Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: Orphan (2009)
Längd: 123 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Isabelle Fuhrman, Vera Farmiga, Peter Sarsgaard, Jimmy Bennett, Aryana Engineer, CCG Pounder, Margo Martindale
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
När Kate får missfall, bestämmer sig hon och hennes man John för att adoptera den 9-åriga flickan Esther. Till en början verkar hon som en perfekt och väluppfostrad dotter, men det visar sig snart att hon har mörka hemligheter.


Filmer i allmänhet är kanske inte någonting man ser om flera gånger, om inte den är väldigt bra såklart. Just den här har jag kanske sett ett 10-tal gånger sedan den först kom ut 2009, och den har kommit att blivit en av mina favoritthrillers.
Filmen är skapad av Jaume Collet-Serra som i sina år bl.a. står bakom kameran i ”Unknown” (2011) där Liam Neeson spelar huvudrollen, och skräckisen ”House of Wax” (2005) som faktiskt har fått oförtjänt mycket skit i sina dagar.
Rollen som mamman Kate spelas av den otroligt duktiga Vera Farmiga som är en av mina absoluta favoritskådisar, helt klart underskattad! De senaste filmerna som jag har sett med henne är ”The Boy in the Striped Pyjamas” (2008), actionfyllda ”Source Code” (2011) och ”Henry’s Crime” (2010), hon blev också Oscarsnominerad för sin insats i ”Up in the Air” (2009) mot George Clooney.
Peter Sarsgaard spelade Vera Farmigas make John som jag senast såg i ”The Man in the Iron Mask” (1998). Peter Sarsgaard kopplar jag av någon konstig anledning ihop med ondska – det kanske beror på att han faktiskt ser jäkligt ond ut i vissa vinklar, och att han även brukar spela lite småtaskiga roller?
 Som den lömska lilla ungen Esther spelar den otroligt begåvade flickan Isabelle Fuhrman, som med all säkerhet kommer lyckas väldigt bra i livet om hon spelar sina kort rätt.
Med på rollistan finns också den talangfulla killen Jimmy Bennett som jag faktiskt inte hatar (som de flesta andra barnskådespelare) sedan jag såg tv-serien ”No Ordinary Family” (2010-2011) där han spelar sonen J.J.
Det jag älskar med den här filmen är att det ligger mycket historia och pyser under själva handlingen; Kates alkoholproblem, Johns otrohet, förlorad karriär, familjeterapi och dotterns hörselskada, är bara några av de många ”verklighetstrogna” bekymmer familjen går och dras med. Vanligtvis brukar skräck/thiller-filmer bara vara det man ser, - What you see is what you get, men i just det här fallet finns ett djup i historien som jag verkligen känner för och blir tilltalad av.
Förutom den redan nämnda historien, är ju jag en sådan människa som verkligen går igång på twister, just därför kan man ingenting annat än att älska den här filmen!
Jag ger den 4/5

Titel: SUPER (2010)
Längd: 96 min
Genre: Action/Komedi
Skådespelare: Rainn Wilson, Ellen Page, Liv Tyler, Kevin Bacon, Gregg Henry
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
När Franks fru Sarah blir drogberoende bestämmer han sig för att bli superhjälten Crimson Bolt för att rädda henne från knarklangarna. I en tidningsaffär jobbar Libby, som mer än gärna sadlar på sig ansvaret som Franks sidekick Boltie. Tillsammans viger de sina liv åt att hjälpa andra och att hålla rent på gatorna, utan varken superkrafter eller färdigheter.


