Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: Avatar (2009)
Längd: 162 min
Genre: Äventyr/Action
Skådespelare: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Michelle Rodrigues, Stephen Lang, Joel David Moore, Giovanni Ribisi
IMDB-betyg: 8.1/10

Handling:
På planeten Pandora är människorna i full gång med att ta av befolkningen Na’vis naturresurser. Den rullstolsburne Jake splittras mellan hans eget folk och hans kärlek till stammens drottning Neytiri.


Jag har aldrig varit med om något värre hajpning kring någon film. Någonsin.
År 2009 då jag släntrade in i biosalongen var mina förväntningar på topp, mina sinnen på helspänn och min mage sådär härligt förväntansfull. Eftersom jag hade hört så ofantligt mycket om den här filmen bestämde vi oss för att åka iväg 15 mil från vår vanliga lilla biograf, till en som var mycket större och flashigare. Vi kostade på oss de s.k. ”fat-guy”-stolarna (=större stolar + mer benutrymme) och de bästa platserna i hela biografen. Snacksen var köpta och jackan låg likt en filt över benen. ”- Här ska ses bio!”. När filmen var slut blev jag däremot lite besviken. Missförstå mig inte, filmen är verkligen jättebra. MEN, eftersom den verkligen var fruktansvärt hajpad ville man inte vara den som gick med the flow och tyckte som alla andra. Samma sak var när Facebook först blev populärt, då ville man inte göra sig en användare eftersom alla andra hade det. Does that make any sense?
Hur som helst tyckte jag då att den var bra, men jag blev inte superimponerad. Däremot när jag nu några år senare har sett den i Blu-ray, har jag blivit helt blown away.
James Cameron - mannen, myten, legenden – står som både regissör och manusförfattare till den här filmen. Han är en man som är känd för att göra helt storslagna filmer. Jag nämner givetvis hans ”Titanic” (1997) som vann hela 11 Oscars (!!!!!!!), varenda en mycket välförtjänt naturligtvis. Den som inte gråter, eller i alla fall tycker att den är sorglig, har ett hjärta av sten. Punkt. Förutom den ligger han även bakom ”Terminator 2” (1991) och ”Aliens” (1986).
Sam Worthington spelar den manliga huvudrollen Jake, honom kan man se i bl.a. ”Terminator Salvation” (2009) och ”Clash of the Titans” (2010). Han är en klassisk action-kille, med andra ord. Tanken var först att Matt Damon eller Jake Gyllenhaal skulle få spela Jake, men James Cameron valde istället den relativt okända Sam Worthington.
Som Neytiri spelar Zoe Saldana, som jag senast såg i ”Takers” (2010) och ”Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl” (2003), men hon är även med i ”Star Trek” (2009) och den romantiska komedin ”Guess Who” (2005).
Det kommer heller inte som en överraskning att James Camerons favorit, Sigourney Weaver, har en roll i filmen. Hon är mest känd från de grymma ”Alien” (1979-1997)-filmerna. Senast såg jag henne däremot i komedierna ”You Again” (2010) och ”Paul” (2011).
En kul detalj om den här filmen är också att den är en av världens mest dyra filmer, har för mig att den dessutom blev den film som dragit in mest med pengar genom tiderna. James Cameron sägs också har meddelat att ”Avatar” ska få hela två uppföljare.
Jag har förut kastat lovord över filmen ”2012” (2009) för de grymma specialeffekterna. Däremot vågar jag påstå att ”Avatar” ligger på snäppet bättre. Den s.k. befolkningen Na’vi ser otroligt verkliga ut och effekterna är som sagt hur coola som helst.  
Att se den i Blu-ray är verkligen en upplevelse, och för att härma Ö&B´s reklam: Det är price-less!
Jag känner litegrann att mina ord inte riktigt räcker till och kan mäta sig över hur häftig den här filmen faktiskt är. Se den helt enkelt!
Av mig får den absolut 5/5

Titel: Panic Room (2002)
Längd: 112 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Jodie Foster, Kristen Stewart, Forest Whitaker, Jared Leto, Dwight Yoakam
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Meg och hennes dotter Sarah flyttar in i en enorm lägenhet i stan som en gång i tiden varit en rik gammal gubbes bostad. Mitt i natten kommer det däremot inbrottstjuvar, och familjen tvingas låsa in sig i lägenhetens skyddsrum.


Jag älskar filmer som utspelar sig i små utrymmen/på samma plats. Några spontana exempel är ”Buried” (2010) och ”127 Hours” (2010). Jag kan ju givetvis inte jämföra den trånga kistan i ”Buried” med den stora lägenheten på tre våningar, men känslan att vara instängt påminner ändå på något vis med varandra.
Filmen är skapad av David Fincher, en man som enligt mig är en av världens bästa regissörer. Alla kategorier. Varför? Utan att överdriva kan jag med all säkerhet säga att alla spelfilmer han någonsin har gjort är jättebra. Inofficiellt (står inte nedskrivet här på bloggen) har jag sett hans filmer tusen gånger om. Några som de flesta borde känna igen är ”Fight Club” (1999), ”Seven” (1995) och hans senaste ”The Social Network” (2010). Karln sattsar verkligen på kvalitet framför kvantitet, eftersom han ”bara” gjort åtta filmer.
Filmens stora dragplåster är utan tvekan den alltid lika duktiga, tvåfaldigt Oscarsvinnande, Jodie Foster. Henne kan man se i bl.a. ”The Silence of the Lambs” (1991), ”The Little Girl Who Lives Down the Lane” (1976), ”Taxi Driver” (1976) och ”Inside Man” (2006).
Vill bara ta upp en grej som jag tänkt på de senaste dagarna. Personligen brukar jag inte vara något stort fan av barnskådespelare, men när de blir äldre har de ibland utvecklats och blivit ännu sämre. Jag ska ge ett exempel: Skådespelerskan Anna Paquin vann en Oscars för hennes roll i ”The Piano” (1993) då hon bara var 11 år, trots hennes unga ålder var hon med andra ord en lysande skådespelare. Däremot nu, nu då hon vuxit upp och blivit 29 år är hon för medveten om att hon spelar en roll (vilket hon förmodligen inte hade särskilt koll på när hon var yngre). Jag kan inte riktigt bestämma mig för om hon överspelar, eller helt enkelt tänker ”när jag var liten gick jag bara med the flow, därför gör jag det nu också”. Det blir i sin tur ganska dåligt! Om man brukar kolla på Anna Paquins nya genombrott ”True Blood” (2008-) vet man på ett ungefär hur hon brukar spela, jämför senare hennes roll Sookie Stackhouse med vilken vanlig intervju som helst med Anna Paquin på YouTube så får du se. There you go! Det är i princip samma människa!
Efter den anekdoten vill jag styra skeppet mot skådespelerskan Kristen Stewart som spelar tonåringen i den här filmen. Jag har samma problem med henne som med Anna Paquin när det kommer till skådespelartalanger. Jämför bara vilken filmroll som helst med en intervju så märker man att Kristen Stewart (och Anna Paquin, naturligtvis) i princip spelar sig själva. Hela grejen med skådespelare är ju att de ska experimentera med rollen och göra den unik. Där, nu fick jag det sagt också!
Nu vänder jag tillbaka skeppet mot de andra skådespelarna. Med på listan fanns ju också den Oscarsvinnande Forest Whitaker. Ni vet han med det hängande ögat och utstående öronen? Honom kan man se i filmerna ”Platoon” (1986),”The Last King of Scotland” (2006), ”The Experiment” (2010) eller mot Jude Law i ”Repo Men” (2010).
Måste också nämna att skådespelaren Dwight Yoakam också är med. Vet man inte hur han ser ut borde man genast köra en klippa-klistra på google. Hans utseende har nämligen en jag-bor-på-ett-mentalsjukhus-aura över sig, som gör att han oftast ser helt crazy ut.
För att återgå till själva filmen tycker jag faktiskt att den var riktigt bra och bitvis jäkligt spännande! För en gångs skull var det dessutom tjuvarna som gjorde korkade beslut, det jobbet brukar ju vanligtvis filmens ”tjejer” ha. Fast visserligen skulle det vara oerhört märkligt om Jodie Foster skulle ställa upp i en korkad roll.
Som sagt, starka rekommendationer om man är sugen på en bra thriller!
Jag ger den 4/5

Titel: Easy A (2010)
Längd: 92 min
Genre: Romantik/Komedi
Skådespelare: Emma Stone, Penn Badgley, Dan Byrd, Amanda Bynes, Lisa Kudrow, Stanley Tucci, Malcolm McDowell, Cam Gigandet, Thomas Haden Church, Aly Michalka
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Olive är skolans osynliga tjej, till den dagen ett rykte startas om att hon förlorat oskulden. Plötsligt blir hon tjejen med stort T, men allt går inte som väntat och hon märker att en liten lögn fort förvandlas till en stor lögn.


