Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: Jag saknar dig (2011)
Längd: 125 min
Genre: Drama
Skådespelare: Erica Midfjäll, Hanna Midfjäll, Thomas Hanzon, Birthe Wingren, Ola Rapace, Tom Ljungman, Ludvig Nilsson
IMDB-betyg: 6.7/10

Handling:
De två enäggstvillingarna Tina och Cilla bor i Piteå. En helt vanlig dag rusar de hemifrån för att hinna med skolbussen, då blir Cilla påkörd och Tina lämnas kvar ensam.


Jag har sett oändligt många filmer i mina dagar. Fruktansvärt många. Jag skulle utan att tveka säga att den här hamnar på min topp-10-dåliga-filmer-genom-tiderna-listan. Något så dåligt har jag nästan aldrig tidigare sett! Fruktansvärt!
Trots att jag såg den på bio (och genom den vevan säkerhetsställa att filmen inte blir till en katastrof, eftersom jag älskar bio) var den ändå dålig. Kan ärligt säga att jag faktiskt övervägde att helt enkelt gå ut ur biosalongen under filmens gång, men jag bestämde mig för att sitta kvar eftersom jag inte ville vara oförskämd. Kan säga som såhär: hade jag haft ett vapen i biosalongen skulle jag onekligen skjutit mig själv i skallen. Nästan.
Skådespelarinsatserna var urusla, den enda som gjorde ett något sånär bra jobb var Ola Rapace som dessutom är riktigt snygg.
För att inte bara spy ut galla på den här filmen kan jag säga att den faktiskt har fått ett gäng riktigt fina recensioner av andra, och två rader nedanför oss satt det ett gäng tjejer som grät. Jag skojar inte.
 Tycker också att själva idén var bra. Jag som själv har en tvillingsyster kan inte ens tänka tanken på att förlora henne, men tack vare dåliga skådespelare blev manuset bara pinsamt i filmen.
Sist jag såg en svensk film på bio var ”Kronjuvelerna” (2011), skrev då: ”… hoppas jag blir början av en helt ny generation av svenska filmer.”, trodde då att just den här typen av pinsamma filmer helt skulle försvinna från svensk tv, antar att jag hade fel.
Det skulle aldrig falla mig in att rekommendera den till någon, men jag ger den ändå en ”plupp” eftersom idén faktiskt var helt okej!
Den får 1/5

Titel: The Beaver (2011)
Längd: 91 min
Genre: Drama
Skådespelare: Mel Gibson, Jodie Foster, Anton Yelchin, Jennifer Lawrence
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Walter Black är en mycket deprimerad man. När han mår som sämst och tänker ta sitt liv hittar han en buktalardocka föreställande en bäver som hjälper honom att gå vidare och att kommunicera. Familjen och kollegorna får svårt att acceptera Walters nya ”jag”, och det leder till problem när bävern sedan tar över fullständigt.


Jag vill börja med att säga att den här filmen är fullkomligt bisarr och konstig på alla sätt och vis. Ändå tycker jag att den är värd att se eftersom, i alla fall jag, aldrig tidigare sett någonting liknande!
Filmens regissör, som också har en roll i filmen, är tvåfaldigt Oscarsvinnande Jodie Foster. Hon är som de flesta säkert redan känner till, mest känd för sina skådespelartalanger, bl.a. i ”Panic Room” (2002), ”The Little Girl Who Lives Down the Lane” (1976), ”Taxi Driver” (1976), ”The Silence of the Lambs” (1991) och ”Contact” (1997). Att regissera är med andra ord ganska nytt för henne, men hon klarade det alldeles utmärkt!
Bäverns hand upp i röven (alltså buktalaren) spelas av den Oscarsvinnande Mel Gibson, mest känd från filmen ”Braveheart” (1995) där han säger den kända frasen ”…they may take our lives, but they'll never take…OUR FREEDOM!!!!”. Mel Gibson kan man också se i ”What Woman Want” (2000) och tillsammans med Joaquin Phoenix i ”Signs” (2002).
Med på rollistan har vi även min nya favorit, Anton Yelchin, en ung skådespelare som jag rekommenderar att man håller ett extra getöga på i framtiden. Honom såg jag senast i ”Charlie Bartlett” (2007), men man kan också se honom i den bioaktuella ”Fright Night” (2011).
I årets Oscarsgala blev skådespelerskan Jennifer Lawrence helt galet populär, då främst för hennes grymma jobb i dramat ”Winter`s Bone” (2010), men nu också för ”X-Men: First Class” (2011) där hon spelade den blåa Mystique.
Filmen är ett klassiskt drama, där det bara bullrar av undantryckta känslor och tankar bakom karaktärerna. Som jag nämnde i början är den väldigt annorlunda, och första halvan av filmen har jag seriösa svårigheter att ta på allvar, men ändå tycker jag att filmen är bra och sevärd! En sak som faktiskt är lite pinsam att erkänna är att jag ibland fick fruktansvärda obehagskänslor över Bävern, hur konstigt det än må låta. En udda twist på slutet, som för min del inte var helt överraskande, gjorde filmen ännu mer jävligt bisarr och det gjorde den även till en till orsak att se filmen.
Av mig får den en stabil 4/5

Titel: Human Trafficking (2005)
Längd: 176 min
Genre: Drama
Skådespelare: Lynne Adams, Sarah Allen, Laurence Leboeuf, Anders Apergis, Sarah-eanne Labrosse, Mira Sorvind, Donald Sutherland, Robert Carlyle
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Vi får följa tjejer som på olika sätt blir lurade och sålda till prostitution.