När jag för någon vecka sedan såg den här filmen för första gången blev jag genast förälskad i den. Den är sådär härligt underhållande och actionfylld, som är en perfekt kombination när man inte orkar med alltför seriösa dramafilmer.
James Gunn står som både regissör och manusförfattare till den här filmen, som bl.a. skrivigt zombierullen ”Dawn of the Dead” (2004) och skräck/komedin ”Slither” (2006). Förutom ett grymt manus och jävligt passande skådespelare, lyckades han även få in den coolaste repliken någonsin: ”Shut up, crime!”.
Rollen som den smått töntiga Frank spelas otroligt bra av skådespelaren Rainn Wilson som passar som handen i handsken till den här typen av roller. Senast såg jag honom i den grymma filmen ”Hesher” (2011) mot Joseph Gordon-Levitt, men han är mest känd som kontorsnörden Dwight från tv-serien ”The Office” (2005-). Enligt mig så är han helt klart underskattad och fruktansvärt rolig, och jag ser fram emot att se mycket av honom i framtiden.
Med på rollistan har vi också den alltid lika duktiga Ellen Page som på senare år verkligen blivit ett ordentligt stjärnskott. Senaste filmen jag såg med henne var ”Peacock” (2010) mot min älskling Cillian Murphy, men hon spelade också huvudrollen i ”Juno” (2007) som blev hennes breakthrough.
Förutom de två huvudrollerna får vi inte glömma den vackra Liv Tyler och Kevin Bacon som jag senast såg i ”X-Men: First Class” (2011), ”Elephant White” (2011) och ”Crazy, Stupid, Love” (2011).
Tankarna under filmens gång vandrar oavbrutet till filmen ”Kick-Ass” (2010) som jag och min bästa vän såg ensamma i biomörkret en kväll. Om det är det extrema övervåldet eller helt enkelt de hemmagjorda superhjälte-dräkterna låter jag hålla osagt. Hur som helst så är den här filmen faktiskt nått av de sjukaste jag har sett på längre! Den är verkligen rå som svinto, men med en stor nypa salt!
Av mig får den 4/5

Titel: The Cable Guy (1996)
Längd: 96 min
Genre: Komedi/Drama
Skådespelare: Jim Carrey, Matthew Broderick, Leslie Mann, Jack Black
IMDB-betyg: 5.9/10

Handling:
En ensam och smått läspande kabelkille skaffar vänner genom att erbjuda gratis kabeltv. När den nydumpade och nyinflyttande Steven får erbjudandet tackar han ja direkt, men märker efterhand att det är någonting lurt med hans nya ”vän”.


Första gången jag såg den här filmen var när ett några år yngre Jessica hade det klassiska höstlovet i skolan. Jag satt hemma framför tvn och zappade runt bland de många kanalerna, när jag plötsligt fastnade för den här filmen någonstans i mitten. Jag minns att lillJessica skulle sätta den här filmen som en ”thriller”, eftersom jag har ett väldigt starkt minne av att den var lite obehaglig emellanåt. Nu när jag såg om den för en vecka sedan är den inte ens lite läskig och jag har valt att sätta den som ”Komedi/Drama”.
Regissören är komedistjärnan Ben Stiller, som har kommit att ha blivit en allt-i-allo i filmvärlden eftersom han både skådespelar, regisserar, producerar och skriver lite manus. Han är däremot mest känd och uppskattad som skådespelare, förutom det faktum att han brukar spela huvudrollen i sina egna filmer, som i t.ex. ”Zoolander” (2001) och ”Tropic Thunder” (2008).
Rollen som den nyinflyttade Steve spelades av Matthew Broderick som jag av någon konstig anledning inte gillar speciellt mycket. Han känns något…sömnig? Hur som helst så har han bl.a. spelat huvudrollen i ”Ferris Bueller’s Day Off” (1986) och min senast sedda ”Lejonkungen 2: Simbas Skatt” (1998) där han gör originalrösten till Simba. Filmens stora stjärna, kabelkillen, spelas av ingen mindre än Jim Carrey. Grejen med honom är att man antingen gillar honom, eller hatar honom. Jag står med det förstnämnda. Har man sett honom förut så vet man precis vad man får: en smått tokig och smått överspelad kille, just how i like it. Senaste filmen jag såg honom i var ”I Love You Philip Morris” (2009) mot Ewan McGregor, men han har också varit med i ”Ace Ventura: Pet Detective” (1994) och den smått seriösare ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” (2004).
Med på rollistan har vi även Leslie Mann som också var med i ”I Love You Philip Morris” (2009) där hon spelade Jim Carreys fru och Jack Black som jag senast såg i ”High Fidelity” (2000).
Slår man på filmen och förväntar sig en vanlig ”hjärndöd” komedi, kommer man bli besviken. Det genialiska i den här filmen tycker jag är att de har kombinerat en mycket tragisk och mörk historia, med en komisk touch.
Av mig får filmen en stark 3/5

