Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: Love and Other Drugs (2010)
Längd: 112 min
Genre: Drama/Romantik
Skådespelare: Anne Hathaway, Jake Gyllenhaal, Oliver Platt, Hank Azaria, Josh Gad
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Jamie (Jake Gyllenhaal) är killen som jobbar som försäljare åt medicinföretaget Pfizer och som är en riktig charmör runt kvinnorna. En dag möter han däremot den Parkinsonsjuka Maggie (Anne Hathaway) som han först startar en bekymmerlös sexrelation med, men efter ett tag börjar de däremot få känslor för varandra.

Kan Anne Hathaway och Jake Gyllenhaal bli snyggare?! Tveksamt på den frågan! De båda är så otroligt läckra att man ibland inte vet vad man ska göra av sig själv.  Att de båda spelar sina roller enormt bra gör bara saken bättre.
Det är den Oscarsvinnande Edward Zwick som ligger bakom det här romantiska dramat, och han har tidigare jobbat med kändisarna Tom Cruise i ”Den sista Samurajen” (2003), Gweneth Paltrow i ”Shakespeare in Love” (1998) och Brad Pitt och Anthony Hopkins i ”Höstlegender” (1994).
”Love and Other Drugs” såg jag första gången som Sverigepremiär på bio för några månader sedan, men har sedan dess sett den två gånger, vilket betyder att jag like it alot.
Soundtrack i överlag betyder mycket för mig, och just den här var jäkligt bra. Har redan alla låtarna inlagda på Iphonen.
Kan också avslöja att det visas ovanligt mycket naket för att vara en Hollywoodspelfilm.
Hur som helst så gillar jag den här filmen främst för att kemin mellan Anne Hathaway och Jake Gyllenhaal känns så äkta, dels för att historien och manuset är sjukt charmigt och dels för att de båda är som sagt galet snygga!
Ger den 4/5

Titel: Water for Elephants (2011)
Längd: 122 min
Genre: Drama
Skådespelare: Robert Pattinson, Reese Witherspoon, Christoph Waltz
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
Det är den stora 30-talskrisen och Jacob (Robert Pattinson) är just på väg att skriva sin sluttentamen för att bli legitimerad veterinär då han får beskedet att hans föräldrar har dött i en bilolycka. Han packar en väska och ger sig iväg med beslutsamheten att aldrig återvända. Han hamnar av misstag på ett cirkuståg och får jobb. Direktörens fru Marlena (Reese Witherspoon) och Jacob fattar fort tycke för varandra.

 
Hoppsan, vad hände här? Trailern utlovade så mycket, men man fick så lite.
Såg den här på bio och bara det höjer hela filmupplevelsen i min bok, men ändå var det någonting med filmen som inte riktigt klickade.
Jag vet inte om det var den 10-åriga åldersskillnaden mellan Robert Pattinson och Reese Witherspoon som störde mig något, eller bara det faktum att filmen är baserad på en bok.
Det var förmodligen mina skyhöga förväntningar som mestadels bestod av att tro att jag skulle gråta oavbrutet i 122 min och att tycka Robert Pattinson är så lavanda het att man inte riktigt vet vad man ska göra med sig själv. Ungefär så gick min tankegång innan filmen, efter filmen var jag däremot lättad att se en hyfsat solbrun Robert, istället för den vampyrbleka Edward Cullen i Twilight-hysterin, däremot blev det långt ifrån ett tårkalas.
Regissören Francis Lawrence har tidigare haft ett finger med i spelet i en utav mina favoritfilmer, nämligen ”Constantine” (2005) med Keanu Reeves.
Filmen är hur som helst baserad på den bäst säljande boken av Sara Gruen, som jag mycket gärna skulle vilja läsa, av den enkla anledningen att den förmodligen är jäkligt bra.
Vi får heller inte glömma att nämna filmens bästa skådespelarinsatser som gjordes av den tidigare Oscarsvinnande Christoph Waltz, som så vanligt har de där lite ostabila crazyperson-rollerna.
Ger filmen 3/5

Titel: Paranormal Activity (2007)
Längd: 86 min
Genre: skräck
Skådespelare: Katie Featherston, Micah Sloat
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Katie och Micah bor tillsammans i ett hus i förorten. Katie har sedan tidigare känt av att konstiga saker händer runt omkring henne. De installerar en videokamera för att se vad som händer då de sover och inte är där.

