Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: A Little Bit of Heaven (2011)
Längd: 106 min
Genre: Drama/Romantik
Skådespelare: Kate Hudson, Gael Garcia Bernal, Whoopi Goldberg, Lucy Punsch, Kathy Bates, Peter Dinklage, Romany Malco, Rosemarie DeWitt
IMDB-betyg: 5.9/10

Handling:
Efter ett besök hos läkaren får affärskvinnan Marley reda på att hon har tjocktarmscancer. Hon börjar inse vad som är viktigt i livet och allt hon har missat, bland annat den stora kärleken som visar sig vara hennes doktor.


Filmens koncept är inte ens lite originellt. Jag menar, hur ofta ser vi inte just den här typen av filmer? Det är just därför som jag blir så jävla less på mig själv när jag ändå blir nära till tårar flera gånger! Hemligheten är att inte, under några som helst omständigheter, tänka efter vad som händer och sätta sig in i filmen för mycket. För precis då, när man minst anar det, blir man blödig i lill-hjärtat och tårarna bränner i ögonvrån.
Filmen är faktiskt för en gång skull regisserad av en kvinna, nämligen Nicole Kassell. Just den här filmen är hennes andra spelfilm, där den första är ”The Woodsman” (2004) med bl.a. Kevin Bacon.
Huvudrollen aka cancertjejen spelas av Kate Hudson. Hon är verkligen en klassisk romcoms-skådis som nästan enbart är med i den här typen av roller, och kommer förmodligen alltid att vara det. Några av hennes populäraste filmer måste nog vara hennes Oscarsnominering i ”Almost Famous” (2000), ”How to Lose a Guy in 20 Days” (2003) eller den senaste jag såg med henne ”Something Borrowed” (2011) mot Ginnifer Goodwin.
Som den oerhört läckra doktorn har vi Gael Garcia Bernal, förutom hans utseende ska man också lägga till hans exotiska dialekt, mmm. Synd bara att han är så satans kort! Gillar man honom förutom hans korthet tycker jag isåfall att man ska se den svenska regissören Lukas Moodyssons dramafilm ”Mammoth” (2009) där han spelar mot Michelle Williams. Hans insatser i den här filmen var däremot ingen höjdare, han kändes en aning träig och obekväm i sin roll.
Med på rollistan finns dessutom den smått galna Lucy Punsch från ”Bad Teacher” (2011), ”Take Me Home Tonight” (2011) och Woody Allens ”You Will Meet A Tall Dark Stranger” (2010), dvärgen Peter Dinklage från ”Penelope” (2006), Kathy Bates som spelar det galna fanet i Stephen Kings ”Misery” (1990) och Romany Malco som spelar George i tv-serien ”No Ordinary Family” (2010-).
Förutom att det är hysteriskt kul att Whoopi Goldberg spelar Gud, är filmen som sagt ganska sorglig, och dessutom helt okej för att vara en ”jag-orkar-inte-tänka-film”.
Förstår inte riktigt vad manusförfattaren tänkte ”-Hmm, vad är den absolut osexigaste sjukdomen i hela världen? Ja, just det, tarmcancer!”. Naturligtvis är cancer i alla former otäckt. Men kom igen, tjocktarmscancer??
Av mig får den ändå en neutral 3/5

Titel: Psycho (1960)
Längd: 109 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Anthony Perkins, Vera Miles, John Gavin, Janet Leigh, Martin Balsam, John McIntire
IMDB-betyg: 8.7/10

Handling:
Marion Crane kommer av misstag över en stor summa pengar på sitt jobb som sekreterare på banken. Hon packar sin väska och ger sig i hemlighet iväg för att leva drömlivet. Hon håller sig undan de stora vägarna och planerar att övernatta på ett liten avskilt motell. Väl på motellet träffar hon den lite tafatta ägaren Norman Bates som till en början verkar vara en svärmorsdröm, men som visar sig ha mörka hemligheter…


Eftersom Allhelgona är runt kröken, närmare bestämt nästa helg, bestämde jag mig tidigare i veckan för att tjuvstarta en aning och se en riktig skräck-kult-klassiker. Nämligen Hitchcocks Psycko!
Här finns:
*Den klassiska kniv-scenen (som mest ser ut som att han petar/klappar henne med kniven, istället för att hugga henne),
*Den superkända musiken (helst det hetsiga soundet som kännetecknar hela filmen, lyssna HÄR),
*Det kända citatet: ”A boy’s best friend is his mother”,
*...och naturligtvis den berömde twisten som jag inte tänker avslöja.
Twisten var för mig redan spoilad, eftersom jag sett den göras om och om igen i massvis av olika parodier och dylikt, tyvärr. Men när den kom ut -60 kan jag verkligen förstå att folk blev mind-fucked.
Filmens regissör är den otroligt köttiga Alfred Hitchcock (dog 1980), som med hela fem Oscarsnomineringar i bakfickan gjort bl.a. ”Rear Window” (1954), ”North by Nortwest” (1959), ”Rebecca” (1940), ”Spellbound” (1945) och ”Lifeboat” (1944).
Huvudrollen Norman Bates spelades av den nu döda Anthony Perkins, som förutom den här filmen även varit med i ”Friendly Persuasion” (1956), ”The Trial” (1962) och ”Psycho II” (1983).
Den kvinnliga huvudrollen gjordes av den otroligt vackra Janet Leigh, som bl.a. haft en roll i ”Touch of Evil” (1958) och ”The Fog” (1980). 
När jag satt och såg den här filmen blev jag inte ens lite rädd, däremot nu då jag kikar på lite klipp på filmen håller jag nästan på att skita på mig av rädsla. Allvarligt. Jag tillåter mig själv att leka lite med tanken på att en människa smyger in i badrummet när jag duschar, och sedan kommer närmare och närmare duschdraperiet med en kniv, till dess att han står alldeles stilla på andra sidan. Och plötsligt, SWISCH, en kniv kommer huggande mot mig. Huvva! Nu sitter jag och är lite smårädd. Otäckt scenario det där.
Hur som helst så valde Alfred Hitchcock att göra filmen i svart/vitt, av ren snålhet påstår vissa. Den stora frågar däremot är varför alla, precis alla, ser sjukt snygga ut? Har det att göra med hela svart/vit-grejen? Sedan jag såg den här filmen för några dagar sedan har jag nästan oavbrutet tänkt på skådespelarnas otroliga snygghet. Perfektion!
Jag måste faktiskt gå med strömmen och ge den här filmen 5/5

Titel: Wall-E (2008)
Längd: 98 min
Genre: Animerat/Äventyr
Skådespelare (röster): Ben Burtt, Elissa Knight, Jeff Garlin, Fred Willard, John Ratzenberger
IMDB-betyg: 8.5/10

Handling:
I framtiden då jorden har blivit full med sopor och människorna flyttat ut i rymden, bor roboten Wall-E kvar på jorden och städar upp. Han är ensam på planeten tills den dagen roboten EVE anländer.


När filmen kom ut -08 blev den genast en succé, och när den vann en Oscar för bästa ”Animerade filmen” blev den snäppet populärare.
Filmen är skapad av Andrew Stanton som bl.a. ligger bakom den söta filmen ”Finding Nemo” (2003), men han är också manusförfattare till ”Toy Story 3” (2010), ”Toy Story 2” (1999) och ”Toy Story” (1995).
Grejen med den här filmen är att de knappt pratar. Det låter kanske konstigt, men det är faktiskt så att:  De pratar första 5 minuterna, sedan efter 22 minuter är det en konversation mellan två robotar (som egentligen låter, inte pratar), därefter pratar en människa efter 39 min. Så, precis som jag nyss skrev så har de sparat in på orden.
Jag vet massor som faktiskt älskar den här filmen, jag är dock inte lika förtjust. Vet inte riktigt vad det beror på, men det kan ha att göra med den hela prist-på-konversation-grejen eller att den emellanåt faktiskt kunde bli en aningen seg?
Det bästa med filmen är däremot att den har en klar och tydlig sensmoral som är (faktiskt) riktigt trovärdig . Dessutom är den otroligt snyggt animerat!
Av mig får den 4/5

Titel: I Love You Phillip Morris (2009)
Längd: 102 min
Genre: Drama/Romantik/Komedi
Skådespelare: Jim Carrey, Ewan McGregor, Rodrigo Santoro, Leslie Mann, Antoni Corone, Brennan Brown
IMDB-betyg: 6.7/10

Handling:
Steven Russell är gift, har barn och lever i ett idylliskt samhälle, tills den dagen han är med om en bilolycka som får honom att helt ifrågasätta sitt liv. Han kommer på att han är homosexuell och börjar leva helt utan gränser som ganska fort får honom att hamna i fängelset. I fängelset träffar han däremot av en slump Phillip Morris som han genast blir kär i.


Kombinationen med Jim Carrey+Ewan McGregor= homosexuellt par, är en vääääldigt udda upplevelse. Däremot fungerar det faktiskt skitbra, och den sätter sig på hjärnan.
Regissörerna är männen Glenn Ficarra och John Requa, som än så länge bara gjort filmer tillsammans. Deras andra och största hitt är ”Crazy, Stupid, Love” (2011) som jag faktiskt såg på bio för ett tag sedan.
Karaktären Steve Russell spelas av komikern Jim Carrey, som onekligen är mest känd som sådär härligt flummig och överspelad. Några av hans mest kända är helt klart ”Ace Ventura : Pet Detectiv” (1994) och ”Truman Show” (1998).
Rollen som den försynta Phillip Morris spelas av Ewan McGregor, som jag senast såg i bl.a. ”Star Wars: Episode I- The Phantom Menace” (1999),”Star Wars: Episode II- Attack of the Clones” (2002) ”Star Wars: Episode III- Revenge of the Sith” (2005) och ”Moulin Rouge” (2001).
Med på rollistan finns dessutom Leslie Mann och Rodrigo Santoro som båda två gör röster i den animerade filmen  ”Rio” (2011).
Men det bästa med filmen är däremot att den är baserad på Steven Jay Russells liv, en helt otrolig historia som man knappt kan fatta är sann! I alla fall hela den där rymma-från-fängelse-biten!
Jag tycker kort och gott att det här är en otroligt rörande historia, som faktiskt är en härlig och uppfriskande kombination mellan humor och kärlek.
Jag ger den 4/5

Titel: City of Angels (1998)
Längd: 114 min
Genre: Romantik/Drama
Skådespelare: Nicolas Cage, Meg Ryan, Dennis Franz, Andre Braugher, Colm Feore
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
Seth är en av de många änglar som vakar över människorna i Los Angeles. De varken hörs eller syns, om de inte väljer att göra det själv. En dag stöter han på kirurgen Dr. Maggie Rice och blir genast förälskad. Han ställs därefter inför det största dilemmat – klarar han att offra odödligheten och plikten för kärleken? 



