Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: Armageddon (1998)
Längd: 151 min
Genre: Action
Skådespelare: Bruce Willis, Ben Affleck, Liv Tyler, Billy Bob Thornton, Will Patton, William Fichtner, Michael Clarke Duncan, Steve Buscemi, Owen Wilson, Peter Stormare
IMDB-betyg: 6.2/10

Handling:
Ett team av oljeborrare tvingas ut till rymden för att spränga en jättelik asteroid som är på väg rakt mot jorden.


Förutom Scifi-rullar, är även jorden-går-under-filmer en stor favorit i min bok. Många gånger går visserligen de två genrerna ihop, antingen hotas jorden av utomjordingar, eldklot, eller som i det här fallet: en gigantisk asteroid. Den senaste filmen av hela jordens-undergång-slaget har varit ”2012” (2009) för mig, som fått otroligt mycket oförtjänt skit. Själv gav jag den 5/5 eftersom jag tyckte att den verkligen var sviiiinhäftig, så ibland undrar jag i min ensamhet om min filmsmak helt enkelt suger lite?
Regissören är den 46-åriga mannen Michael Bay, vars sängkammar-blick på IMDbs bild säger ”-Hey baby, how you doing *blink*?” likt Joey i serien Vänner. Förutom att ge orgasmögaT^ på bilder, ligger han även bakom filmsuccén ”Pearl Harbor” (2001) där den här filmens sweetheart Ben Affleck även där spelar en av huvudrollerna. Han har även regisserat den actionfyllda ”Transformers” (2007) och årets ”Transformers 3” (2011).
När jag tänker på actionrullar i allmänhet så poppar ofta skådisen Bruce Willis upp. Det känns lite som att han är fadern av action?? Honom nämner jag naturligtvis för att han spelar huvudrollen Harry i den här filmen. Själv såg jag honom senast i ”Surrogates” (2009), men han är också med i de klassiska ”Die Hard” (1988-2007)-filmerna.
Som Bruces svärson spelar skådespelaren Ben Affleck som vunnit en Oscar för bästa manus till filmen ”Will Hunting” (1997), men han har även varit med i den kända ”Pearl Harbor” (2001), och som den extremt dåliga superhjälten Daredevil i filmen ”Daredevil” (2003).
Som Ben Afflecks girlfriend och Bruce Willis dotter spelar den vackra Liv Tyler som har rollen som Grace. Henne kan man se som karaktären Arwen i ”Lord of the Rings” (2001-2003)-filmerna, men hon hade även en liten roll i ”SUPER” (2010).
Med på rollistan fanns också den Oscarsvinnande Billy Bob Thornton som jag alltid kopplar ihop med hans asshole-karaktär i ”Bad Santa” (2003) men han gjorde också en av rösterna i min senast sedda” Puss In Boots 3D” (2011), den vanligtvis komedikillen Owen Wilson från bl.a. ”How Do You Know” (2010), den extremt stora och svarta mannen Michael Clarke Duncan som har varit med i ”The Green Mile” (1999), William Fichtner från ”Drive Angry” (2011) och som Mahone i ”Prison Break” (2006-2009), vår svenska Peter Stormare som man också kan se i årets ”Jägarna 2” (2011), och den väldigt fula Steve Buscemi från ”Con Air” (1997).
Kul fakta är att de faktiskt var på NASA när de spelade in vissa scener, skådespelarna är även de första civila som fått använda NASAs egna rymddräkter, vilket enligt IMDb ska ha kostat 3 miljoner dollar per person.
När jag såg den grymma ”Requiem for a Dream” (2000) nämnde jag att vissa filmer har låtar som har kommit att ha blivit ”filmens låt”. Ett solklart exempel är Celine Dions låt ”My Heart Will Go On” som var med i Oscarsvinnande ”Titanic” (1997).
I den här filmen däremot är det den väldigt vackra låten ”I Don’t Wanna Miss A Thing” med bandet Aerosmith som i alla fall jag fäller en tår och kopplar ihop med ”Armageddon” - ”I don’t wanna close my eyeeeees, IIIIIII don’t wanna faaaaaall asleep….” Jag får en klump i lill-hjärtat bara av att skriva. Jisses!
Den här filmen är en perfekt blandning av spänning, action, underhållning och romantik, vilket gör att den verkligen passar alla. Skådespelarna lyckas levelera och tempot blir aldrig långtråkigt! Skulle absolut rekommendera den här filmen!
Jag ger den en stark 4/5

Titel: Straw Dogs (2011)
Längd: 110 min
Genre: Thriller
Skådespelare: James Marsden, Kate Bosworth, Alexander Skarskård, Rhys Coiro, James Woods, Dominic Purcell
IMDB-betyg: 5.7/10

Handling:
L.A-paret David och Amy flyttar tillbaka till Amys hemstad i Södern. Väl på plats får de problem med byns trubbelgäng som vägrar lämna dem ifred.                                                 

Förutom från Mysteryman från filmen ”Lost Highway” (1997) (skiter ner mig av bara tanken på honom) och förvridna ansikten, kommer våldtäckt på min hatar-lista. Bara tanken att själv bli utsatt gör att jag bara vill kutta mina armar. Med undantag av Oprah-avsnitten på tv3, så kommer man inte särskilt mycket i kontakt med just våldtäckt-scenariot  - förutom när det vankas film.
Regissören, producenten och manusförfattaren är i det här fallet en och samma man, Rob Lurie. Han har i sina dagar varit involverad i en hel del olika filmprojekt bl.a. ”Nothing But the Truth” (2008) och ”The Contender” (2000). Just den här filmen är ursprungligen baserad på romanen ”The Siege of Trencger´s Farm” av Gordon Williams, men blev under 1971 först filmatiserad av Sam Peckinpahs som fick med den då unga Dustin Hoffman. Nu 40 år senare kände produktionsbolaget alltså att det var dags för en remake.
Skådespelaren James Marsden nöp i den här filmen Dustin Hoffmans karaktär David Sumner, och gjorde den väl halvbra. Eftersom att jag var ett ”X-Men”-fan när jag var yngre, har jag så himla svårt att inte oavkortat koppla ihop honom med hans karaktär Scott/Cyclops (som kanske har en av världshistoriens sugigaste superkraft?!).
Rollen som hans skådespelarfru gjordes av den två-olika-ögonfärgiga Kate Bosworth som man kan kika på i filmerna ”Blue Crush” (2002), ”Win a Date with Tad Hamilton” (2004) och den lite nyare pokerfilmen ”21” (2008).
Som gängmedlemmen/assholet Charlie spelade vår svenska megakändis Alexander Skarskård som jag senast såg i en liten roll i Lars Von Triers ”Melancholia” (2011), men spontant skulle jag säga att de flesta av hans fans avgudar honom som vampyren Eric i serien ”True Blood” (2008-).
Med på rollistan fanns också Dominic Purcell från ”Prison Break” (2005-2009), en föråldrad och plufsig James Woods från bl.a. ”Against all odds” (1984), och även Rhys Coiro som är känd som pundaren Billy Walsh i tv-serien ”Entourage” (2004-)
Inte för att vara sån! Men i vanlig ordning när man gör en filmatisering av en bok så blir det nästan alltid ett gäng lösa trådar och underliga karaktärer som man inte alls förstår sig på. Precis där kände jag att den här filmen också hamnade – i bokträsket. Hatar att vara en hater, men i ärlighetens namn så gav den här filmen mig absolut ingenting. Ingenting. Ger den en 2/5 tack vare igenkänningsfaktorn på skådespelarna.
Den får av mig 2/5

Titel: The Thing (2011)            
Längd: 103 min
Genre: Sci-Fi/Thriller
Skådespelare: Mary Elizabeth Winstead, Joel Edgerton, Ulrich Thomsen, Eric Christian Olsen, Adewale Akinnuoye-Agbaje, Paul Braunstein, Kim Bubbs, Jorgen Langhelle, Jan Gunnar Roise, Stig Henrik Hoff
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
I det kalla Antarktis har ett gäng norska forskare hittat ett rymdskepp under isen, och alldeles intill en nerfryst okänd livsform. Några specialforskare anländer för att göra ytterligare prover. När den okända livsformen tinar, visar det sig att den kan replikera andra livsformer och ta en ny skepnad.


Jag är tjejen som verkligen uppskattar en bra Scifi-rulle. Har nog tjatat om det miljoner gånger förut, men sedan jag blev introducerad för de klassiska ”Alien” (1979-1997)-filmerna har jag varit helt frälst! Visserligen har jag alltid varit fascinerad över outer space, gjorde även ett projektarbete om det back in the days i skolan. Hursom, så kan det nästan aldrig slå fel med ett rymdmonster i mina ögon!
Filmens regissör är den holländska Matthijs van Heijningen Jr, som hittills inte hunnit med särskilt mycket eftersom det här faktiskt är hans första långfilm. Min spontana reaktion är att jag är smått missnöjd. Inte för att jag förväntar mig stordåd vid första premiären, men ändå.
Det roliga är att jag genom hela filmen skröt om att det här minsann var ”typiskt författaren Stephen King”, eftersom jag helt enkelt var dösäker på att det här var en filmatisering av en av hans miljoner böcker (tänkte då kanske på hans ”Dreamcatcher” från 2001?). Men där hade jag fel. Filmen är nämligen hämtad av redaktören för science fiction-tidskriften Astounding Science Fiction John W.Campbells kortroman”Who Goes There?”, som blev en supersuccé. Förutom från att vara en riktigt populär bok, har den även filmatiserats hela tre gånger: ”The Phantom of the Mars” (1951), ”The Thing” (1982) som regisserades av John Carpenter, och nu det här årets prequel ”The Thing” (2011).
Om vi istället kikar på rollistan ser vi att den vackra Mary Elizabeth Winstead från ”Scott Pilgrim vs. The World” (2010) är med. Killen som är med i alla sorters puckade high-school-komedier Eric Christian Olsen spelar också i en av rollerna, sedan har vi även den australienska Joel Edgerton som jag senast såg i ”Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith”(2005), men han är även årsaktuell i boxningsfilmen ”Warrior” (2011).
Filmens bästa skulle jag säga är att det är massor av härliga norskar som sprider sin glädje med deras grymma dialekter. Även fast jag inte förstår ett ord så kan man ingenting annat än att älska dem.
Eftersom jag faktiskt inte hunnit sett John Carpenters originalsuccsé från 1982 än, kan jag egentligen inte uttala mig. Däremot ligger den på plats #163 på topp-250-listan på IMDb och har fått en hel del fina recensioner, vilket jag låter tala för sig själv. Den här filmen från 2011 däremot, kände jag ingenting speciellt inför. Halvbra skådespelarprestationer, sisådär effekter och ibland också smått ologisk. Det största problemet som däremot plågar mig är att man aldrig får veta HUR utomjordingen ”sprider sig” – är det via luftvägar, via saliv, blod, touch, en blick?? En sådan detalj kan verkligen gå mig på nerverna och förstöra en hel filmupplevelse!
Jag ger den en sval 3/5

Titel: The 40 Year Old Virgin (2005)
Längd: 116 min
Genre: Komedi/Romantik
Skådespelare: Steve Carell, Catherine Keener, Seth Rogen, Paul Rudd, Romany Malco, Leslie Mann, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings
IMDB-betyg: 7.4/10

Handling:
Den smått nördiga Andy samlar på action-figurer, har ett jobb på en elektronik-affär, cyklar till jobbet och har en allmän lugn tillvaro. Det enda som fattas i hans 40-åriga liv är att han fortfarande är oskuld.



