Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: Peacock (2010)
Längd: 90 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Cillian Murphy, Ellen Page, Josh Lucas, Susan Sarandon, Keith Carradine
IMDB-betyg: 6.1/10

Handling:
John Skillpa (Cillian Murphy) bor i den lilla staden Peacock i Nebraska. Han lever ett stilla liv till dess en tågvagn spårar ur och hamnar i hans trädgård. Tågolyckan skapar stor uppmärksamhet kring John, en uppmärksamhet som gör att Johns andra personlighetsklyvning vågar sig fram.

Den här filmen är verkligen sjukt bra!
Detta är regissören Michael Landers och manusförfattaren Ryan O Roys första spelfilm, så det är lite svårt att tycka till om deras personliga ”thing” än så länge. Men de har verkligen fått en bra början på deras karriär.
Det är Cillian Murphy som står för det tyngsta lasset. Han spelar nämligen den tvådelade rollen John och Emma, och han gör det ohyggligt bra kan jag tillägga! Det är så sjukt hur han helt lyckas skilja på de två rollerna och få de båda så himla trovärdiga på samma gång. Den manliga karaktären gör han osäker, med fladdrande blick, kutryggad, förvirrad och smått desperat. Medan den kvinnliga är näpen, viljestark, stolt och bitvis fruktansvärt obehaglig.
Jag måste också ge en applåd till sminket som verkligen gjorde undervärk.
Det här är faktiskt inte första gången Cillian Murphy spelar kvinna/man. Nä, för 5 år innan ”Peacock” var han transvestit i ”Breakfest on Pluto”, men jag måste medge att han med åren har blivigt jäkligt mycket bättre på att spela kvinna.
De senaste filmerna jag såg med honom i var ”Red Eye” (2005), ”The Edge of Love” (2008), ”Watching the Detectievs” (2007), ”Disco Pigs” (2001), ”Perrier’s Bounty” (2008), ”The Wind that Shakes the Barley” (2006), ”28 Days Later” (2002), ”Sunshine” (2007) och ”Breakfest on Pluto” (2005).
Jag är med andra ord ett ganska stort fan av hans filmer, och kan erkänna att om jag inte visste att det var Cillian Murphy som spelade John/Emma i den här filmen skulle risken vara stor att jag kanske inte skulle känna igen honom, eftersom de hade bytt ut hans ”varumärke” d.v.s. isblåa ögon till ett par mörkbruna linser. Han använde också en helt ny röst och ett helt nytt kroppsspråk.
Men nu får jag naturligtvis inte glömma Ellen Page, hon körde sitt vanliga race och gjorde en trovärdig och kanonbra prestation.
Om jag ska återgå till filmen så tycker jag som sagt att den verkligen var jättebra, däremot gick det lite väl hastigt på slutet som de kunde ha gjort bättre. Även fast det är ungefär tredje gången jag se den här filmen så tycker jag fortfarande att den ibland blir obehaglig.
Jag ger den en stark 4/5

Titel: Breakfast on Pluto (2005)
Längd: 128 min
Genre: Drama
Skådespelare: Cillian Murphy, Liam Neeson, Ruth Negga, Laurence Kinlan, Eily Bergin
IMDB-betyg: 7.2/10

Handling:
Det är 1970-talet och Patrick ”Kitten” Braden (Cillian Murphy) ger sig ut på en resa till London för att hitta sin mor.

Som man kanske kan räkna ut så spelar Cillian Murphy här en transvestit, and a pretty good one too. Han har det där utseendet som verkligen passar både en man och en kvinna, vilket är ganska ovanligt. Han gör hur som helst rollen kanonbra!
De senaste filmerna jag sett med honom i är ”Red Eye” (2005), ”The Edge of Love” (2008), ”Watching the Detectievs” (2007), ”Disco Pigs” (2001), ”Perrier’s Bounty” (2008), ”The Wind that Shakes the Barley” (2006), ”28 Days Later” (2002) och ”Sunshine” (2007). Jag är i en liten Cillian Murphy-period, det är min ursäkt.
Lägg också märke till att Liam Neeson står med på rollistan, däremot hade han en väldigt liten roll. I de filmer jag har sett på sistone spelade han senast emot Amanda Seyfried och Julianna Moore i dramathrillern ”Chloe” (2009).
Det här är hur som helst en film av den tidigare Oscarsvinnande Neil Jordan.
”Breakfast on Pluto”, eller rättare sagt Cillian Murphy, blev faktiskt Golden Globes-nominerad för bästa skådespelare. Medans både han och Neil Jordan båda blev nominerad och vann diverse utmärkelser. Filmen har också ett grymt soundtrack!
Jag ger den 4/5

