Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: Battleship (2012)
Längd: 131 min
Genre: Action
Skådespelare: Taylor Kitsch, Brooklyn Decker, Rihanna, Alexander Skarsgård, Jesse Plemons, Tadanobu Asano, Liam Neeson
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
Ute till havs har ett konstigt fordon landat som inte verkar vara mänskligt. Alex Hopper, hans bror och resterande militärflottan tvingas därför förhindra en total invasion.




Från att lämna en hel biosalong med snyftande kvinnor ”Titanic 3D” (1997/2012), från att gå till en blandad salong när vi såg ”American Reunion” (2012), till att vandra in i biomörket och sätta sig framför ”Battleship” där det var 99% killar.
Historien är baserad på Hasbros klassiska spel där det i princip går ut på att skjuta ner motståndarens båtar.
Regissören till den här actionspäckade långfilmen är Peter Berg. Han har tidigare gjort bl.a. ”The Kingdom” (2007), ”Hancock” (2008) och även ”Friday Night Lights” (2004).
Huvudrollen Alex Hopper spelades av tuffingen Taylor Kitsch som väldigt nyligen var aktuell i filmen ”John Carter” (2012), och även tv-serien ”Friday Night Lights” (2006-). Hans motspelerska, Brooklyn Decker, har inte varit med i speciellt mycket tidigare och är heller inte särskilt begåvad om jag ska vara ärlig. Fler på rollistan har vi sångaren Rihanna som gjorde det bästa jobbet, väldigt lite av Alexander Skarsgård och även Liam Neeson.  
”Battleship” var för mig en stor besvikelse. Eller jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, men någonting MER än det här i alla fall. Skådespelarna gjorde ett halvdant jobb, manuset blev ofta töntigt och karaktärerna var allt annat än originella. För mig blev det även lite svårt att hänga med eftersom det var tre olika sorters militärer (luft, vatten, mark) som alla hade olika namn, utseende och kommandon. En annan sak som också kunde störa mig var att handlingen var för spretig för att kunna bli bra.
Nej, för mig blev det här ingenting annat än en kombo mellan ”Transformers” och ”Predators”….
Jag ger den 2/5

Titel: The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009)
Längd: 123 min
Genre: Äventyr/Fantasy
Skådespelare: Christopher Plummer, Lily Cole, Heath Ledger, Andrew Garfield, Verne Troyer, Tom Waits, Johnny Depp, Jude Law, Colin Farrell
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
En kringresande teater bestående av doktor Parnassus, hans dotter Valentina, springpojken Anton och dvärgen Percy, åker från stad till stad för att tjäna ihop pengar. Men det ingen vet är att Paranassus för många år sedan skapade en pakt med den sluga djävulen om övernaturliga krafter, till pris av att överlämna sin dotter på hennes 16-årsdag. Men när hennes födelsedag närmar sig dyker en mystisk främling upp som förändrar allt.

Första gången jag såg den här filmen, någon gång under 2009, blev jag inte alls lika fascinerad och tagen som jag blev under andra tittningen. Då gav jag filmen en axelryckning, medan jag nu fortfarande kan komma på mig själv med att sitta och spekulera kring filmen sedan jag såg den igen för ca två veckor sedan. Det är lite underligt hur det kan bli sådär, hur en tittning till eller dagens humör eller sällskapet eller stämningen eller bildkvaliteten eller ljuset eller förväntningarna eller… Ja, hur så många olika faktorer kan påverka en hel filmupplevelse.
Regissören är mannen Terry Gilliams som tidigare gjort filmen ”Twelve Monkeys” (1995) med Bruce Willis, men även de lite underliga fantasy-inspirerande ”The Brothers Grimm” (2005) och ”Tideland” (2005).
Filmens skådespelarinsatser gjordes av de duktiga Christopher Plummer som jag senast såg i den Amerikanska ”The Girl with the Dragon Tattoo” (2011), Heath Ledger, det nya stjärnskottet Andrew Garfield som snart är aktuell med den nya ”The Amazing Spider-Man” (2012), den vackra Lily Cole och musikern Tom Waits.
Det unika med den här filmen är att det tekniskt sätt är Heath Ledgers sista film (”The Dark Knight” (2008) om man räknar med hans sista fullständiga film). Men eftersom han dog när de ännu inte hunnit göra klart filmen, lades projektet på is i några månader, innan de tog upp det igen. Men istället för Heaths roll hoppade Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell in som tillsammans spelade hans karaktär i varsin olika ”fantasivärld”. Det kanske låter helt fucked-up, men några riktigt begåvade manusförfattare lyckades pussla ihop historien så att det faktiskt blev riktigt lyckat. De tre prestigefulla skådespelarna gav dessutom sina intjänade pengar till Heath Ledgers lilla dotter. Snyfthistoria AB?!
Efter en andra ”titt” blev jag som sagt väldigt imponerad över hela filmkonceptet. Hur otroligt snygg och välgjord den är, och hur de samtidigt har gjort den väldigt cool.
Förutom att det som sagt är Heath Ledgers sista film, är den andra snackisen kring filmen om slutet. Slutet som för många känns totalt förvirrande, men som också tillför olika tolkningar. Själv tror jag mig själv ha ”kommit på det” – Heureka – men eftersom det inte finns skrivet någonstans vad slutet egentligen symboliserar, kan man såklart bara spekulera.
Slutsats: Fantastiskt välgjord, snygg och underskattad!
Jag ger den 4/5

Titel: The Hunger Games (2012)
Längd: 142 min
Genre: Action/Drama
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Stanley Tucci, Woody Harrelson, Liam Hemsworth, Elizabeth Banks, Wes Bentley
IMDB-betyg: 8.0/10

Handling:
I en alternativ framtid är USA uppdelade i olika distrikt från 1-12. Varje år hålls en turnering där två tonåringar från varje distrikt ska vara med och kämpa till döden, allt medan det direktsänts på tv. Från distrikt 12 blir Katniss lillasyster lottad att slåss, och hon ser ingen annan utväg att själv frivilligt ta över hennes systers plats i spelet. Tillsammans med Peeta, får de möta resterande 22 stycken deltagare i en närkamp om liv och död.