Jag brukar aldrig, aldrig, bli rädd för skräckfilmer. Den här rullen var däremot någonting utöver det vanliga. Den är filmad med minsta möjliga redskap, och det gör att filmen efterliknar en dokumentär eller andra verklighetstrogna filmer. Kan ärligt säga att jag under filmens gång spelade en aning macho, men i efterhand då det var dags att sova ensam höll jag på att skita ner mig fullständigt. Filmen är också så jäkla fascinerande, så det är svårt att inte spekulera kring den när man har en minut över. Det värsta är att man tänker ”Kära någon, det är inte helt omöjligt att det faktiskt KAN hända på riktigt!”, vilket självklart höjer stämningen med några snäpp.
Skådespelarna Katie Featherston och Micah Sloat känns som tagna från gatan, då de tidigare inte gjort särskilt mycket inom film. Men de var däremot perfekta för rollerna, och enligt egen utsago fick de knappt något manus utan istället bara direktioner om hur de skulle bete sig.
Det är regissören Oren Peli som ligger bakom den här skräckfilmen, och jag tar verkligen hatten av eftersom det faktiskt är hans första film. Kan också meddela att de bara spelade in i 10 dagar och att de under hela inspelningen filmade i hans eget hus.
Jag ger den 4/5

Titel: Love and Other Impossible Pursuits (2009)
Längd: 119 min
Genre: Drama
Skådespelare: Natalie Portman, Scott Cohen, Charlie Tahan, Lisa Kudrow, Lauren Ambrose
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
Sedan Emilia (Natalie Portman) förlorat sin nyfödda dotter har hon varit deprimerad. Hennes man ha sedan förut en son med hans före detta fru Carolyn (Lisa Kudrow), och Emilia har en komplicerad relation med styvsonen.  

Jag älskar hur filmen är upplagt: nutid, dåtid, nutid. D.v.s. att sakta men säkert mata oss historien till vi tillslut har koll på både bakgrunden och framtiden.
Natalie Portman såg jag senast i hennes Oscarsvinnande roll i ”Black Swan” (2010), och i denna film var hon som vanligt sjukt bra och galet snygg.
Charlie Tahan spelade styvsonen som jag faktiskt tycker är skitbra. Den lilla grabben såg jag senast som motspelare till Zac Efron i ”Charlie st. Cloud” (2010).
Filmen är gjord av Don Ross och är från början en novell av Ayelet Waldman.
Ger den 3/5, tack vare att den ibland blev jäkligt deprimerande.

Titel: You Will Meet a Tall Dark Stranger (2010)
Längd: 98 min
Genre: Romantik
Skådespelare: Naomi Watts, Anthony Hopkins, Antonio Banderas, Gemma Jones, Freida Pinto, Lucy Punch, Josh Brolin, Anna Friel
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
Vi får följa olika kärlekshistorier som på något sätt är sammankopplade med varandra. Vi har det gamla gifta paret Helena (Gemma Jones) och Alfie (Anthony Hopkins) som efter många år av äktenskap nyligen har skilt sig, deras dotter Sally (Naomi Watts) och förhållandet med Roy (Josh Brolin) som båda två funderar på att vara otrogna.

En mycket charmig romantisk komedi!
Det är den trefaldigt Oscarsvinnande Woody Allen som ligger bakom den här filmen.
Sedan jag såg Naomi Watts i en av mina favoritfilmer ”King Kong” (2005) har jag haft en liten womencrush på henne, vilket stillades något i den här filmen. Anthony Hopins spelade här en gubbsjuk man, men det var fruktansvärt svårt att vänja bort tanken från Dr.Hannibal Lecter till en gamling som köpte unga prostituerade.
En trevlig kuriosa är att Nicole Kidman först var tänkt som en av huvudrollerna, men som sedan hoppade av och gav rollen till Lucy Punch, som är sådär härligt dryg och överdriven.
Anna Friel hade en mycket liten roll, som enligt utsago hann spelas in på bara en dag. Henne såg jag hur som helst senast i ”London Boulevard” (2010).
Ger filmen en svag 4/5, tack vare att den var jäkligt charmig.