Titel: The Wind that Shakes the Barley (2006)
Längd: 127 min
Genre: Drama
Skådespelare: Cillian Murphy, Padraic Delaney, Liam Cunningham, Orla Fitzgerald
IMDB-betyg: 7.6/10

Handling:
Året är 1920 i Irland. De två bröderna Damien och Teddy dras in i frihetskampen mot den brittiska ockupationen. När landet får en begränsad självständighet utbryter inbördeskrig och plötsligt står bröderna på motsatta sidor.

Nu körde jag en kopiera-klista in på handlingen, har nämligen inte riktigt förstått till hundra procent vad filmen handlar om. Eller, jag förstår, men har helt enkelt svårt att sätta det i ord.
När jag spejar omkring på internet verkar det som att de flesta tycker att den här filmen är hur bra som helst, medan jag själv verkligen inte förstår hysterin.
Handlingen är långsam, scenerna är utdragna, manuset träffar inte och hela filmen blir så jäkla tråkig.
Jag fick känslan av att de bara slängt ut ett gäng män på åkern med varsitt gevär och som blir ombedda att improvisera, eftersom hela idén känns ogenomtänkt.
Det enda som var bra är skådespelarnas insats, men den som verkligen räddade filmen var Cillian Murphy. De senaste filmerna jag sett med honom är ”Red Eye” (2005), ”The Edge of Love” (2008), ”Watching the Detectives” (2007), ”Disco Pigs” (2001) och ”Perrier’s Bounty” (2009).
Tyvärr imponerar den här filmen inte ett dugg, lämnar inget avtryck och inga speciella känslor, vilket jag tycker är en viktig komponent till en bra film. Jag tycker också att det är viktigt att man får lär känna någon av karaktärerna innan filmen är slut, det ska liksom kännas att man inte vill stänga av eftersom man har börjat vänja sig vid en speciell personlighet till en karaktär.
Visserligen kan det vara så att klockan helt enkelt är för mycket för att min hjärna ska orka ta in den här typen av film, well well.
Jag ger den 2/5

Titel: Disco Pigs (2001)
Längd: 93 min
Genre: Drama
Skådespelare: Cillian Murphy, Elaine Cassidy, Brian F. O´Byrne, Darren Healy
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
Pig och Runt föddes samtidigt på samma sjukhus och har sedan dess haft ett speciellt band till varandra.


Min spontana reaktion är: udda! Fruktansvärt udda film.
Jag såg den självklart för att Cillian Murphy var en av huvudrollerna. Han är verkligen hur duktig som helst på att spela de där lite speciella och halvt vansinniga rollerna! De senaste filmerna jag såg honom i var ”Red Eye” (2005), ”The Edge of Love” (2008) och ”Watching the Detectives” (2007).
Som jag nämnt tidigare och som förmodligen märks, så är jag inne i en Cillian Murphy-fas, som jag hoppas snart går över.
Kan också erkänna att en av anledningarna att jag slog på filmen var att Cillian Murphy faktiskt har skrivigt en låt som han själv sjunger i slutet av filmen, ”So New”, som är jäkligt bra och ligger som en ny favorit i min Ipod.
Den andra huvudrollsinnehavaren, Elaine Cassidy, blev jag också imponerad av. Hon har varit med i några relativt okända filmer och serier, bl.a. 13 avsnitt av ”Harper’s Island” (2009-).
Brian F. O’Byrne hade här en väldigt liten roll, men honom såg jag senaste mot Nicolas Cage i ”Season of the Witch” (2011), han spelar även en ledande roll i ”FlashForward” (2009-2010).
Det är hur som helst Kirsten Sheridan som har gjort filmen, jag tycker det är härligt att få se ett kvinnligt namn för en gångs skull, och som dessutom blev nominerad till en Oscar för ”In America” (2003).
Jag tycker faktiskt att ”Disco Pigs” var jäkligt bra, men som sagt udda! Kan inte riktigt sätta fingret på vad meningen med filmen var, kanske ville den visa äkta kärlek eller helt enkelt när besattheten blir för stark.
Det är precis som i det gamla talesättet: ”Kärleken är som en fjäril; håller du för löst flyger den iväg, och håller du för hårt kvävs den”, vilket demonstrerades ypperligt i filmen då Pig aka Cillian Murphy blev så besatt av kärleken till Runt att han tillslut inte visste vad han skulle göra eftersom hon var hela hans liv.
Ger den 4/5, lite eftersom Cillian Murphys Irlänska dialekt är priceless

