Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: Battle Royale (2000)
Längd: 114 min
Genre: Action/Thriller
Skådespelare: Tatsuya Fujiwara, Aki Maeda, Taro Yamamoto, Yakeshi Kitano, Chiaki Kuriyama, Sosuke Takaoka, Takashi Tsukamoto
IMDB-betyg: 7.8/10

Handling:
En nioklassare blir drogade och satta på en öde ö långt ute i ingenstans. De får instruktionerna att döda varandra, eller själva dö. Inom tre dagar ska det bara stå en ensam vinnare som får åka hem levande.




Någonting som aldrig riktigt varit min starka sida är japanska filmer. Skräckfilmer görs visserligen nästan bäst därifrån, men anledningen till att deras filmer inte riktigt är min grej är för att jag ALDRIG kan se skillnad på skådespelarna. Jag ser bara mörkhåriga kloner som kutar omkring. Kan heller ALDRIG riktigt förstå om skådespelarna är bra eller inte, eftersom de i mina öron har så fruktansvärt konstiga ljud för sig. Att deras namn dessutom är siljoner gånger krångligare än svenska ”Emma”, ”Anna” och ”Pelle”, gör att jag knappt hänger med i svängarna när de nämner ett namn. ”-VEM var det nu igen????”.
De senaste japanska filmerna jag har sett har varit skräckisarna ”Audition” (1999) och ”A Tale of Two Sisters” (2003), där den förstnämnda var väldigt komplicerad och hoppig i sin handling.
Regissören till den här filmen heter Kinji Fukasaku, en man som i sina aktiva år (1930-2003) gjort hela 62 filmer (skojar inte), men där det bara är ”Battle Royale” som jag känner igen titeln på.
Filmen då? Det finns två alternativ: 1# tänket är ”det här är en rolig action/thriller/splatter-film”, eller, 2# tänket är ”nu gör vi en SERIÖS action/thriller”. Jag hoppas på att filmmänniskorna faktiskt hade planerat på att den skulle bli rolig, för det är den, annars har de misslyckats ganska rejält med hela seriös-delen.
Nu när det absolut hetaste är filmen ”The Hunger Games” (2012), måste jag såklart nämna att många drar paralleller mellan dessa två filmer. Konceptet med ”slås tills döden” är princip densamma, men jag vill göra det klart att den annars är så fruktansvärt mycket annorlundare på de miljoner andra delarna.
Filmen är absolut värd att se om man sedan tidigare gillar (eller vill introducera sig) med den här typen av film. Den är sådär härligt avskalad, rå, komisk och ganska sarkastisk på en och samma gång. En passande känsla är ”blown away”, men dock är skådespelarna under all kritik.
Jag ger den 4/5

Titel: Snakes on a Plane (2006)
Längd: 105 min
Genre: Thriller/Action
Skådespelare: Samuel L. Jackson, Nathan Phillips, Julianna Margulies, Rachel Blanchard, Flex Alexander, Kenan Thompson
IMDB-betyg: 5.8/10

Handling:
Vittnet John Saunders transporteras i ett flygplan till Kalifornien av FBI-agenten Neville Flynn. Väl i luften släpper en lönnmördare ut 400 giftiga ormar i hopp om att ta död på vittnet.




Den här lilla rackarn såg jag för första gången för ungefär sex år sedan, på den tiden då jag fortfarande kunde kila över till närmsta mack för att unna mig en klassisk hyrfilm som man fick låna i 24 tim. På den tiden valde man också film nästan enbart för att ”framsidan såg häftig ut”, och inte för att den fått ett kanonbetyg på IMDb. Mina spontana minnen från min första filmvisning är följande: Samuel L. Jacksons extremt svarta fras ”- That’s it! I’ve had it with these motherfucking snakes on this motherfucking plane!”, att när ett ungt par skulle göra en snabbis på flygplanstoaletten så bet en orm kvinnan i hennes vänstra fake-bröst, och att det fanns en gigantisk anakonda ombord på planet som åt en hel människa i en tugga. Det var ungefär det enda som fastnade första gången!
Regissören är den extremt solbruna David R. Ellis som är någon form av stuntman/regissör och som även gjort den F-R-U-K-T-A-N-S-V-Ä-R-T dåliga filmen ”Shark Night 3D” (2011) som jag såg för inte allt så längesedan!
Huvudrollerna i den här filmens görs bl.a. av Samuel. L Jackson som spelar den tuffa FBI-agenten Neville, honom kan man se i små-roller i exempelvis ”1408” (2007), ”Star Wars: Episode III: Revange of the Sith” (2005) och i ”Iron Man 2” (2010). Det stora surret som cirkulerar kring honom just nu är hans Marvel-version av karaktären Nick Fury som i vår kommer synas i den stora popcornfilmen ”The Avengers” (2012), men kanske även i den påstådda filmen ”Nick Fury”  (???). Med på listan över skådespelare får vi även se tvserie-profilen Julianna Margulies som de flesta förmodligen känner igen från ”Cityakuten” (1994-2009) och i den lite nyare ”The Good Wife” (2009-). Med på rollistan har vi även den Australienske snyggingen Nathan Phillips som ligger i min filmhylla i form av thrillerfilmen ”Wolf Creek” (2005) där han spelar Ben.
Det här är en sådan film som varken är dålig eller speciell bra. UNDERHÅLLANDE, är nog det rätta ordet.  Med ett hopräknande av 31 kroppar, siljoner dataanimerade ormar och en stor svart pondus-snubbe, blir summan ”Snakes on a Plane”.
Av mig får den en svag 3/5

Titel: The Usual Suspects (1995)
Längd: 106 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Kevin Spacey, Gabriel Byrne, Benicio Del Toro, Stephen Baldwin, Kevin Pollack, Chazz Palminteri, Pete Postlethwaite, Giancarlo Esposito
IMDB-betyg: 8.7/10

Handling:
Efter en explosion på ett skepp som till en början verkar handla om en knarkkupp, försöker en FBI-agent förhöra de två överlevarna – en krympling och ett brännoffer som ligger för döden.




En film med en oväntad twist i slutet är någonting som i alla fall JAG älskar. Men något som jag funderat över på sista tiden är om en sådan film har ett sistadatum-märke? Första gången man ser en twist-film blir man alldeles mindfucked och lyrisk, andra gånger börjar man upptäcka ny små detaljer som man inte upptäckte första gången, medan tredje gången vet man både TWISTEN och ALLT som händer runtomkring. Twisten är ju meningen att vara filmen stora DET. Fast visserligen finns även de filmer som är bra oavsett hur många gånger man kollar på den, exempelvis ”Fight Club” (1999).
Regissören är den unga Bryan Singer som fick sitt genombrott när den här filmen hade premiär. Han har sedan dess sysslat med både ”X-Men” (2000), dess uppföljare ”X-Men 2” (2003) och som fortsättning på superhjälte-temat har han även stått bakom spakarna till ”Superman Returns” (2006). Under nästa år kommer han också hänga på filmtemat med stort T, nämligen sagolegender, med filmen ”Jack the Giant Killer” (2013) som i princip verkar vara den klassiska berättelsen ”Jack och bönstjälken”.
Filmens huvudroll är främst den karismatiske och den otroligt begåvade Kevin Spacey som här vann en Oscar för sin prestation. Honom såg jag senast i thrillern ”Se7en” (1995) och ”K-PAX” (2001). Med på rollistan fanns det också en hel hög av andra talanger, bl.a. en mycket ung Bernicio Del Toro och den smått sexige Gabriel Byrne.
Filmen är till en börjar lite svårt att hänga med i. Vem är vem-känslan uppstår den första kvarten, men när man kommit över det är vägen ganska fri. Någonstans i mitten känner jag ändå att det släpper en aning och de tappar min fulla koncentration, men den känslan håller bara i sig en stund, för sedan mot slutet lyckas de trappa upp stämningen och ro skutan iland.
Jag avslutar med den triviala information att ordet ”fuck” används så flitigt som 98 gånger i filmen.
Av mig får den en stark 4/5

Titel: Grave Encounters (2011)
Längd: 92 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Sean Rogerson, Juan Riedinger, Ashleigh Gryzko, Mackenzie Gray, Merwin Mondesir
IMDB-betyg: 6.1/10

Handling:
Ett tv-team för dokusåpan ”Grave Encounters” bestämmer sig för att spela in ett avsnitt i det sedan länge nedlagda mentalsjukhuset Collingwood Psychiatric Hospital där oförklarliga saker rapporterats.