Inför en av vårens mest omtalade film, ”The Hunger Games”, valde jag och några kompisar såklart att se den på smygpremiären den 23 mars.
Dagen var så komplett. Först jobb till kl 17, köra hem och byta om, åka tillbaka in till stan och käka en sådär riktigt flottig pizza, inhandla lite karameller + en cola, och mysa ner sig i biosalongens röda sammetsstolar. Lamporna släcks och det välkända SF-intrott drar igång ”damdamdam, damdamdamdaaaamdamdamdadaaaaaaaaam”.
Filmen är ursprungligen tagen från en roman från 2008 av författaren Suzanne Collins, och är första delen ur trilogin. Filmens regissör är den extremt vit-tandade Gary Ross, som man bara VET spenderar mycket tid med tandborstningen. Han har under sina aktiva tandblekar-tid blivit nominerad till en Oscar hela fyra gånger, bl.a. för filmerna ”Big” (1988), ”Dave” (1993) och ”Seabiscuit” (2003).
Ett av de absolut hetaste namnen just nu är skådespelerskan som hade huvudrollen, Jennifer Lawrence. Hon tog ett väldigt stort kliv i karriärstegen när hon var med i ”Winter’s Bone” (2010), men senaste har hon synts i både ”X-Men: First Class” (2011) och ”The Beaver” (2011). Hennes motspelare, den två år yngre Josh Hutcherson, kopplar i alla fall jag ihop med äventyrsfilmer i from av ”Bridge to Terabithia” (2007) och ”Journey to the Center of the Earth” (2008). Men ju äldre han blir desto mer kontroll ser man att han får på sina karaktärer. Han har även övernaturligt skarpa käkben?? Med på listan över skådespelare har vi även Stanley Tucci som jag senast såg i komedin ”Easy A” (2010), Woody Harrelson som spelade crazypans i ”2012” (2009), och Elizabeth Banks från bl.a. thrillern ”The Next Three Days” (2010).
Jag är en sån som ibland kan ha lite svårt att skapa ”egna åsikter” om en film efter att jag läst någon stor recensent skriva om den i exempelvis Aftonbladet. Skriver de ”-DÅLIG”, så går jag automatiskt in med inställningen att den förmodligen inte är särskilt bra. Och gentemot det så unnar jag heller inte mig själv att TYCKA att den är bra, eftersom jag då känner att jag har ”fel”. Men det är ju egentligen löjligt, eftersom alla har olika tycke och smak, och bara för att jag kanske gillar en speciell film så betyder det inte att ALLA älskar den. Inför den här filmen hade i alla fall jag hört massor med lovord som kastas mot den, vilket fick mig att höja ett varningens finger och ha en något kritisk inställning till den (eftersom jag heller inte vill bli besviken, sa någon ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (2011)??). Men jag kan ärligt talat säga att den verkligen överträffade alla mina förväntningar!
Förutom att skådespelarna briljerade och hade alla en personkemi som man nästan kunde ta på, var filmen även otroligt snygg och välgjord. Historien känns ny och fräsch, och det liknar egentligen ingenting jag tidigare sett (förutom ett något ”Battle Royale” (2000)-tänk).
Det är inte ofta det händer att jag, direkt när eftertexterna börjar rulla, vill se den igen! Men tror på fan att jag tänker spendera ytterligare 100kr på att besöka min stads ganska dåliga biograf och se den ännu en gång! Det har inte ens hunnit gått en vecka sedan första titten, men jag har redan inhandlat hela bok-trilogin. Bästa film-upplevelsen på länge som hade allt det där man eftersöker: spänning, action, övernaturligt, romantik, drama!
Av mig får den en svag 5/5

Titel: National Treasure: Book of Secrets (2007)
Längd: 124 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Nicolas Cage, Diane Kruger, Justin Bartha, Helen Mirren, Jon Voight, Ed Harris, Harvey Keitel
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
Ben Gates ska tillsammans med data-hackern Riley och sin ex-fru Abigail lista ut sanningen bakom Abraham Lincolns död, och i samma veva hitta en undangömd skatt.



Ben, Riley och Abigail är tillbaka i matchen igen. Efter blott tre ynka år är de tre musketörerna, amigosen, åter synliga i alla våras tv-skärmar (eller i mitt fall: datan) och som naturligtvis ännu en gång är redo att slipa geniknölarna och slänga sig ut på nya äventyr.
Filmens uppföljare, från ”National Treasure” (2004), gjordes även den av regissören Jon Turteltaub, och spelas i uppföljaren av precis samma gäng från den första filmen. Det enda som egentligen är splitternytt är det faktum att the-bad-guy här spelass av den svinONDA Ed Harris istället för Sean Bean. Hela han bara osar ondska och det hade inte varit det optimala att möta honom i en mörk gränd en lördagkväll, om jag säger så. Han känns som en sådan människa som skulle kunna ha en väldigt kort stubin och bli riktigt jävla förbannad, typ. Honom kan man hursomhelst se i hans Oscarsnominerade ”Truman Show” (1998), ”Pollock” (2000) och ”Apollo 13” (1995).
Egentligen var den här filmen ungefär samma sak som dess föregångnare, och blev med det en godkänt uppföljare. De lyckades koka ihop en bra underhållsfilm där action, äventyr och även en del humor stod på menyn, och som gör det till en alldeles perfekt familjefilm.
Av mig får den en klassisk 3/5

Titel: The Island (2005)
Längd: 136 min
Genre: Action/Sci-Fi
Skådespelare: Ewan McGregor, Scarlett Johansson, Sean Bean, Djimon Hounsou, Steve Buscemi, Michael Clarke Duncan
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
Lincoln Six Echo lever tillsammans med andra överlevare på ett isolerat, sterilt och övervakat byggnadskomlex efter att jorden blivit smittad. Men efter underliga mardrömmar börjar Lincoln misstänka att direktören på komplexet har ljugit för dem alla.




Det är få saker som slår en bra action/äventyrs-film. Det är i alla fall en genre som för mig alltid går hem och som man utan några som helst problem kan slänga sig tillbaka i soffan och slötitta på, och som blir bra vare sig man pay attention eller ej.
Skaparen bakom den här actionspäckade filmen är Michael Bay, en man vars jag nämnt för inte alls så längesedan då jag såg hans grymma ”Armageddon” (1998). Det är även han som ligger bakom ”Pearl Harbor” (2001), ”Bad Boys” (1995) och ”The Rock” (1996).
Huvudrollerna i den här filmen är båda två sådär omänskligt attraktiva som bara kändisar kan vara. Jag talar naturligtvis om Ewan McGregor från ”Moulin Rouge” (2001) och Scarlett Johansson som man bl.a. kan se i ”Iron Man 2” (2010). Några andra som man också kan se är den alltid lika ondskefulla Sean Bean som jag bara härom veckan såg i ”National Treasure” (2004) och den OTROLIGT svarta (och smoking hot) mannen Djimon Hounsou som förra året gjorde den fruktansvärt dåliga filmen ”Elephant White” (2011) mot Kevin Bacon.
Lättsam actionfilm, skulle jag kalla den här, som verkligen faller mig i smaken. Lagom med drama, underhållning, snygga människor, action och lite äventyrs-känsla över det hela, är några av de faktorerna som fungerar alldeles utmärkt i en film.  Men det som verkligen är riktigt bra med den här filmen är att den är riktigt intressant och spännande, med en väldigt bra grundidé som gör sig förträffligt på vita duken.
Minns att när jag såg den här filmen för första gången så fastnade jag direkt, vet inte riktigt varför, men även såhär flera år senare är den alldeles utomordentlig!
Av mig får den 4/5 på underhållningsskalan

Titel: Hot Fuzz (2007)
Längd: 121 min
Genre: Action/Komedi
Skådespelare: Simon Pegg, Nick Frost, Jim Broadbent, Paul Freeman, Martin Freeman, Bill Nighty, Joe Cornish, Peter Wight, Timothy Dalton, Paddy Considine, Rafe SPall, Kevin Eldon
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
Den duktiga Londonpolisen Nicholas Angel blir förflyttad till den tröttsamma landsbygden Sandford eftersom han fångar fyra gånger så många skurkar som de resterande polismännen, vilket får de andra att framstå som dåliga. Sandfors är känd för att vara helt fri från brottsligheter, men efter en rad ”olyckor” i den lilla staden, börjar Angel ana ugglor i mossen. 
 