Titel: Frankie & Alice (2010)
Längd: 101 min
Genre: Drama
Skådespelare: Halle Berry, Stellan Skarsgård, Phylicia Rashad, Chandra Wilson
IMDB-betyg: 5.7/10

Handling:
Året är 1973 i LA, California. Frankie (Halle Berry) jobbar som en erotisk dansare på ett sjabbigt hak. Ibland vaknar hon upp på obekanta ställen som hon inte har någon aning om hur hon kom dit. Hon blir intaget på ett mentalsjukhus där forskaren Oz (Stellan Skarsgård) slår fast vid att Frankie lider av multipel personlighetsklyvning, där hennes två alter ego; en 7-årig flicka och den rasistiska Alice, bor.

Halle Berry har gjort det igen! Helt makalöst skådespeleri! Det kommer inte som en chock för någon att hon var nominerad till en Golden Globe, däremot vann Nathalie Portman för sin roll i ”Black Swan” (2010).
Som den manliga huvudrollen har vi vår alldeles egna Stellan Skarsgård, som jag alltid tycker är intressant att kolla på. En rolig kuriosa är att filmen faktiskt bygger på verkliga händelser, vilket på en gång gör allt så mycket bättre.
Det som dock är lite synd är att filmen känns för kort för att rymma alla nödvändiga detaljer, vilket verkligen behövs då det ligger verkliga händelser bakom manuset.
Regissören Geoffrey Sax har tidigare inte särskilt mycket erfarenhet av biografiskt drama, utan istället har jobbat med relativt okända tv-serier, skräckfilmen ”White noice” (2005) och familjefilmen ”Stormbreaker” (2006).
Ger den 4/5, tack vare Halle Barrys grymma skådespelarinsats.

Titel: Prowl (2010)
Längd: 81 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Courtney Hope, Ruta Gedmintas, Joshua Bowman, Perdita Weeks, Jamie Blackley
IMDB-betyg: 5.2/10

Handling:
Amber drömmer om att flytta ifrån den lilla byn hon bor i, och då hon får erbjudande om en lägenhet i stan tackar hon genast ja. Hon tar med sig vännerna och ger sig iväg, men då bilen går sönder tvingas de lifta med en lastbilschaufför.
Allt verkar först frid och fröjd, men då lastbilen lämnar den asfalterande vägen och istället styr mot skogen upptäcker de att allt inte står rätt till.

Jag har inte sådär supermycket att kommentera om den här filmen, men kan i alla fall tillägga att den inte var någon höjdare! Den håller däremot ändå standaren för en helt okej skräckrulle.
En snabb översättning av filmens titel är ungefär ”jaga” eller ”stryka omkring”, vilket make more sense då man ser filmen.
Regissören Patrik Syversen har senast gjort den relativt kända ”Rovdyr” (2008), och som namnet skvallrar om är den norsk, och så även han.
Jamie Blackley såg jag senast i ”London Boulevard” (2010) där han även då hade en skitliten roll.  
Ger den 2/5.

Titel: No Ordinary Family (2010-?)
Längd: Varje avsnitt ca 60 min
Genre: Action/Drama/Familj
Skådespelare: Michael Chiklis, Julie Benz, Kay Panabaker, Jimmy Bennett, Autumn Reeser, Romany Malco
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Familjen Powell överlever en flygkrasch och upptäcker därefter att de fått övernaturliga förmågor. Mamma Stephanie är snabbare än en kula, pappa Jim är superstark, dottern Daphne kan höra folks tankar och sonen J.J har blivigt ett geni.

