Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: A Very Harold & Kumar 3D Christmas (2011)
Längd: 90 min
Genre: Komedi
Skådespelare: Kal Penn, John Cho, Neil Patrick Harris, Paula Garcés, Danny Trejo
IMDB-betyg: 6.7/10

Handling:
Efter alla dessa år som oskiljaktiga vänner har Harold och Kumar växt upp och skaffat sig två helt skilda liv. Harold är gift, bor i en flott villa och har ett välbetalt jobb, medans Kumar just blivit dumpad och sitter ensam i sin smutsiga lägenhet. Av en händelse råkar deras stigar mötas igen och de råkar av misstag bränna ner Harolds svärfars älskade julgran, vilket de så fort som möjligt måste ersätta innan han upptäcker något.




Harold och Kumar är alltså tillbaka! Efter att ha varit med om allt från galna biljakter till enhörningar i ”Harold & Kumar Go to White Castle” (2004) och ”Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay” (2008), har grabbarna nu kommit till det stadium i livet där en av dem slutat röka ”maja”, skaffat ett respektabelt jobb och en av dem fullständigt sunkat ner sig själv.
Trots att jag inte blev sådär överförtjust i filmen, tycker jag ändå att den unga regissören Todd Strauss-Schulson ändå gjorde ett helt okej jobb – om man tänker på att det här faktiskt var hans första långfilm av en rad olika tv-filmer.
Precis som i de tidigare filmerna gjordes huvudrollerna naturligtvis av Kal Penn, John Cho, och även Neil Patrick Harris som som vanligt var med på ett litet hörn. En av de absolut roligaste ögonblicken i filmen tycker jag nästan var när de skämtade om att Neil Patrick Harris (som är med i ”How I Met Your Mother” (2005-) och som tidigare under året kom ut ur garderoben som homosexuel) skämtade om att han bara spred gay-ryktet för att få fler tjej. Sånt gillar jag. Att man kan man ta allt med en nypa salt och skoja om sig själv. Att hans fake-fästman i filmen dessutom är hans riktiga gjorde det bara roligare.
3D.3D.3D….Vad ska jag göra med dig?? Ty min arma själ hatar dig, men jag vill inte vara en ”sådan” människa som avskyr en film enbart för att den är i 3D. Dilemma! En av anledningarna till att jag inte är särskilt förtjust i den lilla siffra/bokstavskombination i slutet av filmtiteln är för att de oftast har en tendens att överdriva effekterna. Liksom lägger superonödiga scene/händelser ENBART för att de tänker ”- Det här kommer se riktigt, ritkigt, riktigt bra ut i 3D”, men vad de inte verkar haja är att det helt enkelt blir alldeles too much och slutar upp med att bli ett oseriöst bla-ha. Kunde inte ens räkna de otaliga gånger jag under filmens gång gjorde en klassiska face-palm och ville hålla för ögonen för att slippa se det pinsamma som föregick på skärmen. Konfetti, ägg, haschpipor och sirap är bara några av de många saker som ”flög genom rutan”.
Trots att filmen ändå var i samma anda som de två tidigare, kände jag inte samma engagemang och glädje. Var det så att man helt enkelt har tröttnat på the great adventures of Harold och Kumar, eller om det bara var så att 3D störde alldeles för mycket? Jag har ingen aning. Vet i alla fall att de två första var bättre, men att den ändå fungerar bra som en lättsam se-innan-man-somnar-komedi. Om man dessutom ska tro Neil Patrick Harris när han charmigt blinkar in i kameran och säger ”- See you in the fourth one”, har jag ingen aning om.
Av mig får filmen en stark 2/5

Titel: Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay (2008)
Längd: 107 min
Genre: Komedi
Skådespelare: John Cho, Kal Penn, Neil Patrick Harris, Rob Corddry, Roger Bart, Danneel Ackles, Eric Winter
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
När Harold och Kumar misstas för att vara terrorister hamnar de i världens tuffaste fängelse: Guantanamo Bay. Nu är det upp till dem att rymma och försöka göra allt för att rentvå sina namn, innan myndigheterna hinner ikapp dem.

Jag har en fix idé om att ”när jag väl ser en film med uppföljare så ska jag även se de andra”. Ungefär så. Därför när jag i början av förra veckan slog på ”Harold & Kumar Go to White Caste” (2004) så kände jag mig även manad att se dess uppföljare.
Denna gångs galna, och väldigt random, händelser är bl.a. flängelsen, cockmeat sandwich, inavlade barn i källaren, kkk-gäng, horhus och såklart en hel del marijuana.
Regissören är de två slavdrivarna Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg som tillsammans var med och skrev manus till den redan nämnda föregångaren och dessutom trean i rad ”A Very Harold & Kumar 3D Christmas” (2011) som kom ut vid juletid. Men just nu är de däremot aktuella med (den för många ganska efterlängtade) ”American Reunion” (2012) som i princip är en ”återträffsfilm” för det gamla gänget i ”American Pie”-filmerna.
Precis som i den gamla filmen spelas Harold och Kumar av John Cho och Kal Penn, tillsammans med Neil Patrick Harris som är med på ett litet hörn. Med på rollistan är den här gången även den vanligtvis så charmiga Rob Corddry från ”Hot Tub Time Machine” (2010) och i talk-showen ”The Daily Show” (1996-).
Trots exakt samma, lite smått barnsliga humor, tycker jag ändå att den håller samma mått som dess förgångnare och passar väldigt bra som slötittar-film.
Av mig får den en stark 3/5

Titel: Harold & Kumar Go to White Castle (2004)
Längd: 88 min
Genre: Komedi
Skådespelare: Kal Penn, John Cho, Oaula Garcés, David Krumholtz, Eddie Kaye Thomas, Ethan Embry, Neil Patrick Harris
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Polarna Harold och Kumar blir en sen kväll sugna på några burgare från snabbmatsrestaurangen White Castler. Vägen dit blir däremot allt annat än de kunde förvänta sig – skydiving, marijuana, galna djur, vilda biljakter, rabiessmitta.



Jag brukar alltid göra tid att titta på film, även fast jag möjligtvis inte alltid har tid. Just den här veckan har det blivit pinsamt lite av det slaget. Har varit helt slutkörd av jobb, att jag helt enkelt bara orkat se något kort serieavsnitt på kvällarna. Just långa seriösa dramafilmer kan bli en aningen mustig då man knappt orkar hålla ögonen öppna till kl 21 på vardagskvällarna, därför kan man alltid lita på hederliga och lättsamma komedier.
Regissören är Danny Leiner, och som även ligger bakom filmen ”Balls Out” (2009) och ”Dude, Where’s My Car?” (2009) där skådespelarna Ashton Kutcher och Seann William Scott är med.
Filmens huvudroller i den här filmen har däremot grabbarna John Cho och Karl Penn, där den förstnämnda även spelar Demetri i tv-serien ”FlashForward” (2009-2010) som tyvärr bara fick en säsong. Den sistnämnda, Karl Penn, har bl.a. varit aktuell i filmerna ”Van Wilder” (2002) och dess uppföljare ”Van Wilder 2: The Rise of Taj” (2006), 36 avsnitt av tv-serien ”House” (2004-) och även nu på slutet en liten roll i den populära ”How I Met Your Mother” (2005-).
Tänket är kanske inte helt oväntat i samma stil som regissörens ”Dude, Where’s My Car?” (2000), alltså att en händelse sätter igång en hel hög av olika random omständigheter. Lite ”Hangover” (2009)-känsla.
Så, hur lyder domen? Komedier är alltid komedier. Det blir liksom ingen aha-upplevelse mittemellan flashande bröst och stoner-skämt. Men ändå tycker jag att vissa roliga och utflippade scener passade perfekt för mitt ändamål: kvällsunderhållning.
Man får helt enkelt ta det för vad det är.
Jag ger den en stark 3/5

Titel: The Mist (2007)
Längd: 126 min
Genre: Skräck/Sci-Fi
Skådespelare: Thomas Jane, Laurie Holden, Marcia Gay Harden, Toby Jones, Andre Braugher, Jeffrey DeMunn, William Sadler, Nathan Gamble, Sam Witwer
IMDB-betyg: 7.3/10

Handling:
När en konstig dimma sakta men säkert börjar lägga sig över den lilla byn, tvingas David Drayton och hans 5-åriga son Billy att stänga in sig i en stor mataffär tillsammans med några andra bybor.




Den här filmen är verkligen ett bra exempel på hur långt rädsla kan driva oss. När man isolerar ett gäng människor är det alltid en eller flera personer som tar på sig rollen som alfahanne, som sedan leder resterande personer likt en fåraherde. Ett annat ord är: Grupptryck. Tar som ett ”verkligt” exempel dokumentären ”Det mänskliga experimentet” (2007) där man verkligen får uppleva hur helt vanliga människor kan bete sig i extrema situationer.
Den här filmens berättelse är tagen ur en av författaren Stephen Kings böcker med samma namn, ”Dimman” som är den svenska titeln, och kom ut för drygt tjugofem år sedan. Den karln’ verkligen skiter ur sig skräckromaner, själv läste jag senast hans populära ”Varsel” som blev filmatiserad ”The Shining” (1980), men utöver den har jag även ett tjugotal av hans skapelser i bokhyllan.
Själv är jag inte den enda som uppskattar hans twisted mind, regissören och manusförfattaren Frank Darabont har nämligen arbetat med hans böcker två gånger tidigare i ”The Green Mile” (1999) och den grymma ”The Shawshank Redemption” (1994), och utöver det står han även som skapare bakom zombieserien ”The Walking Dead” (2010-).
Huvudrollen, den ganska snygga Thomas Jane, har tidigare varit med i hajfilmen ”Deep Blue Sea” (1999) och blivit trefaldigt Golden Globe-nominerad för hans prestationer i tv-serien ”Hung” (2009-2011).
Med på rollistan har vi även hon som spelade Jesusfanatikern Marcia Gay Harden från bl.a. ”Meet Joe Black” (1998), den redan nämnda serien ”The Walking Dead”-stjärnan Laurie Holden, och den korta Toby Jones från årets succé ”Tinker Tailor Soldier Spy” (2011).
Trots att Stephen King maskerade problemet med hjälp av några klassiska ”utomjordingar”, känns det som att han mellan raderna beskriver hur långt politiken och religionen kan gå i extrema situationer. Hur de svaga genast anknyter sig till diverse ledarna och hur de anpassar sig efter deras uppmaningar, något som de förmodligen inte skulle gjort annars.
Det mest attraktiva monstret är väl kanske inte en tjock dimma med massa konstiga djur i, egentligen? Men om man bortser från just den lilla detaljen, olika dimensioner wtf (??), och att det ibland kunde bli en aningen trögflytande – tycker jag ändå att den extremt passande slutmusiken, de olika karaktärerna, den djupa undermeningen, och det dramatiska slutet verkligen grep tar i mig. 
Jag ger filmen 4/5

Titel: Knocked Up (2007)
Längd: 129 min
Genre: Komedi/Romantik
Skådespelare: Seth Rogen, Katherine Heigle, Leslie Mann, Paul Rudd, Jonah Hill, Jason Segel, Jay Buruchel, Martin Starr
IMDB-betyg: 7.3/10

Handling:
När karriärkvinnan Alison går ut för att fira sin befordran träffar hon den arbetslösa Ben. De får i sig lite för många drinkar, och när de vaknar nästa morgon delar de säng. Alison tycker att Ben är en tönt och bestämmer sig för att inte höra av sig till honom igen, men några veckor senare får hon sig en överraskning när hennes mens är sen.




Vad händer efter man har haft oskyddat sex? Har man inte turen på sin sida kommer kanske storken flygandes efter 9 månader med ett litet knyte i näbben. Hamnar man i den situationen är förhoppningsvis partnern någon man älskar, men i vissa fall är allt bara ett stort no-no och hela gravid-grejen kommer som ett oönskat brev på posten.
I regissören och manusförfattaren Judd Patows film, ”Knocked Up”, är det exakt det som händer. Han ligger även bakom storsuccén ”The 40 Year Old Virgin” (2005), ”Funny People” (2009) och han kommer även vara årsaktuell med komedin ”This Is 40” (2012) som har kopplingar till den här filmen. Det typiska för Judd Patows är att han gärna använder sig av några favoritskådespelare, bl.a. frun Leslie Mann, döttrarna Iris och Maude Apatow, Paul Rudd och Seth Rogen, som i princip varit med i alla hans filmer.
Med i den här filmen är som sagt Seth Rogen som just nu är aktuell i dramedin ”50/50” (2011), och den otroligt snygga Katherine Heigl som jag senast såg på bio i ”New Year’s Eve” (2011) och som looks amazing.
Med på rollistan finns även Jason Segel, Jonah Hill och Jay Baruchel, som roligt nog fått behålla sina egna namn.
En sak som jag verkligen tycker är genialiskt med den här filmen är att karaktärerna är så pass olika, vi har tillexempel en arbetslös, succékvinnan, familjeförhållande, kompisgänget, som var och en har olika kvaliteter som gör att man enkelt kan känna igen sig själv i några av personligheterna.
Trots att filmen var ganska lång och ibland kunde bli lite seg i vissa scener, tycker jag ändå att karaktärerna och humorn väger upp den lilla faktorn. Att jag dessutom älskar skådespelarna, gör att jag bara uppskattar den mer. För mig, är den här filmen en av de absolut bästa komedierna med en rejäl dos feel-good-känsla.
Jag ger den 4/5

Titel: Enchanted (2007)
Längd: 107 min
Genre: Romantik/Familj
Skådespelare: Amy Adams, Patrick Dempsey, James Marsden, Indina Menzel, Timothy Spall, Susan Sarandon, Rachel Covey
IMDB-betyg: 7.3/10

Handling:
En ond drottning har skickat den vackra Giselle från den animerade sagovärlden till New York, allt för att prins Edward inte ska gifta sig med henne. Samtidigt har advokaten Robert helt gett upp kärleken efter att hans fru lämnat han och deras gemensamma dotter.

