I Spit on Your Grave (2010)
Titel: I Spit on Your Grave (2010)
Längd: 108 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Sarah Butler, Jeff Branson, Daniel Franzese, Chad Lindberg, Andrew Howard
IMDB-betyg: 6.0/10
Handling:
När författaren Jennifer reser iväg till en ödslig stuga för att skriva sin bok, får hon besök av byns slödder som våldtar och sedan lämnar henne för att dö. Men Jennifer dör inte, utan har bara ett mål: att hämnas.
Detta är en klassisk rape-and-revenge-film! Klassisk!
Kanske borde börja med att skriva att det här faktiskt är en remake av den gamla ”I Spit on Your Grave/Day of the Women” (1978). Eftersom jag inte har sett originalet kan jag inte riktigt uttala mig om den nya är bättre eller sämre, men rent spontant efter att ha tittat på trailern skulle jag säga att den nya verkar grövre och mörkare på något sett.
Regissören är Steven R.Monroe, en man som jag tidigare varken hört talas om eller sett några av hans filmer.
Huvudrollen görs av Sarah Butler som jag inte heller har någon koll på sedan tidigare. Jag skulle inte säga att hon var dålig, men inte heller att jag gillar henne. En helt okej skådespelare med andra ord.
Jeff Branson spelade en utav bondlurkarna, honom kan man kanske känna igen från serien ”All My Children” (1970-) där han på senare år har spelat Jonathan Lavery. Världen är ganska liten ändå, fram till idag visste jag inte ens vad ”All My Children” var för något eller hur otroligt stor den serien var i USA, som sagt fram till idag då jag av en händelse råkade se en glimt av Oprah på tvn och hon hade ett specialavsnitt där de diskuterade de populäraste såpoperorna.
Andrew Howard var också med på listan, han har det där klassiska äckliga utseendet som gör att han ser riktigt ond ut. Senast jag såg honom var i ”Limitless” (2011) där han faktiskt också spelade badguy, nämligen en knarklangare som inte var särskilt trevlig.
Filmens mind-fuck var utan tvekan skådespelaren Daniel Franzese som spelade en av våldtäcksmännen, han kopplar jag nämligen oavkortat ihop med hans mesiga karaktär i ”Mean Girls” (2004). Så därför tog det ett tag att fokusera bort emo-stämpeln han hade i den filmen.
Det bästa var ju också att vi för en gång skull hyrde den på en mack här i närheten, men att vi glömde lämna tillbaka den på två dagar.
Filmen var faktiskt ganska bra, ingenting man skulle se med familjen kanske, men ändå en välgjord skräckfilm som bitvis blev ganska obehaglig att titta på.
Jag skulle varna de känsliga eftersom det förekommer extrem våld, faktiskt mer än vad jag trodde, men ingenting man inte kan klara av.
Ger den 3/5
