Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: Titanic 3D (1997/2012)
Längd: 194 min
Genre: Drama
Skådespelare: Kate Winslet, Leonardo DiCaprio, Billy Zane, Kathy Bates, Victor Garber, David Warner, Bill Paxton, Bernard Hill, Frances Fisher
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
På sin jungfruresa åker Titanic ut från hamnen i Southampton med flera tusen passagerare. Två av människorna ombord, Jack och Rose, kommer från helt skilda bakgrunder men blir ändå genast förälskade i varandra. De hinner inte färdas långt förens det ståtliga skeppet krockar med ett isberg. Är Titanic så osänkbart som alla påstår?





Jag nämnde det förut när jag såg ”Lejonkungen 3D” (1994/2012), att hur extremt lycklig jag är som faktiskt får uppleva dessa mästerverk på bio. Själv var jag alldeles för ung för att få gå på den här typen av bio när ”Titanic” hade sin premiär, och det känns därför helt underbart att få en andra chans (och för filmbolagen att heva in ännu mer pengar).
Regissören och manusförfattaren är den prestigefyllda James Cameron. Mannen-myten-legenden som i skrivande stund gör allt från att besöka undervattengravar till att borra på månen (på riktigt, nästan). Han är förmodligen mest känd för att BARA göra bra filmer, några av dem är ”Avatar” (2009), ”Terminator 2” (1991) och ”Aliens” (1986). Han är även på G med att påbörja två uppföljare till hans superomtyckta ”Avatar”.
Filmens Jack spelades av den snyyyyyyygga Leonardo DiCaprio (eller Leo, som jag skulle ha kallat honom om vi var lovers). Honom såg jag senast i ”The Man in the Iron Mask” (1998), men man kan även se honom i ”Inception” (2010) och ”The Departed” (2006). Hans Rose, spelad av den otroligt vackra Kate Winslet fick ALLA tjejer att färga sitt hår rött efter sin filmprestation. Henne såg jag hur som helst senast i ”Contagion” (2011), men hon har även varit med i ”Revolutionary Road” (2008) (med Leo som sin motspelare), och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” (2004).
Det finns såklart massor med rolig fakta kring filmen, men det känns som att de är så jäkla uttjatade att jag helt enkelt LÄNKAR till allt skojigt.
Jag är tjejen som är emot 3D. Det stör mig så fruktansvärt att jag ibland egentligen inte skulle kunna se en film bara för att den har 3D-effekter. Anledningen är att den oftast används slarvigt, i övermängder och alldels på fel sätt – vilket resulterar i huvudvärk. Jag har även varit med om filmer där de bara smackat på 3Dn på ett så slarvigt sätt att man blir alldeles tokig, ögonen arbetar på högvarv för att försöka vänja sig, se och förstå vad som händer. Därför var det med skräckblandad förtjusning som jag valde att se den här filmen, medans jag precis innan gnällde och tjatade på hur ”dååååååligt det kommer bli med 3D”. MEN oj vad jag fick äta upp mina ord. Har aldrig varit med om en film där 3D inte stört mig för ens en sekund, för ens nu. De hade lagt effekterna på så noggranna detaljer att man bara ANADE att de var där (oerhört smakfullt, om man frågar mig). Det kunde vara på något så simpelt som i några av Roses röda lockar. Så litet men ändå effektfullt. Underbart.
Så, när jag erkänt mig uppskatta 3D för en gångs skull, kan jag komma in på själva filmen. För mig är den här på min lista över bästa-filmer-genom-tiderna, och är sannerligen ett rent mästerverk.
Skådespelarnas kemi, historien, romantiken, noggrannheten, paniken, miljön, detaljer och musiken (åååh, musiken), gör det här till en helt felfri film! Första scenen hann inte ens börja innan jag grät min första tår, som sedan fortsatte att rinna genom 194 min (tillsammans med resterande 99% snyftande kvinnorna i biomörkret). Den förtjänar sannerligen varenda en av sina 11 Oscarsstatyetter….
Av mig får den absolut 5/5

Titel: The Darjeeling Limited (2007)
Längd: 91 min
Genre: Drama/Komedi
Skådespelare: Adrien Brody, Owen Wilson, Jason Schwartzman, Amara Karan, Waris Ahluwalia, Wallace Wolodarsky
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Tre bröder återförenas för första gången sedan deras fars begravning. De åker till Indien med målet att göra en andlig resa, på tåget Darjeeling Limited.




Eftersom vi var inne på det Indiska spåret sedan vi såg ”Slumdog Millionaire” (2008), valde vi att fortsätta på samma väg med en annan film som också utspelade sig där, nämligen den extremt svåruttalade ”The Darjeeling Limited” (mittenordet rullar liksom inte på tungan).
Regissören är den 43-åriga Wes Anderson. Han har i sina dagar inte gjort speciellt många filmer, men två av dem är i alla fall ”The Fantastic Mr Fox” (2009) och ”The Life Aquatic with Steve Zissou” (2004).
Som de tre bröderna spelade Adrien Brody som jag senast såg som retard i thrillern ”The Village” (2004), Owen Wilson från den nya ”Midnight in Paris” (2011) och Jason Schwartzman som spelar huvudrollen i tvserien ”Bored to Death” (2009-). Av dem tre är det bara de två sistnämnda som varit med i Wes Andersons tidigare filmer (Owen Wilson har medverkat mer eller mindre i varenda en).
Innan filmen hade jag lite svårt att anpassa lill-hjärnan till vad jag skulle ställa in förväntningarna på. Owen Wilson och Jason Schwartzman är ju båda oftast med i komedier, medan Adrien Brody vunnit Oscar för det uberseriösa dramat om Andra Världskriget ”The Pianist” (2002). Så, skulle filmen bli en tokig skrattfest? Jag visste faktiskt inte. Som tur var lyckades de kombinera drama och komedi på ett väldigt smakfullt sätt, utan att använda sig av (som tur var) varken bajs-skämt eller nakna collage-tjejer som bidrar till att det lätt kan bli fjantigt.
Filmen var egentligen helt okej, men långt ifrån det bästa jag någonsin har sett. Jag gillar den simpla handlingen, den diskreta humorn och Adrien Brody. Kul är även att de prestigefulla skådespelarna Bill Murray och Natalie Portman ställde upp med någon typ av statist-liknande medverkan.
Jag ger filmen en stabil 3/5

Titel: Slumdog Millionaire (2008)
Längd: 120 min
Genre: Drama
Skådespelare: Dec Patel, Freida Pinto, Saurabh Shukla, Anil Kapoor, Rajendranath Zutshi
IMDB-betyg: 8.1/10

Handling:
I det Indiska programmet ”Vem vill bli miljonär” sitter Jamal, en kille från slummen som inte har någon som helst utbildning. Under programmets gång svarar han gång på gång rätt på frågorna, och han arresteras för fusk. För att bevisa sin oskuld berättar Jamal sin livshistoria och varför han kan svaret på frågorna.




