Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: Cars 2 (2011)
Längd: 106 min
Genre: Animerat/Familj
Skådespelare (Röster): Larry the Cable Guy, Michael Caine, Emily Mortimer, Owen Wilson, Eddie Izzard, Thomas Kretschmann
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
När racingbilen Lightning McQueen blir utmanad att köra olika lopp i Europa, tackar han ja. På sin resa tar han med sig sitt gäng från Radiator Springs, inklusive bärgningsbilen Mater. Medan McQueen tävlar trasslar sig Mater in i ett eget spiondrama på liv och död.




Efter att ha sett ”Cars” (2006) häromdagen, kände jag också att det var dags att se den lite nyare uppföljaren ”Cars 2”.
Disneyfilmers uppföljare känns som att dem ALLTID brukar handla om ettans barn. Jag tänker bl.a. på ”Lejonkungen 2 – Simbas Skatt” (1998), ”Den lilla sjöjungfrun 2- Havets hemligheter” (2000), ”Lady och Lufsen 2: Ludde på äventyr” (2001), ”De 101 dalmatinerna 2 – Tuffs äventyr i London” (2002). Alla med den gemensamma nämnaren att handla om de ursprungliga parens respektive barn. Därför kom det inte från ingenstans när jag självklart hade förväntat mig att även ”Cars 2” skulle handla om sportbilen Lightning McQueen och Sallys kids (inte för att jag överhuvudtaget kan förstå hur två bilar kan föda barn). Men ACK så fel jag hade, då hela filmen istället cirkulerar kring bärgningsbilen Mater från den första filmen.
Regissören är ännu en gång John Lasseter, men den här gången jobbar han tillsammans med Brad Lewis.
Mater får sin röst av Nebraska-mannen Larry the Cable Guy, och precis som i den första filmen gör Owen Wilson liv till racerbilen Lightning McQueen. Två av de nyare medverkanden gör bl.a. Michael Caine från ”Batman Begins” (2005) och Emily Mortimer som senast kunde skymtas som florist i den nya ”Hugo” (2011).
Precis som jag nämnde i början ligger krutet och handlingen runt bärgningsbilen Mater och hans upptåg, istället för racingbilen Lightning McQueen. Ett spår som verkligen inte kom väntat! Om man jämför med första filmen så har de även dragit upp action-nivån en hel del, vi får se mer av allt från flygande bilar, explosioner, vapen, pang-pang och bomber.
Personligen känner jag att den seglade iväg för långt från ursprungsfilmen, och att historien blev lite väl utflippad. Men trots att den är otroligt snyggt gjord och att karaktärerna är supercharmiga, så känner jag att den ändå inte håller mottet.
Jag ger den en stark 2/5

Titel: Cars (2006)
Längd: 117 min
Genre: Animerat/Familjefilm
Skådespelare (Röster): Owen Wilson, Bonnie Hunt, Larry the Cable Guy, Paul Newman, Cheech Marin, Tony Shalhoub, Guido Quaroni, Jenifer Lewis, Paul Dooley
IMDB-betyg: 7.3/10

Handling:
Den kända och någon självupptagna racerbilen Lightning McQueen är på väg till Kalifornien för att tävla om statyetten Piston Cup. Men på väg dit hamnar han däremot i den lilla bortglömda staden Radiator Springs, där han får lära sig att det finns mer i livet än rikedomar och berömmelse.





En sak som är totalt ointressant för mig (förutom politik) är motorer. Jag har körkort och brukar väldigt ofta ta bilen dit jag ska eftersom jag bor lite ute på vischan, men skulle den gå sönder skulle jag inte ens kunna fixa den ens om mitt liv hänger på det. Allt som har med bilar att göra är helt enkelt så jäkla tråkigt, och när folk frågar vilken bilsort jag har så är mitt svar ”-Blå”. Är med andra ord ointresserad OCH puckad. Men en sak som jag däremot gillar är Disney-och Pixarfilmer, därför gav jag ändå ”Cars” en chans.
Regissörerna till den här filmen är John Lasseter (Vice VD på Pixar) som bl.a. gjort uppföljaren ”Cars 2” (2011), ”Toy Story” (1995) och ”A Bug’s Life” (1998), och hans co-regissör Joe Ranft som dog under filmenproduktionen i en bilolycka.
I den amerikanska versionen har skådespelarna Owen Wilson från förra årets ”Midnight in Paris” (2011), Bonnie Hunt och Oscarsvinnande Paul Newman från ”The Color of Money” (1986) lånat ut sina röster.
Filmens animation är verkligen kritiklös, helt flawless arbete och kvalitet. Man märker verkligen vilket enormt arbete de måste ha lagt ner för att få det att se så snyggt ut. En annan sak som också ligger på plus-kanten är musiken, soundtracket är super och passar sannerligen in som handen i handsken. Filmen blev även tvåfaldigt Oscarsnominerad, och då bl.a. för låten ”Our Time” av Randy Newman.
Det jag absolut älskar med Disney och Pixarfilmer är att jag ALLTID får det där lyckoruset och ”allting-ordnar-sig”-känslan. Det finns också alltid med det där ögonblicket som får tårarna att bränna i ögonlocket, det kan bara vara någonting supersimpelt som händer, men jag blir ändå väldigt berörd (någonting som inte brukar hända i klassiska otecknade filmer). Älskar även filmens eftertexter som visar fina klipp, och som dedikerar filmen till den döda och redan nämnda Joe Ranft.
Trots att jag inte är någon bil-människa, så tilltalade den snygga animeringen, sensmoralen och karaktärerna mig väldigt! Andra väldigt braiga Disney/Pixar-filmer som jag senast sett är ”Up” (2009”, ”Monsters, Inc” (2001) och den lite nyare ”The Princess and the Frog” (2009).
Av mig får den här dock en stark 3/5

Titel: Mr. Popper’s Penguins (2011)
Längd: 94 min
Genre: Komedi/Familj
Skådespelare: Jim Carrey, Carla Gugino, Ophelia Lovibond, Madeline Carroll, Clark Gregg, Jeffrey Tambor, Maxwell Perry Cotton, Angela Lansbury
IMDB-betyg: 5.9/10

Handling:
Karriärsfanatikern Tom Popper lever ett hektiskt liv i New York och har sedan länge tappat tron på sig själv och familjesammanhöringen. När han en dag får en oväntad frysbox hemskickad, full med pingviner, börjar hans tillvaro få en helt annan vändning.