Jag är just nu inne i en ”The Office US”- fas som gör att jag spenderar all min lediga tid åt att sträckse tv-serien. Är helt besatt av den, och bara tanken på att den snart är slut får mitt lill-hjärta att blöda. Men trots att jag nu har lagt film-tittandet på hyllan ett tag, har jag ändå hunnit med ett 10-tal filmer under julen. Det här var en av dem.
Regissören Judd Apatow har tillsammans med huvudrollen Steve Carell gjort manuset. Personligen faller hans utseende mig perfekt i smaken (inte för att det spelar någon roll eftersom han står bakom kameran, inte framför) eftersom jag har en thing för män i ansiktshår. Hursomhelst, förutom ”The 40 Year Old Virgin” ligger han även bakom den extremt roliga ”Knocked Up” (2007) och ”Funny People” (2009), de tre redan nämnda filmerna är faktiskt hans enda långfilmer, han har nämligen sysslat mest med att vara producent och manusförfattare till olika filmer och tv-serier.
Den som spelar oskulden Andy är den redan nämnda Steve Carell som även spelar Michael Scott i favvo-serien ”The Office US” (2005-), själv såg jag honom också senast på bio i den romantiska komedin ”Crazy, Stupid, Love” (2011). Jag tycker att han passar perfekt i den här typen av försynta roller där han går omkring i sneakers, har den perfekta hårbenan, och är allmänt klumpig och blyg.
Som Steve Carells grabbgäng spelar Seth Rogen från ”The Green Hornet” (2011), Paul Rudd från ”Clueless” (1995) och Romany Malco som man kan se i ”No Ordinary Family” (2010-). Med på rollistan har vi även Catherine Keener från min senast sedda ”Trust” (2010), regissörens fru Leslie Mann från bl.a. ”The Cable Guy” (1996), och Jane Lynch som alltid har på sig träningskläder och heter Sue Sylvester i tv-serien ”Glee” (2009-).
Den här typen av filmer kan man helt enkelt ingenting annat än att älska! Jag menar, hur hysteriskt roligt är det inte med en töntig 40-åring som försöker tappa oskulden med tips och råd från en som just blivit dumpad, en som har varit otrogen med sin fru, och en som är en klassisk hound dog? Att skådespelarna dessutom passar perfekt in, gör bara det hela bättre. Jag (och framröstningen 2005 ”The 50 Greatest Comedies Of All Time”), rekommenderar definitivt den här filmen!
Jag ger den 4/5

Titel: House of Wax (2005)
Längd: 113 min
Genre: Thriller/Skräck
Skådespelare: Elisha Cuthbert, Chad Michael Murray, Brian Van Holt, Jared Padalecki, Paris Hilton, Jon Abrahams, Robert Ri’Chard
IMDB-betyg: 5.3/10

Handling:
Påväg till en fotbollsmatch tältar ett gäng kompisar ute i skogen. När de vaknar nästa morgon är en av bilarna sönder, passande nog kommer en man förbi och erbjuder de skjuts till närmsta mack.
Men den lilla staden visar sig ha mörka hemligheter – helst vaxmuseet House Of Wax.


När jag var runt 11-12 år flög min familj till London i ungefär en vecka. Där betade vi av de klassiska att-se-och-göra-när-man-är-i-London, och en punkt på den listan var Madame Tussauds Vaxkabinett där de har vaxdockor på allt från kungligheter, popstjärnor, världsledare, Hollywoodstjärnor, filmkaraktärer och sportmänniskor.
Jag har tyvärr väldigt svaga minnen från besöket eftersom lillJessica var kissnödig och i princip joggade mig genom hela utställningen, och när man väl hade kommit till ”det magiska tåget” som var på slutet så fick man inte gå tillbaka igen. Lite synd kan jag tycka såhär i efterhand.
Regissören till den här filmen, Jaume Collet-Serra, är faktiskt en av mina favoriter i thriller-vägar sedan jag såg hans ”Orphan” (2009) som är riktigt, riktigt bra. Nu på senare tid har han också jobbat med Liam Neeson i ”Unknown” (2011).
Som några av huvudrollerna spelade Elisha Cuthbert från tv-serien ”24” (2001-2010), ”One Tree Hill” (2003-)-stjärnarn och superhunken Chad Michael Murray, en av bröderna Winchester i serien ”Supernatural” (2005-) Jared Padalecki, och Bobby från ”Cougar Town” (2009-) Brian Van Holt. Som det kanske märks så var det väldigt många serie-människor med, och om det var ett sammanträffande eller en slump, har jag ingen aning om.
Med på rollistan fanns också modellen/rikemansdottern/skådespelerska/sångare Paris Hilton, som förmodligen enbart fick vara med för att ge de manliga tittarna någonting att glo på – hon sprang nämligen mest omkring i matchande bh och trosor.
Idén från den här filmen kommer ursprungligen från Charles Belden som i sina dagar låg bakom historien till den första ”Mystery of the Wax Museum” (1933) och sedan remaken ”House of Wax” (1953).
Spontant tycker jag att själva filmidén om vaxdockor som är gjorda av verkliga människor är jättespännande! Dels för att jag känner att det är en sak som jag själv skulle komma på, och dels för att jag gillar/skräms av hela grejen. Men är det bara jag som känner att det är liiiiiite fusk att bara ta en människa och smeta över lite vax, och vips, så är det en vaxdocka? Om rätt ska vara rätt så borde de göra hela dockan från scratch – om det inte vore så att de i filmen var blodiga massmördare dvs.
Den här filmen har verkligen fått oförtjänt mycket skit. Visserligen kan inte alla tycka samma sak, men är man sugen på en skräckis med det klassiska konceptet: ungdomar + mördare, så skulle jag ändå rekommendera den här!
Tycker filmen förtjänar 4/5

Titel: En gång i Phuket (2011)
Längd: 104 min
Genre: Romantik/Komedi
Skådespelare: Peter Magnusson, Alexandra Rapaport, David Hellenius, Jenny Skavlan, Grynet Molvig, Claes Månsson, Henrik Norlén, Frida Hallgren, Hanna Alström, Yngve Dahlberg
IMDB-betyg: 5.7/10

Handling:
Karriärcoachen Sven får sig en tankeställare när hans gamla klasskompis dör efter ett försök till BASE-jumping från Kaknästornet. Han säger upp sig från sitt jobb och flyger till det varma Thailand för att försöka skriva klart en bok som han hållit på med väldigt länge. Han hamnar dock i kärlekstrassel som fångar all hans uppmärksamhet.



Ungefär kl 5 på tisdagsmorgonen på SFs Lucia Movie Night, hade vi redan hunnit beta av den romantiska komedin ”New Years Eve” (2011) och den animerade ”Puss In Boots” (2011). Trots att det tisslades och tasslades om att ”-snart börjar vargtimmen..”, vilket är den tiden på dygnet då ”legenden” säger att man ska vara som tröttast. Men trots en väldigt lång dag och en ännu längre natt, var jag ändå inte ens lite sömnig.
När ”En gång i Phucket” var slut bad personalen oss att sitta kvar på våra platser eftersom det skulle bli prisutdelningar. För att göra en relativt lång historia kort så kan jag berätta att jag och min vän vann quiz-på-frågor-om-filmer-priset (!!!!). Måste jag säga att när de ropade upp ”-…den som hade mest rätt var stolsnummer… *trumvirvel*… 109!”  höll jag på att skita ner mig av lycka? Älskar att få bekräftelse på att man ibland helt enkelt är bäst!
Till saken. Filmens huvudperson och manusförfattare är den svenska Peter Magnussons, som också vad med och petade i manuset till hans förra film ”Sommaren med Göran” (2009) och det populära Tv4- programmet ”Hey Baberiba” (2005-2006). Förutom att vara en av Sveriges sweetheart, brukar han ju också nästan alltid jobba med sin vän David Hellenius. Komikerpar AB. Han var därför också med i den här filmen.
Som regissör har vi Staffan Lindberg, som också gjorde den nyss nämnda ”Sommaren med Göran” (2009), men han har också varit med och producerat och skrivit den redan nämnda ”Hey Baberiba” (2005-2006).
En sak som var hilarious är att brorsdottern till Fredrik Skavlan, Skavlan som har det kända tv-programmet med samma namn, hade en roll i filmen. Jag pratar nu om den norska skådespelerskan/modellen Jenny Skavlan som spelade den smått galna Gitte.
En annan som också var med är den vackra Alexandra Rapaport som jag senast såg i ”Kronjuvelerna” (2011) på bio för några månader sedan.
Jag vet ärligt talat inte om det var den sena timman eller om filmen helt enkelt var rolig. Men jag måste faktiskt erkänna att jag skrattade hjärtligt åt Peter Magnussons tokigheter flera gånger. Filmen var dessutom så jävla svensk på nått vis, vilket är ”–funny becauce it’s true” men också väldigt mysigt och hemkärt att titta på. Trots att svensk film brukar ligga på min svarta lista, bekänner jag att den här filmen faktiskt inte var helt värdelös.
Jag ger den en neutral 3/5

Titel: Puss in Boots 3D (2011)
Längd: 90 min
Genre: Animerat/Familjefilm
Skådespelare: Antonio Banderas, Salma Hayek, Zach Galifianakis, Billy Bob Thornton, Amy Sedaris
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
Mästerkatten blev som ung uppfostrad på ett barnhem och hittade där ägget Humpty Dumpty som nästan genast blev hans bästa vän. Flera år senare slår de ihop sig med gatukatten Kitty för att stjäla Jacks magiska bönor som när man sår dem blir till en förtrollande bönstjälk som leder upp till Gåsen som värper gyllene ägg.



Runt kl 3 på natten till den 13 december började kvällens andra smygpremiär på SF’s Lucia Movie Night. Ungefär två veckor tidigare satt jag, fullt fokuserad, framför dataskärmen och tryckte ivrigt på uppdatera-knappen. En stund senare hade jag bokat biljetter på salongens bästa platser, och suckade längtande till den 12 december. Väl på plats blev jag först lite besviken på att personalen inte hade gjort sin årliga utklädnad, med när första filmen ”New Year’s Eve” (2011) var slut så hade de under tiden hunnit fixa i ordning deras häftiga utstyrslar. En hade verkligen gått all-in och klätt ut sig till Jigsaws läskiga docka i filmen ”Saw” (2004) med den otäcka lilla röda cykeln och allt, en annan körde en klassiker och klädde ut sig till Darth Vader från ”Star Wars: Episode IV – A New Hope” (1977) och en tredje valde Alex från ”A Clockwork Orange” (1971). De gick sedan omkring i sina dräkter och såg allmänt häftiga ut och delade ut kvällsmackor till alla i pausen.
Om vi vänder skutan till kvällens (nattens?) andra film, så var det ”Puss in Boots 3D”. Jag vet inte om jag har nämnt det förut, men 3D är något av det värsta jag vet, alla kategorier. Tycker helt enkelt att det är skit! Dock fungerar det faktiskt helt okej när en animerad film är i 3D, eftersom det inte stör lika mycket som om det vore en oanimerad film. Regissören är hur som helst Christ Miller, som hittills bara stått bakom rodret till ”Shrek the Third” (2007), men har på något vis ändå varit involverad i de resterande ”Shrek” (2001) och ”Shrek 2” (2004), där den här filmens huvudrollskaraktär kommer ifrån: Mästerkatten!
Puss in Boots himself, eller Mästerkatten som han också heter, får sin röst av skådespelaren Antonio Banderas. Antonio Banderas med den otroligt sexiga spanska dialekten, mmm…. Honom såg jag hur som helst senast i ”You Will Meet a Tall Dark Stranger” (2010), men han är också bioaktuell med ”The Skin I Live In” (2011) som jag redan har köpt biljetter till!
Hans motspelerska och hon som gjorde rösten till Kitty Softpaws, Salma Heyek, har jobbat med varandra ett flertal gånger tidigare. Hon blev även Oscarsnominerad för hennes prestation i filmen ”Frida” (2002). Hade inte världens mest erotiska, mest spännande och mystiska par utan tvekan varit Antonio Banderas och Salma Hayek?! Det tror jag faktiskt! Attans att hon redan är gift med en fransk affärsman!
Med på rollistan fanns också den hysteriskt roliga, dock inte i den här filmen, Zach Galifianakis som jag senast såg som Alan i komedifilmerna ”The Hangover” (2009) och ”The Hangover Part II” (2011).
Nu för tiden är alla animerade filmer så otroligt snyggt gjorda att det bara känns dumt att sitta och oj:a mig över hur duktiga animerarna är, det är helt enkelt ett krav 2011. Fakta är att de flesta i biosalongen gapskrattade flera gånger, det gjorde i alla fall de på min rad. Måste dock ändå hytte med fingret åt själva storyn eftersom den kändes väldigt random och ibland också ganska ogenomtänkt.
Men jag är verkligen en supersucker för animerade filmer OCH katter, så den här filmen kunde egentligen inte gå fel i mina öron - Miau
Av mig får den 4/5

Titel: New Year’s Eve (2011)
Längd: 118 min
Genre: Romantik/Komedi
Skådespelare: Michelle Pfeiffer, Zac Efron, Robert De Niro, Halle Berry, Hilary Swank ,Jessica Biel, Jon Bon Jovi, Katherine Heigl, Ashton Kutcher, Lea Michele, Sarah Jessica Parker, Abigail Breslin, Josh Duhamel, Christ Bridges, Hector Elizondo, Sofia Vergara, Seth Meyers, Cary Elwes
IMDB-betyg: 4.9/10

Handling:
I den stora staden New York gör sig invånarna redo att fira Nyårsafton.