Hur ofta drömmer man inte om att leva i en Disney-värld? Där alla går omkring i färgglada kläder, brister ut i spontansång, dansar runt i piruetter, och naturligtvis det obligatoriska lyckliga slutet.
Regissören, Kevin Lima, ligger i sina dagar bl.a. bakom ”Janne Långben- The Movie” (1995) och storsuccén ”Tarzan” (1990). Han kommer även under året lansera tillsammans med DreamWorks Animation filmen ”Monkeys of Mumbai” (2012), som verkar handla om en man vars fru har blivit kidnappad av en demonkung (?)…låter väl sisådär kanske.
Manusförfattaren Bill Kelly kör i vanlig ordning på tidsresor-temat i precis ALLT han gör. Titta bara på hans nya ”Timeless” (2013), ”Premonition” (2007) och ”Blast from the Past” (1999)…och naturligtvis även i ”Enchanted”.
Rollen som den förtjusande och väldigt energiska Giselle spelas av den underbara Amy Adams. Hon är alltid så otroligt söt, och hon passar verkligen hur bra som helst som Disneyfigur. Hon har i sina dagar provat på ganska många olika genrer, allt från komedier till seriösa draman, och blivit Oscarsnominerad hela tre gånger för supporting roll i ”The Fighter” (2010), ”Doubt” (2008) och ”Junebug” (2005). Personligen gillar jag henne nästan bäst i den här typen av oseriösa mysfilmer!
Med på rollistan har vi även Patrick Dempsey som är mest poppis som Derek – McDreamy – Shepherd från ”Grey’s Anatomy” (2005-), skådespelaren James Marsden som jag senast såg i ”Straw Dogs” (2011) men som också kan ses som Cyclops i ”X-Men” (2000-2006), den fruktansvärt fula Timothy Spall från ”Sweeney Todd” (2007), och även den Oscarsvinnande Susan Sarandon från ”The Rocky Horror Picture Show” (1975).
Filmen fick sammanlagt tre Oscarsnomineringar för Alan Menken och Stephen Scwartz musik, med de extremt fastnar-på-hjärnan-låtarna ”Happy Working Song”, ”So Close”, ”That’s How You Know”.
Trots att filmen egentligen är något töntig, kan jag inte hjälpa att tycka att den verkligen är supercharmig. En passande film för hela familjen, eller när man behöver ett rejält humör-lyft!
 Att för ett Disney-fan som mig, får uppleva en nytolkning i en härlig à la New York-anda där prinsen, prinsessan och den onda styvmodern är med, känns superhärligt!
Jag ger den 4/5

Titel: Retreat (2011)
Längd: 90 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Cillian Murphy, Thandie Newton, Jamie Bell
IMDB-betyg: 5.7/10

Handling:
På en avlägsen ö långt ute till havs, drar sig paret Martin och Kate bort från verkligheten för att försöka reparera deras förhållande. Men när en medvetslös man sköljs iland och sedan berättar att ett farligt virus sprider sig kring Europa, vet de inte vad de ska tro.

Varför finns det inte en handbok om hur man överlever en katastrof/pandemi?? Spontant känns det som att jag hur lätt som helst skulle överleva, antingen det eller så lägger jag mig i ett hörn och ger upp. Svårt att säga såhär i förväg liksom.
Under 2011 har jag varit sådär äckligt besatt av skådespelaren Cillian Murphy. Nästan lite läskig. Överdriver inte när jag säger att jag i alla fall sett ungefär femton filmer med honom i, och det här är faktiskt andra filmen som handlar om någon form av smitta. Kolla bara på den grymma ”28 Days Later… ” (2002) som handlar ett zombievirus, där han i samband med filmen vann pris för bästa nykomling. Innan jag slog på just ”Retreat” så visste jag på en ungefär vad den handlade om, men det sjuka är att jag var helt bombsäker på att Cillian Murphy skulle spela ond. Vet inte vad det är för fix idé som har kommit över mig, men det känns som att han ofta får de där badguy-rollerna, exempelvis i ”Batman Begings” (2005), ”In Time” (2011) och ”Red Eye” (2005). Har han någon ond aura över sig som gör att han måste spela de här karaktärerna? Det jag ville komma fram till var i alla fall att han inte var ond i den här filmen, vilket chockerande mig.
Min lille tes uppstod inte bara därför att Cillian Murphy ofta spelar ond, nej, den blommade upp när jag såg att skådespelaren Jamie Bell skulle vara med. Han känns ju som godheten själv. Titta bara på filmen ”Billy Elliot” (2000), där spelar han ju den ballettdansande Billy-fucking-Elliot? Med den informationen drog jag helt enkelt slutsatsen att Cillian Murphy hade fått den onda rollen. Men tji fick jag!
En annan som jag också är lite småkär i, är skådespelerskan Thandie Newton. Älskade hennes presidentens-dotter-karaktär i ”2012” (2009), hon är även med i superdramat ”Crash” (2004) som snappade åt sig hela tre Oscars.
Filmens regissör och manusförfattare är nykomlingen Carl Tibbetts, som förra året gjorde sin debut inom filmskapande när den här filmen lanserades.
Om jag skulle försöka förklara den här filmen, så skulle jag säga att den andas en kombination av ”The Mist” (2007) och ”Dead Calm” (1989) – alltså en känsla av what’s happening och kidnappsdrama.
Själv tycker jag faktiskt att den här filmen var ganska bra, förutom att den kunde bli något långsam i vissa partier. Men jag gillar verkligen den härliga stråk/violinmusiken som var en röd tråd genom hela filmen, och naturligtvis att jag älskar skådespelarna! Så, trots att den inte hann bli ordentligt spännande, ger jag den ändå klart godkänt!
Av mig får den en neutral 3/5

Titel: Ghost (1990)
Längd: 127 min
Genre: Drama
Skådespelare: Patrick Swayze, Whoopi Goldberg, Demi Moore, Tony Goldwyn
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Efter att Sam blivit dödad på väg hem från teatern under ett rån, kan inte hans själ släppa taget om hans flickvän Molly och deras liv tillsammans. Han lever därför kvar som ett spöke, utan att kunna kommunicera med sin käraste.



I vissa filmer är det enda man kommer ihåg efteråt den där klassiska romantiska scenen som ”gör filmen” och som får alla små-hjärtan där ute i världen att brista. Jag har som exempel i ”Pretty Woman” (1990) när Richard Gere kommer åkandes i en vit limousine och klättrar upp för Julia Roberts brandstege med en röd ros i munnen, i ”The Notebook” (2004) när Ryan Gosling och Rachel McAdams kysser varandra i regnet, eller i den kanske mest kändaste kärleksscenen genom alla tider: när Jack och Rose står framme i fören på det mäktiga fartyget i ”Titanic” (1997). I’m flying! I’m flying! I’m flying…
Den här filmen har även den gjort sig känd för en speciell scen. Nämligen drillningsscenen då Patrick Swayze sitter gränsle runt Demi Moore medans hon drejar och de båda kupar händerna kring den penisformade skulpturen framför dem, samtidigt går låten Unchained Melody av The Righteous Brothers i bakgrunden.
Regissören är den kanske lite otippade Jerry Zucker som nästan bara sysslat med komedier, bl.a. hans senaste film ”Rat Race” (2001), ”Ruthless People” (1986) och ”Top Secret” (1984).
I en av huvudrollerna har vi den extremt sexiga Patrick Swayze som även var med i den väldigt populära kärleksfilmen ”Dirty Dancing” (1987), men som tyvärr dog för några år sedan i cancer. Grejen med honom är att han verkligen osar SEX, hela hans appearance är så himla badboy-going-goodguy att man blir alldeles tokig!
Som hans kvinnliga motspelerska har vi den nu 50-åriga Demi Moore, som i ärlighetens namn fortfarande ser lika bra ut nu som då. Sedan hon föddes i New Mexico har hon hunnit varit gift med skådespelarna Bruce Willis och den nästan tjugo år yngre Ashton Kutcher.
Med på rollistan finns också Whoopi Goldberg som tillsammans med manusförfattaren Bruce Joel Rubin vann varsin Oscarsstatyett för sina prestationer i filmen. Den dreadlocksbärande Whoopi Goldberg såg jag senast i rollen som Gud i ”A Little Bit of Heaven” (2011) mot Kate Hudson.
Den här filmen är egentligen en enda stor klyscha alltihop. Drömprinsen som dör och blir till ett spöke, räddar livet på hans enda true love?? Det får en att vilja kräkas lite i sin egen mun, men samtidigt blir det ändå väldigt romantiskt och myspys:ig. Är man en sån som vanligtvis uppskattar kärlek-övervinner-allt-filmer, kommer man säkerligen gilla den här också!
Jag ger den 4/5

Titel: The Innkeepers (2011)
Längd: 100 min
Genre: Skräck/Thriller
Skådespelare: Sara Paxton, Pat Healy, Kelly McGillis, George Riddle
IMDB-betyg: 5.9/10

Handling:
Hotellet The Yankee Pedlar Inn är på väg att gå i konkurs och de två anställda Claire och Luke bestämmer sig för att bevisa att spökhistorierna om hotellet är sant.

Ibland kommer man över filmer som är så dåliga och poänglösa att man helst av allt bara vill stänga av. Hade det inte varit för min fix idé att aldrig stänga av en film när man väl börjat titta på den, så skulle jag nog aldrig sett klart den. Jag är inte bortskämd när det kommer till bra- och dålig film, kan se det mesta utan några större problem, men just den här var så himla sömnig att jag inte vet vad jag ska hä mig.
Regissören och manusförfattaren är den 31-åriga Ti West som tidigare gjort skräckfilmerna ”The House of the Devil” (2009) och den fruktansvärt dåliga ”Cabin Fever 2: Spring Fever” (2009) som handlar om ett dödligt köttätande virus.
Huvudrollen i den här filmen, Sara Paxton, är i ärlighetens namn en av de absolut sämsta skådespelare jag vet. Just i den här filmen såg hon ungefär ut att vara en 12-årig pojke som ännu inte kommit i puberteten. Förra veckan såg jag henne i hajfilmen ”Shark Night” (2011), som även den var fruuuuuuuktansvärt dålig och framförallt puckad.
En stor anledning till att mitt betyg blev så lågt är för att skådespelarna överspelade så mycket att det faktiskt blev till ett störnings-moment, att jag dessutom inte hittar någon speciell handling eller inte riktigt förstår vad filmen egentligen vill komma fram till, gör till att jag hellre hade hoppat ner i det hajfyllda vattnet med en blodig arm i den redan nämnda filmen ”Shark Night”…
Jag ger den 1/5

Titel: 50/50 (2011)
Längd: 100 min
Genre: Drama/Komedi
Skådespelare: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick, Bryce Dallas Howard
IMDB-betyg: 8.0/10

Handling:
Den 27 åriga Adam får i ett enkelt rutinbesök hos läkaren reda på att han har en allvarlig form av ryggmärgscancer, som ger honom 50% chans att överleva.

Är det bara jag som aldrig tidigare hört genre-uttrycket ”Dramedi”??? Jag som ska föreställa att vara en filmmänniska och allt. Det är i alla fall en film som både är en drama och en komedi, dramedi, genialiskt!
Regissören bakom den här filmen är Jonathan Levine, som tidigare gjort dramedin ”The Wackness” (2008) och thrillern ”All the Boys Love Mandy Lane” (2006), MEN som också snart är aktuell med filmen ”Warm Bodies” (2012) som i princip är en Bella/Edward-grej fast med zombies…hilarious!
Jag pratar ofta om unga skådespelare som just nu är on top of their game och som i princip kan gå hur långt som helst. En av dem som står väldigt högt upp på den listan är min man-crush Joseph Gordon-Levitt som är helt fantastiskt, han liknar dessutom min döda favorit Heath Ledger. Senast såg jag honom som punkare i ”Hesher” (2010), men senare i år kommer han synas i Chrisopher Nolans ”The Dark Knight Rises” (2012) som i min spåkula ser ut att bli awesome!
Som kompisen med stort K, spelade Seth Rogen från bl.a. ”Knocked Up” (2007) och ”The Green Hornet” (2011). Grejen med honom är att han alltid gör samma, samma, samma sak – den där småmulliga, orakade, skrattande, stoner dude:en, and I like it. Jag skulle så himla gärna vilja vara vän med honom, fatta att ringa honom och bah: ”- wazzup big S! Whats you doing? Wanna hang out and smoke some weeeeeed?”. Hade jag fått en valfri önskan så skulle det nog vara det, förutom att vara svart och hela fred-på-jorden-grejen såklart.
Med på rollistan fanns också den sockersöta Anna Kendrick från ”Up in the Air” (2009), och Bryce Dallas Howard som jag senast såg på bio i ”The Help” (2011) och som blind i ”The Village” (2004).
Jag fick en känsla innan jag slog på filmen att ”- Här kommer det skämtas om cancer i 100 min”, men jag tycker att de lyckades göra en lysande balansgång mellan komedi och drama, det komiska och de lite tyngre. En blandning som visade sig bli alldeles perfekt! Hade jag suttit alldeles själv och kollat så kan jag lova att jag inte skulle kunna hålla små-tårarna borta.
Jag ger den en stark 4/5

Titel: Tinker Tailor Soldier Spy (2011)
Längd: 127 min
Genre: Drama
Skådespelare: Gary Oldman, Colin Firth, Mark Strong, John Hurt, Benedict Cumberbatch, Toby Jones, Ciarán Hinds, David Dencik, Stephen Graham, Tom Hardy
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Den tidigare anställda toppagenten George Smiley har blivit anlitad att hitta en mullvad inom den brittiska underrättelsetjänsten.



Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv för att jag inte gillar den här filmen mer!
Alltså, kollar man på teaser trailern HÄR blir man genast helt övertygad om att filmen kommer ha allt man önskar: bra skådespelare, spänning, twistar, snyggt foto, och ännu mer spänning. Men jag blev så himmelens besviken!
När jag och mina kompisar bestämde oss för att köra på en biokväll var jag inte sen med att begära ”Tinker Tailor Soldier Spy”, eller TTSS (låter ungefär som en nervsjukdom) som vi kallar den.
Regissören är vår svenska Tomas Alfredson som bl.a. ligger bakom ”Låt den rätte komma in” (2008) och ”Fyra nyanser av brunt” (2004).
På rollistan har vi bara duktiga och framgångsrika skådespelare, bl.a. Gary Oldman från ”Batman Begins” (2005), Colin Firth som nappade hem en Oscar förra året för hans prestation i ”The King’s Speech” (2010), Tom Hardy som även är aktuell i ”Warrior” (2011), Mark Strong ”Sherlock Holmes” (2009), Benedict Cumberbatch som man kan se i ”Atonement” (2007), och Toby Jones som spelar en könslös trollkarl i komedin ”Your Highness” (2011).
Filmen är baserad på en spionroman av författaren John le Carré som kom ut för lite drygt trettio år sedan. Jag äger faktiskt boken, som heter ”Mullvaden” i den svenska versionen, men har än så länge inte tagit tummen ur röven och läst den. BBC gav även ut en mini-serie baserad på boken uppdelad i sju avsnitt av John Irvin, som blev jättepopulär. Miniserien är nästan 6 timmar lång, så jag klandrar inte mig själv sådär supermycket när jag inte förstår särskilt överdrivet i den släckta biosalongen medans den hoppressade spelfilmen på bara 127 min rullar på bioduken.
Under filmens gång fick jag ett otaliga varför-tvingade-du-oss-att-se-den-här-filmen-blickar av mina kompisar, samt en smärre utskällning när eftertexterna började rulla och ljuset tändes. Filmen blev alltså inte uppskattad. Rekordet togs ändå av ett par som satt på raden bakom oss, de gick nämligen ut från biosalongen innan filmen ens var slut.
Trots att jag ändå tycker att skådespelarna är oklandriga och fotot även så, räcker det helt enkelt inte för att jag ska ”falla pladask” för en film. Jag saknade rytmen och den utlovade spänningen, men fick istället en överdrivet invecklad historia som påminde om en alldeles för senig köttbit som man blir tvungen att tugga, tugga, tugga för att svälja, men som bara ger en träningsvärk i käkarna.
Trots att jag väldigt gärna VILL gilla den här filmen, måste jag vara ärlig med mig själv och inte gå med strömmen bara för att. Kanske är det så att man behöver läsa boken eller se filmen några gånger till, men enligt mig så är den än så länge helt klart överskattad!
Av mig får den 2/5

Titel: Shame (2011)
Längd: 101 min
Genre: Drama
Skådespelare: Michael Fassbender, Carey Mulliga ,James Badge Dale, Nicole Beharie
IMDB-betyg: 8.0/10

Handling:
I mitten av New Yorks livfulla gator bor Brandon Sullivan. På ytan kanske han ser ut som vem som helst, men det ingen vet är att han är djupt beroende av sex. Han förför kvinnor dagligen och konsumerar ofantliga mängder porr. Efter att gång på gång ignorerat sin lillasyster Sissys telefonsamtal, knackar hon plötsligt en dag på dörren till hans lägenhet och behöver någonstans att bo.

I helgen blev det ganska mycket bio för mig. Först såg jag ”Lejonkungen 3D” (1994) i lördags, sedan på söndagen blev det den här och den superhajpade ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (2011). Tre biofilmer alltså, plus ytterligare sex filmer. Nu när jag ser det i skrift känns det plötsligt väldigt mycket. Men vi kan låtsas att jag har ett liv.
Just ”Shame” har jag varit taggad på ett bra tag nu. Ända sedan jag i höstas såg filmen ”Jane Eyre” (2011), har jag varit lite hemligt småförtjust i skådespelaren Michael Fassbender som gör ett helt fantastiskt jobb som Brandon Sullivan. När vi kom hem från bion på söndagskvällen väntade Golden Globe-galan där Michael Fassbender var nominerad för bästa manliga huvudroll (drama), och jag hoppades innerligt att han skulle vinna eftersom han om någon förtjänar lite uppmärksamhet. Jag har sådan oerhörd respekt för skådespelare som väljer att spela den här typen av starka karaktärer, och gör det bra dessutom. Det kan inte vara det lättaste att under en period verkligen ”bli ett” med en sådan trasig karaktär. Att också spela in väldigt många nakenscener (vilket är ungefär 80% av filmen) måste kännas oerhört utblottande och även lite förnedrande.
Hans motspelerska är den annars så försynta och tillbakadragna Carey Mulligan, som man även kan se i ”An Education” (2009) och förra årets succé ”Drive” (2011). Det kändes lite udda att se henne släppa loss ordentligt, istället för att blygsamt titta fram bakom den kortklippta frisyren med rosenröda kinder och den bruna rådjurblicken. Jag har alltid haft lite svårt för henne, så det kändes som sagt jättekul att äntligen se henne i ett nytt ljus!
”Shame” är regissören Steve McQueens andra film, där den första var den prisbelönta ”Hunger” (2008) där Michael Fassbender även är med. Regissörens tredje film är också på väg, den kommer handla om slaveri på mitten av 1800-talet i New York. Den gemensamma faktorn mellan hans filmer är att de är oerhört starka draman som verkligen berör på djupet.
Då och då, inte ofta, stöter man på filmer som verkligen har ”det”. En film som man går omkring och tänker på flera dagar efteråt. Jag kan inte riktigt peka med pekpinnen på exakt vad det var som föll mig i smaken i just den här filmen, var det den fantastiska skådespelarprestationen, stämningen, musiken, det smutsiga, råa och förbjudna, eller det faktum att publiken inte blir fullt insläppta i karaktärernas trasiga liv utan bara snuddar vid toppen av isberget? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som förhäxade mig, men det jag vet är att det här är en av årets absolut bästa filmer!
Jag ger den 5/5

Titel: Bambi (1942)
Längd: 70 min
Genre: Tecknat/Familj
Skådespelare (svenska röster): Eva Stiberg, Anita Björk, Nils Kihlberg, Eric Strandmark, Birgitta Valberg, Maj Zetterling
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Den lilla hjortkalven Bambi bor tillsammans i den vilda skogen med sin mor, och sina vänner. Han ska en dag bli Skogens Furste, men vägen dit är lång.



Disneyfilmer är någonting som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det känns nästan som att så fort jag ser en Disneyfilm så är jag alldeles lyrisk och påstår att det är en s.k. ”klassiker”. Det hände när jag såg ”Lejonkungen” (1994), ”Tarzan” (1999) och ”Den lilla sjöjungfrun” (1989) trots att tidslinjen knappt kommer över 20 år. ”Bambi” kom däremot ut för ungefär 70 år sedan, DET kallar jag en Disneyklassiker. Det sjuka är också att det ändå inte är deras första, för det var nämligen ”Snövit och de sju dvärgarna” (1937).
Om vi återgår till ”Bambi”-filmen som kom ut i augusti månad år 1942. Hade man ens färg-tv då? År 1942 vandrade liksom Hitler fortfarande omkring i Tyskland och dirigerade det pågående Andra Världskriget. Jag har så svårt att greppa hur otroligt jävla längesedan det faktiskt var! Att där, bland förödelse och död, ger Disney ut en tecknad film om en liten hjortkalv och hans hare-kompis. En film som 70 år senare fortfarande får småbarn att döpa sina kaniner till Stampe, och som har gett födelse åt kommentarerna ”- Du ser ut som Bambi på hal is” och ”- Det är såna som du som dödade Bambis mamma!!”, vilket man då och då på skoj använder sig av.
Regissörerna är inte bara två, tre, eller fyra, utan hela sju stycken män (vad annars?) som tillsammans ligger bakom filmen. Men den som har haft mest att säga till om var David Hand, som även låg bakom den redan nämnda ”Snövit och de sju dvärgarna” (1937).
Själva berättelsen kommer ursprungligen från den österrikisk-ungerska författaren Felix Salten som nitton år tidigare gav ut boken ”Bambi. En levnadshistoria från skogen” (1923).
Minns att när jag och min syster som liten åkte och hälsade på mormor så fick vi alltid se den här filmen. Den var den enda barnfilm på VHS hon ägde, och dessutom älskade hon den. Kan egentligen inte fatta att vi ens fick se den överhuvudtaget, den är ju skitsorglig?
Trots att filmen känns en aningen gammal och mossig, tycker jag ändå att den på något vis har åldrats väldigt fint. Och ärligt, hur söt är egentligen inte Bambi, Stampe och Blomman fortfarande?
Av mig får den 4/5

Titel: Moneyball (2011)
Längd: 133 min
Genre: Drama
Skådespelare: Brad Pitt, Jonah Hill, Robin Wright, Philip Seymour Hoffman, Chris Pratt
IMDB-betyg: 7.8/10

Handling:
Managern Billy Beanes skapar basebollaget Oakland Athletics genom att använda sig av en datagenererad analys för att drafta de glömda basebollsspelarna.



Jag ska säga som det är. Sport och politik är de två sakerna på min lista som verkligen är ett stort no-no för mig. Det är ämnen som varken intresserar mig eller som jag överhuvudtaget inte kan. Precis innan jag slog på den här filmen, såg jag den nya ”The Ides of March” (2011) som var politik-inriktad, och direkt efter blev det ju ”Moneyball” som handlar om baseboll – intresseflaggan hissades inte direkt till skyarna, om jag säger så.
Regissören är den relativt ”nykomliga” Bennett Miller, som verkligen satte sitt namn på kartan efter sin första och fram till den här enda film, ”Capote” (2005).
Huvudrollen Billy Beane spelades av den väldigt duktiga Brad Pitt, som man bl.a. kan se i David Finchers ”Fight Club” (1999) och ”Se7en” (1995).
Hans motspelare gjordes av Jonah Hill. Han har alltid varit känt som ”the funny fat guy” från komedin ”Superbad” (2007), men har under 2011 tappat alla kilon och dök upp på söndagens Golden Globe-gala med en ny och smal kropp.
Precis som regissörens tidigare film är även den här verklighetsbaserad, grundad av en bok av Michael Lewis som publicerades 2003. Trots att filmen handlar om ett datagenererat basebollslag, tycker jag underligt nog att det ändå handlade väldigt LITE om just den detaljen. Fick jag bestämma så skulle jag fokuserat mer på det, och mindre på allt annat.
Eftersom just baseboll inte är min starka sida, fattade jag ingenting när Brad Pitt i filmen pratade om ”second base”, ”first base” och en massa andra helt oförståliga termer. För att jag ska gilla en film så måste jag fatta den, och då spelar det ingen roll hur bra Brad Pitt och Jonah Hill är.
Själv tror jag att den här filmen främst går hem i USA, eller också de som har ett någorlunda sportintresse, men eftersom att jag inte besitter några av dem så tänker jag inte ”gå med strömmen” och låtsas att filmen tilltalade mig.
Anledningen till mitt ganska låga betyg är helt enkelt för att jag inte förstod vad de pratade om 80% av gångerna. Det gör mig lite ledsen, eftersom jag egentligen skulle vilja gilla den här filmen.
Jag ger den 2/5

Titel: The Ides of March (2011)
Längd: 101 min
Genre: Drama
Skådespelare: Ryan Gosling, George Clooney, Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood
IMDB-betyg: 7.4/10

Handling:
Presstalesmannen Stephen Meyers står i mitten av ett maktspel som äger rum i den mörka delen av politiken.



I samband med Golden Globe-galan som gick av stapeln i söndags bestämde vi oss för att kika på en av de nominerade filmerna, ”The Ides of March” eller ”Maktens män” som den heter på svenska, i början av helgen.
Jag är den som inte är ett dugg intresserad av politik. Precis som när folk pratar om sport, slår jag på döv-örat när det vaknas politiksnack. Därför kändes den här filmen något opassande för mig, men erfarenheten säger att både George Clooney och Ryan Gosling alltid gör ett bra jobb, därför gav jag den ändå en chans.
På tal om George Clooney. Gissa vem som både skrev, gjorde, och hade en roll i filmen? Mr GC himself. Med hela fyra Oscarsnomineringar i bagaget är han nog mest poppis som skådespelare, men den lilla detaljen löser han lätt i hans egen-regisserade filmer där han alltid ger sig själv en egen roll:
”Leatherheads” (2008), ”Confessions of a Dangerous Mind” (2002), ”Good Night, and Good Luck” (2005), och nu den här. Personligen gillar jag George Clooney, han känns som en genuin människa privat. Jag har också någon fix idé om att han använder båda händerna när han hälsar på någon. Liksom först ett rejält och säkert grepp med högerhanden, och samtidigt lägger han sin vänsterhand mot den han hälsar på hand, lite som att han kupar om dennes hand och förser den med kärlek, respekt och omtanke. Typ. Alternativt att han varsamt lägger vänsterhanden på dennes högra överarm. Too much?
Rollen som Stephen Meyers spelades av den nu kanske hetaste skådespelaren, Ryan Gosling, som man även kan se i förra årets ”Drive” (2011) och ”Crazy, Stupid, Love” (2011).
Med på rollistan fanns även de duktiga Philip Seymour Hoffman från ”Doubt” (2008), Evan Rachel Wood från bl.a. ”The Wrestler” (2008), Paul Giamatti som man kan se i Tim Burtons ganska dåliga version av ”Planet of the Apes” (2001), och Marisa Tomei som precis som Ryan Gosling har en roll i den romantiska komedin ”Crazy, Stupid, Love” (2011).
Filmens kändes i början en aningen invecklad. Oerhört många namedropping hit och dit, och massor med politiska fraser som för ett otränat öra helt enkelt blir alldeles för krångligt. Men ju längre in i filmen man kom och desto mer man lyckades lära känna de olika karaktärerna, blev även filmen bättre. Trots att skådespelarna gjorde ett mycket bra jobb, tycker jag ändå att filmen saknade det där lilla extra som gör att den etsar sig fast i minnet.
Av mig får den 3/5

Titel: Lejonkungen 3D (1994/2012)
Längd: 89 min
Genre: Tecknat/Familj
Skådespelare (Svenska röster): Johan Halldén, Frank Ådahl, Rikard Wolff, John Schinkler, Kayo Shekoni, Mariam Wallentin, Peter Rangmar, Jan Rippe
IMDB-betyg: 8.3/10

Handling:
Den lilla lejonungen Simba bor tillsammans med sin mamma och pappa, som är kungen över savannen. Hans onda farbror Scar smider planer på att ta över lejonriket och göra sig själv till kung, med alla möjliga medel.