Komedier är som livets lotteri. Innan man slår på filmen vet man inte om humorn passar en i smaken. Det är nummer ett. Nummer två är att det ibland kan vara svårt att hitta de där som INTE är en skitproduktion, eftersom det finns hundratals av dem där ute. Ett säkert kort brukar vara att kolla in vad huvudrollerna och även vad regissören sysslat med tidigare, som i det här fallet är Edgar Wright som också gjort ”Shaun of the Dead” (2004) och ”Scott Pilgrim vs. The World” (2010) – alltså godkänt att bocka av den delen.
Men skådespelarna då? Jo det underbara radarparet, helan och halvan, Simon Pegg och Nick Frost stod båda två som filmens huvudroller. Tillsammans har de även stått framför kamerorna i de grymma filmerna ”Shaun of the Dead” (2004) och den lite nyare ”Paul” (2011).
Det jag fullkomligt älskar med den här filmen är personkemin mellan de redan nämnda huvudrollerna, den känns så jäkla äkta att man inte vet vart man ska hä sig. Känslan ”Let’s get this shit done” som man ibland kan känna att filmgänget på inspelningsplatsen sådär nonchalant och uttråkat tänker, infinner sig inte ens lite. Man får den här känslan att de har haft jävligt kul tillsammans, och att de efter inspelningen gick och tog sig en bärs tillsammans på den lokala pubben.
Filmens humor är verkligen fruktansvärt underhållande och inte såndär kiss-och-bajs-humor som man bara tillslut suckat åt, utan de har satsat på en mer avskalad och ironisk underhållning som verkligen passar mig i smaken. Att de dessutom har den här charmiga brittiska dialekten gör att man smälter fullständigt…
Förutom att humorn och skådespelarna gör ett kanonjobb, är även filmens klippning solklart gjord! ÄLSKA!
Av mig får filmen en stabil 4/5

Titel: National Treasure (2004)
Längd: 131 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Nicolas Cage, Diane Kruger, Justin Bartha, Sean Bean, Jon Voight
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
Ben Gate har under hela sin uppväxt hört den mytomspunna legenden om Tempelriddarnas skatt. När han blir äldre tillägnar han sitt liv med att söka efter den tillsammans med dataexperten och bästa vännen Riley, men det finns fler som vill lägga vantarna på skatten.

Ibland är man sådär riktigt sugen på en sådan actionfilm att man inte riktigt vet vad man ska hä sig. Förutom de klassiska ”Indiana Jones” (1981-2008) filmerna kan det vara skönt att bara se någon småmysig/småtokig/småspännande i samma anda, men som möjligtvis inte är fyra filmer långa. Själv har jag nämligen någon sjuk idé att så fort det vankas film där det finns minst tre uppföljare så MÅSTE jag se resterande filmer också, vilket kan vara oerhört jobbigt om man bara är sugen på en enstaka. Följs inte denna fix idé till punkt och pricka får jag en sorts baksmälla i form av ångest. Typ.
Nog om mig. Regissören till den här filmen är Jon Turteltaub, samma man som även gjort ”National Treasure: The Book of Secrets” (2007), ”The Sorcerer’s Apprentice” (2010) som också har Nicolas Cage i huvudrollen. Han har även gjort filmen ”Phenomenon” (1996) där John Travolta spelar den superintelligenta och telekinesiska George Malley.
De tre musketörerna och rättvisans hjältar spelas i den här filmen av den redan nämnda Nicolas Cage som jag bara härom veckan såg i thrillern ”Seeking Justice” (2011), vackra Diane Kruger som man kan se i ”Unknown” (2011), och även den extremt charmiga Justin Bartha som är med i ”The Hangover” (2009) respektive ”The Hangover Part II” (2011).
Han som spelar badguy aka Sean Bean är nog mest känd nu på senare tiden som Eddard Stark i tv-serien ”Game of Thrones” (2011-) men även som ”Lord of the Rings” (2001-2003)-filmerna.
Filmen tycker jag passar perfekt när man är sugen på en äventyrsfilm i Indiana Jones/Da Vinci Koden-anda, och som inte är alltför komplicerad. Jag tycker att de har lyckas väva in en lagom mängd äventyr, humor, action och historia för att falla i alla fall mig i smaken. Skådespelarna gör alla ett godkänt jobb, och det resulterar i en harmlös och underhållande film!
Jag ger den en svag 4/5

Titel: Seeking Justice (2011)
Längd: 105 min
Genre: Action/Drama
Skådespelare: Nicolas Cage, Januray Jones, Guy Pearce, Joe Chrest, Xander Berkeley
IMDB-betyg: 6.1/10

Handling:
Efter att läraren Will Gerards fru fallit offer för en våldtäcksman, tar han stöd av den mystiska mannen Simon som lovar att hjälpa honom. När gärningsmannen hittas död senare upptäcker Will att de i gengäld vill ha en tjänst från honom.




Jag är en av de där människorna som är väldigt lättimponerad. Ibland när jag ser något coolt eller fascinerande kan jag slå mig om pannan och utbrista ”daaaagens teknik” med lätt höjda ögonbryn och med ett skakande huvud. Min ålder blir med ens 75år. Förra veckan fick jag användning av ”daaagens teknik”-frasen när jag såg den här filmen. Anledningen? Den har inte premiär i USA förens 16 mars, och jag såg den 3 mars. Alltså flera veckor innan själva biopremiären har jag, en tös från norrland, kunnat se denna Hollywood-produktion. Känns naturligtvis superhäftigt – även om orsaken stavas N-E-D-L-A-D-D-N-I-N-G! Men om man ska vara ärlig så hade Italien redan sin premiär i september förra året, vilket gör min lilla uppenbarelse tusen gånger o-coolare.
Regissören till den här filmen är den 67 åriga Roger Donaldson som bl.a. ligger bakom ”The World’s Fastest Indian” (2005) med Anthony Hopkins, ”The Recruit” (2003) med Al Pacino och Colin Farrell. Han kommer även snart vara aktuell med thrillern ”Cities” (2012) där skådespelarna Kirsten Dunst, Orlando Bloom och Dominic Cooper kommer möta varandra.
Huvudrollen i den här filmen gjordes däremot av min älskling Nicolas Cage, som precis som jag nämnt en miljon gånger tidigare har fått oförtjänt mycket skit de senaste åren. Förutom från en Oscarstatyett för sin prestation i filmen ”Leaving Las Vegas” (1995), såg jag honom senast i den fina ”City of Angels” (1998) och även thrillern ”Trespass” (2011) som har lite samma känsla som den här filmen. Mot Cages karaktär spelar duktiga Guy Pearce som man kan se i den grymma ”Momento” (2000), ”The Hurt Locker” (2008) eller den nya ”Don’t Be Afraid of the Dark” (2010). En annan som också var med är den blonda January Jones som onekligen är mest känd från den populära tv-serien ”Mad Men” (2007-) där hon spelar Betty Francis, eller i hennes senaste film; X-Men: First Class” (2011).
Slutresultat? Trots att vi har sett själva historien en siljooooon gånger tidigare i thrillers hit och dit, tycker jag ändå att filmen la sig på en stabil nivå. Långt ifrån ett mästerverk, men även långt ifrån en klassisk skitfilm. För mig så gav det inte speciellt mycket att se den här filmen. Det slog mig nu en vecka senare att jag faktiskt inte har några speciella minnen av scener eller händelser ur den (gatt titta på trailer igen), vilket säger mig att den var ganska intetsägande.
Även fast man såklart hade hoppats att allt inte hade varit så förutsägbart, så känns filmen ändå som ett helt okej tidfördriv en söndagskväll.
Spontant ska man inte lita på en snygg, renrakad kostymkille med höga kindben som säger: We can take care of him for you. Men vad vet jag?
Jag ger den en stark 2/5

Titel: Hugo (2011)
Längd: 126 min
Genre: Äventyr/Drama/Familj
Skådespelare: Asa Butterfield, Chloe Grace Moretz, Ben Kingsley, Sacha Baron Cohen, Emily Mortimer, Christopher Lee, Helen McCrory, Jude Law
IMDB-betyg: 8.0/10


Handling:
I ett 1930 Paris bor den föräldralösa Hugo i väggarna på en tågstation. Tillsammans med flickan Isabelle försöker de lösa mysteriet kring nyckeln som går till det hjärtformade nyckelhålet i sin fars gamla robot.  



