Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: Fright Night (2011)
Längd: 106 min
Genre: Skräck/Komedi
Skådespelare: Anton Yelchin, Colin Farrell, Christopher Mintz-Plasse, Toni Collette, Imogen Poots, David Tennant
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Charley och hans mamma Jane bor i ett fint litet hus i ett nybyggt samhälle mitt ute i ingenstans. Han är sistaårselev och är tillsammans med skolans populäraste tjej, trots att han själv är lite småtöntig. Livet leker, tills en sen kväll då det flyttar in en ny granne i huset bredvid…


Filmer där genren är en blandning av två olika är inte alls ovanligt nuförtiden. Det kan vara romantiska komedier, action/äventyr, skräck/thriller etc. Alla de redan nämnda är som sagt ganska vanliga och passar väldigt bra tillsammans eftersom de ligger inom samma forum. ”Fright Night” är däremot en skräck/komedi, vilket jag personligen kan ha lite svårt för ibland eftersom de två genrerna ligger så fruktansvärt långt ifrån varandra och kräver två helt olika sinnesstämningar.
Regissören Craig Gillespie är tidigare skaparen till dramat ”Lars and the Real Girl” (2007) där Ryan Gosling spelar huvudrollen. Men just berättelsen är tagen från den amerikanska Tom Holland som tidigare gjort originalfilmen ”Fright Night” (1985).
Huvudrollen Charley spelas av min boycrush Anton Yelchin som faktiskt passar utmärkt i rollen. Tidigare har jag sett honom i ”The Beaver” (2011) och ”Charlie Bartlett” (2007), där jag har lovordat hans framtida skådespelarkarriär. Jag rekommenderar att man ska hålla ett extra getöga på honom i framtiden, eller lite mer internationellt – Keep an extra goat’s eye on him in the future.
Rollen som den förföriska vampyrgrannen spelas av hunken Colin Farrell som jag senaste året har sett i ”London Boulevard” (2010) och i komedin ”Horrible Bosses” (2011), men han spelar även huvudrollen i Tv3s sändningsfavoritfilm: ”Phone Booth” (2002).
Som Anton Yelchins mamma Jane spelar den f.d. Oscarsnominerade Toni Collette som man kan se i både ”The Sixth Sense” (1999),”Little Miss Sunshine” (2006) och även som huvudrollen i serien ”United States of Tara” (2009-).
Skådespelaren som verkligen sätter ”komedi-stämpeln” på filmen är utan tvekan Christopher Mintz-Plasse som genast fick sitt genombrott som Fogell aka McLovin i den hysteriskt roliga filmen ”Superbad” (2007).
Håll dessutom koll på skådespelaren Dave Franco som här spelar bad-guy, han är nämligen till utseende lik sin storebror James Franco!
Eftersom jag inte har sett originalfilmen har jag lite svårt att uttala mig om det här var en bra remake eller ej. Trots att filmen var ganska trög och egentligen ganska dålig, var det ändå relativt snygga specialeffekter och duktiga skådespelare – vilket gör den här filmen till ett godkänt tidsfördriv.
Jag ger den 2/5

Titel: The Uninvited (2009)
Längd: 87 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Emily Browning, Arielle Kebbel, Elizabeth Banks, David Strathairn, Jesse Moss
IMDB-betyg: 6.2/10

Handling:
När Anna återvänder hem efter att ha varit på ett mentalsjukhus pga. mammans död, finner hon att hennes pappa redan gått vidare och skaffat en ny och yngre fru. Anna och hennes äldre syster märker direkt att allting inte står riktigt till med den nya frun, det enda de behöver göra är att bevisa för deras pappa att hon har mörka hemligheter – vilket visar sig bli lättare sagt än gjort.


Under Allhelgona-helgen såg jag, inte helt överraskande, på skräckfilmer. En utav dem var den japanska ”A Tale of Two Sisters” (2003). Anledningen att jag tar upp den informationen nu är för att den amerikanska ”The Uninvited” som jag såg härom kvällen har fått sin inspiration och grundidé från den.
Regissörerna till den här filmen är Charles och Thomas Guard, eller Bröderna Guard som de också kallas, som gjorde sin debut inom spelfilms-världen när den här filmen släpptes. Tidigare har de mest sysslat med kortfilmer av olika slag.
Som huvudrollen Anna spelade den otroligt vackra Emily Browning som verkligen satte sitt namn på kartan tidigare i år när hon spelade huvudfiguren i den actionfyllda ”Sucker Punsch” (2011). Just nu är hon däremot aktuell med dramat ”Sleeping Beauty” (2011), som jag är sjuuukt pepp på!
Som den elaka styvmamman spelar Elizabeth Banks som man kan se mot Seth Rogen i den romantiska komedin ”Zack and Miri Make a Porno” (2008) men också i den något seriösare ”The Next Three Days” (2010) mot Russell Crowe.
Med på rollistan har vi också den Oscarsnominerade David Strathairn från bl.a. ”Fracture” (2007), ”Good Night, and Good Luck” (2005), ”The Bourne Ultimatum” (2007), och Arielle Kebbel som i alla fall jag känner igen mest från den romantiska komedin ”John Tucker Must Die” (2006)
Om jag skulle ställa ”A Tale of Two Sisters” (2003) och ”The Uninvited” bredvid varandra skulle jag säga att den sistnämnda är en light-version av det japanska originalet, främst eftersom ”The Uninvited” är hundratusen gånger simplare att förstå och hänga med i än ”A Tale of Two Sisters” (2003), och för att man slipper ”Allvarligt, vad hände just?”-känslan.
Det här är hur som helst en riktigt bra skräckis som bitvis blir ganska läskig, dessutom skadar det inte att slutet är överraskande och att jag är twist-på-slutet-kåt som fan.
Av mig får den en svag 4/5

Titel: Drive (2011)
Längd: 100 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Bryan Cranston, Oscar Isaac, Ron Perlman, Albert Brooks
IMDB-betyg: 8.2/10

Handling:
En stuntförare från Hollywood extraknäckar som chaufför åt rånare på kvällarna. En dag går allting snett och han retar upp Los Angeles hänsynslösaste män.


