Rise of the Planet of the Apes (2011)
Titel: Rise of the Planet of the Apes (2011)
Längd: 105 min
Genre: Action
Skådespelare: James Franco, John Lithgow, Tom Felton, Freida Pinto, Brian Cox
IMDB-betyg: 7.9/10
Handling:
Will Rodman jobbar på ett forskningsföretag där han arbetar på att få fram ett botemedel mot Alzheimers . Testförsöken på schimpanser visar att de även utvecklar nya celler som ger ökad intelligens. När en av aporna löper amok på forskningsanstalten blir den tvungen att avlivas, men hennes avkomma tar hands om av Will, döper honom till Ceasar och uppfostrade honom som sin egen. Men ganska fort visar det sig att moderns utvecklade gener har förts vidare till Ceasar.
Har vi inte lärt oss sedan ”Deep Blue Sea” (1999) att man absolut inte, under några omständigheter, får injicera ”smart-medicin” till djur?? Forskarna som tog fram ALZ-112 måste helt ha missat den lilla detaljen…
Efter att ha malt igenom de sex originalfilmerna: ”Planet of the Apes” (1968), ”Beneath the Planet of the Apes” (1970), ”Escape from the Planet of the Apes” (1971), ”Conquest of the Planet of the Apes” (1972), ”Battle for the Planet of the Apes” (1973), och även Tim Burtons version ”Planet of the Apes” (2001), blev vi naturligtvis tvungna att även se den ”sista” på bio. Anledningen till mina ”” är att filmen egentligen, enligt mig, borde heta ”The Beginning of the Planet of the Apes”, eftersom den tekniskt sätt är början på hela spektaklet.
Regissören är Rubert Wyatt, han har tidigare gjort filmen ”The Escapist” (2008) där bl.a. Joseph Fiennes och Brian Cox är med.
James Franco spelar vetenskapsmannen Will Rodman. Personligen är jag ett Franco-fan, som jag erkänner kan ha blivit förblindat av det enkla faktum att jag har en lovecrush på honom. Hur som helst så är han verkligen superhet just nu, och är aktuell med en rad olika filmer. Senast såg jag honom i hans Oscarsnominerade ”127 Hours” (2010) och som knarklangare i ”The Green Hornet” (2011), men han är nog mest känd som Harry Osborn i ”Spider-Man” (2002-2007)-filmerna. Spontant känns det som att James Franco gör det bästa av hans talanger och smider medans järnet är varm, eftersom han verkligen testat på alla möjliga olika genrer, medan många andra Hollywood-stjärnor ofta riktar in sig på en speciell filmgenre. Tummen upp!
Som kvinnlig huvudroll spelade den relativt okända Freida Pinto, henne såg jag senast i ”You Will Meet a Tall Dark Stranger” (2010).
Med på rollistan fanns dessutom den tvåfaldigt Oscarsnominerade John Lithgow, Tom Felton a.k.a Draco Malfoy från ”Harry Potter and the Deathly Hollows” (2011), och Brian Cox från ”The Bourne Supremacy” (2004) och ”The Bourne Identity” (2002).
Det går knappt att jämföra kvaliteten på filmerna från nu och då. Det är till och med lite oschysst eftersom det faktiskt skiljer över 40 år mellan den allra första och nu till den här rackaren, men aporna ser faktiskt otroligt verkliga ut och det känns verkligen att teknikutvecklingen har gått framåt.
Jag fullkomligt älskar de små, små detaljerna från originalen till oss fans:
*Forskarna döper Ceasars mamma till ”Bright Eyes”, samma namn döpte apan Dr.Zira människan Taylor i originalet ”Planet of the Apes” (1968).
* Som hastigast på nyheterna ser man att ett rymdskepp som är ”spårlöst borta”, de refererar till Taylors skepp ifrån den första filmen.
*När Dodge Landon (Tom Felton) visar sina vänner omkring där aporna hålls inlåst kallar han en aphona för ”Cornilla”, vilket är en mash-up av två gamla karaktärer ur ”Planet of the Apes” (1968), ”Cornelius” och ”Zira”.
*Den nyss nämnda karaktären som spelas av Tom Felton säger två kända citat ur, åter igen, ”Planet of the Apes” (1968): ”-It’s a madhouse” A madhouse” och ”Take your stinking paws off me you damn dirty ape!”
*Första ordet Ceasar sa är Nej, eller ”No” på engelska. Det är samma första ord som alla de andra aporna i de föregående filmerna säger.
När några av ovanstående saker hände under filmens gång skrattade jag och mitt sällskap gott, medan resterande biobesökare förmodligen tyckte att vi var smått dumma i huvudet som skrattade åt, till exempel, hela ”stinking paws”-repliken.
Så, rekommenderar jag att man plöjer igenom de föregående sex filmerna innan man ger sig ann den här? I ärlighetens namn, egentligen inte. MEN under filmens gång kände jag mig som den smarta apan Ceasar bland de puckade schimpanserna (som i min lilla anekdot nu är resterande biobesökare), eftersom jag visste så pass mycket mer än alla andra. Jag känner också att jag förmodligen inte skulle uppskattat biofilmen lika mycket om jag inte hade tagit mig tid att se de föregående filmerna.
En sak som jag inte reflekterat särskilt mycket över var hur själva aporna var gjorda, jag la istället hela manken till att inte missa några små original-detaljer som var inpetade lite varstans. Nu när jag däremot har fått smälta allt, måste jag säga att tekniken som användes till animeringen (kallas det så?) verkligen imponerar. Man kan allvarligt tro att det man ser är riktigt schimpanser som kutar omkring på filmduken, så verkligt är det!
I alla de tidigare filmerna har det handlat om samma under-cover-grej: Rasism! Ämnet är fruktansvärt viktigt, vart man än befinner sig, och filmerna tar upp det på ett bra och tänkvärt sätt!
…Glöm dessutom inte att sitta kvar under eftertexterna.
Av mig får filmen 4/5