Eftersom jag älskar att gå på bio, kan jag ibland bli lite ledsen över att jag missat så fruktansvärt många klassiker i mina dagar. Helst då jag var yngre och vi inte hade biografer på ungefär 8 mils radie. På den listan har ”Lejonkungen” legat på hur länge som helst. Därför känns det som en ny chans nu när Disney väljer att återvisa några av deras populäraste filmer på bio, men denna gång i 3D.
Regissörerna är Roger Allers och Rob Minkoff, som med den här filmen hade sitt första och enda samarbete när det kommer till regissör-delen. Den förstnämnda ligger dessutom bakom en del av manuset till klassikerna ”Aladdin” (1992) och ”Oliver & gänget” (1988).
I slutet av mars förra året såg jag uppföljaren ”Lejonkungen 2 – Simbas skatt” (1998) som handlar om Simbas dotter Kiara. Uppföljare brukar i regel inte vara någon succé, snarare ett blekt minne av originalet. Men just den håller faktiskt måttet!
Om vi återgår till ”Lejonkungen”, kan jag berätta att en väldigt stor del till att filmen blev en sån framgång är för att musiken av Hans Zimmer och låten ”Can You Feel The Love Tonight” av Elton John och Tim Race, är ett mästervärk som de även vann en Oscar för.
Just ”Lejonkungen” skulle jag nästan påstå är den mest älskade av Disneys filmer. Jag kan ärligt talat inte hitta ett endaste litet fel med den här underbara klassikern. Animeringen är färgstark, musiken är fullkomligt fantastisk, berättelsen är fenomenal och karaktärerna är helt lysande.
Jag hatar 3D egentligen, tycker att man känner sig instängd och att man tappar bio-känslan fullständigt. Dessutom tycker jag att det är svårt för ögonen att fokusera och i samband med det missar man små detaljer. MEN, 3D eller ej, ”Lejonkungen” är ändå en mästerlig film och jag är stolt över att jag äntligen fått uppleva den på bio!
Utan tvekan, 5/5

Titel: Artificial Intelligence: AI (2001)
Längd: 146 min                                                        
Genre: Drama/Sci-Fi
Skådespelare: Haley Joel Osment, Frances O’Connor, Jude Law, William Hurt, Sam Robards, Jake Thomas
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
I en alternativ framtid där det är brist på både naturens resurser och mänskligt liv, har det skapats robotar helt utan känslor och åsikter som utför dagliga sysslor. Hemma hos paret Monica och Henry ligger deras son sedan en tid tillbaka livshotande sjuk. Henry jobbar på Cybertronics Manufacturing där de bygger robotar, men när de lyckats framställa en ny typ av robotpojke med egenskapen att kunna älska, placeras han hemma hos Monica och Henry i väntar på att deras egna son ska tillfriskna.

Jag är så kluven gentemot den här filmen. Ena sidan av mig tycker att den är helt fantastisk, medan andra halvan är väldigt tvekis på om den första hälften av mig har slagit i huvudet.
Sanningen är att jag jättelänge velat se den här filmen, och idag tog jag äntligen slag i saken. Anledningen till att jag väntade så fasansfullt länge var för att 2 tim och 25 min kändes en aning mustigt.
Bakom kameran står den flerfaldigt Oscarsvinnande och otroligt framgångsrika Steven Spielberg. Han har gjort så hiskeligt många filmer i sina dagar att jag inte förmår mig att hålla koll på alla, några av hans mest omtyckta är däremot ”Jaws” (1975), ”Jurassic Park” (1993) och naturligtvis den fenomenala ”Schindler’s List” (1993). Precis som vanligt har han anlitat sin favvokille John Williams till att komponera musiken, och precis som vanligt kör han stenhårt på att använda sig av spegelbilder/reflektioner i sina filmer.
Som huvudrollen och robotpojken David har vi min nya lilla favorit, nämligen Haley Joel Osment, som jag bara häromdagen såg i ”The Sixth Sense” (1999). Han är som vanligt helt adorable när han är liten med hans stora hängande ögon, men nu när han är äldre ser han lite freaky ut faktiskt. Om man vill hitta en kille som kan gråta galant på beställning, då ska man ringa honom.
Med på rollistan fanns även skådespelaren Jude Law som gjorde ett väldigt bra jobb som roboten/gigolo Joe. Det slog mig även hur otroligt passande hans utseende matchar en robots. Gillar man honom tycker jag att man ska kolla in filmen ”Sherlock Holmes” (2009) där han spelar Dr.John Watson mot Robert Downey Jr.
Jag känner att jag har svårt att förklara mina känslor till den här filmen. Den är väldigt vacker samtidigt som den är skrämmande och tragisk. Filmningen och miljöerna är mycket fascinerande och magiska att titta på. I ärlighetens namn har jag nog aldrig sett någonting liknande innan, att det dessutom känns som att de helt ”byter bana” efter halva filmen gör att man blir helt häpen. Historien om ett barns enorma kärlek och tillgivenhet till sin mor, kan helt enkelt inte bli vackrare än såhär.
Tror att det här är den typen av film som egentligen måste upplevas!
Jag ger den en stark 4/5

Titel: What’s Your Number? (2011)
Längd: 106 min
Genre: Romantik
Skådespelare: Anna Faris, Chris Evans, Ari Graynor, Blythe Danner, Oliver Jackson-Cohen, Joel McHale, Chris Pratt
IMDB-betyg: 5.6/10

Handling:
Ally Darling blir alldeles förskräckt då hon läser i en tidning en statistik på hur många partners en kvinna borde ha i sitt liv, och att hon själv ligger långt över den listan. I ett försök att hitta den rätta, ger hon sig ut och möter alla hennes gamla ex för att se om något av dem kanske kan fungera.



Vad är den största skillnaden mellan en typisk komedi och en klassisk chick flick (romantisk komedi)? En romantisk komedi innehåller snygga killar, vältränade överkroppar, fina klänningar, familjemedlem av nått slag, moralkakor, sliskiga repliker, KÄRLEK och ett jävulsk lyckligt feel-good-slut. Utan det sista är helt enkelt förbjudet för filmer att kalla sig själv för en chick flick. Gärna ska de också göra små interna skämt som bara vi tjejer förstår och kan relatera till, allt för att vi av det kvinnliga könet ska känna oss ”speciella”.
On top of my mind kommer jag spontant ihåg filmerna ”Easy A” (2010) och ”Bridesmaids” (2011) som jag under förra året skulle klassa som ”bra chick flicks”.
Regissören Mark Mylod har förutom den här filmen även gjort några avsnitt av den grymma serien ”Entourage” (2004-) och ”The Big White” (2005) där Robin Williams spelar mot duktiga Holly Hunter.
Som huvudrollen Ally spelar Anna Faris. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men jag kan verkligen störa mig så enormt på henne ibland. Face it, hon är helt enkelt inte en särskilt bra skådespelerska, och sedan hon spelade den korkade Cindy i skräckparodierna ”Scary Movie 1,2,3,” (2000-2006) borde hon ha svårt att någonsin komma tillbaka till de lite mer ”seriösa” roller om hon skulle vilja det någon gång i framtiden.
I början nämnde jag snygga killar med vältränade överkroppar, den som står för den lilla detaljen i den här filmen är godingen Chris Evans. Ungefär hälften av hans scener var utan tröja, just saying. Senast såg jag honom i superhjältefilmen ”Captain America: The First Avenger” (2011) där han gjorde ett halvdant jobb, han kommer även spela samma karaktär igen i den superhajpade ”The Avengers” (2012).
Man kanske tror att det borde vara ganska enkelt att lyckas med en chick flick. Men det finns en hårfin linje mellan att det blir en lyckad romantisk film, till att det går alldeles överstyr och blir sådär sockrigt sötsliskig att man bara vill spy. För att lyckas behövs alltså en lagom portion av allt. I just den här filmen tycker jag ändå att de lyckades relativt bra med det, trots att jag inte alls gillade Anna Faris prestation eller inte var superförtjust över det ganska torra manuset . Men när det kommer till romcoms ska man ändå inte vara jättekräsen.
För grabbgänget? Skulle inte tro det va! För tjejkvällen? Absolut godkänd!
Jag ger den en svag 3/5

Titel: The Sixth Sense (1999)
Längd: 107 min
Genre: Thriller/Drama
Skådespelare: Haley Joel Osment, Toni Collette, Olivia Williams, Donnie Wahlberg
IMDB-betyg: 8.2/10

Handling:
Den skickliga barnpsykologen Dr Malcolm Crowe hemsöks av minnet av en ung patient som han inte kunde hjälpa. Plötsligt träffar han den 9-åriga pojken Cole, som Malcolm ser som en chans att göra rätt för sig och att finna sinnesro. Men den lilla Cole visar sig ha djupare problem än han någonsin kunnat tro.



På den senaste tiden har jag haft en liten M. Night Shyamalan-fas, där jag helt enkelt har plöjt igenom några av hans filmer. Det hela började med att jag blev svinsugen på att se hans ”The Village” (2004) eftersom jag hade för mig att den var jättebra från back in the days, sedan blev jag lite besviken på filmen och då slog tanken mig att jag kanske hade överskattat M. Night Shyamalalalallalallan hela mitt liv, utan att veta om det. Därför såg jag bara någon dag senare hans film ”Signs” (2002), och igår hans ”The Sixth Sense”. Slutsatts: Han är ej överskattad!
På rollistan ser vi bl.a. action-guden Bruce Willis från ”Armageddon” (1998), Toni Collette från förra årets skräck/komedi ”Fright Night” (2011), Olivia Williams som man kan se i ”Hanna” (2011) och Donnie Wahlberg som halvt efter från bl.a. ”Dead Silence” (2011).
Den STORA stjärnan är däremot Haley Joel Osment som spelade den lilla pojken Cole. Under hela filmens gång satt jag bara och oj:ade mig över hur söt han var! Den lilla skjortan, lilla ylletröjan, med den lilla rocken och den lilla slipsen, det är som en vuxen människa i miniatyrformat. Och duktig är han dessutom, oj oj oj! Ofta brukar barn-skådespelare vara väldigt dåliga, men han var verkligen fantastisk! En Oscarsnominering fick han dessutom, men den kneps av Michael Caine i ”The Cider House Rules” (1999), själv kan jag tycka såhär i efterhand att Haley Joel Osment borde fått den! När han var ung var han också med i den fina ”Pay It Forward” (2000) och Steven Spielbergs ”Artificial Intelligence: AI” (2001).
Den här filmen kan man säga blev M.Night Shyamalans stora genombrott. När den kom ut blev den genast en succé, fick hela sex Oscarsnomineringar, och ligger nu på topp #137 på IMDbs lista över bästa filmer. Den superkända frasen – ”I see dead people” – föddes.
Jag har egentligen så oerhört lite dåliga saker att säga om den här filmen, det som är lite synd däremot är att den ”förstörs” en aning efter första gången man ser den. Den dock är hur bra som helst, spännande, fin, obehaglig, överraskande och med väldigt duktiga skådespelare! För att vara en film i den här spök-genren, så är den helt fenomenal!
Av mig får den 5/5

Titel: Iron Man 2 (2010)
Längd: 124 min
Genre: Action
Skådespelare: Robert Downey Jr, Gwyneth Paltrow, Sam Rockwell, Mickey Rourke, Don Cheadle, Scarlett Johansson, Samuel L Jackson, Clark Gregg
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
Efter att massmiljonären och geniet Tony Stark kommit ut som Iron Man, räddar han gång på gång världen. Han verkar vara helt oförstörbar, till dess att den ryska Ivan Vanko skapar en liknande dräkt och kallar sig själv Whiplash.



På senaste tiden har det blivit ganska mycket superhjältefilmer för min del. Dels för att jag älskar dem och dels för att jag förbereder mig inför årets (kanske) coolaste film, ”The Avengers” (2012), där en massa superhjältar slås ihop och tillsammans räddar världen. ”Iron Man” (2008), ”Thor” (2011), ”Captain America: The First Avenger” (2011), Hulken, Black Widow och Hawkeye, där det bara är de två sistnämnda som än så länge inte fått en egen spelfilm.
En annan som det inte heller varit särskilt mycket ståhej om är karaktären Nick Fury. Skådespelaren Samuel L. Jackson skrev någon gång under 2008 ett kontrakt med Marvel Entertainment som binder honom till att spela Nick Fury i nio filmer, han har alltså sedan ”Iron Man” (2008) mer eller mindre synts till i filmerna. Nick Fury är alltså en chef för den topphemliga underrättelsetjänsten S.H.I.E.L.D, som är det gäng som samlade ihop The Avengers. Han skapades egentligen som en vit man, men i alternativa versioner kallas han Ultimate Nick Fury och i dem är han svart. Det som alltid varit ”med” är däremot den karakteristiska ögonlappen. Det ryktas även om att han ska få en egen film framöver, men än så länge är det ganska mycket hysch-hysch kring det. Hoppas hoppas!
Om vi styr skeppet tillbaka till själva” Iron Man 2”-filmen, kan jag berätta att regissören precis som den första är Jon Favreau , och precis som i den spelar han själv en liten roll som Tony Starks livvakt.
Huvudrollen görs ännu en gång av den fantastiska Robert Downey Jr, och hans assistent Pepper Potts av Gwyneth Paltrow. Men på rollistan har vi även Don Cheadle som tog över Terrence Howards roll som Rhodey, den snygga Scarlett Johansson, och den duktiga Sam Rockwell som även var med i regissörens ”Cowboys & Aliens” (2011).
Filmens bad-guy spelas av den otroligt fula och botox-fyllda Mickey Rourke, som knep rollen som den tyska Ivan Vanko aka Whiplash. På min Topp-10-vill-inte-möta-i-en-mörk-gränd-listan ligger definitivt han som högt upp på listan. Det som stör mig mest är att han säkert får ligga sjuuuuukt mycket?? Vad är det som lockar? Är det hans små ögon, flottiga håret med slingor, potatisnäsan, hans rykte om sig att vara svår att jobba med? Trots att han faktiskt är en ganska duktiga skådespelare, ”The Wrestler” (2008), pallar jag inte att titta på honom ibland.
FILMEN tyckte jag var bra. Den har fått oförtjänt mycket skit, kan jag tycka. Robert Downey Jr är som vanligt helt fantastisk och gör karaktären Tony Stark supercharmig. Specialeffekterna var det ingenting att klaga på och coola actionscener saknar man inte.
Och precis som vanligt när det vaknas Marvel-film ska man sitta kvar när efter texterna rullar för att få se ett litet extraklipp i slutet. Denna gång ger de en antydning till att filmen ”Thor” (2011) är på väg.
Jag ger den en svag 4/5

Titel: Signs (2002)
Längd: 106 min
Genre: Thriller/Sci-Fi/Drama
Skådespelare: Mel Gibson, Joaquin Phoenix, Abigail Breslin, Rory Culkin, Cherry Jones, M. Night Shyamalan
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
På en liten gård i Pennsylvania bor pastor Graham med hans två barn och sin bror. En morgon när de vaknar upptäcker de konstiga cirklar i deras sädesfält som bildar ett mystiskt mönster. På bara några dagar har samma mönster dykt upp överallt i världen. Är det en varning för vad som komma skall, eller är det ett hot mot mänskligheten?