En av årets absolut bästa händelser är utan tvekan SF’s Lucia Movie Night. Det är ett event som börjar kl 23 på natten och pågår till ungefär kl 7 på morgonen därefter, under dessa magiska åtta timmar visas det hemliga förhandspremiärer på tre biofilmer som än så länge inte haft sin premiär. Dessutom bjuds det på kvällmackor, dricka, popcorn, tipsrundor och personal som är utklädda. Som sagt, årets bästa natt!
Första filmen på menyn blev den romantiska komedin ”New Year’s Eve”, som för resterande jordbor har biopremiär den 25 december. Regissören är den, kanske inte helt otippade, Garry Marshall som även ligger bakom förra årets ”Valentine’s Day” (2010). Upplägget på de två filmerna är i princip densamma: många kända ansikten och olika små historier som tillsammans utspelar sig på en viss högtid. Eftersom han redan betat av Alla Hjärtansdag och Nyår, så kanske han förslagsvis kommer ge sig på Julafton och Thanksgiving härnäst? Who knows.
Eftersom rollistan är millång och med minst ett tjugo-tal skådespelare som man garanterat känner igen, orkar jag bara nämna några: Hilary Swank från ”Million Dollar Baby” (2004), Sarah Jessica Parker från tv-serien ”Sex and the City” (1998-2004), Robert De Niro känd från ”Taxi Driver” (1976), Zac Efron från bl.a. ”Charlie St.Cloud” (2010) och ”High School Musical” (2006), flerfaldigt Oscarsnominerade Michelle Pfeiffer från ”The Age of Innocence” (1993), flickidolen Ashton Kutcher från ”No Strings Attached” (2011), Halle Berry som jag senast såg i dramat ”Frankie & Alice” (2010), sångaren Jon Bon Jovi, ”Glee” (2009-)-stjärnan Lea Michele….. osv. osv.!
En sak som jag tycker är lite lustigt är att skådespelaren Cary Elwes, googla honom om ni inte vet vem han är, ALLTID spelar doktor. Helt sinnessjukt! Personligen känner jag mest igen honom som Dr. Lawrence Gordon i ”Saw” (2004), men inklusive den här nya filmen så har han spelar doktor hela ÅTTA gånger.
Precis som jag nämnde när jag såg filmen ”Conatgion” (2011) på bio för några veckor sedan, så är det ett väldigt smart drag av filmskaparna att använda sig av så pass många välkända ansikten, dessutom tänker jag spontant att man kan få ett package-price då också? Eller i alla fall att man kanske inte behöver betala så himla mycket/person eftersom varje känt ansikte bara är med i ungefär 15 min var.
Eftersom filmen är så fruktansvärt lättsam att hänga med i och att stämningen är sådär härligt underhållande, gör det den här filmen till en perfekt feel-good-film. Trots lättmjölks-prestationer från skådespelarna och halvmesig handling, kan jag inte hjälpa lill-blödhjärtat att tycka att filmen är myspys.
Jag ger den en stark 3/5

Titel: Driver dagg faller regn (1946)
Längd: 102 min
Genre: Romantik/Drama
Skådespelare: Mai Zetterling, Alf Kjellin, Sten Lindgren, Hilda Borgström, Anna Lindahl, Eric von Gegerfelt, Ulf Palme
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
Den unga Marit är dotter till Storbonden Germund. Hennes far har sedan länge planerat att hans dotter ska gifta sig med bygdens näst rikaste arvinge, Mats. Men när Marit träffar den utstötta spelmannen Jon på logdansen blir hon genast förälskad.


När jag såg den här svartvita gamm’ filmen häromdagen slog det mig verkligen hur olik vår livsstil ser ut. Om jag ska ta ett spontant exempel:  när storbondens enda dotter Marit ska göra sig extra fin till en fest så tar hon på sig ett extra plagg och knipsar dit sin döda mors broschs på blusen, medan jag istället väljer ett par horigare skor och limmar på ett par förföriska lösögonfransar. Okej, nu överdrev jag lite eftersom jag inte ens använder klackar, men you get the point.
När Marit väl kom till dansen så håller de till inne på logen, och musiken är två män som kör några käcka visor/ trudelutter på en fiol och ett dragspel. Där dansar man alltså, man och kvinna, tillsammans genom att hoppa omkring och tjoa i ring. När kvällen börjar närma sig mot sitt slut (kl 21 på kvällen ungefär) så tar man häst och vagn hem. När dagens ungdomar ska ut och festa däremot är det alltid vilda alkohol-förfester innan, därefter visar man sitt leg och snubblar in på något häftigt uteställe i stan. Man plöjer dansgolvet med sina rödsprängda ögon, hittar sina tjejkompisar och shakear-loss till draget från någon halvdålig DJ i sitt svettiga lilla bås. När det vaknas slutspurt kl 3 på natten så hoppar man in i en taxi, alternativt drar på efterfest. Skillnaden är så enorm att jag inte vad vart jag ska hä’ mig…
För att återgå till själva filmen kan jag berätta att det är den värmländska mannen Gustaf Edgren som ligger bakom delar av manuset och hela regissör-delen. Han har även gjort filmen ”Karl Fredrik regerar” (1934) och ”Kristin kommenderar” (1946), två för mig helt okända filmer för övrigt.
Rollen som Marit Germundsdotter hade den vackra västmanländska Mai Zetterling som under inspelningen var 21 år gammal. Förutom skådespelare var hon även regissör och manusförfattare, men fick sitt genombrott i filmen ”Hets” (1944) där Ingmar Bergman stod som manusförfattare. Under sin karriär har hon inte bara bott i Sverige, utan var även känd i Hollywood och i sin favoritstad London där hon också dog 1994.
Som den snälla och något exotiske Jon spelade Alf Kjellin, där precis som hans motspelerska Mai Zetterling också fick sitt genombrott i ”Hets” (1944). När han flyttade till The Big H/Stjärnornas Stad (Hollywood) skaffade han det klyschiga artistnamnet Christoper Kent, och började bl.a. regissera avsnitt ut superkända amerikanska tv-serier.
Jag har kommit på att jag faktiskt älskar de här gamla svartvita klassikerna! En sak som jag verkligen inte kan fatta är att alla är så fruktansvärt snygga?! Perfekt vit och slät hy, perfekt vattenkammat hår och perfekta skrynkelfria kläder. En annan sak som också är väldigt intressant att se (höra) är att de alltid ska ARTIKULERA så fruktansvärt när de pratar, verkligen betona varje B-O-K-S-T-A-V.
Också är det väldigt mysigt med de här klassikerna att iallafall jag genast tänker på gamla farmor som alltid brukade säga ”-När jaaaag var uuuuung…”.
Trots att filmen är fruktansvärt gammal och dammig, tycker jag ändå att den är väldigt underhållande att titta på och att den har åldras väl. Att det dessutom är århundrades triangeldrama och en underbar historia, gör att man bara måste älska den här filmen!
 Jag ger den 4/5

Titel: Trespass (2011)
Längd: 91 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Nicolas Cage, Nicole Kidman, Liana Liberato, Cam Gigandet, Ben Medelsohn, Jordana Spiro, Dash Mihok
IMDB-betyg: 5.3/10

Handling:
I en lyxig strandvilla bor Kyle och Sarah tillsammans med deras tonårsdotter. De verkar ha det perfekta livet med rikedomar, familj och en härlig tillvaro, tills en kväll då hemmet invaderas av inbrottstjuvar. Hemligheter snöras upp och ingenting är vad det först verkar…


Gisslansdraman är alltid spännande! Vad ska hända? Kommer de att skjuta? Vart är polisen? Spontant kan man jämföra den här filmen med David Finchers thriller ”Panic Room” (2002), där det också handlar om en familj som blir inlåsta i sitt eget hus och hålls fångna av män med stora gevär.
Regissören till ”Trespass” är den framgångsrika mannen Joel Schumacher som också ligger bakom en av mina absolutaste favoritfilmer: ”The Phantom of the Opera” (2004). Han har även gjort ”Batman Forever” (1995) ,”Phone Booth” (2002) och thrillern ”The Number 23” (2007).
Pappan i huset spelades av Nicolas Cage, som i ärlighetens namn fått oförtjänt mycket skit den sista tiden. Jag personligen har alltid älskat honom, trots att han kanske inte alltid varit on tip of his game. Man kan se honom i den äventyrliga ”National Treasure” (2004), den häftiga ”Face/Off” (1997) och den fina ”City of Angels” (1998).
Som Nicolas Cage fru spelade den begåvade Oscarsvinnande Nicole Kidman, som även henne jag älskar trots sina miljontals skönhetsoperationer. Henne såg jag senast i ”Moulin Rouge” (2001) och i ”To Die For” (1995).
Med på rollistan fanns dessutom Cam Gigandet som spelade Jesusfanatiker i ”Easy A” (2010), Liana Liberato från den olyckliga ”Trust” (2010), och Ben Mendelsohn från ”Beautiful Kate” (2009).
Förstå min lycka då jag upptäckte att Cage, Kidman och Joel Schumacher hade gjort en thrillerfilm tillsammans? Bra skådespelare + bra regissör = bra film? Inte alla gånger. Trots att själva filmidén kändes bra och spännande, tror jag faktiskt att det lät bättre på papper än vad resultatet blev. Stereotypa karaktärer som gör korkade beslut gillar ingen, däremot fungerar filmen ändå bra som tidsfördriv en regnig dag. 
Kul fakta är att det är den snabbaste filmen som kommit ut på DVD från biopremiären, det tog tydligen bara 18 dagar (förra rekordet låg på 29 dagar).
Jag ger filmen en svag 3/5

Titel: Colombiana (2011)
Längd: 108 min
Genre: Action/Drama
Skådespelare: Zoe Saldana, Cliff Curtis, Michael Vartan, Jordi Mollá, Callum Blue
IMDB-betyg: 6.1/10

Handling:
När Cataleya bodde i Bogota som liten fick hon se sina föräldrar mördas. Hon växer upp hos sin farbror som lär henne allt hon kan och som lejer henne som yrkesmördare.
Men hela hennes tillvaro viger hon åt att hitta den som är ansvarig för hennes föräldrars död.

