Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: Escape from the Planet of the Apes (1971)
Längd: 88 min
Genre: Action/Sci-Fi
Skådespelare: Kim Hunter, Roddy McDowall, Bradford Dillman, Natalie Trundy, Ricardo Montalban, Eric Braeden
IMDB-betyg: 5.8/10

Handling:
Innan Apornas planet sprängdes, hann Zira och Cornelius in i Taylors gamla farkost som vetenskapsapan Milo hade lagat. De slungas tillbaka i tiden och hamnar i en värld innan deras egen, där aporna inte kan prata och där det är människan som har makten.


De två föregående filmerna ”Planet of the Apes” (1968) och ”Beneath the Planet of the Apes” (1970) har båda handlat om en planet där det är aporna som är ”bossen” och människorna som lever som slavar. I den här filmen däremot är upplägget tvärt om, Zira och Cornelius slungas tillbaka i tiden till den tid då människorna levde som kungar på jorden och där aporna fortfarande inte kunde prata. Intressant tänker jag!
Regissören till den här filmen är Don Taylow, vars gjort en sjuhelsikes många tv-filmer, men bara ett fåtal långfilmer, en av dem är ”The Final Countdown” (1980) där den också handlar om tidsresor, Don Taylor verkar ha en ”thing” för det. I den nyss nämnda filmen har Kirk Douglas och Martin Sheen huvudrollerna, gissa tre gånger vilka deras barn är! Jajemän, skådespelaren Michael Douglas och bråkstaken Charlie Sheen.
Huvudrollerna i den här filmen däremot är de redan nämnda Zira och Cornelius, Kim Hunter och Roddy McDowall. Som dessutom varit med i de tidigare filmerna.
Någonting som jag alltid älskat är schimpanserna Zira och Cornelius förhållande, de är sådär lyckligt kära att man bara vill krama om dem hela tiden! Skulle ge allt för att få ha de där två sparvlarna inlåsta i garderoben som jag kunde ta fram emellanåt och titta på. Åh!
Den här filmen är hur som helst definitivt bättre än den föregående, men ändå snäppet sämre än seriens första. En liten twist på slutet makes it even better!
Av mig får filmen en stabil 3/5

Titel: Beneath the Planet of the Apes (1970)
Längd: 95 min
Genre: Action/Sci-Fi
Skådespelare: James Franciscus, Kim Hunter, Linda Harrison, Maurice Evans, David Watson, Charlton Heston
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
Brent, en astronaut som kraschat på Apornas Planet, ger sig ut för att hitta den f.d. överlevande astronauten Taylor. Vid första anblick verkar det som att han ha blivit uppslukad av marken, men det visar sig att han befinner sig i en underjordisk stad där människor som överlevt en kärnvapenkatastrof bor.



Första filmen ur den här serien ”Planet of the Apes” (1968) var bra, riktigt bra. Däremot känns det som att den här filmen spårar ur fullständigt. Jag menar, telepati-människor som lever under jorden och som tillber och dyrkar en stor guldig atombomb? Hmm, kind of weird.
Regissören Ted Post har tidigare jobbat med Clint - Clintan – Eastwood i både ”Magnus Force” (1973) och ”Hang ’em High” (1968).
Skådespelargänget är i princip densamma från den föregående filmen, förutom det nya tillskottet James Francisus som spelar astronauten Brent. Jag är helt enkelt för ung för att vara bekänt med hans tidigare filmer, bl.a. ”Naked City” (1958), och en hel drös med olika tv-serier. Kan också berätta att han i sina yngre dagar såg oerhört snygg ut!
Som sagt så är de resterande celibriter välkända om man sett den första filmen i serien, ”Planet of the Apes" (1986), vi har i den listan Zira som spelas av Kim Hunter, den stumma Nova spelandes av Linda Harrison, och naturligtvis Dr.Zaius av Maurice Evans. Den som däremot blev ”utbytt” är Roddy McDowalls roll Cornelius som i den här filmen istället spelas av David Watson.
Trots att jag inte alls uppskattade den här filmen, måste jag ändå erkänna att den stundtals blev ganska charmig, men inte tillräckligt för att ge filmen godkänt! Helt klart sämsta filmen ur serien!
Av mig får den 2/5

Titel: Planet of the Apes (1968)
Längd: 112 min
Genre: Äventyr/Sci-Fi
Skådespelare: Charlton Heston, Kim Hunter, Roddy McDowall, Maurice Evans, Linda Harrison
IMDB-betyg: 8.0/10

Handling:
I en avlägsen framtid kraschlandar ett gäng astronauter på en okänd planet. Väl på plats upptäcker de att intelligenta apor har tagit över planeten, och att stumma människor lever som slavar och försökskaniner.


Eftersom vi bestämde oss för att se ”Rise of the Planet of the Apes” (2011) på bio, och eftersom jag älskar filmmaraton, så bestämde vi oss helt enkelt för att plöja igenom alla de sex filmerna innan vi drog iväg för att se den sjunde på bio.
 Filmens regissör är den Oscarsvinnande (och döda) Franklin J.Schaffner som bl.a. står bakom ”Patton” (1970) och ”Papillon” (1973).
Som huvudrollen och astronauten Taylor spelade den Oscarsvinnande Charlton Heston som varit med i ”Ben-Hur” (1959), ”The Ten Commandments” (1956) och ”Touch of Evil” (1958) som ligger på nr #131 på topp 250-listan på IMDb.
Som schimpansen Dr.Zira spelar Kim Hunter som vann en Oscar för sin roll i ”A Streetcar Named Desire (1951) och som varit med i ”Midnight in the Garden of Good and Evil” (1997), men som onekligen är mest känd som den här filmens karaktär eftersom hon dessutom varit med i uppföljarna ”Beneath the Planet of the Apes” (1970) och ”Escape from the Planet of the Apes” (1971).
Som Ziras fästman Cornelius spelade Roddy McDowall, som var oerhört stilig på den tiden. Det roliga med honom är att han i uppföljarna spelar sonen till sin egen karaktär, Ceasar. Han är sammanlagt med i fyra stycken av filmerna, den här, ”Escapre from the Planet of the Apes” (1971), ”Battle for the Planet of the Apes” (1973) och ”Conquest of the Planet of the Apes” (1972).
Linda Harrison, som också var oerhört vacker, spelade den stumma människokvinnan Nova. Förutom den här och film nr 2, spelar hon dessutom statist i remaken som Tim Burton gjorde ”The Planet of the Apes” (2001).
Det sägs att sminkteamet bestod av över 80 stycken sminköser, och att filmen har rekordet i att ha lagt ner mest utav budgetpengarna på sminket, vilket inte alls är svårt att förstå eftersom apsminket är väldigt imponerande. 
I ärlighetens namn trodde jag att filmen, eftersom den var så gammal, skulle suga apröv (haha!). Men tji fick jag eftersom den faktiskt var riktigt bra! När den kom ut så antar jag att dess syfte var att filmen skulle vara spännande, vilket de inte riktigt lyckades särskilt bra med. Istället måste jag säga att deras ess låg i tankeställningen man som åskådare fick under filmens gång, ”gör vi rätt som behandlar djur som vi gör? Är djur mindre värda? Kommer människan tillslut utplåna sig själv? Varför gör vi skillnad på människa och människa?”.
Jag kan heller inte släppa att maskerna och sminket är så pass bra, det var ju trots allt över 40 år sedan den först hade premiär.
Jag föll pladask för den här intressanta filmen, och jag fullkomligt älskar den överraskande twisten i slutet!
Av mig får den 4/5

Titel: Skattkammarplaneten (2002)
Längd: 95 min
Genre: Äventyr/Familjefilm
Skådespelare (Svenska röster): Peter Viitanen, Sven Wolter, Loa Falkman, Jessica Zandén
IMDB-betyg: 6.7/10

Handling:
Den unga Jim Hawkins kommer över en skattkarta som leder till den ökända Skattkammarplaneten. Tillsammans med en professor åker de iväg på ett fartfyllt äventyr för att hitta skatten, dock finns det sjörövare ombord som också vill lägga tassarna på förmögenheterna.


Ja, jag vet att jag är en supertönt som väljer att titta på vissa familjefilmer med svensk dubbning. Anledningen är enkel, eftersom jag såg filmen när jag var yngre är jag van att höra de svenska rösterna, om jag däremot skulle välja nu att se den med originalrösterna skulle jag bara bli förvirrad. Visserligen önskar jag ibland att jag istället såg dem med de vanliga rösterna eftersom jag gillar skådespelarna, som i det här fallet är Joseph Gordon-Levitt ”Inception” (2010).
Handlingen kanske känns igen? Det beror på att den är baserad på Robert Louis Stevensons bok ”Skattkammarön”, den enda stora skillnaden är att de har bytt ut hela havet-grejen mot ett rymdäventyr.
Grabbarna bakom filmen är supergänget Ron Clement och hans kollega John Musker, som bl.a. ligger bakom min Disney-favorit ”Den lilla sjöjungfrun” (1989) (ja jag kan alla låtarna utantill), ”Aladdin” (1992), ”Herkules” (1997) och deras senaste ”Prinsessan och grodan” (2009).
Att se den i HD-kvalle gör upplevelsen ännu häftigare, samtidigt bidrar det till att man blir lite ledsen att man inte bor i rymden.
Den här filmen har i princip allt man begär av en familjefilm, utom kärlek, men den kickar-ass ändå!
Av barnet inom mig får den en stark 4/5

Titel: Requiem for a Dream (2000)
Längd: 102 min
Genre: Drama
Skådespelare: Jared Leto, Ellen Burstyn, Jennifer Connelly, Marlon Wayans, Christopher McDonald
IMDB-betyg: 8.5/10

Handling:
Sara Goldfarb får erbjudandet om att vara med på tv. För att komma in i den röda vackra klänningen börjar hon ta tabletter för att gå ner i vikt.
Sonen Harry är en drogmissbrukare, tillsammans med hans flickvän Marion och kompisen Tyrone letar de desperat efter knark när det sakta men säkert börjar ta slut på gatan.