Inför ett av årets absolut BÄSTA händelser, Oscarsgalan, blir man som filmfantast naturligtvis tvungen att mata sig igenom årets nominerade filmer. Allt för att vara förberedd till MAX när evenemanget går i stapeln mitt i natten, svensk tid. Därför bestämde jag och en kompis att samma helg försöka hinna med så mycket som möjligt!
Regissören, Martin Scorsese, är en man som nästan aldrig gör en besviken. Han ligger bl.a. bakom succéfilmerna ”Taxi Driver” (1976), ”Shutter Island” (2010) och ”GoodFellas” (1990). Det som egentligen är ganska ”unikt” med hans Oscarsbidrag iår är att ingen av hans favvoskådespelare (Robert De Niro och Leonardo DiCaprio, vars den sistnämnda varit med i tolv år tillbaka) är med och att det här är hans första ”barnfilm”. Tidigare brukar han nämligen köra stenhårt på drama/thrillers, därför var det naturligtvis superspännande att se vad han kunde åstadkomma på andra vatten.
De två unga huvudrollerna, Asa Butterfield och Chloe Grace Moretz, kan man se i den väldigt fina filmen ”The Boy in the Striped Pyjamas” (2008) respektive actionfyllda ”Kick-Ass” (2010). Båda små spjuvern är trots sin ringa ålder riktigt duktiga och kommer förhoppningsvis fortsätta att vara det! Med på rollistan fanns även Oscarsvinnande Ben Kingsley ifrån filmen ”Gandhi” (1982) och komikern Sacha Baron Cohen som även är aktuell i ”The Dictator” (2012).
Förutom den unga pojken Hugo får vi även följa med karaktären Georges Méliès. Det roliga är att det flesta små historien kring den sistnämnda mannen faktiskt är sanna, och att han naturligtvis var en verklig var en riktig människa en gång i tiden. Han var alltså en filmpionjär (som det så fancy heter) och ligger bl.a. bakom DENHÄR kortfilmen, som det också nämndes mycket om i Scorsese aktuella film.
Kan man inte tro att den här filmen var ett mästerverk? Med FEM Oscarstatyetter (dock ganska intetsägande pris), prestigefylld regissör och duktiga skådespelare. Det är, i en filmfanasts öron, ett drömläge. MEN jag ska säga precis som det är. Filmen är helt klart överskattad! Trots att den är fruktansvärt snyggt gjord och använder sig av trovärdiga skådespelare kan jag inte hjälpa att tycka att historien blev väldigt långsam och intetsägande. Det var även massor av detaljer som kändes väldigt oväsentliga på så otroligt många sätt! Man förstod inte heller vad de ville ha sagt med berättelsen och VEM den egentligen handlade om. Var det den föräldralösa pojken eller den f.d. filmskaparen George Mèliés?? Historien var med andra ord ganska splittrande och det var svårt att knyta ann till berättelsen. Det jag däremot gillar med filmen är att den är så otroligt snyggt gjord, med ett fruktansvärt fint arbete på alla små detaljer.  
Men trots att den var fin att titta på för stunden, så lämnade den inga som helst avtryck som gjorde att jag ”ville ha mer” eller som gör att jag såhär i efterhand sitter och fascineras över den. Tyvärr Scorsese, denna gång blev det ingen höjdare!
Jag ger den en axelryckning och 3/5

Titel: Abduction (2011)
Längd: 106 min
Genre: Action
Skådespelare: Taylor Lautner, Lily Collins, Michael Nyqvist, Sigournet Weaver, Alfred Molina, Jason Isaacs, Maria Bello, Denzel Whitaker
IMDB-betyg: 4.5/10

Handling:
När den unga Nathan av misstag hittar en bild på sig själv som liten på en hemsida för försvunna barn, början han misstänka att hans föräldrar inte är hans riktiga. När några mystiska män framträder, tvingas han fly för sitt liv och desperat försöka hitta sanningen.




Blunda och tänk dig följande: det visar sig att dina föräldrar som du bott hos hela ditt liv egentligen INTE är dina föräldrar, och att de bara några minuter senare dödas mitt framför ögonen på dig och att sedan huset du växte upp i sprängs i bitar. Vad är reaktionen? Förtvivlan, naturligtvis! En obeskrivlig sorg och panik, känslan av ensamhet och tomhet. I den här filmen är man däremot ledsen i ungefär sekunder och är därefter över det. Bagateller som denna är i vanliga fall inte någonting som jag stör mig på särskilt mycket i filmen, men den här gången gick det banne mig för långt! Jag är väl medveten om att det här inte var något tårdrypande drama, men hallå?! Vart mellan ”hoppsan där dog föräldrarna” och ”massmördare är efter dig” kan man få en normal reaktion??
Regissören, John Singleton, är den supersvarta (afrikan-amerikan?) som tidigare ligger bakom den flerfaldigt Oscarsnominerade ”Boyz n the Hood” (1991) och actionfilmen ”2 Fast 2 Furious” (2003).
Huvudrollen, han som blev av med sina föräldrar + hus och är jagad av mördare, spelars Taylor Lautner. Med utan någon som helst tvekan kan jag berätta att han har alla hans 14-åriga fanns från de populära ”Twilight” (2008), ”The Twilight Saga: New Moon” (2009), ”The Twilight Saga: Eclipse” (2010) och ”The Twilight Saga: Breaking Dawn” (2011,2012) där han spelar Jacob Black. Eftersom att jag inte är team-Jacob (eller team-Edward heller för den delen) så kan jag meddela att jag absolut inte är något superfan av den killen. Hatar mig själv för att jag är så jävla ytlig, men here it goes – jag klarar inte av hans utseende eller hans skådespelarskills! I said it. En annan som också är med är den här filmen vackra Lily Collins som snart kommer vara aktuell som Snövit i sago-filmen ”Mirror Mirror” (2012). Det är nu vi kommer fram till vår svenska Michael Nyqvist som även han hade en roll i filmen….men hur mycket jag än älskar honom så måste jag vara objektiv : han gjorde en urusel insatts! Visserligen passar han utomordentligt bra som skurk med sitt gråstänka hår, ärriga hy och den ibland döda blicken, MEN fan vilket dålig engelska den mannen har! Trots att hans första replik kom efter 57 min in i filmen (ja, jag räknade) så var det ändå too much to handle. Skämselkudden åkte upp och jag ville bara dö. Hade jag hållit i fjärrkontrollen (eller orkar sträcka mig efter den) så hade jag tryckt på MUTE och istället valt att titta på hans karismatiska och något sexiga utseende. Att dessutom den framgångsrika Sigournet Weaver var med är för mig fortfarande obegripligt.
Slutsats? Filmen var ingen höjdare och absolut ingenting som jag är sugen på att se igen inom en snar framtid. Visst att den håller som ett tidfördriv, men någonting djupare och häftigare upplevelse får jag inte ut av den här filmen. Med dåliga skådespelarinsatser och pinsam story vill jag bara dra täcket över huvudet.
Jag ger den 2/5

Titel: Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011)
Längd: 129 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Robert Downey Jr, Jude Law, Jared Harris, Noomi Rapace, Rachel McAdams, Stephen Fry
IMDB-betyg: 7.7/10

Handling:
Detektiven Sherlock Holmes tar tillsammans med sin vapendragare Dr Watson upp spåret på Professor Moriarty – mannen som ligger bakom mord och vapenhandel. När den Österrikiska kronprinsen hittas död tar det inte lång
tid innan de börjar ana ugglor i mossen.