Filmer som filmas med en klassisk handkamera eller som har hela handkamera-auran över sig slog igenom när ”The Blair Witch Project” (1999) hade premiär, och har sedan dess synts då och då i skräckfilmer över hela världen. De senaste som jag har kommit över är bl.a. ”[Rec]” (2007) och ”Paranormal Activity” (2007).
Filmen är både regisserad och skriven av The Vicious Brothers, som alltså är två killar i 25-årsåldern (Stuart Ortiz och Colin Minihan) som började lära känna varandra någon gång under år 1999 på ett filmforum och har sedan dess jobbar tillsammans med olika projekt. Deras filmspelsdebut gjorde de däremot i samband med den här filmen. En mycket bra början, kan jag tycka!
Någonting som kännetecknar en skräckfilm där hand-kameror hägrar är naturligtvis det klassiska ”skaket”, helt okända skådespelare och en allmänt liten och billig produktion. Det kanske inte låter allt för lockande och penga-flödande i filmskaparens öron, däremot har man då inte den där extrema det-måste-bli-bra-pressen över sig och man kan unna sig ett chill-pill.
Skådespelarna i den här filmen, bl.a. Sean Rogerson, Juan Riedinger, Ashleigh Gryzko, är allesammans inga superkändisar, utan har setts i diverse olika små-serier och avsnitt. Någonting som jag tycker kan vara bra. Att välja ”okända” skådespelare dvs. Man slipper liksom känslan att redan veta vad man ska förvänta sig av dem. Om skådisen Jack Black skulle vara med så skulle ungefär 99% av tittarna veta EXAKT vilken vändning filmen skulle ta – vilket inte är alltför kul alla gånger.
Personligen tycker jag att just handkamera-stilen funkar absolut bäst till skräckisar eftersom man får den väldigt obehagliga känslan av att vara otäckt ”nära” allt. Det är lite samma känsla när man spelar tv-spel. Ungefär.
Eftersom förväntningarna var så otroligt låga innan filmen, blev jag positivt överraskad över det obehagliga och ibland läskiga resultatet.
Tänk: ”Det Okända” möter ”Discovery Channel”. Med den beskrivningen skulle jag förklara filmen.
Vissa hatar skakiga handkameror, medan andra älskar dem – precis som med allt annat här i världen. Jag gillar’t!
Av mig får den en sval 4/5

Titel: After.Life (2009)
Längd: 104 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Christina Ricci, Liam Neeson, Justin Long, Chandler Canterbury
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
När den unga Anna Taylor vaknar upp på ett bårhus efter en bilkrasch, berättar begravningsentreprenören Eliot att hon är död och att han är den enda som kan se och prata med henne.




Den här filmen har jag haft liggande på datorn i flera år. Liggandes och samlar damm. Har flera gånger tänkt att ”Ja men nu är det minsann på tiden”, men eftersom jag låg ensam och sjuk i lördags och väntade på Melodifestivalen (döm mig inte, jag var febrig), så passade jag på att se den när den ändå gick på tvn. Orkade dessutom inte flytta mig från soffan, eller sträcka mig efter fjärrkontrollen.
Den otroligt häftiga regissören och manusförfattaren är den polska Agnieszka Wojtowicz-Vosloo, som gjorde sin debut inom långfilmsvärlden när den här filmen dök upp på biograferna. Det är lite svårt att tycka till om huruvida det här var ”-såååååå Agnieszka” eller inte, eftersom hon är väldigt ny än så länge, men tack vare att hon är tjej (och supercool) gör att jag gillar henne. Är dessutom lite less på alla dessa penisar i filmvärlden, what’s up with that?
Rollistan frontas av den Golden Globe-nominerade Christina Ricci som jag senast såg i ”Penelope” (2006). Grejen med henne är att så fort jag hör hennes namn så kan jag ALDRIG koppla ihop henne med ett ansikte. Det är helt sjukt. Trots att hon egentligen gör ett helt okej jobb, så är hon väldigt intetsägande för mig. En annan som jag däremot alltid gillar är skådespelaren Liam Neeson, han är en sådan människa som har en sån speciell och karismatisk röst att man inte kan göra annat än att älska honom. Förutom en Oscarsnominering för hans grymma prestation i ”Schindler’s List” (1993), såg jag honom senast i ”Batman Begins” (2005), ”Unknown” (2011) och ”Star Wars: Episode I – The Phantom Menace” (1999). En annan som jag också har en liten crush på är Justin Long, som absolut inte har samma jag-är-en-trygg-man-aura som den redan nämnda Liam Neeson, men som ändå är otroligt söt med hans sneda leende och den lite för stora näsan.
När det kommer till själva filmen kan jag inte riktigt bestämma mig för om jag gillar den eller om den egentligen var ganska puckad? Förutom det kan jag också tycka att hela historien är väldigt originell och en aning genialiskt, så mina känslor är väldigt blandade. Trots att filmen kändes ganska lång, tyckte jag att det bidrog till spänningen och den ändå ganska obehagliga situationen och dess frågeställning. Naturligtvis ska det dessutom vara en äcklig unge med också…
Jag ger filmen en stark 3/5

Titel: Copycat (1995)
Längd: 123 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Sigourney Weaver, Holly Hunter, William McNamara, Dermot Mulroney, Harry Connick Jr, Will Patton
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
En psykolog och en detektiv tvingas arbeta tillsammans för att lösa fallet om en seriemördare som kopierar andra kända mördares offer.
 

Ibland funderar jag över vad som krävs för att en skådespelare ska ”välja” en speciell film. Är det cashen som lockar, ett bra manus, resterande rollista, managern bestämmer, eller är man helt enkelt polare med regissören? Ibland kommer man också över filmer där man förstår att MANUSET förmodligen varit skitbra, medans filmens slutresultat blev lite av en miss. Det här var nog ett sånt exempel. Att manuset var bättre än filmen, alltså.
Regissören är den gamla räven Jon Amiel som även ligger bakom dramat ”Creation” (2009), actionfyllda ”The Core” (2003) och ”The Man Who Knew Too Little” (1997) där Bill Murray hade huvudrollen.
Med på den här rollistan fanns däremot succédonnan Sigourney Weaver som för några år sedan var med i megafilmen ”Avatar” (2009) men som nog mest är känd som Ripley från ”Alien” (1979-1992)-filmerna, Holly Hunter som jag senast såg i den fina ”The Piano” (1993) och som röst i ”The Incredibles” (2004), och den oförskämt snygga Dermot Mulroney från bl.a. ”The Wedding Date” (2004).
Om jag ännu en gång återgår till manuset. Jag menar, hur spännande och nervkittlande låter det egentligen inte med en psykopat-seriemördare som kopierar andra kända mördare exakt?? Och som dessutom är besatt av en brottspsykolog?! Gaaah, dör av hur bra det låter!! Men vad var det som gick fel då? På något sätt tycker jag inte riktigt att spänningen och skådespelare fick ut sin fulla potential. Tycker också att den kunde bli lite… långsam? Har ganska svårt att sätta ord på mina blandade känslor kring den här filmen. Var den bra eller dålig? Kan också lägga till att jag såg den, hör och häpna, när den gick på tvn häromdagen, vilket all jäkla reklam-pausar kan vara en bidragande orsak till sirapssegheten jag upplevde emellanåt.
Kortfattat: Ett bra exempel på att en prima story och bra skådespelare nödvändigtvis inte måste göra en god soppa!
Jag ger den ändå en mycket sval 4/5

Titel: The Mist (2007)
Längd: 126 min
Genre: Skräck/Sci-Fi
Skådespelare: Thomas Jane, Laurie Holden, Marcia Gay Harden, Toby Jones, Andre Braugher, Jeffrey DeMunn, William Sadler, Nathan Gamble, Sam Witwer
IMDB-betyg: 7.3/10

Handling:
När en konstig dimma sakta men säkert börjar lägga sig över den lilla byn, tvingas David Drayton och hans 5-åriga son Billy att stänga in sig i en stor mataffär tillsammans med några andra bybor.