Emma Stone är just nu kändisvärldens stora snackis. Hon är hur duktig som helst trots sin unga ålder och är just nu aktuell med en rad olika filmer, hela tre stycken planeras ha premiär år 2011.
Gillar man henne ska man kasta ett getöga på filmerna ”Superbad” (2007), ”Zombieland” (2009) eller den nya ”Crazy, Stupid, Love.” (2011) som jag känner mig skittaggad inför!
Med på rollistan som den snygga guy-next-door har vi Penn Badgley, som onekligen är mest känd från tv-serien ”Gossip Girl” (2007-) där han spelar Dan.
Regissören Will Gluck är just nu aktuell med komedifilmen ”Friends with Benefits” (2011) där både Justin Timberlake och Mila Kunis från den Oscarsvinnande ”Black Swan” (2010) spelar huvudrollerna, spontant känns den väldigt lik ”No Strings Attached” (2011), men vi får se.
Med på den långa listan med otroligt duktiga skådespelare har vi även Stanley Tucci, Patricia Clarkson, Lisa Kudrow, Dan Byrd o.s.v.
Filmens soundtrack är dessutom hur bra som helst och har redan blivit en favorit i bilen.
Första gången jag såg den här var på SF´s Luciavaka där bl.a. den här hade hemlig premiär, minns att jag även då tyckte att den var skitbra.
Finns inte sådär supermycket att säga om filmen, förutom från att Emma Stone är hur rolig som helst och att filmen är ett måste att se! Riktigt, riktigt underhållande!
Jag ger den en stark 4/5

Titel: Henry’s Crime (2010)
Längd: 108 min
Genre: Drama/Komedi
Skådespelare: Keanu Reeves, Vera Farmiga, James Caan, Judy Greer, Fisher Stevens, Peter Stormare
IMDB-betyg: 6.1/10

Handling:
När den småstadssömniga Henry hamnar i fängelset för ett brott han inte har begått, bestämmer han sig för att faktiskt råna banken som han blev oskyldigt dömd att råna när han kommer ut. Till hjälp får han den f.d. brottslingen Max. Allt förändras däremot när Henry faller pladask för skådespelerskan Julie.


Att bara se trailern räcker gott och väl istället för att sitta och dryga sig igenom hela filmer, så långtråkig och sömnig var den helt enkelt.
Jag är en av de få som faktiskt har en thing för Keanu Reeves, trots all skit han vanligtvis brukar få över sina ”skådespelartalanger” . Det har förmodligen att göra med att jag totalälskar trilogin ”Matrix” (1999-2003) där han spelar huvudpersonen Neo, och även thrillern ”Constantine” (2005) som jag tycker är häftig som tusan.
Kvinnliga huvudrollen spelas av Vera Farmig, en kvinna som är en av mina favoritskådespelerskor. Henne kan man se mot George Clooney i ”Up in the Air” (2009), ”Orphan” (2009), ”The Boy in the Striped Pyjamas” (2008) eller hennes senaste mot Jake Gyllenhaal ”Source Code” (2011).
Med på rollistan har vi även den Oscarsnominerade James Caan, onekligen mest känd från den kultförklarade ”The Godfather” (1972), men man kan även känna igen honom från tv-serien ”Las Vegas” (2003-2008).
Vi får heller inte glömma den alltid lika förtjusande svensken Peter Stormare, som alltid är hur cool som helst i vad han än gör. En klassisk bad-ass.
Regissören är Malcolm Venville, vars utseende påminner om en korsning mellan en uteliggare och en dammråtta under kylskåpet. Han har bara gjort två spelfilmer, var av ”Henry’s Crime” är den senaste. Utöver den har han även gjort den för mig okända ”44 Inch Chest” (2009), men eftersom den här var så dålig är chansen ganska liten att jag faktiskt sätter mig och plöjer igenom hans andra film också. Sorry Malcolm.
För att citera en helt random människa från hemsidan Filmtipset: ”- Ibland så måste man se dåliga filmer för att uppskatta de bra.” Amen broder. Amen! Med de orden avslutar jag den här recensionen med att påminna framtida Jessica att för allt i välden inte se om den här filmen!
Ger den knappa 2/5

Titel: Tangled (2010)
Längd: 100 min
Genre: Familjefilm
Skådespelare (röster): Mandy Moore, Zachary Levi, Donna, Ron Perlman
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
Rapunzel har hela sitt liv varit inlåst i ett högt torn. När småtjuven Flynn av misstag hittar henne, ger de sig ut på en oförglömlig resa.


Som jag har nämnt tidigare då jag såg ”Rio” (2011), så görs det nu för tiden inte de gamla goa animerade filmerna som förr kom på löpande band. Ibland poppar det däremot fram de här riktigt härliga filmerna som man helt enkelt måste älska.
Ena regissören, Nathan Greno, har tidigare varit med och skrivit manus till en riktigt bra animerad familjefilm som heter ”Meet the Robinsons” (2007), medan Byron Howard tidigare regisserat den härliga Disneyfilmen ”Bolt” (2008).
Berättelsen kommer ursprungligen från de tyska Bröderna Grimm. Filmen är däremot lite barnvänligare än den originella folksagan, bl.a. kan jag avslöja att prinsens (som i filmen är utbytt till en småstadstjuv) ögon inte blir utstuckna av törnar.
 Zachary Levi, kanske mer känd från tv-serien ”Chuck” (2007-), lånar ut sin röst till Flynn. Medan den sockersöta men ack så dryga Mandy Moore står för rösten till Rapunzel.
Filmen fick också en Oscarsnominering i år för den fina låten ”-I See the Light”.
För mig är det även sjukt ofattbart varför de inte bara kunde kalla filmen ”Rapunzel” eller någonting liknande, eftersom det faktiskt är hela Rapunzel-berättelsen, i stora delar iallafall.
Efter animerade och tecknade filmer brukar jag ibland bli lite ledsen att inte jag själv bor i en animerad värld med starka färger, folk som ger sig ut i spontansång och där lyckligt slut snarare är en regel än en ett undantag. Kanske inte måste nämna att mys-och gåshudsfaktorn är otroligt hög i den här typen av filmer heller?
Kan erkänna att jag och min kompis under filmens gång bröt ut i både skratt, gråt och sång, de är helt enkelt de bästa recensionerna. Då man verkligen känner något och blir påverkad.
Ser man dessutom filmen i BluRay, lovar jag att det kommer bli en härlig upplevelse utöver det vanliga! För de som vanligtvis gillar Disneyfilmer är ”Tangled” ett måste att se!
Jag är beredd att gå så lång att ge den 5/5

Titel: Se7en (1995)
Längd: 127 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Morgan Freeman, Brad Pitt, Gwyneth Paltrow, Kevin Spacey
IMDB-betyg: 8.7/10

Handling:
Två detektiver jagar en psykopatisk seriemördare som dödar sina offer efter de sju dödssynderna.


