Groundhog Day (1993)
Titel: Groundhog Day (1993)
Längd: 101 min
Genre: Drama/Komedi
Skådespelare: Bill Murray, Andie MacDowell, Christ Elliott
IMDB-betyg: 8.2/10
Handling:
Meteorologen Phil har en taskig attityd till alla omkring sig, han hatar sitt jobb och helst när han blir utkallad för att göra det årliga reportaget om Groundhog Day om ett skogsmurmeldjur som kan förutspå väder i Punzutawney. Men när han vaknar nästa morgon upptäcker han att samma dag utspelar sig om och om igen. Först använder han det till sin fördel, men snart går det upp för honom att han är dömd att leva om Groundhog Day för alltid.
Under filmens gång fick jag samma ”hopplös”-känsla från när jag ser min favoritthiller av David Fincher ”The Game”(1997). När jag säger hopplös så menar jag inte att filmen i sig är hopplös, utan att själva situationen karaktärerna sitter i är hopplös. Det är faktiskt så pass att jag sitter och är arg under filmens gång eftersom jag inte kan hjälpa dem. Men att bli påverkad när man tittat är helt enkelt ett kvitto på att filmen verkligen är bra!
Regissören är den gamla godingen Harold Ramis som bl.a. skrivit manus till den kända ”Ghostbusters” (1984), men som också regisserat filmen ”Year One” (2009).
En av huvudrollsinnehavarna till ”Ghostbusters” (1984) spelar även här ”hjälten”, nämligen den Oscarsnominerade Bill Murray. Jag kan faktiskt ha lite problem med honom ibland, anledningen är att han ser så jävla dryg och ”jag-är-bättre-än-alla-andra”-ut, därför spelar jag upp påhittade småscener i mitt huvud där han spatserar omkring på inspelningsplatsen och gormar om att få en latte….
Med på rollistan har vi också Andie MacDowell som jag känner igen mest från den galna ”Four Weddings and a Funderal” (1994) där hon spelar mot Hugh Grant, men jag såg henne senast med en liten roll i ”Beauty Shop” (2005).
Men allvarligt, visst att Andie MacDowel ser superbra ut och har varit L’oreals ansikte utåt när de kommer till deras antirynk-produkter, men herregud vad de släppte lös redigerings-monstret på poster-bilder! De är så oerhört släta i ansiktet att det ser ut som att de just kommit ut från deras moders vagina. What’s up with that liksom?!
Bill Murrays karaktär Phil får som sagt leva om samma dag om och om igen. Men det finns faktiskt någon galen-panna där ute i världen som har räknat ut på ett ungefär hur många gånger han blev tvungen att genomlida samma dag. Antalet är såklart ett typ-snitt eftersom det faktiskt är en film och ingen ”true story”, men i uträkningen har de räknat in att Phil bl.a. lärde sig att spela piano och lära sig ett nytt språk, och hur många dagar det borde tagit. Minns som sagt inte den exakta summan, men det jag minns är att det var vääääldigt länge iallafall.
Att filmen ligger på plats nr #165 på topp 250-listan på IMDb kommer inte som en överraskning, inte heller att den har vunnit massor med priser och nomineringar.
Trots att jag under filmens gång oj:ar och tar mig för pannan ett flertal gånger tack vare att jag blir helt galen av karaktären Phils situation bara av att titta på den, är det som jag tidigare skrev ett säkert kort på att publiken blivit påverkade. Innan man ska börja titta på den här filmen ska man inte ha inställningen att ”JA, nu får jag släppa loss skrattsalvorna inom mig”, för trots att det är en komedi så smilar man inte på mungiporna knappt en endaste gång – karaktären Phil sitter nämligen i en sån skitig situation att man inte har hjärta att tycka det är roligt (som taglinen lyder: ”He’s having the worst day of his life…over, and over…), däremot är den ändå väldigt underhållande och den känns dessutom meningsful på något konstigt vänster.
Filmen förtjänar verkligen sitt goda rykte!
Av mig får den en svag 5/5