Jag, som vanligtvis håller för öronen och ”lalar” när någon blir sexuellt utnyttjade på tv, tyckte ändå att den här filmen inte var speciellt otäck. Jag tvivlar inte en sekund på att just den där handeln pågår varje sekund någon stans i världen, men det stannade ändå på något sätt kvar i ”filmvärlden” istället för att jag skulle känna mig påverkad. Varför? Anledningen är ganska enkel. Eftersom man som publik inte fick lära känna de olika tjejerna tillräckligt för att, så att säga give a fuck, så brydde man sig helt enkelt inte särskilt mycket om dem. Hur hemskt det än må låta. Att dessutom skådespelarna gjorde ett fruktansvärt halvdant jobb, gör inte filmupplevelsen bättre.
Min syster, däremot, tyckte att filmen var skitbra. När jag dessutom läser omkring på olika recensioner verkar de flesta gilla filmen riktigt mycket. Så, bara för att jag nu tycker att den var ganska dålig, betyder det inte att alla tycker det. Den blev också, av någon konstig anledning, nominerad till två Golden Globes. Om man däremot gillar den här typen av filmer skulle jag hellre rekommendera ”Lilja 4-Ever” (2002), som enligt mig vinner i hästlängder.
Film- och underhållningsvärdet ligger på minus, medan den som dokumentär skulle hamnat högre upp.
Jag ger den 2/5

Titel: Henry’s Crime (2010)
Längd: 108 min
Genre: Drama/Komedi
Skådespelare: Keanu Reeves, Vera Farmiga, James Caan, Judy Greer, Fisher Stevens, Peter Stormare
IMDB-betyg: 6.1/10

Handling:
När den småstadssömniga Henry hamnar i fängelset för ett brott han inte har begått, bestämmer han sig för att faktiskt råna banken som han blev oskyldigt dömd att råna när han kommer ut. Till hjälp får han den f.d. brottslingen Max. Allt förändras däremot när Henry faller pladask för skådespelerskan Julie.


Att bara se trailern räcker gott och väl istället för att sitta och dryga sig igenom hela filmer, så långtråkig och sömnig var den helt enkelt.
Jag är en av de få som faktiskt har en thing för Keanu Reeves, trots all skit han vanligtvis brukar få över sina ”skådespelartalanger” . Det har förmodligen att göra med att jag totalälskar trilogin ”Matrix” (1999-2003) där han spelar huvudpersonen Neo, och även thrillern ”Constantine” (2005) som jag tycker är häftig som tusan.
Kvinnliga huvudrollen spelas av Vera Farmig, en kvinna som är en av mina favoritskådespelerskor. Henne kan man se mot George Clooney i ”Up in the Air” (2009), ”Orphan” (2009), ”The Boy in the Striped Pyjamas” (2008) eller hennes senaste mot Jake Gyllenhaal ”Source Code” (2011).
Med på rollistan har vi även den Oscarsnominerade James Caan, onekligen mest känd från den kultförklarade ”The Godfather” (1972), men man kan även känna igen honom från tv-serien ”Las Vegas” (2003-2008).
Vi får heller inte glömma den alltid lika förtjusande svensken Peter Stormare, som alltid är hur cool som helst i vad han än gör. En klassisk bad-ass.
Regissören är Malcolm Venville, vars utseende påminner om en korsning mellan en uteliggare och en dammråtta under kylskåpet. Han har bara gjort två spelfilmer, var av ”Henry’s Crime” är den senaste. Utöver den har han även gjort den för mig okända ”44 Inch Chest” (2009), men eftersom den här var så dålig är chansen ganska liten att jag faktiskt sätter mig och plöjer igenom hans andra film också. Sorry Malcolm.
För att citera en helt random människa från hemsidan Filmtipset: ”- Ibland så måste man se dåliga filmer för att uppskatta de bra.” Amen broder. Amen! Med de orden avslutar jag den här recensionen med att påminna framtida Jessica att för allt i välden inte se om den här filmen!
Ger den knappa 2/5

Titel: Midnight in the Garden of Good and Evil (1997)
Längd: 155 min
Genre: Drama
Skådespelare: John Cusack, Kevin Spacey, Irma P.Hall, Jude Law, Alison Eastwood, Lady Chablis, Michael Rosenbaum
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
Journalisten John får i uppdrag att skriva om en makalös fest som hålls varje år hemma hos den antikhandlande miljonären Jim. Snart händer det plötsligt ett mord och John tvingas stanna kvar och följa rättegången.



Bli inte skrämd över filmens otroligt långa längd, den lyckas ändå på något konstigt sätt hålla sig intressant under 155 minuter.
Regissören är ingen mindre än Clint Eastwood, eller som han i folkmun också kallas ”Clintan”. Med fyra Oscars i bagaget borde karln veta vad han sysslar med. När hans bäst-före-datum har gått ut och han ligger på sin dödsbädd kommer han nog tänka ”-Fan, jag har verkligen lyckats i mitt liv”, för det är just det han har när han både är fruktansvärt duktig- och framför kameran. ”Dirty Harry” (1971) är väl kanske något av hans mest kända roll, men han har dessutom spelat huvudrollen och regisserat ”Million Dollar Baby” (2004) och hans senaste ”Gran Torino” (2008).
John Cusack spelar här filmens journalist och med det också filmens huvudroll. Han är så otroligt charmig att det rakt av är ganska svårt att inte älska honom, jag vet i alla fall att jag gör det. Honom såg jag senast i jorden-går-under-rullen ”2012” (2009) och skräckisen ”1408” (2007). Av en händelse spelar faktiskt John Cusack författare/journalist i alla de nyss nämnda filmerna, coincidence?
Den tvåfaldigt Oscarsvinnande Kevin Spacey spelar här den snuskigt rika miljonären. Spacey är en otroligt duktig skådespelare som lyckas i allt han sätter manken till. Honom kan man se i superdramat och min bästa väns favoritfilm ”American Beauty” (1999), samt thrillern ”The Usual Suspects ”(1994). Jag såg honom även senast i den grymma ”K-PAX” (2001) där han spelar mot Jeff Bridges.
Filmens höjdpunkt var utan tvekan transvestiten Lady Chablis som spelade Chablis ”Frank” Deveau, som drog den kaxigaste repliken någonsin ”-Yes, I am a bitch, and proud of it, honey” medan han/hon höjde på ögonbrynet och snappade lite sådär överlägset med fingrarna.
Trots de redan nämna skådespelarna får jag inte glömma att en mycket ung och slank Jude Law också var med, samt Clint Eastwoods dotter Alison Eastwood, som faktiskt varit med i riktigt många av sin fars filmer.
Ryktet säger också att John Cusack och Alison Eastwood inte bara var tillsammans i filmen, utan också dejtade IRL.
Trots att den faktiskt var otroligt lång blev den som sagt inte tråkig, fast den var ju visserligen ingen nagelbitare heller. Nu när jag tänker efter var den kanske en av 90-talets bästa filmer, dock inte Clint Eastwoods bästa.
Jag ger den 4/5

Titel: Melancholia (2011)
Längd: 136 min
Genre: Drama/Sci-Fi
Skådespelare: Kristen Dunst, Charlotte Gainsbourg, Keifer Sutherland, John Hurt, Alexander Skarskård, Stellan Skarskård, Charlotte Rampling, Bradly Corbet
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
När en planet är på väg att träffa jorden firar Justine och Michael sitt bröllop hemma hos Justines syster Claire i deras stora lyxhus.