 
Tjejer som skjuter med vapen och klättrar i ventilationssystemet har blivit allt mer populärt de senaste åren. On top of my mind kommer jag att tänka på tjejgänget i ”Sucker Punch” (2011), Angelina Jolie i ”Wanted” (2008) och Uma Thurman i ”Kill Bill: Vol. 1” (2003), ingen av dem skulle tänka två gånger för att skjuta ner fienden.
Regissören till just den här filmen är den före detta grafittikonstnären Olivier Megaton som hittills mest har sysslat med kortfilmer och diverse serieavsnitt. För ungefär tre år sedan gjorde han jobbet i ”Transporter 3” (2008) där actionkillen Jason Statham hade huvudrollen.
Rollen som den häftiga och extremt råa Cataleya gjordes av min womencrush Zoe Saldana, som jag senast såg i storsuccén ”Avatar” (2009), men även i manusförfattarnas andra film ”Takers” (2010). Själv tycker jag att Zoe Saldana verkligen är hur cool som helst och passar perfekt in i den här typen av roller.
Med på rollistan fanns också Michael Vartan som man kan känna igen från tv-serien ”Alias” (2001-2006), Cliff Curtis från ”Sunshine” (2007) och Callum Blue som spelade Zod i serien ”Smallville” (2001-2011).
Personligen tycker jag att den här actionrullen verkligen är hur bra som helst, trotts att den var ganska förutsägbar och handlingen ibland inte var top notch alla gånger. Det jag gillar är att den var riktigt snyggt gjort, med mycket pang pang och explosioner. När jag kikar omkring på den här filmen på det stora www, märker jag att många tycker att den är för orealistiskt tack vare att en tjej har huvudrollen. Frågar man mig kan jag hålla med till viss del, men i ärlighetens namn så är väl de flesta actionfyllda filmen ganska orealistiskt? Tänker då bl.a. på en viss Bruce Willis som inte verkar ha några problem alls med att hoppa ut från en hoppande brinnande bil och gripa tag på undersidan av en flygande helikopter och slå ner beväpnade piloter…
Filmens trailer är hur som helst A-W-E-S-O-M-E och grymt häftig - Eat
Av mig får den 4/5

Titel: Thor (2011)
Längd: 115 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Chris Hemsworth, Natalie Portman, Tom Hiddleston, Stellan Skarskård, Anthony Hopkins, Kat Dennings, Clark Gregg
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Uppe i Asgård bor den mäktiga åskguden Thor. Efter ett misstag och vårdslöst beteende förvisar hans far Oden honom, och tvingar honom att leva bland dödliga människor på jorden till dess att han lärt sig en läxa.


Som jag hoppas att de flesta vet är den stora snackisen för filmpremiärer ”The Avengers” som planeras att visas på bio den 4 maj 2012. Den kommer precis som serien handla om ett gäng superhjältar som slås ihop och tillsammans slåss mot ondskan. För att man riktigt ska lära känna alla karaktärer (och få ut så mycket pengar som möjligt) har Marvel Studios släppt ett gäng långfilmer under åren som inriktar sig på en superhjälte i taget, vi har bl.a. The Hulk, Captain America, Iron Man och nu den här.
I USA har de ursprungliga serietidningarna varit väldigt populära, men i vårt kära hemland Sverige har den bara publicerats vid enstaka tillfällen, och då under namnet Hämnarna.
Regissör till ”Thor” har vi den Irländska mannen Kenneth Branagh, som blivit Oscarsnominerad hela fyra gånger, var av två för filmen ”Henry V” (1989) där han både spelade huvudrollen, regisserade och grejade med manuset. Busy guy! Man kan också se honom som Kurt Wallander i den amerikanska versionen av vår svenska ”Wallander” (2008-).
Om vi vänder skutan mot Thor himself, eller Chris Hemsworth som han egentligen heter. Kan allvarligt inte fatta hur bra han passar in i rollen?! Helt otroligt. Lägg dessutom till hans gigantiska armar som påminner om trädstammar. Jag känner mig verkligen superklyschig som gillar honom. Men jag kan inte förneka att han verkligen är perfekt för rollen som åskguden Thor.
Jag ser framför mig att de här gudarna ska vara stora, lätt solbruna och med stor pondus. Vilket var allt skådespelaren Tom Hiddleston som spelade karaktären Loki inte hade. En idé varför han ens fick rollen är kanske för att han var med i den redan nämnda ”Wallander” (2008-) som Magnus Martinsson? Jag vet inte. Jag tycker egentligen att han är en duktig skådespelare, däremot inte för just den här rollen. Tyvärr.
En som däremot hade pondus så att det räckte och blev över är den Oscarsvinnande skådespelaren Anthony Hopkins som spelade asaguden Oden. Trots att själva rollen egentligen ligger lite under hans kompetens och värdighet, tycker jag ändå att det var kul att se honom i tomeskägg. Själv såg jag honom senast i filmen ”Meet Joe Black” (1998) där han spelade mot Brad Pitt.
Vi får heller inte glömma skådespelarna Natalie Portman från ”Black Swan” (2010), vår svenska stolthet Stellan Skarsgård som jag senast såg i ”Frankie & Alice” (2010), och Kat Dennings från ”Charlie Bartlett” (2007) - som alla tre gjorde ett bra jobb!
Tanken med ”The Avengers” är att Stan Lee och Jack Kirkby helt enkelt ville skapa en ny superhjälte-grupp, så de plockade helt enkelt ut de populäraste karaktärerna under hösten 1963 och skapade…dam dam dam…The Avengers!
Själv är jag superpepp på långfilmen eftersom jag alltid älskat superhjälte-filmer, och i alla fall jag kommer se de tidigare filmatiseringarna för att ligga on top of my game.
Trots att filmen inte var sådär suuuuperbra, ser jag den som en passage och ett verktyg till det riktiga mästerverket den 4 maj 2012.
Trots att filmens story hade vissa hål och oklarheter, var det ändå grymt häftiga specialeffekter uppe i det s.k. Asgård som höjde filmen ett snäpp!
Jag ger filmen en neutral 3/5

Titel: Your Highness (2011)
Längd: 102 min
Genre: Komedi/Äventyr
Skådespelare: Danny McBride, James Franco, Zooey Deschanel, Natalie Portman, Justin Theroux, Toby Jones, Damian Lewis
IMDB-betyg: 5.6/10

Handling:
Den lata Thadeous är kungafamiljens svarta får. Hans äldre bror Fabious är den i familjen som gett sig ut på spännande äventyr och modigt slåtts mot onda krafter, och i samma veva vunnits fars och deras folks hjärta. När Fabious möter den vackra Belladonna tänker han genast gifta sig med henne, men plötsligt blir hon kidnabbad av den onda trollkarlen Leezar som tänker offra henne åt ondskans mörka krafter. Kungen begär då att Thadeous ska hjälpa sin bror Fabious att hitta hans blivande fru innan det är försent, eller bli bannlyst från kungariket… 


Jag säger som jag alltid brukar säga: komedier behöver nödvändigtvis inte vara djupare än ett glas vatten. Ibland är man inte särskilt törstig.
Regissören är David Gorden Green som trots sin relativt unga ålder redan lyckats kasta ihop åtta långfilmer. Förut sysslade han mest med romantiska draman ”Snow Angels” (2007) och ”All the Real Girl” (2003), medan han nu alltmer efter att han gjorde ”Pineapple Express” (2003) börjar vända sig åt komedi-hållet.
Som huvudrollen Thadeous och regissörens gamla skolkompis har vi Danny McBride på listan. Jag nämnde förut när jag såg ”Groundhog Day” (1993) att jag fick en känsla av att Bill Murray är dryg, precis samma känsla får jag också då jag ser Danny McBride. Inte bara det faktum att han nästan alltid spelar dryga karaktärer, han har även ett drygt utseende också – som passar perfekt till den här typen av roller.
Som Thadeous snygga, omtyckta och modiga bror har vi James Franco som jag senast såg i ”127 Hours” (2010) och ”Rise of the Planet of the Apes” (2011). Förutom att han är dödligt läcker, tycker jag att han är en duktig skådespelare också. Jag gillar att han försöker sig på olika genrer och karaktärer, allt från huvudroller till pyttesmå bi-roller.
Som den coola krigarprinsessan Isabel spelar den duktiga Natalie Portman, som även hon har beblandat sig med en rad olika sorters filmer och karaktärer i sina dagar. Bara det senaste året har jag sett en hel del filmen med henne i, bl.a. ”Hesher” (2010), Oscarsvinnande ”Black Swan” (2010) och ”No Strings Attached” (2011).
Det som egentligen gick fel i den här filmen var manuset/storyn, då det mestadels kändes krystat och ogenomtänkt med en massa sjuk humor. Det som egentligen räddade filmen var de få skämt som man faktiskt skrattade åt, OCH de otroligt duktiga skådespelarna. Hade de schasat ihop en massa okända skådespelar, skulle det i ärlighetens namn förmodligen inte hålla överhuvudtaget. Men tack vare ett gäng respektabla och bekanta ansikten, fungerade filmen gott och väl som ett bra tidfördriv!
Jag ger den en stark 2/5

Titel: To Die For (1995)
Längd: 106 min
Genre: Drama
Skådespelare: Nicole Kidman, Joaquin Phoenix, Matt Dillon, Casey Affleck, Illeana Douglas
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
Suzanne Stone Maretto har alltid vetat exakt hur hennes framtid ska se ut: hon ska bli en framgångsrik nyhetsuppläsare. Hon tänker satsa precis allt för att få sina drömmar att slå in, det spelar ingen roll vad eller vilka som står i hennes väg.


När man söker jobb står det alltid på ansökan ”-Vi söker efter en driven tjej/kille som…”. Driven alltså. Är det någon i världen som är det överhuvudtaget, eller är hela fenomenet bara en myt? Den som definitivt skulle få alla jobb i hela universum är utan tvekan Nicole Kidmans karaktär Suzanne Stone Maretto i den här filmen, om man bortser från hela galenpanna-grejen dvs.
Regissören till den här filmen är amerikanska Gus Van Sant som blivit Oscarsnominerad hela två gånger, ”Milk” (2008) och ”Good Will Hunting” (1997).
Huvudrollen är den redan nämnda Nicole Kidman - innan alla skönhetsoperationer. Senaste filmerna som jag har sett med henne har varit ”Moulin Rouge” (2001), ”Tolken” (2005) och ”Dead Calm” (1989). Hon har även vunnit en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i filmen ”The Hours” (2002). Jag har verkligen en enorm respekt för henne när det kommer till hennes skådespelarkarriär, det kommer en lugn filt över mig när jag vet att hon har en av rollerna. Hon passar utomordentligt i rollen som den blonda och smått galna Suzanne!
En annan som jag också har en liten crush över är skådespelaren Joaquin Phoenix som jag senast såg i filmen ”Im Still Here” (2010), men han var otroligt duktig i ”Walk the Line” (2005) som är en filmatisering av Johnny Cashs liv.
Med på rollistan har vi också Matt Dillon som jag senast såg i ”Takers” (2010), och Casey Affleck som faktiskt regisserat den redan nämnda ”Im Still Here” (2010).
Filmen är baserad på en bok av Joyce Maynard, som också har en liten roll som Suzannes advokat.
En annan rolig grej kring filmen är att efter filmen var klar så gav Casey Affleck ett manus till regissören Gus Van Sant som han brorsa Ben Affleck och hans vän Matt Damon hade gjort. Det blev senare den redan nämnda succéfilmen ”Good Will Hunting” (1997).
Filmen handlar om hur långt man är redo att gå för att bli framgångsrik, vilket är ett väldigt känsligt ämne för många och därför blir filmen väldigt stark. Att de dessutom har gjort historien med en nypa salt och karaktärer som är överdrivet färgstarka, bidrar bara till att filmen blir ännu intressantare. Lägg dessutom till duktiga och trovärdiga skådespelare!
Jag ger filmen en svag 4/5

Titel: The Hangover Part II (2011)
Längd: 102 min
Genre: Komedi
Skådespelare: Bradley Cooper, Zach Galifianakis, Ed Helms, Ken Jeong, Justin Bartha, Paul Giamatti, Mike Tyson, Mason Lee
IMDB-betyg: 6.7/10

Handling:
I Thailands vackra miljö planerar Stu sitt bröllop med sin Lauren. Kvällen innan deras stora dag sitter Stu, Phil, Alan och svågern Teddy runt brasan och dricker öl för en sista grabbkväll. De vaknar därefter upp på ett sjaskigt hotell i mitten av Bangkok, men Teddy är spårlöst borta och de kan inte återvända till bröllopet förrän de hittat svågern.


