Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: American Reunion (2012)
Längd: 113 min
Genre: Komedi
Skådespelare: Jason Biggs, Seann William Scott, Chris Klein, Thomas Ian Nicholas, Alyson Hannigan, Tara Reid, Mena Suvari, Eddie Kaye Thomas, Eugene Levy, Jennifer Coolidge
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Det gamla gänget återförenas sedan sommaren 1999. Men mycket har hänt sedan dess och de har alla vuxit upp. Men när det är dags för skolåterträff inspireras de att åter igen gå i gamla spår.




En biokväll i min bok betyder mestadels att man kollar på MINST två filmer (i detta fall tre) på samma kväll. Man måste ju passa på. Seriös-nivån sjönk från+ 100% till -27% när vi precis innan hade suttit i nästan 3 tim och 30 min och gråtit ögonen ur oss när vi såg den nyteknikeserade ”Titanic 3D” (1997/2012), från att vi byte biosalong och istället fick uppleva Stiffmeister skita i en kylbox.
Regissörerna till den här filmen är polarna Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg som bara gjort en film tidigare, nämligen ”Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay” (2008). De är även manusförfattare till de två resterande filmer om grabbarna: ”Harold & Kumar Go to White Castle” (2004) och den nyare ”A Very Harold & Kumar 3D Christmas” (2011).
Skådespelarna och karaktärerna är exakt densamma som varit med i original-filmerna, Jason Biggs, hans Alyson Hannigan, den glappkäftiga Sean William Scott, och resterande från gänget.
Jag är själv ingen som i min ungdom varit speciellt förtjust i dessa ”American Pie”-filmer (för det finns ungefär sex stycken sammanlagt). Jag FICK dessutom inte titta på dessa filmer heller, eftersom jag skulle vara en ”duktig flicka”, och då passade det sig naturligtvis inte att titta på ett gäng tonårskillar som jagade efter nakna highschool-tjejer.
Eftersom jag med andra ord inte haft någon speciell relation till dessa filmer och karaktärer så är väl kanske jag inte den mest passande att ge ett rättvist betyg. Så för mig var filmen ändå ganska meningslös och barnslig, komisk i vissa scener, men ändå ingenting jag känner mig supersugen att se igen. Fan vad trist jag får mig själv att låta…
Jag ger den 2/5

Titel: The Artist (2011)
Längd: 100 min
Genre: Romantik
Skådespelare: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, James Cromwell, John Goodman, Missi Pyle, Penelope Ann Miller
IMDB-betyg: 8.3/10

Handling:
Den populäraste stumfilmsskådespelaren George Valentin är på toppen av sin karriär när filmbolagen börjar med den nya tekniken, pratfilmer. Den unga dansösen Peppy Miller blir genast omtyckt, och medans hon klättrar uppför på karriärstegen får George Valentin mindre och mindre jobberbjudanden.





Inför årets Oscarsgala satt jag och en kompis helgen innan och matade oss igenom de nominerade filmerna. Vi visste gott och väl att det surrades riktigt ordentligt kring den franska stumfilmen ”The Artist”, men eftersom vi planerade vår filmtid väldigt uselt, resulterade allt med att vi hann med nästan alla andra filmer men bara den första halvtimmen av den här stora snackisen. För några veckor sedan, nästan två månader efter Oscarsgalan, gick stumfilmen äntligen upp på biograferna där jag bor och jag fick se klart den.
Regissören och manusförfattaren, den franska Michel Hazanavicius, dök i princip upp from nowhere och rörde om ordentligt när hans stumfilm blev poppis.
Huvudrollen, Jean Dujardin, är faktiskt något av det snyggaste som finns. Jag ser framför mig hur han är mannen som bjuder på frukost (nybakat bröd, ett färskpressat glas juice och svart kaffe, naturligtvis) och hur han kan charma ett helt rum med bara ett leende. Märks det att jag är lite kär? Om det inte är nog att han är fruktansvärt snygg IRL, så blir han SNYGGARE i svartvitt. I biosalongen satt jag och ihärdigt torkade upp dräglet från min ena mungipa, medans försöken att inte stirra så att ögonen torkade ihop misslyckades. Hans motspelerska, även hon jättevacker såklart, Bérénice Bejo spelade tillsammans tidigare i agentfilmen ”OSS 117: Le Caire, nid d’espions” (2006).
När jag för första gången fick höra talas om den här filmen tänkte jag att någon skojade med mig. Jag menar, en fransk, svartvit stumfilm är så långt ifrån det vanliga mainstream som brukar toppa bio-listorna, att jag helt enkelt var lite tveksam hur den skulle klara sig. Men trots att filmen matade hem hela fem statyetter i den stora filmtävlingen, måste jag ändå med handen på hjärtat erkänna att den faktiskt är något överskattad. Fatta mig inte fel, för filmen är BRA, men långt ifrån det absolut bästa jag sett.
Det är en film som är otroligt charmig, mysig och sådär härligt check. Jag fullkomligt älskar huvudrollen Jean Dujardin, den underbara musiken och den lättsamma stämningen som följer med en under hela filmen. Men det fattades ändå något som det är svårt att sätta fingret på.
Som sagt, väldigt bra, men långt ifrån det bästa jag sett.
Jag ger den en stark 4/5

Titel: Mean Girls (2004)
Längd: 97 min
Genre: Komedi/Romantik
Skådespelare: Lindsay Lohan, Rachel McAdams, Lizzy Caplan, Daniel Franzese, Lacey Chabert, Amanda Seyfried, Tina Fey, Jonathan Bennett
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Cady Heron har hela sitt liv blivit hemskolad. När det äntligen är dags för henne att börja i en riktig skola upptäcker hon att det är djungelns lagar som gäller, och att ingen går att lita på.




Panik inför att hitta en passande chick-flick till tjejkvällen? Lugn i stormen, för ”Mean Girls” är nått av de tjejigaste man någonsin kan se. Lovar. Den innehåller rosa, bröst, killproblem, bitchiga tjejer, prom-night, Linday Lohan och massor av uttjatade highschool klyschor.
När en gammal tjejkompis kom och hälsade på för några dagar sedan kändes det nästan givet för oss att slå på en sånhär gammal ”goding”.
Regissören är chick-flick-prinsen Mark Water som även ligger bakom ”Freaky Friday” (2003), ”Just like Heaven” (2005) och den lite nyare ”Mr. Popper’s Penguins” (2011).
Huvudrollern spelas av drottningen inom tjejfilmer, Lindsay Lohan, som gjorde sin karriär när hon spelade tvillingarna i ”Föräldrafällan” (1998), men som man också kan se i ”Just My Luck” (2006). Med på rollistan kan vi även se Rachel McAdams som jag senast såg i den värdelösa filmen ”Morning Glory” (2010), den framgångsrika Tina Fey, Lizzy Caplan från ”Cloverfield” (2008), Daniel Frenzese som man kan se som våldtäktsman i skräck/thrillern ”I Spit on Your Grave” (2010), och även vackra Amanda Seyfried från den nya ”In Time” (2011).
Har man tjejkompisarna över och är sugna på en lättsam och underhållande romantisk komedi, är det här verkligen någonting jag rekommenderar!
-Welcome to girlworld!
Jag ger filmen 3/5

Titel: Footloose (2011)
Längd: 113 min                           
Genre: Drama/Romantik
Skådespelare: Kenny Wormald, Julianne Hough, Miles Teller, Dennis Quaid, Andie MacDowell
IMDB-betyg: 5.3/10

Handling:
Storstadskillen Ren flyttar till en liten stad där musik och dans blivit förbjudet sedan en olycka för några år sedan. Han möter dottern till stadens präst, rebellen och den vilda Ariel som inte låter sig tystas ner. Tillsammans måste de försöka återskapa dansen till den sovande staden!