SF och jag säger alltid: Film är bäst på bio! Efter tredje biobesöket på en kväll hade vi hunnit mata av ”Contagion” (2011), ”In Time” (2011) och sedan den här. Trots två ”besvikelser” så låg förhoppningarna ändå på max när vi traskade in i den övergivna biosalongen för den sista föreställningen för kvällen.
Regissören till den här filmen är den relativt unga Nicolas Winding Refn som bl.a. ligger och gottar sig bakom verk som ”Bronson” (2008) och ”Valhalla Rising” (2009), båda med otroligt bra kritik.
Om jag genast ska rusa in på skådespelare, kan jag berätta att huvudrollen spelades av den fruktansvärt duktiga och framgångsrika Ryan Gosling som jag senast såg i ”Crazy, Stupid, Love” (2011) och i ”Fracture” (2007). Precis som jag nämnt flera gånger tidigare är jag säker på att Ryan Gosling verkligen kommer gå hur långt som helst. Han är oerhört genialisk i sina filmval och väljer genrer från hela kostcirkeln, allt från romantiska komedier till superseriöst drama. Han är som vanligt extraordinärt duktig i allt han gör, därför kom det inte som en chock för någon att han kickade-ass i rollen som den tillbakadragne, kärleksfulla och djupa huvudrollskaraktären.
Rollen som Irene spelades av Carey Mulligan. Hon har verkligen växt och hamnat perfekt i sin stil som på senare tid varit ”den försynta, unga kvinnan med de få orden”. Några bra exempel på det är filmerna ”An Education” (2009), ”Pride & Prejudice” (2005) och ”Never Let Me Go” (2010), hon är även aktuell med dramat ”Shame” (2012) där hon kommer spela mot Michael Fassbender.
En annan som också var med är Bryan Cranston. För de flesta så kanske det inte tänds några lampor av bara namnet, vilket inte är så konstigt eftersom han nästan bara varit med i olika serier och då främst ”Breaking Bad” (2008-) där han spelar huvudrollen Walter White. Lustigt nog hade han även en roll i biofilmen vi började med den kvällen, nämligen ”Contagion” (2011).
Kul fakta är att det här är första filmen som den Danske regissören Nicolas Winding Refn inte skrev manuset till själv och som är baserad på en bok, tidigare är det nämligen han själv som brukar vilja sköta dessa saker själv.
Jag älskar det faktum att publiken aldrig får reda på vad Ryan Goslings karaktär heter, i filmen refereras han bara till som ”Driver” och det är även det namn som står uppskrivet på IMDbs hemsida.
Förutom att filmen är oerhört spännande och actionfylld, ligger det starkaste kortet på Ryan Goslings bidrag till filmen och dess grymma soundtrack som de verkligen hade använt riktigt riktigt bra! Kompositören, Cliff Martinez, är sammanträffande nog samma man som också gjort musiken till filmen jag såg några timmar tidigare, ”Contagion” (2011).
Hittills är det här en av årets bästa filmer och kommer förhoppningsvis plocka hem en och en annan Oscarstatyett!
Om man tror att det här bara är en annan actionrulle bland djungeln av filmer där ute, får man tänka om!
Jag ger den en svag 5/5

Titel: The Amityville Horror (2005)
Längd: 90 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Ryan Reynolds, Melissa George, Jimmy Bennett, Jesse James, Chloe Grace Moretz
IMDB-betyg: 5.8/10

Handling:
Familjen Lutz har just flyttat in i ett ståtligt hus vid vattnet, som trots vetenskapen om att det begåtts ett familjemord där tidigare, bestämde sig för att flytta in ändå. Till en början verkar allt frid och fröjd i det stora huset, men efter tag börjar konstiga saker hända.
28 dagar efter att familjen flyttade in i sitt drömhus, blir de tvungna att fly för deras liv!


Om jag ser en film som är ”based on a true story”, blir jag alldeles lyrisk och låter fingrarna genast smattra över Internets enorma värld. Jag blir som besatt av att veta EXAKT vad som hade hänt, när, hur och varför. Därefter brukar jag alltid gå runt och känna mig jättemallig för att jag tycker mig veta så extremt mycket mer än resten av världen. En av mina sämre egenskaper kanske?
 Just ”The Amityville Horror” är baserad på en bok skriven av Jay Anson som bygger på intervjuer av den riktigiga familjen Lutz - som tjänade storkovan på att sälja rättigheterna om deras verklighetsbaserade berättelser.
Det har kommit ut massvis med filmer och dokumentärer om just det här huset på Long Island, men den kändaste har nog varit den Oscarsnominerade ”The Amityville Horror/ Huset som gud glömde” (1979) av Stuart Rosenberg.
Regissören till 2005’s tolkning gjordes av Andrew Douglas som just nu håller på att filma den verklighetsbaserade thrillern ”uwantme2killhim?” (2012), som spontant verkar spännande!
Rollen som George Lutz gör snyggingen Ryan Reynolds, som nog de flesta kopplar ihop med romantiska chickflicks i stil med ”The Proposal” (2009) och ”Just Friends” (2005), men han har även varit med i lite grövre filmer så som den otroligt braiga ”Buried” (2010).
Som Ryan Reynolds fru spelar Melissa George som faktiskt har varit med i rätt så många thrillers/skräck i sina dagar, bl.a. ”Triangle” (2009) och ”30 Days of Night” (2007).
Som ett av de många barnen spelade den då väldigt unga Chloe Grace Moretz som jag nästan kan lova kommer bli ”the new big thing” om några år i Hollywood, eftersom jäntan’ verkligen är jättebegåvad! Henne kan man kika på i både den actionfyllda ”Kick-Ass” (2010) och i remaken av den svenska ”Let Me In” (2010).
En helt oplanerad skådespelare som det däremot blev lite mycket av förra helgen var utan tvekan den unga Jimmy Bennett som både i den här och i ”Orphan” (2009) spelade son. Helt oplanerat. Jag lovar.
Förutom Ryan Reynolds oförskämt vaxade och snygga överkropp (som han flashade i varannan scen) får man även vittna ett handfull spöken i olika skepnader, präster och läskiga klockslag.
Precis som jag nämnde i början ska den här filmen vara baserad på verkliga händelser, vilket är superläskigt naturligtvis, sen är det såklart en annan femma om berättelserna verkligen är sanna. Den här typen av filmer som är baserade på böcker brukar nästan alltid ha lite lösa trådar här och där, vilket man får ha överseende med.
Men som sagt, gillar man välformade överkroppar och spöken så rekommenderar jag den här!
Av mig får den en stark 3/5

Titel: Orphan (2009)
Längd: 123 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Isabelle Fuhrman, Vera Farmiga, Peter Sarsgaard, Jimmy Bennett, Aryana Engineer, CCG Pounder, Margo Martindale
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
När Kate får missfall, bestämmer sig hon och hennes man John för att adoptera den 9-åriga flickan Esther. Till en början verkar hon som en perfekt och väluppfostrad dotter, men det visar sig snart att hon har mörka hemligheter.