Det här är historien om familjen Goldfarbs olika missbruk, men båda ändå lika farliga.
Filmen blev nominerad till en Oscar och ligger i skrivande stund på nr #61 på topp 250-listan på IMDb, inte dåligt inte!
Regissören är den Oscarsnominerade Darren Aronofsky och några av hans mest kända verk skulle jag säga är ”Black Swan” (2010), ”The Wrestler” (2008), ”The Fountain” (2006) där bl.a. Hugh Jackman spelar huvudrollen, och naturligtvis hans första film ”Pi” (1998) som genast blev en stor succé.
Filmens huvudroll och bästa prestationer görs av Ellen Burstyn. En kvinna som snart borde närma sig 80-snåret men som ändå fortsätter att göra filmer. Hon har varit med i en rad olika rullar genom åren, men några av dem är ”The Exorcist” (1973), ”Alice Doesn’t Live Here Anymore” (1974) och den redan nämnda ”The Fountain” (2006).
Sonen till Ellen Burstyn spelas av mitt f.d. hatobjekt Jared Leto, men som jag efter den här filmen vunnit massor med respekt för. De senaste filmerna jag har sett med honom är David Finchers ”Panic Room” (2002) och ”Fight Club” (1999), båda väldigt bra.
En annan som jag också brukar ha ganska svårt för är skådespelerskan Jennifer Connelly. Innerst inne vet jag dock att hon är en duktig skådespelare som vet vad hon håller på med. En Oscar vann hon dessutom för ”A Beautiful Mind” (2001) där hon spelade mot Russell Crowe.
Med på rollistan fanns dessutom en av bröderna Wayans, nämligen Marlon Wayans, som enligt mig är helt omöjlig att ta på allvar sedan han var med komedierna ”White Chicks” (2004), ”Scary Movie” (2000) och ”Scary Movie 2” (2001). Det är naturligtvis lite synd, men eftersom han gör ett grymt jobb som komiker tycker jag att han helt enkelt borde hålla sig till det han gör bäst.
Det som gör den här filmen unik är utan tvekan den mycket speciella klippningen de använder, jag kan inte den exakta termen, den måste helt enkelt upplevas! Vanliga filmer har ungefär 600-700 klipp per film, medan ”Requiem for a Dream” håller rekordet på över 2000 stycken!
En av filmens absolut starkaste kort, förutom grymt duktiga skådespelare, skulle jag säga ligger i musiken. Filmen har nämligen en låt som har kommit att komma som ”deras låt”, likt filmen ”Titanic” (1997) ”My Heart Will Go On” med Celine Dion. Låten till den här filmen är däremot snäppet seriösare, och har sedan filmens premiär varit med i en helsikes olika arrangemang, ”Luz Aeterna” med The London Ensemble heter den. Lyssna och njut!
Av mig får den en stark 4/5

Titel: Last Night (2010)
Längd: 90 min
Genre: Drama
Skådespelare: Keira Knightley, Sam Wortington, Eva Mendes, Guillaume Canet, Daniel Eric Gold
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Joanna och Michael har varit tillsammans och gifta sedan skolan. Över en natt åker Michael iväg på en jobbresa tillsammans med hans vackra kollega. Av en händelse stöter Joanna ihop med sin gamla förälskelse, och de båda kämpar för att inte falla för frestelsen.


Jag kan ju säga rakt av att relationsdrama inte vanligtvis är min starka sida, däremot så fullkomligt älskar jag den här filmen. Älskar!
Regissören och manusförfattaren är Massy Tadjedin, som gör sin debut med den här filmen som regissör. En sak som är säker är att jag absolut kommer hålla ett extra getöga på henne i framtiden, eftersom jag gillade den här filmen så pass mycket.
Den otroligt vackra Keira Knightley står som vanligt som filmens bästa skådespelare, enligt mig naturligtvis. Senast såg jag henne i ”London Boulevard” (2010), ”The Edge of Love” (2008), ”Pirates of the Caribbean: At the Worlds End” (2007), ”Pirates of the Caribbean: Dead Mans Chest” (2006) och ”Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl” (2003), men hon har dessutom varit med i hennes Oscarsnominerade ”Pride and Prejudice” (2005).
Sam Worthington spelar Keira Knightleys man. Personligen tycker jag att han som skådespelare känns lite mossig och tråkig. Ordet ”intetsägande” passar ganska bra in på honom . Senast såg jag honom som Jake Sully i ”Avatar” (2009), men han är också med i actionfilmerna ”Clash of the Titans” (2010) och ”Terminator Salvation” (2009).
Eva Mendes spelar den förföriska kollegan. Och visst är hon förförisk alltid! Hon är onekligen mest känd för sitt exotiska utseende, men självklart också för sina skådespelartalanger i bl.a. ”Hitch” (2005), ”We Own the Night” (2007) och typ ”Ghost Rider” (2007).
Skådespelaren Guillaume Canet är för mig tidigare okänd, visst har jag sett ”The Beach” (2000) där han har en roll, men jag minns han ta mig tusan inte. En orsak till att jag inte riktigt har koll på vem karln är kan ha att göra med att han mest varit med i franska filmer, vilket förklarar hans otroligt sexiga dialekt: engelska med ett uns av franska .
Som jag redan har nämnt är jag absolut inget fan av den här typen av filmer, men av någon konstig anledning fastnade jag ändå oerhört för den här!
Älskar musiken, stämningen, klippningen, skådespelarna, ja allt! Däremot skulle jag aldrig rekommendera den till en grabbkväll eller till någon livlig tillställning, eftersom den här filmen bör uppskattas i lugnhet.
Jag kommer kanske att ångra mig sedan, men av mig får den ändå 5/5

Titel: Fight Club (1999)
Längd: 139 min
Genre: Drama
Skådespelare: Edward Norton, Brad Pitt, Helena Bonham Carter, Jared Leto
IMDB-betyg: 8.8/10

Handling:
Huvudpersonen lider av sömnlöshet, har en alldaglig lägenhet, ett alldagligt jobb och ett alldagligt liv. En dag träffar han av en slump Tyler Durden, som visar honom hur det är att leva.


Av hänsyn till de som av en slump råkar läsa det här och som inte tidigare har sett filmen (se den isåfall!!) så är jag sparsam med mina ord, för att helt enkelt inte spoila någonting. Regissören David Fincher är nämligen expert på spännande och oväntade twistrar. Jag fullkomligt älskar alla hans filmer och några av dem är: ”The Game” (1997), ”Seven” (1995), ”Panic Room” (2002) och ”Zodiac” (2007).
Som huvudperson är den alltid lika duktiga och tvåfaldigt Oscarsnominerade Edward Norton. Om det är någon skådespelare som jag har sjuk respekt över så är det utan tvekan Edward. Om jag, mot förmodan, skulle möta karln på stan så skulle jag förmodligen dö. Allvarligt. Om man precis som jag älskar honom så rekommenderar jag att man ska kika på ”American History X” (1998), ”The Incredible Hulk” (2008) som faktiskt är sjukt mycket bättre än ettan, ”Red Dragon” (2002), och ”Primal Fear” (1996).
Som Tyler Durden med den välkända six-packen spelar Brad Pitt. En man som spontant är ganska klyschig, men som verkligen är en jätteduktig och framgångsrik skådespelare. Några av filmerna han har varit med i är ”Twelve Monkeys” (1995), ”Seven” (1995), ”The Curious Case of Benjamin Button” (2008), ”Babel” (2006) och ”Inglourious Basterds” (2009).
Men på rollistan har vi dessutom den lite smått galna och underbara Helena Bonham Carter som jag senast såg i ”Harry Potter and the Deathly Hollows: Part 2” (2011), men hon har dessutom varit med i ”Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street” (2009), ”The King’s Speech” (2010) och ”Alice in Wonderland” (2010).
Filmen är nominerad för en Oscar, och ligger på nr #14 av IMDbs lista över bästa filmerna genom tiderna, det kallar jag för ett bra betyg!
Personligen tycker jag att filmen har en av världshistoriens bästa twist, vilket är lite av regissören David Finchers grej. Filmen är dessutom oerhört häftig, spännande, smart och med toppklassikt skådespel!
Av mig får den 5/5

Titel: Basic Instinct 2 (2006)
Längd: 114 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Sharon Stone, Stan Collymore, David Thewlis, David Morrissey, Hugh Dancy
IMDB-betyg: 3.9/10

Handling:
Psykiatrikern Dr. Michael Glass får i uppdrag att prata med författaren Catherine Tramell som för andra gången misstänks för mord. Hon förför honom hänsynslöst och han blir indragen i hennes farliga spel.