En serie för hela familjen! Lagom med action, humor och spänning.
Det känns såklart hyfsat klyschigt och stereotypt då pappan i familjen får en sådan fruktansvärt manlig kraft som superstark, passande som fan att dottern Daphne får sin tankekraft precis i dejtningsåldern och att sonen J.J får sin ultrahjärna exakt då det går trögt i skolan, men om man ser mellan fingrarna på dessa bagateller går det bra.
Julie Benz spelar här den snabba mamman, hon har tidigare blivigt känd över sin medverkan i den populära tv-serien ”Dexter” (2006-), där hon komiskt nog också spelade mamma till två barn.
Under tv-seriens gång fick jag en liten womencrush på den otroligt charmigt småknäppa Autumn Reeser som vi tidigare blivigt bekanta med genom ”O.C” (2003-) och ”Entourage” (2004-).
Skaparna av ”No Ordinary Family” (Greg Berlanti och Jon Harmon Feldman) har tidigare jobbat tillsammans med bl.a. ”Dirty Sexy Money” (2007-2009) och ”Dawson’s Creek” (1998-2003), medan Greg Berlanti haft ett eget finger med i spelet till ”Brothers & Sisters” (2006-).
I skrivande stund finns det bara en säsong, men det känns som att de kommer försöka sig på en till.
Serien är mycket lättsam att följa och att tycka om eftersom de, förutom superkrafter, också har vanliga problem att handskas med.
Jag ger den 5/5.

Titel: Deadgirl (2008)
Längd: 101 min
Genre: Skräck/Thriller
Skådespelare: Shiloh Fernandez, Noah Segan, Eric Podnar, Candice Accola, Jenny Spain
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
Grabbarna Rickie och JT orkar inte med skolan och tar istället med sig ett par öl och besöker ett nedlagt mentalsjukhus. Mitt i allt härjande hittar de en fastkedjad och naken kvinna som i första anblick verkar död. Då de upptäcker att hon lever och är odödlig passar de på att förverkliga sina fantasier.

Måste jag säga att de våldtar henne? Vem i hela friden tycker ärligt att det låter som en kanonidé: ”Hey, låt oss våldta den här nakna tjejen som det kommer grönt illaluktande slem ifrån magen!”.
Själva idén är verkligen helpuckad!
Skådespelarna däremot var som tagna ur en ”Twilight”-parodi, bleka, intensiva ögon och ”I don’t care”-attityd.
Är medveten om att filmen låter helt störd, men på något konstigt sett så var den ändå ganska underhållande! Man ville liksom veta vilka korkade beslut de skulle fatta härnäst.
Ger den 3/5, tack vare den sjuka idén.

Titel: 100 Feet (2008)
Längd: 96 min
Genre: Skräck/Thriller
Skådespelare: Framke Janssen, Bobby Cannavale, Ed Westwick, Michael Paré
IMDB-betyg: 5.6/10

Handling:
Efter att ha suttit i fängelse för att ha mördat sin misshandlare till poliskonstapelman, får Marnie (Framke Janssen) husarest med elektronisk fotboja ett år. Men bara efter några dagar i sitt gamla hus börjar konstiga saker att hända och hon upptäcker att det är hennes döda man som går igen.

Måste först och främst slå fast vid att specialeffekterna verkligen inte var någonting att hurra över, vilket med ens gjorde filmen sämre! Den kvinnliga huvudrollen Framke Janssen har vi tidigare sett i X-Men (2000-2006) som Wolverines älskling Jean Grey.
Ed Westwick är definitivt mest känd som Chuck Bass i tv-serien Gossip Girl (2007- ) där han spatserar runt i dyra kläder och perfekt slickat hår.
Det är Eric Red som ligger bakom den här spöken-som-vägrar-gå-vidare-filmen, och hans personliga forum är helt klart skräck och thrillers. Han har tidigare hållit på med bl.a. ”The Hitcher” (både 1986 och 2007).
Spöken som vägrar dö kan ibland störa mig oerhört, helst då de inte ”förtjänar” att bli spöken. Spöket i just den här filmen var ett exemplariskt sådant, då han först i livet slog sin fru och sedan fortsätter när han är död, inte okej!
”100 Feet” var som sagt ingen höjdare, och det tack vare det usla manuset och världens sämsta specialeffekter.
Den får 2/5.