Back in the days när jag för första gången såg den här filmen minns jag att jag lipade hur mycket som helst, nu när jag har sett den igen kom det däremot ingen tår, men den var fortfarande väldigt bra.
Regissören är den lockiga mittbenan Brad Silberling som bl.a. ligger bakom komedin ”Land of the Lost” (2009) och ”Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events” (2007) som vann en Oscar för bästa smink.
När det kommer till rollistan så har vi bland annat Nicolas Cage. Nicolas Cage. Nicolas Cage. En man som många har blivit fruktansvärt emot på senare år då Cage oftast har valt ganska…vad ska jag säga, ”opersonliga roller”. Personligen har jag alltid gillat honom, även om allt han gör är långt ifrån det bästa jag har sett. Förutom en Oscar i ”Leaving Las Vegas” (1995), har han också varit med i ”Face/Off” (1997), och de två senaste filmerna jag såg med honom ”Drive Angry” (2011) och ”Season of the Witch” (2011).
Den kvinnliga rollen görs av den klassiska romantik-skådespelerskan Meg Ryan som i sina dagar bl.a. medverkat i ”You’ve Got Mail” (1998) och ”Sleepless in Seattle” (1993) båda mot skådespelaren Tom Hanks. Hon gjorde också huvudrollsrösten i den tecknade ”Anastasia” (1997) men eftersom jag såg den med svensk dubbning, så hade istället Helen Sjöholm hennes röst.
Filmens bästa däremot, är enligt mig Goo Goo Dolls låt ”Iris” som har kommit att ha blivit ”filmens låt”, i alla fall för mig. Låten är hur som helst obeskrivligt vacker och passa perfekt till filmen handling. Trots mitt relativt snåla betyg, tycker jag ändå att den absolut är värd att se!
Jag ger den en stark 3/5

Titel: Hesher (2010)
Längd: 106 min
Genre: Drama
Skådespelare: Joseph Gordon-Levitt, Devin Brochu, Natalie Portman, Rainn Wilson, Piper Laurie, Brendan Hill, John Carroll Lynch
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Den 12 åriga T.J och hans pappa har flyttat in hos hans farmor sedan hans mamma dog i en bilolycka. I skolan blir han mobbad, och han är dessutom orolig för hans pappa som gått ner sig fullständigt efter den tragiska olyckan. Av ett misstag kommer han däremot förbi hårdrockaren Hesher…


Jag är faktiskt riktigt, riktigt imponerad över den här filmen! Det är ganska otroligt att de ändå lyckats få in så pass många olika ”händelser” i en och samma film, utan att det blir pajigt.
Det här är regissören Spencer Sussers debut inom spelfilmer, då han tidigare bara hållit på med diverse kortfilmer. Att det är just hans första egna film gör bara att jag blir ännu mer imponerad över hans talanger och jag är säker på att man borde hålla ett extra getöga på honom i framtiden.
Den som man definitivt SKA hålla ett getöga på är den otroligt talangfulle skådespelaren Joseph Gordon-Levitt. Grejen med honom är att han är vansinnigt lik min älskade favoritskådis Heath Ledger (dog en hastig död -08), vilket känns helt sjukt men samtidigt väldigt spännande. Att han dessutom verkar vara en jävligt skön kille privat, gör inte saken värre direkt. Istället för att blicka bakåt tänker jag istället ta upp några aktuella filmen som framtids-Jessica måste se (note to self): ”50/50” (2011) mot Seth Rogen, Steven Spielbergs ”Lincoln” (2012) mot Daniel Day-Lewis och Tommy Lee Jones, OCH den otroligt hajpade filmen ”The Dark Knight Roses” (2012) av Christopher Nolan. Jag är säker på att han kommer att vara G-R-Y-M i allihop!
Med på rollistan finns dessutom Rainn Wilson som nästan oavkortat kopplas ihop med komediserien ”The Office” (2005-) där han spelar karaktären Dwight Schrute, den vackra Natalie Portman som jag senast såg i ”Love and Other Impossible Pursuits” (2009), ”Black Swan” (2010), ”Star Wars: Episode I – The Phantom Menace” (1999), ”Star Wars: Episode II – Attack of the Clones” (2002) och ”Star Wars: Episode III- Revenge of the Sith” (2005). Vi får heller inte glömma Devin Brochu som spelade T.J och som faktiskt var riktigt bra för att vara en ”barnskådespelare”
Jag är en sån som fullständigt hatar ligister, och om jag hade stött på karaktären Hesher i verkligheten så skulle jag förmodligen smälla till honom rejält eftersom han beter sig som ett klassiskt asshole. Däremot är det ändå någonting med honom som gör honom väldigt intressant. Om det har att göra med att Joseph Gordon-Levitt växt på sig eller om det har att göra med hela ”dum-i-huvudet-fast-ändå-djupa-känslor”-auran som Hesher går omkring med, vet jag faktiskt inte. Men förmodligen är det en kombo av dem båda!
Jag ger den här filmen 4/5, och en tumme upp

Titel: Perfume: The Story of a Murderer (2006)
Längd: 147 min
Genre: Drama
Skådespelare: Ben Whishaw, Dustin Hoffman, Alan Rickman, Rachel Hurd-Wood, Karoline Herfurth, John Hurt
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Året är 1700 i dåtidens Paris. Jean-Baptiste Grenouille är född med ett omänskligt starkt luktsinne. När han får praktik hos en parfymör blir han besatt av att skapa världens bästa parfym som världen någonsin har skådat. Han upptäcker däremot att för att skapa den bästa doften, finns ingenting ljuvligare än unga kvinnors aromer.


Ända sedan jag för första gången såg den här filmen för flera år sedan, blev den genast en av mina favoriter! Just nu kan jag nästan gå så längt att säga att den faktiskt är min favoritfilm!
Filmen är baserad på en bok av Patrick Süskind, men regissören är en man vars namn är Tom Tykwer. Personligen har jag inte sett någonting annat med honom, men han ligger bl.a. bakom ”Heaven” (2002) och ”Run Lola Run” (1998).
Det makalösa jobbet som huvudrollen Jean-Baptiste står den relativt okända skådespelaren Ben Whishaw bakom. Trots att han som sagt är ganska okänd, gör han ändå ett otroligt arbete i den här filmen. Hans karaktär har dessutom kommit att ha blivit en av mina favoritkaraktärer genom tiderna!!
Skådespelaren som spelar parfymören Giuseppe Baldini görs av Dustin Hoffman. Trots att jag är vääääl medveten om vem han är, så kände jag ta mig tusan inte igen honom förens eftertexterna började rulla. Han har dessutom vunnit två Oscar i ”Kramer vs. Kramer” (1979) och ”Rain Man” (1988).
Med på rollistan finns dessutom Alan ”Snape” Rickman, onekligen mest känd från ”Harry Potter” bl.a. ”Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2” (2011).
Att manuset till den här filmen är otroligt bra och spännande är det inget snack om. Förutom Tom Tykwer som fick regissör-jobbet så fanns det innan en hel del duktiga och välkända filmskapare som också ville lägga vantarna på historien, bl.a. Tim Burton, Martin Scorsese och Stanley Kubrick.
Personligen har jag alltid haft ett ”stort intresse” för dofter och har i allmänhet ett väldigt bra luktsinne, och i filmen har de verkligen lyckats förmedla till åskådaren hur allt doftar i filmen, inte via ord utan istället i musik och miljö.
Filmen är helt enkelt fullständigt genialisk och tar upp besatthet i ett otroligt sorgligt och vackert sken.
Måste dessutom avsluta med en rolig (men ack så sann) kommentar jag läste om filmen: ”…Huvudpersonen är så fucked up insane så det blir sexigt!”
Jag ger den 5/5, utan att tveka

Titel: Changeling (2008)
Längd: 141 min
Genre: Drama
Skådespelare: Angelina Jolie, Michael Gunn, John Malkovich, Jason Butler Harner, Eddie Alderson ,Colm Feore, Frank Wood, Amy Ryan
IMDB-betyg: 8.0/10

Handling:
När Christine Collins kommer hem från jobbet en dag, upptäcker hon att hennes 9-åriga son Walter är borta. Fem månader senare ringer polisen och berättar att de har hittat hennes son, men pojken som överlämnas till henne är inte Walter. Trots att ingen tror Christine, tvingas hon ändå kämpa för att få fram sanningen om vad som egentligen har hänt hennes son.


Vill först och främst säga att det här verkligen är en otroligt stark och bra film!
Det andra jag vill säga är: Gissa vem som är regissören? Gissa! Jo, Clint Eastwood! Det kom som en chock för mig med. Eller egentligen inte, men när hans namn ploppade upp i eftertexterna kände jag precis som alla andra gånger jag ser hans namn ”-Men jaså??”. Kan helt enkelt inte smälta allt bra den mannen gör! Några av hans mest populäraste verk är ”Million Dollar Baby” (2004), ”Gran Torino” (2008), ”Mystic River” (2003), ”Midnight in the Garden of Good and Evil” (1997) och ”The Bridges of Madison County” (1995). Den karln är helt klart underskattad!
Huvudrollen Christine Collins spelades av den fagra Angeline Jolie, som är gift med Brad Pitt. Henne kan man se i hennes Oscarsvinnande ”Girl, Interrupted” (1999), i ”Salt” (2010) och ”Mr. & Mrs. Smith” (2005). Alla som någon gång har sett henne, vet att hon har oerhört aggressiva drag i ansiktet; höga kindben, stora ögon, fylliga läppar och skarp käke….you name it! I just den här filmen var hon dessutom sjukt smal, vilket bidrog till hennes ”förtvivlad mor”-aura.
En annan som dessutom gjorde ett fruktansvärt bra jobb är Jason Butler Harner, som tvingades spela en galenpanna, och gjorde det dessutom skitbra!
Inte nog med att skådespelarna gjordes ett superbt jobb, filmen är dessutom baserad på en verklig händelse som har kommit att kallas ”Wineville Chicken Murders”. När jag läser på om fallet så märker jag att alla detaljer inte stämmer 100% in på filmen, däremot är ändå det viktigaste med!
Trots att filmen ibland kunde bli lite seg, spelade det ingen roll eftersom berättelsen i sig är så otroligt stark. Under filmens gång fick man gåshud ungefär varannan minut, vilket jag tycker är bevis nog på att filmen är bra!
Av mig får den en stark 4/5

Titel: Something Borrowed (2011)
Längd: 112 min
Genre: Komedi/Romantik
Skådespelare: Ginnifer Goodwin, Kate Hudson, Colin Egglefield, John Krasinski, Steve Howey, Ashley Williams
IMDB-betyg: 5.6/10

Handling:
Rachel och Darcy har varit bästa vänner så länge de kan minnas. Nu när det börjar närma sig Darcys bröllop, kommer Rachel på att hon har varit kär i hennes fästman Dex sedan de pluggade till advokat tillsammans.