Jag ger den 3/5

Titel: Men in Black II (2002)
Längd: 88 min
Genre: Action/Sci-Fi/Komedi
Skådespelare: Will Smith, Tommy Lee Jones, Lara Flynn Boyle, Rip Torn, Rosario Dawson, Johnny Knoxville
IMDB-betyg: 5.7/10

Handling:
Agent K har sedan länge återgått till sitt gamla liv, medan hans nya ersättare Jay börjar trivas i rollen som den nya rymdvarelse-ordningsvakten. Men när rymdmonstret Serleena kommer till New York och hotar att ödelägga världen, tvingas Jay återställa minnet på sin gamla partner.





Männen i svart är tillbaka. Denna gång med större vapen, snabbare bilar och fulare fiskar att fånga. Ännu en gång har alltså regissören Barry Sonnenfeld parat ihop sig med Tommy Lee Jones och Will Smith för att göra vår vardag en aning häftigare än vanligt. Konceptet är i stora drag densamma från dess föregångare, den fem år tidigare utsläppta ”Men in Black” (1997), förutom att den här filmen kändes liiiite pajigare.
Jag skrev tidigare att jag har en liten ”grej” för just scifi-genren. Kan inte riktigt svära på exakt när det började, men ett av de lite mer tydligare minnena är när jag fick ”Alien” (1979-1991)-filmerna på dubbelDVD av min kära mor. Minns att jag tyckte, och fortfarande tycker, att de verkligen är hur bra som helst! Kan det ha att göra med att det är så exotiskt på nått vis? Med rymdfarkoster, UFON och gröna gubbar. I just den här filmen har de ju rört ihop en blandning av både det lite udda, det humoristiska och det actionfyllda, vilket blir en bra och passande smet. Däremot tycker jag ändå inte att den var lika klockren som ettan. Jag vet inte om det är det klassiska uppföljarsyndromet som spökar, att det blev mycket same-same, eller att den trots allt inte var lika underhållande i slutändan. Men någonting finns där ändå. Under ytan och pyser. Jag är lite småförälskad i veteranen Tommy Lee Jones, och coolhetsfaktorn på MIBs häftiga vapen ligger på ungefär 12 på 10-skalan.
Av mig får den en neutral 3/5

Titel: Men in Black (1997)
Längd: 98 min
Genre: Action/Äventyr/Sci-fi/Komedi
Skådespelare: Tommy Lee Jones, Will Smith, Vincent D’Onofrio, Rip Torn, Linda Fiorentino, Tony Shalhoub
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
En hemlig organisation jobbar med att hålla ett extra öga på utomjordingarna som lever sida vid sida med människorna i New York. Den gamla veteranen Agent K tar sig an den unga polisen James efter att hans egen partner gått i pension.





Det här är verkligen en film som har legat och grott i lill-hjärnan min i flera år. Tankarna som svävar omkring är om huruvida jag har sett den eller ej. Eftersom att jag älskar film så har jag naturligtvis koll på vad jag hunnit med genom mina aktiva film-år, men av precis samma orsak har jag även sett så pass mycket att det börjar bli svårt att ha koll på allt. Det blir ibland en totalkrock om det skulle vara så att samma regissör och skådespelare jobbar tillsammans flera gånger, eller om jag helt enkelt någon gång har tittat på trailern/läst boken/zappat förbi den på tvn – vilket flera år senare kan ställa till det i vilka-filmer-har-jag-sett-hårddisken i hövve’. Helst när filmen, som i det här fallet, börjar närma sig 15 år sedan den släpptes. Falskt alarm, jag hade ej sett den tidigare!
Jag såg egentligen den här filmen av två orsaker. 1# Jag är en sci-fi-sucker. 2# Den tredje filmen, ”Men in Black III” (2012) har premiär i slutet av maj, och det är emot allt jag tror på att se en uppföljare utan att ha kikat på the big brother innan.
Regissören till alla de tre filmerna är Barry Sonnenfeld som även har sysslat med den klassiska ”The Addams Family” (1991) och ”Addams Family Values” (1993).
Huvudrollsinnehavarna, Tommy Lee Jones och Will Smith, kan man se i ”The Fugitive” (1993) respektive ”Independence Day” (1996). Jag tycker faktiskt att deras personkemi kändes riktigt äkta. Gillar även kontrasten mellan den äldre och visare Tommy Lee Jones med den unga, svarta och oförsiktiga Will Smith.
Trots att filmen kom ut för hela 15 år sedan är det otroligt hur snyggt de lyckades få till ”utomjordingarna”. Så snyggt att de faktiskt vann en Oscar för bästa smink, och ytterligare två nomineringar för bl.a. Danny Elfmans förträffliga musik.
Nu såhär i efterhand har jag blivit lite (läs: mycket) kär i Tommy Lee Jones. Är jag sjuk i huvudet som tycker att han åldrats snyggt? Hursomhelst så går hela kostym-grejen hem hos mig.
Filmen gick likaså på en mycket bra balansgång mellan komik, sci-fi och pure action, vilket passade sig väldigt bra. En riktig klassiker!
Jag ger den 4/5

Titel: Iron Man 2 (2010)
Längd: 124 min
Genre: Action
Skådespelare: Robert Downey Jr, Gwyneth Paltrow, Sam Rockwell, Mickey Rourke, Don Cheadle, Scarlett Johansson, Samuel L Jackson, Clark Gregg
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
Efter att massmiljonären och geniet Tony Stark kommit ut som Iron Man, räddar han gång på gång världen. Han verkar vara helt oförstörbar, till dess att den ryska Ivan Vanko skapar en liknande dräkt och kallar sig själv Whiplash.



På senaste tiden har det blivit ganska mycket superhjältefilmer för min del. Dels för att jag älskar dem och dels för att jag förbereder mig inför årets (kanske) coolaste film, ”The Avengers” (2012), där en massa superhjältar slås ihop och tillsammans räddar världen. ”Iron Man” (2008), ”Thor” (2011), ”Captain America: The First Avenger” (2011), Hulken, Black Widow och Hawkeye, där det bara är de två sistnämnda som än så länge inte fått en egen spelfilm.
En annan som det inte heller varit särskilt mycket ståhej om är karaktären Nick Fury. Skådespelaren Samuel L. Jackson skrev någon gång under 2008 ett kontrakt med Marvel Entertainment som binder honom till att spela Nick Fury i nio filmer, han har alltså sedan ”Iron Man” (2008) mer eller mindre synts till i filmerna. Nick Fury är alltså en chef för den topphemliga underrättelsetjänsten S.H.I.E.L.D, som är det gäng som samlade ihop The Avengers. Han skapades egentligen som en vit man, men i alternativa versioner kallas han Ultimate Nick Fury och i dem är han svart. Det som alltid varit ”med” är däremot den karakteristiska ögonlappen. Det ryktas även om att han ska få en egen film framöver, men än så länge är det ganska mycket hysch-hysch kring det. Hoppas hoppas!
Om vi styr skeppet tillbaka till själva” Iron Man 2”-filmen, kan jag berätta att regissören precis som den första är Jon Favreau , och precis som i den spelar han själv en liten roll som Tony Starks livvakt.
Huvudrollen görs ännu en gång av den fantastiska Robert Downey Jr, och hans assistent Pepper Potts av Gwyneth Paltrow. Men på rollistan har vi även Don Cheadle som tog över Terrence Howards roll som Rhodey, den snygga Scarlett Johansson, och den duktiga Sam Rockwell som även var med i regissörens ”Cowboys & Aliens” (2011).
Filmens bad-guy spelas av den otroligt fula och botox-fyllda Mickey Rourke, som knep rollen som den tyska Ivan Vanko aka Whiplash. På min Topp-10-vill-inte-möta-i-en-mörk-gränd-listan ligger definitivt han som högt upp på listan. Det som stör mig mest är att han säkert får ligga sjuuuuukt mycket?? Vad är det som lockar? Är det hans små ögon, flottiga håret med slingor, potatisnäsan, hans rykte om sig att vara svår att jobba med? Trots att han faktiskt är en ganska duktiga skådespelare, ”The Wrestler” (2008), pallar jag inte att titta på honom ibland.
FILMEN tyckte jag var bra. Den har fått oförtjänt mycket skit, kan jag tycka. Robert Downey Jr är som vanligt helt fantastisk och gör karaktären Tony Stark supercharmig. Specialeffekterna var det ingenting att klaga på och coola actionscener saknar man inte.
Och precis som vanligt när det vaknas Marvel-film ska man sitta kvar när efter texterna rullar för att få se ett litet extraklipp i slutet. Denna gång ger de en antydning till att filmen ”Thor” (2011) är på väg.
Jag ger den en svag 4/5

