken härjade? Inte för att jag tror att jag för fem öre skulle ha passat i utsvängda byxor och lugg med taggiga toppar. Men ändå.
Regissören Todd Haynes ligger även bakom en annan film som även den handlar om svurna pop/rock-stjärnor, ”I’m Not There.” (2007), och han har även gjord några avsnitt av tv-serien ”Mildred Pierce” (2011). Hans ”grej” är, vad jag har förstått, att ta oss tillbaka till det där gamla och enkla, och han gillar att skapa filmer kring det tidigare 30,50 och 70-tal.
Huvudrollerna i den här filmen kan bara beskrivas med ett ord: FÄRGSTARKA. De tre då ganska unga Ewan McGregor ”The Island” (2005), Christian Bale ”Batman Begins” (2005) och Jonathan Rhys Meyers från ”Match Point” (2005) gör alla ett grymt bra jobb som de olika karaktärerna.
Filmen imponerar verkligen med den grymma musiken, häftiga kläderna, duktiga skådespelare och den unika historien. Det som däremot kunde bli en aningen förvirrande var att det ibland kunde vara lätt att blanda ihop dem, eftersom många såg väldigt lika ut i vissa scener. Men det är ingenting ännu en titt kan motverka.
Av mig får filmen en svag 4/5

Titel: Footloose (2011)
Längd: 113 min                           
Genre: Drama/Romantik
Skådespelare: Kenny Wormald, Julianne Hough, Miles Teller, Dennis Quaid, Andie MacDowell
IMDB-betyg: 5.3/10

Handling:
Storstadskillen Ren flyttar till en liten stad där musik och dans blivit förbjudet sedan en olycka för några år sedan. Han möter dottern till stadens präst, rebellen och den vilda Ariel som inte låter sig tystas ner. Tillsammans måste de försöka återskapa dansen till den sovande staden!





Den här filmen lånade jag förra veckan av en kollega på jobbet som hade HYRT den i tre dagar. Det är vanligtvis ingenting som jag spontant är sådär supersugen att se, men eftersom en av mina svaga egenskaper är att jag har väldigt svårt att säga nej, så tog jag hem filmen och såg den samma kväll.
Redan på en gång slår det mig att: här kommer man minsann varken få se massmördare med blodiga moraknivar, utomjordingar som invaderar jorden eller spöken med rasslande kedjor. Vilket naturligtvis inte var det jag hade förväntat mig heller, men ändå någonting som passar mig bättre än dansade tonåringar.
Regissören är skaparen bakom de ganska okända filmerna ”The Poor and Hungry” (2000) och ”Black Snake Moan” (2006), Craig Brewer.
Huvudrollerna i den här filmen hade de unga Kenny Wormald och Julianne Hough, båda två väldigt ”nya” i spelfilmsbranschen. Det som ”stör” mig något är det faktum att den förstnämnda Kenny Wormald är en EXAKT kopia av vår svenska Måns Zelmerlöw, förutom att Kenny går omkring och plutar sådär förföriskt med läpparna. Julianne Hough var såklart supersnygg som Ariel Moore, MEN jag absolut hatade hennes extremt horiga och dryga karaktär, ville nacka henne ett flertal gånger under filmens gång.
Originalfilmen ”Footloose” (1984) är vad jag har förstått egentligen exakt densamma som den nya remaken (förutom cameltoes:en). Huvudrollerna där spelades däremot av Kevin Bacon och Lori Singer, och blev tvåfaldigt Oscarnominerad för bl.a. den fruktansvärt svängiga låten ”Footloose” som i ärlighetens namn spelas rikligt hemma hos mig. Men en fråga som dyker upp i mitt huvud: Varför göra en ny?
Filmen är egentligen inte särskilt bra, det är sådär Amerikanskt helylle, kära och dansade tonåringar som man bara vill spy åt, plus en moralkaka som heter duga. Men ändå kan jag inte hjälpa mig själv att ändå finna den ganska underhållande och charmig ibland, och att bli liiiite kär i Måns Zemerlöw-kopian. Samtidigt som verkligheten inom mig tycker att den är skitkass!
Slutsats: Passar bra som ett lättsamt tidfördriv, inget mer.
Jag ger den en svag 3/5

Titel: Snakes on a Plane (2006)
Längd: 105 min
Genre: Thriller/Action
Skådespelare: Samuel L. Jackson, Nathan Phillips, Julianna Margulies, Rachel Blanchard, Flex Alexander, Kenan Thompson
IMDB-betyg: 5.8/10

Handling:
Vittnet John Saunders transporteras i ett flygplan till Kalifornien av FBI-agenten Neville Flynn. Väl i luften släpper en lönnmördare ut 400 giftiga ormar i hopp om att ta död på vittnet.




Den här lilla rackarn såg jag för första gången för ungefär sex år sedan, på den tiden då jag fortfarande kunde kila över till närmsta mack för att unna mig en klassisk hyrfilm som man fick låna i 24 tim. På den tiden valde man också film nästan enbart för att ”framsidan såg häftig ut”, och inte för att den fått ett kanonbetyg på IMDb. Mina spontana minnen från min första filmvisning är följande: Samuel L. Jacksons extremt svarta fras ”- That’s it! I’ve had it with these motherfucking snakes on this motherfucking plane!”, att när ett ungt par skulle göra en snabbis på flygplanstoaletten så bet en orm kvinnan i hennes vänstra fake-bröst, och att det fanns en gigantisk anakonda ombord på planet som åt en hel människa i en tugga. Det var ungefär det enda som fastnade första gången!
Regissören är den extremt solbruna David R. Ellis som är någon form av stuntman/regissör och som även gjort den F-R-U-K-T-A-N-S-V-Ä-R-T dåliga filmen ”Shark Night 3D” (2011) som jag såg för inte allt så längesedan!
Huvudrollerna i den här filmens görs bl.a. av Samuel. L Jackson som spelar den tuffa FBI-agenten Neville, honom kan man se i små-roller i exempelvis ”1408” (2007), ”Star Wars: Episode III: Revange of the Sith” (2005) och i ”Iron Man 2” (2010). Det stora surret som cirkulerar kring honom just nu är hans Marvel-version av karaktären Nick Fury som i vår kommer synas i den stora popcornfilmen ”The Avengers” (2012), men kanske även i den påstådda filmen ”Nick Fury”  (???). Med på listan över skådespelare får vi även se tvserie-profilen Julianna Margulies som de flesta förmodligen känner igen från ”Cityakuten” (1994-2009) och i den lite nyare ”The Good Wife” (2009-). Med på rollistan har vi även den Australienske snyggingen Nathan Phillips som ligger i min filmhylla i form av thrillerfilmen ”Wolf Creek” (2005) där han spelar Ben.
Det här är en sådan film som varken är dålig eller speciell bra. UNDERHÅLLANDE, är nog det rätta ordet.  Med ett hopräknande av 31 kroppar, siljoner dataanimerade ormar och en stor svart pondus-snubbe, blir summan ”Snakes on a Plane”.
Av mig får den en svag 3/5