Romantiska komedier i all ära, men just den här var verkligen ingen höjdare på något vis! Karaktärerna var dryga, storyn lite konstig, och slutet osannolikt lyckligt.
En av anledningarna till att den kan uppfattas lite virrig (förutom att de hoppar i tiden) är att den är baserad på en novell av Emily Griffin, och som vi alla vet så kan hoppet mellan bok och film bli ganska förvirrande.
Regissören är däremot Luke Greenfield, några av hans tidigare filmer har varit ”The Girl Next Door” (2004) och den pajiga ”The Animal” (2001) med Rob Schneider.
Jag är en av dem som faktiskt älskar skådespelerskan Ginnifer Goodwin, jag tycker att hon ser väldigt snäll ut nämligen, och snälla människor gillar jag! Hennes kan man se i den stjärnspäckade romantikfilmen ”He’s Just Not That Into You” (2009).
En annan skådespelerska som jag ofta hör folk spilla galla över är Kate Hudson. Som kanske inte är världens bästa på sitt jobb alltid, men som ändå vet vad hon gör när det kommer till den här typen av filmer. Hon brukar nämligen för det mesta få de där lite livliga, dryga och utåtriktade rollerna, som faktiskt passar henne perfekt.
En av de manliga rollerna gjordes av Colin Egglesfield, och allvarligt… vart försvann kemin mellan honom och Ginnifer Goodwin egentligen?! No one knows!
Med på rollistan finns dessutom John Krasinski, en man som nog har sina fans i den populära tv-serien ”The Office” (2005-) där han har rollen som Jim Halpert.
Förutom den redan nämnda bristande kemin, stör jag mig dessutom på att karaktärerna är oerhört ointressanta. Hade någon utan dem dött i en bilolycka så skulle jag förmodligen don’t give a fuck.
Jag är egentligen en sucker för romcoms, men just den här var verkligen ingen höjdare!
Av mig får den en stark 2/5

Titel: Atlantis – Milos Återkomst (2003)
Längd: 70 min
Genre: Familj/Äventyr
Skådespelare (Svenska röster): Linus Wahlgren, Sara Sommerfeld, Per Myrberg, Frida Nilsson, Mickael Persbrandt
IMDB-betyg: 4.8/10

Handling:
Milo och Kida bor tillsammans i den gömda staden Atlantis. När de plötsligt får besök av deras gamla vänner, som berättar att det händer konstiga saker på ytan som de behöver hjälp med att undersöka. De får resa till Nordsjön där odjuret Kraken sägs härja, till en ökenstad där konstiga sanddjur spökar, och till sist till ett vinterland där ett nordiskt spjut som kan härska över världens har stulits.


Milo och hans vänner är tillbaka, och nått av det värsta jag vet är när de gör en uppföljare som inte har samma skådespelare/röster som i den föregående… men som tur var behövde jag inte oroa mig för den lilla detaljen den här gången eftersom alla de gamla rösterna var den samma som i ”Atlantis – En Försvunnen Värld” (2001).
Den här filmen hade hela tre regissörer; Victor Coock, Toby Shelton och Tad Stones. Där alla tre jobbat med Disney på olika sätt.
Personligen tycker jag att första filmen var oerhört mycket bättre, just den här kändes ungefär som en mini-serie som man som liten kunde se på ”sommarlovsmorgon” på svt1.
Hela storyn blev lite virrig, och de hade gjort rätt i att istället bara fokusera på ett ”odjur” istället för tre stycken.
Filmens bästa är att Mikael Perbrant (Gunvald Larsson) som gör rösten till en stor svart man…kan det bli mycket roligare?
Av mig får den 2/5

Titel: Atlantis – En Försvunnen Värld (2001)
Längd: 95 min
Genre: Familj/Äventyr
Skådespelare (Svenska röster): Linus Wahlgren, Sara Sommerfeld, Per Myrberg, Frida Nilsson, Mikael Persbrandt, Sven-Bertil Taube, Anki Albertsson, Hans Lindgren, Anders Öjebo
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
Den unga vetenskapsmannen Milo åker med ett gäng äventyrare för att hitta och undersöka den mystiska legenden Atlantis.

Ja, jag vet att jag är en supertönt som ser filmen med svensk dubbning. Men eftersom jag som liten kopplar ihop de svenska rösterna med filmens karaktärer skulle det kännas helkonstigt att helt plötsligt höra deras engelska röster.
Regissörerna Gary Trousdale och Kirk Wise har tidigare jobbat tillsammans med några av de populäraste Disneyklassiker, ”Ringaren i Notre Dame” (1996) och ”Skönheten och Odjuret” (1991). Grabbarna ligger dessutom bakom storyn till den underbara ”Lejonkungen” (1994).
Det som spontant känns lite annorlunda, om man ska jämföra med klassiska Disneyfilmer, är att de helt har uteslutit ”sångnumren” som vanligtvis nästan brukar vara en regel att ha med.  Däremot tycker jag att den är väldigt spännande och underhållande ändå, trots bristen på musik.
Animeringen känns dock ganska dålig, till och med ganska fyrkantig emellanåt, men det är någonting man absolut inte stör sig på som publik.
Jag är en sådan som aldrig kan få nog av familjefilmer, just därför att det lockar fram ”minnen från förr”, och just den här filmen blev en favorit av mig redan för 10 år sedan då jag för första gången såg den på VHS.
Jag ger den 4/5

Titel: Meet the Robinson (2007)
Längd: 95 min
Genre: Familj/Äventyr/Komedi
Skådespelare (röster): Daniel Hansen, Jordan Fry, Matthew Josten, Wesley Singerman, Stephen J. Anderson, Angela Bassett
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
Den smarta och föräldralösa pojken Lewis gillar att uppfinna saker. Han har svårt att bli adopterad, och kommer då på den lysande planen att uppfinna en maskin som kan återvinna glömda minnen, i hopp om att avslöja varför hans biologiska mamma adopterade bort honom. Men innan han hinner testa den så stjäls den av en läskig man i hatt. En mystisk pojke vid namn Wilbur kommer från ingenstans, och tillsammans reser de till framtiden.


Okej, jag är medveten om att handlingen låter en aning…konstig? Men tro mig när jag säger att filmen verkligen är kanonbra!
Regissören är Stephen J.Anderson, som tidigare mest har varit aktuell med filmers story, där bl.a. ”Björnbröder” (2003), ”Tarzan” (1999) och ”Kejsarens nya stil” (2000) står på hans lista.
När det kommer till filmer som handlar om familjerelationer är jag oftast den som vänder bort huvudet och gråten en skvätt fast jag inte erkänner det, det är lite av min ”Akilleshäl”. När jag såg den här för första gången för några år sedan så grät jag ganska mycket, just därför att allt är så fint och att allt slutar så lyckligt (förlåt för spoilern)!
Soundtracket är riktigt riktigt bra, trots att det inte är sådär typiskt-disney-klyschigt där de dansar omkring i solskenet och sjunger för fulla muggar. Istället har de satsat på en mer avslappnad stil, där låtarna faktiskt sjungs av ”riktiga” artister: Rob Thomas, The All American Rejects, Rufus Wainwright, Jonas Brothers, och dessutom den grymma kompositrören Danny Elfman.
Jag älskar också filmens sensmoral; trots att familjer kan se ut på olika sätt, så är det enda som egentligen räknas att man ställer upp för varandra i vått och torrt. 
Trots att den egentligen passar sig bäst till mindre barn, känner jag att den ändå är otroligt bra!
Man kan dessutom ingenting annat än att älska den lilla twisten på slutet!
Av mig får den absolut 4/5

Titel: The Age of Innocence (1993)
Längd: 139 min
Genre: Drama
Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Winona Ryder, Michelle Pfeiffer, Richard E.Grant, Miriam Margolyes
IMDB-betyg: 7.2/10

Handling:
Året är 1870. Staden är New York. Han är en förlovad advokat vid namn Newland. Hon heter Ellen och är hans frus frånskilda kusin. Trots att de vet att det är fel kan de inte motstå den starka attraktionen till varandra, och Newland hamnar i ett jobbigt dilemma: Ska han följa reglerna, eller sitt hjärta?