Uppföljare i allmänhet har ett rykte om sig att vara, ursäkta uttrycket, skit. Den här filmen är däremot inte skit, men dock vajar den farligt nära att vara riktigt, riktigt dålig. Första filmen är med Michael Douglas och den heter "Basic Instinct" (1992).
Den då så förföriska Sharon Stone är tillbaka, däremot är hennes karaktär nu så fruktansvärt irriterande och dryyyyyg att jag under filmen gång hade en väldig lust att nacka henne.
Psykiatrikern spelas av David Morrissey, en man som jag av någon oförklarlig anledning fascineras av. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men jag tror att det kan ha att göra med att han i vissa vinklar är väldigt lik skådespelaren Liam Neeson. Britten har varit med i en rad olika tv-serier och ett gäng filmer, bl.a. den helt okejiga thrillern ”The Reaping” (2007) där han spelar mot Hilary Swank.
Med på rollistan finns dessutom min Harry Potter-favorit, nämligen Remus Lupin eller David Thewlis som är hans riktiga namn. Senaste filmer som jag har sett honom i är ”Harry Potter and the Deathly Hollows: Part 2” (2011), ”London Boulevard” (2010) och ”The Boy in the Stiped Pyjamas” (2008).
Regissören är Michael Caton-Jones och det här är faktiskt första filmen jag kan minnas att jag har sett av honom. Även fast han inte är sådär superkänd har han däremot arbetat med en hel del stora namn, bl.a. med Richard Gere och Bruce Willis i ”The Jackal” (1997), med Robert De Niro i ”Mart of a Murderer” (2002) och Liam Neeson i ”Rob Roy” (1995). En ganska imponerande lista om du frågar mig.
Den här filmen var tyvärr ingen höjdare överhuvudtaget. Den var jävligt ostadig och ganska poänglös dessutom. Det är som jag alltid brukar säga, man ska stanna då man ligger på topp. De borde helt enkelt inte gjort sig besväret till en uppföljare då ettan var så pass bra. Punkt.
Av mig får den 2/5

Titel: Basic Instinct (1992)
Längd: 127 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Michael Douglas, Sharon Stone, Jeanne Tripplehorn, George Dzundza, Leilani Sarelle
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Detektiven Nick Curran utreder ett mord, men finner sig själv attraherad av den huvudmisstänkta författaren Catherine.  


Tips från coachen är att inte under några som helst omständigheter se den här filmen med ett sällskap där nakenhet kan blir genant, exempelvis med familjen. Det är nämligen väldigt mycket naket i den och som blev en av 1992 års mest omtalade erotiska thriller.
Filmens regissör är Paul Verhoeven, mannen som gjorde Arnold Schwarzeneggers ”Total Recall” (1990), ”RoboCop” (1987) och den Oscarsnominerade Kevin Bacon-filmen ”Hollow Man” (2000).
Som huvudrollen Nick Curran spelar ingen mindre än en av mina favoritmän, Michael Douglas, som jag senast såg i den grymma ”The Game” (1997) och ”A Perfect Murder” (1998).
En av de kvinnliga huvudrollerna görs av den förföriske Sharon Stone, som blev Oscarsnominerad för sin roll i ”Casino” (1995), men som dessutom är med i regissörens redan nämnda ”Total Recall” (1990) och ”Basic Instinct 2” (2006).
Men på rollistan har vi dessutom Jeanne Tripplehorn som spelar mot Tom Cruise i ”The Firm” (1993) och mot Gwyneth Paltrow i romantiska ”Sliding Doors” (1998).
Filmen är oerhört spännande och tempot är härligt klurigt! Twisten på slutet gör det hela dessutom ännu bättre!
Av mig får den en svag 4/5

Titel: Moulin Rouge (2001)
Längd: 127 min
Genre: Musikal/Romantik
Skådespelare: Ewan McGregor, Nicole Kidman, Jim Broadbent, John Leguizamo, Richard Roxburgh
IMDB-betyg: 7.6/10

Handling:
Den unga poeten Christian kommer till Paris år 1899. Där blir han djupt förälskad i nöjespalatset Moulin Rouge största stjärna, Satine.


Åh, den här filmen är verkligen helt underbar på alla sätt och vis! Lagom med humor, musik, kärlek och tragedi! Den vandrade dessutom hem från Oscarsgalan med hela två statyetter.
Regissören Baz Luhrmann är lite av en kärlekskrank hela han! Han ligger nämligen bakom de romantiska filmerna ”Australia” (2008) och ”Romeo & Julia” (1996).
En av huvudrollerna görs av den otroligt charmige Ewan McGregor, som man kan se som Obi-Wan Kenobi i ”Star Wars” (1999-2005)-filmerna, i den vackra ”I Love You Phillip Morris” (2009), ”Big Fish” (2003) och den grymma ”The Island” (2005).
Med på rollistan har vi dessutom den väldigt duktiga Nicole Kidman som vunnit en Oscar för hennes prestation i ”The Hours” (2002). Hon har också varit med i den redan nämnda ”Australia” (2008), thrillern ”The Others” (2001) och komedin ”Just Go with It” (2011).
Med på rollistan finns dessutom John Leguizamo som jag senast såg i thrillern ”Vanishing on 7th Street” (2010), Jim Broadbent som hade en oanad sångtalang, och den fullständigt oigenkännliga Richard Roxburgh från bl.a. ”Sanctum” (2011).
Filmen är en musikal av högsta kvallitet där de har en massa populära låtar bl.a. ”Roxanne”, ”I Was Made For Lovin’ You”, ”Pride”, Up Where We Belong” och ”One Day I’ll Fly Away”, är några av melodierna som filmen har att erbjuda.
För att uppskatta den här filmen borde man uppskatta musikaler, eftersom de sjunger i princip hela filmen. Soundtracket är något av de bättre och de har några riktigt fina pärlor i den som man kan lyssna på om och om igen, till exempel ”Come What May”!
Av mig får den en stark 4/5

Titel: Burlesque (2010)
Längd: 119 min
Genre: Musikal/Romantik
Skådespelare: Christina Aguilera, Cher, Cam Gigandet, Eric Dane, Stanley Tucci, Kristen Bell, Julianne Hough, Alan Cumming, Dianna Agron
IMDB-betyg: 6.1/10

Handling:
Småstadstjejen Ali reser till det stora Los Angeles för att börja ett nytt liv. Hon får jobb på en burleskklubb som servitris, men hon drömmer om att stå på scenen och sjunga.

Spontana tanken är att filmen andas lite ”Coyote Ugly” (2000): Småstadstjej flyttar till stora staden, börjar jobba som servitris, sjunger, hittar sin true-love, allt slutar lyckligt etc.
Regissören och manusförfattaren heter Steve Antin. En för mig sedan tidigare okänd herre, men som jobbat med bl.a. Jodie Foster i ”The Accused” (1988).
En av huvudrollerna görs av sångaren Cher, som är så opererad att hon faktiskt är helt galet lik skådespelaren Cillian Murphy när han spelar kvinna i ”Peacock” (2010) och ”Breakfast on Pluto” (2005), likheten är slående! Hur som helst så har hon vunnit en Oscar för hennes roll i filmen ”Moonstruck” (1987) mot Nicolas Cage.
Den andra kvinnliga huvudrollen spelas också av en sångare, något yngre visserligen, Christina Aguilera. Om man tänker på att det här är hennes första film som skådespelerska, så gör hon ett godkänt jobb! Absolut! Hon är hur som helst slående vacker i varje scen och det är faktiskt svårt att slita ögonen ifrån henne och hennes grymt häftiga röst!
Med på rollistan har vi dessutom Eric Dane som Mark i tv-serien ”Grey’s Anatomy” (2005-), Cam Gigandet från ”Easy A” (2010) och ”The Roommate” (2011), Kristen Bell som jag senast såg i ”You Again” (2010) och ”Scream 4” (2011), Stanley Tucci från bl.a. ”Easy A” (2010) och ”The Lovely Bones” (2009), och Dianna Agron känd som Quinn i ”Glee” (2009-), ”I Am Number Four” (2011) och ”The Romantics” (2010).
Det enda som jag spontant saknade var en sångduett mellan huvudpersonerna Cher och Christina Aguilera. Vart försvann den liksom?
Jag vet att hela filmen är en stor klyscha och ingenting är originellt för fem öre, men jag tycker ändå att soundtracket är grymt bra, och eftersom allt glittrar kan man väl inget annat än att ryckas med?
Av mig får den en svag 4/5

Titel: Jägarna 2 (2011)
Längd: 119 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Rolf Lassgård, Peter Stormare, Eero Milonoff, Kim Tjernström, Annika Nordin, Lo Kauppi
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
Stockholmspolisen Erik återvänder efter 15 år ofrivilligt tillbaka till sina hemtrakter i norr för ett till synes enkelt rutinuppdrag. Gamla sår rivs upp och det visar sig att fienden är närmare än han kunnat tro.