Titel: National Treasure: Book of Secrets (2007)
Längd: 124 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Nicolas Cage, Diane Kruger, Justin Bartha, Helen Mirren, Jon Voight, Ed Harris, Harvey Keitel
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
Ben Gates ska tillsammans med data-hackern Riley och sin ex-fru Abigail lista ut sanningen bakom Abraham Lincolns död, och i samma veva hitta en undangömd skatt.



Ben, Riley och Abigail är tillbaka i matchen igen. Efter blott tre ynka år är de tre musketörerna, amigosen, åter synliga i alla våras tv-skärmar (eller i mitt fall: datan) och som naturligtvis ännu en gång är redo att slipa geniknölarna och slänga sig ut på nya äventyr.
Filmens uppföljare, från ”National Treasure” (2004), gjordes även den av regissören Jon Turteltaub, och spelas i uppföljaren av precis samma gäng från den första filmen. Det enda som egentligen är splitternytt är det faktum att the-bad-guy här spelass av den svinONDA Ed Harris istället för Sean Bean. Hela han bara osar ondska och det hade inte varit det optimala att möta honom i en mörk gränd en lördagkväll, om jag säger så. Han känns som en sådan människa som skulle kunna ha en väldigt kort stubin och bli riktigt jävla förbannad, typ. Honom kan man hursomhelst se i hans Oscarsnominerade ”Truman Show” (1998), ”Pollock” (2000) och ”Apollo 13” (1995).
Egentligen var den här filmen ungefär samma sak som dess föregångnare, och blev med det en godkänt uppföljare. De lyckades koka ihop en bra underhållsfilm där action, äventyr och även en del humor stod på menyn, och som gör det till en alldeles perfekt familjefilm.
Av mig får den en klassisk 3/5

Titel: The Island (2005)
Längd: 136 min
Genre: Action/Sci-Fi
Skådespelare: Ewan McGregor, Scarlett Johansson, Sean Bean, Djimon Hounsou, Steve Buscemi, Michael Clarke Duncan
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
Lincoln Six Echo lever tillsammans med andra överlevare på ett isolerat, sterilt och övervakat byggnadskomlex efter att jorden blivit smittad. Men efter underliga mardrömmar börjar Lincoln misstänka att direktören på komplexet har ljugit för dem alla.




Det är få saker som slår en bra action/äventyrs-film. Det är i alla fall en genre som för mig alltid går hem och som man utan några som helst problem kan slänga sig tillbaka i soffan och slötitta på, och som blir bra vare sig man pay attention eller ej.
Skaparen bakom den här actionspäckade filmen är Michael Bay, en man vars jag nämnt för inte alls så längesedan då jag såg hans grymma ”Armageddon” (1998). Det är även han som ligger bakom ”Pearl Harbor” (2001), ”Bad Boys” (1995) och ”The Rock” (1996).
Huvudrollerna i den här filmen är båda två sådär omänskligt attraktiva som bara kändisar kan vara. Jag talar naturligtvis om Ewan McGregor från ”Moulin Rouge” (2001) och Scarlett Johansson som man bl.a. kan se i ”Iron Man 2” (2010). Några andra som man också kan se är den alltid lika ondskefulla Sean Bean som jag bara härom veckan såg i ”National Treasure” (2004) och den OTROLIGT svarta (och smoking hot) mannen Djimon Hounsou som förra året gjorde den fruktansvärt dåliga filmen ”Elephant White” (2011) mot Kevin Bacon.
Lättsam actionfilm, skulle jag kalla den här, som verkligen faller mig i smaken. Lagom med drama, underhållning, snygga människor, action och lite äventyrs-känsla över det hela, är några av de faktorerna som fungerar alldeles utmärkt i en film.  Men det som verkligen är riktigt bra med den här filmen är att den är riktigt intressant och spännande, med en väldigt bra grundidé som gör sig förträffligt på vita duken.
Minns att när jag såg den här filmen för första gången så fastnade jag direkt, vet inte riktigt varför, men även såhär flera år senare är den alldeles utomordentlig!
Av mig får den 4/5 på underhållningsskalan

Titel: The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)
Längd: 160 min
Genre: Drama
Skådespelare: Brad Pitt, Casey Affleck, Sam Rockwell, Paul Schneider, Jeremy Renner, Sam Shepard, Garret Dillahunt, Mary-Louise Parker
IMDB-betyg: 7.6/10

Handling:
I 1880-talets Amerika vet alla vem Jesse James är. Han är nationens mest ökände brottsling och efterlyst i tio stater. Han är också landets störste hjälte, firad av folket som en Robin Hood. Men vem är Robert Ford? Ingen känner till honom. Den ambitiöse 19-åringen ämnar nämligen ändra på det. Han tänker göra sig vän med Jesse och rida med hans gäng.
Och om det inte gör honom berömd är han inte rädd att döda för att nå sitt mål. Deras vänskap förbyts till rivalitet och jakten på berömmelse blir till en besatthet.