Titel: The Edge of Love (2008)
Längd: 110 min
Genre: Drama
Skådespelare: Keira Knightley, Sienna Miller, Cillian Murphy, Matthew Rhys
IMDB-betyg: 6.2/10

Handling:
Under Andra Världskriget möter den självständiga sångaren Vera (Keira Knightley) soldaten William (Cillian Murphy). De dras genast till varandra och det dröjer inte länge innan de snabbt gifter sig innan William blir tillkallad ut i kriget.
Vera lever kvar med sin vän Caitlin (Sienna Miller) och hennes poesiskrivande man Dylan (Matthew Rhys).

Intriger! Massor med intriger!
Att de också i exakt varje scen rökte cigaretter är en annan femma.
Detta var långt ifrån Keira Knightleys bästa framförande, men eftersom jag har en sådan otrolig förkärlek till henne har jag kommit till den punkten då jag älskar allt hon gör, vilket ligger både för gott och ont. Senast jag såg henne var mot Colin Farrell i ”London Boulevard” (2010).
Sienna Millers roll var egentligen först tänkt till Lindsay Loan – när jag hörde detta fick jag en liten hjärtattack, eftersom filmen skulle tappa all sin trovärdighet med Lindsay Loan som en av huvudrollerna i det här självbiografiska dramat.
Just nu är jag inne i ett Cillian Murphy-stim, honom såg jag senast i ”Red Eye” (2005) bara häromdagen. Har också för tillfället en smärre tonårscrush i honom, som jag snart hoppas går över eftersom han är gift och har två barn. Att han i ”The Edge of Love” förmodligen hade världens finaste replik, gör verkligen inte saken bättre. Detta var scenariot; Cillian Murphy och Keira Knightley ligger i en säng och tittar varandra djupt i ögonen då Cillian (aka William, i filmen) säger:
”No harm will ever come to you. Not from me, not from anyone else. And while I’m here, no word of mine will ever hurt you”.
Tillbaka till filmen, should we? Även fast den har så extremt stor potential når den ändå inte riktigt ända upp. Jag som tittare förväntar mig att bli fängslad i 110 min ren kärlek och känslor, men jag kan ärligt inte riktigt sätta fingret på vad det var som inte stämde, den var helt enkelt inte så jäkla bra som jag hade förväntat mig!
Ger den i alla fall 3/5

Titel: Norwegian Wood (2010)
Längd: 133 min
Genre: Drama
Skådespelare: Rinko Kikuchi, Kenichi Matsuyama, Kiko Mizuhara
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
Kizuki och Naoko är tillsammans, och Watanabe är hans bästa vän. När Kizuki tar sitt liv måste både Naoko och Watanabe försöka gå tillbaka till sina vardagliga liv, men det blir svårare än de trott när de upptäcker deras starka känslor för varandra.

Japanska filmer är verkligen inte min melodi, dels för att jag aldrig kan avgöra om skådespelaren i fråga gör ett bra jobb, och dels eftersom jag helt enkelt inte fattar deras seder och uttryck.
Filmen är hur som helst baserad på en bok av den kända Haruki Murakami, som enligt många brukar skriva helt underbara böcker.
Det enda kända ansiktet (för min del) var Rinko Kikuchi som tidigare blivigt nominerad till en Oscar, jag kände också igen henne från filmen ”The Brothers Bloom” (2008) där hon spelade mot Adrien Brody, Mark Ruffalo och Rachel Weisz.
Jag brukar alltid säga att film blir bäst på bio, men även fast jag såg den i en biosalong så blev den ändå inte särskilt bra. Kanske om jag ser den igen?
Ger den 2/5

Titel: Room in Rome (2010)
Längd: 109 min
Genre: Drama
Skådespelare: Elena Anaya, Natasha Yorovenko
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
Alba, en spanjorska, och Natasha som är ryska, möts en sen kväll i Rom på en bar och bestämmer sig för att spendera natten tillsammans på ett av Roms hotell.
Det börjar som en enkel affär, men när gryningen hinner ifatt dem får de svårt att skiljas åt.