I biosalongen var vi sammanlagt sex stycken personer, två tonårstjejer bakom oss och två lite äldre framför oss. Tjejerna bakom oss satt oavbrutet och diskuterade kläder, killar, smink och fester, sekunden då lamporna tändes och filmen var slut reste de sig upp och utbrast ”Fy, vilken värdelös film!”. Jag tar för givet att de inte hade någon aning om vad det var för film de betalade 100kr för att se och att de framförallt inte hade någon aning om vad regissören Lars Von Trier brukar göra för sorts filmer.
Det här är en typisk Cannes-film, den är djup, lite svårförstådd och ganska deprimerande och mörk. Regissören Lars Von Trier är en mycket underlig man, förutom från att han brukar skapa ganska konstiga filmer har han också citerats i olika tidningar där han ska ha sagt ”Jag förstår Hitler”, och vad jag har förstått ska han också vara ganska svår att intervjua. Förutom från att han blev Oscarsnominerad för ”Dancer in the Dark” (2000), har också hans ”Antichrist” (2009) blivit otroligt omdiskuterad, den sistnämna såg jag när den kom ut men jag bestämde mig för att se den igen eftersom jag nästan helt glömt bort den. Eller, glömt bort och glömt bort, den är nästan helt omöjlig att få bort ut hjärnan, men jag ville minnas alla de där små detaljerna som regissörer ibland använder. De likheter jag märkt än så länge är att han verkar gilla hagel, slowmotion, naket, djur, svart/vitt, klassisk musik, uppdelningar (typ kapitel)…det är de likheterna jag märkt att han både använder i ”Antichrist” (2009) och i ”Melancholia” (2011).
En av filmens huvudroller spelades av Kristen Dunst, som jag alltid haft lite problem med sedan hon spelade Mary Jane i ”Spider-Man” (2002), ”Spider-Man 2” (2004) och ”Spider-Man 3” (2007), men som jag av någon konstig anledning börjar gilla allt mer och mer.
Den andra kvinnliga huvudrollen är Charlotte Gainsbourg, aka Lars Von Triers-älsklingsskådespelare, hennes breakthrough gjordes ju nämligen i ”Anichrist” (2009) där hon vid ett flertal tillfället sprang omkring naken. Hon är hur som helst riktigt, riktigt duktig!
Med på listan av skådespelare fanns också Alexander och Stellan Skarskård och Keifer Sutherland.
Om jag ska vara fullkomligt ärligt kan jag erkänna att jag inte riktigt förstod filmen, eller jag förstod rent praktiskt vad som hände men inte varför. Vill inte avslöja för mycket, men det finns några lösa trådar som man nu i efterhand sitter och spekulerar över, vilket är lite halva nöjet.
Filmen tycker jag hur som helst absolut var värd att se. Det fanns ett gäng supersnygga scener med vacker natur, härlig musik och ändå någonting dystert över alltsammans.
Jag ger den 4/5

Titel: Trust (2010)
Längd: 106 min
Genre: Drama
Skådespelare: Liana Liberato, Clive Owen, Catherine Keener, Jason Clarke, Chris Henry Coffey, Ciola Davis, Spencer Curnutt, Noah Emmerich
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Den fjortonåriga Annie sitter ofta ute på internet och chattar med likasinnade. Det är speciellt en kille hon faller för, Charlie. När hennes föräldrar inte är hemma bestämmer hon sig för att träffa honom, däremot är Charlie inte den han utser sig för att vara.

Trots att den var ganska jobbig att titta på så var den ändå en oerhört viktig film!
Som huvudrollen spelar den unga Liana Liberato. Hon är för mig tidigare helt okänd, men trots sin ringa ålder var hon väldigt duktig!
Den Oscarsnominerade, och väldigt stiliga, Clive Owen står också med på rollistan. Honom kan man se i bl.a. ”Children of Men” (2006), ”The Bourne Identity” (2002) och ”Inside Man” (2006) mot Jodie Foster och Denzel Washington.
Den också Oscarsnominerade Cartherine Keener var även med, själv är jag van att se henne i komedier så som ”The 40 Year Old Virgin” (2005), men hon har också varit med i den grymma ”Being John Malkovich” (1999).
Och nu till det stora dragplåstret, filmens regissör….trummvivel…David Schwimmer! Han är, utom någon som helst tvekan, mest känd som Ross i den populära tv-serien ”Friends” (1994-2004) som nästan går oavbrutet på tv4. Han har också lånat ut sin röst i de tre ”Madagaskar” (2005-2012)-filmerna. Det jag tycker är så fascinerande är hur han lyckas producera fram den här typen av seriösa filmer, trots att han nästan enbart gjort komedier. Däremot är han sjukt duktig på det han gör, till och med bättre bakom kameran än framför. Så jag hoppas att han fortsätter!
Dagens ungdomar växer upp med internet, lever med internet och uppfostras till viss del av internet, därför är den här typen av film så fruktansvärt viktig för både föräldrar och tonåringar, som kan se hur fel det kan bli om man inte är försiktig. Rekommenderas!
Jag ger den 4/5

Titel: The Boy in the Striped Pyjamas (2008)
Längd: 94 min
Genre: Drama
Skådespelare: Asa Butterfield, Vera Farmiga, David Thewlis, Rubert Friend, Jack Scanlon
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
Under andra världskriget flyttar den tyska befälhavaren över ett koncentrationslägers familj. Den åtta åriga Bruno saknar sina lekkamrater och bestämmer sig därför att gå på en liten upptäcktsfärd, även fast han inte får. Då träffar han den jämnåriga juden Shmuel.