Trots att jag såg den här filmen bara häromdagen är jag ändå skitsugen på att se den igen!
Förutom de två Oscarsnomineringarna ligger den även som nummer 27 på topp 250-listan på IMDb, pretty good movie med andra ord!
Regissören David Fincher är en av mina favoriter. Han är helt enkelt grym i det mesta han gör. Några av hans bästa, och mest kända, filmer är; ”Alien 3” (1992), ”Fight Club” (1999), ”Panic Room” (2002), ”Zodiac” (2007), ”The Curious Case of Benjamin Button” (2008) och hans senaste ”The Social Network” (2010). Okej, jag är medveten av att jag just räknade upp i princip alla filmer han gjort, men han är som sagt grym i allt han gör! Dessturom är han just nu aktuell med den amerikanska filmatiseringen av Stieg Larssons bok ”The Girl With the Dragon Tattoo” (2011), som förmodligen också kommer bli hur bra som helst!
Det här var skådespelaren Brad Pitts första film med David Fincher, han visste inte då att de skulle jobba med varandra minst två gånger till i ”Fight Club” (1999) och ”The Curious Case of Benjamin Button” (2008).
Skådespelaren Morgan Freeman är för många en favorit, han vann en Oscars för sin roll i Clint Eastwoods ”Million Dollar Baby” (2004), han har dessutom fått hela fyra andra Oscarsnomineringar och en för bl.a. ”The Shawshank Redemption” (1994). Senaste filmen med Morgan Freeman i rollistan som jag har sett är Christopher Nolans ”Batman Begins” (2005) och ”The Dark Knight” (2008).
Filmen är hur som helst otroligt spännande och ett måste att se! Det är dock lite svårt att gå in på några specifika detaljer eftersom filmen är fruktansvärt svår att inte spoila. Det klias rakt av i fingrarna eftersom jag vill berätta slutet. Nu.
Ger den en stark 4/5

Titel: Take Me Home Tonight (2011)
Längd: 97 min
Genre: Romantik
Skådespelare: Topher Grace, Dan Fogler, Anna Faris, Teresa Palmer, Chris Pratt, Lucy Punch
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
Matt jobbar i en videobutik i gallerian. När en dag hans högskole-förälskelse Tori kommer in, ljuger han om sitt påhittade jobb som bankman. Samma kväll är det en klassåterträff som Matt, hans tvillingsyster och deras bästa vän bestämmer sig för att delta i.


I ärlighetens namn har jag lite svårt att greppa vad filmens karaktärer är tänkt att vara i för ålder, när de i själva verket faktiskt skiljer ungefär 10 år mellan skådespelarna som är tänkt att vara i samma ålder.
Huvudrollen är som klippt och skuren för Topher Grace, som kanske är mer känd under namnet Eric Forman från då han var med i den populära tv-serien ”That ´70s Show” (1998-2006). Hans roll i den här filmen är i princip den samma som när han var med i ”Win a Date with Tad Hamilton!” (2004), vilket naturligtvis är de roller som han passar bäst i.
Den som oavkortat kopplas ihop med komedier är skådespelaren Anna Faris, i den här filmen däremot blev hon väldigt undanskymd och såg inte alls ut som man är van att se henne, vilket för mig blev lite av en besvikelse eftersom jag verkligen hade sett fram emot att få se en av hennes klassiska korkade karaktärer, så som ”The House Bunny” (2008) och självklart när hon spelar Cindy i ”Scary Movie 1-4” (2000-2006).
Den unga Teresa Palmer var också med, en tjej som jag faktiskt tycker är riktigt duktig och som jag hoppas kommer göra många bra filmen in the future. Senast såg jag henne i ”I Am Number Four” (2011).
Den smått överviktiga Dan Fogler spelade bästa vännen Barry. Honom kan man se i både ”Balls of Fury” (2007), ”Fanboys” (2008) och som röst i ”Kung Fu Panda” (2008).
Regissören Michael Dowse måste ha världens tråkigaste IMDb-bild, och av att döma av hans filmlista ser de i ärlighetens namn ganska B-iga ut. ”Take Me Gome Tonight” vågar jag nästan påstå är hans hittills bästa film.
Som jag nämnde tidigare störde det mig lite att det var lite svårt att snappa upp vilken ålder de var i och framför allt vilket år filmen skulle föreställa, men skådespelarna gjorde ett bra jobb och det grymma soundtracket får mer än godkänt.
Ger den en stark 3/5

Titel: Vanishing on 7th Street (2010)
Längd: 92 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Hayden Christensen, Thandie Newton, John Leguizamo, Jacob Latimore, Taylor Groothuis
IMDB-betyg: 4.9/10

Handling:
Plötsligt blir allt mörkt och när ett fåtal människor vaknar och upptäcker att det enda som är kvar av resterande människor är högar med kläder, måste de sista överlevarna kämpa för att undkomma skuggorna som lurar i mörkret.


När jag kikar omkring i den stora cybervärlden kan jag inte låta bli att se hur otroligt mycket skit den här filmen har fått, till viss del förtjänt naturligtvis, men SÅ dåligt tycker jag ändå inte att den var.
Regissören är Brad Anderson, mannen bakom den otroligt obehagliga filmen ”The Machinist” (2004), som i ärlighetens namn nästan fick mig att fullständigt skita ner mig själv första gången jag såg den.
Hayden Christensen gjorde huvudrollen, han blev mer eller mindre känd när han fick rollen i de nyare Star Wars-filmerna som Anakin Skywalker. Han har även varit med i de helt okej ”Awake” (2007) och ”Jumper” (2008). I ärlighetens namn är han faktiskt inte en särskilt duktig skådespelare, rent utav ganska överskattad ibland.
Den kvinnliga rollen gjordes av Thandie Newton, som man bara måste älska helt enkelt. Hon ser så jäkla snäll ut att det borde vara förbjudet. Själv såg jag henne senast i ”2012” (2009), men hon har dessutom varit med i ”Crash” (2004) och några avsnitt ur ”ER” (1994-2009).
Korta killar är inte min grej, John Leguizamo är mitt undantag. Honom fick jag för första gången upp ögonen för när jag tittade på serien ”The Kill Point” (2007) som handlar om ett bankrån och John Leguizamo spelade veteranledaren Mr.Wolf. Men eftersom han är ganska duktig på att göra till sin röst har han haft rollen som Sid i de animerade ”Ace Age” (2002), ”Ace Age 2” (2006), ”Ace Age 3” (2009) och snart också ”Ace Age 4” (2012).
Filmen är egentligen så långt ifrån bästa skräckfilm man kan komma, men jag tycker ändå att filmens idé känns faktiskt ganska originell, och bara tanken på att vakna upp en morgon och att det ligger massa klädesplagg överallt får det att rysas i hela kroppen. Däremot var det ändå någonting som fick mig att skratta åt de ibland dumma replikerna och de faktiskt ganska töntiga ”skuggorna”.
Den förtjänar ändå en svag 3/5, tack vare tanken på att vakna upp ensam på jorden

Titel: Midnight in the Garden of Good and Evil (1997)
Längd: 155 min
Genre: Drama
Skådespelare: John Cusack, Kevin Spacey, Irma P.Hall, Jude Law, Alison Eastwood, Lady Chablis, Michael Rosenbaum
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
Journalisten John får i uppdrag att skriva om en makalös fest som hålls varje år hemma hos den antikhandlande miljonären Jim. Snart händer det plötsligt ett mord och John tvingas stanna kvar och följa rättegången.



