Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: A Dangerous Method (2011)
Längd: 99 min
Genre: Drama
Skådespelare: Michael Fassbender, Keira Knightley, Viggo Mortensen, Vincent Cassel, Sarah Gadon
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
I början av 1900-talet får vi följa med patienten Sabina som utvecklar en kärleksrelation med den gifta psykologen Carl Jung, samtidigt som en psykoanalys med Sigmund Freud skapas.
 



Trots att helgen planer var: Inför Oscarsgalan. Så blev det en del avstickare från Hollywoods stora statyett-utdelande som pågick under söndagsnatten. På lördagen slog jag och en kompis på den här filmen av två anledningar: 1# Michael Fassbender, 2# Keira Knightley. Två av nutidens kanske snyggaste och duktigaste (går att diskuteras) skådespelare.
Regissören är den 68 åriga David Cronenberg som tidigare blivit BAFTA-nominerad för hans film ”Eastern Promises” (2007) där Naomi Watts och Viggo Mortensen var med. Han har även gjort filmen ”A History of Violence” (2005) där ännu en gång Viggo spelade en av huvudrollerna. Redan där ser vi ett mönster när det kommer till val av rollistan: Viggo Mortensen, som även spelar psykologen Freud i den här filmen!
Michael Fassbender har under år 2011 blivit något av en personlig favorit i min bok, har på senare tid sett filmerna ”X-men: First Class” (2011), ”Jane Eyre” (2011) och ”Shame” (2011) där han gjorde väldigt bra ifrån sig. Den sistnämnda förtjänade enligt mig en Oscarsnominering dessutom!
Den otroligt snygga och duktiga Keira Knightley (”Last Night” (2010), ”Pride & Prejudice” (2005), ”Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl” (2003)) spelade här en något annorlunda roll än vad man är vana att se henne. Ofta spelar hon den starka, kontrollerade, stolta och självständiga kvinnan, medan hon i den här filmen porträtterade Sabina Spielrein som skrevs in på Burghölzlissjukhuset och hade en affär med Michael Fassbenders karaktär. Nu med facit i hand skulle det vara intressant att få veta lite mer om Spielrein-karaktären, det känns som att vi bara fått skrapa lite på ytan av ett mycket fascinerande liv.
Det jag egentligen saknar i den här filmen är en mer fokuserad inriktning på själva psykoanalys-behandlingen som Carl Jung och Sigmund Freud utformade. Eftersom jag faktiskt har läst en kurs i psykologi (och mer än ofta gärna leker hobby-psykolog) så hade det verkligen varit intressant med en liten informationskälla så att man efter filmen skulle kunna känna sig liiite smartare än innan.
En annan sak som jag noterade var att filmen egentligen kändes onödigt seg. Nu såhär i efternamn minns jag ingenting (förutom pisksnärten) från filmen, vilket verkligen inte är ett gott tecken. Med den där storyn borde man kunna koka ihop mästervärk! Dock är Michael Fassbender som vanligt fantastisk!
Jag ger den 3/5

Titel: Sleeping Beauty (2011)
Längd: 101 min
Genre: Drama
Skådespelare: Emily Browning, Rachael Blake, Ewen Leslie
IMDB-betyg: 5.4/10

Handling:
Studenten Lucy tar vid sidan av studierna diverse jobb. Hon är beredd att göra nästan allt för pengar.



Inför Oscarsgalan var tanken att jag och en kompis skulle plöja oss igenom alla nominerade filmer på helgen innan. Men såklart spårade det ganska fort när frasen ”Men den vill jag också se. Och den. Och den också” dök upp under helgen gång, som alltså resulterade i att vi såg ett gäng filmer som inte hade blivit nominerade, men som ändå verkade grymma!
Anledningen till att lill-rösten min gormade om att jag ”absolut måååste se den här filmen” är för att jag är lite småkär i Emily Brownings utseende, eller fascinerad är ett mer passande ord, OCH för att nytolkade folksagor (tänk: Törnrosa á la 2012) alltid är superspännande att titta på. Emily Browning fick sitt genombrott när hon spelade Babydoll i Zack Snyders häftiga ”Sucker Punch” (2011), och utöver det har hon även spelat huvudrollen i ”The Uninvited” (2008). Hon är verkligen magiskt vacker med en underlig kombination av kvinna och barn, vilket gör henne väldigt intressant att titta på!
Regissören och manusförfattaren är australienskan Julia Leigh som helt och håller gjorde debut inom spelfilm när den här kom ut. Hon har även skrivit novellen som filmen ”The Hunter” (2011) med Williem Dafoe bygger på.
Filmen blev även tilldelad Official Selection Competition på Cannes-festivalen. Är det inte bara så JÄVLA Cannes att ha med en sådan här film? Känns så klassiskt dem att gå all-in med invecklade filmer med tragisk historia.
Trots att jag hemsk gärna skulle vilja älska den här filmen så gör jag faktiskt inte det. Handlingen var alldeles för knepig, osammanhängande, komplicerad och oförklarande, för att jag skulle uppskatta den. Det var verkligen en make-no-sence-känsla genom hela filmen som gjorde att man hela tiden tänkte ”snart kommer förklaringen, snart kommer förklaringen, snart kommer förklaringen”, vilket aldrig hände. Som alla Cannes-filmer är även denna otroligt stark och ibland också ganska obehaglig, men det väger inte upp det faktum att filmen faktiskt inte lyckas säga någonting.
Kanske krävs det en tittning till…
Av mig får filmen en svag 3/5

Titel: The Twilight Saga: Breaking Dawn – Part 1 (2011)
Längd: 117 min
Genre: Drama
Skådespelare: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner, Billy Burke, Jackson Rathbone, Ashley Greene, Peter Facinelli, Nikki Reed
IMDB-betyg: 4.7/10

Handling:
Skolan är slut och tiden har kommit för Bella och Edwards bröllop. Under smekmånaden på en paradis-ö långt från verkligheten börjar Bella känna sig konstig. De reser hemåt och det de får reda på kan äventyra vapenvilan mellan vampyrerna och varulvarna för all framtid.




