My Week with Marilyn (2011)
Titel: My Week with Marilyn (2011)
Längd: 99 min
Genre: Drama
Skådespelare: Michelle Williams, Eddie Redmayne, Kenneth Branagh, Julia Ormond, Emma Watson
IMDB-betyg: 7.2/10
Handling:
Den unga Colin Clark får följa med under produktionen av filmen ”Prinsen och balettflickan”, där Marilyn Monroe spelar huvudrollen.
Legend, historien och framför allt IKONEN Marilyn Monroe har man hört massor med berättelser om. Hon var dåtidens stora stjärna och som även nu 50 år senare fortsätter att inspirera. Det som var ”typiskt” för Marilyns utseende var naturligtvis hennes blonda hår, mörka ögonbryn, den bläcksvarta kajallinjen, den lite sömniga sängkammarblicken, de blodröda läpparna och såklart hennes karaktäriska skönhetsprick på kinden. Den här historien följer dock den unga Colin Clark.
Jag valde att se den här filmen helgen innan Oscarsgalan gick av stapeln eftersom den hade blivit tvåfaldigt nominerad.
Mannen som valde att filmatisera hennes liv är den brittiska Simon Curtis, som faktiskt gjorde sin debut inom långfilm när den här kom ut. Tidigare har han mest sysslat med serier.
Huvudrollen Marilyn Monroe spelades av den duktiga och trefaldigt Oscarsnominerade Michelle Williams som man bl.a. kan se som Jen Lindley i tv-serien ”Dawson’s Creek” (1998-2003) eller i dramat ”Blue Valentine” (2010). Jag gillar henne egentligen BARA för att hon har barn tillsammans med min avlidne älsklingsskådespelare Heath Ledger. Förutom den lilla detaljen tycker jag att hon har en beige aura över sig som gör att hon ser ganska tråkig ut. Om man ska vara ytlig.
Med i filmen har vi även nykomlingen Eddie Redmayne och Kenneth Branagh som bl.a. regisserat actionfilmen ”Thor” (2011).
Själv tycker jag att det skulle vara miljoner gånger intressantare att få se den ”smutsiga” sidan av Hollywood och Marilyns liv. Trots att vi bara snuddar vid att hon levde i ett olyckligt förhållande och dåligt självförtroende, så kände jag ändå att de gott och väl kunde gå in djupare i hennes liv. Hade JAG gjort en film om Marilyn Monroe så hade jag som sagt valt att visa baksidan av myntet, eller till och med lagt upp det som en tidlinje genom hennes liv. Så när hennes överdos den 5 augusti 1962 kom så skulle det komma som en blöt och otrevlig filt som nästan, men bara nästan, skulle vara uppskattad. Jag skulle exempelvis valt att gå in djupare på alla dessa barnhem, övergrepp, tre giftermål, försummelse, dåliga självförtroendet, karriär, sexsymbol, modell och skådespelare. Medans jag ändå tycker att det känns uppfriskande med att de gjorde en mellanmjölks-berättelse om hennes liv och istället vinklade det ur Colin Clarks perspektiv.
Men frågan som ändå uppstår, utan att jag egentligen vill erkänna det, var filmen verkligen så jävla bra som alla påstår?
Jag ger den en svag 4/5