Bli inte skrämd över filmens otroligt långa längd, den lyckas ändå på något konstigt sätt hålla sig intressant under 155 minuter.
Regissören är ingen mindre än Clint Eastwood, eller som han i folkmun också kallas ”Clintan”. Med fyra Oscars i bagaget borde karln veta vad han sysslar med. När hans bäst-före-datum har gått ut och han ligger på sin dödsbädd kommer han nog tänka ”-Fan, jag har verkligen lyckats i mitt liv”, för det är just det han har när han både är fruktansvärt duktig- och framför kameran. ”Dirty Harry” (1971) är väl kanske något av hans mest kända roll, men han har dessutom spelat huvudrollen och regisserat ”Million Dollar Baby” (2004) och hans senaste ”Gran Torino” (2008).
John Cusack spelar här filmens journalist och med det också filmens huvudroll. Han är så otroligt charmig att det rakt av är ganska svårt att inte älska honom, jag vet i alla fall att jag gör det. Honom såg jag senast i jorden-går-under-rullen ”2012” (2009) och skräckisen ”1408” (2007). Av en händelse spelar faktiskt John Cusack författare/journalist i alla de nyss nämnda filmerna, coincidence?
Den tvåfaldigt Oscarsvinnande Kevin Spacey spelar här den snuskigt rika miljonären. Spacey är en otroligt duktig skådespelare som lyckas i allt han sätter manken till. Honom kan man se i superdramat och min bästa väns favoritfilm ”American Beauty” (1999), samt thrillern ”The Usual Suspects ”(1994). Jag såg honom även senast i den grymma ”K-PAX” (2001) där han spelar mot Jeff Bridges.
Filmens höjdpunkt var utan tvekan transvestiten Lady Chablis som spelade Chablis ”Frank” Deveau, som drog den kaxigaste repliken någonsin ”-Yes, I am a bitch, and proud of it, honey” medan han/hon höjde på ögonbrynet och snappade lite sådär överlägset med fingrarna.
Trots de redan nämna skådespelarna får jag inte glömma att en mycket ung och slank Jude Law också var med, samt Clint Eastwoods dotter Alison Eastwood, som faktiskt varit med i riktigt många av sin fars filmer.
Ryktet säger också att John Cusack och Alison Eastwood inte bara var tillsammans i filmen, utan också dejtade IRL.
Trots att den faktiskt var otroligt lång blev den som sagt inte tråkig, fast den var ju visserligen ingen nagelbitare heller. Nu när jag tänker efter var den kanske en av 90-talets bästa filmer, dock inte Clint Eastwoods bästa.
Jag ger den 4/5

Titel: Antichrist (2009)
Längd: 108 min
Genre: Thriller/Drama
Skådespelare: Charlotte Gainsbourg, Willem Dafoe
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Efter att ha förlorat deras enda son, reser paret till deras stuga i skogen för att ta itu med frugans depression och deras äktenskap.

Efter att ha sett ”Melancholia” (2011) på bio, bestämde jag mig för att se den här lilla rackarn en gång till för att få den rätta känslan om regissören och manusförfattaren Lars Von Trier.
Det är ganska ovanligt att bara har med två skådespelare i en film, att de dessutom aldrig avslöjar deras namn utan istället kallas ”he” och ”she”, gör det hela ännu ovanligare.
Regissören och manusförfattaren Lars Von Trier är, som jag nämnt förut, lite småkonstig. Just nu är han väldigt aktuell med hans nya ”Melancholia” (2011) som i skrivande stund går på bio, och som jag såg för ungefär en vecka sedan. Om vi ska jämföra vissa likheter mellan ”Melancholia” och ”Antichrist” så kan jag spontant komma på några saker: Broar, slowmotion, svart/vitt, djur, hagel, klassisk musik, uppdelningar och givetvis massor med naket.
Skådespelaren Charlotte Gainsbourg blev mer eller mindre upptäckt efter att den här filmen var med i Cannes. Kan också tillägga att hon spelar en av huvudrollerna i ”Melancholia”.
Den manliga rollen spelades av Williem Dafoe, som har ett otroligt speciellt utseende. Han är hela tvåfaldigt Oscarsnominerad för bl.a. ”Shadow of the Vampire” (2000) och ”Platoon” (1986), men har dessutom spelat bad-guy i ”Spider-Man” (2002). De båda skådespelarna var nakna flera gånger under filmens gång och inte bara ”åååh, en bringa och ett bröst kikar fram”, utan the whole package syntes gott och väl i flera scener. Det, och några blodiga scener, räknas nog till barnförbjudet. Därför känns det spontant inte som att filmen passar till en lördagskväll med familjen.
Trots att filmen är jävligt konstig så flåsas det Lars Von Trier ur den, och det är absolut ett måste att se om man vill bli lite freakt out/överväldigad!
Ger den 4/5

Titel: The Collector (2009)
Längd: 90 min
Genre: Skräck/Thriller
Skådespelare: Josh Stewart, Andrea Roth, Michael Reilly Burke, Juan Fernánderz, Karley Scott Collins, Madeline Zima, Alex Feldman
IMDB-betyg: 6.2/10

Handling:
Arkin jobbar som hantverkare åt den rika familjen Chase. När de åker iväg på semester planerar han att stjäla en mycket värdefull diamant som de har i ett kassaskåp bakom spegeln i sovrummet. Men mitt i natten när han kommit dit upptäcker han att en annan brottsling redan är där.

Det kanske låter som en klassisk thriller… men lägg då till massor av tortyrfällor och floder av blod.
Manusförfattaren bakom ”Saw 4-7” (2007-2010) Marcus Dunstan står som regissör till den här skräckrullen, som faktiskt är hans första egna film. Tortyr är ju minst sagt hans stora passion (kul kille) och han sattsar helhjärtat på en massa smarta tortyrmojänger som kikar fram titt som tätt genom filmens gång.
Huvudrollen aka #1 inbrottstjuven spelas av Josh Stewart, en man med ett väldigt speciellt utseende, han ser nästan lite drogad ut på ögonen. Hur som helst så är han helt klart underskattad, och jag hoppas på fler roller från honom i framtiden! Personligen blev jag förälskad i honom när jag följde serien ”No Ordinary Family” (2010-) då han spelade Joshua, men han har dessutom varit med i ”Law Abiding Citizen” (2009). Som sagt, hoppas på mer från honom in the future.
Madeline Zima är ett namn som de flesta kanske inte känner igen, men hon har varit med i ganska många serier.  Där i listan har vi den kända komediserien ”The Nanny” (1993-1999) där hon som ung spelade ett av barnen, några avsnitt av ”Heroes” (2006-2010) och sist men inte minst ungefär en säsong av ”Californication” (2007-).
Filmen har självklart lite Saw-känsla över sig med alla tortyrvapen, men det är just det krutet ligger på, som istället kanske borde läggas på resterande manus. Jag känner att hela historien möjligtvis inte var 100% genomtänkt då han framförde idén, liksom – Vad fick mördaren ut av att ”samla” på olika människor och sedan lägga dom i små boxar hos andra människor? No one knows verkar det som.
Men jag tycker ändå att det absolut är en helt okej skräckfilm, och eftersom det inte är en lugn stund med alla små redskap han har, gör det inte speciellt mycket att storyn inte är den mest genomtänka eller realistiska!
Regissören Marcus Dunstan håller dessutom på att utforma ”The Collection” (2011?), som helt enkelt ska föreställa en uppföljare till ”The Collector” (2009). Med, håll i hatten, ännu en gång Josh Stewart som huvudrollen. Yes, hatar när de plötsligt byter ut huvudpersonen. Framtida Jessica borde med andra ord hålla ögonen öppna inför den nya ”The Collection” som förhoppningsvis snart är på gång!
Ger filmen en lagom stark 3/5

Titel: In Her Skin (2009)
Längd: 104 min
Genre: Thriller/Drama
Skådespelare: Guy Pearce, Ruth Bradley, Sam Neill, Miranda Otto, Rebecca Bibney, Kate Bell
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
Den unga Rachel försvinner spårlöst, samtidigt får vi följa den deprimerande Caroline.