Titel: London boulevard (2010)
Längd: 103 min
Genre: Drama (läs: Crime)
Skådespelare: Colin Farrell, Keira Knightley, David Thewlis, Anna Friel, Eddie Marsan, Ray Winstone
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
Den f.d brottslingen Mitchel (Colin Farrell) har just kommit ut ur fängelset och blir snabbt erbjuden ett jobb. Jobbet är hos den superkända skådespelerskan Charlotte (Keira Knightley) och hennes ständigt höga manager Jordan (David Thewlis), som behöver beskydd från den påträngande paparazzin. Vid sidan om får han problem med gangstern Gant (Ray Winstone).

Anledningen för att jag kallar den ”drama” är för att den egentligen har genren Crime, men jag hatar det uttrycket och brukar ofta inte använda mig av det. Crime är i alla fall någon form av kombo mellan drama och thriller (fast thriller i det här sammanhanget har mindre nervkittlande och mer ”pang pang”), och det var just det den här filmen var!
Keira Knightley var som vanligt sjukt jävla snygg, medan David Thewlis verkligen behövde en hårklippning.
Det är den f.d. Oscarsvinnande tjockisen William Monahan som har gjort den här filmen. Han har tidigare hållit på med ”Kingdom of heaven” (2005), ”The departed” (2006) och ”Body of lies” (2008), vilket är en rad mer eller mindre omtyckta filmer.
”London boulevard” kändes däremot inte som en megasuccé, eftersom den bitvis blev ganska seg. Men skådespelarna gjorde definitivt sitt jobb! Filmen är baserad på en novell av Ken Bruen.
Jag ger den en relativt hög 3/5.

Titel: Charlie St. Cloud (2010)
Längd: 99 min
Genre: Drama
Skådespelare: Zac Efron, Amanda Crew, Charlie Tahan, Augustus Prew, Ray Liotta
IMDB-betyg: 5.6/10

Handling:
Fem år efter att Charlie (Zac Efron) förlorat sin lillebror Sam i en tragisk bilolycka har han fortfarande inte gått vidare. Han jobbar på en kyrkogård och varje kväll vid solnedgång besöker han skogen för att ”träffa” Sam. Förut var segling hans största intresse, men efter olyckan har han lagt hela sitt liv på hyllan. En dag möter han Tess (Amanda Crew) och han tvingas välja mellan ett löfte till sin bror och kvinnan han älskar.

Ena sekunden tycker jag att den är jävligt nice, medans mestadels av tiden blir jag tvungen att blunda och hålla för öronen tack vare alla sjukt klyschiga scener.
Zac Efron har aldrig varit någon personlig favorit och det är han fortfarande inte, men jag tycker ändå att han gör ett helt okej jobb i den här filmen.
Även fast jag sett den kvinnliga huvudrollen, Amanda Crew, i ganska många filmer är hon ändå ingen som etsar sig fast i minnet.
Regissören Burr Steers har också tidigare jobbat med Zac i ”17 again” (2009).
Måste också påpeka att trailern skapade höga förväntningar och jag gjorde mig mentalt förberedd för att ligga i fosterställning och gråta ögonen ur mig. Men filmen kändes väldigt meningslös och den skrapar inte ens på ytan till att vara oförutserbar, spännande eller sorglig. Men den var ett helt okej tidfördriv. Det enda som var lite trevligt var att ärkeonda Ray Liotto var med på ett litet, litet hörn.
Den får 2/5.

Titel: Varannan vecka (2006)
Längd: 97 min
Genre: Komedi/Romantik
Skådespelare: Felix Herngren, Måns Herngren, Cecilia Frode, Anja Lundkvist, Anna Björk
IMDB-betyg: 5.6/10

Handling:
Pontus (Felix Herngren) kombinerar pappa- och singellivet perfekt. Hans ordentlige bror Jens (Måns Herngren) lever ett gift liv tillsammans med Tessan och tre barn, men när Jens misstänkts för otrohet med kompisen Johanna (Cecilia Frode), tvingas han bo hos brorsan Pontus.