Twilight-hysterin är ett stort fenomen som började år 2005 (2006 i Sverige) när den första boken ur serien dök upp i hyllorna. Stephenie Meyer blev under 2008 utnämnd till ”Årets Författare” av USA Today och har sålt upp mot 29 miljoner böcker världen över. När filmerna började poppa upp tre år senare blev hysterin värre än någonsin. Tjejer och kvinnor i alla åldrar blev totalsålda på skådespelaren Robert Pattinson (läs: karaktären Edward Cullen) över en natt, såg sig själva i den blyga Kristen Stewart (läs: Bella), och höll tummarna på att den smått mobbade Taylor Lautner (läs: Jacob) ändå skulle vinna Bellas hjärta.
Jag är en av de siljoner tjejer som läst böckerna, och jag erkänner, de är faktiskt bra! Superromantisk och spännande, ja en riktig page-turner. Precis som resterande människor blev även jag alldeles såld på de välskrivna böckerna och tillät mig själv att låta tankarna drömma iväg på Edward Cullen, och önska att ”tänk om” jag vore Bella. MEN när filmerna kom ut slutade jag att uppskatta bokserien då det istället blev töntigt att gilla Twilight. Filmerna hade nämligen totalförstört allt för mig, men tyvärr inte för alla 13-åriga tjejer som bara blev ännu mer besatt än tidigare. Plötsligt började filmbolagen världen över SKITA ur dig filmer i samma fantasi-sago-anda, men ingen blev mer populär i tonårstjejernas ögon som…..Twilight.
Den här filmen, som den svenska boktiteln heter ”Så länge vi båda andas”, kom ut 2008 på den amerikanska marknaden i bokform som tanken att vara slutet på hela serien. Filmen, som är uppdelade i två delar, Part 1 och Part 2, hade fullsatta biosalonger och fick tonårstjejerna att applådera (enligt rykten, tog mig inte för att själv se den på bio).
Regissören till den sista bokens två filmer är Bill Condon, som tidigare gjort ”Dreamgirls” (2006), ”Kinsey” (2004) och den Oscarsvinnande ”Gods and Monsters” (1998).
Skådespelarna är exakt dem samma som i de föregående filmerna: Kristen Stewart som man även kan se i ”Panic Room” (2002), tjej-favoriten Robert Pattinson ”Water for Elephants” (2011) och Taylor Lautner som jag senast såg i ”Abduction” (2011). Jag överdriver inte då jag säger att deras insatser verkligen inte är någonting att hurra över – riktigt, riktigt dåligt, om jag ska vara ärlig.
Det jag verkligen inte gillar med den här filmen är att det EGENTLIGEN inte händer någonting, alltså den saknar någon riktig handling. Att jag dessutom finner scenerna jävligt kuliss:ig gör att jag blir ännu mer anti, eftersom jag är fullkomligt allergisk mot sånt. Ser framför mig hur de bara är i en studio någonstans i Hollywood där all bakgrund bara är en uppmålad kuliss. Det enda som jag faktiskt gillar i alla de tidigare filmerna inklusive den här, är soundtracket som faktiskt är grymt!
Slutsats: Böckerna är i hästlängder bättre än filmerna.
Jag ger den 2/5

Titel: A Cinderella Story: Once Upon a Song (2011)
Längd: 88 min
Genre: Romantik/Familj
Skådespelare: Lucy Hale, Freddie Stroma, Megan Park, Missi Pyle, Jessalyn Wanlim, Titus Makin Jr
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
Katie lever tillsammans med sin styrmamma och hennes barn i ett stort hus som hennes far lämnade efter sig. När hennes styvsyster Bev upptäcker att Katie har en underbar sångröst tvingar hon henne att låna ut rösten till systern så att hon kan delta i Massice Records stora talangtävling.




En film som 13-åriga tjejer kommer att älska ska innehålla följande: Karaktärer i liknande ålder (gärna något äldre), den ”osynliga” tjejen som får killen på slutet, det-är-insidan-som-räknas-sensmoralen, sångnummer och en lättsam story. Inom dessa ramar kan man föreslå att den här filmen alltså är en PERFEKT tjejfilm. Men eftersom jag varken (är en tjej, höll jag på att säga) är 13 år eller är särskilt förtjust i dessa girly-girly-fluffy-fluffy-filmerna så kanske det inte kommer som en överraskning att det faktiskt INTE var jag som valde filmen.
Regissören är mannen Damon Santostefano som opassande nog har en väldig pedofil-aura över sitt utseende. En sådan man helst inte skulle vilja möta ensam i en mörk gränd. Tidigare ligger han dessutom bakom filmerna ”Bring It on Again” (2004) och ”Another Cinderella Story” (2008). Där den sistnämnda är annorlunda (another) från den här filmen på så vis att, istället för sång, så dansar de. Typ.
Huvudrollen gjordes av Lucy Hale som jag senast såg i Wes Cravens ”Scream 4” (2011), den brittiska Freddie Stroma som även är med i ”4.3.2.1” (2010) och Megan Park som man kan se i ”Charlie Bartlett” (2007) och tv-serien ”The Secret Life of the American Teenager” (2008-2011), det roliga med henne är att hon nästan alltid spelar puckade roller, medan hon i verkligheten verkar vara en ganska skärp tjej som pratar sju språk flytande och har i samband med det vunnit en massa priser.
Hade jag varit ungefär tio år yngre så skulle jag förmodligen gillat den här filmen mer än vad jag gör nu. Den passar sig alltså inte särskilt bra för oss ”unga vuxna”.  Men är man som sagt lite yngre och vanligtvis gillar sång-filmer så kommer det här förmodligen bli en hitt, för mig blev den dock ingen höjdare!
Av mig får den en svag 2/5

Titel: Abduction (2011)
Längd: 106 min
Genre: Action
Skådespelare: Taylor Lautner, Lily Collins, Michael Nyqvist, Sigournet Weaver, Alfred Molina, Jason Isaacs, Maria Bello, Denzel Whitaker
IMDB-betyg: 4.5/10

Handling:
När den unga Nathan av misstag hittar en bild på sig själv som liten på en hemsida för försvunna barn, början han misstänka att hans föräldrar inte är hans riktiga. När några mystiska män framträder, tvingas han fly för sitt liv och desperat försöka hitta sanningen.