Det här är alltså uppföljaren till den klassiska thrillern ”Jägarna” (1996) som back in the days var en riktig hitt. Det roliga med den här biopremiären var att Överkalix fick se den 17 augusti, vi i Norrland fick se den 2 september, och övriga landen fick lägga tassarna på den 9 september. Anledningen är ganska enkel, den spelades in i större delen i Överkalix och Kalix, därför fick de ”första tjing”.
Huvudpersonen Rolf Lassgård var som vanligt skitduktig. Gillar man honom tycker jag man ska se dels ”Jägarna” (1996) och dels den väldigt vackra filmen ”Under solen” (1998).
Filmens stora skräll låg utan tvekan över vår alldeles egna Hollywood-stjärna Peter Stormare. Ända sedan jag följde den grymma serien ”Prison Break” (2005-2009) där Stormare spelade den jävliga ryssen John Abruzzi har jag varit lite småkär i honom. På tal om ryss, Peter Stormare har en tendens att nästan alltid spela ryska roller. Kanske därför han är grym på dialekter, för att han ser väldigt ”ryssig” ut, eller helt enkelt för att svenskar låter som ryssar när vi pratar?? Vi alla minns ju när Dolph Lundgren spelade den ryska Drago i ”Rocky IV” (1985). Hur som helst så såg jag Peter Stormare senast i ”Henry’s Crime” (2010), men han har dessutom varit med i ”Fargo” (1996), ”Armageddon” (1998) och ”Dancer in the Dark”.
Regissören är Kjell Sundvall, precis som i den första filmen. Han har gjort den redan nämnda ”Jägarna” (1996), ”Grabben i graven bredvid” (2002), ”Tomten är far till alla barnen” (1999) och ”Bröderna Karlsson” (2010).
Personligen tycker jag att den första filmen var bättre, dels för att den var mer spännande och dels för att man inte kunde lista ut the bad guy på en gång. I den här filmen däremot kändes det som att jag redan innan filmen hade börjat visste vem som vad ond, men det är en del av charmen.
Som sagt, bra skådisar, bra regissör, bra manus = bra film! Enkel ekvation!
Jag ger den 4/5

Titel: Under solen (1998)
Längd: 130 min
Genre: Drama
Skådespelare: Rolf Lassgård, Helena Bergström, Johan Widerberg, Gunilla Röör
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
På en liten gård i Sverige bor Olof, en man som lever kvar på gården alldeles ensam sedan hans mor dog för flera år sedan. Eftersom han varken kan läsa eller skriva hjälper den nästan dubbelt så unga killen Erik honom med ditten och datten. En dag sätter Olof in en annons i tidningen, ”Ensam lantbrukare, 39 år gammal, egen bil, söker ung hudhållerska…”. Efter ett tag får han besök på gården av den vackra 34 åriga Ellen från storstaden.

Att precis innan se ”Jägarna” (1996) där Rolf Lassgård också figurerade i huvudrollen, blev ett klassiskt ögonblick av mind-fuck. Varför? Lassgård spelar där en supermanlig polis med oerhört stort självförtroende, medans i ”Under solen” spelar han lite förlägen och osäker. Han gör ett oerhört bra jobb som kan spela de båda rollerna så enormt övertygande! Ja, jag älskar ta mig fan Rolf Lassgård! Honom kan man som sagt se i ”Jägarna” (1996), ”Jägarna 2” (2011) och ”Efter bröllopet” (2006).
Helen Bergström spelar Ellen, hon är verkligen otroligt vacker och gör ett jättebra jobb. Henne kan man se i bl.a. ”Sprängaren” (2001), ”Livet är en schlager ” (2000) och ”Änglagård” (1992-2010)-filmerna.
Regissören är Colin Nutley. Det roliga med honom är att han är gift med den redan nämnda Helena Bergstöm och som dessutom nästan alltid spelar huvudrollen i hans filmer. Bevis: ”Änglagård” (1992-2010), ”Angel” (2008), ”Sprängaren” (2001), ”Heartbreak Hotel” (2006), ”Sånt är livet” (1996), ”Sista dansen” (1993), ”BlackJack” (1990)…I can go on and on. Han är hur som helst en onekligen duktig regissör, kanske en av de bättre i Sverige. Filmen är baserad på en novell av författaren H.E. Bates från Northamptonshire i England.
Filmen blev 2000 nominerad till en Oscar för ”bästa utländska film”, men statyetten knep Spanien med deras ”All About My Mother” (1999).
Personligen tycker jag att ”Under solen” är fullkomligt lysande! Den har verkligen allt; duktiga skådespelare, story, manus, miljö/natur, ja allt!
Jag skulle nästan vilja påstå att det här faktiskt är en av mina favoritfilmer när det kommer till Svenskproducerat.
Av mig får den en stark 4/5

Titel: Jägarna (1996)
Längd: 113 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Rolf Lassgård, Lennart Jähkel, Jarmo Mäkinen, Tomas Norström, Thomas Hedengran, Helena Bergström
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Polisen Erik flyttar upp från Stockholm till sina hemtrakter i Norr för att utreda tjuvskuttningen som plågar det lilla samhället Älvsby. Han flyttar in med sin bror Leif och allt verkar först vara frid och fröjd. Men oskrivna lagar präglar det norrländska samhället och det visar sig att tjuvskuttningen går längre än han någonsin kunnat tro.


Inför premiären av ”Jägarna 2” blev jag bara tvungen att se om den här klassikern innan biobesöket, för att vara s.k. ”on top of my game”.
Filmen är regisserad av Kjell Sundvall, en svensk stolthet om jag får säga så själv. Han har gjort en rad olika filmer och serier, bl.a. ”Tomten är far till alla barnen” (1999), ”Bröderna Karlsson” (2010), ”Grabben i graven bredvid” (2002) och ett handfullt avsnitt av serien ”Beck” (1997-).
Det roliga är att både Jägarna och Jägarna 2 utspelar sig i Älvsbyn i Norrbottens län, vilket är precis det stället Kjell Sundvall bodde på som ung.
Huvudrollsinnehavaren är Rolf – Roffe- Lassgård. Han är en av de svenska skådespelare som jag faktiskt gillar. När jag och min kompis hade lite Roffe-maraton innan ”Jägarna 2” kom vi fram till att hans approach och allmänna utseende skulle ha haft svårt att överleva i Hollywood, för om sanningen ska fram har ju Rolf Lassgård alltid haft en väldigt kraftig benstomme som, som sagt, inte går hem i ”stjärnornas stad”. Kraftig benstomme eller inte, jag älskar honom iallfall, och man kan se honom i bl.a. den sjukt vackra filmen ”Under solen” (1998), ”Efter bröllopet” (2006) och de skitgamla ”Beck” (1994 – 1993)-filmerna där han spelar Gunvald Larsson (som personligen görs bättre av Mikael Persbrandt).
Den duktiga skådespelaren Lennart Jähkel är också med, honom kan man se i ”Så som i himmelen” (2004) men också som Sven-Erik Ivar Marklund i den populära serien ”Pistvakt” (1998-2000) och ”c/o Segemyhr” (1998-2003). För ett gammalt Pistvakt-fan som mig är det såklart skitkul att dessutom skådespelaren Tomas Norström (Olle i Pistvakt) också har en roll i filmen.
Grejen med skådisen Jarmo Mäkinen är att han alltid spelar en ond finsk-svensk. Jag minns back in the days när tv-serien ”Vita lögner” (1997-) gick på tv4, då minns jag att varje gång han kom in i bild så blev jag fullkomligt vättskrämd, man visste aldrig vad han skulle göra härnäst. Samma gäller såklart med ”Jägarna”, men han gör ett väldigt bra jobb.
En av de kvinnliga rollerna görs av den duktiga Helena Bergström, henne kan man känna igen från bl.a. ”Under solen” (1998), ”Sprängaren” (2001), ”Livet är en schlager ” (2000) och ”Änglagård” (1992-2010)-filmerna.
Jag tycker som sagt att den är filmen är riktigt, riktigt bra och spännande! Skådespelarna gör verkligen ett kanonjobb och stämningen är på topp!
Det här är en svensk klassiker som jag nästan vågar påstå är nått av det bästa vi lyckats producera fram i thiller-genren i vårt avlånga land. Bra Sverige!
Av mig får den 4/5

Titel: Prince of Persia: The Sand of Time (2010)
Längd: 116 min
Genre: Äventyr
Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Gemma Arterton, Ben Kingsley, Steve Toussaint, Alfred Molina, Richard Coyle, Toby Kebbell
IMDB-betyg: 6.7/10

Handling:
En magisk dolk som härskar över tiden har hamnat i fel sorts händer och prins Dastan och prinsessan Tamina ger sig ut i öknen för att hindra dess onda härskare för att förstöra världen.