Ja, jag vet att handlingen låter skitmesig, men det är svårt att inte berätta för mycket utan att spoila hela filmen.
Det är Simone North som ligger bakom manuset och som står bakom kameran, och det här är hennes första spelfilm, någonsin. Tidigare har hon pysslat med lite olika serier och dylikt.
Guy Pearce är utan tvekan filmens kändis, däremot är han inte med sådär supermycket. Hans mest kända roll, enligt mig, är hans medverkan i Christopher Nolans tvåfaldigt Oscarsnominerade ”Momento” (2000). Sam Neill är också en karl som många borde känna igen, mest för hans roll i ”Jurassic Park” (1993) och ”Jurassic Park III” (2003), men jag såg honom senast i mini-serien ”The Triangle” (2005) och det otroligt vackra dramat ”The Piano” (1993).
Ruth Bradley drog utan tvekan det tyngsta strået till stacken, och i detta fall till filmen, som hennes roll som den deprimerande och smått vansinniga Caroline. När filmen var slut hade jag faktiskt lite obehagskänslor gentemot hennes karaktär.
Det sägs att filmen är baserad på en ”TRUE STORY” vilket gör det hela intressantare, däremot var det någonting som inte gick ända hem. Tycker ändå att filmen var helt okej, med helt okej skådespelarinsatser i överlag.
Jag ger filmen 3/5

Titel: Melancholia (2011)
Längd: 136 min
Genre: Drama/Sci-Fi
Skådespelare: Kristen Dunst, Charlotte Gainsbourg, Keifer Sutherland, John Hurt, Alexander Skarskård, Stellan Skarskård, Charlotte Rampling, Bradly Corbet
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
När en planet är på väg att träffa jorden firar Justine och Michael sitt bröllop hemma hos Justines syster Claire i deras stora lyxhus.


I biosalongen var vi sammanlagt sex stycken personer, två tonårstjejer bakom oss och två lite äldre framför oss. Tjejerna bakom oss satt oavbrutet och diskuterade kläder, killar, smink och fester, sekunden då lamporna tändes och filmen var slut reste de sig upp och utbrast ”Fy, vilken värdelös film!”. Jag tar för givet att de inte hade någon aning om vad det var för film de betalade 100kr för att se och att de framförallt inte hade någon aning om vad regissören Lars Von Trier brukar göra för sorts filmer.
Det här är en typisk Cannes-film, den är djup, lite svårförstådd och ganska deprimerande och mörk. Regissören Lars Von Trier är en mycket underlig man, förutom från att han brukar skapa ganska konstiga filmer har han också citerats i olika tidningar där han ska ha sagt ”Jag förstår Hitler”, och vad jag har förstått ska han också vara ganska svår att intervjua. Förutom från att han blev Oscarsnominerad för ”Dancer in the Dark” (2000), har också hans ”Antichrist” (2009) blivit otroligt omdiskuterad, den sistnämna såg jag när den kom ut men jag bestämde mig för att se den igen eftersom jag nästan helt glömt bort den. Eller, glömt bort och glömt bort, den är nästan helt omöjlig att få bort ut hjärnan, men jag ville minnas alla de där små detaljerna som regissörer ibland använder. De likheter jag märkt än så länge är att han verkar gilla hagel, slowmotion, naket, djur, svart/vitt, klassisk musik, uppdelningar (typ kapitel)…det är de likheterna jag märkt att han både använder i ”Antichrist” (2009) och i ”Melancholia” (2011).
En av filmens huvudroller spelades av Kristen Dunst, som jag alltid haft lite problem med sedan hon spelade Mary Jane i ”Spider-Man” (2002), ”Spider-Man 2” (2004) och ”Spider-Man 3” (2007), men som jag av någon konstig anledning börjar gilla allt mer och mer.
Den andra kvinnliga huvudrollen är Charlotte Gainsbourg, aka Lars Von Triers-älsklingsskådespelare, hennes breakthrough gjordes ju nämligen i ”Anichrist” (2009) där hon vid ett flertal tillfället sprang omkring naken. Hon är hur som helst riktigt, riktigt duktig!
Med på listan av skådespelare fanns också Alexander och Stellan Skarskård och Keifer Sutherland.
Om jag ska vara fullkomligt ärligt kan jag erkänna att jag inte riktigt förstod filmen, eller jag förstod rent praktiskt vad som hände men inte varför. Vill inte avslöja för mycket, men det finns några lösa trådar som man nu i efterhand sitter och spekulerar över, vilket är lite halva nöjet.
Filmen tycker jag hur som helst absolut var värd att se. Det fanns ett gäng supersnygga scener med vacker natur, härlig musik och ändå någonting dystert över alltsammans.
Jag ger den 4/5

Titel: Penelope (2006)
Längd: 104 min
Genre: Romantik/Komedi
Skådespelare: Christina Ricci, James McAvoy, Richard W.Grant, Catherine O’Hara, Simon Woods, Reese Witherspoon, Peter Dinklage
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
När Penelope föddes lades en förbannelse över henne som gjorde hennes näsa till en grisnäsa, förbannelsen kan bara bli bruten när hon hittar den äkta kärleken som ”kommer att älska henne troget”.


Huvudrollen Christina Riccis namn har jag stött på några gånger tidigare, däremot har jag aldrig vetat exakt vem det är, från och med nu.
James McAvoy har jag sedan han spelade Mr.Tumnus i ”The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe” (2005) haft en liten crush på. Den har däremot inte försvunnit då han på senare tid varit med i ”Atonement” (2007) mot vackra Keira Knightley, han har även varit med i den nya ”X-Men: First Class” (2011).
Filmens stora skräll var utan tvekan de lite ”större” kändisarna som medverkade på ett hörn.
Vi fick bland annat skymta Russell Brand ”Arthur” (2011), Reese Witherspoon ”How Do You Know” (2010) ”Water for Elephants” (2011) och Nick Frost ”Paul” (2011), som av någon jäkligt konstig anledning valde att vara med på några repliker.
Om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt om jag gillar filmen, eller faktiskt hatar den. Okej, hatar är väl kanske att ta i, men i alla fall ogilla. Det kändes som att de ville trycka in så mycket som det bara var möjligt i filmen, vilket jag tycker är lite irriterande och ibland ganska virrigt. Däremot var sensmoralen tydlig och klar: Det är insidan som räknas, och, älska dig själv precis som du är.
Den får inte mer än 3/5

Titel: I Spit on Your Grave (2010)
Längd: 108 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Sarah Butler, Jeff Branson, Daniel Franzese, Chad Lindberg, Andrew Howard
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
När författaren Jennifer reser iväg till en ödslig stuga för att skriva sin bok, får hon besök av byns slödder som våldtar och sedan lämnar henne för att dö. Men Jennifer dör inte, utan har bara ett mål: att hämnas.

Detta är en klassisk rape-and-revenge-film! Klassisk!
Kanske borde börja med att skriva att det här faktiskt är en remake av den gamla ”I Spit on Your Grave/Day of the Women” (1978). Eftersom jag inte har sett originalet kan jag inte riktigt uttala mig om den nya är bättre eller sämre, men rent spontant efter att ha tittat på trailern skulle jag säga att den nya verkar grövre och mörkare på något sett.
Regissören är Steven R.Monroe, en man som jag tidigare varken hört talas om eller sett några av hans filmer.
Huvudrollen görs av Sarah Butler som jag inte heller har någon koll på sedan tidigare. Jag skulle inte säga att hon var dålig, men inte heller att jag gillar henne. En helt okej skådespelare med andra ord.
Jeff Branson spelade en utav bondlurkarna, honom kan man kanske känna igen från serien ”All My Children” (1970-) där han på senare år har spelat Jonathan Lavery. Världen är ganska liten ändå, fram till idag visste jag inte ens vad ”All My Children” var för något eller hur otroligt stor den serien var i USA, som sagt fram till idag då jag av en händelse råkade se en glimt av Oprah på tvn och hon hade ett specialavsnitt där de diskuterade de populäraste såpoperorna.
Andrew Howard var också med på listan, han har det där klassiska äckliga utseendet som gör att han ser riktigt ond ut. Senast jag såg honom var i ”Limitless” (2011) där han faktiskt också spelade badguy, nämligen en knarklangare som inte var särskilt trevlig.
Filmens mind-fuck var utan tvekan skådespelaren Daniel Franzese som spelade en av våldtäcksmännen, han kopplar jag nämligen oavkortat ihop med hans mesiga karaktär i ”Mean Girls” (2004). Så därför tog det ett tag att fokusera bort emo-stämpeln han hade i den filmen.
Det bästa var ju också att vi för en gång skull hyrde den på en mack här i närheten, men att vi glömde lämna tillbaka den på två dagar.
Filmen var faktiskt ganska bra, ingenting man skulle se med familjen kanske, men ändå en välgjord skräckfilm som bitvis blev ganska obehaglig att titta på.
Jag skulle varna de känsliga eftersom det förekommer extrem våld, faktiskt mer än vad jag trodde, men ingenting man inte kan klara av.
Ger den 3/5

Titel: Bridesmaids (2011)
Längd: 125 min
Genre: Romantik/Komedi
Skådespelare: Kristen Wiig, Maya Rudolph, Wendi McLendon-Covey, Ellie Kemper, Melissa McCarthy, Rose Byrne, Chris O’Dowd
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Vi får möta Annie. En kvinna utan drömjobbet, drömboendet eller drömmannen. När hennes bästa vän Lillian ska gifta sig får hon äran att vara en av brudtärnorna till bröllopet och allt vad det innebär.


