The Ides of March (2011)
Titel: The Ides of March (2011)
Längd: 101 min
Genre: Drama
Skådespelare: Ryan Gosling, George Clooney, Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood
IMDB-betyg: 7.4/10
Handling:
Presstalesmannen Stephen Meyers står i mitten av ett maktspel som äger rum i den mörka delen av politiken.
I samband med Golden Globe-galan som gick av stapeln i söndags bestämde vi oss för att kika på en av de nominerade filmerna, ”The Ides of March” eller ”Maktens män” som den heter på svenska, i början av helgen.
Jag är den som inte är ett dugg intresserad av politik. Precis som när folk pratar om sport, slår jag på döv-örat när det vaknas politiksnack. Därför kändes den här filmen något opassande för mig, men erfarenheten säger att både George Clooney och Ryan Gosling alltid gör ett bra jobb, därför gav jag den ändå en chans.
På tal om George Clooney. Gissa vem som både skrev, gjorde, och hade en roll i filmen? Mr GC himself. Med hela fyra Oscarsnomineringar i bagaget är han nog mest poppis som skådespelare, men den lilla detaljen löser han lätt i hans egen-regisserade filmer där han alltid ger sig själv en egen roll:
”Leatherheads” (2008), ”Confessions of a Dangerous Mind” (2002), ”Good Night, and Good Luck” (2005), och nu den här. Personligen gillar jag George Clooney, han känns som en genuin människa privat. Jag har också någon fix idé om att han använder båda händerna när han hälsar på någon. Liksom först ett rejält och säkert grepp med högerhanden, och samtidigt lägger han sin vänsterhand mot den han hälsar på hand, lite som att han kupar om dennes hand och förser den med kärlek, respekt och omtanke. Typ. Alternativt att han varsamt lägger vänsterhanden på dennes högra överarm. Too much?
Rollen som Stephen Meyers spelades av den nu kanske hetaste skådespelaren, Ryan Gosling, som man även kan se i förra årets ”Drive” (2011) och ”Crazy, Stupid, Love” (2011).
Med på rollistan fanns även de duktiga Philip Seymour Hoffman från ”Doubt” (2008), Evan Rachel Wood från bl.a. ”The Wrestler” (2008), Paul Giamatti som man kan se i Tim Burtons ganska dåliga version av ”Planet of the Apes” (2001), och Marisa Tomei som precis som Ryan Gosling har en roll i den romantiska komedin ”Crazy, Stupid, Love” (2011).
Filmens kändes i början en aningen invecklad. Oerhört många namedropping hit och dit, och massor med politiska fraser som för ett otränat öra helt enkelt blir alldeles för krångligt. Men ju längre in i filmen man kom och desto mer man lyckades lära känna de olika karaktärerna, blev även filmen bättre. Trots att skådespelarna gjorde ett mycket bra jobb, tycker jag ändå att filmen saknade det där lilla extra som gör att den etsar sig fast i minnet.
Av mig får den 3/5