Den här filmen var oerhört vacker på alla sätt och vis. Filmningen, musiken, stämningen och skådespelerskorna.
Jag hade först inte läst om vad filmen handlade om, utan bara slog på en på måfå, jag blev däremot ganska chockad då jag förstod att den i princip skildrade två nakna kvinnor i hela 109 min. Min policy är att jag aldrig stänger av en film när jag väl börjat titta på den, vilket var väldigt tur eftersom ”del två” blev intressantare än den första halvan på något vis.
Har kikat runt lite på internet och det verkar som att man antingen hatar eller älskar den här filmen. Jag förstår självklart att det vackra i filmen inte kommer fram på rätt sätt då man sitter ett grabbgäng och tittar, så den borde med andra ord ses i ett litet lugnare sammanhang, annars kan jag föreställa mig att det blir lite av en partypooper.
Jag älskade att de hade en speciell låt som fungerade som ”den röda tråden” genom hela filmens gång, Loving Strangers – Russian Red, måste jag ens säga att den var sjukt fin och att jag drog hem den på en gång?
Jag ger filmen 4/5

Titel: Tolken (2005)
Längd: 128 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Nicole Kidman, Sean Penn, Catherine Keener
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
Silvia (Nicole Kidman) jobbar som tolk åt FN då hon en sen kväll är där av misstag och råkar höra någonting som inte var menade för hennes öron, nämligen att en mäktig talare kommer att dödas inom några dagar. Hon kontaktar FBI Tobin (Sean Penn).

Ärligt, det kanske bara är jag som helt enkelt var för trött när jag såg den eftersom jag ibland inte hängde med ordentligt! Det var för många krångliga namn och tvister mellan länderna för att jag skulle kunna hänga med i svängarna. Det kan också ha att göra med att jag halvt om halvt härjade omkring med mobiltelefonen, detaljer detaljer.
Däremot har jag en stor förkärlek till både Nicole Kidman och Sean Penn, så för mig var det fortfarande värt att se filmen eftersom de två var med.
Filmen är i alla fall gjord av Sydney Pollack (ja, han är en man) som tyvärr dog den 26 maj 2008, men som tidigare jobbat med bl.a. Meryl Streep i ”Out of Africa” (1985) och Tom Cruise i ”The Firm” (1993). Karln har vunnit hela två Oscars och upp till ett trettiotal olika nomineringar, a pretty busy guy, med andra ord.
Av mig får filmen en stark 2/5

Titel: Water for Elephants (2011)
Längd: 122 min
Genre: Drama
Skådespelare: Robert Pattinson, Reese Witherspoon, Christoph Waltz
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
Det är den stora 30-talskrisen och Jacob (Robert Pattinson) är just på väg att skriva sin sluttentamen för att bli legitimerad veterinär då han får beskedet att hans föräldrar har dött i en bilolycka. Han packar en väska och ger sig iväg med beslutsamheten att aldrig återvända. Han hamnar av misstag på ett cirkuståg och får jobb. Direktörens fru Marlena (Reese Witherspoon) och Jacob fattar fort tycke för varandra.

 
Hoppsan, vad hände här? Trailern utlovade så mycket, men man fick så lite.
Såg den här på bio och bara det höjer hela filmupplevelsen i min bok, men ändå var det någonting med filmen som inte riktigt klickade.
Jag vet inte om det var den 10-åriga åldersskillnaden mellan Robert Pattinson och Reese Witherspoon som störde mig något, eller bara det faktum att filmen är baserad på en bok.
Det var förmodligen mina skyhöga förväntningar som mestadels bestod av att tro att jag skulle gråta oavbrutet i 122 min och att tycka Robert Pattinson är så lavanda het att man inte riktigt vet vad man ska göra med sig själv. Ungefär så gick min tankegång innan filmen, efter filmen var jag däremot lättad att se en hyfsat solbrun Robert, istället för den vampyrbleka Edward Cullen i Twilight-hysterin, däremot blev det långt ifrån ett tårkalas.
Regissören Francis Lawrence har tidigare haft ett finger med i spelet i en utav mina favoritfilmer, nämligen ”Constantine” (2005) med Keanu Reeves.
Filmen är hur som helst baserad på den bäst säljande boken av Sara Gruen, som jag mycket gärna skulle vilja läsa, av den enkla anledningen att den förmodligen är jäkligt bra.
Vi får heller inte glömma att nämna filmens bästa skådespelarinsatser som gjordes av den tidigare Oscarsvinnande Christoph Waltz, som så vanligt har de där lite ostabila crazyperson-rollerna.
Ger filmen 3/5