Grabbarna trubbel är tillbaka och denna gång försvinner de i Bangkoks mörka gator! Avhuggna fingrar, prostituerade kvinnomän, avrakade huvud, ansiktstatueringar, skottskador och apor med kläder, är vad man kan förvänta sig av uppföljaren till den galna komedin ”The Hangover” (2009).
Regissören är åter igen Todd Phillips, som förutom ettan också har gjort ”Due Date” (2010), ”Starsky & Hutch” (2004) och ”Road Trip” (2000).
På rollistan har vi ännu en gång Bradley Cooper, Ed Helm och Zach Galifianakis – alla tre från den tidigare filmen ”The Hangover” (2009).
Ännu en gång får vi vittna omogna skämt, korkade karaktärer och en fet baksmälla. And I like it! Trots att otroligt mycket är same same från dess föregående, kan man ingenting annat än att älska de här filmerna.
-The wolfpack is back
Jag ger den en svag 4/5

Titel: The Hangover (2009)
Längd: 100 min
Genre: Komedi
Skådespelare: Bradley Cooper, Zach Galifianakis, Ed Helms, Justin Bartha, Jeffrey Jeong, Ken Jeong, Mike Tyson
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
Efter en vild svensexa i Las Vegas vaknar Phil, Stu och Alan upp med världens baksmälla och upptäcker att de har tappat bort brudgummen Doug. Med en tigen i badrummet, en borttappad tand och ett okänt spädbarn i garderoben, ger de sig ut för att hitta den borttappade Doug innan bröllopet börjar.


Är man sugen på en klassisk komedi är det här verkligen någonting jag rekommenderar! Drar man inte på smilgroparna i den här filmen är man helt enkelt en tråkig människa. Punkt.
Regissören är den snyggt åldrade mannen Todd Phillips, som även ligger bakom filmens uppföljare ”The Hangover: Part II” (2011) och den grymma komedin ”Due Date” (2010) som jag faktiskt såg på bio förra året.
Huvudrollerna i den här filmen delas av Bradley Cooper, Ed Helms och Zach Galifianakis. Om vi börjar med den förstnämnda så är det bara de senaste åren han har kommit igång ordentligt med sin skådespelarkarriär som nu gör att han ligger på toppen, tidigare i år spelade han mot Robert De Niro i filmen ”Limitless” (2011).
Skådespelaren som har rollen som den nördiga tandläkaren Stu, Ed Helm, har jag i ärlighetens namn lite problem med, eftersom jag är helt besatt av den hysteriskt roliga tv-serien ”The Office US” (2005-) där han spelar mitt hat-objekt Andy Bernard, har jag svårt att skilja personerna isär.
Rollen som den korkade Alan spelas av Zach Galifianakis som man även kan se i den redan nämnda ”Due Date” (2010) där han spelar mot Robert Downey Jr. Han har ett väldigt karakteristiskt utseende med en stor ölmage och massor med skägg – han ser faktiskt ut som en hårig fitta i ansiktet, eller som ett smalt alternativ till Joaquin Phoenix i ”Im Still Here” (2010), men man älskar honom ändå.
Med på rollista har vi även Jeffret Tambor från bl.a. min nyss sedda ”Meet Joe Black” (1998), boxaren Mike Tyson och den extremt korta Ken Jeong som spelar en av rösterna i ”Zookeeper” (2011).
Förutom att filmen är hysteriskt rolig, har den även ett G-R-Y-M-T soundtrack som jag redan petat in på Iphonen och lyssnat satan ur.
Trots att humor oftast är ganska omogen, skrattar jag ändå åt alla grova skämt.
Jag ger den 4/5

Titel: Fright Night (2011)
Längd: 106 min
Genre: Skräck/Komedi
Skådespelare: Anton Yelchin, Colin Farrell, Christopher Mintz-Plasse, Toni Collette, Imogen Poots, David Tennant
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Charley och hans mamma Jane bor i ett fint litet hus i ett nybyggt samhälle mitt ute i ingenstans. Han är sistaårselev och är tillsammans med skolans populäraste tjej, trots att han själv är lite småtöntig. Livet leker, tills en sen kväll då det flyttar in en ny granne i huset bredvid…


Filmer där genren är en blandning av två olika är inte alls ovanligt nuförtiden. Det kan vara romantiska komedier, action/äventyr, skräck/thriller etc. Alla de redan nämnda är som sagt ganska vanliga och passar väldigt bra tillsammans eftersom de ligger inom samma forum. ”Fright Night” är däremot en skräck/komedi, vilket jag personligen kan ha lite svårt för ibland eftersom de två genrerna ligger så fruktansvärt långt ifrån varandra och kräver två helt olika sinnesstämningar.
Regissören Craig Gillespie är tidigare skaparen till dramat ”Lars and the Real Girl” (2007) där Ryan Gosling spelar huvudrollen. Men just berättelsen är tagen från den amerikanska Tom Holland som tidigare gjort originalfilmen ”Fright Night” (1985).
Huvudrollen Charley spelas av min boycrush Anton Yelchin som faktiskt passar utmärkt i rollen. Tidigare har jag sett honom i ”The Beaver” (2011) och ”Charlie Bartlett” (2007), där jag har lovordat hans framtida skådespelarkarriär. Jag rekommenderar att man ska hålla ett extra getöga på honom i framtiden, eller lite mer internationellt – Keep an extra goat’s eye on him in the future.
Rollen som den förföriska vampyrgrannen spelas av hunken Colin Farrell som jag senaste året har sett i ”London Boulevard” (2010) och i komedin ”Horrible Bosses” (2011), men han spelar även huvudrollen i Tv3s sändningsfavoritfilm: ”Phone Booth” (2002).
Som Anton Yelchins mamma Jane spelar den f.d. Oscarsnominerade Toni Collette som man kan se i både ”The Sixth Sense” (1999),”Little Miss Sunshine” (2006) och även som huvudrollen i serien ”United States of Tara” (2009-).
Skådespelaren som verkligen sätter ”komedi-stämpeln” på filmen är utan tvekan Christopher Mintz-Plasse som genast fick sitt genombrott som Fogell aka McLovin i den hysteriskt roliga filmen ”Superbad” (2007).
Håll dessutom koll på skådespelaren Dave Franco som här spelar bad-guy, han är nämligen till utseende lik sin storebror James Franco!
Eftersom jag inte har sett originalfilmen har jag lite svårt att uttala mig om det här var en bra remake eller ej. Trots att filmen var ganska trög och egentligen ganska dålig, var det ändå relativt snygga specialeffekter och duktiga skådespelare – vilket gör den här filmen till ett godkänt tidsfördriv.
Jag ger den 2/5

Titel: The Uninvited (2009)
Längd: 87 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Emily Browning, Arielle Kebbel, Elizabeth Banks, David Strathairn, Jesse Moss
IMDB-betyg: 6.2/10

Handling:
När Anna återvänder hem efter att ha varit på ett mentalsjukhus pga. mammans död, finner hon att hennes pappa redan gått vidare och skaffat en ny och yngre fru. Anna och hennes äldre syster märker direkt att allting inte står riktigt till med den nya frun, det enda de behöver göra är att bevisa för deras pappa att hon har mörka hemligheter – vilket visar sig bli lättare sagt än gjort.


Under Allhelgona-helgen såg jag, inte helt överraskande, på skräckfilmer. En utav dem var den japanska ”A Tale of Two Sisters” (2003). Anledningen att jag tar upp den informationen nu är för att den amerikanska ”The Uninvited” som jag såg härom kvällen har fått sin inspiration och grundidé från den.
Regissörerna till den här filmen är Charles och Thomas Guard, eller Bröderna Guard som de också kallas, som gjorde sin debut inom spelfilms-världen när den här filmen släpptes. Tidigare har de mest sysslat med kortfilmer av olika slag.
Som huvudrollen Anna spelade den otroligt vackra Emily Browning som verkligen satte sitt namn på kartan tidigare i år när hon spelade huvudfiguren i den actionfyllda ”Sucker Punsch” (2011). Just nu är hon däremot aktuell med dramat ”Sleeping Beauty” (2011), som jag är sjuuukt pepp på!
Som den elaka styvmamman spelar Elizabeth Banks som man kan se mot Seth Rogen i den romantiska komedin ”Zack and Miri Make a Porno” (2008) men också i den något seriösare ”The Next Three Days” (2010) mot Russell Crowe.
Med på rollistan har vi också den Oscarsnominerade David Strathairn från bl.a. ”Fracture” (2007), ”Good Night, and Good Luck” (2005), ”The Bourne Ultimatum” (2007), och Arielle Kebbel som i alla fall jag känner igen mest från den romantiska komedin ”John Tucker Must Die” (2006)
Om jag skulle ställa ”A Tale of Two Sisters” (2003) och ”The Uninvited” bredvid varandra skulle jag säga att den sistnämnda är en light-version av det japanska originalet, främst eftersom ”The Uninvited” är hundratusen gånger simplare att förstå och hänga med i än ”A Tale of Two Sisters” (2003), och för att man slipper ”Allvarligt, vad hände just?”-känslan.
Det här är hur som helst en riktigt bra skräckis som bitvis blir ganska läskig, dessutom skadar det inte att slutet är överraskande och att jag är twist-på-slutet-kåt som fan.
Av mig får den en svag 4/5

Titel: Dancer in the Dark (2000)
Längd: 140 min
Genre: Drama/Musikal
Skådespelare: Björk, David Morse, Peter Stormare, Catherine Deneuve
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
I mitten av 60-talet jobbar Selma på en fabrik för att tjäna in pengar till en operation för hennes sons ärftliga ögonfel. För att slippa undan den grå vardagen på fabriken drömmer hon sig bort till en värld full av musik och dans. Men när synen blir allt sämre och hon blir bestulen på flera år av sparpengar, sätts hela hennes tillvaro på spel.


Den här filmen har varit på min att-se-innan-jag-dör-lista väldigt länge, och när chansen kom att få sen den på den s.k. ”gratisbion” som går varje måndag i min stad, var jag inte sen med att bestämma mig.
Regissören till den här filmen är den danska Lars Von Trier som gjort sig känd för att göra rubriker i kvällspressen, han blev bl.a. en filmfestivals största snackis då han en gång sa någonting som antydde att han var homofobisk. Hans senaste två filmer har varit de smått underliga ”Antichrist” (2009) och ”Melancholia” (2011), som båda två på något sätt ändå påmint om varandra. Just ”Dancer in the Dark” tog mig därför med häpnad eftersom jag är van att se hans filmer som bättre passar in i wierd-facket, istället för drama/musikal-temat.
Huvudrollen i den här filmen spelades av sångaren/skådespelerskan Björk som enligt Wikipedia är mest känd för en väldigt experimentell musikstil. Hon är också uppskattad för att helt gå sin egen väg, bl.a. vandrade hon omkring på Oscarsgalan för några år sedan med en klänning formad som en svan. Galenpanna eller geni? Nobody knows.
Med på rollistan fanns också Peter Stormare från ”Jägarna 2” (2011), Catherine Deneuve från den Oscarsvinnande ”Indochine” (1992) och David Morse från ”Contact” (1997).
Precis som jag nämnde i början klassas den här filmen som en musikal, men första musikalnumret dyker inte upp förrän 40 min in i filmen – vilket faktiskt kom som en smärre chock när de helt plötsligt började dansa omkring sjungande. En kul grej att veta är också att Björk faktiskt skrivigt musiken till filmen själv, vilket nästan märks eftersom de flesta låtarna passar väldigt bra till hennes speciella röst.
Jag är inte tjejen som gråter i filmer, jag är heller inte den som gråter överhuvudtaget, men under ett flertal scener i ”Dancer in the Dark” grinade jag som satan. Mitt gråtande kan ha flera möjliga orsaker: 1. Huvudrollen Björk är vansinnigt lik min gamla kollega på jobbet. 2. Det började närma sig fel vecka i månaden för mig, vilket resulterar i att hormonerna går crazy. 3. Filmen är otroligt tragisk, orättvis och plågsam. Personligen röstar jag på det sista alternativet, trots att de två första ändå stämmer.
Den här typen av film är någonting som jag vanligtvis gillar, eller som min kompis säger – ”Någonting som jag går i gång på”. Jag är nämligen väldigt svag för familjedraman och musikaler, vilket var precis vad det här var.
Den här filmen är helt och hållet fantastisk, och räknas nu in till en av mina favoriter. Lars Von Trier for President!
Filmen förtjänar absolut 5/5

