Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: The Artist (2011)
Längd: 100 min
Genre: Romantik
Skådespelare: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, James Cromwell, John Goodman, Missi Pyle, Penelope Ann Miller
IMDB-betyg: 8.3/10

Handling:
Den populäraste stumfilmsskådespelaren George Valentin är på toppen av sin karriär när filmbolagen börjar med den nya tekniken, pratfilmer. Den unga dansösen Peppy Miller blir genast omtyckt, och medans hon klättrar uppför på karriärstegen får George Valentin mindre och mindre jobberbjudanden.





Inför årets Oscarsgala satt jag och en kompis helgen innan och matade oss igenom de nominerade filmerna. Vi visste gott och väl att det surrades riktigt ordentligt kring den franska stumfilmen ”The Artist”, men eftersom vi planerade vår filmtid väldigt uselt, resulterade allt med att vi hann med nästan alla andra filmer men bara den första halvtimmen av den här stora snackisen. För några veckor sedan, nästan två månader efter Oscarsgalan, gick stumfilmen äntligen upp på biograferna där jag bor och jag fick se klart den.
Regissören och manusförfattaren, den franska Michel Hazanavicius, dök i princip upp from nowhere och rörde om ordentligt när hans stumfilm blev poppis.
Huvudrollen, Jean Dujardin, är faktiskt något av det snyggaste som finns. Jag ser framför mig hur han är mannen som bjuder på frukost (nybakat bröd, ett färskpressat glas juice och svart kaffe, naturligtvis) och hur han kan charma ett helt rum med bara ett leende. Märks det att jag är lite kär? Om det inte är nog att han är fruktansvärt snygg IRL, så blir han SNYGGARE i svartvitt. I biosalongen satt jag och ihärdigt torkade upp dräglet från min ena mungipa, medans försöken att inte stirra så att ögonen torkade ihop misslyckades. Hans motspelerska, även hon jättevacker såklart, Bérénice Bejo spelade tillsammans tidigare i agentfilmen ”OSS 117: Le Caire, nid d’espions” (2006).
När jag för första gången fick höra talas om den här filmen tänkte jag att någon skojade med mig. Jag menar, en fransk, svartvit stumfilm är så långt ifrån det vanliga mainstream som brukar toppa bio-listorna, att jag helt enkelt var lite tveksam hur den skulle klara sig. Men trots att filmen matade hem hela fem statyetter i den stora filmtävlingen, måste jag ändå med handen på hjärtat erkänna att den faktiskt är något överskattad. Fatta mig inte fel, för filmen är BRA, men långt ifrån det absolut bästa jag sett.
Det är en film som är otroligt charmig, mysig och sådär härligt check. Jag fullkomligt älskar huvudrollen Jean Dujardin, den underbara musiken och den lättsamma stämningen som följer med en under hela filmen. Men det fattades ändå något som det är svårt att sätta fingret på.
Som sagt, väldigt bra, men långt ifrån det bästa jag sett.
Jag ger den en stark 4/5

Titel: The Imaginarium of Doctor Parnassus (2009)
Längd: 123 min
Genre: Äventyr/Fantasy
Skådespelare: Christopher Plummer, Lily Cole, Heath Ledger, Andrew Garfield, Verne Troyer, Tom Waits, Johnny Depp, Jude Law, Colin Farrell
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
En kringresande teater bestående av doktor Parnassus, hans dotter Valentina, springpojken Anton och dvärgen Percy, åker från stad till stad för att tjäna ihop pengar. Men det ingen vet är att Paranassus för många år sedan skapade en pakt med den sluga djävulen om övernaturliga krafter, till pris av att överlämna sin dotter på hennes 16-årsdag. Men när hennes födelsedag närmar sig dyker en mystisk främling upp som förändrar allt.