Eftersom en kompis varit i Indien några månader ville hon slå ett slag för filmer som spelas in i Indien. Så, det blev med andra ord ”Slumdog Millionaire” en helg för inte allt så längesedan. Den här var väldigt omtalad för några år sedan då den kom från ingenstans och tog hem hela åtta Oscars och la sig bekvämt på plats nr #170 på IMDbs lista.
Filmens regissör är den väldigt duktiga Danny Boyle. De senaste filmerna jag har sett av honom är joden-går-under ”Sunshine” (2007) och ”28 Days Later…” (2002), han ligger även bakom den verklighetsbaserade ”127 Hours” (2010) där James Franco har huvudrollen.
Huvudrollen i den här filmen hade däremot den extremt söta Dev Patel vars utseende säger ”jag kan inte göra en fluga förnär”. Honom kan man se i serien ”Skins” (2007-), och i den totalt värdelösa ”The Last Airbender” (2010).
Enligt min mening är filmen ett smärre genidrag. Den är baserad på boken ”Q & A” av den Indiska författaren Vikas Swarup, som jag faktiskt har liggandes i bokhyllan men som jag än så länge inte orkat tagit tag i. Filmen är uppbyggd på ett otroligt smart sett så att man absolut inte har några problem med att hänga med i storyn (trots att historien i sig är ganska ”hoppig”). Den är väldigt unik på det sättet att den är väldigt tragisk, romantisk och obehaglig på samma gång, samtidigt som man levereras den där härliga feel-good-känslan efteråt. Jag älskar verkligen skådespelarna, historien, miljön, filmningen, musiken…och ja, egentligen allt. För mig är den här filmen felfri.
Jag ger den 5/5

Titel: Velvet Goldmine (1998)
Längd: 124 min
Genre: Drama
Skådespelare: Jonathan Rhys Meyers, Ewan McGregor, Christian Bale, Toni Collette, Eddie Izzard
IMDB-betyg: 6.7/10

Handling:
Under ett tidigt 80-tal får den unga journalisten Arthur Stuart i uppdrag av chefen på tidningen New York, att skriva en artikel om den sedan länge försvunna glamrockaren Brian Slade. En artist som han själv länge avgudat.





Innan filmen började var jag ganska nöjd med min tillvaro. Jag hade nyss slutat jobbet och försiktigt öppnat en nougatchoklad som jag sakta börjat tugga på – Aaaah, detta är livet. Men när filmen var slut efter ungefär två timmar slog det mig hur oerhört färglös mitt liv är i jämförelse med filmen. Jag går varken omkring i fjäderboer, massor med kajal runt ögonen, eller tar en lina när jag ”känner för det”. Gud så tråkig jag är! Hur skönt hade det inte varit att leva på 70-talet då glamrocken härjade? Inte för att jag tror att jag för fem öre skulle ha passat i utsvängda byxor och lugg med taggiga toppar. Men ändå.
Regissören Todd Haynes ligger även bakom en annan film som även den handlar om svurna pop/rock-stjärnor, ”I’m Not There.” (2007), och han har även gjord några avsnitt av tv-serien ”Mildred Pierce” (2011). Hans ”grej” är, vad jag har förstått, att ta oss tillbaka till det där gamla och enkla, och han gillar att skapa filmer kring det tidigare 30,50 och 70-tal.
Huvudrollerna i den här filmen kan bara beskrivas med ett ord: FÄRGSTARKA. De tre då ganska unga Ewan McGregor ”The Island” (2005), Christian Bale ”Batman Begins” (2005) och Jonathan Rhys Meyers från ”Match Point” (2005) gör alla ett grymt bra jobb som de olika karaktärerna.
Filmen imponerar verkligen med den grymma musiken, häftiga kläderna, duktiga skådespelare och den unika historien. Det som däremot kunde bli en aningen förvirrande var att det ibland kunde vara lätt att blanda ihop dem, eftersom många såg väldigt lika ut i vissa scener. Men det är ingenting ännu en titt kan motverka.
Av mig får filmen en svag 4/5

Titel: The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007)
Längd: 160 min
Genre: Drama
Skådespelare: Brad Pitt, Casey Affleck, Sam Rockwell, Paul Schneider, Jeremy Renner, Sam Shepard, Garret Dillahunt, Mary-Louise Parker
IMDB-betyg: 7.6/10

Handling:
I 1880-talets Amerika vet alla vem Jesse James är. Han är nationens mest ökände brottsling och efterlyst i tio stater. Han är också landets störste hjälte, firad av folket som en Robin Hood. Men vem är Robert Ford? Ingen känner till honom. Den ambitiöse 19-åringen ämnar nämligen ändra på det. Han tänker göra sig vän med Jesse och rida med hans gäng.
Och om det inte gör honom berömd är han inte rädd att döda för att nå sitt mål. Deras vänskap förbyts till rivalitet och jakten på berömmelse blir till en besatthet.

Håll i hatten, för här kommer ett western-drama likt ingenting annat. Fartfyllt, pang-pang, galopperande hästar i solnedgången och äventyrande män i snygga läderhylser. Eller?
Regissören och manusförfattaren är Andrew Dominik. Samma man som även ligger bakom filmen ”Chopper” (2000) där en väldigt pluffsig Eric Bana spelar banditen Mark Brandon ’Chopper’ Read, han kommer även nu framåt hösten komma ut med filmen ”Killing Them Softly” (2012) vilket verkar vara någon form av thriller/Crime/Komedi-liknande satsning. Lite av hans grej är att skildra riktiga legender och människor som någon gång i tiden har påverkar och varit aktuella. Som i den här filmen som visar en liten inblick i brottslingarna Jesse James och Roberts Fords liv.
Brad Pitt, som här spelar den skäggiga Jesse James, är en av de där skådespelarna som aldrig någonsin kommer dö. Eller som i alla fall kommer ge fan i att gå i pension och istället hålla på att göra filmer tills den dagen han (storslagen, naturligtvis) trillar av pinnen. Tidigare i år var han Oscarnominerad för sin prestation i ”Moneyball” (2011), men förutom den kan man även se honom i de G-R-Y-M-M-A thrillerserna ”Fight Club” (1999) och ”Se7en” (1995). Hans motspelare, Robert Ford aka Casey Affleck, har ett väldigt speciellt utseende. Nästan lite hajlikt med de där trubbiga tänderna, byttelilla näsan och de skarpa käkbenen. Han har varit involverad i en gedigen samlig projekt inom åren, bl.a. ”Im Still Here” (2010), ”Gone Baby Gone” (2007) ”Good Will Hunting” (1997).
Filmen, som är baserad på en bok av Ron Hansens med samma namn från 1983 och som visar relationen mellan James och Fords, gjorde mig grymt besviken. Jag ska säga precis som det är: Den här filmen var ingen höjdare. Någonting som jag kan ha väldigt svårt för att långsamma filmen, och den här filmen var så LÅNGSAM att det krävs att skriva det i Caps Lock. Ingenting hände egentligen på de där 160 minuterarna, som i ärlighetens namn lätt kunnat kortas ner till 90 minuter. Min spontana reaktion efter halva filmens gång var ”sömnpiller”, vilket säger ganska mycket eftersom att när jag tittar på film så är jag vara så inne i det att ingenting annat existerar.
Det ENDA som jag faktiskt uppskattade och som gjordes riktigt bra, var Casey Afflecks prestation, det otroligt snygga fotot och filmens sista kvart.
Slutsats. Se den om följande: 1. Du vill somna. 2. Du vill få tiden att gå i snigelfart. 3. Du är lite kär i Casey Affleck.
Kanske behövs det en till titt, kanske räcker det med en…
Jag ger filmen en stark 3/5, tack vare det snygga fotot