Håll i hatten, för här kommer ett western-drama likt ingenting annat. Fartfyllt, pang-pang, galopperande hästar i solnedgången och äventyrande män i snygga läderhylser. Eller?
Regissören och manusförfattaren är Andrew Dominik. Samma man som även ligger bakom filmen ”Chopper” (2000) där en väldigt pluffsig Eric Bana spelar banditen Mark Brandon ’Chopper’ Read, han kommer även nu framåt hösten komma ut med filmen ”Killing Them Softly” (2012) vilket verkar vara någon form av thriller/Crime/Komedi-liknande satsning. Lite av hans grej är att skildra riktiga legender och människor som någon gång i tiden har påverkar och varit aktuella. Som i den här filmen som visar en liten inblick i brottslingarna Jesse James och Roberts Fords liv.
Brad Pitt, som här spelar den skäggiga Jesse James, är en av de där skådespelarna som aldrig någonsin kommer dö. Eller som i alla fall kommer ge fan i att gå i pension och istället hålla på att göra filmer tills den dagen han (storslagen, naturligtvis) trillar av pinnen. Tidigare i år var han Oscarnominerad för sin prestation i ”Moneyball” (2011), men förutom den kan man även se honom i de G-R-Y-M-M-A thrillerserna ”Fight Club” (1999) och ”Se7en” (1995). Hans motspelare, Robert Ford aka Casey Affleck, har ett väldigt speciellt utseende. Nästan lite hajlikt med de där trubbiga tänderna, byttelilla näsan och de skarpa käkbenen. Han har varit involverad i en gedigen samlig projekt inom åren, bl.a. ”Im Still Here” (2010), ”Gone Baby Gone” (2007) ”Good Will Hunting” (1997).
Filmen, som är baserad på en bok av Ron Hansens med samma namn från 1983 och som visar relationen mellan James och Fords, gjorde mig grymt besviken. Jag ska säga precis som det är: Den här filmen var ingen höjdare. Någonting som jag kan ha väldigt svårt för att långsamma filmen, och den här filmen var så LÅNGSAM att det krävs att skriva det i Caps Lock. Ingenting hände egentligen på de där 160 minuterarna, som i ärlighetens namn lätt kunnat kortas ner till 90 minuter. Min spontana reaktion efter halva filmens gång var ”sömnpiller”, vilket säger ganska mycket eftersom att när jag tittar på film så är jag vara så inne i det att ingenting annat existerar.
Det ENDA som jag faktiskt uppskattade och som gjordes riktigt bra, var Casey Afflecks prestation, det otroligt snygga fotot och filmens sista kvart.
Slutsats. Se den om följande: 1. Du vill somna. 2. Du vill få tiden att gå i snigelfart. 3. Du är lite kär i Casey Affleck.
Kanske behövs det en till titt, kanske räcker det med en…
Jag ger filmen en stark 3/5, tack vare det snygga fotot

Titel: Hot Fuzz (2007)
Längd: 121 min
Genre: Action/Komedi
Skådespelare: Simon Pegg, Nick Frost, Jim Broadbent, Paul Freeman, Martin Freeman, Bill Nighty, Joe Cornish, Peter Wight, Timothy Dalton, Paddy Considine, Rafe SPall, Kevin Eldon
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
Den duktiga Londonpolisen Nicholas Angel blir förflyttad till den tröttsamma landsbygden Sandford eftersom han fångar fyra gånger så många skurkar som de resterande polismännen, vilket får de andra att framstå som dåliga. Sandfors är känd för att vara helt fri från brottsligheter, men efter en rad ”olyckor” i den lilla staden, börjar Angel ana ugglor i mossen. 
 



Komedier är som livets lotteri. Innan man slår på filmen vet man inte om humorn passar en i smaken. Det är nummer ett. Nummer två är att det ibland kan vara svårt att hitta de där som INTE är en skitproduktion, eftersom det finns hundratals av dem där ute. Ett säkert kort brukar vara att kolla in vad huvudrollerna och även vad regissören sysslat med tidigare, som i det här fallet är Edgar Wright som också gjort ”Shaun of the Dead” (2004) och ”Scott Pilgrim vs. The World” (2010) – alltså godkänt att bocka av den delen.
Men skådespelarna då? Jo det underbara radarparet, helan och halvan, Simon Pegg och Nick Frost stod båda två som filmens huvudroller. Tillsammans har de även stått framför kamerorna i de grymma filmerna ”Shaun of the Dead” (2004) och den lite nyare ”Paul” (2011).
Det jag fullkomligt älskar med den här filmen är personkemin mellan de redan nämnda huvudrollerna, den känns så jäkla äkta att man inte vet vart man ska hä sig. Känslan ”Let’s get this shit done” som man ibland kan känna att filmgänget på inspelningsplatsen sådär nonchalant och uttråkat tänker, infinner sig inte ens lite. Man får den här känslan att de har haft jävligt kul tillsammans, och att de efter inspelningen gick och tog sig en bärs tillsammans på den lokala pubben.
Filmens humor är verkligen fruktansvärt underhållande och inte såndär kiss-och-bajs-humor som man bara tillslut suckat åt, utan de har satsat på en mer avskalad och ironisk underhållning som verkligen passar mig i smaken. Att de dessutom har den här charmiga brittiska dialekten gör att man smälter fullständigt…
Förutom att humorn och skådespelarna gör ett kanonjobb, är även filmens klippning solklart gjord! ÄLSKA!
Av mig får filmen en stabil 4/5

Titel: National Treasure (2004)
Längd: 131 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Nicolas Cage, Diane Kruger, Justin Bartha, Sean Bean, Jon Voight
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
Ben Gate har under hela sin uppväxt hört den mytomspunna legenden om Tempelriddarnas skatt. När han blir äldre tillägnar han sitt liv med att söka efter den tillsammans med dataexperten och bästa vännen Riley, men det finns fler som vill lägga vantarna på skatten.