Den här filmen är helt genialisk! Tror det är första filmen jag någonsin sett där andra världskriget visas ur ett barns perspektiv, istället för vuxnas. För det är just det den här rullen gör.
Den unga Bruno, som spelas av Asa Butterfield, är jäkligt duktig trots hans ringa ålder, att han dessutom har mörkt hår och alldeles isblåa ögon gör bara hela hans appearance häftigare. Jag hoppas och tror att vi i framtiden kommer få se mer av den här duktiga gossen!
En av mina absoluta favorit kvinnoskådespelare alla kategorier har på senare tid blivit den sjukt underskattade Vera Farmiga. Påminn mig att anställa henne om jag någonsin regisserar en film. Henne kan man känna igen från hennes Oscarsnominerande ”Up in the Air” (2009) mot George Clooney, den nya ”Source Code” (2011) mot snyggingen Jake Gyllenhaal eller en av mina favoritthrillers ”Orphan” (2009).
Den manliga rollen gjordes av David Thewlis, som förutom från att verkligen snart borde byta ut sin bild på IMDbs hemsida, kanske de flesta känner igen som karaktären Remus Lumpin i de populära ”Harry Potter” (2001-2011)-filmerna, där den senaste var ”Harry Potter and the Deathly Hollows: Part 2” (2011). Såg honom även senast i ”London Boulevard” (2010) mot bl.a. Colin Farrell och Keira Knightley.
Även fast filmen är baserad på en novell av John Boyne, är den regisserad av den duktiga Mark Herman. Tidigare har han inte gjort särskilt mycket, eller i alla fall inget som jag känner igen. Däremot hoppas jag på fler filmer av honom, och jag tänker definitivt hålla ett extra getöga på honom.
Det här är en sådan film man kan se om och om igen utan att ledsna, jag skulle också göra starka rekommendationer. Duktiga skådespelare, vacker miljö och en helt underbar berättelse. Vad mer kan man önska?
Ger filmen en mycket stark 4/5

Titel: The Piano (1993)
Längd: 121 min
Genre: Drama
Skådespelare: Holly Hunter, Sam Neill, Harvey Keitel, Anna Paquin
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Den stumma kvinnan Ada och hennes lilla dotter Flora åker iväg till Nya Zeeland för ett arrangerat bröllop med den relativt rika Alisdair Stewart. De två sakerna som betyder mest för Ada är hennes dotter och det pianot hon ägt hela sitt liv, som har kommit att fungera som ett sätt att uttrycka sig i en annars stum tillvaro.
När de väl anländer till deras nya hem får hon däremot känslor för Alisdair vän George.

Vill börja med att säga att jag fullkomligt älskar den här filmen! Älskar!
Holly Hunter gör ett otroligt jobb som den stumma Ada, hon vann även en Oscar för sin prestation. Det är såklart också sjukt roligt att hon även gör de flesta pianoscener själv, det är hon som spelar pianot med andra ord. Brukar man kolla på serien ”Saving Grace” (2007-2010) känner man förmodligen igen huvudrollen Grace Hanadarko, som spelas av just Holly Hunter.
Anna Paquin, som då var väldigt liten, känner nog de flesta igen som Sookie Stackhouse från serien ”True Blood” (2008-), men som jag senast såg i dramat ”The Romantics” (2010). Personligen tycker jag att hon var sjukt mycket bättre då än vad hon är nu, eftersom hon ibland kan kännas lite konstlad. Även hon vann en Oscar för sin roll som lilla dottern Flora.
Harvey Keitel, som spelade George, känner jag igen jättemycket men kan inte riktigt sätta fingret på från vart. Han har hur som helst varit med i jävulskt mycket filmer i sina dagar.
Med på rollistan har vi även Sam Neill, en man som de flesta nog känner igen från bl.a. ”Jurassic Park” (1993) och ”Jurassic Park III” (2001). Jag såg honom däremot senast i mini-serien ”The Triangle” (2005).
Regissören heter Jane Campion, som även hon vann en Oscar för den här filmen. Vi ligger alltså nu uppe i hela tre Oscar för ”The Piano” (1993). Behöver jag säga att hon gjorde ett fantastiskt jobb?
För en klassisk-musik-nörd som mig, måste jag nog säga att soundtracket är helt fenomenalt.
Filmen är vacker, sorglig, snyggt gjort och med otroliga skådespelarinsatser! Ett måste att se!!
Jag ger filmen en stark 4/5

Titel: Beastly (2011)
Längd: 86 min
Genre: Drama/Romantik
Skådespelare: Alex Pettyfer, Vanessa Hudgens, Lisa Gay Hamilton, Mary-Kate Olsen, Neil Patrick Harris
IMDB-betyg: 4.9/10

Handling:
Kyle är en bortskämd, snygg och självsäker kille som spelar sina kort på sitt utseende. Han ligger runt med tjejer, ser ner på andra människor och köper sig ur kniviga situationer. En dag går han däremot för långt och hans utsida blir förvandlat till ett odjur av häxan Kendra. För att bryta förtrollningen måste han hitta någon som älskar honom trots hans missbildning. Om han inte gör det inom ett år kommer hans yttre aldrig bli sig självt igen.