Har bara en sak att säga om den här filmen: Hysteriskt jävla rolig!
Man kanske tror att den bara tilltalar kvinnor, men i biosalongen var det minst lika många grabbar som garvade tills de grät, som tjejer.
Filmen är gjord av Paul Freig, en man som faktiskt ser jäkligt tråkig ut på bild, men som förmodligen lär ha humor eftersom han gör ett sånt pass bra jobb med den här filmen. Han har tidigare inte gjort speciellt mycket, utan har istället hoppat in och regisserat några avsnitt ur olika serier och han brukar dessutom spela några småroller i diverse filmer. En film som han däremot har gjort är ”I Am David” (2003) som faktiskt verkar ganska bra.
Huvudrollen i ”Bridesmaids” görs av den otroligt underbara Kristen Wiig som jag senast såg i komedin ”Paul” (2011). Den kvinnan är verkligen hur rolig som helst och hon har det där lilla bortkomna utseendet som gör det hela ännu roligare. Ett typiskt ord att beskriva henne med är: Hilarious! Kan också informera att Kristen Wiig är en av de två som står bakom filmmanuset, den andra heter Annie Mumolo som faktiskt var med i en scen tillsammans med Kristen Wiig (hon spelade den hispiga flygpassageraren som trodde att planet skulle störta).
En annan som jag också alltid tycker är duktig är Melissa McCarthy, hon är så himla söt att det nästan är omöjligt att inte älska henne. Personligen känner jag mest igen henne från serien ”Samantha Who?” (2007-2009) mot Christina Applegate, men hon är även med i den populära serien ”Gilmore Girls” (2000-2007) där hon spelar Sookie.
Rose Byrne spelade här Helen, brudtärnan som var rik, snygg och framgångsrik. Hon är enligt mig en mycket underskattad skådespelerska som jag hoppas är på väg upp. Henne såg jag senast i skräckfilmen ”Insidious” (2011), ”X-Men: First Class” (2011) och ”Sunshine” (2007). Hon är faktiskt lite lik Natalie Portman nu när jag tänker efter!
Skådespelare Jill Clayburgh hade inte särskilt stor roll, däremot var den hennes sista eftersom hon dog i november 2010. Henne såg jag även senast i ”Love and Other Drugs” (2010).
I trailern och på affischerna skryts det om att ”från producenten av Superbad, Knocked Up, The 40-Year-Old Virgin”, det tycker jag är lite besynnerligt eftersom producenten ofta inte deltar i filminspelningen, utan istället tar han om budgeten, lokaler och utrustning osv. Fast det är ju onekligen bra PR.
Hur som helst tycker jag att filmen är helt och hållet underbar. Lite av en kvinnlig ”The Hangover” (2009), fast roligare.
Förmodligen tio-topp-bästa komedifilmer jag någonsin har sett. Hade allvarligt ont i mungiporna när vi vandrade ut från biosalongen, hade nämligen suttit och lett/dögarvat oavbrutet under 125 min. Ger den varma rekommendationer!
Den får en klockren 5/5

Titel: Insidious (2010)
Längd: 103 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Patrick Wilson, Rose Byrne, Lin Shaye, Barbara Hershey, Leigh Whannell, Ty Simpkins, Andrew Astor, Angus Sampson
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
Efter att en familj flyttar in i ett nytt hus hamnar en av deras söner i koma och de börjar se konstiga saker i huset. När de flyttar ännu en gång fortsätter hemska saker att hända och de blir tvungna att kalla på ett medium.

Skräck är verkligen en av mina favoritgenrer. När jag var liten blev jag otroligt rädd och kunde inte sova på flera veckor, men nu när jag är äldre tycker jag att det är skitkul när pulsen går upp och man tvingas se på blod, spöken och massmördare.
”Saw” (2004-2010) är några av mina absoluta favoritfilmer i skräckgenren, eller i alla fall de tre första. Skaparna bakom ”Insidiouse” är faktiskt grabbarna grus som ligger bakom en rad härlig skräck och thrillerfilmer där bl.a. ”Saw” (2004), ”Saw II” (2005), ”Saw III” (2006), ”Dead Silence” (2007) och ”Death Sentence” (2007) är inräknade.
Egentligen är det nog den unga James Wan som drar det största strået till stacken, med hans kompanjon/sidekick Leight Whannel, där den sistnämna har en tendens att spela en roll i sina filmer.
Det är också värt att nämna att Oren Peli, skaparen bakom succéfilmerna ”Paranormal Activity” (2007) och ”Paranormal Activity 2” (2010), står som producent för filmen.
Förutom att framsidan är kind of missledande, typ, tycker jag faktiskt att den här filmen var riktigt spännande och bitvis jäkligt obehaglig. Skräckkungarna, James Wan och Leight Whannel, vet exakt vilka knappar de ska trycka på för att göra det så läskigt som möjligt. De kör all-in med pop-up effekterna, triggande musik och klyschiga rökscener.
Jag älskar att det har tänkt på oss gamla fans, som de har hyllat med att medvetet sätta in en ritad SAW-dockan i bakgrunden av en scen. Kul!
I huvudrollen har vi mitt gamla hatobjekt (som jag nu börjar gilla) Patrick Wilson; ”The Switch” (2010), ”The A-Team” (2010), ”Tha Phantom of the Opera” (2004), ”Watchmen” (2009) och ”Hard Candy” (2005). Vi har även den tvåfaldigt Golden Blobes-nominerade Rose Byrne som jag nyligen sett i ”Sunshine” (2007) mot Cillian Murphy. Vi har även Barbara Hershey som jag senast såg i den Oscarsvinnande ”Black Swan” (2010).
Även fast det ibland kunde bli lite töntigt, är det här ändå en film som jag absolut vill rekommendera!
Ger den 4/5

Titel: Taxi Driver (1976)
Längd: 113 min
Genre: Thriller/Drama
Skådespelare: De Niro, Jodie Foster, Harvey Keitel, Cybill Shepherd
IMDB-betyg: 8.5/10 Robert

Handling:
Travis Bickle är taxichauffören som driver omkring på vägarna i New York. Han lider av sömnlöshet efter sina år i Vietnamn och spenderar både dagarna och nätterna helt klarvaken, vilket gör honom till en enstöring.
Han blir äcklad över hur förfallet allt har blivit och bestämmer sig för att städa upp, och först genom att rädda den unga tonårsprostituerade Iris bort från de skitiga gatorna.