Filmer i allmänhet är kanske inte någonting man ser om flera gånger, om inte den är väldigt bra såklart. Just den här har jag kanske sett ett 10-tal gånger sedan den först kom ut 2009, och den har kommit att blivit en av mina favoritthrillers.
Filmen är skapad av Jaume Collet-Serra som i sina år bl.a. står bakom kameran i ”Unknown” (2011) där Liam Neeson spelar huvudrollen, och skräckisen ”House of Wax” (2005) som faktiskt har fått oförtjänt mycket skit i sina dagar.
Rollen som mamman Kate spelas av den otroligt duktiga Vera Farmiga som är en av mina absoluta favoritskådisar, helt klart underskattad! De senaste filmerna som jag har sett med henne är ”The Boy in the Striped Pyjamas” (2008), actionfyllda ”Source Code” (2011) och ”Henry’s Crime” (2010), hon blev också Oscarsnominerad för sin insats i ”Up in the Air” (2009) mot George Clooney.
Peter Sarsgaard spelade Vera Farmigas make John som jag senast såg i ”The Man in the Iron Mask” (1998). Peter Sarsgaard kopplar jag av någon konstig anledning ihop med ondska – det kanske beror på att han faktiskt ser jäkligt ond ut i vissa vinklar, och att han även brukar spela lite småtaskiga roller?
 Som den lömska lilla ungen Esther spelar den otroligt begåvade flickan Isabelle Fuhrman, som med all säkerhet kommer lyckas väldigt bra i livet om hon spelar sina kort rätt.
Med på rollistan finns också den talangfulla killen Jimmy Bennett som jag faktiskt inte hatar (som de flesta andra barnskådespelare) sedan jag såg tv-serien ”No Ordinary Family” (2010-2011) där han spelar sonen J.J.
Det jag älskar med den här filmen är att det ligger mycket historia och pyser under själva handlingen; Kates alkoholproblem, Johns otrohet, förlorad karriär, familjeterapi och dotterns hörselskada, är bara några av de många ”verklighetstrogna” bekymmer familjen går och dras med. Vanligtvis brukar skräck/thiller-filmer bara vara det man ser, - What you see is what you get, men i just det här fallet finns ett djup i historien som jag verkligen känner för och blir tilltalad av.
Förutom den redan nämnda historien, är ju jag en sådan människa som verkligen går igång på twister, just därför kan man ingenting annat än att älska den här filmen!
Jag ger den 4/5

Titel: A Tale of Two Sisters (2003)
Längd: 115 min
Genre: Skräck/Thriller/Drama
Skådespelare: Su-jeong Lim, Geun-Young Moon, Jung-ah Yum, Kap-su Kim, Seung-bi Lee
IMDB-betyg: 7.4/10

Handling:
Två systrar återvänder hem till deras far och styvmor efter att ha spenderat tid på ett mentalsjukhus. Väl hemma får de svårt att komma överrens med den stränga styvmodern, och skrämmande saker händer om kvällarna.


Under min skräckhelg på Allhelgona blev den här nummer åtta på filmlistan!
Trots en sen lördagskväll med otroligt mycket film på menyn, kan man väl aldrig säga nej till en japansk skräckfilm?
Just den här filmen är skapad och skriven av Jee-woon Kim som verkligen har provat på en hel del olika genrer när det kommer till film - både skräck, thriller, komedi, äventyr och drama har han testat på.
Skådespelarna är för mig, och säkert 90% av resterande svenskar, helt okända. Dels ser jag vanligtvis inte särskilt mycket japanskt, och dels är alla av det kvinnliga könet så jäkla lika varandra att det ibland blir lite svårt att hålla koll på vem som är vem.
De senaste japanska filmerna jag har sett är ”Audition” (1999) och ”Norwegian Wood” (2010), där det läskiga i den förstnämnda filmen kom som en käftsmäll under den sista kvarten av filmen. Just ”A Tale of Two Sisters” har paketerat små skräckportioner lite varstans under filmens gång, vilket är den mest vanliga vägen att gå.
När det väl händer att jag faktiskt ser japanska skräckisar så brukar jag nästan alltid bli överdrivet rädd och hoppig. Anledningen till det är att när jag för tusen år sedan såg ”Ringu” –The Ring (1998) så blev hela min barndom ärrad för livet, eller i alla fall till dess att jag blev lite äldre. Mitt undermedvetna tror alltså att japanska skräckfilmer är så pass läskiga att hela jag ska hamna i chocktillstånd/koma av rädsla… vilket aldrig händer naturligtvis.
Någonting som jag anser är chocktillstånd-läskigt är skelett och förvridna kroppar/ansikten, just det sistnämnda brukar nästan alltid vara den viktigaste kryddan i japanska skräckfilmer, vilket gör att min lillhjärna spinner på högvarv när det vankas japanskt skräck.
Precis som jag nämnde när jag skrev ”[Rec]” (2007) så är det absolut bästa amerikaner vet är att göra remakes av filmer. Just den här filmen fanns som inspiration när regissörbröderna Charles och Thomas Guard skapade ”The Uninvited” (2009). Personligen känner jag att det japanska originalet är snäppet läskigare, men däremot är den amerikanske versionen enklare och lättare att förstå.
Jag ger filmen 4/5

Titel: Paranormal Activity 2 (2010)
Längd: 91 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Sprague Grayden, Brian Boland, Molly Ephraim, Katie Featherston, Micah
IMDB-betyg: 5.8/10

Handling:
Familjen Rey bor tillsammans i ett hus i förorten. Efter ett misstänkt inbrott bestämmer de sig för att installera ett övervakningssystem som filmar hela huset. Det som först verkar vara ett ganska harmlöst spratt, visar sig vara hotfullare än de någonsin kunnat tro.