Under kvällens gång hade jag och en kompis matat av några av de Oscarsnominerade filmer som skulle få pris söndagen för någon vecka sedan. Mellan uberseriösa drama-filmer bestämde vi oss därför att ta en liten paus iklädd den här lättsamma familjefilmen.
Bara namnet och handlingen vittnar om att filmen kanske inte skulle bli sådär suuuuperbra, men regissören Mark Waters har tidigare stått bakom skaparna till några riktigt mysiga och lättsamma filmer, bl.a. ”Just Like Heaven” (2005), ”Freaky Friday” (2003) och ”Mean Girls” (2004), vilket gjorde att den här filmen kunde gå i princip hur som helst.
Huvudrollen Jim Carrey har jag en väldigt märklig crush på. Trots att han är gammal nog att vara min fader, så är det ändå någonting över honom som osar ”Hej, jag är attraktiv”. Han är även en sådan där människa som känns som en jävligt hygglig prick privat, och inte bara framför kameran. Jim Carrey är vi ju alla vana att se som hälften galen och hälften superpajig, vilket var hans agenda även i den här filmen. Själv såg jag honom senast i den fina ”I Love You Phillip Morris” (2009) och thrillern (där han faktiskt INTE var en lustigkurre) ”The Number 23” (2007), men man kan även se honom i de grymma ”Ace Ventura: Pet Detective” (1994) och ”The Truman Show” (1998).
Filmen, som egentligen är baserad på en barnbok av författarna Richard och Florence Atwater, och som kom ut för ungefär 74 år sedan, handlar om ungefär desamma (gemensam nämnare: Pingviner) men Mr. Popper lär istället upp de små liven och sätter ihop en cirkusshow. Typ.
Det enda som egentligen är riktigt roligt i filmen är i slutet av eftertexterna då meningen ”No penguins was harmed in the making of this film. Jim Carrey, on the other hand, was bitten mercilessly. But he had it coming.”. Annars kan jag tycka filmen känns väldigt familje-vänlig och passar en regnig söndag när man inte orkar med någonting annat än en lättsam filmrulle.
Jag ger filmen 2/5

Titel: Spirit: Stallion of the Cimarron (2002)
Längd: 83 min
Genre: Animerat/Familj
Skådespelare (röster): Matt Damon, James Cromwell, Daniel Studi, Chopper Bernet
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Långt ute på savannen lever vildhingsten Spirit tillsammans med hans flock. Ribban sätts när han plötsligt blir tillfångatagen av människor som har planer på att tygla honom.




När det kommer till Dreamsworks är det oftast djur som står i centrum. De har gjort animerade filmer om allt från träsktroll i ”Shrek” (2001), katter i ”Puss in Boots” (2011) och överviktiga pandor i ”Kung fu Panda” (2008), med en sak gemensamt – alla djuren pratar. Den här filmen däremot tog en helt annan vändning och körde istället på en mer realistisk ton där inget av djuren pratar med varandra med ord. De använder sig istället av känslor, uttryck och gnäggande läten.
Berättarrösten/tänkerösten gjordes av den framgångsrika Matt Damon som jag såg för ett tag sedan i den braiga ”Good Will Hunting” (1997) där han själv också stod som manusförfattare.
Regissörerna Kelly Asbury och Lorna Cook har tidigare inte stått bakom spakarna till särskilt mycket, men däremot har de varit väl involverad i massor av olika projekt där de sysslat inom ”art department”.
Soundtracks-mässigt har vi här ett litet guldkorn. För trots att de inte pratar som vi är vana, har de ändå använt sig av ett otroligt kraftfullt soundtrack som (tillsammans med ansiktsuttryck) verkligen FÖRKLARAR känslorna till de olika karaktärerna. Helt magiskt! Det mesta av musiken är skrivet av den fantastiska Hans Zimmer (även gjort musiken till ”Lejonkungen” (1994)), tillsammans med sångaren Bryan Adams.
Barnet inom mig fullkomligt älskar allt som är animerat, så på den fronten blir jag tillfreds. Däremot kan jag ändå tycka att filmen är något långsam och en aningen tråkig. Men trots det är allt värt tack vare det grymma soundtracket och det genialiska tänket!
Jag ger filmen 4/5

Titel: How to Train Your Dragon (2010)
Längd: 98 min
Genre: Animerat/Familj/Äventyr
Skådespelare (röster): Jay Baruchel, America Ferrera, Gerard Butler, Jonah Hill, Christopher Mintz-Plasse, Craig Ferguson, Kristen Wiig, T.J Miller
IMDB-betyg: 8.2/10

Handling:
Den svaga och något mesiga vikingen Hiccup lever inte upp till sin fars plundrar-förväntningar. De lever allasammans på ön Berk där de skövlar drakar för att överleva, vilket är den största prestigen hos alla andra vikingar – utom för Hiccup. När han av misstag råkar skada en av världens farligaste drakar, upptäcker han att de kanske inte är så fientliga och hemska som de först trodde.

En av de absolut bästa sakerna med animerade filmer – förutom från det obligatoriska lyckliga slutet och feel-good-känslan – är att karaktärernas röster ofta görs av personer man känner igen. Älskar att sitta där i biomörket och anstränga små-cellerna i lill-hjärnan ”Vem tillhör rösten?? Guuuuud vad jag känner igen den”, kan riktigt gå en rejält på nerverna, men känslan när man kommer på vem den nedrans rösten tillhör är obeskrivlig. Okej, nu överdrev jag en aning. Men det är en klassisk känsla av välbehag. I just den här filmen är det en rad olika skådespelare som har bidragit med sina ljuva stämmor, vi har bl.a. Jay Buruchel från ”Knocked Up” (2007), America Ferrera känd från tv-serien ”Ugly Betty” (2006-2010), snyggingen Gerard Butler från ”The Phantom of the Opera” (2004), den nu smala Jonah Hill som man kan se mot Brad Pitt i ”Moneyball” (2011), Christopher Mintz-Plasse aka McLovin från komedin ”Superbad” (2007) och nu även senast i ”Fright Night” (2011).
De två regissörerna, Dean DeBlois och Chris Sanders, har tidigare jobbat tillsammans med långfilmen ”Lilo & Stitch” (2002), som i ärlighetens namn aldrig varit någon riktig favorit i min bok. Den förstnämnda kommer även hålla tyglarna till uppföljaren ”How to Train Your Dragon 2” (2014).
Min ”svaga punkt” är att så fort jag ser ett mysigt djur på film så blir jag väldigt sugen på att åka hem och gosa med lill-katta´vi har här hemma. Toothless, som i det här fallet är filmens drake, var inspirerad av en kombo mellan katter, hundar och hästar, vilket gör att min klappa-katten-känsla inte kom helt out of the blue med andra ord.
Jag har egentligen ingenting dåligt att påpeka om filmen, när det kommer till animerade filmer är jag nämligen oerhört lättfotad och tycker att det mesta är helt underbart! Några framslängda adjektiv är i alla fall: snygg och väldigt välgjord, mysig, härlig, feel-good, fin sensmoral …. och precis som vanligt när man slår på en DreamWorks-film får man en total originell berättelse med oerhört mycket hjärta och själ!
Av mig får den en stark 4/5

Titel: The Incredibles (2004)
Längd: 115 min
Genre: Animerat/Familjefilm/Action
Skådespelare: Craig T.Nelson, Holly Hunter, Jason Lee, Samuel L. Jackson, Spencer Fox, Sarah Vowell
IMDB-betyg: 8.0/10

Handling:
I ett litet lugnt samhälle bor den lugna familjen Parr, med tre helt vanliga barn, neutrala jobb, och är en helt vanlig familj. Eller? Under ytan är familjen de pensionerande superhjältarna Mr. Incredible och Elastagirl som dragit sig tillbaka och skaffat sig en familj, och som gör allt för att försöka passa in.
Men när den nya skurken Syndrome hotar att styra världen, tvingas familjen Parr ännu en gång att packa ihop superhjältedräkterna.




