The Iron Lady (2011)
Titel: The Iron Lady (2011)
Längd: 105 min
Genre: Drama
Skådespelare: Meryl Streep, Jim Broadbent, Olivia Colman, Alexandra Roach, Ian Glen, Harry Lloyd
IMDB-betyg: 6.3/10
Handling:
När ålderns höst börjar närma sig upptäcker den förra premiärministern Margaret Thatcher hon att hon är ensam. Hon minns tillbaka på sina dagar i regeringen, kampen att bli tagen på allvar och sin man Dennis.
Inför favoriteventet AB (läs: Oscarsgalan) så var jag naturligtvis tvungen att se den här filmen eftersom den hade blivit nominerad till flera priser.
Det är som vanligt alltid kul när regissören är av det kvinnliga könet för en gångs skull. Som i det här fallet är den brittiska Phyllida Lloyd som bara härom året slog igenom riktigt rejält när hennes första film ”Mamma Mia” (2008) hade premiär.
Huvudrollen, porträttet av Margaret Thatcher, bars helt och hållet upp av skådespelaren Meryl Streep. Som vanligt är hon helt underbar i allt hon gör, vilket definitivt inte kom som en chock. Henne kan man se i en rad olika filmen, men några man borde beta av är ”Doubt” (2008) och ”The Devil Wears Prada” (2006). I just den här rollen gjorde hon ett mycket skickligt jobb i att efterlikna Margaret i både sättet, rösten och utseendet, vilket i sig är en stor eloge.
Vad hände med Oscarsnomineringarna då? Jo, filmen kammade hem två statyetter, en fick Meryl Streep för bästa kvinnliga huvudroll och den andra var för bästa smink. Två pris som enligt mig var välförtjänta.
Annars då? Innan hade jag lite förra årets succéfilm ”The Kings Speech” (2010)-känsla över allting. Offentlig person i England, svårt att bli tagna på allvar, livshistoria etc. Det var därför med en stor det-här-kommer-bli-bra-övertygelse som jag nonchalant slog igång filmen och lutade mig tillbaka i soffan. Men tyvärr var filmen, för mig, en besvikelse. Trots att Meryl Streep är FANTASTISK i allt hon ger sig in på så var porträttet av premiärministern Margaret Thatcher FRUKTANSVÄRT trist. Lägg dessutom till att jag heller inte är ett dugg politik-intresserad, men utöver den lilla detaljen borde filmen ändå vara någonting mer än bara en ”politikfilm”. Det jag egentligen inte gillade med filmen var att den var så intetsägande och att den inte lyckades landa någonstans, hade någon speciell slutkläm eller ens lyckades säga någonting.
Nja, jag ser såhär i efterhand inte någon speciell mening till att se den här filmen, jag minns dessutom inte särskilt mycket av den nu en dryg vecka senare, vilket betyder att den lämnade mig tomhänt.
Men dock måste jag påpeka att filmens poster är skitsnygg!
Jag ger den en 3/5