Den här filmen lånade jag förra veckan av en kollega på jobbet som hade HYRT den i tre dagar. Det är vanligtvis ingenting som jag spontant är sådär supersugen att se, men eftersom en av mina svaga egenskaper är att jag har väldigt svårt att säga nej, så tog jag hem filmen och såg den samma kväll.
Redan på en gång slår det mig att: här kommer man minsann varken få se massmördare med blodiga moraknivar, utomjordingar som invaderar jorden eller spöken med rasslande kedjor. Vilket naturligtvis inte var det jag hade förväntat mig heller, men ändå någonting som passar mig bättre än dansade tonåringar.
Regissören är skaparen bakom de ganska okända filmerna ”The Poor and Hungry” (2000) och ”Black Snake Moan” (2006), Craig Brewer.
Huvudrollerna i den här filmen hade de unga Kenny Wormald och Julianne Hough, båda två väldigt ”nya” i spelfilmsbranschen. Det som ”stör” mig något är det faktum att den förstnämnda Kenny Wormald är en EXAKT kopia av vår svenska Måns Zelmerlöw, förutom att Kenny går omkring och plutar sådär förföriskt med läpparna. Julianne Hough var såklart supersnygg som Ariel Moore, MEN jag absolut hatade hennes extremt horiga och dryga karaktär, ville nacka henne ett flertal gånger under filmens gång.
Originalfilmen ”Footloose” (1984) är vad jag har förstått egentligen exakt densamma som den nya remaken (förutom cameltoes:en). Huvudrollerna där spelades däremot av Kevin Bacon och Lori Singer, och blev tvåfaldigt Oscarnominerad för bl.a. den fruktansvärt svängiga låten ”Footloose” som i ärlighetens namn spelas rikligt hemma hos mig. Men en fråga som dyker upp i mitt huvud: Varför göra en ny?
Filmen är egentligen inte särskilt bra, det är sådär Amerikanskt helylle, kära och dansade tonåringar som man bara vill spy åt, plus en moralkaka som heter duga. Men ändå kan jag inte hjälpa mig själv att ändå finna den ganska underhållande och charmig ibland, och att bli liiiite kär i Måns Zemerlöw-kopian. Samtidigt som verkligheten inom mig tycker att den är skitkass!
Slutsats: Passar bra som ett lättsamt tidfördriv, inget mer.
Jag ger den en svag 3/5

Titel: Midnight in Paris (2011)
Längd: 94 min
Genre: Romantik
Skådespelare: Owen Wilson, Rachel McAdams, Marion Cotillard, Michael Sheen ,Kurt Fuller, Kathy Bates, Marion Cotillard, Adrien Brody, Léa Seydoux
IMDB-betyg: 7.8/10

Handling:
Paret Gil och Inez åker till romantikens stad: Paris. Väl där upptäcker de deras olika syn på livet, och medans Inez väljer att umgås med ett annat par på fina dansklubbar, spenderar Gil kvällarna med att promenader kring Paris gator.



Det är ungefär här jag får en uppenbarelse: Fan, årets Oscarsnomineringar är inte så jävla bra som jag hade hoppats på. Helgen innan årets bästa grej, Oscarsgalan, bestämde jag och en kompis oss för att mata oss igenom några av de filmer som skulle fightas för att vinna de ärofyllda statyetterna. Vi såg bl.a. ”Hugo” (2011), ”My Week with Marilyn” (2011) och ”The Iron Lady” (2011), alla tre enligt mig en aning trista och intetsägande.
Regissören och manusförfattaren till den här filmen var vår allas Woody Allen, som så vanligt körde sitt eget race. Den här filmen hade i år blivit fyrfaldigt Oscarsnominerad (bl.a. för bästa film), men fick ”bara” pris för bästa manus, vilket blir Woody Allens fjärde statyett i bokhyllan. Hans andra priser har han fått för filmerna ”Annie Hall” (1977) x2 och ”Hannah and Her Sisters” (1986). Förutom att han är den som blivit flest Oscarsnominerad för hans skrivande flest varv (hela 14 gånger), så har han även sett EXAKT likadan ut de senaste 40 åren.
Huvudrollen spelades här av Owen Wilson, killen som varit med i ett helt knippe olika romantiska komedier genom sina aktiva skådespelarår. Själv såg jag honom senast i romcomen ”How Do You Know” (2010) och i en liten roll i actionfilmen ”Armageddon” (1998).
Med på rollistan fanns såklart massor av diverse skådespelare och skådespelerskor förutom mr Wilson, bl.a. fick vi se Rachel McAdams som jag själv senast såg i thrillern ”Red Eye” (2011) och ”Sherlock Holmes” (2009). Vi fick även se den vackra Marion Cotillard som för några år sedan vann en Oscar för sin prestation i ”La mome” (2007).
Förutom skådespelarna, fick vi även stifta bekantskap med olika stora personligheter genom tiderna, några av dem var Salvador Dali, Pablo Picasso, Gertrude Stein, Ernst Hamingway – en mix av både konstnärer och författare.
Filmen var väldigt snyggt gjord och hade en hel del fina miljöer och scener, men däremot kände jag ändå att den kunde bli ganska långsam och tråkig. Definitivt inte en av Allens bästa, och jag är även tveksam om den faktiskt förtjänade sin Oscarstatyett i år. För mig var den här filmen ingenting annat än ett snyggt foto, med en hel del ointressanta dialoger och karaktärer. Det tog även svinlångtid för mig att fatta de olika tidresorna huvudrollen gjorde. Den här filmen är ingenting som berörde mig särskilt mycket, men den var ändå HELT OKEJ…
Jag ger filmen en stark 3/4

Titel: A Cinderella Story: Once Upon a Song (2011)
Längd: 88 min
Genre: Romantik/Familj
Skådespelare: Lucy Hale, Freddie Stroma, Megan Park, Missi Pyle, Jessalyn Wanlim, Titus Makin Jr
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
Katie lever tillsammans med sin styrmamma och hennes barn i ett stort hus som hennes far lämnade efter sig. När hennes styvsyster Bev upptäcker att Katie har en underbar sångröst tvingar hon henne att låna ut rösten till systern så att hon kan delta i Massice Records stora talangtävling.