Ibland är man sådär riktigt sugen på en sådan actionfilm att man inte riktigt vet vad man ska hä sig. Förutom de klassiska ”Indiana Jones” (1981-2008) filmerna kan det vara skönt att bara se någon småmysig/småtokig/småspännande i samma anda, men som möjligtvis inte är fyra filmer långa. Själv har jag nämligen någon sjuk idé att så fort det vankas film där det finns minst tre uppföljare så MÅSTE jag se resterande filmer också, vilket kan vara oerhört jobbigt om man bara är sugen på en enstaka. Följs inte denna fix idé till punkt och pricka får jag en sorts baksmälla i form av ångest. Typ.
Nog om mig. Regissören till den här filmen är Jon Turteltaub, samma man som även gjort ”National Treasure: The Book of Secrets” (2007), ”The Sorcerer’s Apprentice” (2010) som också har Nicolas Cage i huvudrollen. Han har även gjort filmen ”Phenomenon” (1996) där John Travolta spelar den superintelligenta och telekinesiska George Malley.
De tre musketörerna och rättvisans hjältar spelas i den här filmen av den redan nämnda Nicolas Cage som jag bara härom veckan såg i thrillern ”Seeking Justice” (2011), vackra Diane Kruger som man kan se i ”Unknown” (2011), och även den extremt charmiga Justin Bartha som är med i ”The Hangover” (2009) respektive ”The Hangover Part II” (2011).
Han som spelar badguy aka Sean Bean är nog mest känd nu på senare tiden som Eddard Stark i tv-serien ”Game of Thrones” (2011-) men även som ”Lord of the Rings” (2001-2003)-filmerna.
Filmen tycker jag passar perfekt när man är sugen på en äventyrsfilm i Indiana Jones/Da Vinci Koden-anda, och som inte är alltför komplicerad. Jag tycker att de har lyckas väva in en lagom mängd äventyr, humor, action och historia för att falla i alla fall mig i smaken. Skådespelarna gör alla ett godkänt jobb, och det resulterar i en harmlös och underhållande film!
Jag ger den en svag 4/5

Titel: The Usual Suspects (1995)
Längd: 106 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Kevin Spacey, Gabriel Byrne, Benicio Del Toro, Stephen Baldwin, Kevin Pollack, Chazz Palminteri, Pete Postlethwaite, Giancarlo Esposito
IMDB-betyg: 8.7/10

Handling:
Efter en explosion på ett skepp som till en början verkar handla om en knarkkupp, försöker en FBI-agent förhöra de två överlevarna – en krympling och ett brännoffer som ligger för döden.




En film med en oväntad twist i slutet är någonting som i alla fall JAG älskar. Men något som jag funderat över på sista tiden är om en sådan film har ett sistadatum-märke? Första gången man ser en twist-film blir man alldeles mindfucked och lyrisk, andra gånger börjar man upptäcka ny små detaljer som man inte upptäckte första gången, medan tredje gången vet man både TWISTEN och ALLT som händer runtomkring. Twisten är ju meningen att vara filmen stora DET. Fast visserligen finns även de filmer som är bra oavsett hur många gånger man kollar på den, exempelvis ”Fight Club” (1999).
Regissören är den unga Bryan Singer som fick sitt genombrott när den här filmen hade premiär. Han har sedan dess sysslat med både ”X-Men” (2000), dess uppföljare ”X-Men 2” (2003) och som fortsättning på superhjälte-temat har han även stått bakom spakarna till ”Superman Returns” (2006). Under nästa år kommer han också hänga på filmtemat med stort T, nämligen sagolegender, med filmen ”Jack the Giant Killer” (2013) som i princip verkar vara den klassiska berättelsen ”Jack och bönstjälken”.
Filmens huvudroll är främst den karismatiske och den otroligt begåvade Kevin Spacey som här vann en Oscar för sin prestation. Honom såg jag senast i thrillern ”Se7en” (1995) och ”K-PAX” (2001). Med på rollistan fanns det också en hel hög av andra talanger, bl.a. en mycket ung Bernicio Del Toro och den smått sexige Gabriel Byrne.
Filmen är till en börjar lite svårt att hänga med i. Vem är vem-känslan uppstår den första kvarten, men när man kommit över det är vägen ganska fri. Någonstans i mitten känner jag ändå att det släpper en aning och de tappar min fulla koncentration, men den känslan håller bara i sig en stund, för sedan mot slutet lyckas de trappa upp stämningen och ro skutan iland.
Jag avslutar med den triviala information att ordet ”fuck” används så flitigt som 98 gånger i filmen.
Av mig får den en stark 4/5

Titel: Mr. Popper’s Penguins (2011)
Längd: 94 min
Genre: Komedi/Familj
Skådespelare: Jim Carrey, Carla Gugino, Ophelia Lovibond, Madeline Carroll, Clark Gregg, Jeffrey Tambor, Maxwell Perry Cotton, Angela Lansbury
IMDB-betyg: 5.9/10

Handling:
Karriärsfanatikern Tom Popper lever ett hektiskt liv i New York och har sedan länge tappat tron på sig själv och familjesammanhöringen. När han en dag får en oväntad frysbox hemskickad, full med pingviner, börjar hans tillvaro få en helt annan vändning.