Blunda och tänk dig följande: det visar sig att dina föräldrar som du bott hos hela ditt liv egentligen INTE är dina föräldrar, och att de bara några minuter senare dödas mitt framför ögonen på dig och att sedan huset du växte upp i sprängs i bitar. Vad är reaktionen? Förtvivlan, naturligtvis! En obeskrivlig sorg och panik, känslan av ensamhet och tomhet. I den här filmen är man däremot ledsen i ungefär sekunder och är därefter över det. Bagateller som denna är i vanliga fall inte någonting som jag stör mig på särskilt mycket i filmen, men den här gången gick det banne mig för långt! Jag är väl medveten om att det här inte var något tårdrypande drama, men hallå?! Vart mellan ”hoppsan där dog föräldrarna” och ”massmördare är efter dig” kan man få en normal reaktion??
Regissören, John Singleton, är den supersvarta (afrikan-amerikan?) som tidigare ligger bakom den flerfaldigt Oscarsnominerade ”Boyz n the Hood” (1991) och actionfilmen ”2 Fast 2 Furious” (2003).
Huvudrollen, han som blev av med sina föräldrar + hus och är jagad av mördare, spelars Taylor Lautner. Med utan någon som helst tvekan kan jag berätta att han har alla hans 14-åriga fanns från de populära ”Twilight” (2008), ”The Twilight Saga: New Moon” (2009), ”The Twilight Saga: Eclipse” (2010) och ”The Twilight Saga: Breaking Dawn” (2011,2012) där han spelar Jacob Black. Eftersom att jag inte är team-Jacob (eller team-Edward heller för den delen) så kan jag meddela att jag absolut inte är något superfan av den killen. Hatar mig själv för att jag är så jävla ytlig, men here it goes – jag klarar inte av hans utseende eller hans skådespelarskills! I said it. En annan som också är med är den här filmen vackra Lily Collins som snart kommer vara aktuell som Snövit i sago-filmen ”Mirror Mirror” (2012). Det är nu vi kommer fram till vår svenska Michael Nyqvist som även han hade en roll i filmen….men hur mycket jag än älskar honom så måste jag vara objektiv : han gjorde en urusel insatts! Visserligen passar han utomordentligt bra som skurk med sitt gråstänka hår, ärriga hy och den ibland döda blicken, MEN fan vilket dålig engelska den mannen har! Trots att hans första replik kom efter 57 min in i filmen (ja, jag räknade) så var det ändå too much to handle. Skämselkudden åkte upp och jag ville bara dö. Hade jag hållit i fjärrkontrollen (eller orkar sträcka mig efter den) så hade jag tryckt på MUTE och istället valt att titta på hans karismatiska och något sexiga utseende. Att dessutom den framgångsrika Sigournet Weaver var med är för mig fortfarande obegripligt.
Slutsats? Filmen var ingen höjdare och absolut ingenting som jag är sugen på att se igen inom en snar framtid. Visst att den håller som ett tidfördriv, men någonting djupare och häftigare upplevelse får jag inte ut av den här filmen. Med dåliga skådespelarinsatser och pinsam story vill jag bara dra täcket över huvudet.
Jag ger den 2/5

Titel: Tillsammans (2000)
Längd: 106 min
Genre: Komedi/Romantik/Drama
Skådespelare: Lisa Lindgren, Michael Nyqvist, Emma Samuelsson, Sam Kessel, Gustaf Hammarsten, Anja Lundkvist, Jessica Liedberg, Ola, Rapace, Olle Sarri, Shanti Roney
IMDB-betyg: 7.4/10

Handling:
I ett hus i Stockholm bor det ett gäng människor tillsammans under samma tak i kollektivet Tillsammans. Där finns den lesbiska, den homosexuella, den heterosexuella, den frånskilda, den otrogna, den kommunistiska, den nördiga, den positiva, den negativa…
Tillsammans försöker de komma överrens och bryta den ”normala” normen. 
 



Svenska filmen är i min bok ingen höjdare. Mer än ofta får man plocka fram skämselkudden och liksom huka sig bakom den för att slippa skämmas ihjäl av allt töntigt och klyschigt som utspelar sig framför ögonen. Jag tror att det kan ha göra med att ALLA repliker låter så jäkla intränade och onaturliga. På svenska blir alla de annars så coola meningarna supertrista och onormala, vilket gör att man bara vill köra en klassisk hand-palm på sig själv.
Efter en smärre genomsökning räknade jag ut att jag under förra året såg ett tio-tal svenska filmer, där alla varit halvdanta (förutom från ”Jag saknar dig” (2011) som var någon av det sämsta jag sett). Men trots att det producerats ut en hel del skitfilmer i vårt avlånga land, finns det även några små guldkorn som verkligen är värda att se. Den här inräknat.
Regissören och manusförfattaren är skåningen Lukas Moodysson som gjorde sin debut i samband med hans ”Fucking Åmål” (1998), och senare den grymma ”Lilja 4-ever” (2002) som handlar om människohandel. Hans första internationella uppträdande gjorde han däremot med filmen ”Mammoth” (2009) där prisbelönta Michelle Williams och Gael Garcia Bernal spelade huvudrollen. Sedan dess har det varit ganska tyst kring honom, men jag hoppas att han snart är på gång igen eftersom han är en av Sveriges skickligaste filmskapare.   
Hur lyder domen? Jag blev faktiskt positivt överraskad. Från att gå från att vara super-anti svensk film och även lite anti till just DEN HÄR filmen, till att jag fullkomligt älskar den! Satt och log nästan oavbrutet över det komiska, det fula, det fina och det vrickade. Skådespelarna gjorde alla ett superjobb och jag avgudar de färgstarka karaktärerna. Den härliga 70-talskänslan bidrog till den härliga stämningen och hela hippie-auran som blev jättecharmigt! Fan, det här är nog en av Sveriges bästa filmer. Banne mig!
Jag ger den en stark 4/5

Titel: Glee: The 3D Concert Movie (2011)
Längd: 84 min
Genre: Dokumentär/Musikal
Skådespelare: Lea Michele, Cory Monteith, Chris Colfer, Dianna Agron, Amber Riley, Naya Rivera, Mark Salling, Kevin McHale, Darren Criss
IMDB-betyg: 5.1/10

Handling:
Tv-serien Glee hade en konsertturné under sommaren 2011. Det här är hopklipp från den, intervjuer från fans och lite backstage-bilder av skådespelarna.



Glee, Glee, Glee. Vissa älskar detta stora USA-fenomen medan andra fullkomligt avsky det. Ingen har väl däremot missat serien som den här konsertfilmen bygger på? ”Glee” (2009-) har i skrivande stund spelat in 66 avsnitt där, förutom från de ovanstående skådespelare, vi fått se bl.a. Gwyneth Paltrow, Neil Patrick Harris, Ricky Martin och Britney Spears som gästskådespelare.
Serien är skapad av Ian Brennan, Ryan Murphy, Brad Falchuk och har dragit in hela fyra Golden Globesstatyetter och dessutom massor av andra priser och nomineringar genom åren. Filmen, som alltså är en konsertfilm, är däremot regisserad av Kevin Tancharoen som också ligger bakom musikalen ”Fame” (2009).
I serien är vi vana att se våra Glee-vänner i skolan på McKinley High, sittandes i sångrummet, dansnummer, spontansång eller med ansiktena fulla av färggranna slushies som blivit slängda på dem av fotbollskillarna. Grejen är ju att om hela Glee-gruppen hade existerat i en klassisk gymnasieskola i Sverige så hade de varit allt annat än nördar (som de blir behandlade som i serien). De är ju trots allt ett gäng snygga, talangfulla och begåvade ungdomar som skulle vara de popular kids om de hade vistats i Sverige. Definitivt! 
Trots att jag har sett alla säsonger av serien, med nöd och näpe, känner jag väl kanske att en konsertfilm kanske är lite väl mycket. Det känns liksom gjort för att dra in pengar, inget annat. För mig var det här alltså ingen höjdare. För ett super Gleefan skulle jag däremot rekommendera den!
Av mig får filmen en 2/5

Titel: Spirit: Stallion of the Cimarron (2002)
Längd: 83 min
Genre: Animerat/Familj
Skådespelare (röster): Matt Damon, James Cromwell, Daniel Studi, Chopper Bernet
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Långt ute på savannen lever vildhingsten Spirit tillsammans med hans flock. Ribban sätts när han plötsligt blir tillfångatagen av människor som har planer på att tygla honom.