Första gången jag såg den här filmen var på bio för drygt ett år sedan. Bestämde mig sedan för att se den en gång till för någon vecka sedan.
Regissören Mike Newell, en lagom söt gubbe på 69 år, ligger bakom den här filmen. Tidigare har han gjort den kända komedin ”Four Weddings and a Funeral” (1994), ”Mona Lisa Smile” (2003) och ”Harry Potter and the Goblet of Fire” (2005).
Snyggingen och huvudrollsinnehavaren Jake Gullenhaal har biffat upp sig riktigt ordentligen i den här filmen. Oftast känner man igen honom i den gängliga kroppen med kortklippt hår, i den här filmen däremot har han biffat upp sig sjukt mycket och har dessutom ett axellångt hår som fladdrar i vinden. Minns att alla paparazzis blev helt galna när de för första gången såg han nya ”look”.
Hur som helst så kan man se honom i hans Oscarsnominerade ”Brokeback Mountain” (2005), hans klassiska genombrott ”Donnie Darko” (2001), thrillern ”Zodiac” (2007) och de två senaste jag har sett med honom ”Love and Other Drugs” (2010) och ”Source Code” (2011).
Prinsessan Tamina spelas av den otroligt vackra Gemma Arterton. Henne såg jag personligen senaste i drama/komedin ”Tamara Drewe” (2010), men hon är dessutom med i thrillern ”The Disappearance of Alice Creed” (2009) och den härliga filmen ”The Boat That Rocked” (2009).
Två hårda sanningar om skådespelaren Ben Kingsley: Han är alltid skallig och han spelar alltid ond! Honom kan man se mot Leonardo Di Caprio i ”Shutter Island” (2010), ”Tuck Everlasting” (2002) (som är mitt första film-minne av honom) och hans vinnande Oscars för filmen ”Gandhi” (1982).
Det syns väldigt tydligen på krigsscenerna att filmen är baserad på ett tv-spel (med samma namn), kan inte förklara det bättre än att jag tycker att scenerna känns väldigt ”tv-speliga”.
Någonting som är klassiskt för Disneyfilmer (Ja, det här är en Disneyproduction) är att karaktärerna är antingen onda eller goda, det finns ingenting mittemellan. En annan sak är också att hur risigt till huvudpersonerna än ligger så slutar det alltid, alltid, lyckligt. Förlåt för spoilern där, men tittar man på den här filmen är det inte för att man vill använda sin intellektuella hjärna. Nej nej, man tittar helt enkelt på den för att man vill komma bort från verkligheten ett tag, och det lyckas man med!
Av mig får den en neutral 3/5

Titel: Hanna (2011)
Längd: 111 min
Genre: Action
Skådespelare: Saoirse Ronan, Cate Blanchett, Eric Bana, Tom Hollander, Jessica Barden, Olivia Williams
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
Den 16 åriga Hanna har hela sitt liv levt i den finska vildmarken tillsammans med sin far som har uppfostrat och tränat henne till att bli en lönnmördare.
Dagen kommer då hon låter sig själv fångas av Marissas underrättelsetjänst som alla dessa år har jagat fadern och mördat hennes mor.


Den unga skådespelaren Saoirse Ronan är just nu H-E-T på röda mattan och hon är sjukt omtyckt av precis alla! Inklusive av mig.
Just den här typen av film är någonting helt nytt för regissören Joe Wright, som tidigare helt snöat in sig på superdraman!  Han satsar dessutom på kvalitet framför kvantitet eftersom han tidigare ”bara” gjort fyra spelfilmer, ”The Soloist” (2009), ”Atonement” (2007) och ”Pride and Prejudice” (2005). Alla nyss nämnda titlar är verkligen sjukt bra och otroligt vackra.
Om vi vänder tillbaka våra blickar till stjärnskottet Saoirse Ronan kan vi komma fram till att hon varit med i ganska många braiga filmer, bl.a. den redan nämnda ”Atonement” (2007) där hon blev nominerad till en Oscar, ”The Lovely Bones” (2009), ”City of Ember” (2008) där man blir otroligt sugen på att springa efter man har sett den, och ”The Way Back” (2010). Dessutom är hon också snart aktuell med filmatiseringen av boken ”The Host” av Twilight-författaren Stephenie Meyer, som jag faktiskt har läst. Vad jag vet är det än så länge bara Saoirse Ronan som har blivit announced på rollistan, än så länge som sagt.
Den andra kvinnliga huvudrollen körs av Cate Blanchett. Spontant skulle jag säga att hon är mest känd som Galadriel från ”Lord of the Rings” (2001-2003)-filmerna, men dessutom David Finchers ”The Curious Case of Benjamin Button” (2008). Hon är, förutom de redan nämnda titlarna, med i jättemycket annat också naturligtvis, bl.a. vann hon en Oscars för henne roll i ”The Aviator” (2004).
Eric Bana, eller snygg-Eric som jag kan tänka mig att han kallades i hans hemby när han var ung, spelade pappan till Hanna aka Saoirse Ronan. Honom kan man se som grön och skitarg i filmen ”Hulk” (2003), som soldat i ”Black Hawk Down” (2001), i den romantiska komedin/dramat ”Lucky You” (2007) mot Drew Barrymore, och som Nero i filmatiseringen av ”Star Trek” (2009).
En av de bad-guys spelades av Tom Hollander, en man som ser fruktansvärt elak och äcklig ut. Allvarligt. Regissören Joe Wrigth verkar gilla honom ganska mycket, eftersom han är med i hela tre av hans filmer; den här, ”Pride and Prejudice” (2005) och ”The Soloist” (2009). Han är dessutom med i ”Pirates of the Caribbean: Dead Mans Chest” (2006) och ”Pirates of the Caribbean: At the Worlds End” (2007).
Den unga skådespelerskan Jessica Barden stör mig något så in i helvete, det finns inte ord på hur mycket jag ogillar na! Såg henne senast i ”Tamara Drewe” (2010) och ville nästan dö när jag såg henne.
Det jag tyckte var lite intressant med filmen var att den helt uteslöt det normalt ”viktiga” informationen och frågorna som man oftast begär som åskådare. ”Varför, hur när”. Istället fokuserade den helt på att vi i publiken helt enkelt skulle acceptera det faktum att en liten mördarmaskin till tjej kutade omkring med superskitigt hår och dödade folk. Det kändes nästan som en lättnad att slippa fundera så mycket på det och istället helt enkelt släppa taget och go with the flow.
Skådespelarna gör ett oklanderligt jobb och storyn är spännande och intressant. En klart godkänd film med andra ord!
Av mig får den 4/5

Titel: Up (2009)
Längd: 96 min
Genre: Familj/Äventyr
Skådespelare: Edward Asner, Christopher Plummer, Jordan Nagai, Delroy Lindo, Bob Peterson
IMDB-betyg: 8.3/10

Handling:
Den 78 åriga gubben Carl Fredricksen bestämmer sig en dag för att leva ut sin barndomsdröm och utforska Sydamerika. Han fäster tusentala färggranna ballonger i taket på huset och flyger iväg. Med på resan har däremot den 8 åriga scouten Russell råkat följa med.


När det kommer till nya animerade filmer hör man mig oftast tjata på att det ”alltid var bättre förr”, däremot har det kommit några riktigt grymma familjefilmer såhär de senaste åren som verkligen står i en klass försäg. Snackar naturligtvis om ”Coraline” (2009), ”Rio” (2011) och typ ”Tangled” (2010).
Disney Pixar har ett rykte om sig att vara top notch när det kommer till härliga animerade filmer, de har bl.a. lyckats skita ur sig ”Toy Story” (1995), ”Finding Nemo” (2003), ”Rattatouille” (2007), ”Wall-E” (2008) och ”Monsters Inc” (2001).
”Up” eller ”Upp” som den heter på svenska, är regisserad av Pete Docter och Bob Peterson, där båda faktiskt gör röster till filmen. Den förstnämna ser allvarligt talat ut som en korsning mellan Frankenstein och en hårlös Bigfoot, men han är däremot ett smärre geni och då får man lov att faktiskt se ut hur som helst. Punkt.
Mannen bakom huvudrollsrösten är Edward Asner, som är efter lite eftertanke en för mig i princip okänd herre som tidigare varit med i vansinnigt mycket ”dynga”, men som däremot ser ur som en söt gammal gubbe.
Christopher Plummer känns däremot igen från bl.a. ”A Beautiful Mind” (2001) där Russell Crowe spelar huvudrollen. DOCK är han aktuell med ”The Girl with the Dragon Tattoo” (2011) som är baserad på vår egna svenska film ”Män som hatar kvinnor” (2009) av Stieg Larssons bok med samma namn.
Förutom att ha vunnit hela två, välförtjänta, Oscars så liggen den även på IMDb´s topp 250 på plats #101, inte dåligt!
En liten rolig grej som gänget på Pixar gör är att ha som tradition att John Ratzenberger alltid gör röst till en liten karaktär i varje film. Detta gör honom till den enda skådespelaren någonsin som ”varit med” i alla Pixars filmer.
Detta är en berättelse som vänskap, en väldigt udda vänskap visserligen, men fortfarande en vänskap starkare än någonting annat! Jag fullkomligt älskar lyckoruset man får efter att ha sett den här typen av film, man slås av en tillfällig känsla av total lycka. Lovar, fick jag inte då och då unna mig animerade familjefilmer skulle jag troligtvis börja snorta kokain.
Precis som med alla andra animerade filmer rekommenderar jag naturligtvis att man ska se den i HD-kvalitet för att helt enkelt få ut det bästa ur upplevelsen.
Avslutar med den klämmiga frasen som stod på hemsidan Filmtipset.se om filmen: ”Så nästa gång du letar efter äventyr – se Upp!”
Jag ger den en stark 4/5

Titel: Cowboys & Aliens (2011)                        
Längd: 118 min
Genre: Action/Sci-Fi
Skådespelare: Daniel Craig, Harrison Ford, Abigail Spencer, Sam Rockwell, Olivia Wilde, Paul Dano
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
Året är 1873. I ett litet samhälle i Arizona anländer ett rymdskepp som kidnappar några av byns invånare. Cowboyen Jake och sheriffen Woodrow samlar ihop ett gäng bybor för att hämta tillbaka sina egna.


