The Skin I Live In (2011)
Titel: The Skin I Live In (2011)
Längd: 117 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Antonio Banderas, Elena Anaya, Jan Cornet, Marisa Paredes, Roberto Álamo, Blanca Suárez
IMDB-betyg: 7.7/10
Handling:
Den framgångsrika plastikkirurgen Robert Ledgard arbetar med att skapa en ny typ av slitstark syntetisk hud som kan stå emot yttre skador.
21 december 2011. Anledningen till att vi först och främst åkte 10 mil till den närmaste ”stora” biografen var för att min favoritregissör David Finchers nya film” The Girl With the Dragon Tattoo” (2011) hade världspremiär. Precis som jag alltid gör när det vankas bio är att se MINST två filmer på samma dag, den 21 december var absolut inget undantag. Förutom den redan nämnda premiärfilmen, valde vi också att titta på den spanska ”The Skin I Live In”.
Ber lite om ursäkt för min relativt dåliga handling-information, vill helt enkelt inte spoila för mycket.
Vill också passa på att höja ett varningens finger: Titta under inga som helst omständigheter på trailern eftersom den ger rejäla spoilrars! Själv hade jag turen nog att varken läsa om filmen eller att kika på trailern eftersom jag ville vara helt open minded. Ett smart drag, såhär i efterhand.
Filmens regissör och manusförfattare är den spanska Pedro Almodóvar som vann en Oscar för filmen ”Talk to Her” (2002), men som också gjort ”All About My Mother” (1999) och den lite nyare ”Volver” (2009) där Penélope Cruz är med. Jag har själv aldrig sett någon av Almodóvars tidigare verk, men känner mig nu svintaggad att se vad han mer har att erbjuda!
Karaktären Dr. Robert spelas av den otroligt sexiga Antonio Banderas, som på mitt tidigare biobesök gjorde en av rösterna i den animerade ”Puss in Boots 3D” (2011), men han har också blivit Golden Globe-nominerad hela tre gånger, bl.a. för ”The Mask of Zorro” (1998).
Som Vera spelade den otroligt otroligt vackra Elena Anaya, som jag senast såg och blev lite kär i filmen ”Room in Rome” (2010) där hon spelade den lesbiska kvinnan Alba. Filmtips!
Nu såhär i efterhand känner jag verkligen hur mycket jag faktiskt älskar den här extremt konstiga filmen. Tror nästan att den hamnar på min personliga topp-drama-lista faktiskt. Ja, det gör den nog.
Jag känner att jag har väldigt svårt att beskriva mina känslor gentemot den här filmen, allt som ploppar upp i huvudet känns helt enkelt inte tillräckligt. När biofilmen var slut och personalen tände upp salongen, satt jag som i en trans av fascination, chock och äckel. Bästa filmen på länge!
Av mig får den 5/5