När det kommer till Dreamsworks är det oftast djur som står i centrum. De har gjort animerade filmer om allt från träsktroll i ”Shrek” (2001), katter i ”Puss in Boots” (2011) och överviktiga pandor i ”Kung fu Panda” (2008), med en sak gemensamt – alla djuren pratar. Den här filmen däremot tog en helt annan vändning och körde istället på en mer realistisk ton där inget av djuren pratar med varandra med ord. De använder sig istället av känslor, uttryck och gnäggande läten.
Berättarrösten/tänkerösten gjordes av den framgångsrika Matt Damon som jag såg för ett tag sedan i den braiga ”Good Will Hunting” (1997) där han själv också stod som manusförfattare.
Regissörerna Kelly Asbury och Lorna Cook har tidigare inte stått bakom spakarna till särskilt mycket, men däremot har de varit väl involverad i massor av olika projekt där de sysslat inom ”art department”.
Soundtracks-mässigt har vi här ett litet guldkorn. För trots att de inte pratar som vi är vana, har de ändå använt sig av ett otroligt kraftfullt soundtrack som (tillsammans med ansiktsuttryck) verkligen FÖRKLARAR känslorna till de olika karaktärerna. Helt magiskt! Det mesta av musiken är skrivet av den fantastiska Hans Zimmer (även gjort musiken till ”Lejonkungen” (1994)), tillsammans med sångaren Bryan Adams.
Barnet inom mig fullkomligt älskar allt som är animerat, så på den fronten blir jag tillfreds. Däremot kan jag ändå tycka att filmen är något långsam och en aningen tråkig. Men trots det är allt värt tack vare det grymma soundtracket och det genialiska tänket!
Jag ger filmen 4/5

Titel: Grave Encounters (2011)
Längd: 92 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Sean Rogerson, Juan Riedinger, Ashleigh Gryzko, Mackenzie Gray, Merwin Mondesir
IMDB-betyg: 6.1/10

Handling:
Ett tv-team för dokusåpan ”Grave Encounters” bestämmer sig för att spela in ett avsnitt i det sedan länge nedlagda mentalsjukhuset Collingwood Psychiatric Hospital där oförklarliga saker rapporterats.



Filmer som filmas med en klassisk handkamera eller som har hela handkamera-auran över sig slog igenom när ”The Blair Witch Project” (1999) hade premiär, och har sedan dess synts då och då i skräckfilmer över hela världen. De senaste som jag har kommit över är bl.a. ”[Rec]” (2007) och ”Paranormal Activity” (2007).
Filmen är både regisserad och skriven av The Vicious Brothers, som alltså är två killar i 25-årsåldern (Stuart Ortiz och Colin Minihan) som började lära känna varandra någon gång under år 1999 på ett filmforum och har sedan dess jobbar tillsammans med olika projekt. Deras filmspelsdebut gjorde de däremot i samband med den här filmen. En mycket bra början, kan jag tycka!
Någonting som kännetecknar en skräckfilm där hand-kameror hägrar är naturligtvis det klassiska ”skaket”, helt okända skådespelare och en allmänt liten och billig produktion. Det kanske inte låter allt för lockande och penga-flödande i filmskaparens öron, däremot har man då inte den där extrema det-måste-bli-bra-pressen över sig och man kan unna sig ett chill-pill.
Skådespelarna i den här filmen, bl.a. Sean Rogerson, Juan Riedinger, Ashleigh Gryzko, är allesammans inga superkändisar, utan har setts i diverse olika små-serier och avsnitt. Någonting som jag tycker kan vara bra. Att välja ”okända” skådespelare dvs. Man slipper liksom känslan att redan veta vad man ska förvänta sig av dem. Om skådisen Jack Black skulle vara med så skulle ungefär 99% av tittarna veta EXAKT vilken vändning filmen skulle ta – vilket inte är alltför kul alla gånger.
Personligen tycker jag att just handkamera-stilen funkar absolut bäst till skräckisar eftersom man får den väldigt obehagliga känslan av att vara otäckt ”nära” allt. Det är lite samma känsla när man spelar tv-spel. Ungefär.
Eftersom förväntningarna var så otroligt låga innan filmen, blev jag positivt överraskad över det obehagliga och ibland läskiga resultatet.
Tänk: ”Det Okända” möter ”Discovery Channel”. Med den beskrivningen skulle jag förklara filmen.
Vissa hatar skakiga handkameror, medan andra älskar dem – precis som med allt annat här i världen. Jag gillar’t!
Av mig får den en sval 4/5

Titel: Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011)
Längd: 129 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Robert Downey Jr, Jude Law, Jared Harris, Noomi Rapace, Rachel McAdams, Stephen Fry
IMDB-betyg: 7.7/10

Handling:
Detektiven Sherlock Holmes tar tillsammans med sin vapendragare Dr Watson upp spåret på Professor Moriarty – mannen som ligger bakom mord och vapenhandel. När den Österrikiska kronprinsen hittas död tar det inte lång
tid innan de börjar ana ugglor i mossen.

Jag ger den 3/5

Titel: Step Up (2006)
Längd: 104 min
Genre: Drama/Romantik
Skådespelare: Channing Tatum, Jenna Dewan-Tatum, Drew Sidora, Mario, Damaine Radcliff, De’Shawn Washington, Josh Henderson
IMDB-betyg: 6.1/10

Handling:
Den småkriminella Tyler Gage börjar med samhällstjänst på en skola för elever med specialämnen i dans, musik och konst. Den vackra dansösen Nora ser hans stora potential och är beredd att ge honom en chans.