Titel: The Iron Lady (2011)
Längd: 105 min
Genre: Drama
Skådespelare: Meryl Streep, Jim Broadbent, Olivia Colman, Alexandra Roach, Ian Glen, Harry Lloyd
IMDB-betyg: 6.3/10

Handling:
När ålderns höst börjar närma sig upptäcker den förra premiärministern Margaret Thatcher hon att hon är ensam. Hon minns tillbaka på sina dagar i regeringen, kampen att bli tagen på allvar och sin man Dennis.



Inför favoriteventet AB (läs: Oscarsgalan) så var jag naturligtvis tvungen att se den här filmen eftersom den hade blivit nominerad till flera priser.
Det är som vanligt alltid kul när regissören är av det kvinnliga könet för en gångs skull. Som i det här fallet är den brittiska Phyllida Lloyd som bara härom året slog igenom riktigt rejält när hennes första film ”Mamma Mia” (2008) hade premiär.
Huvudrollen, porträttet av Margaret Thatcher, bars helt och hållet upp av skådespelaren Meryl Streep. Som vanligt är hon helt underbar i allt hon gör, vilket definitivt inte kom som en chock. Henne kan man se i en rad olika filmen, men några man borde beta av är ”Doubt” (2008) och ”The Devil Wears Prada” (2006). I just den här rollen gjorde hon ett mycket skickligt jobb i att efterlikna Margaret i både sättet, rösten och utseendet, vilket i sig är en stor eloge.
Vad hände med Oscarsnomineringarna då? Jo, filmen kammade hem två statyetter, en fick Meryl Streep för bästa kvinnliga huvudroll och den andra var för bästa smink. Två pris som enligt mig var välförtjänta.
Annars då? Innan hade jag lite förra årets succéfilm ”The Kings Speech” (2010)-känsla över allting. Offentlig person i England, svårt att bli tagna på allvar, livshistoria etc. Det var därför med en stor det-här-kommer-bli-bra-övertygelse som jag nonchalant slog igång filmen och lutade mig tillbaka i soffan. Men tyvärr var filmen, för mig, en besvikelse. Trots att Meryl Streep är FANTASTISK i allt hon ger sig in på så var porträttet av premiärministern Margaret Thatcher FRUKTANSVÄRT trist. Lägg dessutom till att jag heller inte är ett dugg politik-intresserad, men utöver den lilla detaljen borde filmen ändå vara någonting mer än bara en ”politikfilm”. Det jag egentligen inte gillade med filmen var att den var så intetsägande och att den inte lyckades landa någonstans, hade någon speciell slutkläm eller ens lyckades säga någonting.
Nja, jag ser såhär i efterhand inte någon speciell mening till att se den här filmen, jag minns dessutom inte särskilt mycket av den nu en dryg vecka senare, vilket betyder att den lämnade mig tomhänt.
Men dock måste jag påpeka att filmens poster är skitsnygg!
Jag ger den en 3/5

Titel: My Week with Marilyn (2011)
Längd: 99 min
Genre: Drama
Skådespelare: Michelle Williams, Eddie Redmayne, Kenneth Branagh, Julia Ormond, Emma Watson
IMDB-betyg: 7.2/10

Handling:
Den unga Colin Clark får följa med under produktionen av filmen ”Prinsen och balettflickan”, där Marilyn Monroe spelar huvudrollen.




Legend, historien och framför allt IKONEN Marilyn Monroe har man hört massor med berättelser om. Hon var dåtidens stora stjärna och som även nu 50 år senare fortsätter att inspirera. Det som var ”typiskt” för Marilyns utseende var naturligtvis hennes blonda hår, mörka ögonbryn, den bläcksvarta kajallinjen, den lite sömniga sängkammarblicken, de blodröda läpparna och såklart hennes karaktäriska skönhetsprick på kinden. Den här historien följer dock den unga Colin Clark.
Jag valde att se den här filmen helgen innan Oscarsgalan gick av stapeln eftersom den hade blivit tvåfaldigt nominerad.
Mannen som valde att filmatisera hennes liv är den brittiska Simon Curtis, som faktiskt gjorde sin debut inom långfilm när den här kom ut. Tidigare har han mest sysslat med serier.
Huvudrollen Marilyn Monroe spelades av den duktiga och trefaldigt Oscarsnominerade Michelle Williams som man bl.a. kan se som Jen Lindley i tv-serien ”Dawson’s Creek” (1998-2003) eller i dramat ”Blue Valentine” (2010). Jag gillar henne egentligen BARA för att hon har barn tillsammans med min avlidne älsklingsskådespelare Heath Ledger. Förutom den lilla detaljen tycker jag att hon har en beige aura över sig som gör att hon ser ganska tråkig ut. Om man ska vara ytlig.
Med i filmen har vi även nykomlingen Eddie Redmayne och Kenneth Branagh som bl.a. regisserat actionfilmen ”Thor” (2011).
Själv tycker jag att det skulle vara miljoner gånger intressantare att få se den ”smutsiga” sidan av Hollywood och Marilyns liv. Trots att vi bara snuddar vid att hon levde i ett olyckligt förhållande och dåligt självförtroende, så kände jag ändå att de gott och väl kunde gå in djupare i hennes liv. Hade JAG gjort en film om Marilyn Monroe så hade jag som sagt valt att visa baksidan av myntet, eller till och med lagt upp det som en tidlinje genom hennes liv. Så när hennes överdos den 5 augusti 1962 kom så skulle det komma som en blöt och otrevlig filt som nästan, men bara nästan, skulle vara uppskattad. Jag skulle exempelvis valt att gå in djupare på alla dessa barnhem, övergrepp, tre giftermål, försummelse, dåliga självförtroendet, karriär, sexsymbol, modell och skådespelare. Medans jag ändå tycker att det känns uppfriskande med att de gjorde en mellanmjölks-berättelse om hennes liv och istället vinklade det ur Colin Clarks perspektiv.
Men frågan som ändå uppstår, utan att jag egentligen vill erkänna det, var filmen verkligen så jävla bra som alla påstår?
Jag ger den en svag 4/5

Titel: A Dangerous Method (2011)
Längd: 99 min
Genre: Drama
Skådespelare: Michael Fassbender, Keira Knightley, Viggo Mortensen, Vincent Cassel, Sarah Gadon
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
I början av 1900-talet får vi följa med patienten Sabina som utvecklar en kärleksrelation med den gifta psykologen Carl Jung, samtidigt som en psykoanalys med Sigmund Freud skapas.
 