Med en Oscarsstatyett för bästa kostym i baggaget, har den här filmen kommit att ha blivigt en riktig klassiker!
Filmen är baserad på en novell av Edith Wharton, men är regisserad av ingen mindre än kult-figuren Martin Scorsese som bl.a. varit inblandad i storfilmerna ”Shutter Island” (2010), ”Taxi Driver” (1976) och ”Goodfellas” (1990).
Som huvudrollerna till karaktären Newland har vi den stiliga skådespelaren Daniel Day-Lewis, som man kan se i ”My Left Foot” (1989), ”There Will Be Blood” (2007) och ”Gangs of New York” (2002).
Winona Ryder spelar hans fästmö. Henne blev jag första gången bekant (och lite kär i) första gången då jag såg Tim Burtons ”Edward Scissorhands” (1990). Hon är dessutom med i de prestigefyllda filmerna ”Black Swan” (2010) och ”Girl, Interrupted” (1999).
Vi får dessutom inte glömma att nämna den flerfaldigt Oscarsnominerade Michelle Pfeiffer som i den här filmen tolkar rollen som Ellen. Personligen har jag jävligt svårt att inte koppla ihop henne med en av häxorna i ”Stardust” (2007), men hon är också med i ”Dangerous Liaisons” (1988) och ”Scarface” (1983).
Trots att skådespelarna gör ett oklanderligt jobb så blev den tyvärr lite trist emellanåt, men den är definitivt värd att se om man vanligtvis gillar kostymdraman.
Avslutningsvis vill jag rekommendera att man ser den här filmen med svensk text, eftersom språket är väldigt mossigt.
Av mig får den 4/5

Titel: The Princess and the Frog (2009)
Längd: 97 min
Genre: Familj/Äventyr/Romantik
Skådespelare (Röster): Anika Noni Rose, Bruno Campos, Michael-Leon Wooley, Keith David, Jennifer Cody, Jim Cummings, Oprah Winfrey
IMDB-betyg: 7.2/10

Handling:
Den självgoda prinsen Naveen av Maldonia blir förvandlad till en groda av en elak Voodoo-doktor vid namn Dr. Facilier. För att bryta förtrollningen kysser han servitrisen Tiana, men eftersom hon inte är en prinsessa så förvandlas hon också till en groda. De tvingas ge sig iväg till den goda Mama Odie som bor i träsket för att be om ett motgift, men det visar sig vara svårare än de trott.


Mmmm, jag älskar Disneyfilmer! Just den här har de tecknat precis som de gamla goda klassikerna från back in the days, bl.a. som min favorit ”Den lilla Sjöjungfrun” (1989).
Regissörerna till den här filmen har jag nämnt förut, kompanjonerna Ron Clements och John Musker, som bl.a. ligger bakom ”Skattkammarplaneten” (2002), ”Den lilla Sjöjungfrun” (1989), ”Aladdin” (1992) och ”Herkules” (1997)…ett gäng titlar som verkligen värmer lite extra i lill-hjärtat mitt!
Huvudrollsrösten Tiana görs av skådespelerskan Anika Noni Rose som bl.a. haft en roll i ”Dreamgirls” (2006) tillsammans med Beyoncé Knowles.
Prinsen Naveens röst kommer ifrån Bruno Campos som tidigare har medverkat i en hel del olika tv-serier, bl.a. några avsnitt av ”Nip/Tuck” (2003-2010) där han hade rollen som Dr. Quentin Costa.
The bad guy, som här spelades av Keith David, är nu i år 2011 aktuell i hela 12 olika saker…Herrege vad han jobbar!
Precis som den redan nämnda skådespelerskan Anika Noni Rose, är också Michael-Leon Wooley med i ”Dreamgirls” (2006). Den här filmen är därför inte första gången de är aktuella tillsammans.
Nu på senare tid har det blivit väldigt populärt att använda sig av andra hudtoner än ”vita” – som syntes i alla de tidigare Disney och Pixars filmer. Precis som i ”Up” (2009) där de för första gången någonsin använder en asiatisk huvudroll, använder de här en afrika-amerikans hjälte för första gången. Det är på tiden, tycker jag!
En annan sak som också är väldigt ovanligt i Disneyfilmer är att skådespelarna både gör rösterna OCH sjunger, den här filmen är den enda (plus ”Beauty and the Beast” (1991)) som faktiskt är så!
Jag är ju en sådan som älskar Disneyfilmer, det kan helt enkelt inte bli dåligt enligt mig. Just den här är inget undantag!
Av mig får den 4/5

Titel: The Resident (2011)
Längd: 91 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Hilary Swank, Jeffrey Dean Morgan, Christopher Lee, Aunjanue Ellis, Lee Pace
IMDB-betyg: 5.2/10

Handling:
Läkaren Juliet Devereau har just gjort slut med sin pojkvän och hittar av en slump en helt underbar lägenhet, som dessutom är billig och har den snygga hyresvärden Max. Men när hon har flyttat in får hon svårt att sova och känner sig ofta iakttagen.


Nu i mina äldre dagar har jag kommit på att jag tycker det är fruktansvärt obehagligt i filmer då personer är någonting annat än de utger sig för att vara. Precis som i den här filmen!
Det bästa med den här filmen är helt klart rollistan! Kolla bara vilka härliga och välkända namn de lyckats få med! Aaah, älskar när man är välbekant med skådespelarna (lägg dessutom till att jag har supercrushen på Jeffrey Dean Morgan)!
Huvudrollens görs av den tvåfaldigt Oscarsvinnande Hilary Swank, som jag senaste såg i den grymma ”Million Dollar Baby” (2004), men som dessutom är med i ”Boys Don’t Cry” (1999) och ”P.S I love you” (2007).
När det kommer till snyggingar på bioduken har jag många favoriter, i min topp 20-lista däremot ligger den här filmens hyresvärd Max, Jeffrey Dean Morgan, på listan! Han har bl.a. varit med i en säsong av ”Greys Anatomy” (2005-) och ”Watchmen” (2009). Han är dessutom helt galet lik den spanska skådespelaren Javier Bardem (!) Vem är vem liksom? Nobody knows….
Med på rollistan har vi dessutom Christopher Lee från ”Burke& Hare” (2010) och som spelar Saruman i ”Lord of the Rings” (2001-2003)-filmerna, Aunjanue Ellis från ”The Help” (2011), och Lee Pace känd från tv-serien ”Pushing Daisies” (2007-2009).
Regissören till den här filmen är faktiskt finsken Antti Jokinen, och det här är hans första spelfilm. För mig är det alldeles otroligt hur han, som bara ”dykt upp från ingenstans”, lyckats flörta in sig hos de ändå respektabla stjärnorna.
Trots att filmen faktiskt inte är läskig så tycker jag ändå att den är helt klart sevärd!
Jag ger den 3/5

Titel: Spoorloos (1988)
Längd: 107 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Bernard-Pierre Donnadieu, Gene Bervoets, Johanna ter Steege, Gwen Eckjaus
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
Rex och Saskia är ute på en semester då Saskia plötsligt försvinner spårlöst. Tre år passerar och Rex får då och då brev från hennes kidnappare.


I förra inlägget nämnde jag om en bok skriven av Steven Jay Schneider som heter ”101 skräck-filmer du måste se innan du dör” där jag följde hans råd och såg ”Audition” (1999). Den här gången blev det den här filmen, också från den boken.
Regissören är George Sluizer, en man som också regisserade filmen ”Dark Blood” med River Phoenix, men som tyvärr inte hann bli klar eftersom Phoenix dog.
När jag kikar omkring på internet över reaktioner kring den här filmen får jag massor med blandade åsikter. Några tycker att det är den bästa och läskigaste filmen som finns, medans andra jämför den med att ”titta in i en vägg”.
Filmen är egentligen ganska tråkig, den enda orsaken till att jag ger den så högt betyg är att jag tycker att ”kidnapparen” är en oerhört spännande karaktär som jag bara vill veta mer om! Tycker dessutom att han av någon konstig anledning är ganska attraktiv. Tyvärr, må jag säga, dog han av cancer år 2010 bara 61 år gammal.
Av mig får den 4/5, tack vare den spännande kidnappar-karaktären

Titel: Audition (1999)
Längd: 115 min
Genre: Thiller/Skräck
Skådespelare: Ryo Ishibashi, Eihi Shiina, Tetsu Sawaki, Jun Kunimura
IMDB-betyg: 7.3/10

Handling:
Efter att sin fru dött för flera år sedan tycker sonen till Shigeharu att det börjar bli dags för honom att ge sig ut i dejtingvärlden igen. Hans vän och kollega ordar en fejkad audition till en påhittad film för att hitta en passande kvinna till den blyga Shigeharu. Han dras till den försiktiga ballerinan Asami, som visar sig ha ett skumt förflutet.


Av filmens karaktärer och skådespelare att döma behöver jag kanske inte nämna att filmen har sitt ursprung i det skräckgalna Japan?
Förutom klassiker som ”Ringu” – The Ring (1998) och ”Ju-on” – The Grudge(2002), har jag ofta lite svårt att hitta bra japanska skräckfilmer. Varför jag just såg den här beror på en bok skriven av Steven Jay Schneider som heter ”101 Skräck-filmer du måste se innan du dör”, där han stark rekommenderade den här filmen.
Filmens regissör Takashi Miike som bl.a. har gjort ”Sam gang yi” (2004), ”Koroshiya 1” (2001) och ”Jûsan-nin no shikaku” (2010). Känns inte titlarna igen? Lugn bara lugn, de är trots allt filmer på ett helt okänt språk, som i alla fall jag inte har någon som helst koll på.
Eftersom jag själv inte tidigare stiftat bekantskap med hans filmer, har jag istället läst omkring på internet för att få en bättre uppfattning om honom. Just den här filmen kändes mer som ett romantiskt drama, alldeles till den sista kvarten då det genast blev superkusligt. Vad jag har förstått så är det lite av Takashi Miikes ”grej”, att i början ge ett lugnt och stillsamt uttryck för att sedan lägga allt krut på slutet.
Personligen blev jag lite förvirrad när filmen hoppade väldigt mycket i tiden, och hela ”romantik/drama”-känslan. Däremot tror jag absolut att den blir bättre under andra gången man tittar.
Av mig får filmen en stadig 3/5

Titel: Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith (2005)
Längd: 140 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Hayden Christensen, Natalie Portman, Ewan McGregor, Samuel L. Jackson, Ian McDiarmid, Jimmy Smits, Anthony Daniels
IMDB-betyg: 7.8/10

Handling:
Anakin Skywalkers krafter har blivit otroligt starka. När hans älskade Padmé berättar att hon väntar deras barn, får han en föraning att hon dör i förlossningen. Den onda Palpatine lurar honom att gå över till en mörka sidan för att kunna rädda hennes liv, och han sätter både sin vänskap med Obi-Wan och sitt äktenskap på spel.