Efter gårdagens besvikelse över ”The Village” (2004) så slog det mig att jag kanske har överskattat många fler filmer som jag älskade som ung, som jag inte vet om. Var ju ett sådant M. Night Shyamalan-fan när jag var yngre, allt han gjorde var väl jättebra? Efter att fått gårdagen motbevisad, bestämde jag mig för att ge en annan gammal favorit en chans: ”Signs”.
Regissören är, precis som igår, M. Night Shyamalan, och precis som vanligt dyker han upp när man minst anar det som någon liten karaktär i hans filmer.
Skådespelaren Mel Gibson spelar i det här fallet huvudrollen. Ända sedan jag var liten har jag alltid tyckt att han verkar så mysig, men bara för det så är han säkert ett klassiskt ass-hole privat. Han är en av de där få människor som både är otroligt duktiga bakom och framför kameran. Det kanske starkaste exemplet på det är hans film ”Braveheart” (1995) som knep hela fem Oscars, var av han själv vann två av dem. Där spelar han som sagt huvudrollen och är regissören. En annan film som han också har gjort, lite otippat kanske, är den otroliga ”The Passion of the Christ” (2004) som handlar om Jesus sista timmar. Lite kompiskt är också att han i ”Signs” spelar en f.d. präst. Förra året (2011) såg jag honom i det lite udda dramat ”The Beaver” (2011).
En annan som också var med i den här filmen, är en av mina favorit skådespelare Joaquin Phoenix. Första gången jag såg den här filmen, var även första gången jag ”upptäckte” (läs: blev kär) i honom. Sedan dess har jag alltså alltid gillat honom, även när han gjorde den väldigt konstiga dokumentären ”Im Still Here” (2010). Förutom den, är han även med i den grymma ”Walk the Line” (2005), ”Gladiator” (2000) och även den redan nämnda ”The Village” (2004).
Med på listan över skådespelare har vi också Rory Culkin, och väääärldens sötaste unge någonsin Abigail Breslin, som bara var 6 år när hon spelade in den här filmen. Senast såg jag henne däremot på bio i den nya ”New Year’s Eve” (2011).
Filmens historia cirkulerar kring två bröder och ena broderns barn, vilket jag tycker är ganska uppfriskande att slippa ”kärlekshistorien” som de flesta filmer oftast använder sig av. En annan sak som jag också tänkte på är det faktum att man kommer ifrån amerikanernas favoritgrej – armén med stora skjutvapen. När det vaknas utomjordingar på film kan man till 99% säkerhet också förvänta sig vapen, vilket nästan var lite skönt att helt slippa den här gången.
Trots att inte handlingen är sådär superlogisk alla gånger, tycker jag ändå att det är en riktigt bra och bitvis spännande film! En liten touch av övernaturligt/religion, skapar även många viktiga diskussionsämnen.
Jag ger den en svag 4/5

Titel: Shark Night (2011)
Längd: 91 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Sara Paxton, Dustin Milligan, Christ Carmack, Joel Davud Moore, Katherine McPhee, Donal Logue, Joshua Leonard, Sinqua Walls
IMDB-betyg: 4.0/10

Handling:
När ett gäng ungdomar bestämmer sig för att åka på semester i det soliga Lousianna Gulf, vet de inte vad som gömmer sig i vattnet.

Hur vet man att det är en ny skräck/thiller-film? Ingen av filmens karaktärer har efternamn, om det finns ett ”svart par” så dör de garanterat först, lättklädda tjejer, vältränade killar, de dricker alkohol, och de gör alltid - ALLTID - korkade beslut.
När jag kollar omkring i det stora World Wide Web så slutar det nästan alltid med att jag trycker omkring på IMDb för att kolla in de senaste filmerna.  För att veta om en film är sevärd, tittar jag självklart efter vilken regissör och vilka skådespelare den har, men för de som inte har speciellt koll på dessa celebriteter brukar jag tipsa om att kolla efter filmens betyg. Personligen tycker jag det är enklare med 0-5 systemet, men IMDb använder sig av 0-10 för att få fram ett så exakt svar som möjligt. Jag brukar då tipsa om att använda dessa som riktlinjer i filmvalen, har en film ÖVER 5.0 brukar det vara en helt okej film, men ligger den UNDER 0.5 finns risken att man får stå ut med en klassisk ”skitfilm”.
När jag slog på ”Shark Night” valde jag att trotsa betygen och se den ändå. Ett smärre misstag, såhär i efterhand.
Regissören, den översolade David E. Ellis, ligger tidigare bakom den hat-älskade filmen ”Snakes on a Plane” (2006) där Samuel L. Jackson står som huvudrollen. Innan han började med att regissera filmer, sysslade han med att vara en framgångsrik stuntman, bl.a. i den superälskade ”Scarface” (1983).
Ibland förstår jag inte vad filmskaparna tänker när de alltid får karaktärerna till att göra urusla val. Man får så lust att slita av sig håret och skrika ”- Spring inte ner i vattnet med en avbiten och en jävligt blodig arm där det finns massor av hajar!!!”, hade filmens karaktärer lyssnat på mig så skulle ingen någonsin bli dödade. Just saying. En annan sak som jag också kan bli ganska less på i filmer är när ”nörden” tar av sig glasögonen och plötsligt förvandlas till en superhunk?? What’s up with that? Jag trodde att vi hade lärt oss ”den lätta” från Clark Kent och hans alter ego Superman, men tydligen inte.
Skådespelarna gjorde ett horribelt jobb, specialeffekterna var svinkassa, manuset klyschigt och förutsägbart. Den här filmen fick mig att otaliga gånger göra facepalm på mig själv och skratta över allt det dumma, underhållningen var det absolut inget fel på.
Jag ger den 1/5

Titel: The Village (2004)
Längd: 108 min
Genre: Thriller/Drama
Skådespelare: Bryce Dallas Howard, Adrien Brody, Joaquin Phoenix, William Hurt, Sigourney Weaver, Bredan Gleeson
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
Omringat av djupa skogar finns en liten avlägsen by där invånarna lever helt isolerat från omvärlden, utan varken elektricitet eller rinnande vatten. De lever i en stilla och fredlig tillvaro, men ute i den mörka skogen gömmer det sig onda varelser.



Första gången jag såg den här filmen var back in the days när jag nyss hade börjat högstadiet. Det var fortfarande på den tiden jag var rädd för precis allt och egentligen inte vågade se på någonting inom skräck/thiller-forumet, men ville spela cool och tvingade mig igenom filmer från den här genren ändå. Efter allt härdande och otaliga sömnlösa nätter, har just skräck/thiller-genren sedan några år tillbaka varit en av mina stora favoriter.
Regissören och manusförfattaren är i det här fallet M. Night Shyamalan, som ursprungligen kommer från Indien. Lite av hans grej är att använda sig av samma skådespelare flera gånger i hans olika filmer, några exempel på det är Joaquin Phoenix som både är med i den här filmen och M. Night Shyamalans ”Signs” (2002), Bruce Willis som är med i hans ”The Sixth Sense” (1999) och ”Unbreakable” (2000), och Bryce Dallas Howard som både är med i den här filmen och ”Lady in the Water” (2006). Coincidence? I think not!
Som den blinda Ivy Walker, spelar den vackra Bryce Dallas Howard, som förutom den här filmen även kan ses i förra årets ”The Help” (2011), och min love-crush Joaquin Phoenix kan man se i ”dokumentären” ”Im Still Here” (2010). Med på rollistan har vi även den Oscarsvinnande Adrien Brody som gjorde ett fantastiskt jobb i filmen ”The Pianist” (2002), men även om han gjorde ett jättebra jobb i den här filmen också, ville jag ändå bara döda hans extremt dryga karaktär som verkligen gick mig på nerverna.
Några lite mer erfarna skådespelare som också var med var Oscarsvinnande William Hurt och den alltid lika begåvade Sigourney Weaver.
Minns att högstadie-Jessica tyckte att den här filmen var suuuuuperläskig och var rädd för skogen i flera veckor efteråt. När jag däremot ser den nu känns den nästan lite pinsam. Regissören M. Night Shyamalan är precis som mig när det kommer till det faktum att vi båda älskar filmtwister, men i just den här filmen tappade han slutet en aning. Trots att skådespelarna vanligtvis är riktigt duktiga, kändes det inte som att de gav allt den här gången. Lägg också till att filmen var väldigt L-Å-N-G-S-A-M och hade en hel del sega scener som mer blev som irritationsmoment. MEN trots att manuset och skådespelarna inte gjorde sig själv rättvisa, tycker jag ändå att själva filmidén är riktigt intressant och väldigt tänkvärt, dessutom har filmen också mycket snyggt foto.
Jag ger den en svag 3/5

Titel: Iron Man (2008)
Längd: 126 min
Genre: Action
Skådespelare: Robert Downey Jr, Jeff Bridge, Gwyneth Paltrow, Terrence Howard, Clark Gregg
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
Den kvinnotjusande, vapentillverkande, mångmiljardären Tony Stark blir i en resa till Afghanistan skadad av sina egna vapen som tvingar honom att operera in en elektromagnet som drar tillbaka splittret från hans hjärta och som håller honom vid liv. När han förstår vilken skada hans vapen gör på oskyldiga människor, bygger han en högteknologisk skyddsdräkt som han använder för att bekämpa ondska. 

Inför en av årets absolut hetaste biopremiärer, ”The Avengers” (2012), håller jag på att mentalt förbereda mig genom att plöja igenom alla Marvel-superhjältar som senare kommer sammanfogas i biosuccén. Med på den listan har vi bl.a. ”Thor” (2011), ”Captain America: The First Avenger” (2011), ”Iron Man” (2008) och ”Hulk” (2003), dessutom Hawkeye och Black Widow som är de enda i gänget som än så länge inte fått en egen spelfilm.
Iron Man, eller Tony Stark, måste nog vara en av de coolaste någonsin! Trots att han inte är en ”riktig” superhjälte (han har tekniskt sätt inga övernaturliga krafter) så är han ändå snäppet häftigare än de flesta. Ca 90% till att jag älskar honom beror i ärlighetens namn på att han i filmerna spelas av Robert Downey Jr som gör ett fantastiskt jobb! Så fort han öppnar munnen blir allt hysteriskt roligt. Han har ett rykte om sig att verkligen prova på och variera sig mellan olika sorters roller, några är romantikdramat ”Charlie Bartlett” (2007), action/äventyr i ”Sherlock Holmes” (2009), komedi ”Tropic Thunder” (2008), och jag kan faktiskt inte komma på en endaste roll där jag inte gillat honom i!
Regissören till ”Iron Man”, Jon Favreau, sysslar även med att skådespela men då oftast i komedier av olika slag, den jag spontant kommer på just nu är ”Couples Retreat” (2009) där även vår svenska Malin Åkerman är med. På just regissör-delen ligger han bl.a. bakom årets ”Cowboys & Aliens” (2011) som jag tidigare i år var och kikade på bio.
Med på skådespelarlistan, förutom den redan nämnda Robert Downey Jr, har vi även hans side-kick Pepper Potts som här spelas av Gwyneth Paltrow från ”A Perfect Murder” (1998), och även den Oscarsvinnande Jeff Bridge som jag senast såg i den fantastiska ”K-PAX” (2001).
I USA har de Marvel Comics och DC Comics, men vad har vi i Sverige? Kan det vara så att vi har för dålig fantasi för att komma på och skapa superhjältar? Hade det funnits superhjältetidiningar med men i tights och en lång mantel när jag var yngre så skulle jag absolut spenderat min veckopeng på det.
Trots att ”Iron Man”-filmen klassas som en action, så består det av så mycket mer än bara explosioner och en vältränad Robert Downey Jr-bringa som går omkring och ger ifrån sig kvicka kommentarer. Eller föresten, det är precis det filmen består av. Men man kan ingenting annat än att älska dess coolhetsfaktor!
Den förtjänar absolut 4/5

Titel: Tropic Thunder (2008)
Längd: 107 min
Genre: Komedi/Action
Skådespelare: Ben Stiller, Robert Downey Jr, Jack Black, Jay Baruchel, Brandon T. Jackson, Danny McBride, Nick Nolte, Matthew McConaughey, Tom Cruise
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Ett gäng skådespelare ska tillsammans vara med i Hollywoods nya krigsfilmsuccé. Efter några halvdåliga scener bestämmer sig regissören för att lämna skådespelarna långt ute i den Sydasiatiska djungeln så att de får känna på hur det är och göra scenerna mer realistiskt. Men när de släppts av med helikoptern och får stå öga mot öga med ett gäng riktiga gangstrar, tror skådespelarna att de fortfarande spelar in och att allt är en del av filmen.



Killars absolutaste favoritgenrer är komedi och action (fördomar??). Vad händer om man kombinerar dessa två och sätter komedi-kungar som huvudpersoner? En jäkligt flummig film och en jävulskt oförberedd Oscarsnominering!
Regissören, en av manusförfattarna och huvudrollen är i det här fallet Ben Stiller himself. En annan film som han också gjort själv är komedin ”Zoolander” (2001) där han spelar tillsammans med polaren Owen Wilson, han är även med i den romantiska komedin ”There’s Something About Mary” (1998).
Som den nerknarkade och blonda Jeff, har vi min personliga favorit Jack Black. Själv fullkomligt älskar jag honom i ”Tenacious D in The Pick of Destiny” (2006), men bara härom veckan hörde jag hans stämma som den lurviga animerade pandan Po i ”Kung Fu Panda” (2008).
Filmens absolut roligaste, bästa och mest vrickade prestation gjorde utan tvekan Robert Downey Jr från bl.a. ”Sherlock Holmes” (2009), och Tom Cruise från filmen ”Jerry Maguire” (1996). Anledningen till att de var så underhållande var för att de spelade roller där man knappt kände igen dem, exempelvis en svart soldat och en överviktig chef. Det sjukaste är dessutom att Robert Downey Jr blev Oscarnominerad för sin black-man-roll i ”bästa manliga bi-roll”-kategorin, men den knep naturligtvis Heath Ledger i ”The Dark Knight” (2008).
Filmen har en hel del omogen och puckad humor, men tar man det för vad det är så blir det jäkligt avslappnat och faktiskt ganska roligt. Tycker dessutom att själva filmidén är hur bra som helst!
Slutsats: Jack Black har platinablont hår. Robert Downey Jr är en skådespelare, som spelar en vit skådespelare, som spelar en svart man. Måste jag säga mer? Awesome!
 - I'm the dude playin' the dude, disguised as another dude!
Jag ger filmen en svag 4/5

Titel: The Change-Up (2011)
Längd: 112 min
Genre: Komedi
Skådespelare: Jason Bateman, Ryan Reynolds, Leslie Mann, Olivia Wilde
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
Trebarnspappan Dave lever den klassiska amerikanska drömmen med fru och en blommande karriär som advokat, hans barndomsvän Mitch har inget fast jobb och lever på sitt snygga utseende. En kväll efter några drinkar för mycket bestämmer de sig för att pissa i en fontän, och när de vaknar har de bytt kroppar.