Trots att helgen planer var: Inför Oscarsgalan. Så blev det en del avstickare från Hollywoods stora statyett-utdelande som pågick under söndagsnatten. På lördagen slog jag och en kompis på den här filmen av två anledningar: 1# Michael Fassbender, 2# Keira Knightley. Två av nutidens kanske snyggaste och duktigaste (går att diskuteras) skådespelare.
Regissören är den 68 åriga David Cronenberg som tidigare blivit BAFTA-nominerad för hans film ”Eastern Promises” (2007) där Naomi Watts och Viggo Mortensen var med. Han har även gjort filmen ”A History of Violence” (2005) där ännu en gång Viggo spelade en av huvudrollerna. Redan där ser vi ett mönster när det kommer till val av rollistan: Viggo Mortensen, som även spelar psykologen Freud i den här filmen!
Michael Fassbender har under år 2011 blivit något av en personlig favorit i min bok, har på senare tid sett filmerna ”X-men: First Class” (2011), ”Jane Eyre” (2011) och ”Shame” (2011) där han gjorde väldigt bra ifrån sig. Den sistnämnda förtjänade enligt mig en Oscarsnominering dessutom!
Den otroligt snygga och duktiga Keira Knightley (”Last Night” (2010), ”Pride & Prejudice” (2005), ”Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl” (2003)) spelade här en något annorlunda roll än vad man är vana att se henne. Ofta spelar hon den starka, kontrollerade, stolta och självständiga kvinnan, medan hon i den här filmen porträtterade Sabina Spielrein som skrevs in på Burghölzlissjukhuset och hade en affär med Michael Fassbenders karaktär. Nu med facit i hand skulle det vara intressant att få veta lite mer om Spielrein-karaktären, det känns som att vi bara fått skrapa lite på ytan av ett mycket fascinerande liv.
Det jag egentligen saknar i den här filmen är en mer fokuserad inriktning på själva psykoanalys-behandlingen som Carl Jung och Sigmund Freud utformade. Eftersom jag faktiskt har läst en kurs i psykologi (och mer än ofta gärna leker hobby-psykolog) så hade det verkligen varit intressant med en liten informationskälla så att man efter filmen skulle kunna känna sig liiite smartare än innan.
En annan sak som jag noterade var att filmen egentligen kändes onödigt seg. Nu såhär i efternamn minns jag ingenting (förutom pisksnärten) från filmen, vilket verkligen inte är ett gott tecken. Med den där storyn borde man kunna koka ihop mästervärk! Dock är Michael Fassbender som vanligt fantastisk!
Jag ger den 3/5

Titel: Sleeping Beauty (2011)
Längd: 101 min
Genre: Drama
Skådespelare: Emily Browning, Rachael Blake, Ewen Leslie
IMDB-betyg: 5.4/10

Handling:
Studenten Lucy tar vid sidan av studierna diverse jobb. Hon är beredd att göra nästan allt för pengar.



Inför Oscarsgalan var tanken att jag och en kompis skulle plöja oss igenom alla nominerade filmer på helgen innan. Men såklart spårade det ganska fort när frasen ”Men den vill jag också se. Och den. Och den också” dök upp under helgen gång, som alltså resulterade i att vi såg ett gäng filmer som inte hade blivit nominerade, men som ändå verkade grymma!
Anledningen till att lill-rösten min gormade om att jag ”absolut måååste se den här filmen” är för att jag är lite småkär i Emily Brownings utseende, eller fascinerad är ett mer passande ord, OCH för att nytolkade folksagor (tänk: Törnrosa á la 2012) alltid är superspännande att titta på. Emily Browning fick sitt genombrott när hon spelade Babydoll i Zack Snyders häftiga ”Sucker Punch” (2011), och utöver det har hon även spelat huvudrollen i ”The Uninvited” (2008). Hon är verkligen magiskt vacker med en underlig kombination av kvinna och barn, vilket gör henne väldigt intressant att titta på!
Regissören och manusförfattaren är australienskan Julia Leigh som helt och håller gjorde debut inom spelfilm när den här kom ut. Hon har även skrivit novellen som filmen ”The Hunter” (2011) med Williem Dafoe bygger på.
Filmen blev även tilldelad Official Selection Competition på Cannes-festivalen. Är det inte bara så JÄVLA Cannes att ha med en sådan här film? Känns så klassiskt dem att gå all-in med invecklade filmer med tragisk historia.
Trots att jag hemsk gärna skulle vilja älska den här filmen så gör jag faktiskt inte det. Handlingen var alldeles för knepig, osammanhängande, komplicerad och oförklarande, för att jag skulle uppskatta den. Det var verkligen en make-no-sence-känsla genom hela filmen som gjorde att man hela tiden tänkte ”snart kommer förklaringen, snart kommer förklaringen, snart kommer förklaringen”, vilket aldrig hände. Som alla Cannes-filmer är även denna otroligt stark och ibland också ganska obehaglig, men det väger inte upp det faktum att filmen faktiskt inte lyckas säga någonting.
Kanske krävs det en tittning till…
Av mig får filmen en svag 3/5

Titel: The Twilight Saga: Breaking Dawn – Part 1 (2011)
Längd: 117 min
Genre: Drama
Skådespelare: Kristen Stewart, Robert Pattinson, Taylor Lautner, Billy Burke, Jackson Rathbone, Ashley Greene, Peter Facinelli, Nikki Reed
IMDB-betyg: 4.7/10

Handling:
Skolan är slut och tiden har kommit för Bella och Edwards bröllop. Under smekmånaden på en paradis-ö långt från verkligheten börjar Bella känna sig konstig. De reser hemåt och det de får reda på kan äventyra vapenvilan mellan vampyrerna och varulvarna för all framtid.