Under Allhelgona-helgen var det skräckfilm på mitt schema. Just Paranormal Activity-filmerna har kommit att blivit ett gäng riktiga skrämselfavoriter bland många.
Den här filmen ska föreställa att utspelar sig parallellt med ”Paranormal Activity” (2007), vilket enligt mig är ett säkert kort när det kommer till den här typen av filmer eftersom de gamla fansen är jättesugen på att veta mer, mer, mer.
Regissören till den föregående filmen var Oren Peli, som istället låg bakom som producent till den här uppföljaren. Den som däremot tog på sig regissör-skorna den här gången är, den för mig tidigare okända, Tod Williams. Den ganska skäggiska Tod Williams har även jobbat med Jeff Bridges i ”The Door in the Floor” (2004) och med skådespelaren Adrean Grenier (Vincent Chase i ”Entourage” (2004-)) i en av hans första roller i ”The Adventures of Sebastian Cole (1998).
Precis som den första filmen har de valt relativt okända skådespelare för att få det mer verklighetstroligt, ett oerhört smart drag, om du frågar mig.
Skrämsel-mätaren för den här filmen var ganska hög, dock inte lika hög som dess föregångare eftersom den kändes ”nytt och fräscht” när den hade premiär runtom i världen. Men tro mig när jag säger att den absolut kommer skrämma många arma själar där ute….
Just ordet” demoner” kanske inte låter särskilt spooky, snarare lite mossigt emellanåt, men ger man själva fenomenet en tanke så är det faktiskt jäkligt läskigt. Jag menar, ett monster som varken hörs, syns, kan dödas eller som man kan fly ifrån. Den spontana tanken är att man helst inte skulle vilja möta honom i en mörk gränd.
Jag ger den en svag 4/5

Titel: [Rec2] (2009)
Längd: 85 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Jonathan Mellor, Òscar Zafra, Ariel Casas, Manuela Velasco ,Pop Molina, Pablo Rosso, Alejando Casaseca, Ferran Terraza,
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Ett SWAT-team har tillsammans med en läkare blivit inskickade till en virussmittad byggnad, för att undersöka en tidigare osmittad smitta.
Samtidigt har ett gäng ungdomar smygigt sig in i hopp om att filma någonting häftigt med sin nya kamera.


Den här filmen tar vid precis där den ursprungliga ”Rec” (2007) slutar. Vilket såklart är jättebra om man sett den första innan, men mindre bra om man inte gjort det.
Själv valde jag att se de här spanska genombrotten på lördagen under Allhelgona-helgen, ett smart drag från min sida…
Regissörerna är desamma från den föregående filmen, nämligen Jaume Balagueró och Paco Plaza. De två har mest hållit på med spanska filmer, förutom Jaume Balagueró som tidigare sysslat med skräckisen ”Darkness” (2002) där bl.a. Anna Paquin känd från ”The Piano” (1993) och ”The Romantics” (2010) gör en av rollerna.
Filmen hade en exorcismen-aura över sig med allt vad det innebär: präster, kors och eld – som faktiskt kom som en oväntad vändning mitt i alltihopa.  
Ungdomar som gör korkade beslut är inte min starka sida, helst inte då de dessutom är halvtaskiga skådespelare. I just den här filmen var det tre ungdomar som verkligen nöp i mina nerver emellanåt.
Förutom puckade skådespelare var filmen verkligen sevärd, däremot var allt frid och fröjd till dess att slutet började närma sig… där allt nämligen gick heeelt överstyr. Jag menar, osynliga monster som bara syns i mörkerseendet på kameran? Kom igen!
Personligen rekommenderar jag strongt att man ska kika på den första filmen innan, eftersom det annars kan bli lite småsvårt att hänga med i svängarna.
Av mig får filmen en stark 2/5

Titel: [Rec] (2007)
Längd: 78 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Manuela Velsaco, Carlos Vicente, Ferran Terraza, Jorge-YamamSerrano, Pablo Rosso, David Vert
IMDB-betyg: 7.6/10

Handling:
När den unga reportern Àngela och en kameraman jobbar på nattpasset är de i full gång med att spela in från stadens brandstation. När de får chansen att följa med på en tillsynes enkelt utryckning till en lägenhet där ska bara ska hjälpa en äldre dam, visar det sig att ett virus spridits och de tvingas bli inlåsta.


På Allhelgona-helgen blev det film för hela slanten, just den här blev nummer fyra på listan.
Filmer som spelas in med en handkamera brukar egentligen inte vara min starka sida, tänker då på klassikern ”The Blair Witch Project” (1999) som det var miljoner år sedan man sist såg, där man lätt kunde bli lite ”åksjuk” av kamerans skakningar. I den spanska ”Rec” (2007) däremot, har de lagt skakandet på en behaglig nivå som faktiskt bara bidrar till att man känner sig som ett med filmen.
Som de flesta nog känner till är amerikaner verkligen urkassa på att ha undertexter. Det finns massor av filmer de helt enkelt gör remakes av för att slippa kolla på originalet där det behövs subtitles. I just det här fallet gjordes bara ett år senare filmen ”Quarantine” (2008) där skådespelerskan Jennifer Carpenter spelade huvudrollen, en total-remake av det spanska originalet ”Rec” (2007). Däremot ska jag inte slå dem på fingrarna allt för mycket, eftersom originalet inte kom ut på DVD i USA förens efter remaken var klar.
Huvudrollen i den här filmen gjordes däremot av Manuela Velasco, och precis som amerikanerna är jag rätt så dålig på att se spanska filmer. Så med andra ord är skådespelerskan för mig helt okänd sedan tidigare. Precis likadant är det med resten av rollistan!
Regissörerna är de två radarparen Jaume Balagueró och Paca Plaza, som förutom den här filmen dessutom jobbat tillsammans på uppföljaren ”[Rec2]” (2009).
Regissörerna valde att jobba på ett genialtiskt sätt: de rollsatte nästan helt okända skådespelare för att få det mer verklighetstroget, lät ingen av skådisarna läsa manus som var mer än dagens inspelning, spelade in hela filmen i ordning som vi ser den, och låta vissa av pop-upp-sakerna hända utan att någon visste om det innan för att få den naturliga reaktionen. Som sagt, ett genidrag!
Personligen tycker jag att den här filmen är riktigt, riktigt bra. Och spännande! Eftersom att jag är så pass svår att skrämma, blev jag tyvärr inte särskilt rädd under filmens gång. Men jag kan verkligen förstå varför så pass många tycker den är otäck!
Av mig får den absolut 4/5

Titel: The Shining (1980)
Längd: 142 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Jack Nicholson, Danny Lloyd, Shelley Duvall, Scatman Crothers
IMDB-betyg: 8.5/10

Handling:
När Jack Torrance får jobb på det stora och ödsliga hotellet Overlock som vaktmästare över vintern, tar han med sig sin fru Wendy och deras son Danny.
Efter några veckor i hotellet börjar de känna av isoleringen och en ond kraft verkar finnas på Overlock.