Den tjejiga tjejen inom mig fullkomligt älskar den här typen av film! Hela badguy-goes-goodguy/omöjlig kärlek/tro på sig själv/lyckligt slut-grejen är någonting som man bara måste älska och (trots klyschigheten) inte heller kan få nog av!
Regissören är den kvinnliga Anne Fletcher som även ligger bakom romcomen ”27 Dresses” (2008) och ”The Proposal” (2009). Som vanligt är det naturligtvis superkul när det för en gångs skull inte är en man som står bakom spakarna, utan en 45 årig kvinna med flera år på nacken av filmskapande och som koreograf.
Med Alla Hjärtansdag bara häromdagen känns det såklart svinromantiskt att huvudrollerna, Channing Tatum och Jenna Dewan-Tatum, träffades för första gången under inspelningen och i juli tre år senare är de lyckligt gifta. Den förstnämnda kan man se i bl.a. den fina ”Dear John” (2010) men även i den just nu aktuella actionkomedin ”21 Jump Street” (2012), medans hans äkta maka mest sysslat med småroller.
Jag är en klassisk soundtracks-freak. Trots att jag verkligen inte kan spela något instrument, kan sjunga eller ibland också är ganska tondöv, så fullkomligt älskar jag en film med ett grymt soundtrack! Jag har lite svårt att sätta fingret på exakt vad det beror på, men jag tror att det har att göra med att filmen varar så oerhört mycket längre än om den skulle ha en ganska alldagligt ljudspår. Låt säga att jag ser en film med bra musik, när filmen då tar slut så är den ändå inte slut eftersom jag isåfall kommer lyssna på soundtracket i flera veckor efteråt. Bra musik = ”längre” film.
Precis som jag just nämnde så är enligt min mening musiken ett av den här filmens absolut starkaste kort. Anledningen till att den föll mig så pass bra i smaken är för att det är en härlig blandning av pulserande 2012-låtar som ibland blandas ihop med stråkar – vilket fogar mig eftersom jag är lite av en klassisk-musik-fantast. En annan detalj som finns i ungefär 97% av alla drama/romantik-filmer är hela badguy-going-goodguy, som är lite av en modern Romeo & Julia-aura, omöjlig och förbjuden kärlek. Ett hett ämne som tilltalar de flesta (läs: tjejer), och som gör oss fullkomligt svag i benen! Det som däremot ploppar upp i mitt huvud är varför man aldrig ser en film där tjejen är en klassisk white-trash medan killen för en gång skull är den rika proper-killen. Är det helt enkelt mindre sexigt??
Förutom den fantastiska musiken och den fina kärlekshistorien, präglas även filmen av otroligt häftig dans som är väldigt coolt att se!
Slutsats: Är man sugen på en modern ”Dirty Dancing” (1987) där massor av snygga och smärta människor dansar omkring till bra musik? Då föreslår jag den här!
Av mig får den 4/5

Titel: The Next Three Days (2010)
Längd: 133 min
Genre: Drama
Skådespelare: Russell Crowe, Elizabeth Banks, Jason Beqhe, Aisha Hinds, Ty Simpkins, Michael Buie, Liam Neeson, Olivia Wilde
IMDB-betyg: 7.4/10

Handling:
Tillvaron för den perfekta familjen Brennan sätts på ända då frun till John döms för mord. Övertygad om Lauras oskuld ser John ingen annan utväg än att frita henne från fängelset.





En spännande drama är en av de bättre genrerna i filmvärlden. Den passar alla tillfällen och alla möjliga olika filmsällskap (förutom kanske mindre barn). Jag är en sådan människa som nästan alltid är sugen på en läskig skräckis, medan de jag ofta tittar på film med inte är särskilt förtjust i spöken och monster – därför passar det extra bra att då slå på den här typen av film för att balansera upp och göra en blygsam kompromiss som passar alla.
Regissören och manusförfattaren är den tvåfaldigt Oscarsvinnande Paul Haggis som bl.a. ligger bakom storsuccén ”Crash” (2004), filmmanuskriptet till ”Million Dollar Baby” (2004) och även Bond-filmen ”Casino Royale” (2006).
Huvudrollen aka den målinriktade maken spelas av ingen mindre än Russell Crowe. Honom kan man se i bl.a. hans Oscarsvinnande prestation i ”Gladiator” (2000), ”A Beautiful Mind” (2001) eller i den senaste jag såg honom i ”Master and Commander: The Far Side of the World” (2003). Som Russell Crowes fru spelar Elizabeth Banks som faktiskt mest har sysslat med romantiska komedier/komedier tidigare bl.a. ”Zack and Miri Make a Porno” (2008) mot Seth Rogen, men man kan även se henne i skräckisen ”The Uninvited” (2009).
Med på rollistan finns även den snygga Olivia Wilde som under förra året bl.a. synts i filmerna ”Cowboys & Aliens” (2011), ”In Time” (2011) och i ”The Change-Up” (2011). En annan som också var med, i en oerhört liten roll visseligen, är Liam Neeson som man kan kika på i ”Unknown” (2011) och i ”Schindler’s List” (1993).
Kan inte sluta att tänka på ”Vad hände efteråt?”, Spoiler alert framöver – men även om frun var oskyldigt dömd för mord på sin chef så ledde det istället till att Russell Crowes karaktär stjälade massa pengar, förfalskade papper, dödade en knarklangare och bröt mot en siljoner andra lagar däremellan! Han som var en sådan svärmorsdröm i början. Hur sover han om kvällarna? Och sonen dessutom, han lär ju växa upp och bli en klassisk kriminell tonåring?? De lär med andra ord aldrig kunna återgå till ett normalt liv igen och måste alltid se sig om över axeln efter varje steg de tar. Men naturligtvis får man i filmen inte veta hur deras liv blev som, utan det lämnas över till publikens egen fantasi.
Förutom min överarbetade lill-hjärna som i vanlig ordning speedar vidare trots att det redan är slut, så är filmen en riktigt sevärd drama/thriller som alla verkligen borde se! Jag tycket att Paul Higgs som vanligt håller måttet, skådespelarna visade vart skåpet ska stå och hela historien är verkligen supergripande rätt igenom. Jag avslutar med filmen tagline: Lose who you are to save what you love.
Jag ger den 4/5

Titel: Men in Black II (2002)
Längd: 88 min
Genre: Action/Sci-Fi/Komedi
Skådespelare: Will Smith, Tommy Lee Jones, Lara Flynn Boyle, Rip Torn, Rosario Dawson, Johnny Knoxville
IMDB-betyg: 5.7/10

Handling:
Agent K har sedan länge återgått till sitt gamla liv, medan hans nya ersättare Jay börjar trivas i rollen som den nya rymdvarelse-ordningsvakten. Men när rymdmonstret Serleena kommer till New York och hotar att ödelägga världen, tvingas Jay återställa minnet på sin gamla partner.





Männen i svart är tillbaka. Denna gång med större vapen, snabbare bilar och fulare fiskar att fånga. Ännu en gång har alltså regissören Barry Sonnenfeld parat ihop sig med Tommy Lee Jones och Will Smith för att göra vår vardag en aning häftigare än vanligt. Konceptet är i stora drag densamma från dess föregångare, den fem år tidigare utsläppta ”Men in Black” (1997), förutom att den här filmen kändes liiiite pajigare.
Jag skrev tidigare att jag har en liten ”grej” för just scifi-genren. Kan inte riktigt svära på exakt när det började, men ett av de lite mer tydligare minnena är när jag fick ”Alien” (1979-1991)-filmerna på dubbelDVD av min kära mor. Minns att jag tyckte, och fortfarande tycker, att de verkligen är hur bra som helst! Kan det ha att göra med att det är så exotiskt på nått vis? Med rymdfarkoster, UFON och gröna gubbar. I just den här filmen har de ju rört ihop en blandning av både det lite udda, det humoristiska och det actionfyllda, vilket blir en bra och passande smet. Däremot tycker jag ändå inte att den var lika klockren som ettan. Jag vet inte om det är det klassiska uppföljarsyndromet som spökar, att det blev mycket same-same, eller att den trots allt inte var lika underhållande i slutändan. Men någonting finns där ändå. Under ytan och pyser. Jag är lite småförälskad i veteranen Tommy Lee Jones, och coolhetsfaktorn på MIBs häftiga vapen ligger på ungefär 12 på 10-skalan.
Av mig får den en neutral 3/5

Titel: Men in Black (1997)
Längd: 98 min
Genre: Action/Äventyr/Sci-fi/Komedi
Skådespelare: Tommy Lee Jones, Will Smith, Vincent D’Onofrio, Rip Torn, Linda Fiorentino, Tony Shalhoub
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
En hemlig organisation jobbar med att hålla ett extra öga på utomjordingarna som lever sida vid sida med människorna i New York. Den gamla veteranen Agent K tar sig an den unga polisen James efter att hans egen partner gått i pension.