Har du någonsin undrat hur ”Freaky Friday” (2003) skulle göras Á la-guy-style? Men istället för mor-och-dotter köra på två barndomskompisar med totalt olika liv – en med ett prestigefyllt jobb, barn, fru och hus, och den andra som fortfarande bor kvar i ungkarlslyan? Förmodligen inte, men här får man veta det ändå!
Regissören är den 42-åriga David Dobkin vars hans fyra senaste filmer antingen haft skådespelarna Owen Wilson eller Vince Vaughn som huvudroller, bl.a. ”Wedding Crashers” (2005) och ”Fred Claus” (2007). I den här filmen däremot, valde han att arbeta med Jason Bateman från årets ”Horrible Bosses” (2011) och ”The Switch” (2010), och den otroligt välvaxade snyggingen Ryan Reynolds som man kan kolla in i skräckisen ”The Amityville Horror” (2005) men också i årets ”sämsta film” ”Green Lantern” (2011).
Med på rollistan har vi även de vackra Leslie Mann från ”I Love You Phillip Morris” (2009), och hej-jag-är-den-nya-Megan-Fox Olivia Wilde som man kan kika på i ”Cowboys & Aliens” (2011).
Jag säger bara två saker: JA, jag är svag för komedier där jag gillar skådespelarna, och NEJ brösten är inte deras riktiga (2011 är det tydligen dataanimerat som gäller).
Filmen är fruktansvärt förutsägbar, klichéig och trots att manuset och filmidén är allt annat än nytt, tycker jag ändå att de lyckades leverera många skratt och en härlig feel-good-känsla! Skådespelarna höjde dessutom betyget ett snäpp.
En film som förmodligen inte kommer gå till historien, men som ändå passar perfekt när man inte orkar med allför seriösa drama-och gråtfilmer.
Den får en svag 4/5

Titel: The Number 23 (2007)
Längd: 101 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Jim Carrey, Virginia Madsen, Danny Huston, Logan Lerman, Lynn Collins, Rhona Mitra
IMDB-betyg: 6.2/10

Handling:
Walter Sparrow kommer av misstag över en bok som heter The Number 23. Bokens huvudperson påminner skrämmande mycket om Walters eget liv, vilket får honom till en början att bli lite misstänksam. Men ju mer han läser desto längre ner i mörkret och hemligeter dras han – där allt ständigt kopplas till numret 23.



Till er som är lättpåverkade eller är på gränsen att bryta ihop i någon galen psykos: Se inte den här filmen!
Jag är i alla fall den som ibland kan bli väldigt mottaglig när det kommer till vissa filmer. Minns speciellt efter att jag hade sett min favoritfilm ”The Matrix” (1999) för första gången att jag var helt övertygad om att Morpheus när som helst skulle komma in och erbjuda mig två olika piller, ett rött och ett blått. Att jag, precis som Neo, bodde i en fejkad värld kändes då så självklart. Vet naturligtvis att det bara är på låtsas, men när man verkligen sitter insjunken i en film kan det ibland vara lite svårt att koppla tillbaka verkligheten.
Just ”The Number 23” blev jag inte alls lika påverkad av, men jag kan absolut tänka mig att det här är den typen av film som ”fastnar” för vissa människor.
Regissören är även skaparen bakom årets thriller ”Trespass” (2011) där Nicole Kidman och Nicholas Cage spelar huvudrollen, Joel Schumacher (världens mest svåruttalade efternamn??). Okej, här kommer bara fördomarna fram, men visst känns det nästan som att Joel Schumacher är en man som uppskattar spray-tan och yngre kvinnor? Eller är det bara jag som känner så? Baserat enbart på hans superfräscha 72-åriga utseende.
Rollen som Walter spelas av ingen mindre än Jim Carrey. Han som till 90% alltid är med i någon komisk film där han får möjlighet att leka av sig. Att se honom i spännande mystiska filmer är med andra ord inte speciellt vanligt. Hur lyder domen? Jag blev faktiskt förvånansvärt imponerad över hans talanger. Ett mörker kom över honom i vissa scener som var riktigt beundransvärt och väldigt passande till rollen. Senaste filmerna som jag har sett med honom i har varit ”The Cable Guy” (1996) och ”I Love You Phillip Morris” (2009).
Med på rollistan har vi även den naturligt vackra Virginia Madsen från bl.a. ”Sideways” (2004) och ”Red Riding Hood” (2011), Danny Huston från den svinpopulära ”The Aviator” (2004), och den unga Logan Lerman som har huvudrollen i ”Percy Jackson & the Olympians: The Lightning Thief” (2010).
Det som på allvar är mind-fucked med den här filmen är att allt verkligen blir nummer 23, inte bara det som nämns i filmen. De har verkligen gått all-in med siffran i allt från registreringsskyltar till husnummer, namn, filmens längd, kapitel och postkoder. Att de orkar! Det är även lite freaky att det här var regissören Joel Schumachers 23e film.
Filmen känns väldigt välutformad, oerhört snyggt berättad och gjort. Älskar dessutom ljussättningen som verkligen sätter den rätta känslan på perspektivet. Den blir då och då ganska nervkittlande och tillslut vet man varken ut eller in. Att jag dessutom är världens twist-junkie skadar heller inte…
Jag ger filmen en svag 4/5

Titel: 30: Minutes or Less (2011)
Längd: 83 min
Genre: Komedi/Action
Skådespelare: Jesse Eisenberg, Aziz Ansari, Danny McBride, Nick Swardson, Michael Pena, Dilshad Vadsaria, Fred Ward
IMDB-betyg: 6.2/10

Handling:
Pizzabudet Nick blir bara några minuten innan han ska åka hem från jobbet tvungen att göra en sista leverans för kvällen. Bara någon timme senare vaknar han upp och har en tickande bomb fastspänd vid kroppen. De två nybörjar brottslingarna ger honom ett ultimatum: råna en bank, eller bli sprängd i bitar.


Note to self: jobba aldrig som ett pizzabud, för då blir man rätt som det är fastspänd vid en bomb och tvingas råna en bank. True story.
Regissören Ruben Fleischers senaste, och enda, långfilm har tidigare varit action/komedin ”Zombieland” (2009) där hans lovebird Jesse Eisenberg även där spelade huvudrollen. Just nu håller han även på att vidga sina vyer och provar på en för honom helt ny genre, nämligen en maffia-film. Namnet är ”The Ganster Squad” (2012), och där kommer Ryan Gosling och Emma Stone mötas igen sedan den romantiska komedin ”Crazy, Stupid, Love” (2011), tillsammans med den tvåfaldigt Oscarsvinnande Sean Penn. Otroligt spännande!
Jesse Eisenberg, mannen myten legenden, med den otroligt karismatiska och igenkännande rösten, fick sitt stora genombrott och Oscarsnominering när han spelade rollen som Facebook-skaparen Mark Zuckerberg i succén ”The Social Network” (2010). I den här filmen spelade han däremot pizzabudet Nick.
Med på rollistan har vi även Danny McBride från årets ”Your Highness” (2011), Aziz Ansari från tv-serien ”Park and Recreation” (2009-), och den roliga Nick Swardson som spelar galenpanna i komedin ”Just Go with It” (2011).
Filmen var faktiskt lite av en besvikelse. Komedifilmer är så simpla, antingen skrattar man eller så gör man det inte. För att man ska uppskatta den här typen av filmer ska man antingen vara hög eller så ska humorn passa till 100%, vilket måste vara ganska svårt för filmskapare/manusförfattare eftersom vi alla bor i olika kulturer och har olika sätt att definiera ”humor”. Vissa gillar prutt-skämt, snubbla-på-bananskal-skämt, ironi, it’s-funny-because-it’s-true-skämt, sex-skämt, rappa skämt o.s.v. Personligen beror det alldeles på vilket humör jag är på, men jag uppskattar oftast de där smarta och rappa replikerna som ger ett in-your-face-skämt, men även de ganska realistiska it’s-funny-because-it’s-true-skämt där man känner sig superträffad och en aning generad.
Men trots allt ger filmen ändå relativt godkänd underhållning för stunden. Gillar man bil-jakter, bröst, pang-pang och ganska simpla skämt, borde man ändå uppskatta den här. Fördomarna säger mig att den möjligtvis passar bättre till grabb-gänget än till tjejkvällen.
Det som faktiskt höjde betyget något är det faktum att jag verkligen uppskattar Jesse Eisenberg och tycker att han är svincool.
Av mig får den en stark 2/3

Titel: Don’t Be Afraid of the Dark (2010)
Längd: 99 min
Genre: Thriller/Skräck
Skådespelare: Bailee Madison, Katie Holmes, Guy Pearce, Julia Blake
IMDB-betyg: 5.8/10

Handling:
Den lilla flickan Sally flyttar in i ett nytt hus tillsammans med sin pappa och hans nya flickvän. Efter att ha hittat en sedan länge undangömd källare, börjar Sally höra röster och se konstiga varelser i mörkret.



Det är just vid sådan här tillfällen jag är extra glad att jag inte är en 8-årig-Jessica, har barn, eller är ansvarig för den här filmen…. Barn hamnar nämligen alltid i trubbel, och filmen sög. Kort och gott!
Filmen är skapad av Troy Nixey, vilket gjorde sin debut inom långfilmer när den här kom ut. Tidigare har han hållit på med kortfilmen ”Latchkey’s Lament” (2007), som han jobbade med i 5 år och finansierade själv.
Som manusförfattare har vi Guillermo del Toro och Matthew Robbins, där den förstnämnda har en ”thing” för småtroll och konstiga varelser eftersom han både regisserat och skrivit den flerfaldigt Oscarsvinnande ”Pan’s Labyrinth” (2006).
Filmens original heter ”Don’t Be Afraid of the Dark” (1973), men istället för att Sally är 8-bast så är hon i den där versionen en fullvuxen och nygift kvinna som tillsammans med hennes man tar över ett familjehus. Eftersom jag faktiskt inte har sett den äldre versionen så har jag inte speciellt mycket att uttala mig om när det kommer till jämföringar.
Rollen som den lilla flickan Sally spelades av den förtjusande Bailee Madison. Trots att hon bara är 12 år (och är världens sötaste unge) lyckas hon verkligen leverera. Senast såg jag henne som Adam Sandlers låtsasbarn i den romantiska komedin ”Just Go With it” (2011).
Med på rollistan har vi dessutom den vanligtvis grymma Guy Pearce som jag senast såg i den konstiga ”In Her Skin” (2009), men han är nog mest hyllad för sina prestationer i filmen ”Momento” (2000) och den aktuella mini-serien ”Mildred Pierce” (2011) där han spelar mot Kate Winslet. I den här filmen kan också se den vanligtvis dryga Katie Holmes som man kan känna igen som Joey i tv-serien ”Dawsons’s Creek” (1998-2003), men själv såg jag henne senast i ”The Romantics” (2010) och som Rachel i ”Batman Begins” (2005).
Det enda som faktiskt var bra i den här filmen var skådespelarna och den relativt snygga filmningen, men annars var allt annat riktigt dåligt. För mig personligen är det ett stort no-no i skräckfilmen då de visar spökerna, helst i den här filmen då ”spökerna” bestod av ett gäng dataanimerade svartalfer som inte kunde vara nära ljus. Typ. Måste faktiskt erkänna att det var lite läskigt i början av filmen innan man visste vad det var för små varelser som ville åt henne, när man bara hörde det otäcka väsendet till röster. Men som sagt, så fort de visade att monstrerna såg ut som små gråa råttor, försvann de läbbiga, och man återgick till att under hela filmen förbaskas över varför i hela friden Guy Pearce gick med på att vara med i någonting så dåligt.
Tips till alla föräldrar vars onda små varelser vill döda barnen: lämna för gud skull inte ungen ensam i mörkret var tredje sekund, OCH lita alltid på ynglet när hon/han säger att det finns svartalfer i källaren…
Jag ger filmen en svag 2/5 – den räddades dock lite av skådespelarna

Titel: Good Will Hunting (1997)
Längd: 126 min
Genre: Drama
Skådespelare: Matt Damon, Stellan Skarsgård, Robin Williams, Ben Affleck, Minnie Driver, Casey Affleck, Cole Hauser
IMDB-betyg: 8.1/10

Handling:
Den 20-åriga Will Hunting jobbar som vaktmästare på det privatägda universitet MIT. På sin fritid hänger han med sina polare, startar slagsmål och dricker öl. Men det som gör honom annorlunda än de andra är att han är ett geni och kan utan problem lösa svåra matematiska ekvationer. En av skolans mest respektabla lärare upptäcker Wills stora potential och ber honom besöka psykologen Sean, som även han har vuxit upp i tuffa miljöer.

Tänkte först och främst berätta om den relativt roliga historien om hur filmen blev till. Hade vi suttit kring en lägereldsbrasa nu så skulle jag börjat meningen med ”- Legenden säger…”.  Det började hur som helst med att skådespelaren Casey Affleck hade en liten roll i Gus Van Sants långfilm ”To Die For” (1995). Strax efter att filmen kommit ut gick Casey Affleck över till regissören med ett manus och berättade att hans bror och hans kompis hade skrivit det. Gus Van Sant valde att regissera filmen och att sätta de båda manusförfattarna som två av huvudrollerna.”Brorsan” och ”hans kompis” var då de ännu okända skådespelarna Ben Affleck och Matt Damon, som efter filmen fick sig ett rejält lyft i Hollywood OCH en Oscarsstatyett för bästa manus.
Just Matt Damon har jag då och då en liten crush på, anledningen är att jag ibland glömmer bort vilket otroligt kompetent skådespelare han faktiskt här. Gillar man honom kan man kolla in hans actionfyllda ”The Bourne-” (2002)(2004)(2007), eller årets ”The Adjustment Bureau” (2011) där han kämpar för att behålla sin true love.
Ben Affleck är killen med de snygga käkbenen, det kolsvarta håret och den karismatiska stjärthakan, och som i ärlighetens namn oftast gör sig bättre bakom kameran än framför. Han ligger nämligen bakom förra årets ”The Town” (2010) och även drama/thillern ”Gone Baby Gone” (2007) där hans baby-bro Casey Affleck spelar huvudrollen. Vill man se hans pretty face rekommenderar jag isåfall att titta på jorden-går-under-filmen ”Armageddon” (1998).
De två vi verkligen inte får glömma är den Oscarsvinnande Robin Williams från bl.a. ”The Final Cut” (2004) och vår svenska stolthet Stellan Skarsgård som just nu är bioaktuell i ”The Girl With the Dragon Tattoo” (2011), som båda två gjorde ett fantastiskt jobb.
Den som också blev Oscarsnominerad för hennes prestation i den här filmen var Minnie Driver, som i alla fall jag känner igen från min besatthet ”The Phantom of the Opera” (2004) där hon spelar soprandivan Carlotta.
Förutom två Oscarsvinnande och ytterligare sju nomineringar, ligger filmen på #184 på IMDbs topp-250-listan. Siffrorna talar för sig själv. Skådespelarna gjorde ett kanonjobb, Danny Elfman komponerade underbar musik och några låtar med grymma Elliott Smith, filmen var snyggt genomarbetat och historien var jättefin – en väldigt lyckad film, med andra ord!
Älskar dessutom scenen då Matt Damons karaktär Will bryter ihop i tårar och slänger sig in i psykologen Seans armar under ett möte ”-It’s not your fault, It’s not your fault”. Magiskt! En annan scen som jag också gillar riktigt mycket är när Will och Sean pratar om Seans döda fru, då de börjar gapskratta sådär härligt innerligt som känns så jäkla äkta.
Av mig får den en svag 5/5

Titel: Kung Fu Panda 2 (2011)
Längd: 91 min
Genre: Animerat/Äventyr/Familjefilm                                      
Skådespelare: Jack Black, Angelina Jolie, Gary Oldman, Dustin Hoffman, Seth Rogen, David Cross, Lucy Liu, Jackie Chan
IMDB-betyg: 7.4/10

Handling:
Den onda påfågeln Shen hotar att ödelägga Kina med ett nytt supervapen. Pandan Po och hans Kung Fu-kompisar måste ge allt de har för att försöka stoppa honom, men käppar sätts i hjulet då Po får möta sitt länge glömda förflutna.