Den här filmen är verkligen ett bra exempel på hur långt rädsla kan driva oss. När man isolerar ett gäng människor är det alltid en eller flera personer som tar på sig rollen som alfahanne, som sedan leder resterande personer likt en fåraherde. Ett annat ord är: Grupptryck. Tar som ett ”verkligt” exempel dokumentären ”Det mänskliga experimentet” (2007) där man verkligen får uppleva hur helt vanliga människor kan bete sig i extrema situationer.
Den här filmens berättelse är tagen ur en av författaren Stephen Kings böcker med samma namn, ”Dimman” som är den svenska titeln, och kom ut för drygt tjugofem år sedan. Den karln’ verkligen skiter ur sig skräckromaner, själv läste jag senast hans populära ”Varsel” som blev filmatiserad ”The Shining” (1980), men utöver den har jag även ett tjugotal av hans skapelser i bokhyllan.
Själv är jag inte den enda som uppskattar hans twisted mind, regissören och manusförfattaren Frank Darabont har nämligen arbetat med hans böcker två gånger tidigare i ”The Green Mile” (1999) och den grymma ”The Shawshank Redemption” (1994), och utöver det står han även som skapare bakom zombieserien ”The Walking Dead” (2010-).
Huvudrollen, den ganska snygga Thomas Jane, har tidigare varit med i hajfilmen ”Deep Blue Sea” (1999) och blivit trefaldigt Golden Globe-nominerad för hans prestationer i tv-serien ”Hung” (2009-2011).
Med på rollistan har vi även hon som spelade Jesusfanatikern Marcia Gay Harden från bl.a. ”Meet Joe Black” (1998), den redan nämnda serien ”The Walking Dead”-stjärnan Laurie Holden, och den korta Toby Jones från årets succé ”Tinker Tailor Soldier Spy” (2011).
Trots att Stephen King maskerade problemet med hjälp av några klassiska ”utomjordingar”, känns det som att han mellan raderna beskriver hur långt politiken och religionen kan gå i extrema situationer. Hur de svaga genast anknyter sig till diverse ledarna och hur de anpassar sig efter deras uppmaningar, något som de förmodligen inte skulle gjort annars.
Det mest attraktiva monstret är väl kanske inte en tjock dimma med massa konstiga djur i, egentligen? Men om man bortser från just den lilla detaljen, olika dimensioner wtf (??), och att det ibland kunde bli en aningen trögflytande – tycker jag ändå att den extremt passande slutmusiken, de olika karaktärerna, den djupa undermeningen, och det dramatiska slutet verkligen grep tar i mig. 
Jag ger filmen 4/5

Titel: Retreat (2011)
Längd: 90 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Cillian Murphy, Thandie Newton, Jamie Bell
IMDB-betyg: 5.7/10

Handling:
På en avlägsen ö långt ute till havs, drar sig paret Martin och Kate bort från verkligheten för att försöka reparera deras förhållande. Men när en medvetslös man sköljs iland och sedan berättar att ett farligt virus sprider sig kring Europa, vet de inte vad de ska tro.

Varför finns det inte en handbok om hur man överlever en katastrof/pandemi?? Spontant känns det som att jag hur lätt som helst skulle överleva, antingen det eller så lägger jag mig i ett hörn och ger upp. Svårt att säga såhär i förväg liksom.
Under 2011 har jag varit sådär äckligt besatt av skådespelaren Cillian Murphy. Nästan lite läskig. Överdriver inte när jag säger att jag i alla fall sett ungefär femton filmer med honom i, och det här är faktiskt andra filmen som handlar om någon form av smitta. Kolla bara på den grymma ”28 Days Later… ” (2002) som handlar ett zombievirus, där han i samband med filmen vann pris för bästa nykomling. Innan jag slog på just ”Retreat” så visste jag på en ungefär vad den handlade om, men det sjuka är att jag var helt bombsäker på att Cillian Murphy skulle spela ond. Vet inte vad det är för fix idé som har kommit över mig, men det känns som att han ofta får de där badguy-rollerna, exempelvis i ”Batman Begings” (2005), ”In Time” (2011) och ”Red Eye” (2005). Har han någon ond aura över sig som gör att han måste spela de här karaktärerna? Det jag ville komma fram till var i alla fall att han inte var ond i den här filmen, vilket chockerande mig.
Min lille tes uppstod inte bara därför att Cillian Murphy ofta spelar ond, nej, den blommade upp när jag såg att skådespelaren Jamie Bell skulle vara med. Han känns ju som godheten själv. Titta bara på filmen ”Billy Elliot” (2000), där spelar han ju den ballettdansande Billy-fucking-Elliot? Med den informationen drog jag helt enkelt slutsatsen att Cillian Murphy hade fått den onda rollen. Men tji fick jag!
En annan som jag också är lite småkär i, är skådespelerskan Thandie Newton. Älskade hennes presidentens-dotter-karaktär i ”2012” (2009), hon är även med i superdramat ”Crash” (2004) som snappade åt sig hela tre Oscars.
Filmens regissör och manusförfattare är nykomlingen Carl Tibbetts, som förra året gjorde sin debut inom filmskapande när den här filmen lanserades.
Om jag skulle försöka förklara den här filmen, så skulle jag säga att den andas en kombination av ”The Mist” (2007) och ”Dead Calm” (1989) – alltså en känsla av what’s happening och kidnappsdrama.
Själv tycker jag faktiskt att den här filmen var ganska bra, förutom att den kunde bli något långsam i vissa partier. Men jag gillar verkligen den härliga stråk/violinmusiken som var en röd tråd genom hela filmen, och naturligtvis att jag älskar skådespelarna! Så, trots att den inte hann bli ordentligt spännande, ger jag den ändå klart godkänt!
Av mig får den en neutral 3/5

Titel: The Innkeepers (2011)
Längd: 100 min
Genre: Skräck/Thriller
Skådespelare: Sara Paxton, Pat Healy, Kelly McGillis, George Riddle
IMDB-betyg: 5.9/10

Handling:
Hotellet The Yankee Pedlar Inn är på väg att gå i konkurs och de två anställda Claire och Luke bestämmer sig för att bevisa att spökhistorierna om hotellet är sant.