En film som 13-åriga tjejer kommer att älska ska innehålla följande: Karaktärer i liknande ålder (gärna något äldre), den ”osynliga” tjejen som får killen på slutet, det-är-insidan-som-räknas-sensmoralen, sångnummer och en lättsam story. Inom dessa ramar kan man föreslå att den här filmen alltså är en PERFEKT tjejfilm. Men eftersom jag varken (är en tjej, höll jag på att säga) är 13 år eller är särskilt förtjust i dessa girly-girly-fluffy-fluffy-filmerna så kanske det inte kommer som en överraskning att det faktiskt INTE var jag som valde filmen.
Regissören är mannen Damon Santostefano som opassande nog har en väldig pedofil-aura över sitt utseende. En sådan man helst inte skulle vilja möta ensam i en mörk gränd. Tidigare ligger han dessutom bakom filmerna ”Bring It on Again” (2004) och ”Another Cinderella Story” (2008). Där den sistnämnda är annorlunda (another) från den här filmen på så vis att, istället för sång, så dansar de. Typ.
Huvudrollen gjordes av Lucy Hale som jag senast såg i Wes Cravens ”Scream 4” (2011), den brittiska Freddie Stroma som även är med i ”4.3.2.1” (2010) och Megan Park som man kan se i ”Charlie Bartlett” (2007) och tv-serien ”The Secret Life of the American Teenager” (2008-2011), det roliga med henne är att hon nästan alltid spelar puckade roller, medan hon i verkligheten verkar vara en ganska skärp tjej som pratar sju språk flytande och har i samband med det vunnit en massa priser.
Hade jag varit ungefär tio år yngre så skulle jag förmodligen gillat den här filmen mer än vad jag gör nu. Den passar sig alltså inte särskilt bra för oss ”unga vuxna”.  Men är man som sagt lite yngre och vanligtvis gillar sång-filmer så kommer det här förmodligen bli en hitt, för mig blev den dock ingen höjdare!
Av mig får den en svag 2/5

Titel: Tillsammans (2000)
Längd: 106 min
Genre: Komedi/Romantik/Drama
Skådespelare: Lisa Lindgren, Michael Nyqvist, Emma Samuelsson, Sam Kessel, Gustaf Hammarsten, Anja Lundkvist, Jessica Liedberg, Ola, Rapace, Olle Sarri, Shanti Roney
IMDB-betyg: 7.4/10

Handling:
I ett hus i Stockholm bor det ett gäng människor tillsammans under samma tak i kollektivet Tillsammans. Där finns den lesbiska, den homosexuella, den heterosexuella, den frånskilda, den otrogna, den kommunistiska, den nördiga, den positiva, den negativa…
Tillsammans försöker de komma överrens och bryta den ”normala” normen. 
 



Svenska filmen är i min bok ingen höjdare. Mer än ofta får man plocka fram skämselkudden och liksom huka sig bakom den för att slippa skämmas ihjäl av allt töntigt och klyschigt som utspelar sig framför ögonen. Jag tror att det kan ha göra med att ALLA repliker låter så jäkla intränade och onaturliga. På svenska blir alla de annars så coola meningarna supertrista och onormala, vilket gör att man bara vill köra en klassisk hand-palm på sig själv.
Efter en smärre genomsökning räknade jag ut att jag under förra året såg ett tio-tal svenska filmer, där alla varit halvdanta (förutom från ”Jag saknar dig” (2011) som var någon av det sämsta jag sett). Men trots att det producerats ut en hel del skitfilmer i vårt avlånga land, finns det även några små guldkorn som verkligen är värda att se. Den här inräknat.
Regissören och manusförfattaren är skåningen Lukas Moodysson som gjorde sin debut i samband med hans ”Fucking Åmål” (1998), och senare den grymma ”Lilja 4-ever” (2002) som handlar om människohandel. Hans första internationella uppträdande gjorde han däremot med filmen ”Mammoth” (2009) där prisbelönta Michelle Williams och Gael Garcia Bernal spelade huvudrollen. Sedan dess har det varit ganska tyst kring honom, men jag hoppas att han snart är på gång igen eftersom han är en av Sveriges skickligaste filmskapare.   
Hur lyder domen? Jag blev faktiskt positivt överraskad. Från att gå från att vara super-anti svensk film och även lite anti till just DEN HÄR filmen, till att jag fullkomligt älskar den! Satt och log nästan oavbrutet över det komiska, det fula, det fina och det vrickade. Skådespelarna gjorde alla ett superjobb och jag avgudar de färgstarka karaktärerna. Den härliga 70-talskänslan bidrog till den härliga stämningen och hela hippie-auran som blev jättecharmigt! Fan, det här är nog en av Sveriges bästa filmer. Banne mig!
Jag ger den en stark 4/5

Titel: Step Up (2006)
Längd: 104 min
Genre: Drama/Romantik
Skådespelare: Channing Tatum, Jenna Dewan-Tatum, Drew Sidora, Mario, Damaine Radcliff, De’Shawn Washington, Josh Henderson
IMDB-betyg: 6.1/10

Handling:
Den småkriminella Tyler Gage börjar med samhällstjänst på en skola för elever med specialämnen i dans, musik och konst. Den vackra dansösen Nora ser hans stora potential och är beredd att ge honom en chans.

Den tjejiga tjejen inom mig fullkomligt älskar den här typen av film! Hela badguy-goes-goodguy/omöjlig kärlek/tro på sig själv/lyckligt slut-grejen är någonting som man bara måste älska och (trots klyschigheten) inte heller kan få nog av!
Regissören är den kvinnliga Anne Fletcher som även ligger bakom romcomen ”27 Dresses” (2008) och ”The Proposal” (2009). Som vanligt är det naturligtvis superkul när det för en gångs skull inte är en man som står bakom spakarna, utan en 45 årig kvinna med flera år på nacken av filmskapande och som koreograf.
Med Alla Hjärtansdag bara häromdagen känns det såklart svinromantiskt att huvudrollerna, Channing Tatum och Jenna Dewan-Tatum, träffades för första gången under inspelningen och i juli tre år senare är de lyckligt gifta. Den förstnämnda kan man se i bl.a. den fina ”Dear John” (2010) men även i den just nu aktuella actionkomedin ”21 Jump Street” (2012), medans hans äkta maka mest sysslat med småroller.
Jag är en klassisk soundtracks-freak. Trots att jag verkligen inte kan spela något instrument, kan sjunga eller ibland också är ganska tondöv, så fullkomligt älskar jag en film med ett grymt soundtrack! Jag har lite svårt att sätta fingret på exakt vad det beror på, men jag tror att det har att göra med att filmen varar så oerhört mycket längre än om den skulle ha en ganska alldagligt ljudspår. Låt säga att jag ser en film med bra musik, när filmen då tar slut så är den ändå inte slut eftersom jag isåfall kommer lyssna på soundtracket i flera veckor efteråt. Bra musik = ”längre” film.
Precis som jag just nämnde så är enligt min mening musiken ett av den här filmens absolut starkaste kort. Anledningen till att den föll mig så pass bra i smaken är för att det är en härlig blandning av pulserande 2012-låtar som ibland blandas ihop med stråkar – vilket fogar mig eftersom jag är lite av en klassisk-musik-fantast. En annan detalj som finns i ungefär 97% av alla drama/romantik-filmer är hela badguy-going-goodguy, som är lite av en modern Romeo & Julia-aura, omöjlig och förbjuden kärlek. Ett hett ämne som tilltalar de flesta (läs: tjejer), och som gör oss fullkomligt svag i benen! Det som däremot ploppar upp i mitt huvud är varför man aldrig ser en film där tjejen är en klassisk white-trash medan killen för en gång skull är den rika proper-killen. Är det helt enkelt mindre sexigt??
Förutom den fantastiska musiken och den fina kärlekshistorien, präglas även filmen av otroligt häftig dans som är väldigt coolt att se!
Slutsats: Är man sugen på en modern ”Dirty Dancing” (1987) där massor av snygga och smärta människor dansar omkring till bra musik? Då föreslår jag den här!
Av mig får den 4/5