Under kvällens gång hade jag och en kompis matat av några av de Oscarsnominerade filmer som skulle få pris söndagen för någon vecka sedan. Mellan uberseriösa drama-filmer bestämde vi oss därför att ta en liten paus iklädd den här lättsamma familjefilmen.
Bara namnet och handlingen vittnar om att filmen kanske inte skulle bli sådär suuuuperbra, men regissören Mark Waters har tidigare stått bakom skaparna till några riktigt mysiga och lättsamma filmer, bl.a. ”Just Like Heaven” (2005), ”Freaky Friday” (2003) och ”Mean Girls” (2004), vilket gjorde att den här filmen kunde gå i princip hur som helst.
Huvudrollen Jim Carrey har jag en väldigt märklig crush på. Trots att han är gammal nog att vara min fader, så är det ändå någonting över honom som osar ”Hej, jag är attraktiv”. Han är även en sådan där människa som känns som en jävligt hygglig prick privat, och inte bara framför kameran. Jim Carrey är vi ju alla vana att se som hälften galen och hälften superpajig, vilket var hans agenda även i den här filmen. Själv såg jag honom senast i den fina ”I Love You Phillip Morris” (2009) och thrillern (där han faktiskt INTE var en lustigkurre) ”The Number 23” (2007), men man kan även se honom i de grymma ”Ace Ventura: Pet Detective” (1994) och ”The Truman Show” (1998).
Filmen, som egentligen är baserad på en barnbok av författarna Richard och Florence Atwater, och som kom ut för ungefär 74 år sedan, handlar om ungefär desamma (gemensam nämnare: Pingviner) men Mr. Popper lär istället upp de små liven och sätter ihop en cirkusshow. Typ.
Det enda som egentligen är riktigt roligt i filmen är i slutet av eftertexterna då meningen ”No penguins was harmed in the making of this film. Jim Carrey, on the other hand, was bitten mercilessly. But he had it coming.”. Annars kan jag tycka filmen känns väldigt familje-vänlig och passar en regnig söndag när man inte orkar med någonting annat än en lättsam filmrulle.
Jag ger filmen 2/5

Titel: Midnight in Paris (2011)
Längd: 94 min
Genre: Romantik
Skådespelare: Owen Wilson, Rachel McAdams, Marion Cotillard, Michael Sheen ,Kurt Fuller, Kathy Bates, Marion Cotillard, Adrien Brody, Léa Seydoux
IMDB-betyg: 7.8/10

Handling:
Paret Gil och Inez åker till romantikens stad: Paris. Väl där upptäcker de deras olika syn på livet, och medans Inez väljer att umgås med ett annat par på fina dansklubbar, spenderar Gil kvällarna med att promenader kring Paris gator.



Det är ungefär här jag får en uppenbarelse: Fan, årets Oscarsnomineringar är inte så jävla bra som jag hade hoppats på. Helgen innan årets bästa grej, Oscarsgalan, bestämde jag och en kompis oss för att mata oss igenom några av de filmer som skulle fightas för att vinna de ärofyllda statyetterna. Vi såg bl.a. ”Hugo” (2011), ”My Week with Marilyn” (2011) och ”The Iron Lady” (2011), alla tre enligt mig en aning trista och intetsägande.
Regissören och manusförfattaren till den här filmen var vår allas Woody Allen, som så vanligt körde sitt eget race. Den här filmen hade i år blivit fyrfaldigt Oscarsnominerad (bl.a. för bästa film), men fick ”bara” pris för bästa manus, vilket blir Woody Allens fjärde statyett i bokhyllan. Hans andra priser har han fått för filmerna ”Annie Hall” (1977) x2 och ”Hannah and Her Sisters” (1986). Förutom att han är den som blivit flest Oscarsnominerad för hans skrivande flest varv (hela 14 gånger), så har han även sett EXAKT likadan ut de senaste 40 åren.
Huvudrollen spelades här av Owen Wilson, killen som varit med i ett helt knippe olika romantiska komedier genom sina aktiva skådespelarår. Själv såg jag honom senast i romcomen ”How Do You Know” (2010) och i en liten roll i actionfilmen ”Armageddon” (1998).
Med på rollistan fanns såklart massor av diverse skådespelare och skådespelerskor förutom mr Wilson, bl.a. fick vi se Rachel McAdams som jag själv senast såg i thrillern ”Red Eye” (2011) och ”Sherlock Holmes” (2009). Vi fick även se den vackra Marion Cotillard som för några år sedan vann en Oscar för sin prestation i ”La mome” (2007).
Förutom skådespelarna, fick vi även stifta bekantskap med olika stora personligheter genom tiderna, några av dem var Salvador Dali, Pablo Picasso, Gertrude Stein, Ernst Hamingway – en mix av både konstnärer och författare.
Filmen var väldigt snyggt gjord och hade en hel del fina miljöer och scener, men däremot kände jag ändå att den kunde bli ganska långsam och tråkig. Definitivt inte en av Allens bästa, och jag är även tveksam om den faktiskt förtjänade sin Oscarstatyett i år. För mig var den här filmen ingenting annat än ett snyggt foto, med en hel del ointressanta dialoger och karaktärer. Det tog även svinlångtid för mig att fatta de olika tidresorna huvudrollen gjorde. Den här filmen är ingenting som berörde mig särskilt mycket, men den var ändå HELT OKEJ…
Jag ger filmen en stark 3/4

Titel: The Iron Lady (2011)
Längd: 105 min
Genre: Drama
Skådespelare: Meryl Streep, Jim Broadbent, Olivia Colman, Alexandra Roach, Ian Glen, Harry Lloyd
IMDB-betyg: 6.3/10

Handling:
När ålderns höst börjar närma sig upptäcker den förra premiärministern Margaret Thatcher hon att hon är ensam. Hon minns tillbaka på sina dagar i regeringen, kampen att bli tagen på allvar och sin man Dennis.



