Step Up (2006)
Titel: Step Up (2006)
Längd: 104 min
Genre: Drama/Romantik
Skådespelare: Channing Tatum, Jenna Dewan-Tatum, Drew Sidora, Mario, Damaine Radcliff, De’Shawn Washington, Josh Henderson
IMDB-betyg: 6.1/10
Handling:
Den småkriminella Tyler Gage börjar med samhällstjänst på en skola för elever med specialämnen i dans, musik och konst. Den vackra dansösen Nora ser hans stora potential och är beredd att ge honom en chans.
Den tjejiga tjejen inom mig fullkomligt älskar den här typen av film! Hela badguy-goes-goodguy/omöjlig kärlek/tro på sig själv/lyckligt slut-grejen är någonting som man bara måste älska och (trots klyschigheten) inte heller kan få nog av!
Regissören är den kvinnliga Anne Fletcher som även ligger bakom romcomen ”27 Dresses” (2008) och ”The Proposal” (2009). Som vanligt är det naturligtvis superkul när det för en gångs skull inte är en man som står bakom spakarna, utan en 45 årig kvinna med flera år på nacken av filmskapande och som koreograf.
Med Alla Hjärtansdag bara häromdagen känns det såklart svinromantiskt att huvudrollerna, Channing Tatum och Jenna Dewan-Tatum, träffades för första gången under inspelningen och i juli tre år senare är de lyckligt gifta. Den förstnämnda kan man se i bl.a. den fina ”Dear John” (2010) men även i den just nu aktuella actionkomedin ”21 Jump Street” (2012), medans hans äkta maka mest sysslat med småroller.
Jag är en klassisk soundtracks-freak. Trots att jag verkligen inte kan spela något instrument, kan sjunga eller ibland också är ganska tondöv, så fullkomligt älskar jag en film med ett grymt soundtrack! Jag har lite svårt att sätta fingret på exakt vad det beror på, men jag tror att det har att göra med att filmen varar så oerhört mycket längre än om den skulle ha en ganska alldagligt ljudspår. Låt säga att jag ser en film med bra musik, när filmen då tar slut så är den ändå inte slut eftersom jag isåfall kommer lyssna på soundtracket i flera veckor efteråt. Bra musik = ”längre” film.
Precis som jag just nämnde så är enligt min mening musiken ett av den här filmens absolut starkaste kort. Anledningen till att den föll mig så pass bra i smaken är för att det är en härlig blandning av pulserande 2012-låtar som ibland blandas ihop med stråkar – vilket fogar mig eftersom jag är lite av en klassisk-musik-fantast. En annan detalj som finns i ungefär 97% av alla drama/romantik-filmer är hela badguy-going-goodguy, som är lite av en modern Romeo & Julia-aura, omöjlig och förbjuden kärlek. Ett hett ämne som tilltalar de flesta (läs: tjejer), och som gör oss fullkomligt svag i benen! Det som däremot ploppar upp i mitt huvud är varför man aldrig ser en film där tjejen är en klassisk white-trash medan killen för en gång skull är den rika proper-killen. Är det helt enkelt mindre sexigt??
Förutom den fantastiska musiken och den fina kärlekshistorien, präglas även filmen av otroligt häftig dans som är väldigt coolt att se!
Slutsats: Är man sugen på en modern ”Dirty Dancing” (1987) där massor av snygga och smärta människor dansar omkring till bra musik? Då föreslår jag den här!
Av mig får den 4/5