Vem är det som hoppar genom luften likt en graciös svan? Vems lurviga knytnäve svischar mot ondskans käkben? Vems överviktiga uppenbarelse snubblar i sista sekunden och missar sin chans? Jo, den tröjlösa pandan Po.
Precis som i ”Kung Fu Panda” (2008) får vi möta Po och hans vänner i kampen om gott och ont, om dåtid och framtid, och om att vinna eller förlora. Spoiler alert: de vinner…(naturligtvis).
Regissören till uppföljaren av den populära DreamWorks-filmen är Jennifer Yuh - Äntligen en regissör som inte har penis, Boo-yaaah! Trots att det här är hennes första egna spelfilm, har hon ändå varit med och varit story artist till bl.a. ”Spirit: Stallion of the Cimarron” (2002) och även Po’s första film från 2008.
Med som rösterna har vi ännu en gång Angelina Jolie, Dustin Hoffman, Jackie Chan, Seth Rogen, David Cross och Lucy Liu, den enda riktiga ”nykomlingen” är den fantastiska Gary Oldman från bl.a. ”Batman Begins” (2005).
Men den vi absolut inte får glömma är den svart/vita pandan Po himself, nämligen Jack Black. Finns inte ord att beskriva hur rösten verkligen passar PERFEKT in på honom. Hade jag inte vetat bättre så skulle jag nästan tro att rollen blev skriven åt honom.
Är filmen någonting att se då? Gillar man ettan och fortfarande har barnasinnet kvar, så absolut. Men trots att den är mer fartfylld, är liiiite mörkare, och ändå bjuder på en hel del skratt, så känner jag ändå att den är snäppet sämre än dess föregångnare. Filmers uppföljare får i regel väldigt svårt att komma in i värmen hos de flesta tittare. Den största boven är oftast förväntningarna, gillar man den första borde väl även den andra bli bra? Eller? Långt ifrån alla gånger. Men däremot är det väldigt många som faktiskt tycker att den här filmen är svinbra, så jag rekommenderar absolut att man ska ge den en chans.
- Po is back!
Jag ger den en neutral 3/5

Titel: Kung Fu Panda (2008)
Längd: 90 min
Genre: Animerat/Äventyr/Familjefilm
Skådespelare: Jack Black, Dustin Hoffman, Angelina Jolie, Ian McShane, Seth Rogen, Lucy Liu, Jackie Chan, Dan Fogler, David Cross
IMDB-betyg: 7.6/10

Handling:
Pandan Po bor och jobbar tillsammans i en nudelrestaurang med sin far. Hela sitt liv har han drömt om att få lära sig kampsporten Kung Fu och att få slåss sida vid sida med hans stora hjältar: Furious Five! Men när den fängslande Tai Lung slitit sig loss från sina bojor och kräver hämnd på den lilla dalen, tvingas Po lära sig Kund Fus alla hemligheter.


Min stora fråga är hur de kom på den här filmen. Vem i konferensrummet på DreamWorks höjde ett finger och sa ”-Grabbar! Jag har en idé. Tänk er en överviktig panda som helst av allt vill lära sig Kung Fu och slåss tillsammans med en tiger, en apa, en gräshoppa, en orm och en trana. De bor dessutom i en by där invånarna enbart består av grisar och gäss”. Det låter så jäkla random att jag inte vet vart jag ska hä mig.
Hur som helst, regissörerna bakom filmen är Mark Osborne och John Stevenson, som båda gjorde sin debut inom spelfilm genom ”Kung Fu Panda” och blev dessutom nominerad till en Oscar.
Den smått tjocka pandan Po fick sin röst av den smått tjocka Jack Black, som jag i ärlighetens namn har en liten crush på. Senast sedda film med honom i har varit ”High Fidelity” (2000), men han gör sig absolut bäst i den extremt underhållande ”Tenacious D – The Pick of Destiny” (2006) där han spelar mot sin polare Kyle Gass.
Med på rollistan fanns också den flerfaldigt Oscarsvinnande Dustin Hoffman som jag senast såg i den fantastiska ”Perfume: The Story of a Murderer” (2006), komikern Seth Rogen från bl.a. årets ”The Green Hornet” (2011), den snygga Angelina Jolie från det verklighetsbaserade dramat ”Changeling” (2008), den ”onda” Ian McShane som spelade Svartskägg i den nyaste ”Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides” (2011). Med på listan över rösterna fanns även Lucy Liu från bl.a. ”Watching the Detectives” (2007) och den klassiska Jackie Chan.
Enligt IMDb så tog det hela fyra år att göra filmen, det står ingenstans vad de faktiskt sysslade med i alla dess år, men en gissning säger mig att de nog spenderade många timmar på att jobba med den extremt snygga animeringen som är otroligt genomarbetat.
När det kommer till animerade filmer har lill-hjärtat nästan alltid nära till gråt. Vet inte vad det är med mig och tecknade filmer alltså, förmodligen beror det på att de oftast har så tydliga sensmoraler som jag brukar ta åt mig av. I just den här filmen däremot kände jag inte särskilt mycket på grin-fronten, även fast slutklämmen stod skrivet i pannan på dem: ”Tro på dig själv!”, en mening som jag förmodligen skulle gått igång på riktigt ordentligt annars.
Filmen är ändå extremt mysig och peppande, med väldigt underhållande karaktärer – precis som en DreamWorksfilm ska vara.
Av mig får den en svag 4/5

Titel: Captain America: The First Avenger (2011)
Längd: 124 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Chris Evans, Hugo Weaving ,Tommy Lee Jones, Dominic Cooper, Hayley Atwell, Sebastian Stan, Stanley Tucci, Samuel L. Jackson, Toby Jones, Neal McDonough
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Den spinkiga Steve Rogers vill inget hellre än att gå med i armén för att vara med och slåss mot nazisterna för att rädda sitt land, men eftersom han är sjuk och inte har den rätta fysiken klassificeras han som ”icke tjänstduglig”. När han nästan förlorat hoppet, dyker Dr. Abraham Erskine upp och erbjuder honom att vara med i ett experiment som ska göra honom starkare. De det inte vet är att en f.d. nazistgeneral också har fått tag på experimentet…



Om vi först ska reda ut konceptet ”superhjälte”. Vad är det? Med ”super” så innebär det spontant att man ska ha en kraft av något slag, men isåfall räknas varken Batman eller Iron Man in, eftersom ingen av dem egentligen har en specialkraft (förutom att vara superrik, ingen kraft dock). Det andra ordet är ”hjälte”, vilket betyder att man räddar folk och är en allmänt hyvens kille, vilket i princip är alla huvudpersoner i varenda film. Med vad är det egentligen som räknas med ”superhjälte”? Ska de ha en kraftig kroppshylla, klatschiga fraser, mantel, en gel-baserad babylock hängandes i pannan?
Definitionen är svår, men på samma gång oerhört lätt.
Två män som alltid har ett finger med i spelet när det kommer till Marvel-hjältarna är Stan Lee och Jack Kirkby (+ Joe Simon som också ligger bakom den här), inget undantag. Karaktären Captain America skapades under andra världskriget, och har sedan dess varit en av de stora favoriterna bland Marvel-imperiet. Årets filmatisering gjordes däremot av regissören Joe Johnston, samma man som även ligger bakom ”Jurassic Park III” (2001) och förra årets Oscarsvinnande för bästa smink ”The Wolfman” (2010). Rollen som Steve Rogers aka Captain America spelades av Chris Evans. När jag först fick höra att han skulle spela superhjälten, blev jag lite förvånad. Anledningen är att han även spelat Marvels andra karaktär Human Torch i den actionfyllda filmatiseringen av ”Fantastic Four” (2005) och dess uppföljare ”Fantasic Four: Rise of the Silver Surfer” (2007). Känns det spontant inte lite fusk att han har fått spela superhjälte två gånger? Är inte det allas stora dröm att få göra det? Dessutom när det kommer till Marvels karaktärer.
Som superskurken Johann Schimdt/Red Skull spelar Hugo Weaving. Honom känner i alla fall jag mest igen från ”Matrix” (1999-2003) som Agent Smith, och som Elrond i ”Lord of the Rings” (2001-2003) och han är även i december om ett år aktuell i Peter Jacksons extremt hajpade ”The Hobbit: An Unexpected Journey” (2012). Om man tänker på en ond människa, vad ploppar då upp i skallen? Är det latexhandskar, ett elakt skratt, läderkappa, en svartlackad bil, galna ögon och med nazist-åsikter? Isåfall är det Red Skull man tänker på. Han är en klassisk ”riktigt skurk” som förmodligen inte skulle tänka två gånger innan han skulle trycka på den stora röda ”spräng”-knappen. Om man tänker efter så är just Red Skull en ganska unik skurk i Marvel-imperiet, han är spontant nämligen den enda jag kommer på som ”skulle kunna finnas på riktigt” (minus hans röda skelettkropp dvs), han ska ju föreställa Adolf Hitlers rådgivare och en nazistisk general. Hur less borde inte dagens tyskar egentligen vara på att fortfarande få skit för Hitler??
Med på rollistan finns även den vackra Hayley Atwell, Oscarsvinnande/nominerade Tommy Lee Jones och Stanley Tucci, Dominic Cooper och Sebastian Stan.
Handlingen är på många sätt så fruktansvärt okomplicerat, och framförallt superklyschigt. Att hjälten är sådär typiskt Amerikanskt helylle och att skurken är så superskurig som man bara kan tänka sig - fungerar bara i superhjältefilmer. Antingen är man ond eller god, det finns liksom ingenting mittemellan i Marvels värld. Trots att filmen inte är sådär jättebra, är den ändå sevärd för de som vanligtvis går igång på superhjältar.
Till våren kommer den stora blockbustern med stort B, nämligen filmen ”The Avengers” (2012) upp på biograferna. Handlingen kommer cirkulera kring The Avengers-gänget som har ryckts ut för att stoppa den onda Loki för att förinta/erövra jorden. Med i gänget kommer bl.a. vara Captain America, Iron Man, Hulken, Thor och Black Widow. Själv är jag hur pepp som helst på filmen. It’s gonna be awesome! Sitter man dessutom kvar under eftertexterna till ”Captain America: The First Avenger” får man se en liten trailer på det kommande mästerverket!
Själv ger jag den en sval 3/5

Titel: Shrek (2001)
Längd: 90 min
Genre: Animerat/Komedi/Äventyr/Familjefilm
Skådespelare (Svenska röster): Samuel Fröler, Jonas Malmsjö, Peter Haber, Helena af Sandeberg
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
Träsktrollet Shrek trivs med att bo ensam i sitt smutsiga träsk. Men en dag när han vaknar har hela hans hus blivit invaderade av ett gäng sagofigurer som blivit utkörda ur riket av den onda Lord Farquaad. För att få tillbaka sitt träsk måste Shrek rädda den vackra prinsessan Fiona som lever i ett torn vaktat av en eldsprutande drake, och föra henne tillbaka till Lorden som planerar att gifta sig med henne.



Två saker som det har blivit otroligt mycket av för mig på senaste tiden är: Animerade familjefilmer och dubbningar. Den sistnämnda är jag kanske inte alltför stolt över.
Anledningen till att jag blev så himmelens sugen på just ”Shrek” är för att jag såg DreamWordks nya ”Puss in Boots 3D” (2011) när SF hade sin årliga Lucia Movie Night, där huvudrollskaraktären Mästerkatten är hämtad från ”Shrek 2” (2004). Dessutom hittade jag min gamla Soundtracks-CD i bilen och blev påmind om hur jävulskt bra musik det faktiskt är i den här filmen.
Regissörerna är den långhåriga Andrew Adamson och Vicky Jenson, där den förstnämnda även har gjort ”Shrek 2” (2004) och ”The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe” (2005).
Om vi kikar på originalrollistan så kan jag berätta att Mike Myers, Eddie Murphy och Cameron Diaz har lånat ut sina röster. En av de största anledningarna till att vi valde att se den här filmen med svensk dubbning är för att jag har jävligt svårt för skådisen Mike Myers, vet inte vad det är men jag klarar helt enkelt inte av honom.
I den svenska versionen har vi Samuel Fröler a.k.a Dr. Johan Steen i tv-serien ”Skärgårdsdoktorn” (1997-2000) som i alla fall jag var besatt av back in the days,  Jonas Malmsjö som man kan se i den svenska skräckfilmen ”Psalm 21” (2009), Helena af Sandeberg som jag själv såg senast som en av rösterna till den dubbade ”Spirited Away” (2001) ,och Peter Haber som nog är mest omtyckt som Martin Beck i de spännande ”Beck” (1997-2009)-filmerna.
När filmen först kom ut blev den en stor succé eftersom den verklighetstrogna animationen då var någonting helt nytt. Tack vare det, kammade filmen hem en Oscar i kategorin ”bästa animerade film”.
Trots att filmen inte är den klassiska ”sagan”, använde de sig ändå av en hel drös olika karaktärer från gamla goa berättelser, bl.a. Pinocchio, Tre små grisarna, Snövit och de sju dvärgarna, Peter Pan, Askungen, Robin Hood – alla med en nypa salt naturligtvis.
Det känns som att jag har så många komplimanger att ge till den här filmen att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Men eftersom att jag är ett soundtracks-freak så får det bli just det – filmens soundtrack. Det är kort och gott F-R-U-K-T-A-N-S-V-Ä-R-T bra. Den redan nämnda animationen kanske jag inte måste lovorda igen? Den blev som sagt en sensation när den först visades, och den är så knivskarp att man faktiskt kan se Shreks porer på näsan. Filmen har dessutom riktigt härlig humor som passar lika bra för de yngre som för de äldre, vilket är en riktigt bra egenskap. Lägg dessutom till den underbara kärlekshistorien, vänskapen mellan Shrek och Åsnan, hela saga-konceptet och de härliga karaktärerna.
Av mig får den 5/5

Titel: Långben på äventyr (2000)
Längd: 76 min
Genre: Familjefilm
Skådespelare (Svenska röster): Johan Lindqvist, Nick Atkinson, Kim Sulocki, Ola Forssmed, Sharon Dyall, Fredrik Swahn
IMDB-betyg: 5.9/10

Handling:
När Max och hand kompisar just flyttat iväg för att börja på collage, förlorar Långben jobbet. Han inser att han inte kommer få något nytt jobb utan ett ordentligt gymnasiebetyg, så han bestämmer sig för att börja på samma skola på Max.


