Bambi (1942)
Titel: Bambi (1942)
Längd: 70 min
Genre: Tecknat/Familj
Skådespelare (svenska röster): Eva Stiberg, Anita Björk, Nils Kihlberg, Eric Strandmark, Birgitta Valberg, Maj Zetterling
IMDB-betyg: 7.5/10
Handling:
Den lilla hjortkalven Bambi bor tillsammans i den vilda skogen med sin mor, och sina vänner. Han ska en dag bli Skogens Furste, men vägen dit är lång.
Disneyfilmer är någonting som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det känns nästan som att så fort jag ser en Disneyfilm så är jag alldeles lyrisk och påstår att det är en s.k. ”klassiker”. Det hände när jag såg ”Lejonkungen” (1994), ”Tarzan” (1999) och ”Den lilla sjöjungfrun” (1989) trots att tidslinjen knappt kommer över 20 år. ”Bambi” kom däremot ut för ungefär 70 år sedan, DET kallar jag en Disneyklassiker. Det sjuka är också att det ändå inte är deras första, för det var nämligen ”Snövit och de sju dvärgarna” (1937).
Om vi återgår till ”Bambi”-filmen som kom ut i augusti månad år 1942. Hade man ens färg-tv då? År 1942 vandrade liksom Hitler fortfarande omkring i Tyskland och dirigerade det pågående Andra Världskriget. Jag har så svårt att greppa hur otroligt jävla längesedan det faktiskt var! Att där, bland förödelse och död, ger Disney ut en tecknad film om en liten hjortkalv och hans hare-kompis. En film som 70 år senare fortfarande får småbarn att döpa sina kaniner till Stampe, och som har gett födelse åt kommentarerna ”- Du ser ut som Bambi på hal is” och ”- Det är såna som du som dödade Bambis mamma!!”, vilket man då och då på skoj använder sig av.
Regissörerna är inte bara två, tre, eller fyra, utan hela sju stycken män (vad annars?) som tillsammans ligger bakom filmen. Men den som har haft mest att säga till om var David Hand, som även låg bakom den redan nämnda ”Snövit och de sju dvärgarna” (1937).
Själva berättelsen kommer ursprungligen från den österrikisk-ungerska författaren Felix Salten som nitton år tidigare gav ut boken ”Bambi. En levnadshistoria från skogen” (1923).
Minns att när jag och min syster som liten åkte och hälsade på mormor så fick vi alltid se den här filmen. Den var den enda barnfilm på VHS hon ägde, och dessutom älskade hon den. Kan egentligen inte fatta att vi ens fick se den överhuvudtaget, den är ju skitsorglig?
Trots att filmen känns en aningen gammal och mossig, tycker jag ändå att den på något vis har åldrats väldigt fint. Och ärligt, hur söt är egentligen inte Bambi, Stampe och Blomman fortfarande?
Av mig får den 4/5