Inför favoriteventet AB (läs: Oscarsgalan) så var jag naturligtvis tvungen att se den här filmen eftersom den hade blivit nominerad till flera priser.
Det är som vanligt alltid kul när regissören är av det kvinnliga könet för en gångs skull. Som i det här fallet är den brittiska Phyllida Lloyd som bara härom året slog igenom riktigt rejält när hennes första film ”Mamma Mia” (2008) hade premiär.
Huvudrollen, porträttet av Margaret Thatcher, bars helt och hållet upp av skådespelaren Meryl Streep. Som vanligt är hon helt underbar i allt hon gör, vilket definitivt inte kom som en chock. Henne kan man se i en rad olika filmen, men några man borde beta av är ”Doubt” (2008) och ”The Devil Wears Prada” (2006). I just den här rollen gjorde hon ett mycket skickligt jobb i att efterlikna Margaret i både sättet, rösten och utseendet, vilket i sig är en stor eloge.
Vad hände med Oscarsnomineringarna då? Jo, filmen kammade hem två statyetter, en fick Meryl Streep för bästa kvinnliga huvudroll och den andra var för bästa smink. Två pris som enligt mig var välförtjänta.
Annars då? Innan hade jag lite förra årets succéfilm ”The Kings Speech” (2010)-känsla över allting. Offentlig person i England, svårt att bli tagna på allvar, livshistoria etc. Det var därför med en stor det-här-kommer-bli-bra-övertygelse som jag nonchalant slog igång filmen och lutade mig tillbaka i soffan. Men tyvärr var filmen, för mig, en besvikelse. Trots att Meryl Streep är FANTASTISK i allt hon ger sig in på så var porträttet av premiärministern Margaret Thatcher FRUKTANSVÄRT trist. Lägg dessutom till att jag heller inte är ett dugg politik-intresserad, men utöver den lilla detaljen borde filmen ändå vara någonting mer än bara en ”politikfilm”. Det jag egentligen inte gillade med filmen var att den var så intetsägande och att den inte lyckades landa någonstans, hade någon speciell slutkläm eller ens lyckades säga någonting.
Nja, jag ser såhär i efterhand inte någon speciell mening till att se den här filmen, jag minns dessutom inte särskilt mycket av den nu en dryg vecka senare, vilket betyder att den lämnade mig tomhänt.
Men dock måste jag påpeka att filmens poster är skitsnygg!
Jag ger den en 3/5

Titel: My Week with Marilyn (2011)
Längd: 99 min
Genre: Drama
Skådespelare: Michelle Williams, Eddie Redmayne, Kenneth Branagh, Julia Ormond, Emma Watson
IMDB-betyg: 7.2/10

Handling:
Den unga Colin Clark får följa med under produktionen av filmen ”Prinsen och balettflickan”, där Marilyn Monroe spelar huvudrollen.




Legend, historien och framför allt IKONEN Marilyn Monroe har man hört massor med berättelser om. Hon var dåtidens stora stjärna och som även nu 50 år senare fortsätter att inspirera. Det som var ”typiskt” för Marilyns utseende var naturligtvis hennes blonda hår, mörka ögonbryn, den bläcksvarta kajallinjen, den lite sömniga sängkammarblicken, de blodröda läpparna och såklart hennes karaktäriska skönhetsprick på kinden. Den här historien följer dock den unga Colin Clark.
Jag valde att se den här filmen helgen innan Oscarsgalan gick av stapeln eftersom den hade blivit tvåfaldigt nominerad.
Mannen som valde att filmatisera hennes liv är den brittiska Simon Curtis, som faktiskt gjorde sin debut inom långfilm när den här kom ut. Tidigare har han mest sysslat med serier.
Huvudrollen Marilyn Monroe spelades av den duktiga och trefaldigt Oscarsnominerade Michelle Williams som man bl.a. kan se som Jen Lindley i tv-serien ”Dawson’s Creek” (1998-2003) eller i dramat ”Blue Valentine” (2010). Jag gillar henne egentligen BARA för att hon har barn tillsammans med min avlidne älsklingsskådespelare Heath Ledger. Förutom den lilla detaljen tycker jag att hon har en beige aura över sig som gör att hon ser ganska tråkig ut. Om man ska vara ytlig.
Med i filmen har vi även nykomlingen Eddie Redmayne och Kenneth Branagh som bl.a. regisserat actionfilmen ”Thor” (2011).
Själv tycker jag att det skulle vara miljoner gånger intressantare att få se den ”smutsiga” sidan av Hollywood och Marilyns liv. Trots att vi bara snuddar vid att hon levde i ett olyckligt förhållande och dåligt självförtroende, så kände jag ändå att de gott och väl kunde gå in djupare i hennes liv. Hade JAG gjort en film om Marilyn Monroe så hade jag som sagt valt att visa baksidan av myntet, eller till och med lagt upp det som en tidlinje genom hennes liv. Så när hennes överdos den 5 augusti 1962 kom så skulle det komma som en blöt och otrevlig filt som nästan, men bara nästan, skulle vara uppskattad. Jag skulle exempelvis valt att gå in djupare på alla dessa barnhem, övergrepp, tre giftermål, försummelse, dåliga självförtroendet, karriär, sexsymbol, modell och skådespelare. Medans jag ändå tycker att det känns uppfriskande med att de gjorde en mellanmjölks-berättelse om hennes liv och istället vinklade det ur Colin Clarks perspektiv.
Men frågan som ändå uppstår, utan att jag egentligen vill erkänna det, var filmen verkligen så jävla bra som alla påstår?
Jag ger den en svag 4/5

Titel: Seeking Justice (2011)
Längd: 105 min
Genre: Action/Drama
Skådespelare: Nicolas Cage, Januray Jones, Guy Pearce, Joe Chrest, Xander Berkeley
IMDB-betyg: 6.1/10

Handling:
Efter att läraren Will Gerards fru fallit offer för en våldtäcksman, tar han stöd av den mystiska mannen Simon som lovar att hjälpa honom. När gärningsmannen hittas död senare upptäcker Will att de i gengäld vill ha en tjänst från honom.