Nu, om någonsin har det blivit otroligt populärt med de så kallade ”mash-ups” som börjar synas allt mer i musikens värld, där de helt enkelt blandar två olika genrer så att det tillslut blir ett helt nytt sound. Av titeln att döma kan väl ingen missa vilken sorts mash-up den här filmen är? Just det, Cowboys blandat med moderna Aliens.
Min spontana tanke innan biobesöket var att jag var lite orolig för hur det egentligen skulle fungera. När den ”övernaturliga” scenen först kom blev det lite löjligt, men när man väl vant sig och accepterat den verkligen udda kombinationen så måste jag ändå erkänna att det på någon sätt faktiskt fungerade. Otroligt nog.
Regissören är Jon Favreau, som står bakom de actionspäckade ”Iron Man” (2008) och ”Iron Man 2” (2010). MEN det intressanta med honom är det faktum att han är en ganska känd skådespelare som ofta väljer komedier av olika slag, bl.a. ”I Love You, Man” (2009), som röst i familjefilmen ”G-Force” (2009) och i ”Couples Retreat” (2009) mot hans polare Vince Vaughn. I ärlighetens namn har jag aldrig tänkt på att Jon Favreau-regissören och Jon Favreau-skådespelaren är samma karl, det kom faktiskt som en smärre chock för mig nu. Pinsamt, men sant.
Över till rollistan! Som Cowboyen spelar Daniel Craig, han är smutsig, svettig och jävligt plutig när det kommer till hans mun. Jag är absolut inget stort fan av den mannen för fem öre, tycker till och med att han kan se ganska dryg ut. Men han gjorde faktiskt ett bra jobb i den här filmen! Mest känd är han däremot som James -007- Bond i ”Casino Royale” (2006) och ”Quantum of Solace” (2008), dessutom i den snart aktuella ”The Girl with the Dragon Tattoo” (2011) där han kommer att spela huvudrollen Mikael Blomkvist.
Harrison Ford i en cowboy-hatt? Hmm, vart man sett det tusen gånger tidigare? Ja just det, i ”Indiana Jones” (1981-2008)-filmerna. Förutom de redan nämna är han även den kaxiga Han Solo i ”Star Wars” (1977-1983)-filmerna. Han är, och kommer alltid att vara, en av de största äventyrs-hjältarna.
Den kvinnliga huvudrollen gjordes av Olivia Wilde, som för mig är ett relativt nytt ansikte. Hon kan ses i tv-serien ”House” (2004-) och den nya ”Tron: Legacy” (2010). Däremot är hon just nu aktuell med massor med filmer, en tjej som klättrar upp i karriärstegen med andra ord.
Med på rollistan fanns dessutom den som enligt mig är jävligt underskattad, Sam Rockwell. Honom kan man se i bl.a. ”Moon” (2009), som äckel i ”The Green Mile” (1999) och i actionfilmen ”Iron Man 2”(2010). Som sagt: Sjukt underskattad!
Vad jag har förstått så är filmen eller själva idén baserad på en tidning av Scott Mitchell Rosenberg, vilket låter rimligt.
Filmen var bra, men tyvärr inte mer än så. Jag fann slutet ganska osannolikt (okej då, MER osannolikt än hela Alien-grejen) och ganska intetsägande, men när det kommer till actionfilmer får man inte vara alltför kräsen!
Den får 3/5

Titel: Jag saknar dig (2011)
Längd: 125 min
Genre: Drama
Skådespelare: Erica Midfjäll, Hanna Midfjäll, Thomas Hanzon, Birthe Wingren, Ola Rapace, Tom Ljungman, Ludvig Nilsson
IMDB-betyg: 6.7/10

Handling:
De två enäggstvillingarna Tina och Cilla bor i Piteå. En helt vanlig dag rusar de hemifrån för att hinna med skolbussen, då blir Cilla påkörd och Tina lämnas kvar ensam.


Jag har sett oändligt många filmer i mina dagar. Fruktansvärt många. Jag skulle utan att tveka säga att den här hamnar på min topp-10-dåliga-filmer-genom-tiderna-listan. Något så dåligt har jag nästan aldrig tidigare sett! Fruktansvärt!
Trots att jag såg den på bio (och genom den vevan säkerhetsställa att filmen inte blir till en katastrof, eftersom jag älskar bio) var den ändå dålig. Kan ärligt säga att jag faktiskt övervägde att helt enkelt gå ut ur biosalongen under filmens gång, men jag bestämde mig för att sitta kvar eftersom jag inte ville vara oförskämd. Kan säga som såhär: hade jag haft ett vapen i biosalongen skulle jag onekligen skjutit mig själv i skallen. Nästan.
Skådespelarinsatserna var urusla, den enda som gjorde ett något sånär bra jobb var Ola Rapace som dessutom är riktigt snygg.
För att inte bara spy ut galla på den här filmen kan jag säga att den faktiskt har fått ett gäng riktigt fina recensioner av andra, och två rader nedanför oss satt det ett gäng tjejer som grät. Jag skojar inte.
 Tycker också att själva idén var bra. Jag som själv har en tvillingsyster kan inte ens tänka tanken på att förlora henne, men tack vare dåliga skådespelare blev manuset bara pinsamt i filmen.
Sist jag såg en svensk film på bio var ”Kronjuvelerna” (2011), skrev då: ”… hoppas jag blir början av en helt ny generation av svenska filmer.”, trodde då att just den här typen av pinsamma filmer helt skulle försvinna från svensk tv, antar att jag hade fel.
Det skulle aldrig falla mig in att rekommendera den till någon, men jag ger den ändå en ”plupp” eftersom idén faktiskt var helt okej!
Den får 1/5

Titel: Fracture (2007)
Längd: 113 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Anthony Hopkins, Ryan Gosling, Embeth Davidtz, Rosamund Pike, Billy Burke, David Strathairn, Cliff Curtis
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Den unga advokaten Willy är på väg uppför karriärstegen, men innan han börjar på det nya och mer exklusiva advokatföretaget bestämmer han sig för att ta sig ann ett sista fall som vid första anblick ser ut som ett enkelt mål men som visar sig bli svårare än han hade trott.


Slår vad om att regissören Grogory Hoblit är jävulskt förbannad att han inte kunde döpa filmen till den redan döpta ”A Perfect Murder” (1998) där Andrew Davis redan gjort en film med Michael Douglas och Gwyneth Paltrow. Om det nu är regissören som bestämmer titeln? Jag har ingen aning. OM det däremot vore så, tänkte han säker ”-Fan i helvete! Den titeln hade varit PERFEKT till den här filmen. Jävla Andrew alltså”, fast på engelska naturligtvis.
Den redan nämna regissören Grogory Hoblit har bl.a. gjort ”Frequency” (2000) och ”Primal Fear” (1996) där bl.a. Richard Gere och en ung Edward Norton är med.
Filmens stora namn och dragplåster är skådespelaren Anthony Hopkins, som utan tvekan är mest känd som Dr. Hannibal Lecter från de klassiska ”The Silence of the Lamds” (1991), ”Hannibal” (2001) och ”Red Dragon” (2002), men dessutom de ganska nya ”You Will Meet a Tall Dark Stranger” (2010) och ”The Rite” (2011).
Som advokaten Willy spelar den otroligt spännande skådespelaren Ryan Gosling. Trots att han är sjukt attraktiv tycker jag att han är duktig som ofta väljer bort de klassiska ”snygg-rollerna”, och istället kör på med starkt drama och med viktiga berättelser. Några av hans mest kända är ”Lars and the Real Girl” (2007), ”Half Nelson” (2006), ”The Notebook” (2004), samt den Oscarsnominerade ”Blue Valentine” (2010).
Med på rollistan finns även Rosamund Pike ”Pride and Prejudice” (2005) och ”Surrogates” (2009), Billy Burke som spelar pappan i ”Red Riding Hood” (2011) och ”Twilight” (2008), samt Cliff Curtis från ”Sunshine” (2007).
Sjukt duktiga skådespelare + en intressant och smart story = Helt klart sevärd film! Det är spänning rakt igenom, och det hade inte varit en omöjlighet om det var ”based on a true story”, vilket det inte är. Men ändå. Att Anthony Hopkins dessutom inte heller kan få nog av att spela psyk-roller gör också det hela ännu roligare!
Av mig får den 4/5

Titel: Surrogates (2009)
Längd: 89 min
Genre: Action/Thriller/Sci-fi
Skådespelare: Bruce Willis, Rosamund Pike, Radha Mitchell, James Cromwell, Boris Kodjoe
IMDB-betyg: 6.2/10

Handling:
I en inte så avlägsen framtid har mänskligheten valt att, istället för att gå ut, köpa robotversioner av sig själva som är vackra och tåliga. Detta gör att människorna kan leva sina liv från hemmets trygga vrå. FBI-agenten Tom Greer undersöker ett gåtfullt mord på en collegestudent, men det går djupare än han någonsin hade trott och han tvingas fatta livsfarliga beslut.