Ingen kan väl ha missat att den här rullen är fullständigt kultförklarad?
 På 70-talet var den här typen av våld i filmer ganska ovanligt, för mig som sitter här 2011 kan jag lugnt påstå att jag sett värre, blodigare och våldsammare filmer genom mina år som filmfantast. Däremot kan jag förstå att det kan ha blivigt ganska mycket för de under 70-talet.
Filmen är skapad av ingen mindre än den Oscarsvinnande Martin Scorsese, som faktiskt också är med i en scen i filmen. Den kändaste han har gjort måste nog vara ”Goodfellas” (1990) där Robert De Niro ännu en gång är med, tillsammans med bl.a. Ray Liotta och Joe Pesci. Han har även gjort de lite nyare filmerna ”The Aviator” (2004), ”The Departed” (2006) och ”Shutter Island” (2010), där en av Martin Scorseses lilla favvounge Leonardo DiCaprio är med i alla!
Den otroligt duktiga huvudrollen spelades av den tvåfaldigt Oscarsvinnande Robert De Niro, som i sina yngre dagar hade sina glory days när Martin Scorseses ”Casino” (1995) och den redan nämna ”Goodfellas” (1990) fick premiär. Han är även känd som Jake La Motta från ”Raging Bull/Tjuren från Bronx” (1980) och från ”The Godfather: Part 2” (1974) där han spelade Vito Corleone. Trots att han var bättre förr är han ändå sylvass i sina roller och en riktig trofé att ha med bland listan av skådespelare. Senast såg jag honom dock mot Bradley Cooper i ”Limitless” (2011).
Jodie Foster däremot, är en kvinna som är hur duktig som helst vare sig hon är 14 år eller 49. Med två Oscars i bagaget är hon bl.a. känd från ”The Silence of the Lambs” (1991), ”Contact” (1997) och ”Panic Room” (2002). Själv såg jag henne senast i ”The Little Girl Who Lives Down the Lane” (1976).
Det roligaste med den här filmen var helt klart att Harvey Keitel spelade en halvsnuskig pimp åt prostituerade, honom såg jag nämligen senast i ”The Piano” (1993) där han var charmtrollet/romantikern himself.
Jag älskade filmens soundtrack, eller rättare sagt det saxofonliknande jazz-stycket som upprepade sig under hela filmens gång. Trots att filmen kunde vara ganska långsam och seg tyckte jag ändå att det bidrog till den rätta känslan!
Den här smutsiga, ärliga och Oscarsnominerade filmen är ett måste att se och får inte missas!
Jag ger den 4/5

Titel: Elephant White (2011)
Längd: 91 min
Genre: Action/thriller
Skådespelare: Djimon Hounsou, Kevin Bacon, Jurantanin Pitakporntrakul
IMDB-betyg: 5.1/10

Handling:
I Bankok befinner sig yrkesmördaren Curtie som har blivit hyrd av en affärsman till att mörda några män som har knarkat ner hans dotter. Samtidigt dras han in i sexhandeln och träffar på den märkliga flickan Mae.

Värdelös film! Verkligen!
Huvudrollen görs av Djimon Hounsou, en man enligt mig som är otroligt mycket bättre än den här filmen! Han har tidigare blivit nominerad till två Oscars, och man kan se honom i bl.a. ”Gladiator” (2000) och ”Blood Diamon” (2006). Själv såg jag honom senast i den halvdåliga romantiska komedin ”Beauty Shop” (2005).
Kevin Bacon har också en roll. Honom såg jag senast i biofilmen ”X-Men: First Class” (2011) och ”Beauty Shop” (2005). Man kan även se honom i den grymma ”Hollow Man” (2000) och den snart aktuella ”Crazy, Stupid, Love.” (2011) som jag tror kommer vara hur bra som helst!!
Jag förstår verkligen inte vad som gick igenom regissören Prachya Pinkaews huvud då han släppte den här filmen. Tänkte han ”Fan, den här rullen blev verkligen urkass! Äsch, jag hoppas ingen lägger märke till den!”? Den är i alla fall pinsamt dålig och man som åskådare förtjänar ett pris som inte stänger av efter första 15 minuterarna! Det som räddar filmen lite är att Djimon Hounsou verkligen är skapt för att vara svettig, bära öppna skjortor, ha en tandpetare i munnen och springa omkring med tunga gevär. Det, och att det fanns några fräna action-scener, utan dem skulle filmen som sagt suga mer (om det ens var möjligt)!
Den får knappt 2/5, knappt!

Titel: Trust (2010)
Längd: 106 min
Genre: Drama
Skådespelare: Liana Liberato, Clive Owen, Catherine Keener, Jason Clarke, Chris Henry Coffey, Ciola Davis, Spencer Curnutt, Noah Emmerich
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Den fjortonåriga Annie sitter ofta ute på internet och chattar med likasinnade. Det är speciellt en kille hon faller för, Charlie. När hennes föräldrar inte är hemma bestämmer hon sig för att träffa honom, däremot är Charlie inte den han utser sig för att vara.

Trots att den var ganska jobbig att titta på så var den ändå en oerhört viktig film!
Som huvudrollen spelar den unga Liana Liberato. Hon är för mig tidigare helt okänd, men trots sin ringa ålder var hon väldigt duktig!
Den Oscarsnominerade, och väldigt stiliga, Clive Owen står också med på rollistan. Honom kan man se i bl.a. ”Children of Men” (2006), ”The Bourne Identity” (2002) och ”Inside Man” (2006) mot Jodie Foster och Denzel Washington.
Den också Oscarsnominerade Cartherine Keener var även med, själv är jag van att se henne i komedier så som ”The 40 Year Old Virgin” (2005), men hon har också varit med i den grymma ”Being John Malkovich” (1999).
Och nu till det stora dragplåstret, filmens regissör….trummvivel…David Schwimmer! Han är, utom någon som helst tvekan, mest känd som Ross i den populära tv-serien ”Friends” (1994-2004) som nästan går oavbrutet på tv4. Han har också lånat ut sin röst i de tre ”Madagaskar” (2005-2012)-filmerna. Det jag tycker är så fascinerande är hur han lyckas producera fram den här typen av seriösa filmer, trots att han nästan enbart gjort komedier. Däremot är han sjukt duktig på det han gör, till och med bättre bakom kameran än framför. Så jag hoppas att han fortsätter!
Dagens ungdomar växer upp med internet, lever med internet och uppfostras till viss del av internet, därför är den här typen av film så fruktansvärt viktig för både föräldrar och tonåringar, som kan se hur fel det kan bli om man inte är försiktig. Rekommenderas!
Jag ger den 4/5

Titel: Arthur (2011)
Längd: 110 min
Genre: Komedi/Romantik
Skådespelare: Russell Brand, Helen Mirren, Jennifer Garner, Greta Gerwig, Geraldine James
IMDB-betyg: 5.6/10

Handling:
Arthur är en smått barnslig och fruktansvärt bortskämd man som helt och hållet lever av sina föräldrars förmögenheter. Han krockar bilar, ligger runt, festar och spenderar onödiga pengar, tills den dagen hans mamma får nog och ger honom ett ultimatum: Gift dig med Susan, mammans lömska högra hand, eller bli av med alla pengar. Däremot får han upp ögonen för Naomi, en alldaglig tjej som hans föräldrar inte gillar.

Det stora skrället tycker jag är att den tidigare Oscarsvinnande Helen Mirren från ”The Queen” (2006) är med i den här typen av filmer. Hon spelade Arturs, eller Russell Brands, betjänt och har en hel del kloka ord i bagaget.
De som tidigare sett Russell Brand vet ungefär vilka typer av filmer han brukar göra, eller i alla fall hans otroligt härliga dialekt som aldrig slår fel. Han passar dessutom perfekt som den barnsliga Arthur.
Jennifer Garner är en kvinna som jag vet många kan störa sig på, själv har jag inga större problem med henne.  De flesta känner nog igen henne från den romantiska komedin ”13 going on 30” (2004), men hon har också varit med i den galet dåliga ”Daredevil” (2003) och tv-serien ”Alias” (2001-2006) där hon spelar Sydney Bristow/Anna Espinosa.
Greta Gerwig spelade här den alldagliga reseledaren Naomi, fast än jag tidigare bara sett henne i ”No Strings Attached” (2011) måste jag säga att jag faktiskt gillar henne.
Regissören Jason Winer är för mig inte känd sedan tidigare, däremot har han gjort 21 avsnitt av tv-serien ”Modern Family” (2009-2010).
Filmen är väldigt neutral och är varken jättebra eller skitdålig. Däremot skulle jag inte ha några större protester av att se den igen.
Ger den en stabil 3/5

Titel: Uptown Girls (2003)
Längd: 92 min
Genre: Romantik
Skådespelare: Dakota Fanning, Brittany Murphy, Donald Faison, Jesse Spencer, Marley Shelton
IMDB-betyg: 5.7/10

Handling:
Molly har levt på sin döda rockpappas pengar hela livet. En dag tar de däremot slut och hon tvingas jobba som barnsköterska till den unga Lorraine. Trots att Lorraine bara är åtta år beter hon sig som en vuxen vilket Molly bestämmer sig för att ändra på.