Titel: High Fidelity (2000)
Längd: 113 min
Genre: Drama/Romantik
Skådespelare: John Cusack, Iben Hjejle, Jack Black, Todd Louiso, Lisa Bonet, Catherine Zeta-Jones, Joan Cusack, Tim Robbins
IMDB-betyg: 7.6/10

Handling:
Rob Gordon är ägaren till den smått gammeldagsa vinylskivsaffären Championship Vinyl, där de två anställda Dick och Barry jobbar.  När Robs flickvän Laura dumpar honom, får han sig en ordentlig tankeställare över sitt liv.


Är medveten om att min lilla handling-text här ovanför låter extremt sömning. Men filmen är i själva verket jättebra. Lovar!
Regissören till den här Golden Globe-nominerade filmen är den tvåfaldigt Oscarsnominerade Stephen Frears som bl.a. ligger bakom storsuccén ”Dangerous Liaisons” (1988) och ”The Queen” (2006) där Helen Mirren spelar huvudrollen.
Det är otroligt hur bra vissa roller kan passa olika människor. Som den här. John Cusack passar verkligen jävulskt bra som Rob Gordon! Helt otroligt. Visserligen är det den här typen av människor han vanligtvis spelar: okonventionell / smått deprimerad och udda. De senaste filmerna jag har sett med honom i är ”1408” (2007) och jorden-går-under-filmen ”2012” (2009), men han har också varit med i den grymma ”Being John Malkovich” (1999).
Men på rollistan finns dessutom den lite bortkomne Todd Louiso, min älskade Jack Black, John Cusacks syster Joan Cusack, Michael Douglas fru Catherine Zeta-Jones och ”The Shawshank Redemption” (1994)-stjärnan Tim Robbins.
Filmen är baserad på en novell skriven av Nick Hornby i mitten av 90-talet. Jag har själv inte läst boken, men många som har gjort det blev helt skräckslagna när det ryktades om att en film var på väg. Såhär i efterhand verkar det som att de flesta som uppskattat boken, också godkänner filmen.
En sak som är ganska ovanlig i filmer är när skådespelarna tittar in och pratar direkt mot kameran, ett drag som användes flitigt i den här rullen.
Manuset är också noggrant gjort, med rappa kommentarer och smart dialog, precis som man är van att se John Cusack.
Trots grymma skådespelare, grymt manus och grym film, är det bästa däremot musiken. Soundtracket i filmen är nämligen oerhört bra!
Av mig får filmen 4/5

Titel: A Tale of Two Sisters (2003)
Längd: 115 min
Genre: Skräck/Thriller/Drama
Skådespelare: Su-jeong Lim, Geun-Young Moon, Jung-ah Yum, Kap-su Kim, Seung-bi Lee
IMDB-betyg: 7.4/10

Handling:
Två systrar återvänder hem till deras far och styvmor efter att ha spenderat tid på ett mentalsjukhus. Väl hemma får de svårt att komma överrens med den stränga styvmodern, och skrämmande saker händer om kvällarna.