Ibland kommer man över filmer som är så dåliga och poänglösa att man helst av allt bara vill stänga av. Hade det inte varit för min fix idé att aldrig stänga av en film när man väl börjat titta på den, så skulle jag nog aldrig sett klart den. Jag är inte bortskämd när det kommer till bra- och dålig film, kan se det mesta utan några större problem, men just den här var så himla sömnig att jag inte vet vad jag ska hä mig.
Regissören och manusförfattaren är den 31-åriga Ti West som tidigare gjort skräckfilmerna ”The House of the Devil” (2009) och den fruktansvärt dåliga ”Cabin Fever 2: Spring Fever” (2009) som handlar om ett dödligt köttätande virus.
Huvudrollen i den här filmen, Sara Paxton, är i ärlighetens namn en av de absolut sämsta skådespelare jag vet. Just i den här filmen såg hon ungefär ut att vara en 12-årig pojke som ännu inte kommit i puberteten. Förra veckan såg jag henne i hajfilmen ”Shark Night” (2011), som även den var fruuuuuuuktansvärt dålig och framförallt puckad.
En stor anledning till att mitt betyg blev så lågt är för att skådespelarna överspelade så mycket att det faktiskt blev till ett störnings-moment, att jag dessutom inte hittar någon speciell handling eller inte riktigt förstår vad filmen egentligen vill komma fram till, gör till att jag hellre hade hoppat ner i det hajfyllda vattnet med en blodig arm i den redan nämnda filmen ”Shark Night”…
Jag ger den 1/5

Titel: The Sixth Sense (1999)
Längd: 107 min
Genre: Thriller/Drama
Skådespelare: Haley Joel Osment, Toni Collette, Olivia Williams, Donnie Wahlberg
IMDB-betyg: 8.2/10

Handling:
Den skickliga barnpsykologen Dr Malcolm Crowe hemsöks av minnet av en ung patient som han inte kunde hjälpa. Plötsligt träffar han den 9-åriga pojken Cole, som Malcolm ser som en chans att göra rätt för sig och att finna sinnesro. Men den lilla Cole visar sig ha djupare problem än han någonsin kunnat tro.



På den senaste tiden har jag haft en liten M. Night Shyamalan-fas, där jag helt enkelt har plöjt igenom några av hans filmer. Det hela började med att jag blev svinsugen på att se hans ”The Village” (2004) eftersom jag hade för mig att den var jättebra från back in the days, sedan blev jag lite besviken på filmen och då slog tanken mig att jag kanske hade överskattat M. Night Shyamalalalallalallan hela mitt liv, utan att veta om det. Därför såg jag bara någon dag senare hans film ”Signs” (2002), och igår hans ”The Sixth Sense”. Slutsatts: Han är ej överskattad!
På rollistan ser vi bl.a. action-guden Bruce Willis från ”Armageddon” (1998), Toni Collette från förra årets skräck/komedi ”Fright Night” (2011), Olivia Williams som man kan se i ”Hanna” (2011) och Donnie Wahlberg som halvt efter från bl.a. ”Dead Silence” (2011).
Den STORA stjärnan är däremot Haley Joel Osment som spelade den lilla pojken Cole. Under hela filmens gång satt jag bara och oj:ade mig över hur söt han var! Den lilla skjortan, lilla ylletröjan, med den lilla rocken och den lilla slipsen, det är som en vuxen människa i miniatyrformat. Och duktig är han dessutom, oj oj oj! Ofta brukar barn-skådespelare vara väldigt dåliga, men han var verkligen fantastisk! En Oscarsnominering fick han dessutom, men den kneps av Michael Caine i ”The Cider House Rules” (1999), själv kan jag tycka såhär i efterhand att Haley Joel Osment borde fått den! När han var ung var han också med i den fina ”Pay It Forward” (2000) och Steven Spielbergs ”Artificial Intelligence: AI” (2001).
Den här filmen kan man säga blev M.Night Shyamalans stora genombrott. När den kom ut blev den genast en succé, fick hela sex Oscarsnomineringar, och ligger nu på topp #137 på IMDbs lista över bästa filmer. Den superkända frasen – ”I see dead people” – föddes.
Jag har egentligen så oerhört lite dåliga saker att säga om den här filmen, det som är lite synd däremot är att den ”förstörs” en aning efter första gången man ser den. Den dock är hur bra som helst, spännande, fin, obehaglig, överraskande och med väldigt duktiga skådespelare! För att vara en film i den här spök-genren, så är den helt fenomenal!
Av mig får den 5/5

Titel: Signs (2002)
Längd: 106 min
Genre: Thriller/Sci-Fi/Drama
Skådespelare: Mel Gibson, Joaquin Phoenix, Abigail Breslin, Rory Culkin, Cherry Jones, M. Night Shyamalan
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
På en liten gård i Pennsylvania bor pastor Graham med hans två barn och sin bror. En morgon när de vaknar upptäcker de konstiga cirklar i deras sädesfält som bildar ett mystiskt mönster. På bara några dagar har samma mönster dykt upp överallt i världen. Är det en varning för vad som komma skall, eller är det ett hot mot mänskligheten?

Efter gårdagens besvikelse över ”The Village” (2004) så slog det mig att jag kanske har överskattat många fler filmer som jag älskade som ung, som jag inte vet om. Var ju ett sådant M. Night Shyamalan-fan när jag var yngre, allt han gjorde var väl jättebra? Efter att fått gårdagen motbevisad, bestämde jag mig för att ge en annan gammal favorit en chans: ”Signs”.
Regissören är, precis som igår, M. Night Shyamalan, och precis som vanligt dyker han upp när man minst anar det som någon liten karaktär i hans filmer.
Skådespelaren Mel Gibson spelar i det här fallet huvudrollen. Ända sedan jag var liten har jag alltid tyckt att han verkar så mysig, men bara för det så är han säkert ett klassiskt ass-hole privat. Han är en av de där få människor som både är otroligt duktiga bakom och framför kameran. Det kanske starkaste exemplet på det är hans film ”Braveheart” (1995) som knep hela fem Oscars, var av han själv vann två av dem. Där spelar han som sagt huvudrollen och är regissören. En annan film som han också har gjort, lite otippat kanske, är den otroliga ”The Passion of the Christ” (2004) som handlar om Jesus sista timmar. Lite kompiskt är också att han i ”Signs” spelar en f.d. präst. Förra året (2011) såg jag honom i det lite udda dramat ”The Beaver” (2011).
En annan som också var med i den här filmen, är en av mina favorit skådespelare Joaquin Phoenix. Första gången jag såg den här filmen, var även första gången jag ”upptäckte” (läs: blev kär) i honom. Sedan dess har jag alltså alltid gillat honom, även när han gjorde den väldigt konstiga dokumentären ”Im Still Here” (2010). Förutom den, är han även med i den grymma ”Walk the Line” (2005), ”Gladiator” (2000) och även den redan nämnda ”The Village” (2004).
Med på listan över skådespelare har vi också Rory Culkin, och väääärldens sötaste unge någonsin Abigail Breslin, som bara var 6 år när hon spelade in den här filmen. Senast såg jag henne däremot på bio i den nya ”New Year’s Eve” (2011).
Filmens historia cirkulerar kring två bröder och ena broderns barn, vilket jag tycker är ganska uppfriskande att slippa ”kärlekshistorien” som de flesta filmer oftast använder sig av. En annan sak som jag också tänkte på är det faktum att man kommer ifrån amerikanernas favoritgrej – armén med stora skjutvapen. När det vaknas utomjordingar på film kan man till 99% säkerhet också förvänta sig vapen, vilket nästan var lite skönt att helt slippa den här gången.
Trots att inte handlingen är sådär superlogisk alla gånger, tycker jag ändå att det är en riktigt bra och bitvis spännande film! En liten touch av övernaturligt/religion, skapar även många viktiga diskussionsämnen.
Jag ger den en svag 4/5

Titel: Shark Night (2011)
Längd: 91 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Sara Paxton, Dustin Milligan, Christ Carmack, Joel Davud Moore, Katherine McPhee, Donal Logue, Joshua Leonard, Sinqua Walls
IMDB-betyg: 4.0/10

Handling:
När ett gäng ungdomar bestämmer sig för att åka på semester i det soliga Lousianna Gulf, vet de inte vad som gömmer sig i vattnet.