Precis som jag nämnde i föregående inlägg var det rea på de oälskade exemplaren av filmer på ICA Kvantum där jag bor. Jag drogs med av alla röda rea-klisterlappar och köpte nio filmer, någonting som jag egentligen inte brukar göra – köpa filmer alltså. Eftersom jag ser så pass mycket film är det helt enkelt omöjligt för mig att hålla intresset (besattheten? Hobbyn?) vid liv genom att inte vara lite olaglig och ”låna” filmerna via piratbukten. Men nu på senare tid har jag alltmer värdesatt en rik filmsamling på bokhyllan. Just ”Janne Långben – The Movie” (1995) och ”Långben på äventyr” (2000) var det däremot inte jag som investerade i, utan min familjefilms-tokiga vän.
Trots att det här också är en Disneyproduktion så känns det ändå som att den har fått väldigt lite uppmärksamhet, i alla fall i Sverige. Det här har även varit regissören Douglas McCarthy första och hittills enda spelfilm.
Trots att jag egentligen kanske är lite för gammal för den här typen av filmer, kommer man inte ifrån att varje gång få en härlig feel-good-känsla efter var Disneyfilm man än kan tänkas slå på. Svängig musik, söt fader-son-historia, mysig kärleksberättelse, och bra och nyttig sensmoral. Den här typen av filmer kan bara inte gå fel!
Älskar dessutom den häftiga repliken från poet-tjejen i baskern: ”- Sluta flåsa. Du gör imma på min karma”.
Jag ger den 3/5

Titel: Janne Långben – The Movie (1995)
Längd: 78 min
Genre: Familjefilm
Skådespelare (Svenska röster): Jan Modin, Nick Atkinsson, Stephan Karlsén, Mariam Wallentin, Armen Rahsepari, Kim Sulocki, Mia Kihl
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Janne Långben har bestämt sig för att ta med sig Max på en riktig far-och-son-resa, där camping och fiskning står på menyn. Men Max har däremot planer på att åka och se den populära Powerline-konserten för att imponera på hans stora kärlek Roxanne.


Trots att man inte är 7 år längre så får man väl ändå titta på tecknade familjefilmer utan att det är konstigt? Inte? Hoppsan! Själv har jag svårt att inte ha barnasinnet kvar när man ger sig ut på en nostalgitripp i film-världen. Att orsaken kanske också var att den var på extrapris-delen på ICA Kvantum och en kompis tyckte att det vore ett ypperligt tillfälle att se lite tecknat, hade kanske också någonting med saken att göra.
Regissören som i det här fallet är familjefaren Kevin Lima, ligger även tillsammans med Chris Buck bakom den extremt omtyckta Disneyfilmen ”Tarzan” (1999) som i min bok verkligen är någonting extra.
När vi slog på filmen valde vi att gå all in och se den med svensk dubbning.  Dubbning är okej när det kommer till tecknat har jag kommit på. När jag var liten, och fortfarande hade problem med att hänga med i undertexterna, såg jag precis allt med svenskt tal – tecknat som otecknat. Nuförtiden blir det däremot originaltal på alla de nyare filmerna, men kan helt enkelt inte hålla mig borta från de goa klassikerna, t.ex. ”Den lilla sjöjungfrun” (1989) där jag nästan tvunget måste höra de svenska stämmorna.
Skådespelaren Jan Modin gjorde i den här filmen rösten som Janne Långben himself, han har tidigare sysslat med att dubba Långbens röst i ett flertal olika serier och filmer. Rösten till Max av Nick Atkinson, han som spelade Torleif i den roliga ”Bert” (1994) och ”Bert- den siste oskulden” (1995), som sedan dess främst jobbat med dubbningar i diverse olika projekt.
Filmen i sig är väl ingen mästerverk precis. Jag är den som heller inte varit särskilt förtjust i Långben-Musse Pigg-Kalle Anka-gänget som ung, var mest kär i Max minns jag. Max var ju så himla häftig back in the days, han svischade omkring med sin skateboard och gjorde high-fives hit och dit. Men är man däremot sugen på ett helt okej tidfördriv och lite nostalgi-känsla, så skulle jag ändå rekommendera den här.
Av mig får den 3/5

Titel: The Girl with the Dragon Tattoo (2011)
Längd: 158 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Daniel Craig, Rooney Mara, Stellan Skarsgård, Christopher Plummer, Yorick van Wageningen, Joely Richardson
IMDB-betyg: 8.3/10

Handling:
Journalisten Mikael Blomkvist har blivit hopparad med den struliga hackern Lisbeth Salander. Tillsammans ska de lösa ett 40-årigt ouppklarat mord som plågat en av landets främsta industriledare, Henrik Vanger. Hans älskade brorsdotter Herriet försvann en dag spårlöst, och han är övertygad om att någon på ön ska ha kopplingar till hennes mystiska försvinnande.


Eftersom jag verkligen älskar regissören David Fincher så kändes det väldigt givet att se hans nya film på världspremiären den 21 december. Sagt och gjort, efter att vi just tittat på kvällens första biofilm ”The Skin I Live In” (2011), var det dags för den sista. Naturligtvis var hela salongen fullmatad med folk, men eftersom jag hade förhandsbokat våra biljetter några veckor tidigare hade vi biosalongens bästa platser.
Eftersom att jag både läst böckerna av Stieg Larsson och redan har sett de otroligt braiga svenska filmerna, hade jag min tvekan angående den amerikanska versionen. En av anledningarna var att jag var lite tveksam över om produktionsbolaget skulle tillåta den brutala våldtäcktsscenen som i princip gör halva filmen, dessutom var jag lite osäker på om Daniel Craig skulle förstöra lite genom att köra en James Bond på Mikael Blomkvist. Men samtidigt hade jag ett väldigt stort förtroende för att David Fincher kunde pull it off, eftersom det faktiskt är han som ligger bakom två av mina favvofilmer: ”The Game” (1997) och ”Fight Club” (1999).
Det första som genast fångade mitt intresse var biofilmens intro. Så.Jävla.Häftigt! Har aldrig varit med om maken. Precis som i de tidigare trailers som cirkulerade innan premiären så använde de sig av en röd tråd genom en specialversion av Led Zepplins låt ”Immigrant Song”, som man kan lyssna på ett litet smakprov HÄR. Tycker att låten i sig förmedlar och ger ett smakprov av filmen, som förklarar den fullständigt liksom. Sorg, ursinne, galen, hopplöshet, spänning, action – är de känslorna som hoppar upp i min kropp i alla fall. Det känns så genomtänk och genialiskt. Redan där tänkte jag: ”Detta kommer bli grymt!”.
Om vi medsamma ska kasta oss över rollistan, kan vi se att Daniel-007-Craig fått den stora äran att spela Mikael Blomkvist. Själv har jag i ärlighetens namn haft lite problem med honom tidigare. Eller rättare sagt med hans utseende. Satt och störde mig lite innan filmen och tänkte att han, precis som i årets ”Cowboys and Aliens” (2011), skulle vara sådär övertränad, vaxad, inoljad och ”sexigt” smutsig. Men till min stora lycka hade han gått upp några kilon och var mer ruffig än vad jag någonsin kunde föreställa mig Daniel Craig. Den utseendefixerade-delen av mig blev ändå mest chockad över att han hade så många födelsemärken på ryggen, han är alltså också mänsklig?? Didn’t see that coming! Om jag istället ska fokusera på det viktiga, nämligen skådespelarprestationerna, gjorde han mig inte besviken! Tummen upp med andra ord!
Någon som jag skulle vilja kalla ”årets nykomling” måste nog vara Daniel Craigs motspelerska Rooney Mara, som här spelade den inåtvända Lisbeth Salander. Innan filmen trodde jag naturligtvis inte heller att hon skulle var lika bra som vår svenska Noomi Rapace (fattar inte hur negativ jag egentligen var i början). Jag hyste nästan lite hat åt henne först, vilket jag ångrar bittert nu. Hon var verkligen hur duktig som helst, och fångade sannerligen Lisbeths ”troube soul” och de uttryckslösa ögonen. Hon var fantastisk! Innan har hon varit med i ett gäng olika filmer, bl.a. i David Finchers tidigare verk ”The Social Network” (2010), men då med en pytteroll.
Med på rollistan fanns också de proffsiga Christopher Plummer från bl.a. ”The Last Station” (2009) och ”Up!” (2009),och den svenska stjärnan Stellan Skarsgård ”Frankie & Alice” (2010), som båda två gjorde ett bra jobb!
En rolig sak, för oss svenskar i alla fall, är all produktplacering som verkligen tilltalar oss. Bl.a. använder de IKEA-muggar, äter mat från hamburgerkedjan MAX och har ICA-kassar i bakgrunden. Gotta love it!
Om jag blir tvungen att använda den röda spritpennan och anmärka på NÅGONTING som spontant kändes bättre i den svenska versionen, så skulle det först och främst vara slutet som David Fincher av någon jättekonstig anledning inte fick igenom lika bra som han borde. Kan berätta att han gjorde en annan version av slutet än vad vi som läst boken och den svenska filmen är vana vid, vilket förstörde liiiiitegrann eftersom jag helt missade twisten och blev tvungen att använda lill-hjärnan och tänka efter ”-Men såhär ska det väl inte vara?”. En ytterligare grej, eller person snarare, som var tusen gånger bättre i den svenska versionen var helt klart karaktären Bjurman som spelades av Peter Andersson på svenska och Yorick van Wageningen i den amerikanska. Anledningen till att jag gillar vår svensk bättre är att han gör karaktären tusen gånger mer mottbjuden, minns när jag såg den på bio att jag bara satt och rös av obehag inför hans svettiga ölmage och små ondskefulla ögon. Hejuda mig! Det känns dock lite dumt att ”tjöta på” och peka finger gentemot de två olika filmerna, eftersom det är just det, två olika filmer. Men ändå kan man inte låta bli att jämföra dem.
Kort och gott kan jag säga att filmen verkligen levererade, och som ett Fincher-fan blev jag absolut inte besviken! Välgjord, genomtänkt, grymt soundtrack och otroligt begåvade skådespelarprestatoner, det kan inte sluta annat än bra.
Den stora frågan på allas läppar är nu; ska David Fincher (trots att han aldrig tidigare sysslat med uppföljare) göra de två resterande filmerna också? Den som lever får se…
Jag ger den 5/5

Titel: The Skin I Live In (2011)
Längd: 117 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Antonio Banderas, Elena Anaya, Jan Cornet, Marisa Paredes, Roberto Álamo, Blanca Suárez
IMDB-betyg: 7.7/10

Handling:
Den framgångsrika plastikkirurgen Robert Ledgard arbetar med att skapa en ny typ av slitstark syntetisk hud som kan stå emot yttre skador.


21 december 2011. Anledningen till att vi först och främst åkte 10 mil till den närmaste ”stora” biografen var för att min favoritregissör David Finchers nya film” The Girl With the Dragon Tattoo” (2011) hade världspremiär. Precis som jag alltid gör när det vankas bio är att se MINST två filmer på samma dag, den 21 december var absolut inget undantag. Förutom den redan nämnda premiärfilmen, valde vi också att titta på den spanska ”The Skin I Live In”.
Ber lite om ursäkt för min relativt dåliga handling-information, vill helt enkelt inte spoila för mycket.
Vill också passa på att höja ett varningens finger: Titta under inga som helst omständigheter på trailern eftersom den ger rejäla spoilrars! Själv hade jag turen nog att varken läsa om filmen eller att kika på trailern eftersom jag ville vara helt open minded. Ett smart drag, såhär i efterhand.
Filmens regissör och manusförfattare är den spanska Pedro Almodóvar som vann en Oscar för filmen ”Talk to Her” (2002), men som också gjort ”All About My Mother” (1999) och den lite nyare ”Volver” (2009) där Penélope Cruz är med. Jag har själv aldrig sett någon av Almodóvars tidigare verk, men känner mig nu svintaggad att se vad han mer har att erbjuda!
Karaktären Dr. Robert spelas av den otroligt sexiga Antonio Banderas, som på mitt tidigare biobesök gjorde en av rösterna i den animerade ”Puss in Boots 3D” (2011), men han har också blivit Golden Globe-nominerad hela tre gånger, bl.a. för ”The Mask of Zorro” (1998).
Som Vera spelade den otroligt otroligt vackra Elena Anaya, som jag senast såg och blev lite kär i filmen ”Room in Rome” (2010) där hon spelade den lesbiska kvinnan Alba. Filmtips!
Nu såhär i efterhand känner jag verkligen hur mycket jag faktiskt älskar den här extremt konstiga filmen. Tror nästan att den hamnar på min personliga topp-drama-lista faktiskt. Ja, det gör den nog.
Jag känner att jag har väldigt svårt att beskriva mina känslor gentemot den här filmen, allt som ploppar upp i huvudet känns helt enkelt inte tillräckligt. När biofilmen var slut och personalen tände upp salongen, satt jag som i en trans av fascination, chock och äckel. Bästa filmen på länge!
Av mig får den 5/5