Först och främst: Klassisk Stephen King! Hotell, alkoholiserade författare, nummer, övernaturliga ting, gamla damer, missförstådda barn…
Jag skulle inte kalla mig själv en Stephen King-fanatiker. Möjligen ett fan. Det är nämligen så att varje gång jag passerar en bok av honom på en secondhand-affär åker lillarmen ut, fattar tag om boken och styr stegen mot kassan. Varenda gång. I skrivande stund har jag ett 20-tal böcker av honom här hemma i bokhyllan, och just ”The Shining” eller ”Varsel” som den heter på svenska, pressade jag mig igenom dagarna innan Allhelgona-helgen för att helt enkelt vara on top of my game när vi vid 12-snåret på kvällen slog på regissören Stanley Kubricks filmtolkning av Stephen Kings ”The Shining”.
Precis som jag nämnde ovan är filmen gjord av regissören Stanley Kubrick, skaparen bakom kult-klassikerna ”Clockwork Orange” (1971) och ”Full Metal Jacket” (1987).
Som en av huvudkaraktärerna Jack Torrance spelade den otroligt begåvade Jack Nicholson som kammat hem hela tre Oscarstatyetter för ”One Flew Over the Cuckoo’s Nest” (1975), ”Terms of Endearment” (1983) och ”As Good as it Gets” (1997). Den mannen är som sagt fruktansvärt duktig och gör ett kanonjobb som Jack T.
Filmens stora besvikelse var för mig karaktären Wendys skådespelare Shelley Duvall, som enligt mig gjorde en totalslaktning av rollen. Hennes utseende är dessutom en kombo mellan Doris i ”Finding Nemo” (2003) och Bärgningsbilen i ”Cars” (2006), som spontant sätt känns som ett utseende som den udda regissören Tim Burton skulle falla i smaken.
Trots att Stanley Kubricks filmversion blev rosenhyllad i hela världen, var dessvärre en liten man oerhört missnöjd, nämligen författaren Stephen King själv. Han blev så jäkla missnöjd att han tillsammans med Mick Garris gjorde en egen miniserie som han kallade ”Stephen King’s The Shining” (1997). Det kan tyckas lite sinnessjukt av King att trots filmens framgångar ÄNDÅ vilja göra en miniserie av hela faderuttan, men jag måste faktiskt gå så långt att hålla med honom eftersom filmens slut inte stämde överrens med originalboken. Förutom det, så var det dessutom en hel del viktiga detaljer som Kubrick helt valde att utesluta, och istället lägga dit några egna. Inte okej!
En av de största detaljer som filmen utesluter är hotellrummet med rumsnummer 217, som i filmen byttes ut till nr 237 eftersom de var rädda att ingen fortsättningsvis skulle vilja hyra ett rum med nr 217. En annan detalj som faktiskt har blivit filmens trademark är när Jack Nicholsons karaktär säger ”Here’s Johnny!”, vilket först och främst inte är ett dugg vettigt eftersom han heter Jack, och vilket inte ens är med i boken. En sådan liten detalj kan faktiskt störa läsaren så oerhört!
Trots att jag kanske låter snäppet bitter över Kubricks version, måste jag faktiskt erkänna att det är en riktigt bra film! På IMDb ligger den dessutom på nr #48 på topp 250-listan, vilket är ett väldigt bra betyg i sig!
Av mig får den 4/5, boken är trots allt bättre

Titel: Omen (1976)
Längd: 111 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Gregory Peck, Lee Remick, Billie Whitelaw, David Warner, Harvey Spehens
IMDB-betyg: 7.6/10

Handling:
När Robert Thorns fru föder ett dött barn, beger han sig genast till ett kloster för att byta ut barnet. Efter några år på lilla Damiens födelsedag börjar hemska saker inträffa, och det visar sig att han är djävulens son.


Allhelgona-helgen spenderades framför skräckfilmer i stora lass, den här klassikern blev numero uno på fredagskvällen!
Spontant känns det som att alla, verkligen alla, känner till ”Omen”. Jag gick verkligen all in och köpte den faktiskt på dvd, men till min stora förtvivlan blev jag faktiskt besviken.
Den är förmodligen en av de mest överskattade filmer i världshistorien! Vad tycker folk är så bra med den? Fattar verkligen inte. Visst, musiken är kanon och huvudrollen Gregory Peck är en look-a-like Robert De Niro som bl.a. varit med i ”Taxi Driver” (1976), men utöver det är den faktiskt inte särskilt mycket att hänga i julgranen.
Regissören är Richard Donnor, en man som bl.a. ligger bakom de fyra ”Lethal Weapon” (1987-1998)-filmerna.
Som huvudrollen Robert Thorn spelar den redan nämnda och otroligt stiliga Gregory Peck, som bl.a. satt och jäste på en Oscar för hans roll i ”To Kill a Mockingbird” (1962) innan han dog i mitten av 2003.
Som hans vackra fru spelar Lee Remick, som inte vunnit en Oscar men som däremot blev nominerad för hennes prestation i ”Days of Wine and Roses” (1962). Hon dog däremot 1991 och blev bara 55 år gammal.
En som däremot lever är parveln som spelade den blåögda och rosenkindade djävulspojken Daminen, nämligen Harvey Stephens. Sedan hans stora debut har det stått väldigt stilla på film-fronten, däremot rycktas det om att han har några egna projekt på gång…
Under filminspelningen hände en hel del olyckor, bl.a. två flygplan som blev träffade av blixten, den stora svarta rottweilern från filmen attackerade deras tränare, regissörens hotell blev bombat och han blev dessutom påkörd av en bil. Kul inspelning!
Olyckor eller inte, den här filmen var för mig väldigt tråkig och långsam. Det kan helt enkelt vara så att jag är för ”ung” för den här typen av film, att jag sett så oerhört mycket i mina dagar att jag inte blir lika imponerad, eller att den faktiskt är lite överskattad. Det kan också vara så att den här filmen måste ges ett par tittningar för att göra den rättvist. Hur det än ligger till är det ändå en skräck-klassiker som blivit hyllad ofattbart många gånger, i alla dessa år, men tyvärr inte av mig!
Av mig får den en svag 3/5

Titel: Creep (2004)
Längd: 85 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Franka Potente, Craig Fackrell, Kelly Scott, Vas Blackwood, Sean Harris
IMDB-betyg: 5.5/10

Handling:
När Kate missar det sista tåget hem en lördagskväll, blir hon av misstag inlåst i tunnelbanestationen utan teckning på telefonen. Det hon däremot inte vet är att hon inte är ensam där nere…