Hur vet man att det är en ny skräck/thiller-film? Ingen av filmens karaktärer har efternamn, om det finns ett ”svart par” så dör de garanterat först, lättklädda tjejer, vältränade killar, de dricker alkohol, och de gör alltid - ALLTID - korkade beslut.
När jag kollar omkring i det stora World Wide Web så slutar det nästan alltid med att jag trycker omkring på IMDb för att kolla in de senaste filmerna.  För att veta om en film är sevärd, tittar jag självklart efter vilken regissör och vilka skådespelare den har, men för de som inte har speciellt koll på dessa celebriteter brukar jag tipsa om att kolla efter filmens betyg. Personligen tycker jag det är enklare med 0-5 systemet, men IMDb använder sig av 0-10 för att få fram ett så exakt svar som möjligt. Jag brukar då tipsa om att använda dessa som riktlinjer i filmvalen, har en film ÖVER 5.0 brukar det vara en helt okej film, men ligger den UNDER 0.5 finns risken att man får stå ut med en klassisk ”skitfilm”.
När jag slog på ”Shark Night” valde jag att trotsa betygen och se den ändå. Ett smärre misstag, såhär i efterhand.
Regissören, den översolade David E. Ellis, ligger tidigare bakom den hat-älskade filmen ”Snakes on a Plane” (2006) där Samuel L. Jackson står som huvudrollen. Innan han började med att regissera filmer, sysslade han med att vara en framgångsrik stuntman, bl.a. i den superälskade ”Scarface” (1983).
Ibland förstår jag inte vad filmskaparna tänker när de alltid får karaktärerna till att göra urusla val. Man får så lust att slita av sig håret och skrika ”- Spring inte ner i vattnet med en avbiten och en jävligt blodig arm där det finns massor av hajar!!!”, hade filmens karaktärer lyssnat på mig så skulle ingen någonsin bli dödade. Just saying. En annan sak som jag också kan bli ganska less på i filmer är när ”nörden” tar av sig glasögonen och plötsligt förvandlas till en superhunk?? What’s up with that? Jag trodde att vi hade lärt oss ”den lätta” från Clark Kent och hans alter ego Superman, men tydligen inte.
Skådespelarna gjorde ett horribelt jobb, specialeffekterna var svinkassa, manuset klyschigt och förutsägbart. Den här filmen fick mig att otaliga gånger göra facepalm på mig själv och skratta över allt det dumma, underhållningen var det absolut inget fel på.
Jag ger den 1/5

Titel: The Village (2004)
Längd: 108 min
Genre: Thriller/Drama
Skådespelare: Bryce Dallas Howard, Adrien Brody, Joaquin Phoenix, William Hurt, Sigourney Weaver, Bredan Gleeson
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
Omringat av djupa skogar finns en liten avlägsen by där invånarna lever helt isolerat från omvärlden, utan varken elektricitet eller rinnande vatten. De lever i en stilla och fredlig tillvaro, men ute i den mörka skogen gömmer det sig onda varelser.



Första gången jag såg den här filmen var back in the days när jag nyss hade börjat högstadiet. Det var fortfarande på den tiden jag var rädd för precis allt och egentligen inte vågade se på någonting inom skräck/thiller-forumet, men ville spela cool och tvingade mig igenom filmer från den här genren ändå. Efter allt härdande och otaliga sömnlösa nätter, har just skräck/thiller-genren sedan några år tillbaka varit en av mina stora favoriter.
Regissören och manusförfattaren är i det här fallet M. Night Shyamalan, som ursprungligen kommer från Indien. Lite av hans grej är att använda sig av samma skådespelare flera gånger i hans olika filmer, några exempel på det är Joaquin Phoenix som både är med i den här filmen och M. Night Shyamalans ”Signs” (2002), Bruce Willis som är med i hans ”The Sixth Sense” (1999) och ”Unbreakable” (2000), och Bryce Dallas Howard som både är med i den här filmen och ”Lady in the Water” (2006). Coincidence? I think not!
Som den blinda Ivy Walker, spelar den vackra Bryce Dallas Howard, som förutom den här filmen även kan ses i förra årets ”The Help” (2011), och min love-crush Joaquin Phoenix kan man se i ”dokumentären” ”Im Still Here” (2010). Med på rollistan har vi även den Oscarsvinnande Adrien Brody som gjorde ett fantastiskt jobb i filmen ”The Pianist” (2002), men även om han gjorde ett jättebra jobb i den här filmen också, ville jag ändå bara döda hans extremt dryga karaktär som verkligen gick mig på nerverna.
Några lite mer erfarna skådespelare som också var med var Oscarsvinnande William Hurt och den alltid lika begåvade Sigourney Weaver.
Minns att högstadie-Jessica tyckte att den här filmen var suuuuuperläskig och var rädd för skogen i flera veckor efteråt. När jag däremot ser den nu känns den nästan lite pinsam. Regissören M. Night Shyamalan är precis som mig när det kommer till det faktum att vi båda älskar filmtwister, men i just den här filmen tappade han slutet en aning. Trots att skådespelarna vanligtvis är riktigt duktiga, kändes det inte som att de gav allt den här gången. Lägg också till att filmen var väldigt L-Å-N-G-S-A-M och hade en hel del sega scener som mer blev som irritationsmoment. MEN trots att manuset och skådespelarna inte gjorde sig själv rättvisa, tycker jag ändå att själva filmidén är riktigt intressant och väldigt tänkvärt, dessutom har filmen också mycket snyggt foto.
Jag ger den en svag 3/5

Titel: The Number 23 (2007)
Längd: 101 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Jim Carrey, Virginia Madsen, Danny Huston, Logan Lerman, Lynn Collins, Rhona Mitra
IMDB-betyg: 6.2/10

Handling:
Walter Sparrow kommer av misstag över en bok som heter The Number 23. Bokens huvudperson påminner skrämmande mycket om Walters eget liv, vilket får honom till en början att bli lite misstänksam. Men ju mer han läser desto längre ner i mörkret och hemligeter dras han – där allt ständigt kopplas till numret 23.



Till er som är lättpåverkade eller är på gränsen att bryta ihop i någon galen psykos: Se inte den här filmen!
Jag är i alla fall den som ibland kan bli väldigt mottaglig när det kommer till vissa filmer. Minns speciellt efter att jag hade sett min favoritfilm ”The Matrix” (1999) för första gången att jag var helt övertygad om att Morpheus när som helst skulle komma in och erbjuda mig två olika piller, ett rött och ett blått. Att jag, precis som Neo, bodde i en fejkad värld kändes då så självklart. Vet naturligtvis att det bara är på låtsas, men när man verkligen sitter insjunken i en film kan det ibland vara lite svårt att koppla tillbaka verkligheten.
Just ”The Number 23” blev jag inte alls lika påverkad av, men jag kan absolut tänka mig att det här är den typen av film som ”fastnar” för vissa människor.
Regissören är även skaparen bakom årets thriller ”Trespass” (2011) där Nicole Kidman och Nicholas Cage spelar huvudrollen, Joel Schumacher (världens mest svåruttalade efternamn??). Okej, här kommer bara fördomarna fram, men visst känns det nästan som att Joel Schumacher är en man som uppskattar spray-tan och yngre kvinnor? Eller är det bara jag som känner så? Baserat enbart på hans superfräscha 72-åriga utseende.
Rollen som Walter spelas av ingen mindre än Jim Carrey. Han som till 90% alltid är med i någon komisk film där han får möjlighet att leka av sig. Att se honom i spännande mystiska filmer är med andra ord inte speciellt vanligt. Hur lyder domen? Jag blev faktiskt förvånansvärt imponerad över hans talanger. Ett mörker kom över honom i vissa scener som var riktigt beundransvärt och väldigt passande till rollen. Senaste filmerna som jag har sett med honom i har varit ”The Cable Guy” (1996) och ”I Love You Phillip Morris” (2009).
Med på rollistan har vi även den naturligt vackra Virginia Madsen från bl.a. ”Sideways” (2004) och ”Red Riding Hood” (2011), Danny Huston från den svinpopulära ”The Aviator” (2004), och den unga Logan Lerman som har huvudrollen i ”Percy Jackson & the Olympians: The Lightning Thief” (2010).
Det som på allvar är mind-fucked med den här filmen är att allt verkligen blir nummer 23, inte bara det som nämns i filmen. De har verkligen gått all-in med siffran i allt från registreringsskyltar till husnummer, namn, filmens längd, kapitel och postkoder. Att de orkar! Det är även lite freaky att det här var regissören Joel Schumachers 23e film.
Filmen känns väldigt välutformad, oerhört snyggt berättad och gjort. Älskar dessutom ljussättningen som verkligen sätter den rätta känslan på perspektivet. Den blir då och då ganska nervkittlande och tillslut vet man varken ut eller in. Att jag dessutom är världens twist-junkie skadar heller inte…
Jag ger filmen en svag 4/5