Min spontana tanke är att hela konceptet doftar lite ”Gamer” (2009) med Gerard Butler, som också utspelar sig i framtiden där man på liknande sätt ”byter kropp”. Typ. Min andra tanke är: Fan, cool idé!
”Surrogates” är regisserad av Jonathan Mostow, som står bakom exempelvis ”Breakdown” (1997), Oscarsvinnande ”U-571” (2000) och ”Terminator 3: Rise of the Machines” (2003).
Som huvudroll och FBI-agent har vi Bruce Willis. Den skalliga Bruce Willis känner nog de flesta igen från den grymma ”The Sisth Sence” (1999), ”Lucky Number Slevin” (2006) eller de många ”Die Hard” (1988-2012)-filmerna. Personligen har jag inga dunderkänslor över Bruce, vet inte riktigt varför, men det känns som att han är en sådan klassisk action-klyscha, fastän han är en mycket duktig och beundransvärd skådespelare.
Den oförskämt snygga Rosamund Pike spelar en av de kvinnliga huvudrollerna. Henne kan man se i bl.a. det vackra dramat ”Pride and Prejudice” (2005) där hon spelar Jane Bennet.
Med på rollistan har vi även James Cromwell. Ni vet han som spelar fängelsedirektören i ”The Green Mile” (1999) som hade en fru med cancer? Han är hur som helst dessutom med i ”The Queen” (2006), ”I,Robot” (2004) och blev vinnare av en Oscar i filmen ”Babe – Den modiga lilla grisen” (1995) (som jag alldeles nyss såg trailern och grät en smula).
Personligen tycker jag att filmens koncept och idé var väldigt intressant och faktiskt ganska spännande (förutom att man på tre sekunder listade ut ”the bad guy”). Däremot känner jag att någonting fattades. Mer spänning? Vattentätare historia? Mindre lättmjölks-karaktärer? Någonting åt det hållet skulle jag tro.
Men är man ett fan av Bruce Willis + lagom dos med action blandat med Sci-fi, då borde man se den!
Jag ger den en stadig 3/5

Titel: The Beaver (2011)
Längd: 91 min
Genre: Drama
Skådespelare: Mel Gibson, Jodie Foster, Anton Yelchin, Jennifer Lawrence
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Walter Black är en mycket deprimerad man. När han mår som sämst och tänker ta sitt liv hittar han en buktalardocka föreställande en bäver som hjälper honom att gå vidare och att kommunicera. Familjen och kollegorna får svårt att acceptera Walters nya ”jag”, och det leder till problem när bävern sedan tar över fullständigt.


Jag vill börja med att säga att den här filmen är fullkomligt bisarr och konstig på alla sätt och vis. Ändå tycker jag att den är värd att se eftersom, i alla fall jag, aldrig tidigare sett någonting liknande!
Filmens regissör, som också har en roll i filmen, är tvåfaldigt Oscarsvinnande Jodie Foster. Hon är som de flesta säkert redan känner till, mest känd för sina skådespelartalanger, bl.a. i ”Panic Room” (2002), ”The Little Girl Who Lives Down the Lane” (1976), ”Taxi Driver” (1976), ”The Silence of the Lambs” (1991) och ”Contact” (1997). Att regissera är med andra ord ganska nytt för henne, men hon klarade det alldeles utmärkt!
Bäverns hand upp i röven (alltså buktalaren) spelas av den Oscarsvinnande Mel Gibson, mest känd från filmen ”Braveheart” (1995) där han säger den kända frasen ”…they may take our lives, but they'll never take…OUR FREEDOM!!!!”. Mel Gibson kan man också se i ”What Woman Want” (2000) och tillsammans med Joaquin Phoenix i ”Signs” (2002).
Med på rollistan har vi även min nya favorit, Anton Yelchin, en ung skådespelare som jag rekommenderar att man håller ett extra getöga på i framtiden. Honom såg jag senast i ”Charlie Bartlett” (2007), men man kan också se honom i den bioaktuella ”Fright Night” (2011).
I årets Oscarsgala blev skådespelerskan Jennifer Lawrence helt galet populär, då främst för hennes grymma jobb i dramat ”Winter`s Bone” (2010), men nu också för ”X-Men: First Class” (2011) där hon spelade den blåa Mystique.
Filmen är ett klassiskt drama, där det bara bullrar av undantryckta känslor och tankar bakom karaktärerna. Som jag nämnde i början är den väldigt annorlunda, och första halvan av filmen har jag seriösa svårigheter att ta på allvar, men ändå tycker jag att filmen är bra och sevärd! En sak som faktiskt är lite pinsam att erkänna är att jag ibland fick fruktansvärda obehagskänslor över Bävern, hur konstigt det än må låta. En udda twist på slutet, som för min del inte var helt överraskande, gjorde filmen ännu mer jävligt bisarr och det gjorde den även till en till orsak att se filmen.
Av mig får den en stabil 4/5

Titel: Charlie Bartlett (2007)
Längd: 97 min
Genre: Romantik/Drama
Skådespelare: Anton Yelchin, Robert Downey Jr, Kat Denings, Hope Davis, Tyler Hilton
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Charlie Bartlett har blivit utslängd från sin privatskola och tvingas därefter gå i ett vanligt High School. Väl på plats märker han att dyra skräddarsydda kavajer inte imponerar på de ”vanliga” eleverna och han får svårt att passa in.


Jag måste förmodligen inte nämna det obviousa. Att huvudrollen naturligtvis blir kär i rektorns dotter, dvs.
Det här är regissören Jon Polls första spelfilm, och på så sätt tycker jag att han gjorde ett bra jobb. Däremot har han mest sysslat som klippare (en s.k. Editor). Några av hans klippar-verk är bl.a. komedifilmerna ”Dinner for Schumucks” (2010) och ”Meet the Parents” (2000).
Som den rika tonåringen Charlie Bartlett spelar, den för mig nästan helt okända, Anton Yelchin (som jag nu har blivit lite småkär i). Honom kan man se i bl.a. ”Terminator Salvation” (2009), ”The Beaver” (2011) och i den aktuella ”Fright Night” (2011). Personligen tycker jag att han är en lysande ung skådespelare som helt klart är underskattad, och förhoppningsvis kommer vi få se mycket av honom i framtiden.
Robert Downey Jr är också med. Honom kan man se i ”Iron Man” (2008). ”Iron Man 2” (2010), "Sherlock Holmes” (2009) och ”Due Date” (2010). Alla nämnda titlar är riktigt, riktigt bra!
Det ironiska, om man kan kalla det så, är att Robert Downey Jr tidigare haft en mycket trasslig bakgrund där både droger, pistoler och fängelse förekommit. Det ”roliga” är att filmen dels kretsar kring Charlie Bartletts medicin-langning, och Robert Downey Jr’s karaktär som rektor/alkolist. Det kan med andra ord inte vara speciellt kul att i princip spela sig själv när man mådde som sämst.
Med på rollistan finns även den oförskämt snygga Kat Dennings som i alla fall jag känner igen från ”Nick & Norah’s Infinite Playlist” (2008) där hon spelar mot Michael Cera.
Jag tycker att filmen hade en härlig 90-tals anda och var faktiskt riktigt bra. Däremot kunde den ibland bli smått deprimerande, syftar då på hela Robert Downey Jr’s-karaktär-goes-crazy-grejen och några andra små incidenter. Förutom det var det ett gäng duktiga och bra skådespelare. Svårt att klaga!
Av mig får den en svag 4/5

Titel: Scream 4 (2011)
Längd: 111 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Neve Campbell, Courteney Cox, David Arquette, Hayden Panettiere, Emma Roberts, Marielle Jaffe, Aimee Teegarden, Erik Knudsen, Rory Culkin
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Efter tio år är Sidney Prescott tillbaka till Woodsboro för ett sista stopp på sin bokturné. Men med henne tillbaka i staden återkommer också hennes värsta mardröm Ghostface som ännu en gång är ute efter att se henne död.