Det här är verkligen en film som har legat och grott i lill-hjärnan min i flera år. Tankarna som svävar omkring är om huruvida jag har sett den eller ej. Eftersom att jag älskar film så har jag naturligtvis koll på vad jag hunnit med genom mina aktiva film-år, men av precis samma orsak har jag även sett så pass mycket att det börjar bli svårt att ha koll på allt. Det blir ibland en totalkrock om det skulle vara så att samma regissör och skådespelare jobbar tillsammans flera gånger, eller om jag helt enkelt någon gång har tittat på trailern/läst boken/zappat förbi den på tvn – vilket flera år senare kan ställa till det i vilka-filmer-har-jag-sett-hårddisken i hövve’. Helst när filmen, som i det här fallet, börjar närma sig 15 år sedan den släpptes. Falskt alarm, jag hade ej sett den tidigare!
Jag såg egentligen den här filmen av två orsaker. 1# Jag är en sci-fi-sucker. 2# Den tredje filmen, ”Men in Black III” (2012) har premiär i slutet av maj, och det är emot allt jag tror på att se en uppföljare utan att ha kikat på the big brother innan.
Regissören till alla de tre filmerna är Barry Sonnenfeld som även har sysslat med den klassiska ”The Addams Family” (1991) och ”Addams Family Values” (1993).
Huvudrollsinnehavarna, Tommy Lee Jones och Will Smith, kan man se i ”The Fugitive” (1993) respektive ”Independence Day” (1996). Jag tycker faktiskt att deras personkemi kändes riktigt äkta. Gillar även kontrasten mellan den äldre och visare Tommy Lee Jones med den unga, svarta och oförsiktiga Will Smith.
Trots att filmen kom ut för hela 15 år sedan är det otroligt hur snyggt de lyckades få till ”utomjordingarna”. Så snyggt att de faktiskt vann en Oscar för bästa smink, och ytterligare två nomineringar för bl.a. Danny Elfmans förträffliga musik.
Nu såhär i efterhand har jag blivit lite (läs: mycket) kär i Tommy Lee Jones. Är jag sjuk i huvudet som tycker att han åldrats snyggt? Hursomhelst så går hela kostym-grejen hem hos mig.
Filmen gick likaså på en mycket bra balansgång mellan komik, sci-fi och pure action, vilket passade sig väldigt bra. En riktig klassiker!
Jag ger den 4/5

Titel: After.Life (2009)
Längd: 104 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Christina Ricci, Liam Neeson, Justin Long, Chandler Canterbury
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
När den unga Anna Taylor vaknar upp på ett bårhus efter en bilkrasch, berättar begravningsentreprenören Eliot att hon är död och att han är den enda som kan se och prata med henne.




Den här filmen har jag haft liggande på datorn i flera år. Liggandes och samlar damm. Har flera gånger tänkt att ”Ja men nu är det minsann på tiden”, men eftersom jag låg ensam och sjuk i lördags och väntade på Melodifestivalen (döm mig inte, jag var febrig), så passade jag på att se den när den ändå gick på tvn. Orkade dessutom inte flytta mig från soffan, eller sträcka mig efter fjärrkontrollen.
Den otroligt häftiga regissören och manusförfattaren är den polska Agnieszka Wojtowicz-Vosloo, som gjorde sin debut inom långfilmsvärlden när den här filmen dök upp på biograferna. Det är lite svårt att tycka till om huruvida det här var ”-såååååå Agnieszka” eller inte, eftersom hon är väldigt ny än så länge, men tack vare att hon är tjej (och supercool) gör att jag gillar henne. Är dessutom lite less på alla dessa penisar i filmvärlden, what’s up with that?
Rollistan frontas av den Golden Globe-nominerade Christina Ricci som jag senast såg i ”Penelope” (2006). Grejen med henne är att så fort jag hör hennes namn så kan jag ALDRIG koppla ihop henne med ett ansikte. Det är helt sjukt. Trots att hon egentligen gör ett helt okej jobb, så är hon väldigt intetsägande för mig. En annan som jag däremot alltid gillar är skådespelaren Liam Neeson, han är en sådan människa som har en sån speciell och karismatisk röst att man inte kan göra annat än att älska honom. Förutom en Oscarsnominering för hans grymma prestation i ”Schindler’s List” (1993), såg jag honom senast i ”Batman Begins” (2005), ”Unknown” (2011) och ”Star Wars: Episode I – The Phantom Menace” (1999). En annan som jag också har en liten crush på är Justin Long, som absolut inte har samma jag-är-en-trygg-man-aura som den redan nämnda Liam Neeson, men som ändå är otroligt söt med hans sneda leende och den lite för stora näsan.
När det kommer till själva filmen kan jag inte riktigt bestämma mig för om jag gillar den eller om den egentligen var ganska puckad? Förutom det kan jag också tycka att hela historien är väldigt originell och en aning genialiskt, så mina känslor är väldigt blandade. Trots att filmen kändes ganska lång, tyckte jag att det bidrog till spänningen och den ändå ganska obehagliga situationen och dess frågeställning. Naturligtvis ska det dessutom vara en äcklig unge med också…
Jag ger filmen en stark 3/5

Titel: Morning Glory (2010)
Längd: 107 min
Genre: Romantik/Komedi
Skådespelare: Rachel McAdams, Patrick Wilson, Harrison Ford, Diane Keaton, Vanessa Aspillaga, Jeff Goldblum
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
Tv-producenten Becky Fuller börjar sitt nya jobb på morgonprogrammet Daybreak. Ett program som har låga tittarsiffror, som inte har någon potential och där nyhetsankrarna inte kan samarbeta. Men Becky tänker inte ge upp!