Titel: Morning Glory (2010)
Längd: 107 min
Genre: Romantik/Komedi
Skådespelare: Rachel McAdams, Patrick Wilson, Harrison Ford, Diane Keaton, Vanessa Aspillaga, Jeff Goldblum
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
Tv-producenten Becky Fuller börjar sitt nya jobb på morgonprogrammet Daybreak. Ett program som har låga tittarsiffror, som inte har någon potential och där nyhetsankrarna inte kan samarbeta. Men Becky tänker inte ge upp!




Jag nämnde häromdagen när jag skrev om ”Copycat” (1995) att trots att filmen kanske inte var en 10-poängare så kan man ändå KÄNNA att manuset förmodligen lät väldigt bra, och att skådespelare kanske väljer att delta i en viss film tack vare att just skriptet låter kanon. I det fallet, och i det tänket, tappar jag inte respekten för en skådespelare om han/hon väljer att vara med i en skitfilm (eftersom han/hon valde att vara med för att manuset var lysande). Hängs det med? I DEN HÄR filmen däremot får jag inte några bra-manus-vibbar för fem öre, vilket får mig att ifrågasätta hela Harrison Fords existens och genialitet. H-F, mannen myten legenden, som i sina tidigare år varit med i några av världshistoriens absolut största äventyrsfilmer. Pratar naturligtvis om hans medverkan i ”Star Wars” (1977-1983) och ”Indiana Jones” (1981-2008), där han fullständigt rocked the house med hans fräna action-moves, rappa repliker och snygga utseende. I DEN HÄR filmen är han så fruktansvärt dålig att det knappt finns ord till det. Hela han andas nerklubbad-gammal-surgubbe! Med hans grymma CV-bakgrund måste han väl få fler filmförslag än det här?! Förstår verkligen inte vad mannen tänkte med. Kan nästan gå så långt att tycka att han förstörde hela filmen. Resterande på rollistan, Rachel McAdams från bl.a. ”Red Eye” (2005) och ”The Notebook” (2004), Patrick Wilson som var med i den populära skräckisen ”Insidious” (2010), och den flerfaldigt Oscarsnominerande/vinnande Diane Keaton från ”Annie Hall” (1977) gör väl alla ett okej jobb, dock helt under deras värdighet (sistnämnda).
Regissören, skaparen bakom den superromantiska ”Notting Hill” (1999) med Julia Roberts och Hugh Grant med den blåa dörren, är Roger Michell. Han kommer senare under året vara aktuell med ännu en kärlekshistoria, i en film som kommer att heta ”Hyde Park on Hudson” (2012).
Karaktärerna till ”Morning Glory” var så trötta, sega, sömning och ointressanta att jag helt ärligt inte hade brytt mig om någon av dem skulle dö i en kraftig bilkrasch i slutet av filmen. Det är där filmen faller. Där, och tack vare Harrison Ford. Tyvärr. I de här klassiska chick-flicken brukar jag vanligtvis inte vara särskilt kräsen, huvudsaken tjejen och killen får varandra i slutet, men den här gången sätter jag ner foten. För att klara av den här filmen föreslår jag att man plockar fram skämselkudden!
Av mig får den 2/5

Titel: A Very Harold & Kumar 3D Christmas (2011)
Längd: 90 min
Genre: Komedi
Skådespelare: Kal Penn, John Cho, Neil Patrick Harris, Paula Garcés, Danny Trejo
IMDB-betyg: 6.7/10

Handling:
Efter alla dessa år som oskiljaktiga vänner har Harold och Kumar växt upp och skaffat sig två helt skilda liv. Harold är gift, bor i en flott villa och har ett välbetalt jobb, medans Kumar just blivit dumpad och sitter ensam i sin smutsiga lägenhet. Av en händelse råkar deras stigar mötas igen och de råkar av misstag bränna ner Harolds svärfars älskade julgran, vilket de så fort som möjligt måste ersätta innan han upptäcker något.




Harold och Kumar är alltså tillbaka! Efter att ha varit med om allt från galna biljakter till enhörningar i ”Harold & Kumar Go to White Castle” (2004) och ”Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay” (2008), har grabbarna nu kommit till det stadium i livet där en av dem slutat röka ”maja”, skaffat ett respektabelt jobb och en av dem fullständigt sunkat ner sig själv.
Trots att jag inte blev sådär överförtjust i filmen, tycker jag ändå att den unga regissören Todd Strauss-Schulson ändå gjorde ett helt okej jobb – om man tänker på att det här faktiskt var hans första långfilm av en rad olika tv-filmer.
Precis som i de tidigare filmerna gjordes huvudrollerna naturligtvis av Kal Penn, John Cho, och även Neil Patrick Harris som som vanligt var med på ett litet hörn. En av de absolut roligaste ögonblicken i filmen tycker jag nästan var när de skämtade om att Neil Patrick Harris (som är med i ”How I Met Your Mother” (2005-) och som tidigare under året kom ut ur garderoben som homosexuel) skämtade om att han bara spred gay-ryktet för att få fler tjej. Sånt gillar jag. Att man kan man ta allt med en nypa salt och skoja om sig själv. Att hans fake-fästman i filmen dessutom är hans riktiga gjorde det bara roligare.
3D.3D.3D….Vad ska jag göra med dig?? Ty min arma själ hatar dig, men jag vill inte vara en ”sådan” människa som avskyr en film enbart för att den är i 3D. Dilemma! En av anledningarna till att jag inte är särskilt förtjust i den lilla siffra/bokstavskombination i slutet av filmtiteln är för att de oftast har en tendens att överdriva effekterna. Liksom lägger superonödiga scene/händelser ENBART för att de tänker ”- Det här kommer se riktigt, ritkigt, riktigt bra ut i 3D”, men vad de inte verkar haja är att det helt enkelt blir alldeles too much och slutar upp med att bli ett oseriöst bla-ha. Kunde inte ens räkna de otaliga gånger jag under filmens gång gjorde en klassiska face-palm och ville hålla för ögonen för att slippa se det pinsamma som föregick på skärmen. Konfetti, ägg, haschpipor och sirap är bara några av de många saker som ”flög genom rutan”.
Trots att filmen ändå var i samma anda som de två tidigare, kände jag inte samma engagemang och glädje. Var det så att man helt enkelt har tröttnat på the great adventures of Harold och Kumar, eller om det bara var så att 3D störde alldeles för mycket? Jag har ingen aning. Vet i alla fall att de två första var bättre, men att den ändå fungerar bra som en lättsam se-innan-man-somnar-komedi. Om man dessutom ska tro Neil Patrick Harris när han charmigt blinkar in i kameran och säger ”- See you in the fourth one”, har jag ingen aning om.
Av mig får filmen en stark 2/5

Titel: Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay (2008)
Längd: 107 min
Genre: Komedi
Skådespelare: John Cho, Kal Penn, Neil Patrick Harris, Rob Corddry, Roger Bart, Danneel Ackles, Eric Winter
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
När Harold och Kumar misstas för att vara terrorister hamnar de i världens tuffaste fängelse: Guantanamo Bay. Nu är det upp till dem att rymma och försöka göra allt för att rentvå sina namn, innan myndigheterna hinner ikapp dem.