Svensk film är egentligen inte min melodi, men den här var faktiskt inte sådär superdålig.
Felix Herngren har samma karaktär som vanligt; den där osäkra killen som inte riktigt vet vad han vågar säga, vilket är skitkul, faktiskt.
 Måns Herngren å andra hand blev jag faktiskt tvungen att googla, eftersom jag inte hade en blekaste om vad den karln höll på med. Det visade sig däremot att han har skrivigt manus till ”Underbar och älskad av alla” (2006) och gjort regi till ”Allt flyter” (2008), vilket båda två att hyfsat sevärda filmer, helst den förstnämna! Han gör sig hur som helst mycket bättre bakom kameran istället för framför, enligt mig.
En annan kul sak är faktiskt att de båda bröderna faktiskt varit med och både skrivigt och gjort filmen.
Filmen i sig tycker jag var sevärd, inget mer än så. Att de däremot gjorde lite parodi på The Matix-filmen och IKEA var jäkligt kul! Helst för mig som är ett riktigt Matrix-fan. Gillade också att det följde en relativt röd tråd genom hela filmen.
Ger filmen en neutral 3/5.

Titel: Burke and Hare (2010)
Längd: 91 min
Genre: Komedi
Skådespelare: Simon Pegg, Andy Serkis, Tim Curry, Isla Fisher, Tom Wilkinson, Bill Bailey
IMDB-betyg: 6.1/10

Handling:
En relativt sann historia om de två vapendragarna Burke (Simon Pegg) och Hare (Andy Serkis) som kommer på den fantastiska idén att sälja döda kroppar till obducenten Dr. Robert Knox (Tom Wilkinson), efter att hans ärkefiende Dr. Monro (Tim Curry) fått alla döda kroppar lagligt från dödsstraffet ”snaran”.
Det blir däremot ganska problematiskt då Burke och Hare inser att de faktiskt måste döda för att sälja kropparna.

En relativt sann historia, som sagt! De fanns två mördare back in the days som faktiskt hade detta som yrke, och som också hette Burke och Hare. Men hur vida sant kärlekshistorien mellan Burke och den unga Ginny är, vågar jag inte uttala mig om. Läs mer om historien HÄR.
Detta är i alla fall en s.k. ”svart komedi” som enligt mig är mycket festlig! Tycker även att Simon Pegg kör sitt vanliga race och är helt förtjusande!
Regissören John Landis har bl.a. gjort en av mina favoriter av filmerna i ”Masters of horrors”: Deer women, vilken verkligen var sevärd eftersom den var en blandning av skräck och komedi på ett mycket underhållande sett.
En trevlig kuriosa är att superkändisen Christopher Lee (”Star Wars”, ”Sagan om ringen”) var med i någon enstaka minut!
Ärkeskurken Tim Curry såg jag senaste i ”The three musketeers” (1993), och han är som vanligt superond och ser som vanligt smått galen ut.
Filmen får en svag 4/5.

Titel: Mindhunters (2004)
Längd: 106 min
Genre: Thriller
Skådespelare: LL Cool J, Val Kilmer, Lucas Harper, Kathryn Morris, Johnny Lee Miller, Christian Slater, Clifton Collins Jr
IMDB-betyg: 6.2/10

Handling:
Ett gäng studenter från FBI studerar mördarprofiler och har kommit till det slutgiltiga testet.
De åker ut på en ö för att undersöka ett fejkmord och sätta sig in i mördarens huvud.
Efter ett tag börjar konstiga saker att hända och ingen går fri från misstankar.
Medan klockan går försöker de göra allt för att överleva.

Detta är förmodligen Val Kilmers kortaste medverkan i en film!
Filmen i sig började mycket bra, men efter några dåliga specialeffekter och skröpliga skådespelare rann det mesta ut i sanden. Kan tänka att storyn lät bättre på papper än det blev på film, vilket är skitsynd eftersom manuset faktiskt var spännande!
Regissören Renny Harlin har hållit på med en rad relativt kända filmer så som: ”Nightmare on elmstreet 4” (1988), ”Deep blue see” (1999), ”Die hard 2” (1990). Han har även jobbar med Sylvester Stallone i ”Cliffhanger” (1993) och Samuel L. Jackson i ”The long kiss goodnight” (1996).
Och vad ska man säga om skådespelarna? För mig är LL Cool J, Val Kilmer och Johnny Lee Miller de mest bekanta namnen. De har bl.a. varit med i ”Deep blue see” (1999), ”Batman forever” (1995) och tvserien ”Dexter”.
Av mig får filmen 3/5.