Under Allhelgona-helgen blev det naturligtvis skräckfilm för hela slanten!
Just den här filmen såg jag för första gången för flera år sedan, och fastnade direkt. Har sedan dess räknat med den här till en av mina favoriter, kanske främst för att jag fullkomligt älskar ”ungdomar i skogen”-filmer. Just uttrycket ”ungdomar i skogen” är ett eget påhittat uttryck som ursprungligen kom efter att jag såg skräckisen ”Wrong Turn” (2003), och den räknar in alla filmer som involverar: skräck, blod, monster, alkohol och korkade beslut. Aaaah, underbara underbara blandning!
Regissören till just den här filmen är Christopher Smith. Samma man som dessutom gjort min senast sedda film ”Triangle” (2009) och ”Black Death” (2010), han är också snart aktuell med tv-serien ”Labyrinth” där bl.a. Tom Felton från ”Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2” (2011) kommer att medverka i.
Den kvinnliga huvudrollen Kate spelas av den tyska Franka Potente som bl.a. har medverkat i ”The Bourne Identity” (2002) och ”The Bourne Supremacy” (2004).
En annan faktor till att jag också älskar den här filmen är för att fejk-blodet för en gång skull ser otroligt verkligt ut (!), och att den äckliga människan som bor i kloakerna faktiskt är en väldigt intressant krabat. Hur hamnade han där liksom?
När skräckfilmer är såhär enkla och okomplicerade, är hemligheten att helt enkelt ta det för vad det är och då kan man inget annat än att gilla den!
Jag ger den 4/5

Titel: Psycho (1960)
Längd: 109 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Anthony Perkins, Vera Miles, John Gavin, Janet Leigh, Martin Balsam, John McIntire
IMDB-betyg: 8.7/10

Handling:
Marion Crane kommer av misstag över en stor summa pengar på sitt jobb som sekreterare på banken. Hon packar sin väska och ger sig i hemlighet iväg för att leva drömlivet. Hon håller sig undan de stora vägarna och planerar att övernatta på ett liten avskilt motell. Väl på motellet träffar hon den lite tafatta ägaren Norman Bates som till en början verkar vara en svärmorsdröm, men som visar sig ha mörka hemligheter…


Eftersom Allhelgona är runt kröken, närmare bestämt nästa helg, bestämde jag mig tidigare i veckan för att tjuvstarta en aning och se en riktig skräck-kult-klassiker. Nämligen Hitchcocks Psycko!
Här finns:
*Den klassiska kniv-scenen (som mest ser ut som att han petar/klappar henne med kniven, istället för att hugga henne),
*Den superkända musiken (helst det hetsiga soundet som kännetecknar hela filmen, lyssna HÄR),
*Det kända citatet: ”A boy’s best friend is his mother”,
*...och naturligtvis den berömde twisten som jag inte tänker avslöja.
Twisten var för mig redan spoilad, eftersom jag sett den göras om och om igen i massvis av olika parodier och dylikt, tyvärr. Men när den kom ut -60 kan jag verkligen förstå att folk blev mind-fucked.
Filmens regissör är den otroligt köttiga Alfred Hitchcock (dog 1980), som med hela fem Oscarsnomineringar i bakfickan gjort bl.a. ”Rear Window” (1954), ”North by Nortwest” (1959), ”Rebecca” (1940), ”Spellbound” (1945) och ”Lifeboat” (1944).
Huvudrollen Norman Bates spelades av den nu döda Anthony Perkins, som förutom den här filmen även varit med i ”Friendly Persuasion” (1956), ”The Trial” (1962) och ”Psycho II” (1983).
Den kvinnliga huvudrollen gjordes av den otroligt vackra Janet Leigh, som bl.a. haft en roll i ”Touch of Evil” (1958) och ”The Fog” (1980). 
När jag satt och såg den här filmen blev jag inte ens lite rädd, däremot nu då jag kikar på lite klipp på filmen håller jag nästan på att skita på mig av rädsla. Allvarligt. Jag tillåter mig själv att leka lite med tanken på att en människa smyger in i badrummet när jag duschar, och sedan kommer närmare och närmare duschdraperiet med en kniv, till dess att han står alldeles stilla på andra sidan. Och plötsligt, SWISCH, en kniv kommer huggande mot mig. Huvva! Nu sitter jag och är lite smårädd. Otäckt scenario det där.
Hur som helst så valde Alfred Hitchcock att göra filmen i svart/vitt, av ren snålhet påstår vissa. Den stora frågar däremot är varför alla, precis alla, ser sjukt snygga ut? Har det att göra med hela svart/vit-grejen? Sedan jag såg den här filmen för några dagar sedan har jag nästan oavbrutet tänkt på skådespelarnas otroliga snygghet. Perfektion!
Jag måste faktiskt gå med strömmen och ge den här filmen 5/5

Titel: The Resident (2011)
Längd: 91 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Hilary Swank, Jeffrey Dean Morgan, Christopher Lee, Aunjanue Ellis, Lee Pace
IMDB-betyg: 5.2/10

Handling:
Läkaren Juliet Devereau har just gjort slut med sin pojkvän och hittar av en slump en helt underbar lägenhet, som dessutom är billig och har den snygga hyresvärden Max. Men när hon har flyttat in får hon svårt att sova och känner sig ofta iakttagen.


Nu i mina äldre dagar har jag kommit på att jag tycker det är fruktansvärt obehagligt i filmer då personer är någonting annat än de utger sig för att vara. Precis som i den här filmen!
Det bästa med den här filmen är helt klart rollistan! Kolla bara vilka härliga och välkända namn de lyckats få med! Aaah, älskar när man är välbekant med skådespelarna (lägg dessutom till att jag har supercrushen på Jeffrey Dean Morgan)!
Huvudrollens görs av den tvåfaldigt Oscarsvinnande Hilary Swank, som jag senaste såg i den grymma ”Million Dollar Baby” (2004), men som dessutom är med i ”Boys Don’t Cry” (1999) och ”P.S I love you” (2007).
När det kommer till snyggingar på bioduken har jag många favoriter, i min topp 20-lista däremot ligger den här filmens hyresvärd Max, Jeffrey Dean Morgan, på listan! Han har bl.a. varit med i en säsong av ”Greys Anatomy” (2005-) och ”Watchmen” (2009). Han är dessutom helt galet lik den spanska skådespelaren Javier Bardem (!) Vem är vem liksom? Nobody knows….
Med på rollistan har vi dessutom Christopher Lee från ”Burke& Hare” (2010) och som spelar Saruman i ”Lord of the Rings” (2001-2003)-filmerna, Aunjanue Ellis från ”The Help” (2011), och Lee Pace känd från tv-serien ”Pushing Daisies” (2007-2009).
Regissören till den här filmen är faktiskt finsken Antti Jokinen, och det här är hans första spelfilm. För mig är det alldeles otroligt hur han, som bara ”dykt upp från ingenstans”, lyckats flörta in sig hos de ändå respektabla stjärnorna.
Trots att filmen faktiskt inte är läskig så tycker jag ändå att den är helt klart sevärd!
Jag ger den 3/5

Titel: Spoorloos (1988)
Längd: 107 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Bernard-Pierre Donnadieu, Gene Bervoets, Johanna ter Steege, Gwen Eckjaus
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
Rex och Saskia är ute på en semester då Saskia plötsligt försvinner spårlöst. Tre år passerar och Rex får då och då brev från hennes kidnappare.