”The Incredibles”, eller ”Superhjältarna” som den så passande heter på svenska, har i praktiken egentligen allt som jag gillar: bra animering, familje-historia och naturligtvis superhjältar med häftiga specialkrafter. Allt det som jag är lite extra svag för.
Under år 2011 har det var väldigt stor superhjälte-hysteri i samband med premiären av blockbustern ”The Avengers” (2012). I samma hjälte-anda har jag på senare tiden sett bl.a. ”Iron Man” (2008), ”Captain America: The First Avenger” (2011) och ”Thor” (2011), som bara är ett smakprov på vad hjälte-genren har spottat ur sig de senaste åren. ”The Incredibles” har egentligen exakt samma tänk som resterande hjältefilmer i världen, men i en något yngre tappning och naturligtvis i en extremt snygg animering.
Regissören och manusförfattaren är skaparen bakom ”Ratatouille” (2007) och den just nu bioaktuella ”Mission: Impossible – Ghost Protocol” (2011), Brad Bird.
Skådespelarna som gör rösterna till karaktärerna är bl.a. den flerfaldigt Emmy-och Golden Globe nominerade Craig T.Nelson från tv-serien ”Coach” (1989-1997), Oscarsvinnande Holly Hunter från dramat ”The Piano” (1993) som även har en fruktansvärt karakteristisk röst, ”My Name Is Earl” (2005-2009)-stjärnan Jason Lee,  och Samuel L. Jackson från ”Pulp Fiction” (1994).
Filmen ligger dessutom på plats #242 på topp-250 på IMDb, och har vunnit hela två Oscars.
Eftersom jag har en något speciell förkärlek till animerade familjefilmer känns det som att jag i princip aldrig kan bli besviken eller kan tycka att den här typen av filmer är dåliga. Trots att själva idén kanske inte är den mest originella, jag menar hur ofta har man inte sett superhjälte-familjen-som-inte-får-visa-sina-krafter (???) eller den-missförstådda-skurken (???), så är det ändå en riktigt mysig och spännande film!
Precis som i vilken annan bra acitonrulle som helst så får man se:  35 explosioner, 189 knapp-tryckningar och ungefär 640 skott.
Slutsats. Gillar man coola superhjältar iklädda tights och är lite extra svag för animerat, så blir man absolut inte besviken!
Av mig får den en stark 4/5

Titel: Monsters, Inc. (2001)
Längd: 92 min
Genre: Animerat/Familj
Skådespelare (Röster): John Goodman, Billy Crystal, Steve Buscemi, Mary Gibbs, Jennifer Tilly, James Coburn
IMDB-betyg: 8.0/10

Handling:
I en värld där monster lever och livnär sig på barns skrik, finns stadens största företag: Monsters, Inc. Där jobbar de allra duktigaste monstrerna med att, genom en passage, ta sig in i barns sovrum på kvällarna och skrämmer dem.
Vännerna Sully och Mike är två av de mest framgångsrika monstrerna och de drar in mest energi-skrik till deras värld. En kväll råkar däremot människoflickan Boo följa med till monstervärlden, vilket blir till stora problem för Sully och Mike.




Det absolut bästa jag visste när jag var yngre var tecknad/animerad film. Minns på alla dessa födelsedagar då resten av barnen ville leka ”fiskedamm”, ”kurragömma” och ”tagen”, medan födelsebarnet, alltså jag, tvingade alla att se på någon av mina nya presenter (som alltså var en Disneyfilm). Det eviga suckandet ”meeeeeeeen” när jag meddelade att det minsann nu var dags för film-dags - tårtan och småkakorna fick vänta. Nu när jag är äldre tycker jag pinsamt nog fortfarande väldigt mycket om familjefilmer, men den enda lilla nackdelen är att de nyare filmerna aldrig känns lika klockrena som de jag såg som liten sparvel. Sad men true.
Just den här filmen blev en supersuccé när den först kom ut, med Oscarsnomineringar hit och dit, i skrivande stund ligger den dessutom på plats #247 på topp-250 på IMDb, vilket är ett kanonbetyg i sig. Regissören är Pete Docter, tillsammans med co-director David Dilverman och Lee Unkrich som med den här filmen jobbade med varandra för första gången när det kommer till regissör-delen. Varförsig ligger de bl.a. bakom ”Up” (2009), co-director till den braiga ”Hitta Nemo” (2003) och sista ”Toy Story 3” (2010).
Rösterna till ”Monsters, Inc” gör av bl.a. John Goodman från ”The Big Lebowski” (1998), Billy Crystal och den alltid lika duktiga Steve Buscemi från bl.a. ”Armageddon” (1998) och från tv-serien ”Boardwalk Empire” (2010-).
Trots att jag inte längre är 7 bast och sitter klistrad framför tjock-tvn och VHS-lådan på födelsedagskalaset, så tycker jag ändå att filmen är riktigt bra! Jag säger som resten av alla ”tyckare”: filmen är härligt originell, mysig, familjepassande, och naturligtvis också en klassisk feel-good-rulle. Disney Pixar passar verkligen till alla sorters humör och åldrar!
Av mig får den 4/5

Titel: Enchanted (2007)
Längd: 107 min
Genre: Romantik/Familj
Skådespelare: Amy Adams, Patrick Dempsey, James Marsden, Indina Menzel, Timothy Spall, Susan Sarandon, Rachel Covey
IMDB-betyg: 7.3/10

Handling:
En ond drottning har skickat den vackra Giselle från den animerade sagovärlden till New York, allt för att prins Edward inte ska gifta sig med henne. Samtidigt har advokaten Robert helt gett upp kärleken efter att hans fru lämnat han och deras gemensamma dotter.

