Psycho (1960)
Titel: Psycho (1960)
Längd: 109 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Anthony Perkins, Vera Miles, John Gavin, Janet Leigh, Martin Balsam, John McIntire
IMDB-betyg: 8.7/10
Handling:
Marion Crane kommer av misstag över en stor summa pengar på sitt jobb som sekreterare på banken. Hon packar sin väska och ger sig i hemlighet iväg för att leva drömlivet. Hon håller sig undan de stora vägarna och planerar att övernatta på ett liten avskilt motell. Väl på motellet träffar hon den lite tafatta ägaren Norman Bates som till en början verkar vara en svärmorsdröm, men som visar sig ha mörka hemligheter…
Eftersom Allhelgona är runt kröken, närmare bestämt nästa helg, bestämde jag mig tidigare i veckan för att tjuvstarta en aning och se en riktig skräck-kult-klassiker. Nämligen Hitchcocks Psycko!
Här finns:
*Den klassiska kniv-scenen (som mest ser ut som att han petar/klappar henne med kniven, istället för att hugga henne),
*Den superkända musiken (helst det hetsiga soundet som kännetecknar hela filmen, lyssna HÄR),
*Det kända citatet: ”A boy’s best friend is his mother”,
*...och naturligtvis den berömde twisten som jag inte tänker avslöja.
Twisten var för mig redan spoilad, eftersom jag sett den göras om och om igen i massvis av olika parodier och dylikt, tyvärr. Men när den kom ut -60 kan jag verkligen förstå att folk blev mind-fucked.
Filmens regissör är den otroligt köttiga Alfred Hitchcock (dog 1980), som med hela fem Oscarsnomineringar i bakfickan gjort bl.a. ”Rear Window” (1954), ”North by Nortwest” (1959), ”Rebecca” (1940), ”Spellbound” (1945) och ”Lifeboat” (1944).
Huvudrollen Norman Bates spelades av den nu döda Anthony Perkins, som förutom den här filmen även varit med i ”Friendly Persuasion” (1956), ”The Trial” (1962) och ”Psycho II” (1983).
Den kvinnliga huvudrollen gjordes av den otroligt vackra Janet Leigh, som bl.a. haft en roll i ”Touch of Evil” (1958) och ”The Fog” (1980).
När jag satt och såg den här filmen blev jag inte ens lite rädd, däremot nu då jag kikar på lite klipp på filmen håller jag nästan på att skita på mig av rädsla. Allvarligt. Jag tillåter mig själv att leka lite med tanken på att en människa smyger in i badrummet när jag duschar, och sedan kommer närmare och närmare duschdraperiet med en kniv, till dess att han står alldeles stilla på andra sidan. Och plötsligt, SWISCH, en kniv kommer huggande mot mig. Huvva! Nu sitter jag och är lite smårädd. Otäckt scenario det där.
Hur som helst så valde Alfred Hitchcock att göra filmen i svart/vitt, av ren snålhet påstår vissa. Den stora frågar däremot är varför alla, precis alla, ser sjukt snygga ut? Har det att göra med hela svart/vit-grejen? Sedan jag såg den här filmen för några dagar sedan har jag nästan oavbrutet tänkt på skådespelarnas otroliga snygghet. Perfektion!
Jag måste faktiskt gå med strömmen och ge den här filmen 5/5