Under min skräckhelg på Allhelgona blev den här nummer åtta på filmlistan!
Trots en sen lördagskväll med otroligt mycket film på menyn, kan man väl aldrig säga nej till en japansk skräckfilm?
Just den här filmen är skapad och skriven av Jee-woon Kim som verkligen har provat på en hel del olika genrer när det kommer till film - både skräck, thriller, komedi, äventyr och drama har han testat på.
Skådespelarna är för mig, och säkert 90% av resterande svenskar, helt okända. Dels ser jag vanligtvis inte särskilt mycket japanskt, och dels är alla av det kvinnliga könet så jäkla lika varandra att det ibland blir lite svårt att hålla koll på vem som är vem.
De senaste japanska filmerna jag har sett är ”Audition” (1999) och ”Norwegian Wood” (2010), där det läskiga i den förstnämnda filmen kom som en käftsmäll under den sista kvarten av filmen. Just ”A Tale of Two Sisters” har paketerat små skräckportioner lite varstans under filmens gång, vilket är den mest vanliga vägen att gå.
När det väl händer att jag faktiskt ser japanska skräckisar så brukar jag nästan alltid bli överdrivet rädd och hoppig. Anledningen till det är att när jag för tusen år sedan såg ”Ringu” –The Ring (1998) så blev hela min barndom ärrad för livet, eller i alla fall till dess att jag blev lite äldre. Mitt undermedvetna tror alltså att japanska skräckfilmer är så pass läskiga att hela jag ska hamna i chocktillstånd/koma av rädsla… vilket aldrig händer naturligtvis.
Någonting som jag anser är chocktillstånd-läskigt är skelett och förvridna kroppar/ansikten, just det sistnämnda brukar nästan alltid vara den viktigaste kryddan i japanska skräckfilmer, vilket gör att min lillhjärna spinner på högvarv när det vankas japanskt skräck.
Precis som jag nämnde när jag skrev ”[Rec]” (2007) så är det absolut bästa amerikaner vet är att göra remakes av filmer. Just den här filmen fanns som inspiration när regissörbröderna Charles och Thomas Guard skapade ”The Uninvited” (2009). Personligen känner jag att det japanska originalet är snäppet läskigare, men däremot är den amerikanske versionen enklare och lättare att förstå.
Jag ger filmen 4/5

Titel: Paranormal Activity 2 (2010)
Längd: 91 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Sprague Grayden, Brian Boland, Molly Ephraim, Katie Featherston, Micah
IMDB-betyg: 5.8/10

Handling:
Familjen Rey bor tillsammans i ett hus i förorten. Efter ett misstänkt inbrott bestämmer de sig för att installera ett övervakningssystem som filmar hela huset. Det som först verkar vara ett ganska harmlöst spratt, visar sig vara hotfullare än de någonsin kunnat tro.


Under Allhelgona-helgen var det skräckfilm på mitt schema. Just Paranormal Activity-filmerna har kommit att blivit ett gäng riktiga skrämselfavoriter bland många.
Den här filmen ska föreställa att utspelar sig parallellt med ”Paranormal Activity” (2007), vilket enligt mig är ett säkert kort när det kommer till den här typen av filmer eftersom de gamla fansen är jättesugen på att veta mer, mer, mer.
Regissören till den föregående filmen var Oren Peli, som istället låg bakom som producent till den här uppföljaren. Den som däremot tog på sig regissör-skorna den här gången är, den för mig tidigare okända, Tod Williams. Den ganska skäggiska Tod Williams har även jobbat med Jeff Bridges i ”The Door in the Floor” (2004) och med skådespelaren Adrean Grenier (Vincent Chase i ”Entourage” (2004-)) i en av hans första roller i ”The Adventures of Sebastian Cole (1998).
Precis som den första filmen har de valt relativt okända skådespelare för att få det mer verklighetstroligt, ett oerhört smart drag, om du frågar mig.
Skrämsel-mätaren för den här filmen var ganska hög, dock inte lika hög som dess föregångare eftersom den kändes ”nytt och fräscht” när den hade premiär runtom i världen. Men tro mig när jag säger att den absolut kommer skrämma många arma själar där ute….
Just ordet” demoner” kanske inte låter särskilt spooky, snarare lite mossigt emellanåt, men ger man själva fenomenet en tanke så är det faktiskt jäkligt läskigt. Jag menar, ett monster som varken hörs, syns, kan dödas eller som man kan fly ifrån. Den spontana tanken är att man helst inte skulle vilja möta honom i en mörk gränd.
Jag ger den en svag 4/5

Titel: [Rec2] (2009)
Längd: 85 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Jonathan Mellor, Òscar Zafra, Ariel Casas, Manuela Velasco ,Pop Molina, Pablo Rosso, Alejando Casaseca, Ferran Terraza,
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Ett SWAT-team har tillsammans med en läkare blivit inskickade till en virussmittad byggnad, för att undersöka en tidigare osmittad smitta.
Samtidigt har ett gäng ungdomar smygigt sig in i hopp om att filma någonting häftigt med sin nya kamera.