Känns handlingen en aning bekant? Det kan ha att göra med att det ska föreställa en modern tolkning av den klassiska ”Skönheten & Odjuret”, eller ”Beauty and the Beast” som den heter på engelska.
Såg den här lilla rackarn för någon vecka sedan, men mina förväntningar sattes redan igång för ungefär två månader sedan då jag såg huvudrollen Alex Pettyfer i ”I am Number Four” (2011). Tyckte redan då att den här filmen verkade asnice, men att den ”ändå kunde bli en stor flopp”…. Ack så rätt jag hade på den sista punkten.
I huvudrollen har vi som sagt Alex Pettyfer, en kille som är på väg mot toppen as we speak. Han har som jag skrev tidigare varit med i ”I am Number Four” (2011), men han har också spelat Alex Rider i ”Stormbreaker” (2006), där den förstnämna är hans hittills största roll. Att han dessutom är med i massor av hottest-guy-listor är väl förmodligen ett bevis på att grabben också ser väldigt bra ut!
Vanessa Hudgens är en tjej som jag för alltid kommer koppla ihop med ”High School Musical” (2006-2008)-filmerna, men senast såg jag henne faktiskt i Zack Snyders grymma ”Sucker Punch” (2011) där hon kutade omkring med vapen och väldigt små kläder.
En serie som verkligen är sjukt bra är ”How I Met Your Mother” (2005-) där Neil Patrick Harris gör ett klockrent jobb som kvinnotjusaren Barney Stinson. Jag kan däremot känna att det är lite svårt att sära karaktären från Neil Patrick Harris i allmänhet, tror också att han kommer att få väldigt svårt med att spela olika sorters roller i kommande tiden.
Filmer som är baserade på gamla legender och sagor är just nu väldigt inne, i framtiden kommer de kalla det för ”Sååååå 2011-talet”, där bl.a. ”Red Riding Hood” (2011) står med på listan.
Jag förstår konceptet med filmen, det gör jag verkligen, men någonstans på vägen föll den väldigt platt! Vet inte om det var skådespelarna, de oerhört töntiga replikerna eller helt enkelt det faktum att det oftast inte går lika bra som man tror med att göra ”moderna tolkningar” hur som helst.
Jag skulle nästan vilja gå så långt och kalla den en besvikelse, ja till och med en stor besvikelse.
Filmen är gjord av Daniel Barnz, en man som tidigare inte gjort särskilt mycket, närmare bestämt bara två långfilmer. Han har däremot haft turen att jobba med Bill Pullman ”Lost Highway” (1997), ”While You Were Sleeping” (1995) och Oscarsnominerade ”Desperate Housewives”-stjärnan Felicity Huffman, och det nya lilla stjärnskottet från ”Super 8” (2011) Elle Fanning.
Kan också berätta att trailern är lite av en lurendrejare, den är nämligen sjukt bra och visar en film med oerhört mycket potential, att det dessvärre inte stämde överrens med själva filmen är så klart jäkligt synd.
Avslutar med att citera filmens otroligt chessy tagline ”Love is never ugly”.
Ger den 2/5

Titel: The Little Girl Who Lives Down the Lane (1976)
Längd: 100 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Jodie Foster, Martin Sheen, Scott Jacoby, Alexis Smith, Mort Shuman
IMDB-betyg: 7.2/10

Handling:
Den 13-åriga flickan Rynn bor alldeles ensam i ett stort hus. Ingen vet var hennes föräldrar är eller vad det är hon döljer nere i källaren.

Heads up, beskrivningen låter läskigare än själva filmen. Den var i själva verket ganska harmlös.
Bakom kameran står Nicolas Geesner, en man som kommer ifrån Budapest och är i skrivande stund hela 80 år. När jag snabbt ögnar igenom hans filmer känner jag inte igen en enda, men eftersom han oftast gör franska filmer kommer inte det som en överraskning eftersom jag tidigare inte sett särskilt mycket franskt.
Filmen är baserad på en novell av Laird Koenig, som efter lite googling visade sig vara en man. Han har tidigare skrivigt manus till en rad andra filmer, men ingenting som jag tidigare sett tyvärr.
Som den lilla flickan Rynn har vi ingen mindre än den tvåfaldigt Oscarsvinnande Jodie Foster. Som är mest känd från sin prestation i ”The Silence of the Lambs” (1991) mot Hannibal aka Anthony Hopkins, vi har även Martin Scorseses ”Taxi Driver” (1976) där hon spelade mot Robert De Niro. Den då 14-åriga Jodie Foster var som vanligt duktig, men i den unga åldern påminde hon sjukt mycket om John Connor från ”Terminator 2” (1991) Edward Furlong.
Charlie Sheen har varit årets stora skräll och snackis, faktum. Hans pappa, Martin Sheen, spelade i den här filmen en halvt pervers pedofil som ville inget hellre än att ha lilla Rynn. Det läskiga var att han faktiskt var skrämmande bra på jobbet, han var även väldigt attraktiv i sina unga dagar. Gillar man honom ska man se den tvåfaldigt Oscarsvinnande ”Apocalypse Now” (1979), där han spelar en av huvudrollerna.
Är man sugen på att kallsvettas och bli rädd kan jag direkt säga att det här inte är filmen för dig. Tycker man däremot om Jodie Foster är det såklart kul att se henne back in the days, även fast hon själv inte är särskilt nöjd med sitt framförande i den här filmen tycker jag ändå att hon spelade bra och trovärdigt. Idén med handlingen är det inget fel på, men jag personligen hade hoppats på en lite mer mörkare film där det skulle vara mer mystik kring huset och den lilla flickan.
Ger den en svag 3/5

Titel: Kronjuvelerna (2011)
Längd: 120 min
Genre: Drama
Skådespelare: Alicia Vikander, Bill Skarsgård, Björn Gustafsson, Alexandra Rapaport, Loa Falkman, Tomas Von Brömssen, Michalis Koutsogiannakis
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
När Fragancia anhålls för mordförsöket på Richard Persson blir hon tvungen att berätta hela sin livshistoria under polisförhöret, som visar sig bestå av både kärlek och sorg.