Twilight-hysterin är ett stort fenomen som började år 2005 (2006 i Sverige) när den första boken ur serien dök upp i hyllorna. Stephenie Meyer blev under 2008 utnämnd till ”Årets Författare” av USA Today och har sålt upp mot 29 miljoner böcker världen över. När filmerna började poppa upp tre år senare blev hysterin värre än någonsin. Tjejer och kvinnor i alla åldrar blev totalsålda på skådespelaren Robert Pattinson (läs: karaktären Edward Cullen) över en natt, såg sig själva i den blyga Kristen Stewart (läs: Bella), och höll tummarna på att den smått mobbade Taylor Lautner (läs: Jacob) ändå skulle vinna Bellas hjärta.
Jag är en av de siljoner tjejer som läst böckerna, och jag erkänner, de är faktiskt bra! Superromantisk och spännande, ja en riktig page-turner. Precis som resterande människor blev även jag alldeles såld på de välskrivna böckerna och tillät mig själv att låta tankarna drömma iväg på Edward Cullen, och önska att ”tänk om” jag vore Bella. MEN när filmerna kom ut slutade jag att uppskatta bokserien då det istället blev töntigt att gilla Twilight. Filmerna hade nämligen totalförstört allt för mig, men tyvärr inte för alla 13-åriga tjejer som bara blev ännu mer besatt än tidigare. Plötsligt började filmbolagen världen över SKITA ur dig filmer i samma fantasi-sago-anda, men ingen blev mer populär i tonårstjejernas ögon som…..Twilight.
Den här filmen, som den svenska boktiteln heter ”Så länge vi båda andas”, kom ut 2008 på den amerikanska marknaden i bokform som tanken att vara slutet på hela serien. Filmen, som är uppdelade i två delar, Part 1 och Part 2, hade fullsatta biosalonger och fick tonårstjejerna att applådera (enligt rykten, tog mig inte för att själv se den på bio).
Regissören till den sista bokens två filmer är Bill Condon, som tidigare gjort ”Dreamgirls” (2006), ”Kinsey” (2004) och den Oscarsvinnande ”Gods and Monsters” (1998).
Skådespelarna är exakt dem samma som i de föregående filmerna: Kristen Stewart som man även kan se i ”Panic Room” (2002), tjej-favoriten Robert Pattinson ”Water for Elephants” (2011) och Taylor Lautner som jag senast såg i ”Abduction” (2011). Jag överdriver inte då jag säger att deras insatser verkligen inte är någonting att hurra över – riktigt, riktigt dåligt, om jag ska vara ärlig.
Det jag verkligen inte gillar med den här filmen är att det EGENTLIGEN inte händer någonting, alltså den saknar någon riktig handling. Att jag dessutom finner scenerna jävligt kuliss:ig gör att jag blir ännu mer anti, eftersom jag är fullkomligt allergisk mot sånt. Ser framför mig hur de bara är i en studio någonstans i Hollywood där all bakgrund bara är en uppmålad kuliss. Det enda som jag faktiskt gillar i alla de tidigare filmerna inklusive den här, är soundtracket som faktiskt är grymt!
Slutsats: Böckerna är i hästlängder bättre än filmerna.
Jag ger den 2/5

Titel: The Next Three Days (2010)
Längd: 133 min
Genre: Drama
Skådespelare: Russell Crowe, Elizabeth Banks, Jason Beqhe, Aisha Hinds, Ty Simpkins, Michael Buie, Liam Neeson, Olivia Wilde
IMDB-betyg: 7.4/10

Handling:
Tillvaron för den perfekta familjen Brennan sätts på ända då frun till John döms för mord. Övertygad om Lauras oskuld ser John ingen annan utväg än att frita henne från fängelset.





En spännande drama är en av de bättre genrerna i filmvärlden. Den passar alla tillfällen och alla möjliga olika filmsällskap (förutom kanske mindre barn). Jag är en sådan människa som nästan alltid är sugen på en läskig skräckis, medan de jag ofta tittar på film med inte är särskilt förtjust i spöken och monster – därför passar det extra bra att då slå på den här typen av film för att balansera upp och göra en blygsam kompromiss som passar alla.
Regissören och manusförfattaren är den tvåfaldigt Oscarsvinnande Paul Haggis som bl.a. ligger bakom storsuccén ”Crash” (2004), filmmanuskriptet till ”Million Dollar Baby” (2004) och även Bond-filmen ”Casino Royale” (2006).
Huvudrollen aka den målinriktade maken spelas av ingen mindre än Russell Crowe. Honom kan man se i bl.a. hans Oscarsvinnande prestation i ”Gladiator” (2000), ”A Beautiful Mind” (2001) eller i den senaste jag såg honom i ”Master and Commander: The Far Side of the World” (2003). Som Russell Crowes fru spelar Elizabeth Banks som faktiskt mest har sysslat med romantiska komedier/komedier tidigare bl.a. ”Zack and Miri Make a Porno” (2008) mot Seth Rogen, men man kan även se henne i skräckisen ”The Uninvited” (2009).
Med på rollistan finns även den snygga Olivia Wilde som under förra året bl.a. synts i filmerna ”Cowboys & Aliens” (2011), ”In Time” (2011) och i ”The Change-Up” (2011). En annan som också var med, i en oerhört liten roll visseligen, är Liam Neeson som man kan kika på i ”Unknown” (2011) och i ”Schindler’s List” (1993).
Kan inte sluta att tänka på ”Vad hände efteråt?”, Spoiler alert framöver – men även om frun var oskyldigt dömd för mord på sin chef så ledde det istället till att Russell Crowes karaktär stjälade massa pengar, förfalskade papper, dödade en knarklangare och bröt mot en siljoner andra lagar däremellan! Han som var en sådan svärmorsdröm i början. Hur sover han om kvällarna? Och sonen dessutom, han lär ju växa upp och bli en klassisk kriminell tonåring?? De lär med andra ord aldrig kunna återgå till ett normalt liv igen och måste alltid se sig om över axeln efter varje steg de tar. Men naturligtvis får man i filmen inte veta hur deras liv blev som, utan det lämnas över till publikens egen fantasi.
Förutom min överarbetade lill-hjärna som i vanlig ordning speedar vidare trots att det redan är slut, så är filmen en riktigt sevärd drama/thriller som alla verkligen borde se! Jag tycket att Paul Higgs som vanligt håller måttet, skådespelarna visade vart skåpet ska stå och hela historien är verkligen supergripande rätt igenom. Jag avslutar med filmen tagline: Lose who you are to save what you love.
Jag ger den 4/5

Titel: Ghost (1990)
Längd: 127 min
Genre: Drama
Skådespelare: Patrick Swayze, Whoopi Goldberg, Demi Moore, Tony Goldwyn
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Efter att Sam blivit dödad på väg hem från teatern under ett rån, kan inte hans själ släppa taget om hans flickvän Molly och deras liv tillsammans. Han lever därför kvar som ett spöke, utan att kunna kommunicera med sin käraste.