Den här filmen tar vid precis där den ursprungliga ”Rec” (2007) slutar. Vilket såklart är jättebra om man sett den första innan, men mindre bra om man inte gjort det.
Själv valde jag att se de här spanska genombrotten på lördagen under Allhelgona-helgen, ett smart drag från min sida…
Regissörerna är desamma från den föregående filmen, nämligen Jaume Balagueró och Paco Plaza. De två har mest hållit på med spanska filmer, förutom Jaume Balagueró som tidigare sysslat med skräckisen ”Darkness” (2002) där bl.a. Anna Paquin känd från ”The Piano” (1993) och ”The Romantics” (2010) gör en av rollerna.
Filmen hade en exorcismen-aura över sig med allt vad det innebär: präster, kors och eld – som faktiskt kom som en oväntad vändning mitt i alltihopa.  
Ungdomar som gör korkade beslut är inte min starka sida, helst inte då de dessutom är halvtaskiga skådespelare. I just den här filmen var det tre ungdomar som verkligen nöp i mina nerver emellanåt.
Förutom puckade skådespelare var filmen verkligen sevärd, däremot var allt frid och fröjd till dess att slutet började närma sig… där allt nämligen gick heeelt överstyr. Jag menar, osynliga monster som bara syns i mörkerseendet på kameran? Kom igen!
Personligen rekommenderar jag strongt att man ska kika på den första filmen innan, eftersom det annars kan bli lite småsvårt att hänga med i svängarna.
Av mig får filmen en stark 2/5

Titel: [Rec] (2007)
Längd: 78 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Manuela Velsaco, Carlos Vicente, Ferran Terraza, Jorge-YamamSerrano, Pablo Rosso, David Vert
IMDB-betyg: 7.6/10

Handling:
När den unga reportern Àngela och en kameraman jobbar på nattpasset är de i full gång med att spela in från stadens brandstation. När de får chansen att följa med på en tillsynes enkelt utryckning till en lägenhet där ska bara ska hjälpa en äldre dam, visar det sig att ett virus spridits och de tvingas bli inlåsta.


På Allhelgona-helgen blev det film för hela slanten, just den här blev nummer fyra på listan.
Filmer som spelas in med en handkamera brukar egentligen inte vara min starka sida, tänker då på klassikern ”The Blair Witch Project” (1999) som det var miljoner år sedan man sist såg, där man lätt kunde bli lite ”åksjuk” av kamerans skakningar. I den spanska ”Rec” (2007) däremot, har de lagt skakandet på en behaglig nivå som faktiskt bara bidrar till att man känner sig som ett med filmen.
Som de flesta nog känner till är amerikaner verkligen urkassa på att ha undertexter. Det finns massor av filmer de helt enkelt gör remakes av för att slippa kolla på originalet där det behövs subtitles. I just det här fallet gjordes bara ett år senare filmen ”Quarantine” (2008) där skådespelerskan Jennifer Carpenter spelade huvudrollen, en total-remake av det spanska originalet ”Rec” (2007). Däremot ska jag inte slå dem på fingrarna allt för mycket, eftersom originalet inte kom ut på DVD i USA förens efter remaken var klar.
Huvudrollen i den här filmen gjordes däremot av Manuela Velasco, och precis som amerikanerna är jag rätt så dålig på att se spanska filmer. Så med andra ord är skådespelerskan för mig helt okänd sedan tidigare. Precis likadant är det med resten av rollistan!
Regissörerna är de två radarparen Jaume Balagueró och Paca Plaza, som förutom den här filmen dessutom jobbat tillsammans på uppföljaren ”[Rec2]” (2009).
Regissörerna valde att jobba på ett genialtiskt sätt: de rollsatte nästan helt okända skådespelare för att få det mer verklighetstroget, lät ingen av skådisarna läsa manus som var mer än dagens inspelning, spelade in hela filmen i ordning som vi ser den, och låta vissa av pop-upp-sakerna hända utan att någon visste om det innan för att få den naturliga reaktionen. Som sagt, ett genidrag!
Personligen tycker jag att den här filmen är riktigt, riktigt bra. Och spännande! Eftersom att jag är så pass svår att skrämma, blev jag tyvärr inte särskilt rädd under filmens gång. Men jag kan verkligen förstå varför så pass många tycker den är otäck!
Av mig får den absolut 4/5