Jag har en fix idé om att ”när jag väl ser en film med uppföljare så ska jag även se de andra”. Ungefär så. Därför när jag i början av förra veckan slog på ”Harold & Kumar Go to White Caste” (2004) så kände jag mig även manad att se dess uppföljare.
Denna gångs galna, och väldigt random, händelser är bl.a. flängelsen, cockmeat sandwich, inavlade barn i källaren, kkk-gäng, horhus och såklart en hel del marijuana.
Regissören är de två slavdrivarna Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg som tillsammans var med och skrev manus till den redan nämnda föregångaren och dessutom trean i rad ”A Very Harold & Kumar 3D Christmas” (2011) som kom ut vid juletid. Men just nu är de däremot aktuella med (den för många ganska efterlängtade) ”American Reunion” (2012) som i princip är en ”återträffsfilm” för det gamla gänget i ”American Pie”-filmerna.
Precis som i den gamla filmen spelas Harold och Kumar av John Cho och Kal Penn, tillsammans med Neil Patrick Harris som är med på ett litet hörn. Med på rollistan är den här gången även den vanligtvis så charmiga Rob Corddry från ”Hot Tub Time Machine” (2010) och i talk-showen ”The Daily Show” (1996-).
Trots exakt samma, lite smått barnsliga humor, tycker jag ändå att den håller samma mått som dess förgångnare och passar väldigt bra som slötittar-film.
Av mig får den en stark 3/5

Titel: Harold & Kumar Go to White Castle (2004)
Längd: 88 min
Genre: Komedi
Skådespelare: Kal Penn, John Cho, Oaula Garcés, David Krumholtz, Eddie Kaye Thomas, Ethan Embry, Neil Patrick Harris
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Polarna Harold och Kumar blir en sen kväll sugna på några burgare från snabbmatsrestaurangen White Castler. Vägen dit blir däremot allt annat än de kunde förvänta sig – skydiving, marijuana, galna djur, vilda biljakter, rabiessmitta.



Jag brukar alltid göra tid att titta på film, även fast jag möjligtvis inte alltid har tid. Just den här veckan har det blivit pinsamt lite av det slaget. Har varit helt slutkörd av jobb, att jag helt enkelt bara orkat se något kort serieavsnitt på kvällarna. Just långa seriösa dramafilmer kan bli en aningen mustig då man knappt orkar hålla ögonen öppna till kl 21 på vardagskvällarna, därför kan man alltid lita på hederliga och lättsamma komedier.
Regissören är Danny Leiner, och som även ligger bakom filmen ”Balls Out” (2009) och ”Dude, Where’s My Car?” (2009) där skådespelarna Ashton Kutcher och Seann William Scott är med.
Filmens huvudroller i den här filmen har däremot grabbarna John Cho och Karl Penn, där den förstnämnda även spelar Demetri i tv-serien ”FlashForward” (2009-2010) som tyvärr bara fick en säsong. Den sistnämnda, Karl Penn, har bl.a. varit aktuell i filmerna ”Van Wilder” (2002) och dess uppföljare ”Van Wilder 2: The Rise of Taj” (2006), 36 avsnitt av tv-serien ”House” (2004-) och även nu på slutet en liten roll i den populära ”How I Met Your Mother” (2005-).
Tänket är kanske inte helt oväntat i samma stil som regissörens ”Dude, Where’s My Car?” (2000), alltså att en händelse sätter igång en hel hög av olika random omständigheter. Lite ”Hangover” (2009)-känsla.
Så, hur lyder domen? Komedier är alltid komedier. Det blir liksom ingen aha-upplevelse mittemellan flashande bröst och stoner-skämt. Men ändå tycker jag att vissa roliga och utflippade scener passade perfekt för mitt ändamål: kvällsunderhållning.
Man får helt enkelt ta det för vad det är.
Jag ger den en stark 3/5

Titel: Knocked Up (2007)
Längd: 129 min
Genre: Komedi/Romantik
Skådespelare: Seth Rogen, Katherine Heigle, Leslie Mann, Paul Rudd, Jonah Hill, Jason Segel, Jay Buruchel, Martin Starr
IMDB-betyg: 7.3/10

Handling:
När karriärkvinnan Alison går ut för att fira sin befordran träffar hon den arbetslösa Ben. De får i sig lite för många drinkar, och när de vaknar nästa morgon delar de säng. Alison tycker att Ben är en tönt och bestämmer sig för att inte höra av sig till honom igen, men några veckor senare får hon sig en överraskning när hennes mens är sen.




Vad händer efter man har haft oskyddat sex? Har man inte turen på sin sida kommer kanske storken flygandes efter 9 månader med ett litet knyte i näbben. Hamnar man i den situationen är förhoppningsvis partnern någon man älskar, men i vissa fall är allt bara ett stort no-no och hela gravid-grejen kommer som ett oönskat brev på posten.
I regissören och manusförfattaren Judd Patows film, ”Knocked Up”, är det exakt det som händer. Han ligger även bakom storsuccén ”The 40 Year Old Virgin” (2005), ”Funny People” (2009) och han kommer även vara årsaktuell med komedin ”This Is 40” (2012) som har kopplingar till den här filmen. Det typiska för Judd Patows är att han gärna använder sig av några favoritskådespelare, bl.a. frun Leslie Mann, döttrarna Iris och Maude Apatow, Paul Rudd och Seth Rogen, som i princip varit med i alla hans filmer.
Med i den här filmen är som sagt Seth Rogen som just nu är aktuell i dramedin ”50/50” (2011), och den otroligt snygga Katherine Heigl som jag senast såg på bio i ”New Year’s Eve” (2011) och som looks amazing.
Med på rollistan finns även Jason Segel, Jonah Hill och Jay Baruchel, som roligt nog fått behålla sina egna namn.
En sak som jag verkligen tycker är genialiskt med den här filmen är att karaktärerna är så pass olika, vi har tillexempel en arbetslös, succékvinnan, familjeförhållande, kompisgänget, som var och en har olika kvaliteter som gör att man enkelt kan känna igen sig själv i några av personligheterna.
Trots att filmen var ganska lång och ibland kunde bli lite seg i vissa scener, tycker jag ändå att karaktärerna och humorn väger upp den lilla faktorn. Att jag dessutom älskar skådespelarna, gör att jag bara uppskattar den mer. För mig, är den här filmen en av de absolut bästa komedierna med en rejäl dos feel-good-känsla.
Jag ger den 4/5

Titel: What’s Your Number? (2011)
Längd: 106 min
Genre: Romantik
Skådespelare: Anna Faris, Chris Evans, Ari Graynor, Blythe Danner, Oliver Jackson-Cohen, Joel McHale, Chris Pratt
IMDB-betyg: 5.6/10

Handling:
Ally Darling blir alldeles förskräckt då hon läser i en tidning en statistik på hur många partners en kvinna borde ha i sitt liv, och att hon själv ligger långt över den listan. I ett försök att hitta den rätta, ger hon sig ut och möter alla hennes gamla ex för att se om något av dem kanske kan fungera.