Hur ofta drömmer man inte om att leva i en Disney-värld? Där alla går omkring i färgglada kläder, brister ut i spontansång, dansar runt i piruetter, och naturligtvis det obligatoriska lyckliga slutet.
Regissören, Kevin Lima, ligger i sina dagar bl.a. bakom ”Janne Långben- The Movie” (1995) och storsuccén ”Tarzan” (1990). Han kommer även under året lansera tillsammans med DreamWorks Animation filmen ”Monkeys of Mumbai” (2012), som verkar handla om en man vars fru har blivit kidnappad av en demonkung (?)…låter väl sisådär kanske.
Manusförfattaren Bill Kelly kör i vanlig ordning på tidsresor-temat i precis ALLT han gör. Titta bara på hans nya ”Timeless” (2013), ”Premonition” (2007) och ”Blast from the Past” (1999)…och naturligtvis även i ”Enchanted”.
Rollen som den förtjusande och väldigt energiska Giselle spelas av den underbara Amy Adams. Hon är alltid så otroligt söt, och hon passar verkligen hur bra som helst som Disneyfigur. Hon har i sina dagar provat på ganska många olika genrer, allt från komedier till seriösa draman, och blivit Oscarsnominerad hela tre gånger för supporting roll i ”The Fighter” (2010), ”Doubt” (2008) och ”Junebug” (2005). Personligen gillar jag henne nästan bäst i den här typen av oseriösa mysfilmer!
Med på rollistan har vi även Patrick Dempsey som är mest poppis som Derek – McDreamy – Shepherd från ”Grey’s Anatomy” (2005-), skådespelaren James Marsden som jag senast såg i ”Straw Dogs” (2011) men som också kan ses som Cyclops i ”X-Men” (2000-2006), den fruktansvärt fula Timothy Spall från ”Sweeney Todd” (2007), och även den Oscarsvinnande Susan Sarandon från ”The Rocky Horror Picture Show” (1975).
Filmen fick sammanlagt tre Oscarsnomineringar för Alan Menken och Stephen Scwartz musik, med de extremt fastnar-på-hjärnan-låtarna ”Happy Working Song”, ”So Close”, ”That’s How You Know”.
Trots att filmen egentligen är något töntig, kan jag inte hjälpa att tycka att den verkligen är supercharmig. En passande film för hela familjen, eller när man behöver ett rejält humör-lyft!
 Att för ett Disney-fan som mig, får uppleva en nytolkning i en härlig à la New York-anda där prinsen, prinsessan och den onda styvmodern är med, känns superhärligt!
Jag ger den 4/5

Titel: Bambi (1942)
Längd: 70 min
Genre: Tecknat/Familj
Skådespelare (svenska röster): Eva Stiberg, Anita Björk, Nils Kihlberg, Eric Strandmark, Birgitta Valberg, Maj Zetterling
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Den lilla hjortkalven Bambi bor tillsammans i den vilda skogen med sin mor, och sina vänner. Han ska en dag bli Skogens Furste, men vägen dit är lång.



Disneyfilmer är någonting som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det känns nästan som att så fort jag ser en Disneyfilm så är jag alldeles lyrisk och påstår att det är en s.k. ”klassiker”. Det hände när jag såg ”Lejonkungen” (1994), ”Tarzan” (1999) och ”Den lilla sjöjungfrun” (1989) trots att tidslinjen knappt kommer över 20 år. ”Bambi” kom däremot ut för ungefär 70 år sedan, DET kallar jag en Disneyklassiker. Det sjuka är också att det ändå inte är deras första, för det var nämligen ”Snövit och de sju dvärgarna” (1937).
Om vi återgår till ”Bambi”-filmen som kom ut i augusti månad år 1942. Hade man ens färg-tv då? År 1942 vandrade liksom Hitler fortfarande omkring i Tyskland och dirigerade det pågående Andra Världskriget. Jag har så svårt att greppa hur otroligt jävla längesedan det faktiskt var! Att där, bland förödelse och död, ger Disney ut en tecknad film om en liten hjortkalv och hans hare-kompis. En film som 70 år senare fortfarande får småbarn att döpa sina kaniner till Stampe, och som har gett födelse åt kommentarerna ”- Du ser ut som Bambi på hal is” och ”- Det är såna som du som dödade Bambis mamma!!”, vilket man då och då på skoj använder sig av.
Regissörerna är inte bara två, tre, eller fyra, utan hela sju stycken män (vad annars?) som tillsammans ligger bakom filmen. Men den som har haft mest att säga till om var David Hand, som även låg bakom den redan nämnda ”Snövit och de sju dvärgarna” (1937).
Själva berättelsen kommer ursprungligen från den österrikisk-ungerska författaren Felix Salten som nitton år tidigare gav ut boken ”Bambi. En levnadshistoria från skogen” (1923).
Minns att när jag och min syster som liten åkte och hälsade på mormor så fick vi alltid se den här filmen. Den var den enda barnfilm på VHS hon ägde, och dessutom älskade hon den. Kan egentligen inte fatta att vi ens fick se den överhuvudtaget, den är ju skitsorglig?
Trots att filmen känns en aningen gammal och mossig, tycker jag ändå att den på något vis har åldrats väldigt fint. Och ärligt, hur söt är egentligen inte Bambi, Stampe och Blomman fortfarande?
Av mig får den 4/5

Titel: Lejonkungen 3D (1994/2012)
Längd: 89 min
Genre: Tecknat/Familj
Skådespelare (Svenska röster): Johan Halldén, Frank Ådahl, Rikard Wolff, John Schinkler, Kayo Shekoni, Mariam Wallentin, Peter Rangmar, Jan Rippe
IMDB-betyg: 8.3/10

Handling:
Den lilla lejonungen Simba bor tillsammans med sin mamma och pappa, som är kungen över savannen. Hans onda farbror Scar smider planer på att ta över lejonriket och göra sig själv till kung, med alla möjliga medel.



Eftersom jag älskar att gå på bio, kan jag ibland bli lite ledsen över att jag missat så fruktansvärt många klassiker i mina dagar. Helst då jag var yngre och vi inte hade biografer på ungefär 8 mils radie. På den listan har ”Lejonkungen” legat på hur länge som helst. Därför känns det som en ny chans nu när Disney väljer att återvisa några av deras populäraste filmer på bio, men denna gång i 3D.
Regissörerna är Roger Allers och Rob Minkoff, som med den här filmen hade sitt första och enda samarbete när det kommer till regissör-delen. Den förstnämnda ligger dessutom bakom en del av manuset till klassikerna ”Aladdin” (1992) och ”Oliver & gänget” (1988).
I slutet av mars förra året såg jag uppföljaren ”Lejonkungen 2 – Simbas skatt” (1998) som handlar om Simbas dotter Kiara. Uppföljare brukar i regel inte vara någon succé, snarare ett blekt minne av originalet. Men just den håller faktiskt måttet!
Om vi återgår till ”Lejonkungen”, kan jag berätta att en väldigt stor del till att filmen blev en sån framgång är för att musiken av Hans Zimmer och låten ”Can You Feel The Love Tonight” av Elton John och Tim Race, är ett mästervärk som de även vann en Oscar för.
Just ”Lejonkungen” skulle jag nästan påstå är den mest älskade av Disneys filmer. Jag kan ärligt talat inte hitta ett endaste litet fel med den här underbara klassikern. Animeringen är färgstark, musiken är fullkomligt fantastisk, berättelsen är fenomenal och karaktärerna är helt lysande.
Jag hatar 3D egentligen, tycker att man känner sig instängd och att man tappar bio-känslan fullständigt. Dessutom tycker jag att det är svårt för ögonen att fokusera och i samband med det missar man små detaljer. MEN, 3D eller ej, ”Lejonkungen” är ändå en mästerlig film och jag är stolt över att jag äntligen fått uppleva den på bio!
Utan tvekan, 5/5

Titel: Kung Fu Panda 2 (2011)
Längd: 91 min
Genre: Animerat/Äventyr/Familjefilm                                      
Skådespelare: Jack Black, Angelina Jolie, Gary Oldman, Dustin Hoffman, Seth Rogen, David Cross, Lucy Liu, Jackie Chan
IMDB-betyg: 7.4/10

Handling:
Den onda påfågeln Shen hotar att ödelägga Kina med ett nytt supervapen. Pandan Po och hans Kung Fu-kompisar måste ge allt de har för att försöka stoppa honom, men käppar sätts i hjulet då Po får möta sitt länge glömda förflutna.