Den här filmen gick på tvn för ett tag sedan och trots att jag missade lite i början var det inte ett dugg svårt att hänga med i handlingen.
Barnskådespelare är oftast inte min grej, däremot har alltid Dakota Fanning varit lite av en personlig favorit. Brittany Murphy har också alltid varit en favorit i mina ögon just eftersom hon alltid ser så glad och härlig ut. Tragiskt nog dog hon för några år sedan, i december 2009. Tidigare har jag sett de flesta av hennes filmer, men på senare tid bara den underbara ”Clueless” (1995).
På tal om ”Clueless” har vi ännu en skådespelare därifrån på listan, nämligen ”Scrubs” (2001-)-stjärnan Donald Faison. Honom såg jag också senast i den extremt värdelösa sci-fi rullen ”Skyline” (2010).
Regissören Boaz Yakin har tidigare varit med och gjort bl.a. ”Prince of Persia” (2010) och ”Remember the Titans” (2000).
Trots att filmen är ganska intetsägande tycker jag ändå att den är ganska fin!
Ger den en svag 3/5

Titel: The Boy in the Striped Pyjamas (2008)
Längd: 94 min
Genre: Drama
Skådespelare: Asa Butterfield, Vera Farmiga, David Thewlis, Rubert Friend, Jack Scanlon
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
Under andra världskriget flyttar den tyska befälhavaren över ett koncentrationslägers familj. Den åtta åriga Bruno saknar sina lekkamrater och bestämmer sig därför att gå på en liten upptäcktsfärd, även fast han inte får. Då träffar han den jämnåriga juden Shmuel.

Den här filmen är helt genialisk! Tror det är första filmen jag någonsin sett där andra världskriget visas ur ett barns perspektiv, istället för vuxnas. För det är just det den här rullen gör.
Den unga Bruno, som spelas av Asa Butterfield, är jäkligt duktig trots hans ringa ålder, att han dessutom har mörkt hår och alldeles isblåa ögon gör bara hela hans appearance häftigare. Jag hoppas och tror att vi i framtiden kommer få se mer av den här duktiga gossen!
En av mina absoluta favorit kvinnoskådespelare alla kategorier har på senare tid blivit den sjukt underskattade Vera Farmiga. Påminn mig att anställa henne om jag någonsin regisserar en film. Henne kan man känna igen från hennes Oscarsnominerande ”Up in the Air” (2009) mot George Clooney, den nya ”Source Code” (2011) mot snyggingen Jake Gyllenhaal eller en av mina favoritthrillers ”Orphan” (2009).
Den manliga rollen gjordes av David Thewlis, som förutom från att verkligen snart borde byta ut sin bild på IMDbs hemsida, kanske de flesta känner igen som karaktären Remus Lumpin i de populära ”Harry Potter” (2001-2011)-filmerna, där den senaste var ”Harry Potter and the Deathly Hollows: Part 2” (2011). Såg honom även senast i ”London Boulevard” (2010) mot bl.a. Colin Farrell och Keira Knightley.
Även fast filmen är baserad på en novell av John Boyne, är den regisserad av den duktiga Mark Herman. Tidigare har han inte gjort särskilt mycket, eller i alla fall inget som jag känner igen. Däremot hoppas jag på fler filmer av honom, och jag tänker definitivt hålla ett extra getöga på honom.
Det här är en sådan film man kan se om och om igen utan att ledsna, jag skulle också göra starka rekommendationer. Duktiga skådespelare, vacker miljö och en helt underbar berättelse. Vad mer kan man önska?
Ger filmen en mycket stark 4/5

Titel: Bad Teacher (2011)
Längd: 92 min
Genre: Komedi
Skådespelare: Cameron Diaz, Lucy Punch, Justin Timberlake, Jason Segel, Phyllis Smith, John Michael Higgins
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
Elizabeth Halsey tvingas gå tillbaka till sitt lärarjobb efter att hennes fästman upptäckte att hon bara ville gifta sig med honom p.g.a. hans pengar. Eftersom hon avskyr sitt jobb lägger hon inte manken till att bry sig, tills den dagen den nya snygga och rika läraren Scott börjar. Elizabeth får för sig att han gillar tjejer med stora bröst, vilket leder till att hon gör allt för att tjäna ihop pengar till en bröstförstorning och, förhoppningsvis, hans hjärta.

Cameron Diaz har man väl aldrig sett i romantiska komedier någon gång? Eller? Fast jo, ungefär tusen gånger tidigare. Det märks att hon känner sig trygg i sin roll, nästan för trygg, eftersom det känns som att hon ibland bara har övat in replikerna och ställt sig framför kameran. Även fast hon gör ett klart godkänt jobb, känns det nästan som att hon längtar bort till att göra filmer som inte bara är romantiska komedier. Senast såg jag henne i en liten roll i ”The Green Hornet” (2011), men hon har tidigare medverkat i en av mina absoluta favorit mysfilmer, nämligen ”The Holiday” (2006).
Med på rollistan har vi även sångaren och flickfavoriten Justin Timberlake, ”How I Met Your Mother” (2005-)-stjärnan Jason Segel och den alltid lika charmiga Lucy Punch som jag senast såg i ”You Will Meet a Tall Dark Stranger” (2010).
Filmen hade ett riktigt grymt soundtrack, vilket jag tycker är viktigt och den hade en lättsam stämning genom hela filmen. Eftersom jag såg den på bio tror jag helhetsintrycket blev bättre än den kanske egentligen var, men den får ändå godkänt!
Ger den en svag 3/5

Titel: Rio (2011)
Längd: 96 min
Genre: Familjefilm
Skådespelare (röster): Jesse Eisenberg, Anne Hathaway, Ledlie Mann, Jamie Foxx, Will i Am, George Lopez
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Blu är en papegoja som sedan han var liten bott hos människan Linda i en liten stad i Minnesota. De är bästa vänner och lever ett stilla liv i bokaffären, tills den dagen en fågelexpert berättar att Blu är den sista hannen av sin sort och måste genast resa till Rio för att para sig med honan Jewel.

Erfarenheten säger att familjefilmer oftast var bättre förr, om det har med att jag blivit äldre eller att filmerna helt enkelt har blivit sämre, håller jag osagt. Däremot slinker det med jämna mellanrum upp några riktiga godbitar nu på senare dagar som påminner om the good old days, detta är en av dem.
Det är skaparen bakom de populära ”Ace Age” (2002-2009)-filmerna Carlos Saldanha som står som regissör, kan också tillägga att han även har varit med och skrivit manus. I de två senaste ”Ace Age”-filmerna har han varit med och lånat ut sin röst till en av de lite mindre rollerna, och i ”Rio” (2011) är det inget undantag.
I en av rollerna har vi den Oscarsnominerade Jesse Eisenberg, som gör ett helt otroligt klockrent och passande jobb som rösten till papegojan Blu. De flesta känner nog igen honom från den verklighetsbaserade ”The Social Network” (2010), ”Zombieland” (2009) eller kanske ”Adventureland” (2009). Själv har jag sett alla och tycker att de är kanonbra, helst den förstnämna som jag såg på bio när den kom ut.
Anne Hathaway gör rösten till Jewel. Vet inte om jag nämnt det förut, men jag har en jävligt stor women-crush på den kvinnan alltså . Helt sjukt! Förutom från att jag sett de flesta av hennes filmer tusen gånger om, såg jag senast ”Love and Other Drugs” (2010) där hon spelade mot Jake Gyllenhaal. I skrivande stund håller hon på med filmningen till Christopher Nolans nya ”The Dark Knight Rises” (2012), där hon ska göra rollen som Selina Kyle a.k.a Catwoman, pepp pepp pepp!
Med som röster finns även Oscarsvinnande Jamie Foxx och en av sångarna i The Black Eyes Peas Will i Am.
Det här är som sagt för de som uppskattar gamla hederliga familjefilmer, med massor av färg, sång och allt som kommer där emellan.
Jag ger den 4/5