Vad är den största skillnaden mellan en typisk komedi och en klassisk chick flick (romantisk komedi)? En romantisk komedi innehåller snygga killar, vältränade överkroppar, fina klänningar, familjemedlem av nått slag, moralkakor, sliskiga repliker, KÄRLEK och ett jävulsk lyckligt feel-good-slut. Utan det sista är helt enkelt förbjudet för filmer att kalla sig själv för en chick flick. Gärna ska de också göra små interna skämt som bara vi tjejer förstår och kan relatera till, allt för att vi av det kvinnliga könet ska känna oss ”speciella”.
On top of my mind kommer jag spontant ihåg filmerna ”Easy A” (2010) och ”Bridesmaids” (2011) som jag under förra året skulle klassa som ”bra chick flicks”.
Regissören Mark Mylod har förutom den här filmen även gjort några avsnitt av den grymma serien ”Entourage” (2004-) och ”The Big White” (2005) där Robin Williams spelar mot duktiga Holly Hunter.
Som huvudrollen Ally spelar Anna Faris. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men jag kan verkligen störa mig så enormt på henne ibland. Face it, hon är helt enkelt inte en särskilt bra skådespelerska, och sedan hon spelade den korkade Cindy i skräckparodierna ”Scary Movie 1,2,3,” (2000-2006) borde hon ha svårt att någonsin komma tillbaka till de lite mer ”seriösa” roller om hon skulle vilja det någon gång i framtiden.
I början nämnde jag snygga killar med vältränade överkroppar, den som står för den lilla detaljen i den här filmen är godingen Chris Evans. Ungefär hälften av hans scener var utan tröja, just saying. Senast såg jag honom i superhjältefilmen ”Captain America: The First Avenger” (2011) där han gjorde ett halvdant jobb, han kommer även spela samma karaktär igen i den superhajpade ”The Avengers” (2012).
Man kanske tror att det borde vara ganska enkelt att lyckas med en chick flick. Men det finns en hårfin linje mellan att det blir en lyckad romantisk film, till att det går alldeles överstyr och blir sådär sockrigt sötsliskig att man bara vill spy. För att lyckas behövs alltså en lagom portion av allt. I just den här filmen tycker jag ändå att de lyckades relativt bra med det, trots att jag inte alls gillade Anna Faris prestation eller inte var superförtjust över det ganska torra manuset . Men när det kommer till romcoms ska man ändå inte vara jättekräsen.
För grabbgänget? Skulle inte tro det va! För tjejkvällen? Absolut godkänd!
Jag ger den en svag 3/5

Titel: Tropic Thunder (2008)
Längd: 107 min
Genre: Komedi/Action
Skådespelare: Ben Stiller, Robert Downey Jr, Jack Black, Jay Baruchel, Brandon T. Jackson, Danny McBride, Nick Nolte, Matthew McConaughey, Tom Cruise
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Ett gäng skådespelare ska tillsammans vara med i Hollywoods nya krigsfilmsuccé. Efter några halvdåliga scener bestämmer sig regissören för att lämna skådespelarna långt ute i den Sydasiatiska djungeln så att de får känna på hur det är och göra scenerna mer realistiskt. Men när de släppts av med helikoptern och får stå öga mot öga med ett gäng riktiga gangstrar, tror skådespelarna att de fortfarande spelar in och att allt är en del av filmen.



Killars absolutaste favoritgenrer är komedi och action (fördomar??). Vad händer om man kombinerar dessa två och sätter komedi-kungar som huvudpersoner? En jäkligt flummig film och en jävulskt oförberedd Oscarsnominering!
Regissören, en av manusförfattarna och huvudrollen är i det här fallet Ben Stiller himself. En annan film som han också gjort själv är komedin ”Zoolander” (2001) där han spelar tillsammans med polaren Owen Wilson, han är även med i den romantiska komedin ”There’s Something About Mary” (1998).
Som den nerknarkade och blonda Jeff, har vi min personliga favorit Jack Black. Själv fullkomligt älskar jag honom i ”Tenacious D in The Pick of Destiny” (2006), men bara härom veckan hörde jag hans stämma som den lurviga animerade pandan Po i ”Kung Fu Panda” (2008).
Filmens absolut roligaste, bästa och mest vrickade prestation gjorde utan tvekan Robert Downey Jr från bl.a. ”Sherlock Holmes” (2009), och Tom Cruise från filmen ”Jerry Maguire” (1996). Anledningen till att de var så underhållande var för att de spelade roller där man knappt kände igen dem, exempelvis en svart soldat och en överviktig chef. Det sjukaste är dessutom att Robert Downey Jr blev Oscarnominerad för sin black-man-roll i ”bästa manliga bi-roll”-kategorin, men den knep naturligtvis Heath Ledger i ”The Dark Knight” (2008).
Filmen har en hel del omogen och puckad humor, men tar man det för vad det är så blir det jäkligt avslappnat och faktiskt ganska roligt. Tycker dessutom att själva filmidén är hur bra som helst!
Slutsats: Jack Black har platinablont hår. Robert Downey Jr är en skådespelare, som spelar en vit skådespelare, som spelar en svart man. Måste jag säga mer? Awesome!
 - I'm the dude playin' the dude, disguised as another dude!
Jag ger filmen en svag 4/5

Titel: The Change-Up (2011)
Längd: 112 min
Genre: Komedi
Skådespelare: Jason Bateman, Ryan Reynolds, Leslie Mann, Olivia Wilde
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
Trebarnspappan Dave lever den klassiska amerikanska drömmen med fru och en blommande karriär som advokat, hans barndomsvän Mitch har inget fast jobb och lever på sitt snygga utseende. En kväll efter några drinkar för mycket bestämmer de sig för att pissa i en fontän, och när de vaknar har de bytt kroppar.