I förra inlägget nämnde jag om en bok skriven av Steven Jay Schneider som heter ”101 skräck-filmer du måste se innan du dör” där jag följde hans råd och såg ”Audition” (1999). Den här gången blev det den här filmen, också från den boken.
Regissören är George Sluizer, en man som också regisserade filmen ”Dark Blood” med River Phoenix, men som tyvärr inte hann bli klar eftersom Phoenix dog.
När jag kikar omkring på internet över reaktioner kring den här filmen får jag massor med blandade åsikter. Några tycker att det är den bästa och läskigaste filmen som finns, medans andra jämför den med att ”titta in i en vägg”.
Filmen är egentligen ganska tråkig, den enda orsaken till att jag ger den så högt betyg är att jag tycker att ”kidnapparen” är en oerhört spännande karaktär som jag bara vill veta mer om! Tycker dessutom att han av någon konstig anledning är ganska attraktiv. Tyvärr, må jag säga, dog han av cancer år 2010 bara 61 år gammal.
Av mig får den 4/5, tack vare den spännande kidnappar-karaktären

Titel: Audition (1999)
Längd: 115 min
Genre: Thiller/Skräck
Skådespelare: Ryo Ishibashi, Eihi Shiina, Tetsu Sawaki, Jun Kunimura
IMDB-betyg: 7.3/10

Handling:
Efter att sin fru dött för flera år sedan tycker sonen till Shigeharu att det börjar bli dags för honom att ge sig ut i dejtingvärlden igen. Hans vän och kollega ordar en fejkad audition till en påhittad film för att hitta en passande kvinna till den blyga Shigeharu. Han dras till den försiktiga ballerinan Asami, som visar sig ha ett skumt förflutet.


Av filmens karaktärer och skådespelare att döma behöver jag kanske inte nämna att filmen har sitt ursprung i det skräckgalna Japan?
Förutom klassiker som ”Ringu” – The Ring (1998) och ”Ju-on” – The Grudge(2002), har jag ofta lite svårt att hitta bra japanska skräckfilmer. Varför jag just såg den här beror på en bok skriven av Steven Jay Schneider som heter ”101 Skräck-filmer du måste se innan du dör”, där han stark rekommenderade den här filmen.
Filmens regissör Takashi Miike som bl.a. har gjort ”Sam gang yi” (2004), ”Koroshiya 1” (2001) och ”Jûsan-nin no shikaku” (2010). Känns inte titlarna igen? Lugn bara lugn, de är trots allt filmer på ett helt okänt språk, som i alla fall jag inte har någon som helst koll på.
Eftersom jag själv inte tidigare stiftat bekantskap med hans filmer, har jag istället läst omkring på internet för att få en bättre uppfattning om honom. Just den här filmen kändes mer som ett romantiskt drama, alldeles till den sista kvarten då det genast blev superkusligt. Vad jag har förstått så är det lite av Takashi Miikes ”grej”, att i början ge ett lugnt och stillsamt uttryck för att sedan lägga allt krut på slutet.
Personligen blev jag lite förvirrad när filmen hoppade väldigt mycket i tiden, och hela ”romantik/drama”-känslan. Däremot tror jag absolut att den blir bättre under andra gången man tittar.
Av mig får filmen en stadig 3/5

Titel: A Serbian Film (2010)
Längd: 104 min
Genre: Skräck (?)
Skådespelare: Srdjan Todorovic, Sergej Trifunovic, Jelena Gavrilovic, Katarina Zultic
IMDB-betyg: 5.7/10

Handling:
Den f.d. porrskådisen Milos gör ett sista jobb innan hans pension. Filmen är ett specialjobb från en okänd rik klient som vill göra en experimentell konstfilm. Milos dras längre och djupare ner i mörkret som till slut sväljer honom fullständigt.


Aaaaaalltså…..
Hur många gånger har man inte hört folk berätta rövarhistorier om just den här filmen ”Den är helt sjuk. Galen.Chockerande.Skrämmande.Äcklig” ?? Förmodligen tusen gånger! Ändå kan man inte låta bli att se den.
Personligen tycker jag att den andas lite ”Hostel” (2006) och ”The Human Centipede” (2009), den gemensamma faktorn är att de alla tre är rejält störda.
Eftersom jag i mina dagar skådat en hel del skräckfilm så är det sällan jag bli speciellt påverkad, har med andra ord blivit ordentligt härdad. Något av det värsta jag vet inom just skräck-genren är när den inte fyller någon funktion eller känns helt poänglös. På något sätt ”förstår” jag Robert Englunds karaktär Freddy Kreuger från ”A Nightmare on Elm Street” (1984) när han går omkring och dödar ungdomar vars föräldrar en gång i tiden låste in honom i ett hus och brände honom levande, eftersom han får ”hämnd”, och hämnden i den här lilla historien tycker jag räknas som en poäng. Så, när porrskådisen och smygalkolisten Milo får viagra och börjar döda folk, räknas det med andra ord inte som en tillräklig vendetta.
Ångrar mig nu lite i efterhand att jag klankade ner på ”Basic Instinct” (1992) eftersom jag tyckte att den var väldigt mycket naket i, den här filmen däremot är det naket redan efter 15 sekunder in i filmen…och i princip hela filmen igenom. Naket och whiskey är, och jag skojar inte, med i nästan varenda scen.
Eftersom det var så fruktansvärt tydligt att det var en film, alltså man tänkte verkligen ”-Här är en film, utan någon som helst verklighet”, blev det genast superpinsamt och väldigt patetiskt. Lägger jag dessutom till den redan nämnda bristen på poäng, så blir den ännu sämre.
Kort summering: Vill man se avdankade porrskådisar, blod, tortyr, och en total poänglös film så skulle jag rekommendera den här åt dig. Om man däremot inte orkar lägga ner tid på att se en klassisk skitfilm så föreslår jag att slå på en annan rulle istället.
Av mig får den 1/5

Titel: Basic Instinct 2 (2006)
Längd: 114 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Sharon Stone, Stan Collymore, David Thewlis, David Morrissey, Hugh Dancy
IMDB-betyg: 3.9/10

Handling:
Psykiatrikern Dr. Michael Glass får i uppdrag att prata med författaren Catherine Tramell som för andra gången misstänks för mord. Hon förför honom hänsynslöst och han blir indragen i hennes farliga spel.