Titel: Don’t Be Afraid of the Dark (2010)
Längd: 99 min
Genre: Thriller/Skräck
Skådespelare: Bailee Madison, Katie Holmes, Guy Pearce, Julia Blake
IMDB-betyg: 5.8/10

Handling:
Den lilla flickan Sally flyttar in i ett nytt hus tillsammans med sin pappa och hans nya flickvän. Efter att ha hittat en sedan länge undangömd källare, börjar Sally höra röster och se konstiga varelser i mörkret.



Det är just vid sådan här tillfällen jag är extra glad att jag inte är en 8-årig-Jessica, har barn, eller är ansvarig för den här filmen…. Barn hamnar nämligen alltid i trubbel, och filmen sög. Kort och gott!
Filmen är skapad av Troy Nixey, vilket gjorde sin debut inom långfilmer när den här kom ut. Tidigare har han hållit på med kortfilmen ”Latchkey’s Lament” (2007), som han jobbade med i 5 år och finansierade själv.
Som manusförfattare har vi Guillermo del Toro och Matthew Robbins, där den förstnämnda har en ”thing” för småtroll och konstiga varelser eftersom han både regisserat och skrivit den flerfaldigt Oscarsvinnande ”Pan’s Labyrinth” (2006).
Filmens original heter ”Don’t Be Afraid of the Dark” (1973), men istället för att Sally är 8-bast så är hon i den där versionen en fullvuxen och nygift kvinna som tillsammans med hennes man tar över ett familjehus. Eftersom jag faktiskt inte har sett den äldre versionen så har jag inte speciellt mycket att uttala mig om när det kommer till jämföringar.
Rollen som den lilla flickan Sally spelades av den förtjusande Bailee Madison. Trots att hon bara är 12 år (och är världens sötaste unge) lyckas hon verkligen leverera. Senast såg jag henne som Adam Sandlers låtsasbarn i den romantiska komedin ”Just Go With it” (2011).
Med på rollistan har vi dessutom den vanligtvis grymma Guy Pearce som jag senast såg i den konstiga ”In Her Skin” (2009), men han är nog mest hyllad för sina prestationer i filmen ”Momento” (2000) och den aktuella mini-serien ”Mildred Pierce” (2011) där han spelar mot Kate Winslet. I den här filmen kan också se den vanligtvis dryga Katie Holmes som man kan känna igen som Joey i tv-serien ”Dawsons’s Creek” (1998-2003), men själv såg jag henne senast i ”The Romantics” (2010) och som Rachel i ”Batman Begins” (2005).
Det enda som faktiskt var bra i den här filmen var skådespelarna och den relativt snygga filmningen, men annars var allt annat riktigt dåligt. För mig personligen är det ett stort no-no i skräckfilmen då de visar spökerna, helst i den här filmen då ”spökerna” bestod av ett gäng dataanimerade svartalfer som inte kunde vara nära ljus. Typ. Måste faktiskt erkänna att det var lite läskigt i början av filmen innan man visste vad det var för små varelser som ville åt henne, när man bara hörde det otäcka väsendet till röster. Men som sagt, så fort de visade att monstrerna såg ut som små gråa råttor, försvann de läbbiga, och man återgick till att under hela filmen förbaskas över varför i hela friden Guy Pearce gick med på att vara med i någonting så dåligt.
Tips till alla föräldrar vars onda små varelser vill döda barnen: lämna för gud skull inte ungen ensam i mörkret var tredje sekund, OCH lita alltid på ynglet när hon/han säger att det finns svartalfer i källaren…
Jag ger filmen en svag 2/5 – den räddades dock lite av skådespelarna

Titel: The Girl with the Dragon Tattoo (2011)
Längd: 158 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Daniel Craig, Rooney Mara, Stellan Skarsgård, Christopher Plummer, Yorick van Wageningen, Joely Richardson
IMDB-betyg: 8.3/10

Handling:
Journalisten Mikael Blomkvist har blivit hopparad med den struliga hackern Lisbeth Salander. Tillsammans ska de lösa ett 40-årigt ouppklarat mord som plågat en av landets främsta industriledare, Henrik Vanger. Hans älskade brorsdotter Herriet försvann en dag spårlöst, och han är övertygad om att någon på ön ska ha kopplingar till hennes mystiska försvinnande.