Det här hoppas jag blir början av en helt ny generation av svenska filmer!
Filmen är gjord av Ella Lemhagen, som man kanske vet vem det är om man sett ”Patrik 1.5” (2008) och ”Tsatsiki, morsan och polisen” (1999) eftersom det är hon som står bakom kameran.
Huvudrollen spelades av Alicia Vikander, som jag blev mycket positivt överraskad av! Hon kommer att bli stor i framtiden, om jag får bestämma.
Hela Skarsgård-familjen tycker jag är grymma skådespelare, däremot har jag alltid haft problem med den yngsta, Bill Skarsgård. Kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är som stör mig så mycket, men jag tror att det har att göra med hans sätt att prata och i princip hela hans appearance. Däremot skulle jag inte vilja påstå att han var helt värdelös i den här filmen, för det var han inte.
Eftersom jag såg den här rackarn på bio får man på köpet med hela salongens reaktion till olika scener. En speciell sådan var när komikern Björn Gustafsson var med och spelade den homosexuella hockeyspelaren Petterson-Jonsson, även fast det nödvändigtvis inte var roligt tyckte alla (inklusive jag) att allt han gjorde var skitskojigt. Ja, bara att se hans ansikte på filmduken var hysteriskt. För mig, med andra ord, passar Björn Gustafsson bäst som komiker och inte i en seriös dramafilm. En sak att tillägga är att han också biffat upp sina magmuskler rejält, när hände det?
Den uppmärksamma under filmens gång kanske märker att den svenska hiphop-artisten Timbuktu, eller Jason Diakaté som han egentligen heter, har en liten roll.
Mitt sällskap till bion tyckte att den här filmen var ”helt fantastiskt”, riktigt så långt är jag inte beredd att gå. Personligen tyckte jag att den var bra, förmodligen snyggast gjord av de flesta svenska filmerna som någonsin gjorts, men däremot hade jag lite problem med klyschiga repliker emellanåt.
Ännu en gång kan det ha varit mina förväntningar som satte käppar i hjulet, eftersom jag hade inställningen på att det skulle vara en spännande thriller istället för en drama med pyttelite övernaturlig fantasy.
Allt som allt är den absolut värd att se eftersom, som jag skrev ovanför, den är väldigt snyggt gjord och filmningen är oklanderlig.
Ger den en svag 4/5

Titel: Tamara Drewe (2010)
Längd: 111 min
Genre: Drama/Romantik
Skådespelare: Gemma Arterton, Luke Evans, Roger Allam, Bill Camp, Jessica Barden, Dominic Cooper, Tamsin Greig
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
Journalisten Tamara Drewe återvänder hem för att sälja sitt barndomshus efter att hennes mamma dött. Kärlek, otrohet och lögner blossar däremot upp i den lilla byn när hon anländer hem.

Jag ger den en svag 3/5

Titel: The Romantics (2010)
Längd: 95 min
Genre: Drama
Skådespelare: Katie Holmes, Anna Paquin, Josh Duhamel, Adam Brody, Malin Åkerman, Elijah Wood, Dianna Agron
IMDB-betyg: 5.2/10

Handling:
Sju vänner samlas igen efter många år för att gå på bröllopet av två av deras vänner. Däremot blir det lite problem eftersom brudgummen och hedersbrudtärnan tidigare haft ett långt förhållande.

Det som imponerar mest i den här filmen är utan tvekan rollistan, som är full av kända och för det mesta duktiga skådespelare.
Filmen är helt och hållet gjord av Galt Niederhoffer, ja hon är en kvinna, som deltagit i den populära filmfestivalen Sundance flera gånger och som vann för sin ”Grace Is Gone” (2007). Hon har även varit med och gjort ”After.Life” (2009) där bl.a. Liam Neeson, Christina Ricci och Justin Long spelar huvudrollerna.
Personligen har jag lite hatkänslor till Katie Holmes, mest för att jag tycker hon ser dryg ut men också för att jag inte tycker att hon är en särskilt bra skådespelerska. Hon är mest känd som Joey från den populära tv-serien ”Dawson’s Creek” (1998-2003) och som Rachel Dawes i Christopher Nolans ”Batman Begins” (2005).
På rollistan har vi även Anna Paquin som tidigare vunnit Oscar för sin prestation i ”The Piano” (1993), men som utan tvekan har alla sina fans från vampyrserien ”True Blood” (2008-) där hon spelar Sookie Stackhouse.
Med på listan har vi även vår svenska tjej Malin Åkerman, ”Las Vegas” (2003-2008)-stjärnan Josh Duhamel, Seth från ”O.C” (2003-2007) Adam Brody och den extremt korta Elijah Wood från ”The Lord of the Rings”- trilogin.
Filmen är verkligen en typiskt drama där alla strular omkring med alla, efter ett tag tappar man dock intresse och känner sig mätt på alla deras problem.
Tyvärr ger jag den en stark 2/5

Titel: 4.3.2.1 (2010)
Längd: 117 min
Genre: Thriller/Action/Drama
Skådespelare: Ophelia Lovibond, Emma Roberts, Tamsin Egerton, Shanika Warren-Markland, Noel Clarke
IMDB-betyg: 5.8/10

Handling:
Vi får möta fyra vänner och historien bakom ett gäng stulna diamanter.
Shannon har just blivit lämnad av sin mamma och är på gränsen till självmord. Joanne tvingas jobba i en 24/7-öppen affär eftersom hennes syster bara ränner omkring efter killar. Den rika Cassandra är på väg till NY för att träffa en kille hon bara pratat med över internet, och Kerrys kämpar med sin struliga bror och modet att komma ut för hennes familj att hon är lesbisk.

Jag känner nu i efterhand att handlingen låter fruktansvärt mycket seriösare än det egentligen är, så ha i åtanke att det inte är lika allvaligt som det låter.
En av regissörerna och manusförfattaren, Noel Clarke, är för mig tidigare nästan helt okänd. Förutom hans roll i den här filmen har jag faktiskt inte sett honom i någonting annat. Mark Davis är den andra regissören, och precis som den förstnämna har jag inte kommit i kontakt med honom innan heller.
En av huvudrollerna gjordes av Emma Roberts, en tjej som jag tidigare sett i bl.a. ”It’s a Kind of a Funny Story” (2010) och ”Wild Child” (2008).
Ophelia Lovibond har jag nästan alltid sett i lite halvpuckade roller, så för mig var det jättekonstigt att vänja av henne från den lite roliga tjejen till den deprimerade tonåringen. Senaste filmerna med henne har varit ”No Strings Attached” (2011), ”London Boulevard” (2010) och ”Chatroom” (2010).
Tamsin Egerton spelade i den här filmen den rika Cassandra som åkte iväg för att träffa internetkillen, och förutom från hennes sjukt fina hår är hon även modell men har inte varit med i några speciellt kända filmer.  Shanika Warren-Markland spelade den halvkaxiga lesbiska tjejen och har sedan tidigare jobbat med filmens regissör Noel Clarke i ”Adulthood” (2008).
Jag tycker att filmen var smart och genomtänkt, vilket är två riktigt goda egenskaper. Gillar även hur de klipper ihop alla berättelser så att det i slutet passar ihop med de små detaljerna. Men däremot kände jag ändå att filmen inte nådde ända fram, även fast idén var bra!
Ger den 3/5