Uppföljare i allmänhet har ett rykte om sig att vara, ursäkta uttrycket, skit. Den här filmen är däremot inte skit, men dock vajar den farligt nära att vara riktigt, riktigt dålig. Första filmen är med Michael Douglas och den heter "Basic Instinct" (1992).
Den då så förföriska Sharon Stone är tillbaka, däremot är hennes karaktär nu så fruktansvärt irriterande och dryyyyyg att jag under filmen gång hade en väldig lust att nacka henne.
Psykiatrikern spelas av David Morrissey, en man som jag av någon oförklarlig anledning fascineras av. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men jag tror att det kan ha att göra med att han i vissa vinklar är väldigt lik skådespelaren Liam Neeson. Britten har varit med i en rad olika tv-serier och ett gäng filmer, bl.a. den helt okejiga thrillern ”The Reaping” (2007) där han spelar mot Hilary Swank.
Med på rollistan finns dessutom min Harry Potter-favorit, nämligen Remus Lupin eller David Thewlis som är hans riktiga namn. Senaste filmer som jag har sett honom i är ”Harry Potter and the Deathly Hollows: Part 2” (2011), ”London Boulevard” (2010) och ”The Boy in the Stiped Pyjamas” (2008).
Regissören är Michael Caton-Jones och det här är faktiskt första filmen jag kan minnas att jag har sett av honom. Även fast han inte är sådär superkänd har han däremot arbetat med en hel del stora namn, bl.a. med Richard Gere och Bruce Willis i ”The Jackal” (1997), med Robert De Niro i ”Mart of a Murderer” (2002) och Liam Neeson i ”Rob Roy” (1995). En ganska imponerande lista om du frågar mig.
Den här filmen var tyvärr ingen höjdare överhuvudtaget. Den var jävligt ostadig och ganska poänglös dessutom. Det är som jag alltid brukar säga, man ska stanna då man ligger på topp. De borde helt enkelt inte gjort sig besväret till en uppföljare då ettan var så pass bra. Punkt.
Av mig får den 2/5

Titel: Basic Instinct (1992)
Längd: 127 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Michael Douglas, Sharon Stone, Jeanne Tripplehorn, George Dzundza, Leilani Sarelle
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Detektiven Nick Curran utreder ett mord, men finner sig själv attraherad av den huvudmisstänkta författaren Catherine.  


Tips från coachen är att inte under några som helst omständigheter se den här filmen med ett sällskap där nakenhet kan blir genant, exempelvis med familjen. Det är nämligen väldigt mycket naket i den och som blev en av 1992 års mest omtalade erotiska thriller.
Filmens regissör är Paul Verhoeven, mannen som gjorde Arnold Schwarzeneggers ”Total Recall” (1990), ”RoboCop” (1987) och den Oscarsnominerade Kevin Bacon-filmen ”Hollow Man” (2000).
Som huvudrollen Nick Curran spelar ingen mindre än en av mina favoritmän, Michael Douglas, som jag senast såg i den grymma ”The Game” (1997) och ”A Perfect Murder” (1998).
En av de kvinnliga huvudrollerna görs av den förföriske Sharon Stone, som blev Oscarsnominerad för sin roll i ”Casino” (1995), men som dessutom är med i regissörens redan nämnda ”Total Recall” (1990) och ”Basic Instinct 2” (2006).
Men på rollistan har vi dessutom Jeanne Tripplehorn som spelar mot Tom Cruise i ”The Firm” (1993) och mot Gwyneth Paltrow i romantiska ”Sliding Doors” (1998).
Filmen är oerhört spännande och tempot är härligt klurigt! Twisten på slutet gör det hela dessutom ännu bättre!
Av mig får den en svag 4/5

Titel: Jägarna 2 (2011)
Längd: 119 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Rolf Lassgård, Peter Stormare, Eero Milonoff, Kim Tjernström, Annika Nordin, Lo Kauppi
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
Stockholmspolisen Erik återvänder efter 15 år ofrivilligt tillbaka till sina hemtrakter i norr för ett till synes enkelt rutinuppdrag. Gamla sår rivs upp och det visar sig att fienden är närmare än han kunnat tro.


Det här är alltså uppföljaren till den klassiska thrillern ”Jägarna” (1996) som back in the days var en riktig hitt. Det roliga med den här biopremiären var att Överkalix fick se den 17 augusti, vi i Norrland fick se den 2 september, och övriga landen fick lägga tassarna på den 9 september. Anledningen är ganska enkel, den spelades in i större delen i Överkalix och Kalix, därför fick de ”första tjing”.
Huvudpersonen Rolf Lassgård var som vanligt skitduktig. Gillar man honom tycker jag man ska se dels ”Jägarna” (1996) och dels den väldigt vackra filmen ”Under solen” (1998).
Filmens stora skräll låg utan tvekan över vår alldeles egna Hollywood-stjärna Peter Stormare. Ända sedan jag följde den grymma serien ”Prison Break” (2005-2009) där Stormare spelade den jävliga ryssen John Abruzzi har jag varit lite småkär i honom. På tal om ryss, Peter Stormare har en tendens att nästan alltid spela ryska roller. Kanske därför han är grym på dialekter, för att han ser väldigt ”ryssig” ut, eller helt enkelt för att svenskar låter som ryssar när vi pratar?? Vi alla minns ju när Dolph Lundgren spelade den ryska Drago i ”Rocky IV” (1985). Hur som helst så såg jag Peter Stormare senast i ”Henry’s Crime” (2010), men han har dessutom varit med i ”Fargo” (1996), ”Armageddon” (1998) och ”Dancer in the Dark”.
Regissören är Kjell Sundvall, precis som i den första filmen. Han har gjort den redan nämnda ”Jägarna” (1996), ”Grabben i graven bredvid” (2002), ”Tomten är far till alla barnen” (1999) och ”Bröderna Karlsson” (2010).
Personligen tycker jag att den första filmen var bättre, dels för att den var mer spännande och dels för att man inte kunde lista ut the bad guy på en gång. I den här filmen däremot kändes det som att jag redan innan filmen hade börjat visste vem som vad ond, men det är en del av charmen.
Som sagt, bra skådisar, bra regissör, bra manus = bra film! Enkel ekvation!
Jag ger den 4/5