Jag är en av de där människorna som är väldigt lättimponerad. Ibland när jag ser något coolt eller fascinerande kan jag slå mig om pannan och utbrista ”daaaagens teknik” med lätt höjda ögonbryn och med ett skakande huvud. Min ålder blir med ens 75år. Förra veckan fick jag användning av ”daaagens teknik”-frasen när jag såg den här filmen. Anledningen? Den har inte premiär i USA förens 16 mars, och jag såg den 3 mars. Alltså flera veckor innan själva biopremiären har jag, en tös från norrland, kunnat se denna Hollywood-produktion. Känns naturligtvis superhäftigt – även om orsaken stavas N-E-D-L-A-D-D-N-I-N-G! Men om man ska vara ärlig så hade Italien redan sin premiär i september förra året, vilket gör min lilla uppenbarelse tusen gånger o-coolare.
Regissören till den här filmen är den 67 åriga Roger Donaldson som bl.a. ligger bakom ”The World’s Fastest Indian” (2005) med Anthony Hopkins, ”The Recruit” (2003) med Al Pacino och Colin Farrell. Han kommer även snart vara aktuell med thrillern ”Cities” (2012) där skådespelarna Kirsten Dunst, Orlando Bloom och Dominic Cooper kommer möta varandra.
Huvudrollen i den här filmen gjordes däremot av min älskling Nicolas Cage, som precis som jag nämnt en miljon gånger tidigare har fått oförtjänt mycket skit de senaste åren. Förutom från en Oscarstatyett för sin prestation i filmen ”Leaving Las Vegas” (1995), såg jag honom senast i den fina ”City of Angels” (1998) och även thrillern ”Trespass” (2011) som har lite samma känsla som den här filmen. Mot Cages karaktär spelar duktiga Guy Pearce som man kan se i den grymma ”Momento” (2000), ”The Hurt Locker” (2008) eller den nya ”Don’t Be Afraid of the Dark” (2010). En annan som också var med är den blonda January Jones som onekligen är mest känd från den populära tv-serien ”Mad Men” (2007-) där hon spelar Betty Francis, eller i hennes senaste film; X-Men: First Class” (2011).
Slutresultat? Trots att vi har sett själva historien en siljooooon gånger tidigare i thrillers hit och dit, tycker jag ändå att filmen la sig på en stabil nivå. Långt ifrån ett mästerverk, men även långt ifrån en klassisk skitfilm. För mig så gav det inte speciellt mycket att se den här filmen. Det slog mig nu en vecka senare att jag faktiskt inte har några speciella minnen av scener eller händelser ur den (gatt titta på trailer igen), vilket säger mig att den var ganska intetsägande.
Även fast man såklart hade hoppats att allt inte hade varit så förutsägbart, så känns filmen ändå som ett helt okej tidfördriv en söndagskväll.
Spontant ska man inte lita på en snygg, renrakad kostymkille med höga kindben som säger: We can take care of him for you. Men vad vet jag?
Jag ger den en stark 2/5

Titel: Hugo (2011)
Längd: 126 min
Genre: Äventyr/Drama/Familj
Skådespelare: Asa Butterfield, Chloe Grace Moretz, Ben Kingsley, Sacha Baron Cohen, Emily Mortimer, Christopher Lee, Helen McCrory, Jude Law
IMDB-betyg: 8.0/10


Handling:
I ett 1930 Paris bor den föräldralösa Hugo i väggarna på en tågstation. Tillsammans med flickan Isabelle försöker de lösa mysteriet kring nyckeln som går till det hjärtformade nyckelhålet i sin fars gamla robot.  



Inför ett av årets absolut BÄSTA händelser, Oscarsgalan, blir man som filmfantast naturligtvis tvungen att mata sig igenom årets nominerade filmer. Allt för att vara förberedd till MAX när evenemanget går i stapeln mitt i natten, svensk tid. Därför bestämde jag och en kompis att samma helg försöka hinna med så mycket som möjligt!
Regissören, Martin Scorsese, är en man som nästan aldrig gör en besviken. Han ligger bl.a. bakom succéfilmerna ”Taxi Driver” (1976), ”Shutter Island” (2010) och ”GoodFellas” (1990). Det som egentligen är ganska ”unikt” med hans Oscarsbidrag iår är att ingen av hans favvoskådespelare (Robert De Niro och Leonardo DiCaprio, vars den sistnämnda varit med i tolv år tillbaka) är med och att det här är hans första ”barnfilm”. Tidigare brukar han nämligen köra stenhårt på drama/thrillers, därför var det naturligtvis superspännande att se vad han kunde åstadkomma på andra vatten.
De två unga huvudrollerna, Asa Butterfield och Chloe Grace Moretz, kan man se i den väldigt fina filmen ”The Boy in the Striped Pyjamas” (2008) respektive actionfyllda ”Kick-Ass” (2010). Båda små spjuvern är trots sin ringa ålder riktigt duktiga och kommer förhoppningsvis fortsätta att vara det! Med på rollistan fanns även Oscarsvinnande Ben Kingsley ifrån filmen ”Gandhi” (1982) och komikern Sacha Baron Cohen som även är aktuell i ”The Dictator” (2012).
Förutom den unga pojken Hugo får vi även följa med karaktären Georges Méliès. Det roliga är att det flesta små historien kring den sistnämnda mannen faktiskt är sanna, och att han naturligtvis var en verklig var en riktig människa en gång i tiden. Han var alltså en filmpionjär (som det så fancy heter) och ligger bl.a. bakom DENHÄR kortfilmen, som det också nämndes mycket om i Scorsese aktuella film.
Kan man inte tro att den här filmen var ett mästerverk? Med FEM Oscarstatyetter (dock ganska intetsägande pris), prestigefylld regissör och duktiga skådespelare. Det är, i en filmfanasts öron, ett drömläge. MEN jag ska säga precis som det är. Filmen är helt klart överskattad! Trots att den är fruktansvärt snyggt gjord och använder sig av trovärdiga skådespelare kan jag inte hjälpa att tycka att historien blev väldigt långsam och intetsägande. Det var även massor av detaljer som kändes väldigt oväsentliga på så otroligt många sätt! Man förstod inte heller vad de ville ha sagt med berättelsen och VEM den egentligen handlade om. Var det den föräldralösa pojken eller den f.d. filmskaparen George Mèliés?? Historien var med andra ord ganska splittrande och det var svårt att knyta ann till berättelsen. Det jag däremot gillar med filmen är att den är så otroligt snyggt gjord, med ett fruktansvärt fint arbete på alla små detaljer.  
Men trots att den var fin att titta på för stunden, så lämnade den inga som helst avtryck som gjorde att jag ”ville ha mer” eller som gör att jag såhär i efterhand sitter och fascineras över den. Tyvärr Scorsese, denna gång blev det ingen höjdare!
Jag ger den en axelryckning och 3/5

Titel: A Dangerous Method (2011)
Längd: 99 min
Genre: Drama
Skådespelare: Michael Fassbender, Keira Knightley, Viggo Mortensen, Vincent Cassel, Sarah Gadon
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
I början av 1900-talet får vi följa med patienten Sabina som utvecklar en kärleksrelation med den gifta psykologen Carl Jung, samtidigt som en psykoanalys med Sigmund Freud skapas.
 