Titel: Million Dollar Baby (2004)
Längd: 132 min
Genre: Drama
Skådespelare: Clint Eastwood, Morgan Freeman, Hilary Swank
IMDB-betyg: 8.2/10

Handling:
I Frankies boxningsklubb finns inget utrymme för kvinnor, i alla fall inte tills den påstridiga Maggie vandrar in och vill börja träna. Frankie är först tveksam men efter ett tag går han med på att träna henne, och efter bara ett år är hon på väg mot toppen.

Det här är en otroligt bra och fruktansvärt inspirerande film som borde ses av alla!
Att den dessutom vunnit hela fyra Oscar och ligger på plats 147 av 250 av bästa filmerna någonsin på IMDb, är ett löfte på att filmen är värd att se.
Clint ”Clintan” Eastwood står som både regissör och den manliga huvudrollen, vilket han gör med bravader. Han har tidigare vunnit fyra Oscar och kör som vanligt med sin karaktäriska röst som är väldigt lugn och lite härligt rispig. Spontant känns han mest känd för sin Dirty Harry-karaktär, men har även gjort och spelat med i den relativt nya ”Gran Torino” (2008) och ”Unforgiven” (1992).
Den tvåfaldigt Oscarsvinnande Hilary Swank spelar den kvinnliga huvudrollen och gick upp massor med musklet inför rollen som Maggie. Hon har tidigare varit med i ”Boys Don’t Cry” (1999), men är för mig mest känd från ”Ps I Love You” (2007), ”Conviction” (2010), ”Amelia” (2009) och ”The Reaping” (2007). Även med på rollistan har vi den extremt duktiga Morgan Freeman, som varit med i filmen som blivigt utnämn till den bästa genom tiderna på IMDb ”The Shawshank Redemption” (1994). Karln har även spelat en roll mot Brad Pitt i ”Seven” (1995) och i den grymma ”The Dark Knight” (2008).
Spontant kan man tro att filmen ligger i Rocky-facket där de bara boxas och härjar omkring, men den är så fruktansvärt mycket mer än så och vänder sig till de båda könen i alla åldrar.
Filmen är baserad på en samling boxningsnoveller, men jag är inte jättesäker på om det är sanna historier eller bara påhittad. Hur som helst är den ändå otroligt bra och jävligt mäktig!
Jag ger den 5/5

Titel: Premonition (2007)
Längd: 96 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Sandra Bullock, Julian McMahon, Peter Stormare, Amber Valletta, Nia Long, Shyann McClure, Courtney Taylor Burness
IMDB-betyg: 5.7/10

Handling:
En dag ringer en polisman på Lindas (Sandra Bullock) dörr och berättar att hennes man har omkommit i en bilolycka, hon tvingas berätta för de båda döttrarna och planera en begravning. Morgonen efter sitter Jim (Julian McMahon) däremot livs levande vid köksbordet. Ännu en morgon senare vaknar hon upp igen och då är hennes man fortfarande död.
Linda vet nu vilket datum hennes man kommer att dö, det enda hon måste göra nu är att förhindra händelsen.

”Premonition”, eller ”Ond aning” som den heter på svenska, gick ikväll som söndagsfilm på tv4. Jag, som nästan aldrig brukar kolla på tv, bestämde mig för att ge den en chans.
   Sandra Bullock har alltid varit lite av en personlig favorit. Jag tycker att hon är otroligt duktig då hon kliver ut ur sin bekvämlighetszon och istället testar på en mer seriös typ av film, som den här exempelvis. Hon har tidigare vunnit en Oscar för sin prestation i ”The Blind Side” (2009), men jag såg hennes senast i ”While You Were Sleeping” (1995) mot Bill Pullman.
   Den manliga huvudrollen spelades av Julian McMahon, som för mig är mest känd som demonen Cole Turner i ”Charmed” (1998-2006), han spelar även Dr.Christian Troy i den populära tvserien ”Nip/Tuck” (2003-2010).
   Regissören Mennan Yapo är för mig helt okänd sedan tidigare, men han har däremot gjort en film som heter ”Lautlos” (2004).
   Lägg också märke till att vår svenska stolthet, Peter Stormare, spelar en liten roll. Personligen hyser jag en oerhört stor respekt för den karln och skulle inte våga möta honom i en mörk gränd utan att skita ner mig fullständigt. Han har dessutom varit med i min favoritserie alla kategorier, ”Prison Break” (2005-2009).
   Jag tycker hur som helst att filmen faktiskt var ganska bra, framsidan är dessutom hur häftig som helst. Däremot får jag känslan av att någonting fattades och att det ibland blev lite virrigt.
Allt som allt tycker jag ändå att den absolut är sevärd och faktiskt ganska spännande!
Ger filmen en stark 3/5

Titel: Dog Pound (2010)
Längd: 91 min
Genre: Drama
Skådespelare: Adam Butcher, Shane Kippel, Lawrence, Mateo Morales, Trent McMullen, Taylor Poulin, Dewshane Williams
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Vi får följa några tonåringar, bl.a. Butch (Adam Butcher) då de hamnar i ungdomsfängelse där de försöker hantera sin ilska och att överleva.

