Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: Battleship (2012)
Längd: 131 min
Genre: Action
Skådespelare: Taylor Kitsch, Brooklyn Decker, Rihanna, Alexander Skarsgård, Jesse Plemons, Tadanobu Asano, Liam Neeson
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
Ute till havs har ett konstigt fordon landat som inte verkar vara mänskligt. Alex Hopper, hans bror och resterande militärflottan tvingas därför förhindra en total invasion.




Från att lämna en hel biosalong med snyftande kvinnor ”Titanic 3D” (1997/2012), från att gå till en blandad salong när vi såg ”American Reunion” (2012), till att vandra in i biomörket och sätta sig framför ”Battleship” där det var 99% killar.
Historien är baserad på Hasbros klassiska spel där det i princip går ut på att skjuta ner motståndarens båtar.
Regissören till den här actionspäckade långfilmen är Peter Berg. Han har tidigare gjort bl.a. ”The Kingdom” (2007), ”Hancock” (2008) och även ”Friday Night Lights” (2004).
Huvudrollen Alex Hopper spelades av tuffingen Taylor Kitsch som väldigt nyligen var aktuell i filmen ”John Carter” (2012), och även tv-serien ”Friday Night Lights” (2006-). Hans motspelerska, Brooklyn Decker, har inte varit med i speciellt mycket tidigare och är heller inte särskilt begåvad om jag ska vara ärlig. Fler på rollistan har vi sångaren Rihanna som gjorde det bästa jobbet, väldigt lite av Alexander Skarsgård och även Liam Neeson.  
”Battleship” var för mig en stor besvikelse. Eller jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men någonting MER än det här i alla fall. Skådespelarna gjorde ett halvdant jobb, manuset blev ofta töntigt och karaktärerna var allt annat än originella. För mig blev det även lite svårt att hänga med eftersom det var tre olika sorters militärer (luft, vatten, mark) som alla hade olika namn, utseende och kommandon. En annan sak som också kunde störa mig var att handlingen var för spretig för att kunna bli bra.
Nej, för mig blev det här ingenting annat än en kombo mellan ”Transformers” och ”Predators”….
Jag ger den 2/5

Titel: American Reunion (2012)
Längd: 113 min
Genre: Komedi
Skådespelare: Jason Biggs, Seann William Scott, Chris Klein, Thomas Ian Nicholas, Alyson Hannigan, Tara Reid, Mena Suvari, Eddie Kaye Thomas, Eugene Levy, Jennifer Coolidge
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Det gamla gänget återförenas sedan sommaren 1999. Men mycket har hänt sedan dess och de har alla vuxit upp. Men när det är dags för skolåterträff inspireras de att åter igen gå i gamla spår.




En biokväll i min bok betyder mestadels att man kollar på MINST två filmer (i detta fall tre) på samma kväll. Man måste ju passa på. Seriös-nivån sjönk från+ 100% till -27% när vi precis innan hade suttit i nästan 3 tim och 30 min och gråtit ögonen ur oss när vi såg den nyteknikeserade ”Titanic 3D” (1997/2012), från att vi byte biosalong och istället fick uppleva Stiffmeister skita i en kylbox.
Regissörerna till den här filmen är polarna Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg som bara gjort en film tidigare, nämligen ”Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay” (2008). De är även manusförfattare till de två resterande filmer om grabbarna: ”Harold & Kumar Go to White Castle” (2004) och den nyare ”A Very Harold & Kumar 3D Christmas” (2011).
Skådespelarna och karaktärerna är exakt densamma som varit med i original-filmerna, Jason Biggs, hans Alyson Hannigan, den glappkäftiga Sean William Scott, och resterande från gänget.
Jag är själv ingen som i min ungdom varit speciellt förtjust i dessa ”American Pie”-filmer (för det finns ungefär sex stycken sammanlagt). Jag FICK dessutom inte titta på dessa filmer heller, eftersom jag skulle vara en ”duktig flicka”, och då passade det sig naturligtvis inte att titta på ett gäng tonårskillar som jagade efter nakna highschool-tjejer.
Eftersom jag med andra ord inte haft någon speciell relation till dessa filmer och karaktärer så är väl kanske jag inte den mest passande att ge ett rättvist betyg. Så för mig var filmen ändå ganska meningslös och barnslig, komisk i vissa scener, men ändå ingenting jag känner mig supersugen att se igen. Fan vad trist jag får mig själv att låta…
Jag ger den 2/5

Titel: Titanic 3D (1997/2012)
Längd: 194 min
Genre: Drama
Skådespelare: Kate Winslet, Leonardo DiCaprio, Billy Zane, Kathy Bates, Victor Garber, David Warner, Bill Paxton, Bernard Hill, Frances Fisher
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
På sin jungfruresa åker Titanic ut från hamnen i Southampton med flera tusen passagerare. Två av människorna ombord, Jack och Rose, kommer från helt skilda bakgrunder men blir ändå genast förälskade i varandra. De hinner inte färdas långt förens det ståtliga skeppet krockar med ett isberg. Är Titanic så osänkbart som alla påstår?