I vissa filmer är det enda man kommer ihåg efteråt den där klassiska romantiska scenen som ”gör filmen” och som får alla små-hjärtan där ute i världen att brista. Jag har som exempel i ”Pretty Woman” (1990) när Richard Gere kommer åkandes i en vit limousine och klättrar upp för Julia Roberts brandstege med en röd ros i munnen, i ”The Notebook” (2004) när Ryan Gosling och Rachel McAdams kysser varandra i regnet, eller i den kanske mest kändaste kärleksscenen genom alla tider: när Jack och Rose står framme i fören på det mäktiga fartyget i ”Titanic” (1997). I’m flying! I’m flying! I’m flying…
Den här filmen har även den gjort sig känd för en speciell scen. Nämligen drillningsscenen då Patrick Swayze sitter gränsle runt Demi Moore medans hon drejar och de båda kupar händerna kring den penisformade skulpturen framför dem, samtidigt går låten Unchained Melody av The Righteous Brothers i bakgrunden.
Regissören är den kanske lite otippade Jerry Zucker som nästan bara sysslat med komedier, bl.a. hans senaste film ”Rat Race” (2001), ”Ruthless People” (1986) och ”Top Secret” (1984).
I en av huvudrollerna har vi den extremt sexiga Patrick Swayze som även var med i den väldigt populära kärleksfilmen ”Dirty Dancing” (1987), men som tyvärr dog för några år sedan i cancer. Grejen med honom är att han verkligen osar SEX, hela hans appearance är så himla badboy-going-goodguy att man blir alldeles tokig!
Som hans kvinnliga motspelerska har vi den nu 50-åriga Demi Moore, som i ärlighetens namn fortfarande ser lika bra ut nu som då. Sedan hon föddes i New Mexico har hon hunnit varit gift med skådespelarna Bruce Willis och den nästan tjugo år yngre Ashton Kutcher.
Med på rollistan finns också Whoopi Goldberg som tillsammans med manusförfattaren Bruce Joel Rubin vann varsin Oscarsstatyett för sina prestationer i filmen. Den dreadlocksbärande Whoopi Goldberg såg jag senast i rollen som Gud i ”A Little Bit of Heaven” (2011) mot Kate Hudson.
Den här filmen är egentligen en enda stor klyscha alltihop. Drömprinsen som dör och blir till ett spöke, räddar livet på hans enda true love?? Det får en att vilja kräkas lite i sin egen mun, men samtidigt blir det ändå väldigt romantiskt och myspys:ig. Är man en sån som vanligtvis uppskattar kärlek-övervinner-allt-filmer, kommer man säkerligen gilla den här också!
Jag ger den 4/5

Titel: 50/50 (2011)
Längd: 100 min
Genre: Drama/Komedi
Skådespelare: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick, Bryce Dallas Howard
IMDB-betyg: 8.0/10

Handling:
Den 27 åriga Adam får i ett enkelt rutinbesök hos läkaren reda på att han har en allvarlig form av ryggmärgscancer, som ger honom 50% chans att överleva.

Är det bara jag som aldrig tidigare hört genre-uttrycket ”Dramedi”??? Jag som ska föreställa att vara en filmmänniska och allt. Det är i alla fall en film som både är en drama och en komedi, dramedi, genialiskt!
Regissören bakom den här filmen är Jonathan Levine, som tidigare gjort dramedin ”The Wackness” (2008) och thrillern ”All the Boys Love Mandy Lane” (2006), MEN som också snart är aktuell med filmen ”Warm Bodies” (2012) som i princip är en Bella/Edward-grej fast med zombies…hilarious!
Jag pratar ofta om unga skådespelare som just nu är on top of their game och som i princip kan gå hur långt som helst. En av dem som står väldigt högt upp på den listan är min man-crush Joseph Gordon-Levitt som är helt fantastiskt, han liknar dessutom min döda favorit Heath Ledger. Senast såg jag honom som punkare i ”Hesher” (2010), men senare i år kommer han synas i Chrisopher Nolans ”The Dark Knight Rises” (2012) som i min spåkula ser ut att bli awesome!
Som kompisen med stort K, spelade Seth Rogen från bl.a. ”Knocked Up” (2007) och ”The Green Hornet” (2011). Grejen med honom är att han alltid gör samma, samma, samma sak – den där småmulliga, orakade, skrattande, stoner dude:en, and I like it. Jag skulle så himla gärna vilja vara vän med honom, fatta att ringa honom och bah: ”- wazzup big S! Whats you doing? Wanna hang out and smoke some weeeeeed?”. Hade jag fått en valfri önskan så skulle det nog vara det, förutom att vara svart och hela fred-på-jorden-grejen såklart.
Med på rollistan fanns också den sockersöta Anna Kendrick från ”Up in the Air” (2009), och Bryce Dallas Howard som jag senast såg på bio i ”The Help” (2011) och som blind i ”The Village” (2004).
Jag fick en känsla innan jag slog på filmen att ”- Här kommer det skämtas om cancer i 100 min”, men jag tycker att de lyckades göra en lysande balansgång mellan komedi och drama, det komiska och de lite tyngre. En blandning som visade sig bli alldeles perfekt! Hade jag suttit alldeles själv och kollat så kan jag lova att jag inte skulle kunna hålla små-tårarna borta.
Jag ger den en stark 4/5

Titel: Tinker Tailor Soldier Spy (2011)
Längd: 127 min
Genre: Drama
Skådespelare: Gary Oldman, Colin Firth, Mark Strong, John Hurt, Benedict Cumberbatch, Toby Jones, Ciarán Hinds, David Dencik, Stephen Graham, Tom Hardy
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Den tidigare anställda toppagenten George Smiley har blivit anlitad att hitta en mullvad inom den brittiska underrättelsetjänsten.



Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv för att jag inte gillar den här filmen mer!
Alltså, kollar man på teaser trailern HÄR blir man genast helt övertygad om att filmen kommer ha allt man önskar: bra skådespelare, spänning, twistar, snyggt foto, och ännu mer spänning. Men jag blev så himmelens besviken!
När jag och mina kompisar bestämde oss för att köra på en biokväll var jag inte sen med att begära ”Tinker Tailor Soldier Spy”, eller TTSS (låter ungefär som en nervsjukdom) som vi kallar den.
Regissören är vår svenska Tomas Alfredson som bl.a. ligger bakom ”Låt den rätte komma in” (2008) och ”Fyra nyanser av brunt” (2004).
På rollistan har vi bara duktiga och framgångsrika skådespelare, bl.a. Gary Oldman från ”Batman Begins” (2005), Colin Firth som nappade hem en Oscar förra året för hans prestation i ”The King’s Speech” (2010), Tom Hardy som även är aktuell i ”Warrior” (2011), Mark Strong ”Sherlock Holmes” (2009), Benedict Cumberbatch som man kan se i ”Atonement” (2007), och Toby Jones som spelar en könslös trollkarl i komedin ”Your Highness” (2011).
Filmen är baserad på en spionroman av författaren John le Carré som kom ut för lite drygt trettio år sedan. Jag äger faktiskt boken, som heter ”Mullvaden” i den svenska versionen, men har än så länge inte tagit tummen ur röven och läst den. BBC gav även ut en mini-serie baserad på boken uppdelad i sju avsnitt av John Irvin, som blev jättepopulär. Miniserien är nästan 6 timmar lång, så jag klandrar inte mig själv sådär supermycket när jag inte förstår särskilt överdrivet i den släckta biosalongen medans den hoppressade spelfilmen på bara 127 min rullar på bioduken.
Under filmens gång fick jag ett otaliga varför-tvingade-du-oss-att-se-den-här-filmen-blickar av mina kompisar, samt en smärre utskällning när eftertexterna började rulla och ljuset tändes. Filmen blev alltså inte uppskattad. Rekordet togs ändå av ett par som satt på raden bakom oss, de gick nämligen ut från biosalongen innan filmen ens var slut.
Trots att jag ändå tycker att skådespelarna är oklandriga och fotot även så, räcker det helt enkelt inte för att jag ska ”falla pladask” för en film. Jag saknade rytmen och den utlovade spänningen, men fick istället en överdrivet invecklad historia som påminde om en alldeles för senig köttbit som man blir tvungen att tugga, tugga, tugga för att svälja, men som bara ger en träningsvärk i käkarna.
Trots att jag väldigt gärna VILL gilla den här filmen, måste jag vara ärlig med mig själv och inte gå med strömmen bara för att. Kanske är det så att man behöver läsa boken eller se filmen några gånger till, men enligt mig så är den än så länge helt klart överskattad!
Av mig får den 2/5