Titel: Love and Other Impossible Pursuits (2009)
Längd: 119 min
Genre: Drama
Skådespelare: Natalie Portman, Scott Cohen, Charlie Tahan, Lisa Kudrow, Lauren Ambrose
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
Sedan Emilia (Natalie Portman) förlorat sin nyfödda dotter har hon varit deprimerad. Hennes man ha sedan förut en son med hans före detta fru Carolyn (Lisa Kudrow), och Emilia har en komplicerad relation med styvsonen.  

Jag älskar hur filmen är upplagt: nutid, dåtid, nutid. D.v.s. att sakta men säkert mata oss historien till vi tillslut har koll på både bakgrunden och framtiden.
Natalie Portman såg jag senast i hennes Oscarsvinnande roll i ”Black Swan” (2010), och i denna film var hon som vanligt sjukt bra och galet snygg.
Charlie Tahan spelade styvsonen som jag faktiskt tycker är skitbra. Den lilla grabben såg jag senast som motspelare till Zac Efron i ”Charlie st. Cloud” (2010).
Filmen är gjord av Don Ross och är från början en novell av Ayelet Waldman.
Ger den 3/5, tack vare att den ibland blev jäkligt deprimerande.

Titel: Frankie & Alice (2010)
Längd: 101 min
Genre: Drama
Skådespelare: Halle Berry, Stellan Skarsgård, Phylicia Rashad, Chandra Wilson
IMDB-betyg: 5.7/10

Handling:
Året är 1973 i LA, California. Frankie (Halle Berry) jobbar som en erotisk dansare på ett sjabbigt hak. Ibland vaknar hon upp på obekanta ställen som hon inte har någon aning om hur hon kom dit. Hon blir intaget på ett mentalsjukhus där forskaren Oz (Stellan Skarsgård) slår fast vid att Frankie lider av multipel personlighetsklyvning, där hennes två alter ego; en 7-årig flicka och den rasistiska Alice, bor.

Halle Berry har gjort det igen! Helt makalöst skådespeleri! Det kommer inte som en chock för någon att hon var nominerad till en Golden Globe, däremot vann Nathalie Portman för sin roll i ”Black Swan” (2010).
Som den manliga huvudrollen har vi vår alldeles egna Stellan Skarsgård, som jag alltid tycker är intressant att kolla på. En rolig kuriosa är att filmen faktiskt bygger på verkliga händelser, vilket på en gång gör allt så mycket bättre.
Det som dock är lite synd är att filmen känns för kort för att rymma alla nödvändiga detaljer, vilket verkligen behövs då det ligger verkliga händelser bakom manuset.
Regissören Geoffrey Sax har tidigare inte särskilt mycket erfarenhet av biografiskt drama, utan istället har jobbat med relativt okända tv-serier, skräckfilmen ”White noice” (2005) och familjefilmen ”Stormbreaker” (2006).
Ger den 4/5, tack vare Halle Barrys grymma skådespelarinsats.

Titel: London boulevard (2010)
Längd: 103 min
Genre: Drama (läs: Crime)
Skådespelare: Colin Farrell, Keira Knightley, David Thewlis, Anna Friel, Eddie Marsan, Ray Winstone
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
Den f.d brottslingen Mitchel (Colin Farrell) har just kommit ut ur fängelset och blir snabbt erbjuden ett jobb. Jobbet är hos den superkända skådespelerskan Charlotte (Keira Knightley) och hennes ständigt höga manager Jordan (David Thewlis), som behöver beskydd från den påträngande paparazzin. Vid sidan om får han problem med gangstern Gant (Ray Winstone).