Har du någonsin undrat hur ”Freaky Friday” (2003) skulle göras Á la-guy-style? Men istället för mor-och-dotter köra på två barndomskompisar med totalt olika liv – en med ett prestigefyllt jobb, barn, fru och hus, och den andra som fortfarande bor kvar i ungkarlslyan? Förmodligen inte, men här får man veta det ändå!
Regissören är den 42-åriga David Dobkin vars hans fyra senaste filmer antingen haft skådespelarna Owen Wilson eller Vince Vaughn som huvudroller, bl.a. ”Wedding Crashers” (2005) och ”Fred Claus” (2007). I den här filmen däremot, valde han att arbeta med Jason Bateman från årets ”Horrible Bosses” (2011) och ”The Switch” (2010), och den otroligt välvaxade snyggingen Ryan Reynolds som man kan kolla in i skräckisen ”The Amityville Horror” (2005) men också i årets ”sämsta film” ”Green Lantern” (2011).
Med på rollistan har vi även de vackra Leslie Mann från ”I Love You Phillip Morris” (2009), och hej-jag-är-den-nya-Megan-Fox Olivia Wilde som man kan kika på i ”Cowboys & Aliens” (2011).
Jag säger bara två saker: JA, jag är svag för komedier där jag gillar skådespelarna, och NEJ brösten är inte deras riktiga (2011 är det tydligen dataanimerat som gäller).
Filmen är fruktansvärt förutsägbar, klichéig och trots att manuset och filmidén är allt annat än nytt, tycker jag ändå att de lyckades leverera många skratt och en härlig feel-good-känsla! Skådespelarna höjde dessutom betyget ett snäpp.
En film som förmodligen inte kommer gå till historien, men som ändå passar perfekt när man inte orkar med allför seriösa drama-och gråtfilmer.
Den får en svag 4/5

Titel: 30: Minutes or Less (2011)
Längd: 83 min
Genre: Komedi/Action
Skådespelare: Jesse Eisenberg, Aziz Ansari, Danny McBride, Nick Swardson, Michael Pena, Dilshad Vadsaria, Fred Ward
IMDB-betyg: 6.2/10

Handling:
Pizzabudet Nick blir bara några minuten innan han ska åka hem från jobbet tvungen att göra en sista leverans för kvällen. Bara någon timme senare vaknar han upp och har en tickande bomb fastspänd vid kroppen. De två nybörjar brottslingarna ger honom ett ultimatum: råna en bank, eller bli sprängd i bitar.


Note to self: jobba aldrig som ett pizzabud, för då blir man rätt som det är fastspänd vid en bomb och tvingas råna en bank. True story.
Regissören Ruben Fleischers senaste, och enda, långfilm har tidigare varit action/komedin ”Zombieland” (2009) där hans lovebird Jesse Eisenberg även där spelade huvudrollen. Just nu håller han även på att vidga sina vyer och provar på en för honom helt ny genre, nämligen en maffia-film. Namnet är ”The Ganster Squad” (2012), och där kommer Ryan Gosling och Emma Stone mötas igen sedan den romantiska komedin ”Crazy, Stupid, Love” (2011), tillsammans med den tvåfaldigt Oscarsvinnande Sean Penn. Otroligt spännande!
Jesse Eisenberg, mannen myten legenden, med den otroligt karismatiska och igenkännande rösten, fick sitt stora genombrott och Oscarsnominering när han spelade rollen som Facebook-skaparen Mark Zuckerberg i succén ”The Social Network” (2010). I den här filmen spelade han däremot pizzabudet Nick.
Med på rollistan har vi även Danny McBride från årets ”Your Highness” (2011), Aziz Ansari från tv-serien ”Park and Recreation” (2009-), och den roliga Nick Swardson som spelar galenpanna i komedin ”Just Go with It” (2011).
Filmen var faktiskt lite av en besvikelse. Komedifilmer är så simpla, antingen skrattar man eller så gör man det inte. För att man ska uppskatta den här typen av filmer ska man antingen vara hög eller så ska humorn passa till 100%, vilket måste vara ganska svårt för filmskapare/manusförfattare eftersom vi alla bor i olika kulturer och har olika sätt att definiera ”humor”. Vissa gillar prutt-skämt, snubbla-på-bananskal-skämt, ironi, it’s-funny-because-it’s-true-skämt, sex-skämt, rappa skämt o.s.v. Personligen beror det alldeles på vilket humör jag är på, men jag uppskattar oftast de där smarta och rappa replikerna som ger ett in-your-face-skämt, men även de ganska realistiska it’s-funny-because-it’s-true-skämt där man känner sig superträffad och en aning generad.
Men trots allt ger filmen ändå relativt godkänd underhållning för stunden. Gillar man bil-jakter, bröst, pang-pang och ganska simpla skämt, borde man ändå uppskatta den här. Fördomarna säger mig att den möjligtvis passar bättre till grabb-gänget än till tjejkvällen.
Det som faktiskt höjde betyget något är det faktum att jag verkligen uppskattar Jesse Eisenberg och tycker att han är svincool.
Av mig får den en stark 2/3

Titel: The 40 Year Old Virgin (2005)
Längd: 116 min
Genre: Komedi/Romantik
Skådespelare: Steve Carell, Catherine Keener, Seth Rogen, Paul Rudd, Romany Malco, Leslie Mann, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings
IMDB-betyg: 7.4/10

Handling:
Den smått nördiga Andy samlar på action-figurer, har ett jobb på en elektronik-affär, cyklar till jobbet och har en allmän lugn tillvaro. Det enda som fattas i hans 40-åriga liv är att han fortfarande är oskuld.



Jag är just nu inne i en ”The Office US”- fas som gör att jag spenderar all min lediga tid åt att sträckse tv-serien. Är helt besatt av den, och bara tanken på att den snart är slut får mitt lill-hjärta att blöda. Men trots att jag nu har lagt film-tittandet på hyllan ett tag, har jag ändå hunnit med ett 10-tal filmer under julen. Det här var en av dem.
Regissören Judd Apatow har tillsammans med huvudrollen Steve Carell gjort manuset. Personligen faller hans utseende mig perfekt i smaken (inte för att det spelar någon roll eftersom han står bakom kameran, inte framför) eftersom jag har en thing för män i ansiktshår. Hursomhelst, förutom ”The 40 Year Old Virgin” ligger han även bakom den extremt roliga ”Knocked Up” (2007) och ”Funny People” (2009), de tre redan nämnda filmerna är faktiskt hans enda långfilmer, han har nämligen sysslat mest med att vara producent och manusförfattare till olika filmer och tv-serier.
Den som spelar oskulden Andy är den redan nämnda Steve Carell som även spelar Michael Scott i favvo-serien ”The Office US” (2005-), själv såg jag honom också senast på bio i den romantiska komedin ”Crazy, Stupid, Love” (2011). Jag tycker att han passar perfekt i den här typen av försynta roller där han går omkring i sneakers, har den perfekta hårbenan, och är allmänt klumpig och blyg.
Som Steve Carells grabbgäng spelar Seth Rogen från ”The Green Hornet” (2011), Paul Rudd från ”Clueless” (1995) och Romany Malco som man kan se i ”No Ordinary Family” (2010-). Med på rollistan har vi även Catherine Keener från min senast sedda ”Trust” (2010), regissörens fru Leslie Mann från bl.a. ”The Cable Guy” (1996), och Jane Lynch som alltid har på sig träningskläder och heter Sue Sylvester i tv-serien ”Glee” (2009-).
Den här typen av filmer kan man helt enkelt ingenting annat än att älska! Jag menar, hur hysteriskt roligt är det inte med en töntig 40-åring som försöker tappa oskulden med tips och råd från en som just blivit dumpad, en som har varit otrogen med sin fru, och en som är en klassisk hound dog? Att skådespelarna dessutom passar perfekt in, gör bara det hela bättre. Jag (och framröstningen 2005 ”The 50 Greatest Comedies Of All Time”), rekommenderar definitivt den här filmen!
Jag ger den 4/5

Titel: En gång i Phuket (2011)
Längd: 104 min
Genre: Romantik/Komedi
Skådespelare: Peter Magnusson, Alexandra Rapaport, David Hellenius, Jenny Skavlan, Grynet Molvig, Claes Månsson, Henrik Norlén, Frida Hallgren, Hanna Alström, Yngve Dahlberg
IMDB-betyg: 5.7/10

Handling:
Karriärcoachen Sven får sig en tankeställare när hans gamla klasskompis dör efter ett försök till BASE-jumping från Kaknästornet. Han säger upp sig från sitt jobb och flyger till det varma Thailand för att försöka skriva klart en bok som han hållit på med väldigt länge. Han hamnar dock i kärlekstrassel som fångar all hans uppmärksamhet.