Titel: The Shining (1980)
Längd: 142 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Jack Nicholson, Danny Lloyd, Shelley Duvall, Scatman Crothers
IMDB-betyg: 8.5/10

Handling:
När Jack Torrance får jobb på det stora och ödsliga hotellet Overlock som vaktmästare över vintern, tar han med sig sin fru Wendy och deras son Danny.
Efter några veckor i hotellet börjar de känna av isoleringen och en ond kraft verkar finnas på Overlock.

Först och främst: Klassisk Stephen King! Hotell, alkoholiserade författare, nummer, övernaturliga ting, gamla damer, missförstådda barn…
Jag skulle inte kalla mig själv en Stephen King-fanatiker. Möjligen ett fan. Det är nämligen så att varje gång jag passerar en bok av honom på en secondhand-affär åker lillarmen ut, fattar tag om boken och styr stegen mot kassan. Varenda gång. I skrivande stund har jag ett 20-tal böcker av honom här hemma i bokhyllan, och just ”The Shining” eller ”Varsel” som den heter på svenska, pressade jag mig igenom dagarna innan Allhelgona-helgen för att helt enkelt vara on top of my game när vi vid 12-snåret på kvällen slog på regissören Stanley Kubricks filmtolkning av Stephen Kings ”The Shining”.
Precis som jag nämnde ovan är filmen gjord av regissören Stanley Kubrick, skaparen bakom kult-klassikerna ”Clockwork Orange” (1971) och ”Full Metal Jacket” (1987).
Som en av huvudkaraktärerna Jack Torrance spelade den otroligt begåvade Jack Nicholson som kammat hem hela tre Oscarstatyetter för ”One Flew Over the Cuckoo’s Nest” (1975), ”Terms of Endearment” (1983) och ”As Good as it Gets” (1997). Den mannen är som sagt fruktansvärt duktig och gör ett kanonjobb som Jack T.
Filmens stora besvikelse var för mig karaktären Wendys skådespelare Shelley Duvall, som enligt mig gjorde en totalslaktning av rollen. Hennes utseende är dessutom en kombo mellan Doris i ”Finding Nemo” (2003) och Bärgningsbilen i ”Cars” (2006), som spontant sätt känns som ett utseende som den udda regissören Tim Burton skulle falla i smaken.
Trots att Stanley Kubricks filmversion blev rosenhyllad i hela världen, var dessvärre en liten man oerhört missnöjd, nämligen författaren Stephen King själv. Han blev så jäkla missnöjd att han tillsammans med Mick Garris gjorde en egen miniserie som han kallade ”Stephen King’s The Shining” (1997). Det kan tyckas lite sinnessjukt av King att trots filmens framgångar ÄNDÅ vilja göra en miniserie av hela faderuttan, men jag måste faktiskt gå så långt att hålla med honom eftersom filmens slut inte stämde överrens med originalboken. Förutom det, så var det dessutom en hel del viktiga detaljer som Kubrick helt valde att utesluta, och istället lägga dit några egna. Inte okej!
En av de största detaljer som filmen utesluter är hotellrummet med rumsnummer 217, som i filmen byttes ut till nr 237 eftersom de var rädda att ingen fortsättningsvis skulle vilja hyra ett rum med nr 217. En annan detalj som faktiskt har blivit filmens trademark är när Jack Nicholsons karaktär säger ”Here’s Johnny!”, vilket först och främst inte är ett dugg vettigt eftersom han heter Jack, och vilket inte ens är med i boken. En sådan liten detalj kan faktiskt störa läsaren så oerhört!
Trots att jag kanske låter snäppet bitter över Kubricks version, måste jag faktiskt erkänna att det är en riktigt bra film! På IMDb ligger den dessutom på nr #48 på topp 250-listan, vilket är ett väldigt bra betyg i sig!
Av mig får den 4/5, boken är trots allt bättre

Titel: Omen (1976)
Längd: 111 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Gregory Peck, Lee Remick, Billie Whitelaw, David Warner, Harvey Spehens
IMDB-betyg: 7.6/10

Handling:
När Robert Thorns fru föder ett dött barn, beger han sig genast till ett kloster för att byta ut barnet. Efter några år på lilla Damiens födelsedag börjar hemska saker inträffa, och det visar sig att han är djävulens son.