Första gången jag såg den här filmen, någon gång under 2009, blev jag inte alls lika fascinerad och tagen som jag blev under andra tittningen. Då gav jag filmen en axelryckning, medan jag nu fortfarande kan komma på mig själv med att sitta och spekulera kring filmen sedan jag såg den igen för ca två veckor sedan. Det är lite underligt hur det kan bli sådär, hur en tittning till eller dagens humör eller sällskapet eller stämningen eller bildkvaliteten eller ljuset eller förväntningarna eller… Ja, hur så många olika faktorer kan påverka en hel filmupplevelse.
Regissören är mannen Terry Gilliams som tidigare gjort filmen ”Twelve Monkeys” (1995) med Bruce Willis, men även de lite underliga fantasy-inspirerande ”The Brothers Grimm” (2005) och ”Tideland” (2005).
Filmens skådespelarinsatser gjordes av de duktiga Christopher Plummer som jag senast såg i den Amerikanska ”The Girl with the Dragon Tattoo” (2011), Heath Ledger, det nya stjärnskottet Andrew Garfield som snart är aktuell med den nya ”The Amazing Spider-Man” (2012), den vackra Lily Cole och musikern Tom Waits.
Det unika med den här filmen är att det tekniskt sätt är Heath Ledgers sista film (”The Dark Knight” (2008) om man räknar med hans sista fullständiga film). Men eftersom han dog när de ännu inte hunnit göra klart filmen, lades projektet på is i några månader, innan de tog upp det igen. Men istället för Heaths roll hoppade Johnny Depp, Jude Law och Colin Farrell in som tillsammans spelade hans karaktär i varsin olika ”fantasivärld”. Det kanske låter helt fucked-up, men några riktigt begåvade manusförfattare lyckades pussla ihop historien så att det faktiskt blev riktigt lyckat. De tre prestigefulla skådespelarna gav dessutom sina intjänade pengar till Heath Ledgers lilla dotter. Snyfthistoria AB?!
Efter en andra ”titt” blev jag som sagt väldigt imponerad över hela filmkonceptet. Hur otroligt snygg och välgjord den är, och hur de samtidigt har gjort den väldigt cool.
Förutom att det som sagt är Heath Ledgers sista film, är den andra snackisen kring filmen om slutet. Slutet som för många känns totalt förvirrande, men som också tillför olika tolkningar. Själv tror jag mig själv ha ”kommit på det” – Heureka – men eftersom det inte finns skrivet någonstans vad slutet egentligen symboliserar, kan man såklart bara spekulera.
Slutsats: Fantastiskt välgjord, snygg och underskattad!
Jag ger den 4/5

Titel: Cars 2 (2011)
Längd: 106 min
Genre: Animerat/Familj
Skådespelare (Röster): Larry the Cable Guy, Michael Caine, Emily Mortimer, Owen Wilson, Eddie Izzard, Thomas Kretschmann
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
När racingbilen Lightning McQueen blir utmanad att köra olika lopp i Europa, tackar han ja. På sin resa tar han med sig sitt gäng från Radiator Springs, inklusive bärgningsbilen Mater. Medan McQueen tävlar trasslar sig Mater in i ett eget spiondrama på liv och död.




Efter att ha sett ”Cars” (2006) häromdagen, kände jag också att det var dags att se den lite nyare uppföljaren ”Cars 2”.
Disneyfilmers uppföljare känns som att dem ALLTID brukar handla om ettans barn. Jag tänker bl.a. på ”Lejonkungen 2 – Simbas Skatt” (1998), ”Den lilla sjöjungfrun 2- Havets hemligheter” (2000), ”Lady och Lufsen 2: Ludde på äventyr” (2001), ”De 101 dalmatinerna 2 – Tuffs äventyr i London” (2002). Alla med den gemensamma nämnaren att handla om de ursprungliga parens respektive barn. Därför kom det inte från ingenstans när jag självklart hade förväntat mig att även ”Cars 2” skulle handla om sportbilen Lightning McQueen och Sallys kids (inte för att jag överhuvudtaget kan förstå hur två bilar kan föda barn). Men ACK så fel jag hade, då hela filmen istället cirkulerar kring bärgningsbilen Mater från den första filmen.
Regissören är ännu en gång John Lasseter, men den här gången jobbar han tillsammans med Brad Lewis.
Mater får sin röst av Nebraska-mannen Larry the Cable Guy, och precis som i den första filmen gör Owen Wilson liv till racerbilen Lightning McQueen. Två av de nyare medverkanden gör bl.a. Michael Caine från ”Batman Begins” (2005) och Emily Mortimer som senast kunde skymtas som florist i den nya ”Hugo” (2011).
Precis som jag nämnde i början ligger krutet och handlingen runt bärgningsbilen Mater och hans upptåg, istället för racingbilen Lightning McQueen. Ett spår som verkligen inte kom väntat! Om man jämför med första filmen så har de även dragit upp action-nivån en hel del, vi får se mer av allt från flygande bilar, explosioner, vapen, pang-pang och bomber.
Personligen känner jag att den seglade iväg för långt från ursprungsfilmen, och att historien blev lite väl utflippad. Men trots att den är otroligt snyggt gjord och att karaktärerna är supercharmiga, så känner jag att den ändå inte håller mottet.
Jag ger den en stark 2/5