Vem är det som hoppar genom luften likt en graciös svan? Vems lurviga knytnäve svischar mot ondskans käkben? Vems överviktiga uppenbarelse snubblar i sista sekunden och missar sin chans? Jo, den tröjlösa pandan Po.
Precis som i ”Kung Fu Panda” (2008) får vi möta Po och hans vänner i kampen om gott och ont, om dåtid och framtid, och om att vinna eller förlora. Spoiler alert: de vinner…(naturligtvis).
Regissören till uppföljaren av den populära DreamWorks-filmen är Jennifer Yuh - Äntligen en regissör som inte har penis, Boo-yaaah! Trots att det här är hennes första egna spelfilm, har hon ändå varit med och varit story artist till bl.a. ”Spirit: Stallion of the Cimarron” (2002) och även Po’s första film från 2008.
Med som rösterna har vi ännu en gång Angelina Jolie, Dustin Hoffman, Jackie Chan, Seth Rogen, David Cross och Lucy Liu, den enda riktiga ”nykomlingen” är den fantastiska Gary Oldman från bl.a. ”Batman Begins” (2005).
Men den vi absolut inte får glömma är den svart/vita pandan Po himself, nämligen Jack Black. Finns inte ord att beskriva hur rösten verkligen passar PERFEKT in på honom. Hade jag inte vetat bättre så skulle jag nästan tro att rollen blev skriven åt honom.
Är filmen någonting att se då? Gillar man ettan och fortfarande har barnasinnet kvar, så absolut. Men trots att den är mer fartfylld, är liiiite mörkare, och ändå bjuder på en hel del skratt, så känner jag ändå att den är snäppet sämre än dess föregångnare. Filmers uppföljare får i regel väldigt svårt att komma in i värmen hos de flesta tittare. Den största boven är oftast förväntningarna, gillar man den första borde väl även den andra bli bra? Eller? Långt ifrån alla gånger. Men däremot är det väldigt många som faktiskt tycker att den här filmen är svinbra, så jag rekommenderar absolut att man ska ge den en chans.
- Po is back!
Jag ger den en neutral 3/5

Titel: Kung Fu Panda (2008)
Längd: 90 min
Genre: Animerat/Äventyr/Familjefilm
Skådespelare: Jack Black, Dustin Hoffman, Angelina Jolie, Ian McShane, Seth Rogen, Lucy Liu, Jackie Chan, Dan Fogler, David Cross
IMDB-betyg: 7.6/10

Handling:
Pandan Po bor och jobbar tillsammans i en nudelrestaurang med sin far. Hela sitt liv har han drömt om att få lära sig kampsporten Kung Fu och att få slåss sida vid sida med hans stora hjältar: Furious Five! Men när den fängslande Tai Lung slitit sig loss från sina bojor och kräver hämnd på den lilla dalen, tvingas Po lära sig Kund Fus alla hemligheter.


Min stora fråga är hur de kom på den här filmen. Vem i konferensrummet på DreamWorks höjde ett finger och sa ”-Grabbar! Jag har en idé. Tänk er en överviktig panda som helst av allt vill lära sig Kung Fu och slåss tillsammans med en tiger, en apa, en gräshoppa, en orm och en trana. De bor dessutom i en by där invånarna enbart består av grisar och gäss”. Det låter så jäkla random att jag inte vet vart jag ska hä mig.
Hur som helst, regissörerna bakom filmen är Mark Osborne och John Stevenson, som båda gjorde sin debut inom spelfilm genom ”Kung Fu Panda” och blev dessutom nominerad till en Oscar.
Den smått tjocka pandan Po fick sin röst av den smått tjocka Jack Black, som jag i ärlighetens namn har en liten crush på. Senast sedda film med honom i har varit ”High Fidelity” (2000), men han gör sig absolut bäst i den extremt underhållande ”Tenacious D – The Pick of Destiny” (2006) där han spelar mot sin polare Kyle Gass.
Med på rollistan fanns också den flerfaldigt Oscarsvinnande Dustin Hoffman som jag senast såg i den fantastiska ”Perfume: The Story of a Murderer” (2006), komikern Seth Rogen från bl.a. årets ”The Green Hornet” (2011), den snygga Angelina Jolie från det verklighetsbaserade dramat ”Changeling” (2008), den ”onda” Ian McShane som spelade Svartskägg i den nyaste ”Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides” (2011). Med på listan över rösterna fanns även Lucy Liu från bl.a. ”Watching the Detectives” (2007) och den klassiska Jackie Chan.
Enligt IMDb så tog det hela fyra år att göra filmen, det står ingenstans vad de faktiskt sysslade med i alla dess år, men en gissning säger mig att de nog spenderade många timmar på att jobba med den extremt snygga animeringen som är otroligt genomarbetat.
När det kommer till animerade filmer har lill-hjärtat nästan alltid nära till gråt. Vet inte vad det är med mig och tecknade filmer alltså, förmodligen beror det på att de oftast har så tydliga sensmoraler som jag brukar ta åt mig av. I just den här filmen däremot kände jag inte särskilt mycket på grin-fronten, även fast slutklämmen stod skrivet i pannan på dem: ”Tro på dig själv!”, en mening som jag förmodligen skulle gått igång på riktigt ordentligt annars.
Filmen är ändå extremt mysig och peppande, med väldigt underhållande karaktärer – precis som en DreamWorksfilm ska vara.
Av mig får den en svag 4/5

Titel: Shrek (2001)
Längd: 90 min
Genre: Animerat/Komedi/Äventyr/Familjefilm
Skådespelare (Svenska röster): Samuel Fröler, Jonas Malmsjö, Peter Haber, Helena af Sandeberg
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
Träsktrollet Shrek trivs med att bo ensam i sitt smutsiga träsk. Men en dag när han vaknar har hela hans hus blivit invaderade av ett gäng sagofigurer som blivit utkörda ur riket av den onda Lord Farquaad. För att få tillbaka sitt träsk måste Shrek rädda den vackra prinsessan Fiona som lever i ett torn vaktat av en eldsprutande drake, och föra henne tillbaka till Lorden som planerar att gifta sig med henne.