Som de flesta förmodligen känner till, är Scream a.k.a Ghostface ett känt filmfenomen. Regissören och manusförfattaren Wes Craven brukar oavkortat kopplas ihop med thriller- och skräckgenren. Han står bakom några riktigt grymma filmer, som bl.a. ”The Hills Have Eyes” (1977), ”The Last House on the Left” (1972), ”A Nightmare on Elm Street” (1984), ”Red Eye” (2005) och självklart ”Scream” (1996), ”Scream 2” (1997) och ”Scream 3” (2000).
De välbekanta ansiktena från de föregående filmerna är givetvis med; Neve Campbell från ”Wild Things” (1998) och ”Lejonkungen 2: Simbas Skatt” (1998), David Arquette (bror till Patricia Arquette ”Lost Highway” (1997) och ”Stigmata” (1999)), och Courtney Cox som utan tvekan har sina fans i tv-serierna ”Friends” (1994-2004) och ”Cougar Town” (2009-).
Med på rollistan har vi också Hayden Panettiere från tv-serien ”Heroes” (2006-2010), Emma Roberts från ”4.3.2.1” (2010), Erik Knudsen från ”Beastly” (2011). Förutom de redan nämna skådespelarna har vi även ett gäng som bara var med en liten stund, de större stjärnorna var; Adam Brody som spelar Seth i tv-serien ”O.C” (2003-2007), Kristen Bell som gör GossipGirl-rösten i ”Gossip Girl” (2007-), ”You Again” (2010) och spelar huvudrollen i ”Veronica Mars” (2004-2007), dessutom den Oscarsvinnande Anna Paquin som är med i ”The Piano” (1993), ”The Romantics” (2010) och som Sookie i tv-serien ”True Blood” (2008-).
Det jag gillar mest med ”Scream”-filmerna är att man under filmens gång blir så paranoid att man misstänker alla för att vara mördaren, verkligen alla. En detalj som också gäller för alla filmerna hittills är de så kallade ”reglerna” som i varje film alltid tas upp. I första filmen, till exempel, lyder de tre gyllerna reglerna: 1. Du får aldrig ha sex. 2. Du får aldrig dricka eller ta droger. 3. Du får aldrig säga ”Jag kommer snart tillbaka”. Alla reglerna leder, enligt filmerna, oavkortat till döden. Reglerna ändras gentemot vilken film i ordningen man tittar på, men de är hur som helst alltid med.
Även fast just den här kanske inte var sådär superbra, skulle jag ändå rekommendera den om man gillar de föregående filmerna. Av mig får den godkänt!
Ger den en svag 3/5

Titel: Cube 2: Hypercube (2002)
Längd: 95 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Kari Matchett, Geraint Wyn Davies, Grace Lynn Kung, Matthew Ferguson, Neil Crone, Barbara Gordon, Lindsey Conell
IMDB-betyg: 5.6/10

Handling:
Åtta människor vaknar ännu en gång upp i ett kub-liknande rum. Snart upptäcker de att de befinner sig i en fjärde dimension där fysikens lagar inte gäller. De blir tvungna att avslöja ”hyberkubens” hemligheter och trotsa de olika rummens fällor för att överleva.


Det här är en uppföljare till den klassiska ”Cube” (1997). Idén är ungefär den samma: Människor instängda i en kub. Däremot har de olika fällorna uppdaterats och blivit snäppet coolare, och med det också snäppet osannolikare.
Regissören Andrzej Sekula har inte gjort särskilt många filmer, tre för att vara exakt. Däremot har han varit filmfotograf till bl.a. ”Trust” (2010), ”American Psycho” (2000) och ”Pulp Fiction” (1994).
En av filmens skådespelare är Kari Matchett, mest känd från olika tv-serien som bl.a. ”Covert Affairs” (2010-), ”24” (2001-2010) och ”Invasion” (2005-2006). Resterande skådespelare; Grace Lynn Kung, Geraint Wyn Davies, Matthew Ferguson o.s.v. är ett gäng som inte varit med i speciellt välkända filmtitlar, däremot har även de medverkat i diverse serier.
Filmen är ganska tråkig och förutsebar. Gillar man ettan kan man nog tycka att tvåan är lite nördigt rolig, men annars är det helt enkelt en otroligt blek uppföljare.
Av mig får den 2/5

Titel: Cube (1997)
Längd: 90 min
Genre: Thriller/Sci-Fi
Skådespelare: Maurice Dean Wint, David Hewlett, Nicole de Boer, Nicky Guadagni, Andew Miller
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Sju främlingar sätts i ett kub-liknande ställe där de blir tvungna att överlista de olika rummens fällor.


När jag första gången fick upp ögonen för den här filmen var i första året av gymnasiet då vi skulle lära oss om primtal på matten. Vår lärare, som alltid varit lite flummig, nämnde då den här filmen eftersom de pratar om just primtal. Den här filmen tror jag också var första ”läskiga” film som jag såg själv. Brukar ha som grej att inte se skräckfilmer själv eftersom jag då känner mig oerhört patetisk av någon anledning.
Hur som helst! Det här var regissören Vincenzo Natalis första spelfilm, och han har sedan dess gjort en del ganska okända filmen. Däremot är det han som står bakom den mycket underliga och ganska grymma filmen ”Splice” (2009) där bl.a. Adrien Brody spelar huvudrollen.
Skådespelarna i filmen gör väl inte ett sådär superjobb kanske, men på något sätt går det hela ändå an! Den mest kända av dom är David Hewlett som man kan känna igen som Dr.Rodney McKay i tv-serien ”Stargate: Atlandis” (2004-2009).
Personligen tycker jag att filmens starkaste intryck kommer från musiken. Det är nämligen ett speciellt ljudstycke som återkommer gång på gång under filmens gång. Svårt att förklara, men i bokstäver antar jag att det skulle låta ungefär såhär: ”TzzzzZzzzz, TzzzzZzzz, TzzzzZzzz…”, med andra ord bara ett läte som psykar en riktigt ordentligen emellanåt!
Jag tycker att den här filmen faktiskt är riktigt bra, och väldigt annorlunda!
Den får 4/5

Titel: The Game (1997)
Längd: 129 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Michael Douglas, Debroah Kara Unger, Sean Penn, James Rebhorn
IMDB-betyg: 7.7/10

Handling:
Den rika finansmannen Nicolas Van Orton får en väldigt speciell födelsedagspresent av sin bror Conrad, ett presentkort till företaget CRS som sedan leder till ett farligt spel på liv och död.


Under filmens gång sitter man som fastklistrad, nästan som i en trans, framför tv-skärmen.”- Vad? Varför? Hur?”. När filmen stängs av känner jag mig alldeles omtumlad i hela kroppen. Vad hände just? Även fast jag såg den för ungefär en vecka sedan, blir jag fortfarande matt i huvudet när jag tänker på den. Exakt så ska riktigt bra filmer påverka!
Skaparen bakom filmen är regissören och en av mina favoriter, David Fincher. Som jag förmodligen sagt tidigare har jag en oerhörd respekt för den mannen. Några av hans mest kända filmer är ”Fight Club” (1999), ”Seven” (1995), ”Panic Room” (2002) och hans senaste ”The Social Network” (2010).
Som huvudrollen spelar ingen mindre än den otroligt duktiga Michael Douglas. Personligen har jag ett litet konstigt förhållande till honom, eftersom jag en gång i tiden hade en dröm om honom - i hans yngre dagar naturligtvis - när jag sedan vaknade hade drömmen varit så verklig att jag faktiskt trodde att det hade hänt. Har sedan den dagen haft en ”förbjuden” kärlek till den karln! Senaste filmen jag såg med honom var ”A Perfect Murder” (1998), men han är dessutom med i ”Basic Instinct” (1992).
Sean Penn spelar här Michael Douglas bror, vilket inte skulle vara helt omöjligt IRL när jag tänker efter. Honom kan man se i bl.a. ”Mystic River” (2003) och i ”Tolken” (2005) mot Nicole Kidman.
Filmens tagline lyder: ”You don’t play it, it plays you”, jag skulle inte kunna säga det bättre själv!
När filmen spelas kommer gång på gång helt oförutsebara twistrar som man inte förväntade sig. Ett klassiskt ögonblick av mind-fuck, med andra ord! Jag ger den otroligt starka rekommendationer!
Den får 5/5

Titel: Human Trafficking (2005)
Längd: 176 min
Genre: Drama
Skådespelare: Lynne Adams, Sarah Allen, Laurence Leboeuf, Anders Apergis, Sarah-eanne Labrosse, Mira Sorvind, Donald Sutherland, Robert Carlyle
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Vi får följa tjejer som på olika sätt blir lurade och sålda till prostitution.


Jag, som vanligtvis håller för öronen och ”lalar” när någon blir sexuellt utnyttjade på tv, tyckte ändå att den här filmen inte var speciellt otäck. Jag tvivlar inte en sekund på att just den där handeln pågår varje sekund någon stans i världen, men det stannade ändå på något sätt kvar i ”filmvärlden” istället för att jag skulle känna mig påverkad. Varför? Anledningen är ganska enkel. Eftersom man som publik inte fick lära känna de olika tjejerna tillräckligt för att, så att säga give a fuck, så brydde man sig helt enkelt inte särskilt mycket om dem. Hur hemskt det än må låta. Att dessutom skådespelarna gjorde ett fruktansvärt halvdant jobb, gör inte filmupplevelsen bättre.
Min syster, däremot, tyckte att filmen var skitbra. När jag dessutom läser omkring på olika recensioner verkar de flesta gilla filmen riktigt mycket. Så, bara för att jag nu tycker att den var ganska dålig, betyder det inte att alla tycker det. Den blev också, av någon konstig anledning, nominerad till två Golden Globes. Om man däremot gillar den här typen av filmer skulle jag hellre rekommendera ”Lilja 4-Ever” (2002), som enligt mig vinner i hästlängder.
Film- och underhållningsvärdet ligger på minus, medan den som dokumentär skulle hamnat högre upp.
Jag ger den 2/5