Fruktansvärt obehaglig och deprimerande film!
Påminn mig att aldrig bli ungdomskriminell och hamna i fängelse, det kommer aldrig sluta bra för min del.
Hursomhelst hatar jag verkligen de där jävla alfahannarna som finns i fängelserna och tror att de är så himla coola. Ni vet, de där som alltid går omkring i gäng, köper knark från folk som kallas ”Shadow” och våldtar de nya i fängelset. Hate them!
Den här filmen var hur som helst jäkligt bra! Den hade inte någon speciell handling, utan siktet var att försöka förmedla hur det egentligen går till i sådana miljöer. Fängelsefilmer är alltid fängelsefilmer, och såklart finns de obligatoriska övergreppen som alltid blir så jäkla obehagliga att titta på, huvva
Regissören Kim Chapiron är för mig tidigare helt okänd, men hädanefter kommer jag hålla ett litet getöga på honom.
Precis som regissören var även skådespelarna okända för mig, men jag tycker att alla gjorde ett mycket bra och trovärdigt jobb.
Inte för att jag någonsin suttit min fot på ett fängelse, men jag är helt övertygad om att det är precis som i den här filmen det går till i USA, vilket skrämmer mig. Hur kan någon (helst en ung kille) någonsin blir normal efter att man som ung gjort ett misstag och hamnat på ett sådant där ställe?!
Jag ger filmen 4/5

Titel: Chatroom (2010)
Längd: 97 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Aaron Johnson, Matthew Beard, Imogen Poots, Hannah Murray, Daniel Kuluuya
IMDB-betyg: 5.2/10

Handling:
Ett gäng vilsna ungdomar samlas i ett gemensamt chattrum på internet där de pratar om sina problem. Däremot är de en av dem som inte har särskilt goda avsikter.


Gillar idén skarpt!
Tycker också att de har fått till ”chattrummet” så att det är lättare att förstå vad som händer, vilket jag tror behövs till de som inte är särskilt haj på hur internet fungerar. De gjorde ett bra jobb med att illustrera det visuella med andra ord.
När jag slog igång filmen visste jag inte mycket mer än att det var Hideo Nakata som låg bakom den. Han är mest känd som skaparen till min barndoms rädsla ”The Ring” (1998), ”Ring 2” (1999) och även de amerikanska, plus ”Dark Water” (2002). Hideo Nakata är med andra ord lite av en skräckkung, eller i alla fall brukar han använda små spökflickor i sina filmer. När jag slog på filmen förväntade jag mig just det, att bli så rädd att jag inte skulle kunna sova lugnt på flera dagar. Upptäckte däremot att mina ”förväntningar” förstörde halva filmen, eftersom det varken fanns läskiga barn, brunnar eller vatten. ”Chatroom” är alltså en drama/thriller utan några som helst spöklika företeelser.
En av de manliga huvudrollerna, Aaron Johnson känner man igen från ”Nowhere Boy” (2009) och ”Kick-Ass” (2010), där han i båda spelade huvudpersonen. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om han är så sjukt snygg att jag dör, eller om jag egentligen inte gillar honom alls…tror jag röstar på det förstnämnda. Jag ser däremot fram emot att se vad han har att erbjuda längre fram i livet och håller tummarna på att han inte väljer en enkel roll där han bara kan glida fram på ett bananskal med sitt snygga utseende.
En annan kille som jag tyckte gjorde ett jättebra jobb är Matthew Beard, en för mig ganska okänd grabb som jag tror mig känna igen från då han hade en liten roll i ”An Education” (2009), jag hoppas däremot att snart få se mer från honom.
En annan tjej som bara var med i några få sekunder är Ophelia Lovibond, som jag tycker mig se lite här och där, bl.a. i ”No Strings Attached” (2011) och ”London Boulevard” (2010).
En rolig grej är att den är baserad på Enda Walshs manus (screenplay/play), hon har även skrivigt till ett av mina favoritdraman,” Disco Pigs” (2001).
Filmen i övrigt tycker jag var bra, gillar som sagt idén och tycker att den känns nyskapande på något vis. Det var däremot någonting som fattades, storyn kändes ibland lite tunn och jag hade hoppats på lite mer ”action”. Lite mer klarhet i historien, lite mer bakgrundsfakta och mer spänning.
Jag tycker nästan att 3/5 känns för lite, men samtidigt vill jag inte böja mig och ge 4/5…
Det får bli en mycket svag 4/5

Titel: On the Edge (2001)
Längd: 85 min
Genre: Drama
Skådespelare: Cillian Murphy, Tricia Vessey, Stephen Rea
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
Jonathan (Cillian Murphy) överlever ett självmord och blir därefter insatt på ett mentalsjukhus. Där får han träffa andra patienter och märker att livet kanske inte är så dåligt som han trott.

En riktigt bra och tänkvärd film!
Finns det någonting mer deprimerande än när unga människor vill ta livet av sig? Förmodligen inte, och filmen lyckades verkligen få in den här dystra känslan samtidigt som den inte blev alltför jobbig att titta på.
Det är en herre som heter John Carney som har gjort filmen, han har också gjort en av mina favorit drama, nämligen ”Once” (2006) som också har ett sjuhelsikes bra soundtrack!
John Carney är en mästare på att förmedla den rätta känslan, han använder verkligen silkeshandskar för att ta tag i jobbiga problem på ett respektfullt sätt samtidigt som han lägger någonting härligt på.
I huvudrollen till ”On the Edge” har vi min favoritkille Cillian Murphy, som verkligen aldrig gör en besviken! De senaste filmerna jag såg med honom i var ”Red Eye” (2005), ”The Edge of Love” (2008), ”Watching the Detectievs” (2007), ”Disco Pigs” (2001), ”Perrier’s Bounty” (2008), ”The Wind that Shakes the Barley” (2006), ”28 Days Later” (2002), ”Sunshine” (2007), ”Breakfest on Pluto” (2005) och ”Peacock” (2010). Kan knappt bärga mig tills hans nya filmer kommer ut!
Han som spelade psykologen i filmen, Stephen Rea, har sammanträffande nog också varit med i ”Breakfast on Pluto”.
Soundtracket i den här filmen var riktigt bra och har en härlig blandning av sköna godbitar!
Budskapet stod klart och tydligt; Ta vara på livet!
Jag ger filmen 4/5