Jag nämnde häromdagen när jag skrev om ”Copycat” (1995) att trots att filmen kanske inte var en 10-poängare så kan man ändå KÄNNA att manuset förmodligen lät väldigt bra, och att skådespelare kanske väljer att delta i en viss film tack vare att just skriptet låter kanon. I det fallet, och i det tänket, tappar jag inte respekten för en skådespelare om han/hon väljer att vara med i en skitfilm (eftersom han/hon valde att vara med för att manuset var lysande). Hängs det med? I DEN HÄR filmen däremot får jag inte några bra-manus-vibbar för fem öre, vilket får mig att ifrågasätta hela Harrison Fords existens och genialitet. H-F, mannen myten legenden, som i sina tidigare år varit med i några av världshistoriens absolut största äventyrsfilmer. Pratar naturligtvis om hans medverkan i ”Star Wars” (1977-1983) och ”Indiana Jones” (1981-2008), där han fullständigt rocked the house med hans fräna action-moves, rappa repliker och snygga utseende. I DEN HÄR filmen är han så fruktansvärt dålig att det knappt finns ord till det. Hela han andas nerklubbad-gammal-surgubbe! Med hans grymma CV-bakgrund måste han väl få fler filmförslag än det här?! Förstår verkligen inte vad mannen tänkte med. Kan nästan gå så långt att tycka att han förstörde hela filmen. Resterande på rollistan, Rachel McAdams från bl.a. ”Red Eye” (2005) och ”The Notebook” (2004), Patrick Wilson som var med i den populära skräckisen ”Insidious” (2010), och den flerfaldigt Oscarsnominerande/vinnande Diane Keaton från ”Annie Hall” (1977) gör väl alla ett okej jobb, dock helt under deras värdighet (sistnämnda).
Regissören, skaparen bakom den superromantiska ”Notting Hill” (1999) med Julia Roberts och Hugh Grant med den blåa dörren, är Roger Michell. Han kommer senare under året vara aktuell med ännu en kärlekshistoria, i en film som kommer att heta ”Hyde Park on Hudson” (2012).
Karaktärerna till ”Morning Glory” var så trötta, sega, sömning och ointressanta att jag helt ärligt inte hade brytt mig om någon av dem skulle dö i en kraftig bilkrasch i slutet av filmen. Det är där filmen faller. Där, och tack vare Harrison Ford. Tyvärr. I de här klassiska chick-flicken brukar jag vanligtvis inte vara särskilt kräsen, huvudsaken tjejen och killen får varandra i slutet, men den här gången sätter jag ner foten. För att klara av den här filmen föreslår jag att man plockar fram skämselkudden!
Av mig får den 2/5

Titel: How to Train Your Dragon (2010)
Längd: 98 min
Genre: Animerat/Familj/Äventyr
Skådespelare (röster): Jay Baruchel, America Ferrera, Gerard Butler, Jonah Hill, Christopher Mintz-Plasse, Craig Ferguson, Kristen Wiig, T.J Miller
IMDB-betyg: 8.2/10

Handling:
Den svaga och något mesiga vikingen Hiccup lever inte upp till sin fars plundrar-förväntningar. De lever allasammans på ön Berk där de skövlar drakar för att överleva, vilket är den största prestigen hos alla andra vikingar – utom för Hiccup. När han av misstag råkar skada en av världens farligaste drakar, upptäcker han att de kanske inte är så fientliga och hemska som de först trodde.

En av de absolut bästa sakerna med animerade filmer – förutom från det obligatoriska lyckliga slutet och feel-good-känslan – är att karaktärernas röster ofta görs av personer man känner igen. Älskar att sitta där i biomörket och anstränga små-cellerna i lill-hjärnan ”Vem tillhör rösten?? Guuuuud vad jag känner igen den”, kan riktigt gå en rejält på nerverna, men känslan när man kommer på vem den nedrans rösten tillhör är obeskrivlig. Okej, nu överdrev jag en aning. Men det är en klassisk känsla av välbehag. I just den här filmen är det en rad olika skådespelare som har bidragit med sina ljuva stämmor, vi har bl.a. Jay Buruchel från ”Knocked Up” (2007), America Ferrera känd från tv-serien ”Ugly Betty” (2006-2010), snyggingen Gerard Butler från ”The Phantom of the Opera” (2004), den nu smala Jonah Hill som man kan se mot Brad Pitt i ”Moneyball” (2011), Christopher Mintz-Plasse aka McLovin från komedin ”Superbad” (2007) och nu även senast i ”Fright Night” (2011).
De två regissörerna, Dean DeBlois och Chris Sanders, har tidigare jobbat tillsammans med långfilmen ”Lilo & Stitch” (2002), som i ärlighetens namn aldrig varit någon riktig favorit i min bok. Den förstnämnda kommer även hålla tyglarna till uppföljaren ”How to Train Your Dragon 2” (2014).
Min ”svaga punkt” är att så fort jag ser ett mysigt djur på film så blir jag väldigt sugen på att åka hem och gosa med lill-katta´vi har här hemma. Toothless, som i det här fallet är filmens drake, var inspirerad av en kombo mellan katter, hundar och hästar, vilket gör att min klappa-katten-känsla inte kom helt out of the blue med andra ord.
Jag har egentligen ingenting dåligt att påpeka om filmen, när det kommer till animerade filmer är jag nämligen oerhört lättfotad och tycker att det mesta är helt underbart! Några framslängda adjektiv är i alla fall: snygg och väldigt välgjord, mysig, härlig, feel-good, fin sensmoral …. och precis som vanligt när man slår på en DreamWorks-film får man en total originell berättelse med oerhört mycket hjärta och själ!
Av mig får den en stark 4/5

Titel: Copycat (1995)
Längd: 123 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Sigourney Weaver, Holly Hunter, William McNamara, Dermot Mulroney, Harry Connick Jr, Will Patton
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
En psykolog och en detektiv tvingas arbeta tillsammans för att lösa fallet om en seriemördare som kopierar andra kända mördares offer.
 

Ibland funderar jag över vad som krävs för att en skådespelare ska ”välja” en speciell film. Är det cashen som lockar, ett bra manus, resterande rollista, managern bestämmer, eller är man helt enkelt polare med regissören? Ibland kommer man också över filmer där man förstår att MANUSET förmodligen varit skitbra, medans filmens slutresultat blev lite av en miss. Det här var nog ett sånt exempel. Att manuset var bättre än filmen, alltså.
Regissören är den gamla räven Jon Amiel som även ligger bakom dramat ”Creation” (2009), actionfyllda ”The Core” (2003) och ”The Man Who Knew Too Little” (1997) där Bill Murray hade huvudrollen.
Med på den här rollistan fanns däremot succédonnan Sigourney Weaver som för några år sedan var med i megafilmen ”Avatar” (2009) men som nog mest är känd som Ripley från ”Alien” (1979-1992)-filmerna, Holly Hunter som jag senast såg i den fina ”The Piano” (1993) och som röst i ”The Incredibles” (2004), och den oförskämt snygga Dermot Mulroney från bl.a. ”The Wedding Date” (2004).
Om jag ännu en gång återgår till manuset. Jag menar, hur spännande och nervkittlande låter det egentligen inte med en psykopat-seriemördare som kopierar andra kända mördare exakt?? Och som dessutom är besatt av en brottspsykolog?! Gaaah, dör av hur bra det låter!! Men vad var det som gick fel då? På något sätt tycker jag inte riktigt att spänningen och skådespelare fick ut sin fulla potential. Tycker också att den kunde bli lite… långsam? Har ganska svårt att sätta ord på mina blandade känslor kring den här filmen. Var den bra eller dålig? Kan också lägga till att jag såg den, hör och häpna, när den gick på tvn häromdagen, vilket all jäkla reklam-pausar kan vara en bidragande orsak till sirapssegheten jag upplevde emellanåt.
Kortfattat: Ett bra exempel på att en prima story och bra skådespelare nödvändigtvis inte måste göra en god soppa!
Jag ger den ändå en mycket sval 4/5