Eftersom jag verkligen älskar regissören David Fincher så kändes det väldigt givet att se hans nya film på världspremiären den 21 december. Sagt och gjort, efter att vi just tittat på kvällens första biofilm ”The Skin I Live In” (2011), var det dags för den sista. Naturligtvis var hela salongen fullmatad med folk, men eftersom jag hade förhandsbokat våra biljetter några veckor tidigare hade vi biosalongens bästa platser.
Eftersom att jag både läst böckerna av Stieg Larsson och redan har sett de otroligt braiga svenska filmerna, hade jag min tvekan angående den amerikanska versionen. En av anledningarna var att jag var lite tveksam över om produktionsbolaget skulle tillåta den brutala våldtäcktsscenen som i princip gör halva filmen, dessutom var jag lite osäker på om Daniel Craig skulle förstöra lite genom att köra en James Bond på Mikael Blomkvist. Men samtidigt hade jag ett väldigt stort förtroende för att David Fincher kunde pull it off, eftersom det faktiskt är han som ligger bakom två av mina favvofilmer: ”The Game” (1997) och ”Fight Club” (1999).
Det första som genast fångade mitt intresse var biofilmens intro. Så.Jävla.Häftigt! Har aldrig varit med om maken. Precis som i de tidigare trailers som cirkulerade innan premiären så använde de sig av en röd tråd genom en specialversion av Led Zepplins låt ”Immigrant Song”, som man kan lyssna på ett litet smakprov HÄR. Tycker att låten i sig förmedlar och ger ett smakprov av filmen, som förklarar den fullständigt liksom. Sorg, ursinne, galen, hopplöshet, spänning, action – är de känslorna som hoppar upp i min kropp i alla fall. Det känns så genomtänk och genialiskt. Redan där tänkte jag: ”Detta kommer bli grymt!”.
Om vi medsamma ska kasta oss över rollistan, kan vi se att Daniel-007-Craig fått den stora äran att spela Mikael Blomkvist. Själv har jag i ärlighetens namn haft lite problem med honom tidigare. Eller rättare sagt med hans utseende. Satt och störde mig lite innan filmen och tänkte att han, precis som i årets ”Cowboys and Aliens” (2011), skulle vara sådär övertränad, vaxad, inoljad och ”sexigt” smutsig. Men till min stora lycka hade han gått upp några kilon och var mer ruffig än vad jag någonsin kunde föreställa mig Daniel Craig. Den utseendefixerade-delen av mig blev ändå mest chockad över att han hade så många födelsemärken på ryggen, han är alltså också mänsklig?? Didn’t see that coming! Om jag istället ska fokusera på det viktiga, nämligen skådespelarprestationerna, gjorde han mig inte besviken! Tummen upp med andra ord!
Någon som jag skulle vilja kalla ”årets nykomling” måste nog vara Daniel Craigs motspelerska Rooney Mara, som här spelade den inåtvända Lisbeth Salander. Innan filmen trodde jag naturligtvis inte heller att hon skulle var lika bra som vår svenska Noomi Rapace (fattar inte hur negativ jag egentligen var i början). Jag hyste nästan lite hat åt henne först, vilket jag ångrar bittert nu. Hon var verkligen hur duktig som helst, och fångade sannerligen Lisbeths ”troube soul” och de uttryckslösa ögonen. Hon var fantastisk! Innan har hon varit med i ett gäng olika filmer, bl.a. i David Finchers tidigare verk ”The Social Network” (2010), men då med en pytteroll.
Med på rollistan fanns också de proffsiga Christopher Plummer från bl.a. ”The Last Station” (2009) och ”Up!” (2009),och den svenska stjärnan Stellan Skarsgård ”Frankie & Alice” (2010), som båda två gjorde ett bra jobb!
En rolig sak, för oss svenskar i alla fall, är all produktplacering som verkligen tilltalar oss. Bl.a. använder de IKEA-muggar, äter mat från hamburgerkedjan MAX och har ICA-kassar i bakgrunden. Gotta love it!
Om jag blir tvungen att använda den röda spritpennan och anmärka på NÅGONTING som spontant kändes bättre i den svenska versionen, så skulle det först och främst vara slutet som David Fincher av någon jättekonstig anledning inte fick igenom lika bra som han borde. Kan berätta att han gjorde en annan version av slutet än vad vi som läst boken och den svenska filmen är vana vid, vilket förstörde liiiiitegrann eftersom jag helt missade twisten och blev tvungen att använda lill-hjärnan och tänka efter ”-Men såhär ska det väl inte vara?”. En ytterligare grej, eller person snarare, som var tusen gånger bättre i den svenska versionen var helt klart karaktären Bjurman som spelades av Peter Andersson på svenska och Yorick van Wageningen i den amerikanska. Anledningen till att jag gillar vår svensk bättre är att han gör karaktären tusen gånger mer mottbjuden, minns när jag såg den på bio att jag bara satt och rös av obehag inför hans svettiga ölmage och små ondskefulla ögon. Hejuda mig! Det känns dock lite dumt att ”tjöta på” och peka finger gentemot de två olika filmerna, eftersom det är just det, två olika filmer. Men ändå kan man inte låta bli att jämföra dem.
Kort och gott kan jag säga att filmen verkligen levererade, och som ett Fincher-fan blev jag absolut inte besviken! Välgjord, genomtänkt, grymt soundtrack och otroligt begåvade skådespelarprestatoner, det kan inte sluta annat än bra.
Den stora frågan på allas läppar är nu; ska David Fincher (trots att han aldrig tidigare sysslat med uppföljare) göra de två resterande filmerna också? Den som lever får se…
Jag ger den 5/5

Titel: Straw Dogs (2011)
Längd: 110 min
Genre: Thriller
Skådespelare: James Marsden, Kate Bosworth, Alexander Skarskård, Rhys Coiro, James Woods, Dominic Purcell
IMDB-betyg: 5.7/10

Handling:
L.A-paret David och Amy flyttar tillbaka till Amys hemstad i Södern. Väl på plats får de problem med byns trubbelgäng som vägrar lämna dem ifred.                                                 

Förutom från Mysteryman från filmen ”Lost Highway” (1997) (skiter ner mig av bara tanken på honom) och förvridna ansikten, kommer våldtäckt på min hatar-lista. Bara tanken att själv bli utsatt gör att jag bara vill kutta mina armar. Med undantag av Oprah-avsnitten på tv3, så kommer man inte särskilt mycket i kontakt med just våldtäckt-scenariot  - förutom när det vankas film.
Regissören, producenten och manusförfattaren är i det här fallet en och samma man, Rob Lurie. Han har i sina dagar varit involverad i en hel del olika filmprojekt bl.a. ”Nothing But the Truth” (2008) och ”The Contender” (2000). Just den här filmen är ursprungligen baserad på romanen ”The Siege of Trencger´s Farm” av Gordon Williams, men blev under 1971 först filmatiserad av Sam Peckinpahs som fick med den då unga Dustin Hoffman. Nu 40 år senare kände produktionsbolaget alltså att det var dags för en remake.
Skådespelaren James Marsden nöp i den här filmen Dustin Hoffmans karaktär David Sumner, och gjorde den väl halvbra. Eftersom att jag var ett ”X-Men”-fan när jag var yngre, har jag så himla svårt att inte oavkortat koppla ihop honom med hans karaktär Scott/Cyclops (som kanske har en av världshistoriens sugigaste superkraft?!).
Rollen som hans skådespelarfru gjordes av den två-olika-ögonfärgiga Kate Bosworth som man kan kika på i filmerna ”Blue Crush” (2002), ”Win a Date with Tad Hamilton” (2004) och den lite nyare pokerfilmen ”21” (2008).
Som gängmedlemmen/assholet Charlie spelade vår svenska megakändis Alexander Skarskård som jag senast såg i en liten roll i Lars Von Triers ”Melancholia” (2011), men spontant skulle jag säga att de flesta av hans fans avgudar honom som vampyren Eric i serien ”True Blood” (2008-).
Med på rollistan fanns också Dominic Purcell från ”Prison Break” (2005-2009), en föråldrad och plufsig James Woods från bl.a. ”Against all odds” (1984), och även Rhys Coiro som är känd som pundaren Billy Walsh i tv-serien ”Entourage” (2004-)
Inte för att vara sån! Men i vanlig ordning när man gör en filmatisering av en bok så blir det nästan alltid ett gäng lösa trådar och underliga karaktärer som man inte alls förstår sig på. Precis där kände jag att den här filmen också hamnade – i bokträsket. Hatar att vara en hater, men i ärlighetens namn så gav den här filmen mig absolut ingenting. Ingenting. Ger den en 2/5 tack vare igenkänningsfaktorn på skådespelarna.
Den får av mig 2/5

Titel: The Thing (2011)            
Längd: 103 min
Genre: Sci-Fi/Thriller
Skådespelare: Mary Elizabeth Winstead, Joel Edgerton, Ulrich Thomsen, Eric Christian Olsen, Adewale Akinnuoye-Agbaje, Paul Braunstein, Kim Bubbs, Jorgen Langhelle, Jan Gunnar Roise, Stig Henrik Hoff
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
I det kalla Antarktis har ett gäng norska forskare hittat ett rymdskepp under isen, och alldeles intill en nerfryst okänd livsform. Några specialforskare anländer för att göra ytterligare prover. När den okända livsformen tinar, visar det sig att den kan replikera andra livsformer och ta en ny skepnad.