Det är här det händer! Länken mellan de originella filmerna: ”Star Wars: Episode IV- A New Hope” (1977), ”Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back” (1980), ”Star Wars VI – Return of the Jedi” (1983), och de nyare filmerna: ”Star Wars: Episode I – The Phantom Menace” (1999), ”Star Wars: Episode II – Attack of the Clones” (2002) plus denna, slutar här och nu!
Precis som de två föregående filmerna och den första, är även den här regisserad och skriven av George Lucas, med precis samma skådespelare – Hayden Christensen, den vackra Natalie Portman, Ewan McGregor och Ian McDiarmid.
När det brukar listas filmskurkar är det alltid någon som nämner Darth Vader (som jag snarare skulle kallat ”en tragisk hjälte” istället för ”skurk”), men den som egentligen borde finnas med på listan är utan tvekan Palpatine! Usch vad jag hatar den mannen alltså. Vill bara nacka honom!
Precis som i alla de tidigare filmerna är filmens varumärke med, nämligen meningen ”I have a bad feeling about this”, vilket är en kul liten detalj som har följt med i film efter film.
Den här filmens måste egentligen upplevas, men tro mig när jag säger att man sitter som i en trans av gåshud när man får svaret på den viktigaste frågan; hur Anakin Skywalker blir den fruktade Darth Vader.
Det här är egentligen den första av de nyare filmerna som faktiskt håller måttet!
Av mig får den nästan 5/5

Titel: Star Wars: Episode II – Attack of the Clones (2002)
Längd: 142 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Hayden Christensen, Natalie Portman, Ewan McGregor, Samuel L. Jackson, Christopher Lee, Pernilla August
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
Anakin Skywalker har hunnit fylla 20 år, tillsammans med Padmé börjar de en förbjuden romans. Medan hans Jeditränare Obi-Wan Kenobi upptäcker en hemlig republikansk klonarmé.


Okej, ber om ursäkt för den relativt dåligt skrivna handlingen, i skrivande stund är klockan relativt mycket och jag börjar bli förkyld.
HUR SOM HELST, de senare filmerna har varit ”Star Wars: Episode IV- A New Hope” (1977), ”Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back” (1980), ”Star Wars VI – Return of the Jedi” (1983) och ”Star Wars: Episode I – The Phantom Menace” (1999). När jag såg den här filmdrösen för ett tag sedan så blev det ett maraton som pågick mellan kl 11 på förmiddagen och kl 2-3 på natten, ganska jobbigt med andra ord.
Precis som den föregående filmen är även den här regisserad och skriven av George Lucas, och skådespelarna är i princip den samma, förutom från att Anakin Skywalker som istället spelas av Hayden Christensen som jag senast såg i ”Takers” (2010) och ”Vanishing on 7th Street” (2010).
Den här filmen är mycket bättre än den föregående, MEN mycket sämre än den originella trilogin. I vilket fall som helst så är det ändå en Star Wars-film, vilket i sig är bra bara det!
Av mig får den en stark 3/5

Titel: Star Wars: Episode I – The Phantom Menace (1999)
Längd: 136 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Jake Lloyd, Ewan McGregor, Liam Neeson, Natalie Portman, Pernilla August, Anthony Daniels
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
De två Jediriddarna Qui-Gon Jinn och hans lärling Obi-Wan Kenobi har varit på planeten Naboo i fredligt syfte. Naboos drottning Amidala och Jediriddarna tvingas fly till den avlägsna ökenplaneten Tatooine där de finner den unga Anakin Skywalker.


Every saga has a beginning...
Den här filmen är tänkt att utspela sig trettio år före den första Star Wars-filmen. Men, om man tittar på filmerna i min ordning, borde listan se ut såhär: ”Star Wars: Episode IV- A New Hope” (1977), ”Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back” (1980), ”Star Wars VI – Return of the Jedi” (1983) och nu den här.
När den här filmen kom ut blev den total-sågad av alla Star Wars-fans ute i världen, och den blev också sågad av mig första gången jag såg den! Jag har lite problem med barn i filmer, helt enkelt.
Regissören George Lucas är en härlig herre, hans första Star Wars-film blev en succé och sen går han och gör den här? Inte okej!
Om vi istället styr skeppet mot skådespelarna kan jag berätta att bl.a. Liam Neeson från ”Unknown” (2011), ”Batman Begins” (2005), ”Chloe” (2009) och ”Breakfast on Pluto” (2005) är med. En annan snygging på rollistan är dessutom Ewan McGregor som jag senast såg mot Nicole Kidman i den vackra ”Moulin Rouge” (2001). Och på tal om vacker, Natalie Portman spelar drottning Amidala, som man även kan se i ”Love and Other Impossible Pursuits” (2009), ”No Strings Attached” (2011) och den Oscarsvinnande ”Black Swan” (2010).
Det drygaste i den här filmen är helt klart den helt galet långa scenen där Anakin Skywalker tävlar i ett så kallat ”podrace”. Genom hela racet tänker man ”Men snäälla. Ta slut. Ta slut. Ta slut”, ungefär.
MEN, det värsta är utan tvekan den förvisade gunganen Jar Jar Binks, som ärligt talat förstör hela filmen och gör alltihopa jävligt pajigt!
Personligen tycker jag att den här absolut är den sämsta av de sex filmerna, och påminner mest om en barnfilm. Hur som helst så är det ändå duktiga skådespelare med.
Av mig får den en svag 3/5

Titel: Star Wars: Episode VI – Return of the Jedi (1983)
Längd: 134 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Billy Dee Williams, Anthony Daniels, Ian McDiarmid
IMDB-betyg: 8.3/10

Handling:
Efter att ha räddat den nedfrysta Han Solo från Jabba the Hutt, är Rymdimperiet i full färd med att bygga upp Dödsstjärnan, medan rebellerna ännu en gång planerat att förstöra den, för gott.
Luke Skywalker slutför sin träning hos mästaren Yoda, och beger sig ut för att möta sin största fiende, Darth Vader.


Det här är slutet på den originella filmserien, där de tidigare varit ”Star Wars: Episode IV – A New Hope” (1977) och ”Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back” (1980). Det här kan man kalla är börjanslutet, men också slutet eftersom de nyare filmerna egentligen utspelar sig INNAN Luke Skywalkers tid.
Regissören till den här filmen är Richard Marquand, som nu olyckligtvis är död, men som bl.a. gjort filmen ”Jagged Edge” (1985) med Jeff Bridges i huvudrollen.
Precis som de tre föregående filmerna så har även den här blivit flerfaldigt Oscarnominerad och ligger på topp-250-listan som finns på IMDb. Det är även samma skådespelare med - vilket är tur naturligtvis - Mark Hamill, Harrison Ford och Carrie Fisher.
Eftersom jag faktiskt träffat skådespelaren Anthony Daniels som spelar C-3PO, tänkte jag snabbt berätta hur det gick till: Året var 2008. Jag och min extremt Star Wars-besatta vän bestämde oss för att åka på Star Wars: The Exhibition (som var ett museum där de hade massor av originalrekvisita från de olika filmerna). Eftersom vi stod och väntade ihärdigt i flera timmar innan öppning, kom vi naturligtvis in först av alla. När vi vandrade omkring bland de olika föremålen kom en man fram från ingenstans och frågade om det var vi som hade stått längst i kön, ”-Ja” sa vi, mannen nickade och gick iväg bakom ett skynke. Efter en liten stund kom en äldre man ut till oss, det tog ett tag att förstå vem det var, men när ”hissen gick upp” förstod vi att vi stod öga mot öga med skådespelaren Anthony Daniels (!!!!). Han är en av de två skådespelarna som är krediterade skådespelare och som spelat samma roll i ALLA sex Star Wars-filmer. Efter att vi totalt skitit ner oss själva av upprymdhet, fick vi en privat tur kring museet, jag och min vän i armkrock på var sin sida om Anthony. Aaaaaah, it was like a dream!
Så, med den upplevelsen i baggaget kan man ingenting annat än att älska Star Wars-filmerna.
Slutet på just den här filmen är dessutom helt magiskt!
Av mig får den 5/5

Titel: Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back (1980)
Längd: 124 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Anthony Daniels, Billy Dee Williams, David Prowse
IMDB-betyg: 8.8/10

Handling:
För att överleva Darth Vader tvingas Luke Skywalker bege sig till Dagobah-systemet för att hitta jedi-mästaren Yoda som ska lära honom allt som han behöver veta för att övervinna den mörka kraften.


Det här är alltså andra filmen ut den populära sci-fi serien, där den första är ”Star Wars: Episode IV – A New Hope” (1977).
Största skillnaden från den första filmen, helt regissör-mässigt, är att det är mannen Irvan Kershner istället för originalskaparen George Lucas som står bakom kameran. Han har bl.a. varit inblandad i Bond-filmen ”Never Say Never Again” (1983) där Sean Connery har rollen som Mr James Bond.
Förutom från att ha vunnit en Oscar för bästa ljud, så liggen den även på plats nr#12 på IMDbs topp 250 bästa filmer. Inte dåligt inte!
Precis som i den föregående filmen är Mark Hamill, Harrison Ford och Carrie Fisher huvudrollerna. Personligen kan jag inte släppa att Harrison Ford ser otroligt snygg ut!
Vissa anser att den här till och med överklassar den första filmen, själv tycker jag att de är ungefär lika bra och ligger på samma nivå, förutom att den här är snäppet mörkare än dess föregångare. Hur som helst så är ”Star Wars” helt enkelt ett gäng kanonfilmer och borde få upplevas av alla!
Av mig får även den här 5/5

Titel: Star Wars: Episode IV – A New Hope (1977)
Längd: 121 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Anthony Daniels, Alex Guinness, James Earl Jones
IMDB-betyg: 8.8/10

Handling:
Prinsessan Leia har blivit fångad av rymdimperiet av order från den onda Dath Vader. Luke Skywalker och den lite kaxiga Han Solo försöker tillsammans med två androider befria henne och största imperiet.