Två saker som det har blivit otroligt mycket av för mig på senaste tiden är: Animerade familjefilmer och dubbningar. Den sistnämnda är jag kanske inte alltför stolt över.
Anledningen till att jag blev så himmelens sugen på just ”Shrek” är för att jag såg DreamWordks nya ”Puss in Boots 3D” (2011) när SF hade sin årliga Lucia Movie Night, där huvudrollskaraktären Mästerkatten är hämtad från ”Shrek 2” (2004). Dessutom hittade jag min gamla Soundtracks-CD i bilen och blev påmind om hur jävulskt bra musik det faktiskt är i den här filmen.
Regissörerna är den långhåriga Andrew Adamson och Vicky Jenson, där den förstnämnda även har gjort ”Shrek 2” (2004) och ”The Chronicles of Narnia: The Lion, the Witch and the Wardrobe” (2005).
Om vi kikar på originalrollistan så kan jag berätta att Mike Myers, Eddie Murphy och Cameron Diaz har lånat ut sina röster. En av de största anledningarna till att vi valde att se den här filmen med svensk dubbning är för att jag har jävligt svårt för skådisen Mike Myers, vet inte vad det är men jag klarar helt enkelt inte av honom.
I den svenska versionen har vi Samuel Fröler a.k.a Dr. Johan Steen i tv-serien ”Skärgårdsdoktorn” (1997-2000) som i alla fall jag var besatt av back in the days,  Jonas Malmsjö som man kan se i den svenska skräckfilmen ”Psalm 21” (2009), Helena af Sandeberg som jag själv såg senast som en av rösterna till den dubbade ”Spirited Away” (2001) ,och Peter Haber som nog är mest omtyckt som Martin Beck i de spännande ”Beck” (1997-2009)-filmerna.
När filmen först kom ut blev den en stor succé eftersom den verklighetstrogna animationen då var någonting helt nytt. Tack vare det, kammade filmen hem en Oscar i kategorin ”bästa animerade film”.
Trots att filmen inte är den klassiska ”sagan”, använde de sig ändå av en hel drös olika karaktärer från gamla goa berättelser, bl.a. Pinocchio, Tre små grisarna, Snövit och de sju dvärgarna, Peter Pan, Askungen, Robin Hood – alla med en nypa salt naturligtvis.
Det känns som att jag har så många komplimanger att ge till den här filmen att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Men eftersom att jag är ett soundtracks-freak så får det bli just det – filmens soundtrack. Det är kort och gott F-R-U-K-T-A-N-S-V-Ä-R-T bra. Den redan nämnda animationen kanske jag inte måste lovorda igen? Den blev som sagt en sensation när den först visades, och den är så knivskarp att man faktiskt kan se Shreks porer på näsan. Filmen har dessutom riktigt härlig humor som passar lika bra för de yngre som för de äldre, vilket är en riktigt bra egenskap. Lägg dessutom till den underbara kärlekshistorien, vänskapen mellan Shrek och Åsnan, hela saga-konceptet och de härliga karaktärerna.
Av mig får den 5/5

Titel: Långben på äventyr (2000)
Längd: 76 min
Genre: Familjefilm
Skådespelare (Svenska röster): Johan Lindqvist, Nick Atkinson, Kim Sulocki, Ola Forssmed, Sharon Dyall, Fredrik Swahn
IMDB-betyg: 5.9/10

Handling:
När Max och hand kompisar just flyttat iväg för att börja på collage, förlorar Långben jobbet. Han inser att han inte kommer få något nytt jobb utan ett ordentligt gymnasiebetyg, så han bestämmer sig för att börja på samma skola på Max.


Precis som jag nämnde i föregående inlägg var det rea på de oälskade exemplaren av filmer på ICA Kvantum där jag bor. Jag drogs med av alla röda rea-klisterlappar och köpte nio filmer, någonting som jag egentligen inte brukar göra – köpa filmer alltså. Eftersom jag ser så pass mycket film är det helt enkelt omöjligt för mig att hålla intresset (besattheten? Hobbyn?) vid liv genom att inte vara lite olaglig och ”låna” filmerna via piratbukten. Men nu på senare tid har jag alltmer värdesatt en rik filmsamling på bokhyllan. Just ”Janne Långben – The Movie” (1995) och ”Långben på äventyr” (2000) var det däremot inte jag som investerade i, utan min familjefilms-tokiga vän.
Trots att det här också är en Disneyproduktion så känns det ändå som att den har fått väldigt lite uppmärksamhet, i alla fall i Sverige. Det här har även varit regissören Douglas McCarthy första och hittills enda spelfilm.
Trots att jag egentligen kanske är lite för gammal för den här typen av filmer, kommer man inte ifrån att varje gång få en härlig feel-good-känsla efter var Disneyfilm man än kan tänkas slå på. Svängig musik, söt fader-son-historia, mysig kärleksberättelse, och bra och nyttig sensmoral. Den här typen av filmer kan bara inte gå fel!
Älskar dessutom den häftiga repliken från poet-tjejen i baskern: ”- Sluta flåsa. Du gör imma på min karma”.
Jag ger den 3/5

Titel: Janne Långben – The Movie (1995)
Längd: 78 min
Genre: Familjefilm
Skådespelare (Svenska röster): Jan Modin, Nick Atkinsson, Stephan Karlsén, Mariam Wallentin, Armen Rahsepari, Kim Sulocki, Mia Kihl
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Janne Långben har bestämt sig för att ta med sig Max på en riktig far-och-son-resa, där camping och fiskning står på menyn. Men Max har däremot planer på att åka och se den populära Powerline-konserten för att imponera på hans stora kärlek Roxanne.


Trots att man inte är 7 år längre så får man väl ändå titta på tecknade familjefilmer utan att det är konstigt? Inte? Hoppsan! Själv har jag svårt att inte ha barnasinnet kvar när man ger sig ut på en nostalgitripp i film-världen. Att orsaken kanske också var att den var på extrapris-delen på ICA Kvantum och en kompis tyckte att det vore ett ypperligt tillfälle att se lite tecknat, hade kanske också någonting med saken att göra.
Regissören som i det här fallet är familjefaren Kevin Lima, ligger även tillsammans med Chris Buck bakom den extremt omtyckta Disneyfilmen ”Tarzan” (1999) som i min bok verkligen är någonting extra.
När vi slog på filmen valde vi att gå all in och se den med svensk dubbning.  Dubbning är okej när det kommer till tecknat har jag kommit på. När jag var liten, och fortfarande hade problem med att hänga med i undertexterna, såg jag precis allt med svenskt tal – tecknat som otecknat. Nuförtiden blir det däremot originaltal på alla de nyare filmerna, men kan helt enkelt inte hålla mig borta från de goa klassikerna, t.ex. ”Den lilla sjöjungfrun” (1989) där jag nästan tvunget måste höra de svenska stämmorna.
Skådespelaren Jan Modin gjorde i den här filmen rösten som Janne Långben himself, han har tidigare sysslat med att dubba Långbens röst i ett flertal olika serier och filmer. Rösten till Max av Nick Atkinson, han som spelade Torleif i den roliga ”Bert” (1994) och ”Bert- den siste oskulden” (1995), som sedan dess främst jobbat med dubbningar i diverse olika projekt.
Filmen i sig är väl ingen mästerverk precis. Jag är den som heller inte varit särskilt förtjust i Långben-Musse Pigg-Kalle Anka-gänget som ung, var mest kär i Max minns jag. Max var ju så himla häftig back in the days, han svischade omkring med sin skateboard och gjorde high-fives hit och dit. Men är man däremot sugen på ett helt okej tidfördriv och lite nostalgi-känsla, så skulle jag ändå rekommendera den här.
Av mig får den 3/5