Titel: North by Northwest (1959)
Längd: 131 min                           
Genre: Äventyr/Romantik
Skådespelare: Cary Grant, Eva Marie Saint, James Mason, Martin Landau, Edward Platt
IMDB-betyg: 8.6/10

Handling:
Roger Thornhill råkar på mindre än ett dygn ut för en rad olika missförstånd, han blir bl.a. oskyldigt utpekad som mördare, rattfyllerist och bilstöld, vilket tvingar honom att fly för sitt liv. Ett gäng farliga mördare tror dessutom att han är en FBI-agent som är ute efter att avslöja dem.
Han träffar även den vackra Eve, som först verkar vara drömkvinnan men som efter tag visar sig ha egna hemligheter…


Jag är tjejen som i princip aldrig tittar på tv längre. Tycker ofta att det känns konstigt att behöva passa speciella tider, invänta långa reklamer och slaviskt följa tv-tablån. Det fungerar helt enkelt inte när man ser så pass mycket film som jag gör. MEN, ”North by Northwest” eller ”I sista minuten” som den heter på svenska, såg jag faktiskt av en ren slump på tvn. Har faktiskt varit sugen på att se den flera gången, just därför passade det perfekt att den gick på televisionen.
Regissören är den flerfaldigt Oscarsnominerade filmgurun Alfred Hitchcock (1899-1980) som hos många människor runt om i världen är en klar favorit. Första filmen jag såg av honom var hans hyllade thriller ”Psycho” (1960), som jag genast älskade!
Alfred Hitchcock hade precis som många andra regissörer några typiska kännetecken som gör att publiken ska tänka ”-Aha, det här är en Hitchcock-film”, bl.a. använde han sig ofta av blonda kvinnor, av badrum, och flitigt av falsk identitet på sina huvudroller bl.a. i ”Jag bekänner” (1953), ”Fel man” (1956), ”Frenzy” (1972), dessutom brukade han också vara med som statist i sina egna filmer.
Huvudrollen Roger spelas av den otroligt stilige Cary Grant med den karismatiska stjärt-hakan, den perfekta solbrännan och det felfria vattenkammade håret med ett stänk av gråa hårstrån. Det här är första filmen jag ser med honom, men han är även med i ”His Girl Friday” (1940) och ”Penny Serenade” (1941).
Rollen som den vackra och förföriska Eve spelas av skådespelerskan Eva Marie Saint (blond) som vann en Oscar för filmen ”On the Waterfront” (1954).
I ärlighetens namn känner jag mig ganska splittrad när det kommer till att betygsätta den här filmen. Ena sidan av mig tycker att den är långsam, överspelade skådespelare, smått puckad, och främst överskattad. Medan jag också känner att den är väldigt underhållande, smårolig, oväntad och supercharmig. Tror det kan bero mycket på vilket sorts humör man är på. Just nu vill jag nämligen hålla med IMDb som har röstat fram den på plats #37 på topp 250-listan och resten av världen till att ge den 5/5, men en annan dag kommer jag kanske tänka att den helt enkelt är jävligt överskattad…
Just nu får den en svag 5/5

Titel: Spirited Away (2001)
Längd: 125 min
Genre: Animerat/Äventyr
Skådespelare (Svenska röster): Mikaela Ardai-Jennefors, Jana TorneHave, Helena af Sandberg, Tin Carlsson, Henrik Schyffert
IMDB-betyg: 8.6/10

Handling:
När den 10-åriga flickan Chihiro och hennes familj flyttar till en ny stad, hamnar de av misstag i en magisk värld som styrs av häxor, gudar och monster. Chihiros föräldrar förvandlas till grisar, och hon själv tvingas jobba hårt i den nya världens badhus för att bryta förtrollningen och fly tillbaka till deras egna värld.


Vill först och främst klargöra: Ja, jag vet att jag är en tönt som såg den här japanska filmen med svensk dubbning. Anledningen är av ren lathet faktiskt, orkade helt enkelt inte leta upp filmen med svensk text eller lägga in texten själv. Filmen var däremot jättebra ändå!
Regissören och manusförfattaren är den japanska mannen Hayao Miyazaki som ligger bakom några av de mest framgångsrika animerade filmerna i världen. Inte dåligt! Själv har jag bara sett en av hans tidigare filmer, nämligen ”Princess Mononoke” (1997), men han ligger dessutom bakom ”Det levande slottet” (2004) och ”Nausicaä från Vindarnas dal” (1984).
Vad jag har förstått så är det lite av Miyasakis grej att göra animationen både magisk och läskig – vilket är exakt vad den här filmen är. Vad jag tror gör den så framgångsrik är för att målgruppen verkligen är helt utan åldergräns och den passar lika bra till vuxna som för barn.
Oftast när man drömmer känns allt så självklart när man vaknar, men när man sedan ska berätta om vad drömmer handlar om så blir allt så jäkla osammanhängande, men ändå inte. Just så skulle jag förklara den här filmen: som en dröm.
Om jag däremot ska förklara den här filmen i adjektiv så blir det: Inspirerande, magisk, fascinerande, oförutsägbar, fantasifull, med en rejäl dos av vackra miljöer och spännande karaktärer.
Jag skulle kunna sitta och skriva hela dagen om den här filmen, men den måste helt enkelt upplevas!
Animerad film blir helt enkelt inte bättre än såhär!
Av mig får den 5/5

Titel: Meet Joe Black (1998)
Längd: 178 min
Genre: Drama
Skådespelare: Anthony Hopkins, Brad Pitt, Claire Forlani, Marcia Gay Harden, Jake Weber, Jeffrey Tambor
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Den framgångsrika affärsmannen William Parrish får en sen kväll besök av Döden som förklarar för honom att hans tid är slut. Döden är däremot nyfiken på jorden och berättar för honom att han får en vecka till att leva om William visar honom runt.
Det Döden däremot inte hade räknat med var Williams vackra dotter Susan, som han genast får känslor för.


Spontant kanske filmens längd skrämmer många där ute. TRE timmar är en väldigt, väldigt långt film som otroligt nog aldrig blir långtråkig och händelselös. 
På senare tid har det varit väldigt mycket vampyr/varulv-kärlek som härjar i alla flickors önskningar och drömmar. I den här filmen däremot är det Döden som blir kär i en levande tjej, DET kallar jag en omöjlig kärlek.
Regissören är den 60-åriga mannen Martin Brest som också ligger bakom den kritikerrosade ”The Scent of a Women” (1992) där Al Pacino spelar huvudrollen, och han har även gjort den pajiga ”Beverly Hills Cop” (1984) där komikern Eddie Murphy spelar detektiven Axel Foley.
Rollen som den framgångsrika William Parrish spelades här av den otroligt trovärdiga Anthony Hopkins som i ärlighetens namn aldrig gör mig besviken. De senaste filmerna jag har sett med honom i har varit ”Fracture” (2007), ”The Rite” (2011) och ”You Will Meet a Tall, Dark, Stranger” (2010), men han är onekligen mest känd för sin tolkning av kannibalen Dr. Hannibal Lecter i ”The Silence of the Lambs” (1991).
Döden himself, eller Joe Black som han kallas i filmen, spelas av den begåvade Brad Pitt. Spontant känns det ganska klyschigt att gillar honom, men han är faktiskt en otroligt duktig skådespelare som jag bara tycker gott om. De två senaste filmerna jag har sett honom i har varit David Finchers två verk ”Seven” (1995) och ”Fight Club” (1999), båda svinigt bra!
Som favoritdotter till Anthony Hopkins spelar Claire Forlani. Varför är hon så snygg?? Henne kan man se i både ”Antitrust” (2001) och i den nya tv-serien ”Camelot” (2011-) där hon spelar Drottning Igraine.
Precis som jag nämnde i början är kärleken mellan Döden Joe Black och Susan omöjlig, men även relationen mellan Anthony Hopkins karaktär och Döden som under filmens gång blir allt mer en vänskapsrelation, gör att filmen i vissa delar blir oerhört känslosam.
Jag älskar också det faktum att vi i publiken helt enkelt måste acceptera deras öden och hela Döden-grejer, utan att vi egentligen inte får särskilt mycket information om hur allt ligger till. 
Trots att filmen är så satans lång, så blir den ändå inte tråkig, och jag rekommenderar alla som är sugen på ett ganska ovanlig drama att se den!
Av mig får den 4/5

Titel: Contact (1997)
Längd: 150 min
Genre: Drama/Sci-Fi
Skådespelare: Jodie Foster, Matthew McConaughey, William Fichtner, Geoffrey Blake, Tom Skerritt, James Woods, David Morse
IMDB-betyg: 7.3/10

Handling:
Ellie har hela sitt liv varit fascinerad av universum. När hon blir äldre arbetar hon med att lyssna efter signaler från utomjordiska civilisationer vid Argusobservatoriet. Hela hennes livsverk och projekt hotas att läggas ned, när hon plötsligt får bevis för sina teorier.


En av mina absoluta favoritgenrer har alltid varit Sci-fi, om det har att göra med min smärre besatthet av de klassiska ”Alien” (1979-1992)- filmerna eller sedan jag forskade om en sekt som tillbad utomjordingar i skolan, vet jag inte. Den här filmen är dock inte lika utomjordig som den redan nämnda ”Alien”, utan den lutar mer åt drama-hållet.
Regissören Robert Zemeckis är enligt mig en av världens bästa filmskapare genom tiderna, han ligger bl.a. bakom verken ”Forrest Gump” (1994), ”Cast Away” (2000), ”Back to the Future” (1985-1990), och de två julfilmerna ”The Polar Express” (2004) och min syster favoritfilm ”A Christmas Carol” (2009).
Rollen som huvudrollen Eleanor Arroway spelas av den tvåfaldigt Oscarsvinnande Jodie Foster, som jag senast såg i ”The Little Girl Who Lives Down the Lane” (1976), ”Taxi Driver” (1976), ”Panic Room” (2002) och den nya ”The Beaver” (2011). Men man kan även se henne i ”The Accused” (1988) och i den grymma ”The Silence of the Lams” (1991) mot Anthony Hopkins.
Med på rollistan har vi även Matthew – världens svåruttalaste efternamn – McConaughey som just nu har varit aktuell med thrillern ”The Lincoln Lawyer” (2011). På ett sätt är han ganska lik skådespelaren Ryan Gosling, nu syftar jag inte på utseendet, men på det faktum att de båda väljer väldigt blandade roller. Allt från romantiska komedier till draman och actionrullar. Vilket jag tycker är jätteviktigt!
Med som skådespelare fanns också en ung Jena Malone från ”Sucker Punsch” (2011), David Morse från ”The Green Mile” (1999), William Fichtner känd som Mahone från ”Prison Break” (2006-2009) och James Woods som man kan se i tv-serien ”Shark” (2006-2008).
”Contact” är baserad på en novell av Carl Saga. För de som inte vet vem han är kan jag och Wikipedia berätta att han var en astronom/astrofysiker/författare som var väldigt framgångsrik inom poplärvetenskap om närliggande vetenskapet. Han dog dock av en ovanlig (känns det inte som att alla författare dör av ”ovanliga sjukdomar”??) form av benmärgscancer i slutet av 1996.
Personligen fastnade jag inte supermycket för den här filmen, trots att Jodie Foster alltid är otroligt duktig och trovärdig i allt hon gör.  Jag vet däremot att det finns många som älskar den eftersom den på ett smidigt sätt tar upp politik, tro och vetenskap.
Jag ger filmen 3/5

Titel: Groundhog Day (1993)
Längd: 101 min
Genre: Drama/Komedi
Skådespelare: Bill Murray, Andie MacDowell, Christ Elliott
IMDB-betyg: 8.2/10

Handling:
Meteorologen Phil har en taskig attityd till alla omkring sig, han hatar sitt jobb och helst när han blir utkallad för att göra det årliga reportaget om Groundhog Day om ett skogsmurmeldjur som kan förutspå väder i Punzutawney. Men när han vaknar nästa morgon upptäcker han att samma dag utspelar sig om och om igen. Först använder han det till sin fördel, men snart går det upp för honom att han är dömd att leva om Groundhog Day för alltid.

