Peacock (2010)
Titel: Peacock (2010)
Längd: 90 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Cillian Murphy, Ellen Page, Josh Lucas, Susan Sarandon, Keith Carradine
IMDB-betyg: 6.1/10
Handling:
John Skillpa (Cillian Murphy) bor i den lilla staden Peacock i Nebraska. Han lever ett stilla liv till dess en tågvagn spårar ur och hamnar i hans trädgård. Tågolyckan skapar stor uppmärksamhet kring John, en uppmärksamhet som gör att Johns andra personlighetsklyvning vågar sig fram.
Den här filmen är verkligen sjukt bra!
Detta är regissören Michael Landers och manusförfattaren Ryan O Roys första spelfilm, så det är lite svårt att tycka till om deras personliga ”thing” än så länge. Men de har verkligen fått en bra början på deras karriär.
Det är Cillian Murphy som står för det tyngsta lasset. Han spelar nämligen den tvådelade rollen John och Emma, och han gör det ohyggligt bra kan jag tillägga! Det är så sjukt hur han helt lyckas skilja på de två rollerna och få de båda så himla trovärdiga på samma gång. Den manliga karaktären gör han osäker, med fladdrande blick, kutryggad, förvirrad och smått desperat. Medan den kvinnliga är näpen, viljestark, stolt och bitvis fruktansvärt obehaglig.
Jag måste också ge en applåd till sminket som verkligen gjorde undervärk.
Det här är faktiskt inte första gången Cillian Murphy spelar kvinna/man. Nä, för 5 år innan ”Peacock” var han transvestit i ”Breakfest on Pluto”, men jag måste medge att han med åren har blivigt jäkligt mycket bättre på att spela kvinna.
De senaste filmerna jag såg med honom i var ”Red Eye” (2005), ”The Edge of Love” (2008), ”Watching the Detectievs” (2007), ”Disco Pigs” (2001), ”Perrier’s Bounty” (2008), ”The Wind that Shakes the Barley” (2006), ”28 Days Later” (2002), ”Sunshine” (2007) och ”Breakfest on Pluto” (2005).
Jag är med andra ord ett ganska stort fan av hans filmer, och kan erkänna att om jag inte visste att det var Cillian Murphy som spelade John/Emma i den här filmen skulle risken vara stor att jag kanske inte skulle känna igen honom, eftersom de hade bytt ut hans ”varumärke” d.v.s. isblåa ögon till ett par mörkbruna linser. Han använde också en helt ny röst och ett helt nytt kroppsspråk.
Men nu får jag naturligtvis inte glömma Ellen Page, hon körde sitt vanliga race och gjorde en trovärdig och kanonbra prestation.
Om jag ska återgå till filmen så tycker jag som sagt att den verkligen var jättebra, däremot gick det lite väl hastigt på slutet som de kunde ha gjort bättre. Även fast det är ungefär tredje gången jag se den här filmen så tycker jag fortfarande att den ibland blir obehaglig.
Jag ger den en stark 4/5
