The Girl with the Dragon Tattoo (2011)
Titel: The Girl with the Dragon Tattoo (2011)
Längd: 158 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Daniel Craig, Rooney Mara, Stellan Skarsgård, Christopher Plummer, Yorick van Wageningen, Joely Richardson
IMDB-betyg: 8.3/10
Handling:
Journalisten Mikael Blomkvist har blivit hopparad med den struliga hackern Lisbeth Salander. Tillsammans ska de lösa ett 40-årigt ouppklarat mord som plågat en av landets främsta industriledare, Henrik Vanger. Hans älskade brorsdotter Herriet försvann en dag spårlöst, och han är övertygad om att någon på ön ska ha kopplingar till hennes mystiska försvinnande.
Eftersom jag verkligen älskar regissören David Fincher så kändes det väldigt givet att se hans nya film på världspremiären den 21 december. Sagt och gjort, efter att vi just tittat på kvällens första biofilm ”The Skin I Live In” (2011), var det dags för den sista. Naturligtvis var hela salongen fullmatad med folk, men eftersom jag hade förhandsbokat våra biljetter några veckor tidigare hade vi biosalongens bästa platser.
Eftersom att jag både läst böckerna av Stieg Larsson och redan har sett de otroligt braiga svenska filmerna, hade jag min tvekan angående den amerikanska versionen. En av anledningarna var att jag var lite tveksam över om produktionsbolaget skulle tillåta den brutala våldtäcktsscenen som i princip gör halva filmen, dessutom var jag lite osäker på om Daniel Craig skulle förstöra lite genom att köra en James Bond på Mikael Blomkvist. Men samtidigt hade jag ett väldigt stort förtroende för att David Fincher kunde pull it off, eftersom det faktiskt är han som ligger bakom två av mina favvofilmer: ”The Game” (1997) och ”Fight Club” (1999).
Det första som genast fångade mitt intresse var biofilmens intro. Så.Jävla.Häftigt! Har aldrig varit med om maken. Precis som i de tidigare trailers som cirkulerade innan premiären så använde de sig av en röd tråd genom en specialversion av Led Zepplins låt ”Immigrant Song”, som man kan lyssna på ett litet smakprov HÄR. Tycker att låten i sig förmedlar och ger ett smakprov av filmen, som förklarar den fullständigt liksom. Sorg, ursinne, galen, hopplöshet, spänning, action – är de känslorna som hoppar upp i min kropp i alla fall. Det känns så genomtänk och genialiskt. Redan där tänkte jag: ”Detta kommer bli grymt!”.
Om vi medsamma ska kasta oss över rollistan, kan vi se att Daniel-007-Craig fått den stora äran att spela Mikael Blomkvist. Själv har jag i ärlighetens namn haft lite problem med honom tidigare. Eller rättare sagt med hans utseende. Satt och störde mig lite innan filmen och tänkte att han, precis som i årets ”Cowboys and Aliens” (2011), skulle vara sådär övertränad, vaxad, inoljad och ”sexigt” smutsig. Men till min stora lycka hade han gått upp några kilon och var mer ruffig än vad jag någonsin kunde föreställa mig Daniel Craig. Den utseendefixerade-delen av mig blev ändå mest chockad över att han hade så många födelsemärken på ryggen, han är alltså också mänsklig?? Didn’t see that coming! Om jag istället ska fokusera på det viktiga, nämligen skådespelarprestationerna, gjorde han mig inte besviken! Tummen upp med andra ord!
Någon som jag skulle vilja kalla ”årets nykomling” måste nog vara Daniel Craigs motspelerska Rooney Mara, som här spelade den inåtvända Lisbeth Salander. Innan filmen trodde jag naturligtvis inte heller att hon skulle var lika bra som vår svenska Noomi Rapace (fattar inte hur negativ jag egentligen var i början). Jag hyste nästan lite hat åt henne först, vilket jag ångrar bittert nu. Hon var verkligen hur duktig som helst, och fångade sannerligen Lisbeths ”troube soul” och de uttryckslösa ögonen. Hon var fantastisk! Innan har hon varit med i ett gäng olika filmer, bl.a. i David Finchers tidigare verk ”The Social Network” (2010), men då med en pytteroll.
Med på rollistan fanns också de proffsiga Christopher Plummer från bl.a. ”The Last Station” (2009) och ”Up!” (2009),och den svenska stjärnan Stellan Skarsgård ”Frankie & Alice” (2010), som båda två gjorde ett bra jobb!
En rolig sak, för oss svenskar i alla fall, är all produktplacering som verkligen tilltalar oss. Bl.a. använder de IKEA-muggar, äter mat från hamburgerkedjan MAX och har ICA-kassar i bakgrunden. Gotta love it!
Om jag blir tvungen att använda den röda spritpennan och anmärka på NÅGONTING som spontant kändes bättre i den svenska versionen, så skulle det först och främst vara slutet som David Fincher av någon jättekonstig anledning inte fick igenom lika bra som han borde. Kan berätta att han gjorde en annan version av slutet än vad vi som läst boken och den svenska filmen är vana vid, vilket förstörde liiiiitegrann eftersom jag helt missade twisten och blev tvungen att använda lill-hjärnan och tänka efter ”-Men såhär ska det väl inte vara?”. En ytterligare grej, eller person snarare, som var tusen gånger bättre i den svenska versionen var helt klart karaktären Bjurman som spelades av Peter Andersson på svenska och Yorick van Wageningen i den amerikanska. Anledningen till att jag gillar vår svensk bättre är att han gör karaktären tusen gånger mer mottbjuden, minns när jag såg den på bio att jag bara satt och rös av obehag inför hans svettiga ölmage och små ondskefulla ögon. Hejuda mig! Det känns dock lite dumt att ”tjöta på” och peka finger gentemot de två olika filmerna, eftersom det är just det, två olika filmer. Men ändå kan man inte låta bli att jämföra dem.
Kort och gott kan jag säga att filmen verkligen levererade, och som ett Fincher-fan blev jag absolut inte besviken! Välgjord, genomtänkt, grymt soundtrack och otroligt begåvade skådespelarprestatoner, det kan inte sluta annat än bra.
Den stora frågan på allas läppar är nu; ska David Fincher (trots att han aldrig tidigare sysslat med uppföljare) göra de två resterande filmerna också? Den som lever får se…
Jag ger den 5/5