Jag nämnde det förut när jag såg ”Lejonkungen 3D” (1994/2012), att hur extremt lycklig jag är som faktiskt får uppleva dessa mästerverk på bio. Själv var jag alldeles för ung för att få gå på den här typen av bio när ”Titanic” hade sin premiär, och det känns därför helt underbart att få en andra chans (och för filmbolagen att heva in ännu mer pengar).
Regissören och manusförfattaren är den prestigefyllda James Cameron. Mannen-myten-legenden som i skrivande stund gör allt från att besöka undervattengravar till att borra på månen (på riktigt, nästan). Han är förmodligen mest känd för att BARA göra bra filmer, några av dem är ”Avatar” (2009), ”Terminator 2” (1991) och ”Aliens” (1986). Han är även på G med att påbörja två uppföljare till hans superomtyckta ”Avatar”.
Filmens Jack spelades av den snyyyyyyygga Leonardo DiCaprio (eller Leo, som jag skulle ha kallat honom om vi var lovers). Honom såg jag senast i ”The Man in the Iron Mask” (1998), men man kan även se honom i ”Inception” (2010) och ”The Departed” (2006). Hans Rose, spelad av den otroligt vackra Kate Winslet fick ALLA tjejer att färga sitt hår rött efter sin filmprestation. Henne såg jag hur som helst senast i ”Contagion” (2011), men hon har även varit med i ”Revolutionary Road” (2008) (med Leo som sin motspelare), och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” (2004).
Det finns såklart massor med rolig fakta kring filmen, men det känns som att de är så jäkla uttjatade att jag helt enkelt LÄNKAR till allt skojigt.
Jag är tjejen som är emot 3D. Det stör mig så fruktansvärt att jag ibland egentligen inte skulle kunna se en film bara för att den har 3D-effekter. Anledningen är att den oftast används slarvigt, i övermängder och alldels på fel sätt – vilket resulterar i huvudvärk. Jag har även varit med om filmer där de bara smackat på 3Dn på ett så slarvigt sätt att man blir alldeles tokig, ögonen arbetar på högvarv för att försöka vänja sig, se och förstå vad som händer. Därför var det med skräckblandad förtjusning som jag valde att se den här filmen, medans jag precis innan gnällde och tjatade på hur ”dååååååligt det kommer bli med 3D”. MEN oj vad jag fick äta upp mina ord. Har aldrig varit med om en film där 3D inte stört mig för ens en sekund, för ens nu. De hade lagt effekterna på så noggranna detaljer att man bara ANADE att de var där (oerhört smakfullt, om man frågar mig). Det kunde vara på något så simpelt som i några av Roses röda lockar. Så litet men ändå effektfullt. Underbart.
Så, när jag erkänt mig uppskatta 3D för en gångs skull, kan jag komma in på själva filmen. För mig är den här på min lista över bästa-filmer-genom-tiderna, och är sannerligen ett rent mästerverk.
Skådespelarnas kemi, historien, romantiken, noggrannheten, paniken, miljön, detaljer och musiken (åååh, musiken), gör det här till en helt felfri film! Första scenen hann inte ens börja innan jag grät min första tår, som sedan fortsatte att rinna genom 194 min (tillsammans med resterande 99% snyftande kvinnorna i biomörkret). Den förtjänar sannerligen varenda en av sina 11 Oscarsstatyetter….
Av mig får den absolut 5/5

Titel: The Darjeeling Limited (2007)
Längd: 91 min
Genre: Drama/Komedi
Skådespelare: Adrien Brody, Owen Wilson, Jason Schwartzman, Amara Karan, Waris Ahluwalia, Wallace Wolodarsky
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Tre bröder återförenas för första gången sedan deras fars begravning. De åker till Indien med målet att göra en andlig resa, på tåget Darjeeling Limited.




Eftersom vi var inne på det Indiska spåret sedan vi såg ”Slumdog Millionaire” (2008), valde vi att fortsätta på samma väg med en annan film som också utspelade sig där, nämligen den extremt svåruttalade ”The Darjeeling Limited” (mittenordet rullar liksom inte på tungan).
Regissören är den 43-åriga Wes Anderson. Han har i sina dagar inte gjort speciellt många filmer, men två av dem är i alla fall ”The Fantastic Mr Fox” (2009) och ”The Life Aquatic with Steve Zissou” (2004).
Som de tre bröderna spelade Adrien Brody som jag senast såg som retard i thrillern ”The Village” (2004), Owen Wilson från den nya ”Midnight in Paris” (2011) och Jason Schwartzman som spelar huvudrollen i tvserien ”Bored to Death” (2009-). Av dem tre är det bara de två sistnämnda som varit med i Wes Andersons tidigare filmer (Owen Wilson har medverkat mer eller mindre i varenda en).
Innan filmen hade jag lite svårt att anpassa lill-hjärnan till vad jag skulle ställa in förväntningarna på. Owen Wilson och Jason Schwartzman är ju båda oftast med i komedier, medan Adrien Brody vunnit Oscar för det uberseriösa dramat om Andra Världskriget ”The Pianist” (2002). Så, skulle filmen bli en tokig skrattfest? Jag visste faktiskt inte. Som tur var lyckades de kombinera drama och komedi på ett väldigt smakfullt sätt, utan att använda sig av (som tur var) varken bajs-skämt eller nakna collage-tjejer som bidrar till att det lätt kan bli fjantigt.
Filmen var egentligen helt okej, men långt ifrån det bästa jag någonsin har sett. Jag gillar den simpla handlingen, den diskreta humorn och Adrien Brody. Kul är även att de prestigefulla skådespelarna Bill Murray och Natalie Portman ställde upp med någon typ av statist-liknande medverkan.
Jag ger filmen en stabil 3/5