En större klassiker än ”Star Wars”-filmerna får man verkligen leta ordentligt för att hitta. När den kom ut 1977 blev den genast en stor succé och har sedan dess varit en populär film bland alla åldrar.
Självklart har jag sett de här filmerna förut, men det är alltid kul med ett riktigt långt filmmaraton. Vi började med den här filmen vid kl 11 på förmiddagen, och var klar med alla sex filmerna runt kl 2-3 på natten. Kan berätta att vi var lagom möra när det började närma sig midnatt.
Filmen är både regisserad och skriven av den kända George Lucas. Den här, och de tre sista (eller första, beror på hur man räknar) är det han själv som har regisserat, medan han har producerat alla sex filmerna. Han ligger dessutom bakom ”Indiana Jones” (1981-2008)-filmerna tillsammans med kollegan Steven Spielberg.
Som huvudrollen Luke Skywalker har vi skådespelaren Mark Hamill, som efter filmerna har gått ner sig själv fullständigt. De enstaka rollerna han har fått har varit som gästskådespelare i olika tv-serier, som röst i diverse barnserier och dessutom lånat ut sin röst till olika tv-spel.
Prinsessan Leila spelads av Carrie Fisher, som precis som med den redan nämnda Mark Hamill, var de här filmerna både början och slutet för deras karriärer, i princip.
Den skådespelaren som däremot har lyckats riktigt riktigt bra i Hollywood är Harrison Ford, som har kommit att blivit lite av en ikon när det kommer till action-hjältar! Förutom tre ”Star Wars” (1977-1983)-filmerna där han spelar Han Solo, har han också varit äventyraren Indiana Jones i de fyra ”Indiana Jones” (1981-2008)-filmerna. Han är spontant sätt den enda ur de här kult-filmerna som faktiskt har ”gjort sig en karriär” och smidigt medans järnet var varmt. Trots att Harrison Ford börjar närma sig 70-snåret så fortsätter han ändå att göra filmer, den senaste jag såg på bio var ”Cowboys & Aliens” (2011).
Den eviga frågar är vilken ordning man egentligen borde se filmerna i? Ingen har det ”rätta” svaret, utan det beror alldeles på hur man tycker.
Ordning nr #1: Att se de i den ordningen de kom ut (vilket jag gör), man börjar med den från 1977 och slutar med den från 2005.
Ordning nr #2: Man börjar med den från 1999, 2002, 2005, 1977, 1980 och slutar till sist med den får 1983. Personligen skulle jag rekommendera att se de i ordning nr #1, eftersom hoppet mellan dålig-och bra kvalitet inte blir så påtagligt, utan det kommer mer naturligt.
Jag har en ”thing” för filmmusik, och jag kan nästan med all säkerhet säga att kompositören John Williams är den bästa i alla tiden! Han ligger bakom musiken till några av våra mest kända och omtyckta filmer, bl.a. ”Indiana Jones”, ”Superman”, ”Jurassic Park”, ”Schindler’s List, ”Harry Potter”, och ”Hajen”.
”Star Wars” har egentligen allt man kan önska sig i en film: Romantik, spänning, action, äventyr och Sci-fi, verkligen någonting för alla! Eftersom jag dels gillar de här filmerna och dels träffat skådespelaren till karaktären C-3PO, Anthony Daniels, så kan jag inget annat än att ge den högsta betyg!
Av mig får den här klassikern 5/5

Titel: A Serbian Film (2010)
Längd: 104 min
Genre: Skräck (?)
Skådespelare: Srdjan Todorovic, Sergej Trifunovic, Jelena Gavrilovic, Katarina Zultic
IMDB-betyg: 5.7/10

Handling:
Den f.d. porrskådisen Milos gör ett sista jobb innan hans pension. Filmen är ett specialjobb från en okänd rik klient som vill göra en experimentell konstfilm. Milos dras längre och djupare ner i mörkret som till slut sväljer honom fullständigt.


Aaaaaalltså…..
Hur många gånger har man inte hört folk berätta rövarhistorier om just den här filmen ”Den är helt sjuk. Galen.Chockerande.Skrämmande.Äcklig” ?? Förmodligen tusen gånger! Ändå kan man inte låta bli att se den.
Personligen tycker jag att den andas lite ”Hostel” (2006) och ”The Human Centipede” (2009), den gemensamma faktorn är att de alla tre är rejält störda.
Eftersom jag i mina dagar skådat en hel del skräckfilm så är det sällan jag bli speciellt påverkad, har med andra ord blivit ordentligt härdad. Något av det värsta jag vet inom just skräck-genren är när den inte fyller någon funktion eller känns helt poänglös. På något sätt ”förstår” jag Robert Englunds karaktär Freddy Kreuger från ”A Nightmare on Elm Street” (1984) när han går omkring och dödar ungdomar vars föräldrar en gång i tiden låste in honom i ett hus och brände honom levande, eftersom han får ”hämnd”, och hämnden i den här lilla historien tycker jag räknas som en poäng. Så, när porrskådisen och smygalkolisten Milo får viagra och börjar döda folk, räknas det med andra ord inte som en tillräklig vendetta.
Ångrar mig nu lite i efterhand att jag klankade ner på ”Basic Instinct” (1992) eftersom jag tyckte att den var väldigt mycket naket i, den här filmen däremot är det naket redan efter 15 sekunder in i filmen…och i princip hela filmen igenom. Naket och whiskey är, och jag skojar inte, med i nästan varenda scen.
Eftersom det var så fruktansvärt tydligt att det var en film, alltså man tänkte verkligen ”-Här är en film, utan någon som helst verklighet”, blev det genast superpinsamt och väldigt patetiskt. Lägger jag dessutom till den redan nämnda bristen på poäng, så blir den ännu sämre.
Kort summering: Vill man se avdankade porrskådisar, blod, tortyr, och en total poänglös film så skulle jag rekommendera den här åt dig. Om man däremot inte orkar lägga ner tid på att se en klassisk skitfilm så föreslår jag att slå på en annan rulle istället.
Av mig får den 1/5

Titel: The Help (2011)
Längd: 146 min
Genre: Drama
Skådespelare: Emma Stone, Viola Davis, Octavia Spencer, Bryce Dallas Howard, Jessica Chastain, Anna Camp, Ahna O’Reilly, Allison Janney, Sissy Spacek
IMDB-betyg: 8.1/10

Handling:
Året är 1960. Den unga kvinnan Skeeter har just kommit tillbaka till sina hemtrakter i Mississippi. Hennes största dröm är att bli författare, och när hon bestämmer sig för att intervjua och skriva en bok om de svarta kvinnorna som spenderar sina liv med att ta hand om de rika sydstatsfamiljerna, vänder det upp och ner på den tjusiga
idyllen.


Jag slås av hur mycket bra film jag har sett på sistone, och det här är definitivt inget undantag!!
Filmen kommer ursprungligen från en bäst-säljande novell av Kathryn Stockett, men är nu regisserad av Tate Taylor. Tate Taylor har tidigare inte regisserat särskilt mycket, utan har istället haft yttepytte små roller i diverse filmer.
Huvudrollen Skeeter spelas av den nu sviiiiiiiinheeeeeta Emma Stone (överdriver inte). Hon är just nu en av Hollywoods mest kända skådespelare och har bl.a. varit med i ”Easy A”(2010) och ”Crazy, Stupid, Love” (2011) på sistone.
Med på rollistan har vi dessutom Viola Davis som blev Oscarsnominerad för sin prestation i ”Doubt” (2008) där Meryl Streep och Philip Seymour Hoffman också är med. Hon är dessutom med i min senast sedda ”Trust” (2010).
En som också är med är Octavia Spencer, som ganska lätt brukar kännas igen på hennes smått galna ögon, den karismatiska gluggen och lite sådär härligt temperament.
Med på rollistan finns dessutom Jessica Chastain från bl.a. ”The Tree of Life” (2011), Bryce Dallas Howard ”Lady in the Water” (2006) och den gulliga Anna Camp som varit med i några avsnitt av ”True Blood” (2008-). På tal om tv-serien ”True Blood” (2008-) så fick man även se en glimt av Lafayette som spelas av Nelsan Ellis och som dessutom är otroligt stilig.
Själv såg jag den på bio, vilket jag definitivt inte ångrar. Insjunken i biomörkret kom det också upp en och en annan tår som inte kunde låta bli att kika fram.
Filmen är otroligt lättsam att titta på, trots att den tar upp ett fruktansvärt tungt ämne, eftersom det förekommer en hel del komiska inslag i den, utan att den blir för pajig.
Skrämmande tanke ändå, att den här typen av ”slaveri” ändå hände för bara 50 år sedan i USA. Underbara skådespelare och förträfflig story, gör det till en väldigt gripande och välspelad film! 
Spontant känns det som att den filmen har goda chanser till flera Oscarsnomineringar….
Jag ger den en stark 4/5

Titel: Jane Eyre (2011)
Längd: 120 min
Genre: Drama
Skådespelare: Mia Wasikowska, Michael Fassbender, Jamie Bell, Sally Hawkins, Judi Dench, Imogen Poots
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Den unga Jane Eyre har hela sitt liv bott hos sin moster och hennes familj, där hon blivit allt annat än älskad. Efter en hård utbildning får hon jobb som privatlärare på Thornfield Hall där hon både arbetar och bor i Mr. Rochesters ståtliga residens. Trots deras olika statusskillnader uppstår det ändå en stark dragning mellan Mr. Rochester och Jane.