Titel: Iron Man (2008)
Längd: 126 min
Genre: Action
Skådespelare: Robert Downey Jr, Jeff Bridge, Gwyneth Paltrow, Terrence Howard, Clark Gregg
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
Den kvinnotjusande, vapentillverkande, mångmiljardären Tony Stark blir i en resa till Afghanistan skadad av sina egna vapen som tvingar honom att operera in en elektromagnet som drar tillbaka splittret från hans hjärta och som håller honom vid liv. När han förstår vilken skada hans vapen gör på oskyldiga människor, bygger han en högteknologisk skyddsdräkt som han använder för att bekämpa ondska. 

Inför en av årets absolut hetaste biopremiärer, ”The Avengers” (2012), håller jag på att mentalt förbereda mig genom att plöja igenom alla Marvel-superhjältar som senare kommer sammanfogas i biosuccén. Med på den listan har vi bl.a. ”Thor” (2011), ”Captain America: The First Avenger” (2011), ”Iron Man” (2008) och ”Hulk” (2003), dessutom Hawkeye och Black Widow som är de enda i gänget som än så länge inte fått en egen spelfilm.
Iron Man, eller Tony Stark, måste nog vara en av de coolaste någonsin! Trots att han inte är en ”riktig” superhjälte (han har tekniskt sätt inga övernaturliga krafter) så är han ändå snäppet häftigare än de flesta. Ca 90% till att jag älskar honom beror i ärlighetens namn på att han i filmerna spelas av Robert Downey Jr som gör ett fantastiskt jobb! Så fort han öppnar munnen blir allt hysteriskt roligt. Han har ett rykte om sig att verkligen prova på och variera sig mellan olika sorters roller, några är romantikdramat ”Charlie Bartlett” (2007), action/äventyr i ”Sherlock Holmes” (2009), komedi ”Tropic Thunder” (2008), och jag kan faktiskt inte komma på en endaste roll där jag inte gillat honom i!
Regissören till ”Iron Man”, Jon Favreau, sysslar även med att skådespela men då oftast i komedier av olika slag, den jag spontant kommer på just nu är ”Couples Retreat” (2009) där även vår svenska Malin Åkerman är med. På just regissör-delen ligger han bl.a. bakom årets ”Cowboys & Aliens” (2011) som jag tidigare i år var och kikade på bio.
Med på skådespelarlistan, förutom den redan nämnda Robert Downey Jr, har vi även hans side-kick Pepper Potts som här spelas av Gwyneth Paltrow från ”A Perfect Murder” (1998), och även den Oscarsvinnande Jeff Bridge som jag senast såg i den fantastiska ”K-PAX” (2001).
I USA har de Marvel Comics och DC Comics, men vad har vi i Sverige? Kan det vara så att vi har för dålig fantasi för att komma på och skapa superhjältar? Hade det funnits superhjältetidiningar med men i tights och en lång mantel när jag var yngre så skulle jag absolut spenderat min veckopeng på det.
Trots att ”Iron Man”-filmen klassas som en action, så består det av så mycket mer än bara explosioner och en vältränad Robert Downey Jr-bringa som går omkring och ger ifrån sig kvicka kommentarer. Eller föresten, det är precis det filmen består av. Men man kan ingenting annat än att älska dess coolhetsfaktor!
Den förtjänar absolut 4/5

Titel: Captain America: The First Avenger (2011)
Längd: 124 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Chris Evans, Hugo Weaving ,Tommy Lee Jones, Dominic Cooper, Hayley Atwell, Sebastian Stan, Stanley Tucci, Samuel L. Jackson, Toby Jones, Neal McDonough
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Den spinkiga Steve Rogers vill inget hellre än att gå med i armén för att vara med och slåss mot nazisterna för att rädda sitt land, men eftersom han är sjuk och inte har den rätta fysiken klassificeras han som ”icke tjänstduglig”. När han nästan förlorat hoppet, dyker Dr. Abraham Erskine upp och erbjuder honom att vara med i ett experiment som ska göra honom starkare. De det inte vet är att en f.d. nazistgeneral också har fått tag på experimentet…



Om vi först ska reda ut konceptet ”superhjälte”. Vad är det? Med ”super” så innebär det spontant att man ska ha en kraft av något slag, men isåfall räknas varken Batman eller Iron Man in, eftersom ingen av dem egentligen har en specialkraft (förutom att vara superrik, ingen kraft dock). Det andra ordet är ”hjälte”, vilket betyder att man räddar folk och är en allmänt hyvens kille, vilket i princip är alla huvudpersoner i varenda film. Med vad är det egentligen som räknas med ”superhjälte”? Ska de ha en kraftig kroppshylla, klatschiga fraser, mantel, en gel-baserad babylock hängandes i pannan?
Definitionen är svår, men på samma gång oerhört lätt.
Två män som alltid har ett finger med i spelet när det kommer till Marvel-hjältarna är Stan Lee och Jack Kirkby (+ Joe Simon som också ligger bakom den här), inget undantag. Karaktären Captain America skapades under andra världskriget, och har sedan dess varit en av de stora favoriterna bland Marvel-imperiet. Årets filmatisering gjordes däremot av regissören Joe Johnston, samma man som även ligger bakom ”Jurassic Park III” (2001) och förra årets Oscarsvinnande för bästa smink ”The Wolfman” (2010). Rollen som Steve Rogers aka Captain America spelades av Chris Evans. När jag först fick höra att han skulle spela superhjälten, blev jag lite förvånad. Anledningen är att han även spelat Marvels andra karaktär Human Torch i den actionfyllda filmatiseringen av ”Fantastic Four” (2005) och dess uppföljare ”Fantasic Four: Rise of the Silver Surfer” (2007). Känns det spontant inte lite fusk att han har fått spela superhjälte två gånger? Är inte det allas stora dröm att få göra det? Dessutom när det kommer till Marvels karaktärer.
Som superskurken Johann Schimdt/Red Skull spelar Hugo Weaving. Honom känner i alla fall jag mest igen från ”Matrix” (1999-2003) som Agent Smith, och som Elrond i ”Lord of the Rings” (2001-2003) och han är även i december om ett år aktuell i Peter Jacksons extremt hajpade ”The Hobbit: An Unexpected Journey” (2012). Om man tänker på en ond människa, vad ploppar då upp i skallen? Är det latexhandskar, ett elakt skratt, läderkappa, en svartlackad bil, galna ögon och med nazist-åsikter? Isåfall är det Red Skull man tänker på. Han är en klassisk ”riktigt skurk” som förmodligen inte skulle tänka två gånger innan han skulle trycka på den stora röda ”spräng”-knappen. Om man tänker efter så är just Red Skull en ganska unik skurk i Marvel-imperiet, han är spontant nämligen den enda jag kommer på som ”skulle kunna finnas på riktigt” (minus hans röda skelettkropp dvs), han ska ju föreställa Adolf Hitlers rådgivare och en nazistisk general. Hur less borde inte dagens tyskar egentligen vara på att fortfarande få skit för Hitler??
Med på rollistan finns även den vackra Hayley Atwell, Oscarsvinnande/nominerade Tommy Lee Jones och Stanley Tucci, Dominic Cooper och Sebastian Stan.
Handlingen är på många sätt så fruktansvärt okomplicerat, och framförallt superklyschigt. Att hjälten är sådär typiskt Amerikanskt helylle och att skurken är så superskurig som man bara kan tänka sig - fungerar bara i superhjältefilmer. Antingen är man ond eller god, det finns liksom ingenting mittemellan i Marvels värld. Trots att filmen inte är sådär jättebra, är den ändå sevärd för de som vanligtvis går igång på superhjältar.
Till våren kommer den stora blockbustern med stort B, nämligen filmen ”The Avengers” (2012) upp på biograferna. Handlingen kommer cirkulera kring The Avengers-gänget som har ryckts ut för att stoppa den onda Loki för att förinta/erövra jorden. Med i gänget kommer bl.a. vara Captain America, Iron Man, Hulken, Thor och Black Widow. Själv är jag hur pepp som helst på filmen. It’s gonna be awesome! Sitter man dessutom kvar under eftertexterna till ”Captain America: The First Avenger” får man se en liten trailer på det kommande mästerverket!
Själv ger jag den en sval 3/5