Ungefär kl 5 på tisdagsmorgonen på SFs Lucia Movie Night, hade vi redan hunnit beta av den romantiska komedin ”New Years Eve” (2011) och den animerade ”Puss In Boots” (2011). Trots att det tisslades och tasslades om att ”-snart börjar vargtimmen..”, vilket är den tiden på dygnet då ”legenden” säger att man ska vara som tröttast. Men trots en väldigt lång dag och en ännu längre natt, var jag ändå inte ens lite sömnig.
När ”En gång i Phucket” var slut bad personalen oss att sitta kvar på våra platser eftersom det skulle bli prisutdelningar. För att göra en relativt lång historia kort så kan jag berätta att jag och min vän vann quiz-på-frågor-om-filmer-priset (!!!!). Måste jag säga att när de ropade upp ”-…den som hade mest rätt var stolsnummer… *trumvirvel*… 109!”  höll jag på att skita ner mig av lycka? Älskar att få bekräftelse på att man ibland helt enkelt är bäst!
Till saken. Filmens huvudperson och manusförfattare är den svenska Peter Magnussons, som också vad med och petade i manuset till hans förra film ”Sommaren med Göran” (2009) och det populära Tv4- programmet ”Hey Baberiba” (2005-2006). Förutom att vara en av Sveriges sweetheart, brukar han ju också nästan alltid jobba med sin vän David Hellenius. Komikerpar AB. Han var därför också med i den här filmen.
Som regissör har vi Staffan Lindberg, som också gjorde den nyss nämnda ”Sommaren med Göran” (2009), men han har också varit med och producerat och skrivit den redan nämnda ”Hey Baberiba” (2005-2006).
En sak som var hilarious är att brorsdottern till Fredrik Skavlan, Skavlan som har det kända tv-programmet med samma namn, hade en roll i filmen. Jag pratar nu om den norska skådespelerskan/modellen Jenny Skavlan som spelade den smått galna Gitte.
En annan som också var med är den vackra Alexandra Rapaport som jag senast såg i ”Kronjuvelerna” (2011) på bio för några månader sedan.
Jag vet ärligt talat inte om det var den sena timman eller om filmen helt enkelt var rolig. Men jag måste faktiskt erkänna att jag skrattade hjärtligt åt Peter Magnussons tokigheter flera gånger. Filmen var dessutom så jävla svensk på nått vis, vilket är ”–funny becauce it’s true” men också väldigt mysigt och hemkärt att titta på. Trots att svensk film brukar ligga på min svarta lista, bekänner jag att den här filmen faktiskt inte var helt värdelös.
Jag ger den en neutral 3/5

Titel: New Year’s Eve (2011)
Längd: 118 min
Genre: Romantik/Komedi
Skådespelare: Michelle Pfeiffer, Zac Efron, Robert De Niro, Halle Berry, Hilary Swank ,Jessica Biel, Jon Bon Jovi, Katherine Heigl, Ashton Kutcher, Lea Michele, Sarah Jessica Parker, Abigail Breslin, Josh Duhamel, Christ Bridges, Hector Elizondo, Sofia Vergara, Seth Meyers, Cary Elwes
IMDB-betyg: 4.9/10

Handling:
I den stora staden New York gör sig invånarna redo att fira Nyårsafton.


En av årets absolut bästa händelser är utan tvekan SF’s Lucia Movie Night. Det är ett event som börjar kl 23 på natten och pågår till ungefär kl 7 på morgonen därefter, under dessa magiska åtta timmar visas det hemliga förhandspremiärer på tre biofilmer som än så länge inte haft sin premiär. Dessutom bjuds det på kvällmackor, dricka, popcorn, tipsrundor och personal som är utklädda. Som sagt, årets bästa natt!
Första filmen på menyn blev den romantiska komedin ”New Year’s Eve”, som för resterande jordbor har biopremiär den 25 december. Regissören är den, kanske inte helt otippade, Garry Marshall som även ligger bakom förra årets ”Valentine’s Day” (2010). Upplägget på de två filmerna är i princip densamma: många kända ansikten och olika små historier som tillsammans utspelar sig på en viss högtid. Eftersom han redan betat av Alla Hjärtansdag och Nyår, så kanske han förslagsvis kommer ge sig på Julafton och Thanksgiving härnäst? Who knows.
Eftersom rollistan är millång och med minst ett tjugo-tal skådespelare som man garanterat känner igen, orkar jag bara nämna några: Hilary Swank från ”Million Dollar Baby” (2004), Sarah Jessica Parker från tv-serien ”Sex and the City” (1998-2004), Robert De Niro känd från ”Taxi Driver” (1976), Zac Efron från bl.a. ”Charlie St.Cloud” (2010) och ”High School Musical” (2006), flerfaldigt Oscarsnominerade Michelle Pfeiffer från ”The Age of Innocence” (1993), flickidolen Ashton Kutcher från ”No Strings Attached” (2011), Halle Berry som jag senast såg i dramat ”Frankie & Alice” (2010), sångaren Jon Bon Jovi, ”Glee” (2009-)-stjärnan Lea Michele….. osv. osv.!
En sak som jag tycker är lite lustigt är att skådespelaren Cary Elwes, googla honom om ni inte vet vem han är, ALLTID spelar doktor. Helt sinnessjukt! Personligen känner jag mest igen honom som Dr. Lawrence Gordon i ”Saw” (2004), men inklusive den här nya filmen så har han spelar doktor hela ÅTTA gånger.
Precis som jag nämnde när jag såg filmen ”Conatgion” (2011) på bio för några veckor sedan, så är det ett väldigt smart drag av filmskaparna att använda sig av så pass många välkända ansikten, dessutom tänker jag spontant att man kan få ett package-price då också? Eller i alla fall att man kanske inte behöver betala så himla mycket/person eftersom varje känt ansikte bara är med i ungefär 15 min var.
Eftersom filmen är så fruktansvärt lättsam att hänga med i och att stämningen är sådär härligt underhållande, gör det den här filmen till en perfekt feel-good-film. Trots lättmjölks-prestationer från skådespelarna och halvmesig handling, kan jag inte hjälpa lill-blödhjärtat att tycka att filmen är myspys.
Jag ger den en stark 3/5