Ingen kan väl ha missat vem Charlotte Brontë är?? Fick man inte lära sig den vikiga undervisningen i skolan, kan jag berätta att hon är en författare som levde under 1800-talet och som bl.a. har skrivit boken som den här filmen bygger på.
Regissören är Cary Fukunaga, en kille som jag aldrig har hört talas om innan och som än så länge är ganska ”ny” i filmbranschen.
Huvudrollen Jane Eyre spelas av den otroligt begåvade Mia Wasikowska (uttalas ”vash-i-kov-ska”), som jag tycker är lite lik den unga skådespelerskan Saoirse Ronan från bl.a. ”Hanna” (2011). Sedan hennes breakthrough i filmerna ”Alice in Wonderland” (2010) och ”The Kids Are All Right” (2010) är hon just nu sjukt het på röda mattan och är väldigt åtråvärd för filmskapare världen över. Hon är inte en typisk ”snygging”, utan har ett väldigt naturligt och nästan lite barnsligt utseende som gör henne tillgänglig för spännande roller - om hon passar på att smida medans järnet är varmt d.v.s.
En av de manliga huvudrollerna spelas av den tyska snyggingen Michael Fassbender, som man kan se i mini-serien ”Band of Brothers” (2001) och som Magneto i ”X-Men: First Class” (2011), men som dessutom är aktuell i drama/thrillern ”A Dangerous Method” där både Keira Knightley och Viggo Mortensen har varsin roll. Personligen är jag superpepp tills filmen har premiär eftersom den verkar g-r-y-m! Han gjorde för övrigt ett utomordentligt bra jobb som den mystiske Mr. Rochester.
Med på rollistan fanns dessutom Jamie Bell, en kille som jag förutspår med all säkerhet kommer bli svinpoppis när Steven Spielbergs ”The Adventures of Tintin” (2011) har premiär, där han spelar just Tintin.
Det som är lite kul är att historien om Jane Eyre är väldigt lik Charlotte Brontës eget liv på många sätt: Föräldralös, bodde hos sin släkting och jobbat som lärare. Coincidence? I think not!
Tror nog att det här var ett av de mest ultimata biobesöken jag någonsin varit på! Varför? Vi var ungefär 10 personer utspridda lite varstans i salongen, och på något oförklarligt sätt fick jag en otroligt stark gemenskap-känsla till dessa, helt främmande, människorna. Visserligen brukar jag nästan alltid få det, men just den här gången var känslan superstark. Att vi alla dessutom var utomordentliga biobesökare på det viset att vi varken pratade högt, störde andra, skrattade på de rätta ställena, inte rusade upp så fort lamporna tändes, och dessutom grät en skvätt på exakt samma ställe, gjorde oss ännu tajtare. Förmodligen var det bara jag som fick den här lilla uppenbarelsen, men den gjorde i alla fall mitt biobesök liiiite bättre än vanligt. Att det också satt en tjej helt ensam längst fram som såg sådär härligt klassiskt Charlotte Brontë-fanig ut, värmde dessutom mitt hjärta lite extra!
Hur som helst så har jag hört många som klagar på att personkemin mellan huvudrollsskådespelarna saknades, personligen märkte jag ingenting av det, utan tyckte att de hade en laddad spänning mellan sig, på ett känslofullt sätt naturligtvis.
Den här filmen är verkligen en upplevelse både för ögon och öron, eftersom de är i väldigt vackra miljöer och kostymer, dessutom använder de ett jättehärligt språkbruk.
Är man sugen på en svinromantisk film, som påminner lite om ”Pride and Prejdice” (2005), då rekommenderar jag den här!
Av mig får den absolut 4/5

Titel: Zookeeper (2011)
Längd: 102 min
Genre: Komedi/Familjefilm
Skådespelare: Kevin James, Rosario Dawson, Ken Jeong, Leslie Bibb, Donnie Wahlberg, Joe Rogan, Adam Sandler
IMDB-betyg: 4.5/10

Handling:
Griffin har blivit rejält dumpad av sin flickvän som tycker att han ska sluta sitt jobb som djurskötare på sitt zoo. När han är på väg att säga upp sig från jobbet, bestämmer sig djuren för att bryta sin inte-prata-med-människor-kod och istället hjälpa Griffin att få tillbaka sin tjej.


Djur som pratar brukar ofta vara ganska mysiga, men om rösterna verkligen inte passar djuren, som problemet är i den här filmen, blir det inte lika kul längre.
Regissören är Frank Coraci, en man som fullkomligt älskar skådespelaren Adam Sandler. Bevis? Hans filmer är ”The Wedding Singer” (1998), ”Click” (2006) och ”The Waterboy” (1998)….alla med Adam Sandler i huvudrollen.
Huvudrollen i den här filmen däremot har komikern Kevin James, som man kan se i hans relativt nya ”The Dilemma” (2011) där han spelar mot Vince Vaughn, ”Grown Ups” (2010) och den ganska roliga filmen ”Mall Cop” (2009).
Om vi återgå till de fruktansvärda rösterna son gjordes av Nick Nolte, Sylvester Stallone, Jon Favreau, Maya Rudolph, Adam Sandler och Cher. Alla är namn som jag vanligtvis brukar gilla, men i ärlighetens namn var det bara sångaren Cher, ”Burlesque” (2010), vars namn verkligen passade som handen i handsken.
Nja, den här filmen var ingen höjdare och passade bättre som tidfördriv än riktig underhållning! Hade jag varit några år yngre så skulle den förmodligen vara ganska kul, men för mig nu kändes den ganska pajig. Filmens höjdpunkt var utan tvekan att se Donnie Wahlberg, som av någon konstig anledning valde att vara med i den här filmen.
Jag ger den 2/5

Titel: Crazy, Stupid, Love (2011)
Längd: 118 min
Genre: Romantik
Skådespelare: Steve Carell, Ryan Gosling, Emma Stone, Julianne Moore, Analeigh Tipton, Kevin Bacon, Jonah Bobo, Marisa Tomei
IMDB-betyg: 7.8/10

Handling:
Cal och Jacob lever så skilda liv man kan leva. Cal är lyckligt gift och har barn med sin high school sweetheart, men då hon berättar att hon har varit otrogen och vill skiljas, splittras hela hans värld. Jacob lever singellivet till max, han är snygg, rik och har en ny tjej varje kväll. De träffas ute på krogen och Jacob bestämmer sig för att ta Cal under sina dejting-vingar och hjälpa honom vinna tillbaka sitt självförtroende.



Mmm…jag älskar verkligen att gå på bio! Känslan av att dela ett skratt med en hel biosalong är verkligen någonting speciellt!
Regissörerna Glenn Ficarra och John Requa är lite av ett radarpar då de tidigare gjort en hel del tillsammans, mest manus dock. Detta är deras andra film där de står bakom kameran, den första var nämligen den otroligt söta ”I Love You Phillip Morris” (2009) där Jim Carrey och Ewan McGregor spelar ett homosexuellt par.
Just den här filmen hade egentligen många huvudroller, men jag skulle säga att det mesta krutet låg på skådespelaren Steve Carell som här spelade Cal. Honom kan man se i tv-serien ”The Office” (2005-) men dessutom i den roliga komedin ”The 40 Year Old Virgin” (2005).
Den lite otippade skådisen för just den här typen av film är Julianne Moore, hon har varit med i en rad riktigt grymma filmer, men själv såg jag henne senast i thrillern ”Chloe” (2009). Lägg dessutom in på Julianne-listan att hon blivit nominerad hela fyra gånger för en Oscar. Fyra!
Jag vet att jag har tjatat om skådespelaren Ryan Gosling förut, där jag säger att jag verkligen har en stor respekt för den killen. Spelar han sina kort rätt kan han verkligen gå hur långt som helst! Senast såg jag honom mot Anthony Hopkins i thrillern ”Fracture” (2007), men han är också med i den romantiska ”The Notebook” (2004).
Tjejen som just nu är helt galet aktuell är Emma Stone, en sjukt härligt tjej som medverkar i riktigt bra filmer! Senast såg jag henne i ”Easy A” (2010), men jag ska även se hennes nya ”The Help” (2011) på bio så fort som möjligt!
Naturligtvis får jag inte glömma att nämna att Kevin Bacon också vad med på ett hörn, honom såg jag senast i ”X-Men: First Class” (2011), den urdåliga ”Elephant White” (2011) och ”Beauty Shop” (2005).
Filmens bästa replik är utan tvekan när Ryan Goslings karaktär tar av sig tröjan och Emma Stone utbrister ”-Seriously! It’s like you’re photoshopped!”.
Det jag först trodde om filmen var att det skulle vara en ren och skär romantisk komedi, men ack så fel jag hade där. Det finns nämligen en hel del som lutar åt drama-hållet också, som gör filmen snäppet seriösare än de flesta rom-coms. Jag älskar dessutom skådespelarlistan, den är så imponerande att man utan tvekan skulle kunna hänga upp den i julgranen utan att skämmas!
Det jag gillar med den här filmen är också att man får möta många olika relationer, det finns verkligen någonting som tilltalar alla, vare sig det är ett gapskratt, tårar eller helt enkelt en mysig och lättsam film. En väldigt oväntad twist på slutet vänder dessutom omkring ordentligt i grytan!
Av mig förtjänar den absolut 4/5

Titel: Rise of the Planet of the Apes (2011)
Längd: 105 min
Genre: Action
Skådespelare: James Franco, John Lithgow, Tom Felton, Freida Pinto, Brian Cox
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
Will Rodman jobbar på ett forskningsföretag där han arbetar på att få fram ett botemedel mot Alzheimers . Testförsöken på schimpanser visar att de även utvecklar nya celler som ger ökad intelligens. När en av aporna löper amok på forskningsanstalten blir den tvungen att avlivas, men hennes avkomma tar hands om av Will, döper honom till Ceasar och uppfostrade honom som sin egen. Men ganska fort visar det sig att moderns utvecklade gener har förts vidare till Ceasar.