Under filmens gång fick jag samma ”hopplös”-känsla från när jag ser min favoritthiller av David Fincher ”The Game”(1997). När jag säger hopplös så menar jag inte att filmen i sig är hopplös, utan att själva situationen karaktärerna sitter i är hopplös. Det är faktiskt så pass att jag sitter och är arg under filmens gång eftersom jag inte kan hjälpa dem. Men att bli påverkad när man tittat är helt enkelt ett kvitto på att filmen verkligen är bra!
Regissören är den gamla godingen Harold Ramis som bl.a. skrivit manus till den kända ”Ghostbusters” (1984), men som också regisserat filmen ”Year One” (2009).
En av huvudrollsinnehavarna till ”Ghostbusters” (1984) spelar även här ”hjälten”, nämligen den Oscarsnominerade Bill Murray. Jag kan faktiskt ha lite problem med honom ibland, anledningen är att han ser så jävla dryg och ”jag-är-bättre-än-alla-andra”-ut, därför spelar jag upp påhittade småscener i mitt huvud där han spatserar omkring på inspelningsplatsen och gormar om att få en latte….
Med på rollistan har vi också Andie MacDowell som jag känner igen mest från den galna ”Four Weddings and a Funderal” (1994) där hon spelar mot Hugh Grant, men jag såg henne senast med en liten roll i ”Beauty Shop” (2005).
Men allvarligt, visst att Andie MacDowel ser superbra ut och har varit L’oreals ansikte utåt när de kommer till deras antirynk-produkter, men herregud vad de släppte lös redigerings-monstret på poster-bilder!  De är så oerhört släta i ansiktet att det ser ut som att de just kommit ut från deras moders vagina. What’s up with that liksom?!
Bill Murrays karaktär Phil får som sagt leva om samma dag om och om igen. Men det finns faktiskt någon galen-panna där ute i världen som har räknat ut på ett ungefär hur många gånger han blev tvungen att genomlida samma dag. Antalet är såklart ett typ-snitt eftersom det faktiskt är en film och ingen ”true story”, men i uträkningen har de räknat in att Phil bl.a. lärde sig att spela piano och lära sig ett nytt språk, och hur många dagar det borde tagit. Minns som sagt inte den exakta summan, men det jag minns är att det var vääääldigt länge iallafall.
Att filmen ligger på plats nr #165 på topp 250-listan på IMDb kommer inte som en överraskning, inte heller att den har vunnit massor med priser och nomineringar.
Trots att jag under filmens gång oj:ar och tar mig för pannan ett flertal gånger tack vare att jag blir helt galen av karaktären Phils situation bara av att titta på den, är det som jag tidigare skrev ett säkert kort på att publiken blivit påverkade. Innan man ska börja titta på den här filmen ska man inte ha inställningen att ”JA, nu får jag släppa loss skrattsalvorna inom mig”, för trots att det är en komedi så smilar man inte på mungiporna knappt en endaste gång – karaktären Phil sitter nämligen i en sån skitig situation att man inte har hjärta att tycka det är roligt (som taglinen lyder: ”He’s having the worst day of his life…over, and over…), däremot är den ändå väldigt underhållande och den känns dessutom meningsful på något konstigt vänster.
Filmen förtjänar verkligen sitt goda rykte!
Av mig får den en svag 5/5

Titel: Horrible Bosses (2011)
Längd: 98 min
Genre: Komedi
Skådespelare: Jason Bateman, Charlie Day, Jason Sudeikis, Kevin Spacey, Jennifer Aniston, Colin Farrell, Donald Sutherland
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
De tre vännerna Nick, Kurt och Dale hatar sina chefer över allt annat. Efter några öl en sen kväll skämtar de med idén att de ska mörda varandras bossar, vilket de tycker låter som en jättebra plan. Eller?


Romantiska komedier i all ära, men ibland behöver man helt enkelt få sig ett gott skratt och slippa alla relationsproblem, triangeldraman, kär-i-sin-bästa-killkompis-men-alla-vet-att-de-kommer-få-varandra-i-slutet-filmer. Då passar ”Horrible Bosses” bra!
Regissören är Seth Gorden, nej jag menar inte komikern Seth Rogen från bl.a. ”The Green Hornet” (2011), som tillist bara gjort två spelfilmer men som sysslat mest med dokumentärer och serier. Förutom den här filmen ligger han även bakom ”Four Christmases” (2008) där vi har Reese Witherspoon och Vince Vaughn i huvudrollerna.
Huvudrollerna i den här filmen görs däremot, inte helt chockerande när man läser om handlingen kanske, av tre män. Där en av rollerna görs av Jason Bateman som jag senast såg i ”The Switch” (2010) och ”Paul” (2011),men som fick sitt breakthrough i tv-serien ”Arrested Development” (2003-2006) där han spelade Michael Bluth. Det som jag tycker är lite skönt med den här typen av skådespelare är att man alltid vet vad man får när man ser filmen, det känns så avlägset att han plötsligt skulle rycka in och ”överraska” med någonting han vanligtvis inte pysslar med.
Rollen som Kurt spelas av den otroligt charmiga Jason Sudeikis. I ärlighetens namn har jag inte särskilt koll på den karlen, senaste filmen var ”Watching the Detectives” (2007), men jag kan säga direkt that I like him. Han har varit med i väldigt många olika serier bl.a. 135 avsnitt av ”Saturday Night Live” (2003-) och 60 avsnitt av ”The Cleveland Show” (2009-).
Den sista av de tre huvudrollerna spelas av Charlie Day som precis som de redan nämnda är mest känd från diverse komediserier, bl.a. så spelar han Charlie Kelly i den populära ”It’s Always Sunny in Philadelphia” (2005-), men jag såg honom senaste i ”Going the Distance” (2010). Ett av hans speciella kännetecken är att han har en väldigt ovanlig röst. Det är svårt att beskriva i ord, men den låter en aning…hes, och den skär sig dessutom ganska lätt?
Filmens dragplåster är däremot de som spelar cheferna över de ovanståendes karaktärer: den tvåfaldigt Oscarsvinnande Kevin Spacey som jag senast såg i ”K-PAX” (2001) och ”Midnight in the Garden of Good and Evil” (1997), Jennifer Aniston som spelade mot Jason Bateman i ”The Swith” (2010) men som också är med i Adam Sandlers nya ”Just Go with it” (2011), och till sist den Goldern Globe-vinnande Colin Farrell från bl.a. ”London Boulevard” (2010).
Personligen tycker jag att filmen verkligen var hysteriskt rolig och den kändes väldigt ”likeable” och oerhört lättsmällt. Om min förtjusning beror på att jag såg den en väldigt sen kväll då de mesta är roligt, eller om den faktiskt är riktigt bra, vet jag inte. Vad jag däremot vet, är att jag ger den stora rekommendationer till den som är sugen på en rolig komedi!
Jag ger den 4/5

Titel: Friends with Benefits (2011)
Längd: 109 min
Genre: Romantik/Komedi
Skådespelare: Justin Timberlake, Mila Kunis, Jenna Elfman, Woofy Harrelson, Patricia Clarkson, Bryan Greenberg, Richard Jenkins, Emma Stone
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
När Dylen och Jamie först träffas blir de genast vänner, men ingenting mer än det. En kväll när de sitter i soffan och dricker öl kommer de på den genialiska idén att de ska lägga till sex till deras kompisrelation. Men det visar sig bli lättare sagt än gjort!


Romantiska komedier är en genre som är orthört lättsamt att titta på, man kan helt koppla bort hjärnan och slappna av. Baksidan av den här genren är däremot att ofta – för ofta – blir det väldigt mycket ”same same” eftersom de flesta filmerna i det här facket är mycket lika. Den här filmen är precis som alla andra, men ändå inte…
Det här är regissören Will Glucks tredje spelfilm, där den otroligt roliga ”Easy A” (2010) kommer på andraplats. Han har kommit att ha blivit en av mina favoriter när det kommer till romantiska komedier. Tips från coachen är att hålla ett extra getöga på honom i framtiden!
Rollen som Dylan fick skådespelaren/hunken/sångaren Justin Timberlake. När man bläddrar i min filmlista här på bloggen måste jag se ut som värsta Timberlake-fanet eftersom jag hittills sett alla hans filmer under 2011: ”Bad Teacher” (2011), ”In Time” (2011) och ”Friends ”with Benefits” (2011). Pinsamt, men sant. Lovar dock att jag absolut inte är någon Timberlake-lover. 
Tjejen som blev svinpoppis efter sin medverkan i den Oscarsvinnande thrillern ”Black Swan” (2010) är skådespelerskan Mila Kunis, som i den här filmen spelar Jamie. Förutom att vara med i 175 episoder av ”Family Guy” (1999-) som Meg Griffin och i 201 episoder av ”That ’70s Show” (1998-2006) som Jackie Burthart, har hon även varit med i spelfilmen ”The Book of Eli” (2010).
Förutom några små undantag tycker jag att det på senare tid producerats, förvånansvärt bra, romcoms. Antingen är det jag som lyckats välja ”rätt” filmer, eller så är det helt enkelt så Hollywood har skärpt till sig ordentligt. Nobody  knows.
När man känner sig lite deppig i höstmörkret passar den här typen av Feel Good-film perfekt för att humöret ska komma tillbaka på banan igen! Men trots förutsägbart slut så är den ändå väldigt charmig och rolig, romantiska komedier behöver nödvändigtvis inte vara djupare än ett glas vatten.
Av mig får den 4/5

Titel: Drive (2011)
Längd: 100 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Bryan Cranston, Oscar Isaac, Ron Perlman, Albert Brooks
IMDB-betyg: 8.2/10

Handling:
En stuntförare från Hollywood extraknäckar som chaufför åt rånare på kvällarna. En dag går allting snett och han retar upp Los Angeles hänsynslösaste män.


SF och jag säger alltid: Film är bäst på bio! Efter tredje biobesöket på en kväll hade vi hunnit mata av ”Contagion” (2011), ”In Time” (2011) och sedan den här. Trots två ”besvikelser” så låg förhoppningarna ändå på max när vi traskade in i den övergivna biosalongen för den sista föreställningen för kvällen.
Regissören till den här filmen är den relativt unga Nicolas Winding Refn som bl.a. ligger och gottar sig bakom verk som ”Bronson” (2008) och ”Valhalla Rising” (2009), båda med otroligt bra kritik.
Om jag genast ska rusa in på skådespelare, kan jag berätta att huvudrollen spelades av den fruktansvärt duktiga och framgångsrika Ryan Gosling som jag senast såg i ”Crazy, Stupid, Love” (2011) och i ”Fracture” (2007). Precis som jag nämnt flera gånger tidigare är jag säker på att Ryan Gosling verkligen kommer gå hur långt som helst. Han är oerhört genialisk i sina filmval och väljer genrer från hela kostcirkeln, allt från romantiska komedier till superseriöst drama. Han är som vanligt extraordinärt duktig i allt han gör, därför kom det inte som en chock för någon att han kickade-ass i rollen som den tillbakadragne, kärleksfulla och djupa huvudrollskaraktären.
Rollen som Irene spelades av Carey Mulligan. Hon har verkligen växt och hamnat perfekt i sin stil som på senare tid varit ”den försynta, unga kvinnan med de få orden”. Några bra exempel på det är filmerna ”An Education” (2009), ”Pride & Prejudice” (2005) och ”Never Let Me Go” (2010), hon är även aktuell med dramat ”Shame” (2012) där hon kommer spela mot Michael Fassbender.
En annan som också var med är Bryan Cranston. För de flesta så kanske det inte tänds några lampor av bara namnet, vilket inte är så konstigt eftersom han nästan bara varit med i olika serier och då främst ”Breaking Bad” (2008-) där han spelar huvudrollen Walter White. Lustigt nog hade han även en roll i biofilmen vi började med den kvällen, nämligen ”Contagion” (2011).
Kul fakta är att det här är första filmen som den Danske regissören Nicolas Winding Refn inte skrev manuset till själv och som är baserad på en bok, tidigare är det nämligen han själv som brukar vilja sköta dessa saker själv.
Jag älskar det faktum att publiken aldrig får reda på vad Ryan Goslings karaktär heter, i filmen refereras han bara till som ”Driver” och det är även det namn som står uppskrivet på IMDbs hemsida.
Förutom att filmen är oerhört spännande och actionfylld, ligger det starkaste kortet på Ryan Goslings bidrag till filmen och dess grymma soundtrack som de verkligen hade använt riktigt riktigt bra! Kompositören, Cliff Martinez, är sammanträffande nog samma man som också gjort musiken till filmen jag såg några timmar tidigare, ”Contagion” (2011).
Hittills är det här en av årets bästa filmer och kommer förhoppningsvis plocka hem en och en annan Oscarstatyett!
Om man tror att det här bara är en annan actionrulle bland djungeln av filmer där ute, får man tänka om!
Jag ger den en svag 5/5

Titel: In Time (2011)
Längd: 109 min
Genre: Action
Skådespelare: Justin Timberlake, ,Amanda Seyfried, Cillian Murphy, Johnny Galecki, Shyloh Oostwald, Olivia Wilde, Alex Pettyfer
IMDB-betyg: 6.7/10

Handling:
I en framtid där pengasystemet är utbytt mot tid och där människor slutar åldras vid 25 år, bor Will i slummen och tvingas jobba hårt i fabriken för mer tid att leva. Efter att ha blivit anklagad för mord och att stjäla tusentals år, flyr han till de rikas samhälle för att ändra på systemet!