Titel: Armageddon (1998)
Längd: 151 min
Genre: Action
Skådespelare: Bruce Willis, Ben Affleck, Liv Tyler, Billy Bob Thornton, Will Patton, William Fichtner, Michael Clarke Duncan, Steve Buscemi, Owen Wilson, Peter Stormare
IMDB-betyg: 6.2/10

Handling:
Ett team av oljeborrare tvingas ut till rymden för att spränga en jättelik asteroid som är på väg rakt mot jorden.


Förutom Scifi-rullar, är även jorden-går-under-filmer en stor favorit i min bok. Många gånger går visserligen de två genrerna ihop, antingen hotas jorden av utomjordingar, eldklot, eller som i det här fallet: en gigantisk asteroid. Den senaste filmen av hela jordens-undergång-slaget har varit ”2012” (2009) för mig, som fått otroligt mycket oförtjänt skit. Själv gav jag den 5/5 eftersom jag tyckte att den verkligen var sviiiinhäftig, så ibland undrar jag i min ensamhet om min filmsmak helt enkelt suger lite?
Regissören är den 46-åriga mannen Michael Bay, vars sängkammar-blick på IMDbs bild säger ”-Hey baby, how you doing *blink*?” likt Joey i serien Vänner. Förutom att ge orgasmögaT^ på bilder, ligger han även bakom filmsuccén ”Pearl Harbor” (2001) där den här filmens sweetheart Ben Affleck även där spelar en av huvudrollerna. Han har även regisserat den actionfyllda ”Transformers” (2007) och årets ”Transformers 3” (2011).
När jag tänker på actionrullar i allmänhet så poppar ofta skådisen Bruce Willis upp. Det känns lite som att han är fadern av action?? Honom nämner jag naturligtvis för att han spelar huvudrollen Harry i den här filmen. Själv såg jag honom senast i ”Surrogates” (2009), men han är också med i de klassiska ”Die Hard” (1988-2007)-filmerna.
Som Bruces svärson spelar skådespelaren Ben Affleck som vunnit en Oscar för bästa manus till filmen ”Will Hunting” (1997), men han har även varit med i den kända ”Pearl Harbor” (2001), och som den extremt dåliga superhjälten Daredevil i filmen ”Daredevil” (2003).
Som Ben Afflecks girlfriend och Bruce Willis dotter spelar den vackra Liv Tyler som har rollen som Grace. Henne kan man se som karaktären Arwen i ”Lord of the Rings” (2001-2003)-filmerna, men hon hade även en liten roll i ”SUPER” (2010).
Med på rollistan fanns också den Oscarsvinnande Billy Bob Thornton som jag alltid kopplar ihop med hans asshole-karaktär i ”Bad Santa” (2003) men han gjorde också en av rösterna i min senast sedda” Puss In Boots 3D” (2011), den vanligtvis komedikillen Owen Wilson från bl.a. ”How Do You Know” (2010), den extremt stora och svarta mannen Michael Clarke Duncan som har varit med i ”The Green Mile” (1999), William Fichtner från ”Drive Angry” (2011) och som Mahone i ”Prison Break” (2006-2009), vår svenska Peter Stormare som man också kan se i årets ”Jägarna 2” (2011), och den väldigt fula Steve Buscemi från ”Con Air” (1997).
Kul fakta är att de faktiskt var på NASA när de spelade in vissa scener, skådespelarna är även de första civila som fått använda NASAs egna rymddräkter, vilket enligt IMDb ska ha kostat 3 miljoner dollar per person.
När jag såg den grymma ”Requiem for a Dream” (2000) nämnde jag att vissa filmer har låtar som har kommit att ha blivit ”filmens låt”. Ett solklart exempel är Celine Dions låt ”My Heart Will Go On” som var med i Oscarsvinnande ”Titanic” (1997).
I den här filmen däremot är det den väldigt vackra låten ”I Don’t Wanna Miss A Thing” med bandet Aerosmith som i alla fall jag fäller en tår och kopplar ihop med ”Armageddon” - ”I don’t wanna close my eyeeeees, IIIIIII don’t wanna faaaaaall asleep….” Jag får en klump i lill-hjärtat bara av att skriva. Jisses!
Den här filmen är en perfekt blandning av spänning, action, underhållning och romantik, vilket gör att den verkligen passar alla. Skådespelarna lyckas levelera och tempot blir aldrig långtråkigt! Skulle absolut rekommendera den här filmen!
Jag ger den en stark 4/5

Titel: Colombiana (2011)
Längd: 108 min
Genre: Action/Drama
Skådespelare: Zoe Saldana, Cliff Curtis, Michael Vartan, Jordi Mollá, Callum Blue
IMDB-betyg: 6.1/10

Handling:
När Cataleya bodde i Bogota som liten fick hon se sina föräldrar mördas. Hon växer upp hos sin farbror som lär henne allt hon kan och som lejer henne som yrkesmördare.
Men hela hennes tillvaro viger hon åt att hitta den som är ansvarig för hennes föräldrars död.

 
Tjejer som skjuter med vapen och klättrar i ventilationssystemet har blivit allt mer populärt de senaste åren. On top of my mind kommer jag att tänka på tjejgänget i ”Sucker Punch” (2011), Angelina Jolie i ”Wanted” (2008) och Uma Thurman i ”Kill Bill: Vol. 1” (2003), ingen av dem skulle tänka två gånger för att skjuta ner fienden.
Regissören till just den här filmen är den före detta grafittikonstnären Olivier Megaton som hittills mest har sysslat med kortfilmer och diverse serieavsnitt. För ungefär tre år sedan gjorde han jobbet i ”Transporter 3” (2008) där actionkillen Jason Statham hade huvudrollen.
Rollen som den häftiga och extremt råa Cataleya gjordes av min womencrush Zoe Saldana, som jag senast såg i storsuccén ”Avatar” (2009), men även i manusförfattarnas andra film ”Takers” (2010). Själv tycker jag att Zoe Saldana verkligen är hur cool som helst och passar perfekt in i den här typen av roller.
Med på rollistan fanns också Michael Vartan som man kan känna igen från tv-serien ”Alias” (2001-2006), Cliff Curtis från ”Sunshine” (2007) och Callum Blue som spelade Zod i serien ”Smallville” (2001-2011).
Personligen tycker jag att den här actionrullen verkligen är hur bra som helst, trotts att den var ganska förutsägbar och handlingen ibland inte var top notch alla gånger. Det jag gillar är att den var riktigt snyggt gjort, med mycket pang pang och explosioner. När jag kikar omkring på den här filmen på det stora www, märker jag att många tycker att den är för orealistiskt tack vare att en tjej har huvudrollen. Frågar man mig kan jag hålla med till viss del, men i ärlighetens namn så är väl de flesta actionfyllda filmen ganska orealistiskt? Tänker då bl.a. på en viss Bruce Willis som inte verkar ha några problem alls med att hoppa ut från en hoppande brinnande bil och gripa tag på undersidan av en flygande helikopter och slå ner beväpnade piloter…
Filmens trailer är hur som helst A-W-E-S-O-M-E och grymt häftig - Eat
Av mig får den 4/5