Har vi inte lärt oss sedan ”Deep Blue Sea” (1999) att man absolut inte, under några omständigheter, får injicera ”smart-medicin” till djur?? Forskarna som tog fram ALZ-112 måste helt ha missat den lilla detaljen…
Efter att ha malt igenom de sex originalfilmerna: ”Planet of the Apes” (1968), ”Beneath the Planet of the Apes” (1970), ”Escape from the Planet of the Apes” (1971), ”Conquest of the Planet of the Apes” (1972), ”Battle for the Planet of the Apes” (1973), och även Tim Burtons version ”Planet of the Apes” (2001), blev vi naturligtvis tvungna att även se den ”sista” på bio. Anledningen till mina ”” är att filmen egentligen, enligt mig, borde heta ”The Beginning of the Planet of the Apes”, eftersom den tekniskt sätt är början på hela spektaklet.
Regissören är Rubert Wyatt, han har tidigare gjort filmen ”The Escapist” (2008) där bl.a. Joseph Fiennes och Brian Cox är med.
James Franco spelar vetenskapsmannen Will Rodman. Personligen är jag ett Franco-fan, som jag erkänner kan ha blivit förblindat av det enkla faktum att jag har en lovecrush på honom. Hur som helst så är han verkligen superhet just nu, och är aktuell med en rad olika filmer. Senast såg jag honom i hans Oscarsnominerade ”127 Hours” (2010) och som knarklangare i ”The Green Hornet” (2011), men han är nog mest känd som Harry Osborn i ”Spider-Man” (2002-2007)-filmerna. Spontant känns det som att James Franco gör det bästa av hans talanger och smider medans järnet är varm, eftersom han verkligen testat på alla möjliga olika genrer, medan många andra Hollywood-stjärnor ofta riktar in sig på en speciell filmgenre. Tummen upp!
Som kvinnlig huvudroll spelade den relativt okända Freida Pinto, henne såg jag senast i ”You Will Meet a Tall Dark Stranger” (2010).
Med på rollistan fanns dessutom den tvåfaldigt Oscarsnominerade John Lithgow, Tom Felton a.k.a Draco Malfoy från ”Harry Potter and the Deathly Hollows” (2011), och Brian Cox från ”The Bourne Supremacy” (2004) och ”The Bourne Identity” (2002).
Det går knappt att jämföra kvaliteten på filmerna från nu och då. Det är till och med lite oschysst eftersom det faktiskt skiljer över 40 år mellan den allra första och nu till den här rackaren, men aporna ser faktiskt otroligt verkliga ut och det känns verkligen att teknikutvecklingen har gått framåt.
Jag fullkomligt älskar de små, små detaljerna från originalen till oss fans:
*Forskarna döper Ceasars mamma till ”Bright Eyes”, samma namn döpte apan Dr.Zira människan Taylor i originalet ”Planet of the Apes” (1968).
* Som hastigast på nyheterna ser man att ett rymdskepp som är ”spårlöst borta”, de refererar till Taylors skepp ifrån den första filmen.
*När Dodge Landon (Tom Felton) visar sina vänner omkring där aporna hålls inlåst kallar han en aphona för ”Cornilla”, vilket är en mash-up av två gamla karaktärer ur ”Planet of the Apes” (1968), ”Cornelius” och ”Zira”.
*Den nyss nämnda karaktären som spelas av Tom Felton säger två kända citat ur, åter igen, ”Planet of the Apes” (1968): ”-It’s a madhouse” A madhouse” och ”Take your stinking paws off me you damn dirty ape!”
*Första ordet Ceasar sa är Nej, eller ”No” på engelska. Det är samma första ord som alla de andra aporna i de föregående filmerna säger.
När några av ovanstående saker hände under filmens gång skrattade jag och mitt sällskap gott, medan resterande biobesökare förmodligen tyckte att vi var smått dumma i huvudet som skrattade åt, till exempel, hela ”stinking paws”-repliken.
Så, rekommenderar jag att man plöjer igenom de föregående sex filmerna innan man ger sig ann den här? I ärlighetens namn, egentligen inte. MEN under filmens gång kände jag mig som den smarta apan Ceasar bland de puckade schimpanserna (som i min lilla anekdot nu är resterande biobesökare), eftersom jag visste så pass mycket mer än alla andra. Jag känner också att jag förmodligen inte skulle uppskattat biofilmen lika mycket om jag inte hade tagit mig tid att se de föregående filmerna.
En sak som jag inte reflekterat särskilt mycket över var hur själva aporna var gjorda, jag la istället hela manken till att inte missa några små original-detaljer som var inpetade lite varstans. Nu när jag däremot har fått smälta allt, måste jag säga att tekniken som användes till animeringen (kallas det så?) verkligen imponerar. Man kan allvarligt tro att det man ser är riktigt schimpanser som kutar omkring på filmduken, så verkligt är det!
I alla de tidigare filmerna har det handlat om samma under-cover-grej: Rasism! Ämnet är fruktansvärt viktigt, vart man än befinner sig, och filmerna tar upp det på ett bra och tänkvärt sätt!
…Glöm dessutom inte att sitta kvar under eftertexterna.
Av mig får filmen 4/5

Titel: Planet of the Apes (2001)
Längd: 119 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Mark Wahlberg, Helena Bonham Carter, Tim Roth, Paul Giamatti, Michael Clarke Duncan, Estella Warren
IMDB-betyg: 5.6/10

Handling:
Astronauten Leo Davidson kraschlandar på en okänd planet där apor är intelligenta och har människor som slavar.

Förstå mig inte fel nu! Jag ÄLSKAR regissören Tim Burton. Älskar! Men just den här filmen var verkligen ingen höjdare…förlåt Tim!
Filmen bygger ursprungligen från ”Planet of the Apes” (1968), men i princip allt är helt nytt, karaktärerna och till och med slutet.
Som jag nyss nämnde så är det den sjukt duktiga regissören Tim Burton som ligger bakom den här filmen. Han har gjort några riktigt bra rullar, bl.a. ”Edward Scissorhands” (1990), ”Corpse Bride” (2005), ”Big Fish” (2003) och ”Alice in Wonderland” (2010).
Vad är en Tim Burton-film utan hans favoritälskling Helena Bonham Carter? Ja, naturligtvis är hon med i den här rackaren också. Det senaste jag såg med henne är den grymma ”Fight Club” (1999) och som Bellatrix i ”Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2” (2011), och dessutom ett sextal andra filmer med mannen Tim Burton.
Huvudrollen däremot är Mark Wahlberg. Marky Mark ser jag som en skådespelare, men faktum är att han är en så sjuuuuukt mycket bättre regissör. Bevis? Karln ligger för böveln bakom de populära tv-serierna ”Entourage” (2004-) och ”In Treatment” (2008-). Han har dessutom spelat en av huvudrollerna och regisserat ”We Own the Night” (2007) och den Oscarsnominerade ”The Fighter” (2010). Duktig kille!
Förutom de två redan nämnda skådespelare har vi dessutom Tim Roth, Michael Clarke Duncan som spelar den stora svarta mannen John Coffey i ”The Green Mile” (1999), den smått äckliga Paul Giamatti från bl.a. ”The Illusionist” (2006), och den oseriösa Erick Avari från ”Mr.Deeds” (2002).
Efter att ha matat igenom de fem tidigare Ap-filmerna, kom verkligen den här som ett träigt paket på posten, huvva! Det som störde mig mest var att aporna faktiskt såg ut som, ursäkta mig, sångaren Michael Jackson efter alla hans miljoner operationer. Dem blev nästan på gränsen till obehagliga att titta på.
Men på ett sätt var den däremot lite rolig att titta på eftersom kvaliteten och specialeffekterna har uppgraderats oerhört de senaste åren!
För mig kändes den livlös, tråkig och någonstans på vägen ballar hela filmen ur totalt!
Av mig får den tyvärr 2/5

Titel: Battle for the Planet of the Apes (1973)
Längd: 93 min
Genre: Action/Sci-Fi
Skådespelare: Robby McDowall, Claude Akins, Natalie Trundy, Paul Williams, Austin Stoker
IMDB-betyg: 5.0/10

Handling:
Ceasar styr världen efter att kärnvapenkriget tagit slut. De lever ett primitivt liv i skogen, men en grupp människor som bor i ruinerna av en gammal stad förbereder sig för attack mot det lilla samhället. Samtidigt har gorillan Aldo startat en grupp som planerar ett uppror mot Caesar.


Den här är sista delen utav den originella Apornas Planet-serien. De andra filmerna är ”Planet of the Apes” (1968), ”Beneath the Planet of the Apes” (1970), ”Escape from the Planet of the Apes” (1971) och ”Conquest of the Planet of the Apes” (1972).
Eftersom filmerna ska föreställa att utspela sig i olika tidformer brukar vissa rekommendera att se dem i en speciell ordning, alltså inte i ”efter år”-ordningen som vi gjorde, utan istället hoppa hejvilt kring filmerna. Den exakta listan har jag inte koll på till 100%, men jag tror att man börjar omkring ”Escape from the Planet of the Apes” (1971) och slutar med ”Beneath the Planet of the Apes” (1970), kan bli förvirrande i början men de som rekommenderar att se i den här ordningen påstår att all makes sense senare.
Regissören är densamma från den föregående filmen, ”Conquest of the Planet of the Apes” (1972), alltså J. Lee Thompson. Han är den enda regissören hittills som gett sig på att göra fler än en film om aporna.
Precis som alla de tidigare filmerna är Robby McDowall med, för andra gången som Caesar.
Även fast det bara var en vecka sedan vi hade Ap-maraton, är det ändå den här filmen som jag minns minst av. Har ingen vetenskaplig teori om varför det var så, utan jag skyller helt enkelt på tröttheten som flödade omkring i rummet efter en hel dag med bara apor.
Personligen tycker jag nästan att den här var en utav de sämsta ur serien, medan den första och den tredje enligt mig var de bästa.
Jag ger den 2/5

Titel: Conquest of the Planet of the Apes (1972)
Längd: 88 min
Genre: Action/Sci-Fi
Skådespelare: Roddy McDowall, Natalie Trundy, Don Murray, Hari Rhodes
IMDB-betyg: 5.8/10

Handling:
Avkomman, Caesar, till de två smarta schimpanserna från framtiden, Zira och Cornelius, har hela sitt liv bott hos den snälla cirkusdirektören Armando.
Efter att ett virus utrotat alla katter och hundar, har därför människorna börjat använda sig av apor som det nya husdjuret och slavar. Eftersom Caesar är den enda intelligenta apan på jorden bestämmer han sig för att få ur sina kamrater ur förtrycket och leda dem till en våldsam revolution.


Den här filmen är nummer fyra ur den populära filmserien, ”Planet of the Apes” (1968), ”Beneath the Planet of the Apes” (1970) och ”Escape from the Planet of the Apes” (1971).
Måste bara inflika att människorna i den här filmen är helt dum i huvudet. Om två apor skulle komma fram till mig och säga ”-Hey, Jessica, bara så att du vet så kommer jorden en dag styras av smarta apor!” (vilket i princip händer i förra filmen) Den spontana reaktion vore då att INTE träna upp aporna till betjänter….Men jag kanske har fel?
Hur som helst så är filmen skapad av den Oscarsnominerade J. Lee Thompson, som tidigare varit inblandad i ”The Guns of Navarone” (1961) och ”Battle for the Planet of the Apes” (1973), alltså nummer #5 i den här serien.
Precis som i de föregående filmerna så är skådespelaren Roddy McDowall med. ”Hur”, kanske ni tänker, ”han dog väl i förra filmen”?? Exakt. Men trots att Cornelius dog så spelar McDowall istället hans son, Caesar, lite freaky om jag får säga det själv. Dock är han alltid lika duktig!
Med på rollistan denna gång har vi dessutom Don Murray, som blev nominerad till en Oscar för hans roll mot Marilyn Monroe i ”Bus Stop” (1956).
När jag läser runt om den här filmen märker jag att den verkligen inte är uppskattad. Folk klagar på allt från klippningen till manusförfattaren. Personligen är det ingenting som stör mig påtagligt. Det enda konkreta jag kan säga om den här filmen är att den är snäppet mörkare och våldsammare än vad vi är vana att se i de föregående rullarna.
Ju mer jag tänker på de här filmerna, desto mer älskar jag dem!
Av mig får den 3/5