Titel: The Incredibles (2004)
Längd: 115 min
Genre: Animerat/Familjefilm/Action
Skådespelare: Craig T.Nelson, Holly Hunter, Jason Lee, Samuel L. Jackson, Spencer Fox, Sarah Vowell
IMDB-betyg: 8.0/10

Handling:
I ett litet lugnt samhälle bor den lugna familjen Parr, med tre helt vanliga barn, neutrala jobb, och är en helt vanlig familj. Eller? Under ytan är familjen de pensionerande superhjältarna Mr. Incredible och Elastagirl som dragit sig tillbaka och skaffat sig en familj, och som gör allt för att försöka passa in.
Men när den nya skurken Syndrome hotar att styra världen, tvingas familjen Parr ännu en gång att packa ihop superhjältedräkterna.




”The Incredibles”, eller ”Superhjältarna” som den så passande heter på svenska, har i praktiken egentligen allt som jag gillar: bra animering, familje-historia och naturligtvis superhjältar med häftiga specialkrafter. Allt det som jag är lite extra svag för.
Under år 2011 har det var väldigt stor superhjälte-hysteri i samband med premiären av blockbustern ”The Avengers” (2012). I samma hjälte-anda har jag på senare tiden sett bl.a. ”Iron Man” (2008), ”Captain America: The First Avenger” (2011) och ”Thor” (2011), som bara är ett smakprov på vad hjälte-genren har spottat ur sig de senaste åren. ”The Incredibles” har egentligen exakt samma tänk som resterande hjältefilmer i världen, men i en något yngre tappning och naturligtvis i en extremt snygg animering.
Regissören och manusförfattaren är skaparen bakom ”Ratatouille” (2007) och den just nu bioaktuella ”Mission: Impossible – Ghost Protocol” (2011), Brad Bird.
Skådespelarna som gör rösterna till karaktärerna är bl.a. den flerfaldigt Emmy-och Golden Globe nominerade Craig T.Nelson från tv-serien ”Coach” (1989-1997), Oscarsvinnande Holly Hunter från dramat ”The Piano” (1993) som även har en fruktansvärt karakteristisk röst, ”My Name Is Earl” (2005-2009)-stjärnan Jason Lee,  och Samuel L. Jackson från ”Pulp Fiction” (1994).
Filmen ligger dessutom på plats #242 på topp-250 på IMDb, och har vunnit hela två Oscars.
Eftersom jag har en något speciell förkärlek till animerade familjefilmer känns det som att jag i princip aldrig kan bli besviken eller kan tycka att den här typen av filmer är dåliga. Trots att själva idén kanske inte är den mest originella, jag menar hur ofta har man inte sett superhjälte-familjen-som-inte-får-visa-sina-krafter (???) eller den-missförstådda-skurken (???), så är det ändå en riktigt mysig och spännande film!
Precis som i vilken annan bra acitonrulle som helst så får man se:  35 explosioner, 189 knapp-tryckningar och ungefär 640 skott.
Slutsats. Gillar man coola superhjältar iklädda tights och är lite extra svag för animerat, så blir man absolut inte besviken!
Av mig får den en stark 4/5

Titel: Monsters, Inc. (2001)
Längd: 92 min
Genre: Animerat/Familj
Skådespelare (Röster): John Goodman, Billy Crystal, Steve Buscemi, Mary Gibbs, Jennifer Tilly, James Coburn
IMDB-betyg: 8.0/10

Handling:
I en värld där monster lever och livnär sig på barns skrik, finns stadens största företag: Monsters, Inc. Där jobbar de allra duktigaste monstrerna med att, genom en passage, ta sig in i barns sovrum på kvällarna och skrämmer dem.
Vännerna Sully och Mike är två av de mest framgångsrika monstrerna och de drar in mest energi-skrik till deras värld. En kväll råkar däremot människoflickan Boo följa med till monstervärlden, vilket blir till stora problem för Sully och Mike.




Det absolut bästa jag visste när jag var yngre var tecknad/animerad film. Minns på alla dessa födelsedagar då resten av barnen ville leka ”fiskedamm”, ”kurragömma” och ”tagen”, medan födelsebarnet, alltså jag, tvingade alla att se på någon av mina nya presenter (som alltså var en Disneyfilm). Det eviga suckandet ”meeeeeeeen” när jag meddelade att det minsann nu var dags för film-dags - tårtan och småkakorna fick vänta. Nu när jag är äldre tycker jag pinsamt nog fortfarande väldigt mycket om familjefilmer, men den enda lilla nackdelen är att de nyare filmerna aldrig känns lika klockrena som de jag såg som liten sparvel. Sad men true.
Just den här filmen blev en supersuccé när den först kom ut, med Oscarsnomineringar hit och dit, i skrivande stund ligger den dessutom på plats #247 på topp-250 på IMDb, vilket är ett kanonbetyg i sig. Regissören är Pete Docter, tillsammans med co-director David Dilverman och Lee Unkrich som med den här filmen jobbade med varandra för första gången när det kommer till regissör-delen. Varförsig ligger de bl.a. bakom ”Up” (2009), co-director till den braiga ”Hitta Nemo” (2003) och sista ”Toy Story 3” (2010).
Rösterna till ”Monsters, Inc” gör av bl.a. John Goodman från ”The Big Lebowski” (1998), Billy Crystal och den alltid lika duktiga Steve Buscemi från bl.a. ”Armageddon” (1998) och från tv-serien ”Boardwalk Empire” (2010-).
Trots att jag inte längre är 7 bast och sitter klistrad framför tjock-tvn och VHS-lådan på födelsedagskalaset, så tycker jag ändå att filmen är riktigt bra! Jag säger som resten av alla ”tyckare”: filmen är härligt originell, mysig, familjepassande, och naturligtvis också en klassisk feel-good-rulle. Disney Pixar passar verkligen till alla sorters humör och åldrar!
Av mig får den 4/5