Titel: Puss in Boots 3D (2011)
Längd: 90 min
Genre: Animerat/Familjefilm
Skådespelare: Antonio Banderas, Salma Hayek, Zach Galifianakis, Billy Bob Thornton, Amy Sedaris
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
Mästerkatten blev som ung uppfostrad på ett barnhem och hittade där ägget Humpty Dumpty som nästan genast blev hans bästa vän. Flera år senare slår de ihop sig med gatukatten Kitty för att stjäla Jacks magiska bönor som när man sår dem blir till en förtrollande bönstjälk som leder upp till Gåsen som värper gyllene ägg.



Runt kl 3 på natten till den 13 december började kvällens andra smygpremiär på SF’s Lucia Movie Night. Ungefär två veckor tidigare satt jag, fullt fokuserad, framför dataskärmen och tryckte ivrigt på uppdatera-knappen. En stund senare hade jag bokat biljetter på salongens bästa platser, och suckade längtande till den 12 december. Väl på plats blev jag först lite besviken på att personalen inte hade gjort sin årliga utklädnad, med när första filmen ”New Year’s Eve” (2011) var slut så hade de under tiden hunnit fixa i ordning deras häftiga utstyrslar. En hade verkligen gått all-in och klätt ut sig till Jigsaws läskiga docka i filmen ”Saw” (2004) med den otäcka lilla röda cykeln och allt, en annan körde en klassiker och klädde ut sig till Darth Vader från ”Star Wars: Episode IV – A New Hope” (1977) och en tredje valde Alex från ”A Clockwork Orange” (1971). De gick sedan omkring i sina dräkter och såg allmänt häftiga ut och delade ut kvällsmackor till alla i pausen.
Om vi vänder skutan till kvällens (nattens?) andra film, så var det ”Puss in Boots 3D”. Jag vet inte om jag har nämnt det förut, men 3D är något av det värsta jag vet, alla kategorier. Tycker helt enkelt att det är skit! Dock fungerar det faktiskt helt okej när en animerad film är i 3D, eftersom det inte stör lika mycket som om det vore en oanimerad film. Regissören är hur som helst Christ Miller, som hittills bara stått bakom rodret till ”Shrek the Third” (2007), men har på något vis ändå varit involverad i de resterande ”Shrek” (2001) och ”Shrek 2” (2004), där den här filmens huvudrollskaraktär kommer ifrån: Mästerkatten!
Puss in Boots himself, eller Mästerkatten som han också heter, får sin röst av skådespelaren Antonio Banderas. Antonio Banderas med den otroligt sexiga spanska dialekten, mmm…. Honom såg jag hur som helst senast i ”You Will Meet a Tall Dark Stranger” (2010), men han är också bioaktuell med ”The Skin I Live In” (2011) som jag redan har köpt biljetter till!
Hans motspelerska och hon som gjorde rösten till Kitty Softpaws, Salma Heyek, har jobbat med varandra ett flertal gånger tidigare. Hon blev även Oscarsnominerad för hennes prestation i filmen ”Frida” (2002). Hade inte världens mest erotiska, mest spännande och mystiska par utan tvekan varit Antonio Banderas och Salma Hayek?! Det tror jag faktiskt! Attans att hon redan är gift med en fransk affärsman!
Med på rollistan fanns också den hysteriskt roliga, dock inte i den här filmen, Zach Galifianakis som jag senast såg som Alan i komedifilmerna ”The Hangover” (2009) och ”The Hangover Part II” (2011).
Nu för tiden är alla animerade filmer så otroligt snyggt gjorda att det bara känns dumt att sitta och oj:a mig över hur duktiga animerarna är, det är helt enkelt ett krav 2011. Fakta är att de flesta i biosalongen gapskrattade flera gånger, det gjorde i alla fall de på min rad. Måste dock ändå hytte med fingret åt själva storyn eftersom den kändes väldigt random och ibland också ganska ogenomtänkt.
Men jag är verkligen en supersucker för animerade filmer OCH katter, så den här filmen kunde egentligen inte gå fel i mina öron - Miau
Av mig får den 4/5

Titel: Spirited Away (2001)
Längd: 125 min
Genre: Animerat/Äventyr
Skådespelare (Svenska röster): Mikaela Ardai-Jennefors, Jana TorneHave, Helena af Sandberg, Tin Carlsson, Henrik Schyffert
IMDB-betyg: 8.6/10

Handling:
När den 10-åriga flickan Chihiro och hennes familj flyttar till en ny stad, hamnar de av misstag i en magisk värld som styrs av häxor, gudar och monster. Chihiros föräldrar förvandlas till grisar, och hon själv tvingas jobba hårt i den nya världens badhus för att bryta förtrollningen och fly tillbaka till deras egna värld.


Vill först och främst klargöra: Ja, jag vet att jag är en tönt som såg den här japanska filmen med svensk dubbning. Anledningen är av ren lathet faktiskt, orkade helt enkelt inte leta upp filmen med svensk text eller lägga in texten själv. Filmen var däremot jättebra ändå!
Regissören och manusförfattaren är den japanska mannen Hayao Miyazaki som ligger bakom några av de mest framgångsrika animerade filmerna i världen. Inte dåligt! Själv har jag bara sett en av hans tidigare filmer, nämligen ”Princess Mononoke” (1997), men han ligger dessutom bakom ”Det levande slottet” (2004) och ”Nausicaä från Vindarnas dal” (1984).
Vad jag har förstått så är det lite av Miyasakis grej att göra animationen både magisk och läskig – vilket är exakt vad den här filmen är. Vad jag tror gör den så framgångsrik är för att målgruppen verkligen är helt utan åldergräns och den passar lika bra till vuxna som för barn.
Oftast när man drömmer känns allt så självklart när man vaknar, men när man sedan ska berätta om vad drömmer handlar om så blir allt så jäkla osammanhängande, men ändå inte. Just så skulle jag förklara den här filmen: som en dröm.
Om jag däremot ska förklara den här filmen i adjektiv så blir det: Inspirerande, magisk, fascinerande, oförutsägbar, fantasifull, med en rejäl dos av vackra miljöer och spännande karaktärer.
Jag skulle kunna sitta och skriva hela dagen om den här filmen, men den måste helt enkelt upplevas!
Animerad film blir helt enkelt inte bättre än såhär!
Av mig får den 5/5