Titel: Shame (2011)
Längd: 101 min
Genre: Drama
Skådespelare: Michael Fassbender, Carey Mulliga ,James Badge Dale, Nicole Beharie
IMDB-betyg: 8.0/10

Handling:
I mitten av New Yorks livfulla gator bor Brandon Sullivan. På ytan kanske han ser ut som vem som helst, men det ingen vet är att han är djupt beroende av sex. Han förför kvinnor dagligen och konsumerar ofantliga mängder porr. Efter att gång på gång ignorerat sin lillasyster Sissys telefonsamtal, knackar hon plötsligt en dag på dörren till hans lägenhet och behöver någonstans att bo.

I helgen blev det ganska mycket bio för mig. Först såg jag ”Lejonkungen 3D” (1994) i lördags, sedan på söndagen blev det den här och den superhajpade ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” (2011). Tre biofilmer alltså, plus ytterligare sex filmer. Nu när jag ser det i skrift känns det plötsligt väldigt mycket. Men vi kan låtsas att jag har ett liv.
Just ”Shame” har jag varit taggad på ett bra tag nu. Ända sedan jag i höstas såg filmen ”Jane Eyre” (2011), har jag varit lite hemligt småförtjust i skådespelaren Michael Fassbender som gör ett helt fantastiskt jobb som Brandon Sullivan. När vi kom hem från bion på söndagskvällen väntade Golden Globe-galan där Michael Fassbender var nominerad för bästa manliga huvudroll (drama), och jag hoppades innerligt att han skulle vinna eftersom han om någon förtjänar lite uppmärksamhet. Jag har sådan oerhörd respekt för skådespelare som väljer att spela den här typen av starka karaktärer, och gör det bra dessutom. Det kan inte vara det lättaste att under en period verkligen ”bli ett” med en sådan trasig karaktär. Att också spela in väldigt många nakenscener (vilket är ungefär 80% av filmen) måste kännas oerhört utblottande och även lite förnedrande.
Hans motspelerska är den annars så försynta och tillbakadragna Carey Mulligan, som man även kan se i ”An Education” (2009) och förra årets succé ”Drive” (2011). Det kändes lite udda att se henne släppa loss ordentligt, istället för att blygsamt titta fram bakom den kortklippta frisyren med rosenröda kinder och den bruna rådjurblicken. Jag har alltid haft lite svårt för henne, så det kändes som sagt jättekul att äntligen se henne i ett nytt ljus!
”Shame” är regissören Steve McQueens andra film, där den första var den prisbelönta ”Hunger” (2008) där Michael Fassbender även är med. Regissörens tredje film är också på väg, den kommer handla om slaveri på mitten av 1800-talet i New York. Den gemensamma faktorn mellan hans filmer är att de är oerhört starka draman som verkligen berör på djupet.
Då och då, inte ofta, stöter man på filmer som verkligen har ”det”. En film som man går omkring och tänker på flera dagar efteråt. Jag kan inte riktigt peka med pekpinnen på exakt vad det var som föll mig i smaken i just den här filmen, var det den fantastiska skådespelarprestationen, stämningen, musiken, det smutsiga, råa och förbjudna, eller det faktum att publiken inte blir fullt insläppta i karaktärernas trasiga liv utan bara snuddar vid toppen av isberget? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som förhäxade mig, men det jag vet är att det här är en av årets absolut bästa filmer!
Jag ger den 5/5

Titel: Moneyball (2011)
Längd: 133 min
Genre: Drama
Skådespelare: Brad Pitt, Jonah Hill, Robin Wright, Philip Seymour Hoffman, Chris Pratt
IMDB-betyg: 7.8/10

Handling:
Managern Billy Beanes skapar basebollaget Oakland Athletics genom att använda sig av en datagenererad analys för att drafta de glömda basebollsspelarna.



Jag ska säga som det är. Sport och politik är de två sakerna på min lista som verkligen är ett stort no-no för mig. Det är ämnen som varken intresserar mig eller som jag överhuvudtaget inte kan. Precis innan jag slog på den här filmen, såg jag den nya ”The Ides of March” (2011) som var politik-inriktad, och direkt efter blev det ju ”Moneyball” som handlar om baseboll – intresseflaggan hissades inte direkt till skyarna, om jag säger så.
Regissören är den relativt ”nykomliga” Bennett Miller, som verkligen satte sitt namn på kartan efter sin första och fram till den här enda film, ”Capote” (2005).
Huvudrollen Billy Beane spelades av den väldigt duktiga Brad Pitt, som man bl.a. kan se i David Finchers ”Fight Club” (1999) och ”Se7en” (1995).
Hans motspelare gjordes av Jonah Hill. Han har alltid varit känt som ”the funny fat guy” från komedin ”Superbad” (2007), men har under 2011 tappat alla kilon och dök upp på söndagens Golden Globe-gala med en ny och smal kropp.
Precis som regissörens tidigare film är även den här verklighetsbaserad, grundad av en bok av Michael Lewis som publicerades 2003. Trots att filmen handlar om ett datagenererat basebollslag, tycker jag underligt nog att det ändå handlade väldigt LITE om just den detaljen. Fick jag bestämma så skulle jag fokuserat mer på det, och mindre på allt annat.
Eftersom just baseboll inte är min starka sida, fattade jag ingenting när Brad Pitt i filmen pratade om ”second base”, ”first base” och en massa andra helt oförståliga termer. För att jag ska gilla en film så måste jag fatta den, och då spelar det ingen roll hur bra Brad Pitt och Jonah Hill är.
Själv tror jag att den här filmen främst går hem i USA, eller också de som har ett någorlunda sportintresse, men eftersom att jag inte besitter några av dem så tänker jag inte ”gå med strömmen” och låtsas att filmen tilltalade mig.
Anledningen till mitt ganska låga betyg är helt enkelt för att jag inte förstod vad de pratade om 80% av gångerna. Det gör mig lite ledsen, eftersom jag egentligen skulle vilja gilla den här filmen.
Jag ger den 2/5

Titel: The Ides of March (2011)
Längd: 101 min
Genre: Drama
Skådespelare: Ryan Gosling, George Clooney, Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Marisa Tomei, Evan Rachel Wood
IMDB-betyg: 7.4/10

Handling:
Presstalesmannen Stephen Meyers står i mitten av ett maktspel som äger rum i den mörka delen av politiken.