Titel: Slumdog Millionaire (2008)
Längd: 120 min
Genre: Drama
Skådespelare: Dec Patel, Freida Pinto, Saurabh Shukla, Anil Kapoor, Rajendranath Zutshi
IMDB-betyg: 8.1/10

Handling:
I det Indiska programmet ”Vem vill bli miljonär” sitter Jamal, en kille från slummen som inte har någon som helst utbildning. Under programmets gång svarar han gång på gång rätt på frågorna, och han arresteras för fusk. För att bevisa sin oskuld berättar Jamal sin livshistoria och varför han kan svaret på frågorna.




Eftersom en kompis varit i Indien några månader ville hon slå ett slag för filmer som spelas in i Indien. Så, det blev med andra ord ”Slumdog Millionaire” en helg för inte allt så längesedan. Den här var väldigt omtalad för några år sedan då den kom från ingenstans och tog hem hela åtta Oscars och la sig bekvämt på plats nr #170 på IMDbs lista.
Filmens regissör är den väldigt duktiga Danny Boyle. De senaste filmerna jag har sett av honom är joden-går-under ”Sunshine” (2007) och ”28 Days Later…” (2002), han ligger även bakom den verklighetsbaserade ”127 Hours” (2010) där James Franco har huvudrollen.
Huvudrollen i den här filmen hade däremot den extremt söta Dev Patel vars utseende säger ”jag kan inte göra en fluga förnär”. Honom kan man se i serien ”Skins” (2007-), och i den totalt värdelösa ”The Last Airbender” (2010).
Enligt min mening är filmen ett smärre genidrag. Den är baserad på boken ”Q & A” av den Indiska författaren Vikas Swarup, som jag faktiskt har liggandes i bokhyllan men som jag än så länge inte orkat tagit tag i. Filmen är uppbyggd på ett otroligt smart sett så att man absolut inte har några problem med att hänga med i storyn (trots att historien i sig är ganska ”hoppig”). Den är väldigt unik på det sättet att den är väldigt tragisk, romantisk och obehaglig på samma gång, samtidigt som man levereras den där härliga feel-good-känslan efteråt. Jag älskar verkligen skådespelarna, historien, miljön, filmningen, musiken…och ja, egentligen allt. För mig är den här filmen felfri.
Jag ger den 5/5

Titel: Jesus Christ Superstar (2001)
Längd: 107 min
Genre: Musikal
Skådespelare: Glenn Carter, Jérome Pradon, Renée Castle, Tony Vincent, Fred Johanson, Rik Mayall
IMDB-betyg: 7.3/10

Handling:
Musikal om Jesus Kristus, Judas och lärjungarna. Allt leder fram till korsfästelsen, men med en Judas syn.




Eftersom att jag inte är någon kyrkfanatiker, valde jag istället att se den här lättsamma musikalfilmen när det vankades Påskhelg för ett tag sedan. Jag är i stort sett besatt av allt som Andrew Lloyd Webber och Tim Rice har gjort, att jag till och med ibland är helt övertygad om att den förstnämnda är något slags geni.
Sångarna/skådespelarna gjordes av Glenn Carter, Jérome Pradon, Renée Castle och vår svenska Fred Johanson.
Filmen, som är ett avsitt av någonting som heter ”Great Performances” (1971-), är en musikalfilm från ett uppträdande. Spontant kanske det inte låter speciellt lockande, men för någon som vanligtvis gillar musikaler och dylikt kommer det här nog slå ganska perfekt.
Det unika med den här historien och hela musikalen är att Jesus framstår mer som vanlig människa än som Gud, hans lärjungar känns lite homosexuella, och att den har en ganska modern känsla – istället för att vara dötrist och slätstruken.
Personligen är jag ju en sådan som en gång hade en fas där jag var helt förälskad i fantomen-karaktären från den populära musikalen The Phantom of the Opera. Så en sådan här film är för mig ganska passande med andra ord. Jag fullkomligt älskar de grymma låtarna, artisterna och historien. Att lyssna ihjäl sig på låtarna nu i efterhand? Ett ord: SKYLDIG!
Av mig får den 4/5