The Artist (2011)
Titel: The Artist (2011)
Längd: 100 min
Genre: Romantik
Skådespelare: Jean Dujardin, Bérénice Bejo, James Cromwell, John Goodman, Missi Pyle, Penelope Ann Miller
IMDB-betyg: 8.3/10
Handling:
Den populäraste stumfilmsskådespelaren George Valentin är på toppen av sin karriär när filmbolagen börjar med den nya tekniken, pratfilmer. Den unga dansösen Peppy Miller blir genast omtyckt, och medans hon klättrar uppför på karriärstegen får George Valentin mindre och mindre jobberbjudanden.
Inför årets Oscarsgala satt jag och en kompis helgen innan och matade oss igenom de nominerade filmerna. Vi visste gott och väl att det surrades riktigt ordentligt kring den franska stumfilmen ”The Artist”, men eftersom vi planerade vår filmtid väldigt uselt, resulterade allt med att vi hann med nästan alla andra filmer men bara den första halvtimmen av den här stora snackisen. För några veckor sedan, nästan två månader efter Oscarsgalan, gick stumfilmen äntligen upp på biograferna där jag bor och jag fick se klart den.
Regissören och manusförfattaren, den franska Michel Hazanavicius, dök i princip upp from nowhere och rörde om ordentligt när hans stumfilm blev poppis.
Huvudrollen, Jean Dujardin, är faktiskt något av det snyggaste som finns. Jag ser framför mig hur han är mannen som bjuder på frukost (nybakat bröd, ett färskpressat glas juice och svart kaffe, naturligtvis) och hur han kan charma ett helt rum med bara ett leende. Märks det att jag är lite kär? Om det inte är nog att han är fruktansvärt snygg IRL, så blir han SNYGGARE i svartvitt. I biosalongen satt jag och ihärdigt torkade upp dräglet från min ena mungipa, medans försöken att inte stirra så att ögonen torkade ihop misslyckades. Hans motspelerska, även hon jättevacker såklart, Bérénice Bejo spelade tillsammans tidigare i agentfilmen ”OSS 117: Le Caire, nid d’espions” (2006).
När jag för första gången fick höra talas om den här filmen tänkte jag att någon skojade med mig. Jag menar, en fransk, svartvit stumfilm är så långt ifrån det vanliga mainstream som brukar toppa bio-listorna, att jag helt enkelt var lite tveksam hur den skulle klara sig. Men trots att filmen matade hem hela fem statyetter i den stora filmtävlingen, måste jag ändå med handen på hjärtat erkänna att den faktiskt är något överskattad. Fatta mig inte fel, för filmen är BRA, men långt ifrån det absolut bästa jag sett.
Det är en film som är otroligt charmig, mysig och sådär härligt check. Jag fullkomligt älskar huvudrollen Jean Dujardin, den underbara musiken och den lättsamma stämningen som följer med en under hela filmen. Men det fattades ändå något som det är svårt att sätta fingret på.
Som sagt, väldigt bra, men långt ifrån det bästa jag sett.
Jag ger den en stark 4/5
