How to Train Your Dragon (2010)
Titel: How to Train Your Dragon (2010)
Längd: 98 min
Genre: Animerat/Familj/Äventyr
Skådespelare (röster): Jay Baruchel, America Ferrera, Gerard Butler, Jonah Hill, Christopher Mintz-Plasse, Craig Ferguson, Kristen Wiig, T.J Miller
IMDB-betyg: 8.2/10
Handling:
Den svaga och något mesiga vikingen Hiccup lever inte upp till sin fars plundrar-förväntningar. De lever allasammans på ön Berk där de skövlar drakar för att överleva, vilket är den största prestigen hos alla andra vikingar – utom för Hiccup. När han av misstag råkar skada en av världens farligaste drakar, upptäcker han att de kanske inte är så fientliga och hemska som de först trodde.
En av de absolut bästa sakerna med animerade filmer – förutom från det obligatoriska lyckliga slutet och feel-good-känslan – är att karaktärernas röster ofta görs av personer man känner igen. Älskar att sitta där i biomörket och anstränga små-cellerna i lill-hjärnan ”Vem tillhör rösten?? Guuuuud vad jag känner igen den”, kan riktigt gå en rejält på nerverna, men känslan när man kommer på vem den nedrans rösten tillhör är obeskrivlig. Okej, nu överdrev jag en aning. Men det är en klassisk känsla av välbehag. I just den här filmen är det en rad olika skådespelare som har bidragit med sina ljuva stämmor, vi har bl.a. Jay Buruchel från ”Knocked Up” (2007), America Ferrera känd från tv-serien ”Ugly Betty” (2006-2010), snyggingen Gerard Butler från ”The Phantom of the Opera” (2004), den nu smala Jonah Hill som man kan se mot Brad Pitt i ”Moneyball” (2011), Christopher Mintz-Plasse aka McLovin från komedin ”Superbad” (2007) och nu även senast i ”Fright Night” (2011).
De två regissörerna, Dean DeBlois och Chris Sanders, har tidigare jobbat tillsammans med långfilmen ”Lilo & Stitch” (2002), som i ärlighetens namn aldrig varit någon riktig favorit i min bok. Den förstnämnda kommer även hålla tyglarna till uppföljaren ”How to Train Your Dragon 2” (2014).
Min ”svaga punkt” är att så fort jag ser ett mysigt djur på film så blir jag väldigt sugen på att åka hem och gosa med lill-katta´vi har här hemma. Toothless, som i det här fallet är filmens drake, var inspirerad av en kombo mellan katter, hundar och hästar, vilket gör att min klappa-katten-känsla inte kom helt out of the blue med andra ord.
Jag har egentligen ingenting dåligt att påpeka om filmen, när det kommer till animerade filmer är jag nämligen oerhört lättfotad och tycker att det mesta är helt underbart! Några framslängda adjektiv är i alla fall: snygg och väldigt välgjord, mysig, härlig, feel-good, fin sensmoral …. och precis som vanligt när man slår på en DreamWorks-film får man en total originell berättelse med oerhört mycket hjärta och själ!
Av mig får den en stark 4/5