Trots att helgen planer var: Inför Oscarsgalan. Så blev det en del avstickare från Hollywoods stora statyett-utdelande som pågick under söndagsnatten. På lördagen slog jag och en kompis på den här filmen av två anledningar: 1# Michael Fassbender, 2# Keira Knightley. Två av nutidens kanske snyggaste och duktigaste (går att diskuteras) skådespelare.
Regissören är den 68 åriga David Cronenberg som tidigare blivit BAFTA-nominerad för hans film ”Eastern Promises” (2007) där Naomi Watts och Viggo Mortensen var med. Han har även gjort filmen ”A History of Violence” (2005) där ännu en gång Viggo spelade en av huvudrollerna. Redan där ser vi ett mönster när det kommer till val av rollistan: Viggo Mortensen, som även spelar psykologen Freud i den här filmen!
Michael Fassbender har under år 2011 blivit något av en personlig favorit i min bok, har på senare tid sett filmerna ”X-men: First Class” (2011), ”Jane Eyre” (2011) och ”Shame” (2011) där han gjorde väldigt bra ifrån sig. Den sistnämnda förtjänade enligt mig en Oscarsnominering dessutom!
Den otroligt snygga och duktiga Keira Knightley (”Last Night” (2010), ”Pride & Prejudice” (2005), ”Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl” (2003)) spelade här en något annorlunda roll än vad man är vana att se henne. Ofta spelar hon den starka, kontrollerade, stolta och självständiga kvinnan, medan hon i den här filmen porträtterade Sabina Spielrein som skrevs in på Burghölzlissjukhuset och hade en affär med Michael Fassbenders karaktär. Nu med facit i hand skulle det vara intressant att få veta lite mer om Spielrein-karaktären, det känns som att vi bara fått skrapa lite på ytan av ett mycket fascinerande liv.
Det jag egentligen saknar i den här filmen är en mer fokuserad inriktning på själva psykoanalys-behandlingen som Carl Jung och Sigmund Freud utformade. Eftersom jag faktiskt har läst en kurs i psykologi (och mer än ofta gärna leker hobby-psykolog) så hade det verkligen varit intressant med en liten informationskälla så att man efter filmen skulle kunna känna sig liiite smartare än innan.
En annan sak som jag noterade var att filmen egentligen kändes onödigt seg. Nu såhär i efternamn minns jag ingenting (förutom pisksnärten) från filmen, vilket verkligen inte är ett gott tecken. Med den där storyn borde man kunna koka ihop mästervärk! Dock är Michael Fassbender som vanligt fantastisk!
Jag ger den 3/5

Titel: Sleeping Beauty (2011)
Längd: 101 min
Genre: Drama
Skådespelare: Emily Browning, Rachael Blake, Ewen Leslie
IMDB-betyg: 5.4/10

Handling:
Studenten Lucy tar vid sidan av studierna diverse jobb. Hon är beredd att göra nästan allt för pengar.



Inför Oscarsgalan var tanken att jag och en kompis skulle plöja oss igenom alla nominerade filmer på helgen innan. Men såklart spårade det ganska fort när frasen ”Men den vill jag också se. Och den. Och den också” dök upp under helgen gång, som alltså resulterade i att vi såg ett gäng filmer som inte hade blivit nominerade, men som ändå verkade grymma!
Anledningen till att lill-rösten min gormade om att jag ”absolut måååste se den här filmen” är för att jag är lite småkär i Emily Brownings utseende, eller fascinerad är ett mer passande ord, OCH för att nytolkade folksagor (tänk: Törnrosa á la 2012) alltid är superspännande att titta på. Emily Browning fick sitt genombrott när hon spelade Babydoll i Zack Snyders häftiga ”Sucker Punch” (2011), och utöver det har hon även spelat huvudrollen i ”The Uninvited” (2008). Hon är verkligen magiskt vacker med en underlig kombination av kvinna och barn, vilket gör henne väldigt intressant att titta på!
Regissören och manusförfattaren är australienskan Julia Leigh som helt och håller gjorde debut inom spelfilm när den här kom ut. Hon har även skrivit novellen som filmen ”The Hunter” (2011) med Williem Dafoe bygger på.
Filmen blev även tilldelad Official Selection Competition på Cannes-festivalen. Är det inte bara så JÄVLA Cannes att ha med en sådan här film? Känns så klassiskt dem att gå all-in med invecklade filmer med tragisk historia.
Trots att jag hemsk gärna skulle vilja älska den här filmen så gör jag faktiskt inte det. Handlingen var alldeles för knepig, osammanhängande, komplicerad och oförklarande, för att jag skulle uppskatta den. Det var verkligen en make-no-sence-känsla genom hela filmen som gjorde att man hela tiden tänkte ”snart kommer förklaringen, snart kommer förklaringen, snart kommer förklaringen”, vilket aldrig hände. Som alla Cannes-filmer är även denna otroligt stark och ibland också ganska obehaglig, men det väger inte upp det faktum att filmen faktiskt inte lyckas säga någonting.
Kanske krävs det en tittning till…
Av mig får filmen en svag 3/5