Anledningen för att jag kallar den ”drama” är för att den egentligen har genren Crime, men jag hatar det uttrycket och brukar ofta inte använda mig av det. Crime är i alla fall någon form av kombo mellan drama och thriller (fast thriller i det här sammanhanget har mindre nervkittlande och mer ”pang pang”), och det var just det den här filmen var!
Keira Knightley var som vanligt sjukt jävla snygg, medan David Thewlis verkligen behövde en hårklippning.
Det är den f.d. Oscarsvinnande tjockisen William Monahan som har gjort den här filmen. Han har tidigare hållit på med ”Kingdom of heaven” (2005), ”The departed” (2006) och ”Body of lies” (2008), vilket är en rad mer eller mindre omtyckta filmer.
”London boulevard” kändes däremot inte som en megasuccé, eftersom den bitvis blev ganska seg. Men skådespelarna gjorde definitivt sitt jobb! Filmen är baserad på en novell av Ken Bruen.
Jag ger den en relativt hög 3/5.

Titel: Charlie St. Cloud (2010)
Längd: 99 min
Genre: Drama
Skådespelare: Zac Efron, Amanda Crew, Charlie Tahan, Augustus Prew, Ray Liotta
IMDB-betyg: 5.6/10

Handling:
Fem år efter att Charlie (Zac Efron) förlorat sin lillebror Sam i en tragisk bilolycka har han fortfarande inte gått vidare. Han jobbar på en kyrkogård och varje kväll vid solnedgång besöker han skogen för att ”träffa” Sam. Förut var segling hans största intresse, men efter olyckan har han lagt hela sitt liv på hyllan. En dag möter han Tess (Amanda Crew) och han tvingas välja mellan ett löfte till sin bror och kvinnan han älskar.

Ena sekunden tycker jag att den är jävligt nice, medans mestadels av tiden blir jag tvungen att blunda och hålla för öronen tack vare alla sjukt klyschiga scener.
Zac Efron har aldrig varit någon personlig favorit och det är han fortfarande inte, men jag tycker ändå att han gör ett helt okej jobb i den här filmen.
Även fast jag sett den kvinnliga huvudrollen, Amanda Crew, i ganska många filmer är hon ändå ingen som etsar sig fast i minnet.
Regissören Burr Steers har också tidigare jobbat med Zac i ”17 again” (2009).
Måste också påpeka att trailern skapade höga förväntningar och jag gjorde mig mentalt förberedd för att ligga i fosterställning och gråta ögonen ur mig. Men filmen kändes väldigt meningslös och den skrapar inte ens på ytan till att vara oförutserbar, spännande eller sorglig. Men den var ett helt okej tidfördriv. Det enda som var lite trevligt var att ärkeonda Ray Liotto var med på ett litet, litet hörn.
Den får 2/5.

Titel: Hereafter (2010)
Längd: 129 min
Genre: Drama
Skådespelare: Matt Damon, Cécile De France, Bryce Dallas Howard, Frankie och George McLaren
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Olika människors vägar korsas med en sak gemensamt, de har någon form av koppling till döden och livet efter detta.
George (Matt Damon) är ett f.d. medium som efter många år slutat med spådomarna med hopp att kunna leva ett normalt liv. Pojken Marcus förlorade sin tvillingbror i en olycka och har sedan dess inte kunnat släppa taget. Den franska journalisten Marie (Cècile De France) har varit med om en nära-döden-upplevelse och sett livet i vitögat.

Måste bara först och främst slå fast att det är ärkemannen själv, Clint ”Clintan” Eastwood, som har regisserat den! I princip allt den karln gör blir ju på ett eller annat sett bra, och så även den här!
Skådespelaren Matt Damon har jag däremot aldrig gillat (av någon okänd anledning), men jag måste säga att han verkligen växer i mina ögon, och då även efter megasuccén ”True Grit”. Jag har visserligen inte sett sådär supermånga filmer med honom tidigare, men planerar nu på att ha någon form av Matt Damon-maraton i framtiden!
Hur som helst, filmen tycker jag var väldigt bra och man fick en skön känsla i magen efteråt.
Både Cécile De France och Matt Damon gjorde ett superb jobb!
Jag ger den 4/5.