När jag gå på bio så föredrar jag att se minst två filmer när man ändå är där, eftersom jag har relativt ”långt” till närmsta biograf. Just den här kvällen blev det faktiskt tre filmer efter varandra. Vi började med ”Contagion” (2011), sedan blev det den här, och sist valde vi att se ”Drive” (2011).
Det är alltid lika roligt att se reaktionen på biografkassören när man traskar fram och ber om att få ta ut biljetter till tre föreställningar (som i det här fallet blev nio biljetter sammanlagt, eftersom vi var tre personer som skulle kolla).
Regissören och manusförfattaren till just den här filmen var Andrew Niccol som bl.a. blev nominerad till en Oscar för hans manus i ”The Truman Show” (1998), men han är också snart aktuell med att regissera filmen ”The Host” (2013) som är baserad på en bok av Twilight-författaren Stephenie Meyer med samma namn.
Skådespelaren till rollen som Will spelades av artisten/skådespelaren Justin Timberlake, som de senaste åren fokuserat allt mer på sin skådespelarkarriär. Senaste filmen jag såg med honom i var ”Bad Teacher” (2011) mot Cameron Diaz, men han är även med i den relativt nya romantiska komedin ”Friends with Benefits” (2011) där han spelar mot Mila Kunis.
Amanda Seyfried med de extremt stora ögonen spelade Sylvia som var dotter till en av de mest framgångsrika affärsmän inom tid-zonerna. Måste jag säga att hennes karaktär blev förtjust i Will aka badboy-Timberlake? Förutom att jag har en liten womencrush på henne, var de senaste filmerna jag sett med henne i ”Chloe” (2009) och ”Red Riding Hood” (2011).
Anledningen till att jag tvingade mina kompisar att se den här filmen från första början, var helt enkelt för att min favoritskådis Cillian Murphy spelade en av rollerna. Jag vet egentligen inte varifrån min lilla besatthet av honom kommer ifrån, jag tycker helt enkelt att han är en grymt underskattad skådespelare som borde lägga sitt krut på att spela i ”tyngre” rollen. Om jag fick bestämma alltså! Jag har det senaste året sett ett tio-tal filmen med honom i, men mina favoriter har varit ”Disco Pigs” (2001), ”Peacock” (2010), ”28 Days Later” (2002) och ”Breakfast on Pluto” (2005).
Förutom de redan nämnda skådespelarna får vi inte glömma Olivia Wilde från ”Cowboys & Aliens” (2011), Johnny Galecki som är mest känd som Leonard Hofstadter i tv-serien ”The Big Bang Theory” (2007-), och även Alex Pettyfer från ”Beastly” (2011) som alla också hade varsin roll i filmen.
Personligen tycker jag att själva filmidén är helt och hållet genialisk: att istället för pengar när man arbetar så får man tid som betalning, och istället för att betala med pengar i affären så använder man tid ”- 5 minuter för två liter mjölk, tack!”. Briljant!
En sak som jag däremot satt och störde mig på genom exakt hela filmen var att Amanda Seyfrieds karaktär hade på sig skyhöga klackar genom hela filmen. Klackar kanske inte låter så farligt? Men lägg dessutom till att hon sprang, skuttade omkring på hustak, klättrade på brandstegar, och hoppade ner från ett tak och landade med en duns på en bilhuv. Allt detta utan att vare sig bryta benen, stuka foten eller snubbla…
Idén känns så pass bra att filmen verkligen kunde blir hur grym som helst, och kanske om de hade utvecklat konceptet mer eller tagit bort lite action och tagit mer ställning så kanske den skulle lyckas bättre? Jag vet inte riktigt, men NÅGONTING fattas för att filmen ska bli någonting mer än bara en ”actionrulle”!
En sak som det varit väldigt mycket hysch-hysch omkring är det faktum att hela filmteamet blev stämd av Harlan Ellison som tyckte att ”In Time” var alldeles för lik hans kortfilm ”Repent Harlequin, ’ Said The Ticktockman”. Han blev så frustrerad att han begärde att alla kopior av filmen skulle förstöras innan dess premiär. Jag vet inte exakt hur de rädde ut problemet, det enda jag vet är att jag i slutänden kunde se den här rullen på bio i den lilla staden en bit från där jag bor.
Av mig får den en svag 3/5

Titel: Contagion (2011)
Längd: 106 min
Genre: Drama
Skådespelare: Matt Damon, Kate Winslet, Laurence Fishburne, Jude Law, Gwyneth Paltrow, Bryan Cranston
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
En dödlig virusspridning hotar att smitta jordens befolkning, och en grupp internationella läkare tvingas stoppa den otroligt snabbt växande infektionen innan det är för sent.


Vad händer när ett dödligt virus hotar att ödelägga hela jordens befolkning? – Spontant låter kanske handlingen superspännande? Att dessutom sitta i en biosalong fullmatat med okända människor kan också få virus/bacill-tankarna att rusa omkring i skallen. Däremot måste jag tyvärr säga att filmen blev en stor besvikelse.
Regissören är den hyllade Steven Soderbergh som norpade hem en Oscar för filmen ”Traffic” (2000) och som ligger bakom ”Ocean’s Eleven” (2001) där superstjärnorna George Clooney, Brad Pitt och Julia Roberts är med.
Den här filmen är uppbyggt på så vis att man får följa ett gäng olika människor under virussmittan, vilket bidrar till att de har kunnat få med massor av välkända ansikten till ett (om jag får gissa) billigt pris eftersom var och en sammanlagt är med så pass lite. Några av de som stod i centrum var Matt Damon från bl.a. ”The Bourne Identity, Supremacy, Ultimatum” (2002-2007), Kate Winslet från den supersorgliga ”Titanic” (1997), Jude Law som spelade Dr. John Watson i ”Sherlock Holmes” (2009), och Laurence Fishburne som jag absolut älskade som karaktären Morpheus i ”Matrix”-filmerna (1999-2003).
För hypokondrier kan jag tänka att den här filmen verkligen är ens värsta mardröm eftersom den tar upp massor med bacill-fakta som man vanligtvis kanske inte tänker på. Men för mig som i princip skulle kunna slicka på en skosula utan att bli äcklad, så blev jag inte ens lite berörd!
 Om jag ska vara ärlig så hade jag nog för stora förväntningar på den här rullen, och stövlarna blev alldeles för stora för att filmen skulle kunna leva upp till mina förhoppningar. Tyvärr. Jag önskar verkligen att jag hade tyckt om den mer, det gör jag verkligen. Personligen har jag lite svårt att relatera/bry mig när det är så pass många ”huvudroller” att det slutar med att man inte riktigt har fått lära känna någon av dem, det sätter ofta käppar i mitt lilla hjul.
Förutom mina överdrivna förväntningar, blev jag också lite arg på att de inte gjorde filmen mer spännande. Jag menar, de hade en bra grundidé och bra skådespelare, om de bara hade vridigt upp spänningen från 2 till ungefär 8 så skulle den kanske fungerat bättre?
Det slutade med att filmen blev smått sömnig och var bara dramatisk de 10 sista och första minuterarna…
Jag ger filmen 3/5

Titel: The Amityville Horror (2005)
Längd: 90 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Ryan Reynolds, Melissa George, Jimmy Bennett, Jesse James, Chloe Grace Moretz
IMDB-betyg: 5.8/10

Handling:
Familjen Lutz har just flyttat in i ett ståtligt hus vid vattnet, som trots vetenskapen om att det begåtts ett familjemord där tidigare, bestämde sig för att flytta in ändå. Till en början verkar allt frid och fröjd i det stora huset, men efter tag börjar konstiga saker hända.
28 dagar efter att familjen flyttade in i sitt drömhus, blir de tvungna att fly för deras liv!


Om jag ser en film som är ”based on a true story”, blir jag alldeles lyrisk och låter fingrarna genast smattra över Internets enorma värld. Jag blir som besatt av att veta EXAKT vad som hade hänt, när, hur och varför. Därefter brukar jag alltid gå runt och känna mig jättemallig för att jag tycker mig veta så extremt mycket mer än resten av världen. En av mina sämre egenskaper kanske?
 Just ”The Amityville Horror” är baserad på en bok skriven av Jay Anson som bygger på intervjuer av den riktigiga familjen Lutz - som tjänade storkovan på att sälja rättigheterna om deras verklighetsbaserade berättelser.
Det har kommit ut massvis med filmer och dokumentärer om just det här huset på Long Island, men den kändaste har nog varit den Oscarsnominerade ”The Amityville Horror/ Huset som gud glömde” (1979) av Stuart Rosenberg.
Regissören till 2005’s tolkning gjordes av Andrew Douglas som just nu håller på att filma den verklighetsbaserade thrillern ”uwantme2killhim?” (2012), som spontant verkar spännande!
Rollen som George Lutz gör snyggingen Ryan Reynolds, som nog de flesta kopplar ihop med romantiska chickflicks i stil med ”The Proposal” (2009) och ”Just Friends” (2005), men han har även varit med i lite grövre filmer så som den otroligt braiga ”Buried” (2010).
Som Ryan Reynolds fru spelar Melissa George som faktiskt har varit med i rätt så många thrillers/skräck i sina dagar, bl.a. ”Triangle” (2009) och ”30 Days of Night” (2007).
Som ett av de många barnen spelade den då väldigt unga Chloe Grace Moretz som jag nästan kan lova kommer bli ”the new big thing” om några år i Hollywood, eftersom jäntan’ verkligen är jättebegåvad! Henne kan man kika på i både den actionfyllda ”Kick-Ass” (2010) och i remaken av den svenska ”Let Me In” (2010).
En helt oplanerad skådespelare som det däremot blev lite mycket av förra helgen var utan tvekan den unga Jimmy Bennett som både i den här och i ”Orphan” (2009) spelade son. Helt oplanerat. Jag lovar.
Förutom Ryan Reynolds oförskämt vaxade och snygga överkropp (som han flashade i varannan scen) får man även vittna ett handfull spöken i olika skepnader, präster och läskiga klockslag.
Precis som jag nämnde i början ska den här filmen vara baserad på verkliga händelser, vilket är superläskigt naturligtvis, sen är det såklart en annan femma om berättelserna verkligen är sanna. Den här typen av filmer som är baserade på böcker brukar nästan alltid ha lite lösa trådar här och där, vilket man får ha överseende med.
Men som sagt, gillar man välformade överkroppar och spöken så rekommenderar jag den här!
Av mig får den en stark 3/5