Titel: Thor (2011)
Längd: 115 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Chris Hemsworth, Natalie Portman, Tom Hiddleston, Stellan Skarskård, Anthony Hopkins, Kat Dennings, Clark Gregg
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Uppe i Asgård bor den mäktiga åskguden Thor. Efter ett misstag och vårdslöst beteende förvisar hans far Oden honom, och tvingar honom att leva bland dödliga människor på jorden till dess att han lärt sig en läxa.


Som jag hoppas att de flesta vet är den stora snackisen för filmpremiärer ”The Avengers” som planeras att visas på bio den 4 maj 2012. Den kommer precis som serien handla om ett gäng superhjältar som slås ihop och tillsammans slåss mot ondskan. För att man riktigt ska lära känna alla karaktärer (och få ut så mycket pengar som möjligt) har Marvel Studios släppt ett gäng långfilmer under åren som inriktar sig på en superhjälte i taget, vi har bl.a. The Hulk, Captain America, Iron Man och nu den här.
I USA har de ursprungliga serietidningarna varit väldigt populära, men i vårt kära hemland Sverige har den bara publicerats vid enstaka tillfällen, och då under namnet Hämnarna.
Regissör till ”Thor” har vi den Irländska mannen Kenneth Branagh, som blivit Oscarsnominerad hela fyra gånger, var av två för filmen ”Henry V” (1989) där han både spelade huvudrollen, regisserade och grejade med manuset. Busy guy! Man kan också se honom som Kurt Wallander i den amerikanska versionen av vår svenska ”Wallander” (2008-).
Om vi vänder skutan mot Thor himself, eller Chris Hemsworth som han egentligen heter. Kan allvarligt inte fatta hur bra han passar in i rollen?! Helt otroligt. Lägg dessutom till hans gigantiska armar som påminner om trädstammar. Jag känner mig verkligen superklyschig som gillar honom. Men jag kan inte förneka att han verkligen är perfekt för rollen som åskguden Thor.
Jag ser framför mig att de här gudarna ska vara stora, lätt solbruna och med stor pondus. Vilket var allt skådespelaren Tom Hiddleston som spelade karaktären Loki inte hade. En idé varför han ens fick rollen är kanske för att han var med i den redan nämnda ”Wallander” (2008-) som Magnus Martinsson? Jag vet inte. Jag tycker egentligen att han är en duktig skådespelare, däremot inte för just den här rollen. Tyvärr.
En som däremot hade pondus så att det räckte och blev över är den Oscarsvinnande skådespelaren Anthony Hopkins som spelade asaguden Oden. Trots att själva rollen egentligen ligger lite under hans kompetens och värdighet, tycker jag ändå att det var kul att se honom i tomeskägg. Själv såg jag honom senast i filmen ”Meet Joe Black” (1998) där han spelade mot Brad Pitt.
Vi får heller inte glömma skådespelarna Natalie Portman från ”Black Swan” (2010), vår svenska stolthet Stellan Skarsgård som jag senast såg i ”Frankie & Alice” (2010), och Kat Dennings från ”Charlie Bartlett” (2007) - som alla tre gjorde ett bra jobb!
Tanken med ”The Avengers” är att Stan Lee och Jack Kirkby helt enkelt ville skapa en ny superhjälte-grupp, så de plockade helt enkelt ut de populäraste karaktärerna under hösten 1963 och skapade…dam dam dam…The Avengers!
Själv är jag superpepp på långfilmen eftersom jag alltid älskat superhjälte-filmer, och i alla fall jag kommer se de tidigare filmatiseringarna för att ligga on top of my game.
Trots att filmen inte var sådär suuuuperbra, ser jag den som en passage och ett verktyg till det riktiga mästerverket den 4 maj 2012.
Trots att filmens story hade vissa hål och oklarheter, var det ändå grymt häftiga specialeffekter uppe i det s.k. Asgård som höjde filmen ett snäpp!
Jag ger filmen en neutral 3/5

Titel: North by Northwest (1959)
Längd: 131 min                           
Genre: Äventyr/Romantik
Skådespelare: Cary Grant, Eva Marie Saint, James Mason, Martin Landau, Edward Platt
IMDB-betyg: 8.6/10

Handling:
Roger Thornhill råkar på mindre än ett dygn ut för en rad olika missförstånd, han blir bl.a. oskyldigt utpekad som mördare, rattfyllerist och bilstöld, vilket tvingar honom att fly för sitt liv. Ett gäng farliga mördare tror dessutom att han är en FBI-agent som är ute efter att avslöja dem.
Han träffar även den vackra Eve, som först verkar vara drömkvinnan men som efter tag visar sig ha egna hemligheter…


Jag är tjejen som i princip aldrig tittar på tv längre. Tycker ofta att det känns konstigt att behöva passa speciella tider, invänta långa reklamer och slaviskt följa tv-tablån. Det fungerar helt enkelt inte när man ser så pass mycket film som jag gör. MEN, ”North by Northwest” eller ”I sista minuten” som den heter på svenska, såg jag faktiskt av en ren slump på tvn. Har faktiskt varit sugen på att se den flera gången, just därför passade det perfekt att den gick på televisionen.
Regissören är den flerfaldigt Oscarsnominerade filmgurun Alfred Hitchcock (1899-1980) som hos många människor runt om i världen är en klar favorit. Första filmen jag såg av honom var hans hyllade thriller ”Psycho” (1960), som jag genast älskade!
Alfred Hitchcock hade precis som många andra regissörer några typiska kännetecken som gör att publiken ska tänka ”-Aha, det här är en Hitchcock-film”, bl.a. använde han sig ofta av blonda kvinnor, av badrum, och flitigt av falsk identitet på sina huvudroller bl.a. i ”Jag bekänner” (1953), ”Fel man” (1956), ”Frenzy” (1972), dessutom brukade han också vara med som statist i sina egna filmer.
Huvudrollen Roger spelas av den otroligt stilige Cary Grant med den karismatiska stjärt-hakan, den perfekta solbrännan och det felfria vattenkammade håret med ett stänk av gråa hårstrån. Det här är första filmen jag ser med honom, men han är även med i ”His Girl Friday” (1940) och ”Penny Serenade” (1941).
Rollen som den vackra och förföriska Eve spelas av skådespelerskan Eva Marie Saint (blond) som vann en Oscar för filmen ”On the Waterfront” (1954).
I ärlighetens namn känner jag mig ganska splittrad när det kommer till att betygsätta den här filmen. Ena sidan av mig tycker att den är långsam, överspelade skådespelare, smått puckad, och främst överskattad. Medan jag också känner att den är väldigt underhållande, smårolig, oväntad och supercharmig. Tror det kan bero mycket på vilket sorts humör man är på. Just nu vill jag nämligen hålla med IMDb som har röstat fram den på plats #37 på topp 250-listan och resten av världen till att ge den 5/5, men en annan dag kommer jag kanske tänka att den helt enkelt är jävligt överskattad…
Just nu får den en svag 5/5