Jag är tjejen som verkligen uppskattar en bra Scifi-rulle. Har nog tjatat om det miljoner gånger förut, men sedan jag blev introducerad för de klassiska ”Alien” (1979-1997)-filmerna har jag varit helt frälst! Visserligen har jag alltid varit fascinerad över outer space, gjorde även ett projektarbete om det back in the days i skolan. Hursom, så kan det nästan aldrig slå fel med ett rymdmonster i mina ögon!
Filmens regissör är den holländska Matthijs van Heijningen Jr, som hittills inte hunnit med särskilt mycket eftersom det här faktiskt är hans första långfilm. Min spontana reaktion är att jag är smått missnöjd. Inte för att jag förväntar mig stordåd vid första premiären, men ändå.
Det roliga är att jag genom hela filmen skröt om att det här minsann var ”typiskt författaren Stephen King”, eftersom jag helt enkelt var dösäker på att det här var en filmatisering av en av hans miljoner böcker (tänkte då kanske på hans ”Dreamcatcher” från 2001?). Men där hade jag fel. Filmen är nämligen hämtad av redaktören för science fiction-tidskriften Astounding Science Fiction John W.Campbells kortroman”Who Goes There?”, som blev en supersuccé. Förutom från att vara en riktigt populär bok, har den även filmatiserats hela tre gånger: ”The Phantom of the Mars” (1951), ”The Thing” (1982) som regisserades av John Carpenter, och nu det här årets prequel ”The Thing” (2011).
Om vi istället kikar på rollistan ser vi att den vackra Mary Elizabeth Winstead från ”Scott Pilgrim vs. The World” (2010) är med. Killen som är med i alla sorters puckade high-school-komedier Eric Christian Olsen spelar också i en av rollerna, sedan har vi även den australienska Joel Edgerton som jag senast såg i ”Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith”(2005), men han är även årsaktuell i boxningsfilmen ”Warrior” (2011).
Filmens bästa skulle jag säga är att det är massor av härliga norskar som sprider sin glädje med deras grymma dialekter. Även fast jag inte förstår ett ord så kan man ingenting annat än att älska dem.
Eftersom jag faktiskt inte hunnit sett John Carpenters originalsuccsé från 1982 än, kan jag egentligen inte uttala mig. Däremot ligger den på plats #163 på topp-250-listan på IMDb och har fått en hel del fina recensioner, vilket jag låter tala för sig själv. Den här filmen från 2011 däremot, kände jag ingenting speciellt inför. Halvbra skådespelarprestationer, sisådär effekter och ibland också smått ologisk. Det största problemet som däremot plågar mig är att man aldrig får veta HUR utomjordingen ”sprider sig” – är det via luftvägar, via saliv, blod, touch, en blick?? En sådan detalj kan verkligen gå mig på nerverna och förstöra en hel filmupplevelse!
Jag ger den en sval 3/5

Titel: House of Wax (2005)
Längd: 113 min
Genre: Thriller/Skräck
Skådespelare: Elisha Cuthbert, Chad Michael Murray, Brian Van Holt, Jared Padalecki, Paris Hilton, Jon Abrahams, Robert Ri’Chard
IMDB-betyg: 5.3/10

Handling:
Påväg till en fotbollsmatch tältar ett gäng kompisar ute i skogen. När de vaknar nästa morgon är en av bilarna sönder, passande nog kommer en man förbi och erbjuder de skjuts till närmsta mack.
Men den lilla staden visar sig ha mörka hemligheter – helst vaxmuseet House Of Wax.


När jag var runt 11-12 år flög min familj till London i ungefär en vecka. Där betade vi av de klassiska att-se-och-göra-när-man-är-i-London, och en punkt på den listan var Madame Tussauds Vaxkabinett där de har vaxdockor på allt från kungligheter, popstjärnor, världsledare, Hollywoodstjärnor, filmkaraktärer och sportmänniskor.
Jag har tyvärr väldigt svaga minnen från besöket eftersom lillJessica var kissnödig och i princip joggade mig genom hela utställningen, och när man väl hade kommit till ”det magiska tåget” som var på slutet så fick man inte gå tillbaka igen. Lite synd kan jag tycka såhär i efterhand.
Regissören till den här filmen, Jaume Collet-Serra, är faktiskt en av mina favoriter i thriller-vägar sedan jag såg hans ”Orphan” (2009) som är riktigt, riktigt bra. Nu på senare tid har han också jobbat med Liam Neeson i ”Unknown” (2011).
Som några av huvudrollerna spelade Elisha Cuthbert från tv-serien ”24” (2001-2010), ”One Tree Hill” (2003-)-stjärnarn och superhunken Chad Michael Murray, en av bröderna Winchester i serien ”Supernatural” (2005-) Jared Padalecki, och Bobby från ”Cougar Town” (2009-) Brian Van Holt. Som det kanske märks så var det väldigt många serie-människor med, och om det var ett sammanträffande eller en slump, har jag ingen aning om.
Med på rollistan fanns också modellen/rikemansdottern/skådespelerska/sångare Paris Hilton, som förmodligen enbart fick vara med för att ge de manliga tittarna någonting att glo på – hon sprang nämligen mest omkring i matchande bh och trosor.
Idén från den här filmen kommer ursprungligen från Charles Belden som i sina dagar låg bakom historien till den första ”Mystery of the Wax Museum” (1933) och sedan remaken ”House of Wax” (1953).
Spontant tycker jag att själva filmidén om vaxdockor som är gjorda av verkliga människor är jättespännande! Dels för att jag känner att det är en sak som jag själv skulle komma på, och dels för att jag gillar/skräms av hela grejen. Men är det bara jag som känner att det är liiiiiite fusk att bara ta en människa och smeta över lite vax, och vips, så är det en vaxdocka? Om rätt ska vara rätt så borde de göra hela dockan från scratch – om det inte vore så att de i filmen var blodiga massmördare dvs.
Den här filmen har verkligen fått oförtjänt mycket skit. Visserligen kan inte alla tycka samma sak, men är man sugen på en skräckis med det klassiska konceptet: ungdomar + mördare, så skulle jag ändå rekommendera den här!
Tycker filmen förtjänar 4/5

Titel: Trespass (2011)
Längd: 91 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Nicolas Cage, Nicole Kidman, Liana Liberato, Cam Gigandet, Ben Medelsohn, Jordana Spiro, Dash Mihok
IMDB-betyg: 5.3/10

Handling:
I en lyxig strandvilla bor Kyle och Sarah tillsammans med deras tonårsdotter. De verkar ha det perfekta livet med rikedomar, familj och en härlig tillvaro, tills en kväll då hemmet invaderas av inbrottstjuvar. Hemligheter snöras upp och ingenting är vad det först verkar…


Gisslansdraman är alltid spännande! Vad ska hända? Kommer de att skjuta? Vart är polisen? Spontant kan man jämföra den här filmen med David Finchers thriller ”Panic Room” (2002), där det också handlar om en familj som blir inlåsta i sitt eget hus och hålls fångna av män med stora gevär.
Regissören till ”Trespass” är den framgångsrika mannen Joel Schumacher som också ligger bakom en av mina absolutaste favoritfilmer: ”The Phantom of the Opera” (2004). Han har även gjort ”Batman Forever” (1995) ,”Phone Booth” (2002) och thrillern ”The Number 23” (2007).
Pappan i huset spelades av Nicolas Cage, som i ärlighetens namn fått oförtjänt mycket skit den sista tiden. Jag personligen har alltid älskat honom, trots att han kanske inte alltid varit on tip of his game. Man kan se honom i den äventyrliga ”National Treasure” (2004), den häftiga ”Face/Off” (1997) och den fina ”City of Angels” (1998).
Som Nicolas Cage fru spelade den begåvade Oscarsvinnande Nicole Kidman, som även henne jag älskar trots sina miljontals skönhetsoperationer. Henne såg jag senast i ”Moulin Rouge” (2001) och i ”To Die For” (1995).
Med på rollistan fanns dessutom Cam Gigandet som spelade Jesusfanatiker i ”Easy A” (2010), Liana Liberato från den olyckliga ”Trust” (2010), och Ben Mendelsohn från ”Beautiful Kate” (2009).
Förstå min lycka då jag upptäckte att Cage, Kidman och Joel Schumacher hade gjort en thrillerfilm tillsammans? Bra skådespelare + bra regissör = bra film? Inte alla gånger. Trots att själva filmidén kändes bra och spännande, tror jag faktiskt att det lät bättre på papper än vad resultatet blev. Stereotypa karaktärer som gör korkade beslut gillar ingen, däremot fungerar filmen ändå bra som tidsfördriv en regnig dag. 
Kul fakta är att det är den snabbaste filmen som kommit ut på DVD från biopremiären, det tog tydligen bara 18 dagar (förra rekordet låg på 29 dagar).
Jag ger filmen en svag 3/5