Titel: Against all odds (1984)
Längd: 128 min
Genre: Drama/Action
Skådespelare: Jeff Bridge, James Woods, Rachel Ward, Swoosie Kurtz
IMDB-betyg: 5.7/10

Handling:
Terry Brogan (Jeff Bridge) har haft en relativt stor karriär inom amerikansk fotboll, men efter en smärre skada får han inte längre spela. Hans rika vän Jake Wise (James Woods) ger honom ett uppdrag att hitta en hans flickvän, Jessie (Rachel Ward), som enligt honom stal en förmögenhet av honom.
Terry åker till Mexico för att leta efter henne, men det han inte hade räknat med var att hon skulle stjäla hans hjärta.

Ännu ett starkt bevis på att man inte ska döma boken efter omslaget, och i detta fall pekade framsidan på att man skulle få spendera 128 minuter-superkärlek och massvis med tårar. Ack vilken besvikelse. Fast där har jag bara mig själv att skylla som hypade upp den så vansinnigt.
Filmen i överlag var dock ingenting att hurra över, alla intriger blev som i ett virrvarr och man var alltid väldigt osäker på karaktärernas ståndpunkt.
Jeff Bridge var ungefär 35 bast och såg ut som en riktig hunkig skogshuggare med skägg och öppen skjorta, han gjorde utöver sin snygga appearance ett bra jobb!
James Woods, mest känd för tv-serien Shark, såg ungefär ut som vanligt och gjorde ett neutralt jobb.
Rachel Wards karaktär var sjukt dryg och mina åsikter kring hennes skådespelarinsatser är inte så många, hon gjorde med andra ord inget kanonjobb.
En kul kuriosa är att Phil Collins gjorde den kända låten ”Against all odds (Take a loke at me know)” till den här filmen.
Filmen får 2/5.

Titel: Tusen gånger starkare (2010)
Längd: 85 min                             
Genre: Drama
Skådespelare: Judit Weegar, Julia Sporre, Happy Jankell, Hjalmar Ekström, Jacob Ericksson, Sten Elfström
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
Filmen utspelar sig i en typisk svensk skola. Klassen är uppdelad i grupper och det är bara några som vågar ta plats. Vi följer Signe (Judit Weegar) som är den smartaste i klassen, men väldigt tyst och osäker.
En dag börjar Saga (Julia Sporre) i klassen, och hon förändrar allt.

Svensk film brukar jag oftast inte gilla, men just den här tycker jag var mycket sevärd. Filmen kändes mycket realistisk och tog upp de viktigaste frågorna; grupptryck, ensamhet och identitet . Gillar även att de satte politiska frågor i vanlig skolmiljö.
Julia Sporre tycker jag gjorde ett kanonjobb som den jordnära Saga, hon övertygade i rollen som den starka tjejen med stort självförtroende.
Rollerna gjordes mycket, och bitvis väldigt överdrivet, tydliga. Med det tycker jag behövdes för att verkligen demonstrera hur det fungerar i skolorna.
Filmen är baserad på en bok med samma namn av Christina Herrström.
Jag ger den 4/5.

Titel: K-PAX (2001)
Längd: 120 min
Genre: Drama
Skådespelare: Kevin Spacey, Jeff Bridge
IMDB-betyg: 7.3/10

Handling:
Filmen handlar om Dr Mark Powell (Jeff Bridge), en psykiatrier som jobbar på ett psyksjukhus. En dag kommer det in en väldigt speciell man som kallar sig själv för Prot (Kevin Spacey). Han påstår sig komma från en annan planet i en annan galax, planeten K-PAX.
Mark är först övertygad om att Prot är sjuk och hallucinerar, men det visar sig snart att det kanske ligger någonting djupare i Prots berättelse än han först vill medge…

Jag tycker att den här filmen var suveränt bra! Fast hur mycket fel kan det bli då höjdarna Spacey och Bridge jobbar tillsammans? Nä, precis!
Filmen är i alla fall baserad på en novell, med samma namn, av författaren Gene Brewe. Egentligen är K-PAX böckerna skrivna i en trilogi, men jag är personligen osäker på om filmen hopfogade alla eller om det bara var första, jag skulle däremot tro att det bara var första. Hur som helst så tycker jag inte att man märkte av de forna novell/novellerna, och det är en mycket positiv sak!
Musiken i filmen bestod nästan enbart av instrumentalmusik, så som piano och harpa, och det ledde till en mycket god stämning genom hela filmen.
Filmens slut lockade fram många frågor i huvudet som fort ledde till diskussioner, och man kom på sig själv med att fundera på K-PAX långt efter dess slut.
Jag ger filmen en mycket stark 4/5.