Allhelgona-helgen spenderades framför skräckfilmer i stora lass, den här klassikern blev numero uno på fredagskvällen!
Spontant känns det som att alla, verkligen alla, känner till ”Omen”. Jag gick verkligen all in och köpte den faktiskt på dvd, men till min stora förtvivlan blev jag faktiskt besviken.
Den är förmodligen en av de mest överskattade filmer i världshistorien! Vad tycker folk är så bra med den? Fattar verkligen inte. Visst, musiken är kanon och huvudrollen Gregory Peck är en look-a-like Robert De Niro som bl.a. varit med i ”Taxi Driver” (1976), men utöver det är den faktiskt inte särskilt mycket att hänga i julgranen.
Regissören är Richard Donnor, en man som bl.a. ligger bakom de fyra ”Lethal Weapon” (1987-1998)-filmerna.
Som huvudrollen Robert Thorn spelar den redan nämnda och otroligt stiliga Gregory Peck, som bl.a. satt och jäste på en Oscar för hans roll i ”To Kill a Mockingbird” (1962) innan han dog i mitten av 2003.
Som hans vackra fru spelar Lee Remick, som inte vunnit en Oscar men som däremot blev nominerad för hennes prestation i ”Days of Wine and Roses” (1962). Hon dog däremot 1991 och blev bara 55 år gammal.
En som däremot lever är parveln som spelade den blåögda och rosenkindade djävulspojken Daminen, nämligen Harvey Stephens. Sedan hans stora debut har det stått väldigt stilla på film-fronten, däremot rycktas det om att han har några egna projekt på gång…
Under filminspelningen hände en hel del olyckor, bl.a. två flygplan som blev träffade av blixten, den stora svarta rottweilern från filmen attackerade deras tränare, regissörens hotell blev bombat och han blev dessutom påkörd av en bil. Kul inspelning!
Olyckor eller inte, den här filmen var för mig väldigt tråkig och långsam. Det kan helt enkelt vara så att jag är för ”ung” för den här typen av film, att jag sett så oerhört mycket i mina dagar att jag inte blir lika imponerad, eller att den faktiskt är lite överskattad. Det kan också vara så att den här filmen måste ges ett par tittningar för att göra den rättvist. Hur det än ligger till är det ändå en skräck-klassiker som blivit hyllad ofattbart många gånger, i alla dessa år, men tyvärr inte av mig!
Av mig får den en svag 3/5

Titel: Creep (2004)
Längd: 85 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Franka Potente, Craig Fackrell, Kelly Scott, Vas Blackwood, Sean Harris
IMDB-betyg: 5.5/10

Handling:
När Kate missar det sista tåget hem en lördagskväll, blir hon av misstag inlåst i tunnelbanestationen utan teckning på telefonen. Det hon däremot inte vet är att hon inte är ensam där nere…