Titel: Tarzan (1999)
Längd: 88 min
Genre: Tecknat/Familjefilm/Äventyr
Skådespelare (Svenska röster): Reuben Sallmander, Anna Norberg, Rolf Lassgård, Lena Endre, Povel Ramel, Charlott Strandberg, Sean Bussoli, Magnus Härenstam
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
Tarzans riktiga föräldrar blir strandsatta på en ö långt ute i ingenstans. När de hastigt dör i en olycka lämnas lilla Tarzan kvar ensam tills dess att en gorillahona hittar honom och tar honom tillbaka till hennes stam.
När Tarzan växer upp får han svårt att passa in och han förstår inte varför han ser så annorlunda ut gentemot de andra gorillorna, till den dagen den vackra Jane och hennes far anländer till ön.


Det har blivit ganska mycket Disneyfilmer för mig den senaste tiden. Anledningen är ganska enkel: De är korta, peppande och slutar alltid lyckligt. Dessutom burkar min Disney-nerv klämma lite extra mycket såhär i hösttider.
De två regissörerna Chris Buck och Kevin Lima har tidigare aldrig regisserat tillsammans, någonting som de däremot har gjort är att varit character designer/animator till bl.a. ”Den Lilla Sjöjungfrun” (1989) och ”Oliver & Gänget” (1988).
Precis som när jag senast såg ”Atlantis – Milos Återkoms” (2003), ”Atlantis – En Försvunnen Värld” (2001) och ”Skattkammarplaneten” (2002), valde jag på samma sätt att även se den här filmen med svensk dubbning. Anledningen är precis som den brukar vara; eftersom jag är van att höra de svenska rösterna passar de helt enkelt bättre till karaktärerna än originalrösterna. Tönt, jag vet.
Istället då för att rada upp skådespelarna Tony Goldwyn, Minnie Driver och Brian Blessed som även gör rösten till Boss Nass i ”Star Wars: Episode I – The Phantom Menace” (1999), berättar jag istället att svenskarna Reuben Sallmander från tvserien ”En Ängels Tålamod” (2001), Rolf Lassgård från ”Under Solen” (1998), ”Jägarna” (1996), ”Jägarna 2” (2011), och Anna Norberg har lånat ut sina röster till filmen.
Filmens bästa är utan att tveka soundtracket. Den kanske till och med har ett av de bättre, någonsin (?). Mannen vi ska tacka för det är kompositören och artisten Phil Collins som ligger bakom de flesta låtarna ur filmen, ”You’ll Be in My Heart”, ”Two Worlds” och ”Strangers Like Me” är några av dem som verkligen har en stor dos av gåshudsvarning. Det kommer därför inte som en chock för någon då Phillan kammade hem en Oscar för bästa låt.
Tarzan är ju en karaktär som verkligen hållit sig vid liv i alla dessa år sedan legenden först kom till liv i en bok av Edgar Rice Burroughs, den här gör det till hela 48 Tarzan-filmer, vilket betyder att han kommer på andra plats efter Dracula i ”från-originalboken-till-film/bok”-listan.
Förutom den redan nämnda musiken, älskar jag också att filmen spelar hudfärgs-kortet på en ganska diskret och elegant sätt. Det är dessutom helt galet att Tarzan är så sjukt attraktiv (?!).
Av mig får filmen en stark 4/5

Titel: Wall-E (2008)
Längd: 98 min
Genre: Animerat/Äventyr
Skådespelare (röster): Ben Burtt, Elissa Knight, Jeff Garlin, Fred Willard, John Ratzenberger
IMDB-betyg: 8.5/10

Handling:
I framtiden då jorden har blivit full med sopor och människorna flyttat ut i rymden, bor roboten Wall-E kvar på jorden och städar upp. Han är ensam på planeten tills den dagen roboten EVE anländer.


När filmen kom ut -08 blev den genast en succé, och när den vann en Oscar för bästa ”Animerade filmen” blev den snäppet populärare.
Filmen är skapad av Andrew Stanton som bl.a. ligger bakom den söta filmen ”Finding Nemo” (2003), men han är också manusförfattare till ”Toy Story 3” (2010), ”Toy Story 2” (1999) och ”Toy Story” (1995).
Grejen med den här filmen är att de knappt pratar. Det låter kanske konstigt, men det är faktiskt så att:  De pratar första 5 minuterna, sedan efter 22 minuter är det en konversation mellan två robotar (som egentligen låter, inte pratar), därefter pratar en människa efter 39 min. Så, precis som jag nyss skrev så har de sparat in på orden.
Jag vet massor som faktiskt älskar den här filmen, jag är dock inte lika förtjust. Vet inte riktigt vad det beror på, men det kan ha att göra med den hela prist-på-konversation-grejen eller att den emellanåt faktiskt kunde bli en aningen seg?
Det bästa med filmen är däremot att den har en klar och tydlig sensmoral som är (faktiskt) riktigt trovärdig . Dessutom är den otroligt snyggt animerat!
Av mig får den 4/5

Titel: Atlantis – Milos Återkomst (2003)
Längd: 70 min
Genre: Familj/Äventyr
Skådespelare (Svenska röster): Linus Wahlgren, Sara Sommerfeld, Per Myrberg, Frida Nilsson, Mickael Persbrandt
IMDB-betyg: 4.8/10

Handling:
Milo och Kida bor tillsammans i den gömda staden Atlantis. När de plötsligt får besök av deras gamla vänner, som berättar att det händer konstiga saker på ytan som de behöver hjälp med att undersöka. De får resa till Nordsjön där odjuret Kraken sägs härja, till en ökenstad där konstiga sanddjur spökar, och till sist till ett vinterland där ett nordiskt spjut som kan härska över världens har stulits.


Milo och hans vänner är tillbaka, och nått av det värsta jag vet är när de gör en uppföljare som inte har samma skådespelare/röster som i den föregående… men som tur var behövde jag inte oroa mig för den lilla detaljen den här gången eftersom alla de gamla rösterna var den samma som i ”Atlantis – En Försvunnen Värld” (2001).
Den här filmen hade hela tre regissörer; Victor Coock, Toby Shelton och Tad Stones. Där alla tre jobbat med Disney på olika sätt.
Personligen tycker jag att första filmen var oerhört mycket bättre, just den här kändes ungefär som en mini-serie som man som liten kunde se på ”sommarlovsmorgon” på svt1.
Hela storyn blev lite virrig, och de hade gjort rätt i att istället bara fokusera på ett ”odjur” istället för tre stycken.
Filmens bästa är att Mikael Perbrant (Gunvald Larsson) som gör rösten till en stor svart man…kan det bli mycket roligare?
Av mig får den 2/5