Under Allhelgona-helgen blev det naturligtvis skräckfilm för hela slanten!
Just den här filmen såg jag för första gången för flera år sedan, och fastnade direkt. Har sedan dess räknat med den här till en av mina favoriter, kanske främst för att jag fullkomligt älskar ”ungdomar i skogen”-filmer. Just uttrycket ”ungdomar i skogen” är ett eget påhittat uttryck som ursprungligen kom efter att jag såg skräckisen ”Wrong Turn” (2003), och den räknar in alla filmer som involverar: skräck, blod, monster, alkohol och korkade beslut. Aaaah, underbara underbara blandning!
Regissören till just den här filmen är Christopher Smith. Samma man som dessutom gjort min senast sedda film ”Triangle” (2009) och ”Black Death” (2010), han är också snart aktuell med tv-serien ”Labyrinth” där bl.a. Tom Felton från ”Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2” (2011) kommer att medverka i.
Den kvinnliga huvudrollen Kate spelas av den tyska Franka Potente som bl.a. har medverkat i ”The Bourne Identity” (2002) och ”The Bourne Supremacy” (2004).
En annan faktor till att jag också älskar den här filmen är för att fejk-blodet för en gång skull ser otroligt verkligt ut (!), och att den äckliga människan som bor i kloakerna faktiskt är en väldigt intressant krabat. Hur hamnade han där liksom?
När skräckfilmer är såhär enkla och okomplicerade, är hemligheten att helt enkelt ta det för vad det är och då kan man inget annat än att gilla den!
Jag ger den 4/5

Titel: Tarzan (1999)
Längd: 88 min
Genre: Tecknat/Familjefilm/Äventyr
Skådespelare (Svenska röster): Reuben Sallmander, Anna Norberg, Rolf Lassgård, Lena Endre, Povel Ramel, Charlott Strandberg, Sean Bussoli, Magnus Härenstam
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
Tarzans riktiga föräldrar blir strandsatta på en ö långt ute i ingenstans. När de hastigt dör i en olycka lämnas lilla Tarzan kvar ensam tills dess att en gorillahona hittar honom och tar honom tillbaka till hennes stam.
När Tarzan växer upp får han svårt att passa in och han förstår inte varför han ser så annorlunda ut gentemot de andra gorillorna, till den dagen den vackra Jane och hennes far anländer till ön.


Det har blivit ganska mycket Disneyfilmer för mig den senaste tiden. Anledningen är ganska enkel: De är korta, peppande och slutar alltid lyckligt. Dessutom burkar min Disney-nerv klämma lite extra mycket såhär i hösttider.
De två regissörerna Chris Buck och Kevin Lima har tidigare aldrig regisserat tillsammans, någonting som de däremot har gjort är att varit character designer/animator till bl.a. ”Den Lilla Sjöjungfrun” (1989) och ”Oliver & Gänget” (1988).
Precis som när jag senast såg ”Atlantis – Milos Återkoms” (2003), ”Atlantis – En Försvunnen Värld” (2001) och ”Skattkammarplaneten” (2002), valde jag på samma sätt att även se den här filmen med svensk dubbning. Anledningen är precis som den brukar vara; eftersom jag är van att höra de svenska rösterna passar de helt enkelt bättre till karaktärerna än originalrösterna. Tönt, jag vet.
Istället då för att rada upp skådespelarna Tony Goldwyn, Minnie Driver och Brian Blessed som även gör rösten till Boss Nass i ”Star Wars: Episode I – The Phantom Menace” (1999), berättar jag istället att svenskarna Reuben Sallmander från tvserien ”En Ängels Tålamod” (2001), Rolf Lassgård från ”Under Solen” (1998), ”Jägarna” (1996), ”Jägarna 2” (2011), och Anna Norberg har lånat ut sina röster till filmen.
Filmens bästa är utan att tveka soundtracket. Den kanske till och med har ett av de bättre, någonsin (?). Mannen vi ska tacka för det är kompositören och artisten Phil Collins som ligger bakom de flesta låtarna ur filmen, ”You’ll Be in My Heart”, ”Two Worlds” och ”Strangers Like Me” är några av dem som verkligen har en stor dos av gåshudsvarning. Det kommer därför inte som en chock för någon då Phillan kammade hem en Oscar för bästa låt.
Tarzan är ju en karaktär som verkligen hållit sig vid liv i alla dessa år sedan legenden först kom till liv i en bok av Edgar Rice Burroughs, den här gör det till hela 48 Tarzan-filmer, vilket betyder att han kommer på andra plats efter Dracula i ”från-originalboken-till-film/bok”-listan.
Förutom den redan nämnda musiken, älskar jag också att filmen spelar hudfärgs-kortet på en ganska diskret och elegant sätt. Det är dessutom helt galet att Tarzan är så sjukt attraktiv (?!).
Av mig får filmen en stark 4/5