I samband med Golden Globe-galan som gick av stapeln i söndags bestämde vi oss för att kika på en av de nominerade filmerna, ”The Ides of March” eller ”Maktens män” som den heter på svenska, i början av helgen.
Jag är den som inte är ett dugg intresserad av politik. Precis som när folk pratar om sport, slår jag på döv-örat när det vaknas politiksnack. Därför kändes den här filmen något opassande för mig, men erfarenheten säger att både George Clooney och Ryan Gosling alltid gör ett bra jobb, därför gav jag den ändå en chans.
På tal om George Clooney. Gissa vem som både skrev, gjorde, och hade en roll i filmen? Mr GC himself. Med hela fyra Oscarsnomineringar i bagaget är han nog mest poppis som skådespelare, men den lilla detaljen löser han lätt i hans egen-regisserade filmer där han alltid ger sig själv en egen roll:
”Leatherheads” (2008), ”Confessions of a Dangerous Mind” (2002), ”Good Night, and Good Luck” (2005), och nu den här. Personligen gillar jag George Clooney, han känns som en genuin människa privat. Jag har också någon fix idé om att han använder båda händerna när han hälsar på någon. Liksom först ett rejält och säkert grepp med högerhanden, och samtidigt lägger han sin vänsterhand mot den han hälsar på hand, lite som att han kupar om dennes hand och förser den med kärlek, respekt och omtanke. Typ. Alternativt att han varsamt lägger vänsterhanden på dennes högra överarm. Too much?
Rollen som Stephen Meyers spelades av den nu kanske hetaste skådespelaren, Ryan Gosling, som man även kan se i förra årets ”Drive” (2011) och ”Crazy, Stupid, Love” (2011).
Med på rollistan fanns även de duktiga Philip Seymour Hoffman från ”Doubt” (2008), Evan Rachel Wood från bl.a. ”The Wrestler” (2008), Paul Giamatti som man kan se i Tim Burtons ganska dåliga version av ”Planet of the Apes” (2001), och Marisa Tomei som precis som Ryan Gosling har en roll i den romantiska komedin ”Crazy, Stupid, Love” (2011).
Filmens kändes i början en aningen invecklad. Oerhört många namedropping hit och dit, och massor med politiska fraser som för ett otränat öra helt enkelt blir alldeles för krångligt. Men ju längre in i filmen man kom och desto mer man lyckades lära känna de olika karaktärerna, blev även filmen bättre. Trots att skådespelarna gjorde ett mycket bra jobb, tycker jag ändå att filmen saknade det där lilla extra som gör att den etsar sig fast i minnet.
Av mig får den 3/5

Titel: Artificial Intelligence: AI (2001)
Längd: 146 min                                                        
Genre: Drama/Sci-Fi
Skådespelare: Haley Joel Osment, Frances O’Connor, Jude Law, William Hurt, Sam Robards, Jake Thomas
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
I en alternativ framtid där det är brist på både naturens resurser och mänskligt liv, har det skapats robotar helt utan känslor och åsikter som utför dagliga sysslor. Hemma hos paret Monica och Henry ligger deras son sedan en tid tillbaka livshotande sjuk. Henry jobbar på Cybertronics Manufacturing där de bygger robotar, men när de lyckats framställa en ny typ av robotpojke med egenskapen att kunna älska, placeras han hemma hos Monica och Henry i väntar på att deras egna son ska tillfriskna.

Jag är så kluven gentemot den här filmen. Ena sidan av mig tycker att den är helt fantastisk, medan andra halvan är väldigt tvekis på om den första hälften av mig har slagit i huvudet.
Sanningen är att jag jättelänge velat se den här filmen, och idag tog jag äntligen slag i saken. Anledningen till att jag väntade så fasansfullt länge var för att 2 tim och 25 min kändes en aning mustigt.
Bakom kameran står den flerfaldigt Oscarsvinnande och otroligt framgångsrika Steven Spielberg. Han har gjort så hiskeligt många filmer i sina dagar att jag inte förmår mig att hålla koll på alla, några av hans mest omtyckta är däremot ”Jaws” (1975), ”Jurassic Park” (1993) och naturligtvis den fenomenala ”Schindler’s List” (1993). Precis som vanligt har han anlitat sin favvokille John Williams till att komponera musiken, och precis som vanligt kör han stenhårt på att använda sig av spegelbilder/reflektioner i sina filmer.
Som huvudrollen och robotpojken David har vi min nya lilla favorit, nämligen Haley Joel Osment, som jag bara häromdagen såg i ”The Sixth Sense” (1999). Han är som vanligt helt adorable när han är liten med hans stora hängande ögon, men nu när han är äldre ser han lite freaky ut faktiskt. Om man vill hitta en kille som kan gråta galant på beställning, då ska man ringa honom.
Med på rollistan fanns även skådespelaren Jude Law som gjorde ett väldigt bra jobb som roboten/gigolo Joe. Det slog mig även hur otroligt passande hans utseende matchar en robots. Gillar man honom tycker jag att man ska kolla in filmen ”Sherlock Holmes” (2009) där han spelar Dr.John Watson mot Robert Downey Jr.
Jag känner att jag har svårt att förklara mina känslor till den här filmen. Den är väldigt vacker samtidigt som den är skrämmande och tragisk. Filmningen och miljöerna är mycket fascinerande och magiska att titta på. I ärlighetens namn har jag nog aldrig sett någonting liknande innan, att det dessutom känns som att de helt ”byter bana” efter halva filmen gör att man blir helt häpen. Historien om ett barns enorma kärlek och tillgivenhet till sin mor, kan helt enkelt inte bli vackrare än såhär.
Tror att det här är den typen av film som egentligen måste upplevas!
Jag ger den en stark 4/5

Titel: Good Will Hunting (1997)
Längd: 126 min
Genre: Drama
Skådespelare: Matt Damon, Stellan Skarsgård, Robin Williams, Ben Affleck, Minnie Driver, Casey Affleck, Cole Hauser
IMDB-betyg: 8.1/10

Handling:
Den 20-åriga Will Hunting jobbar som vaktmästare på det privatägda universitet MIT. På sin fritid hänger han med sina polare, startar slagsmål och dricker öl. Men det som gör honom annorlunda än de andra är att han är ett geni och kan utan problem lösa svåra matematiska ekvationer. En av skolans mest respektabla lärare upptäcker Wills stora potential och ber honom besöka psykologen Sean, som även han har vuxit upp i tuffa miljöer.

Tänkte först och främst berätta om den relativt roliga historien om hur filmen blev till. Hade vi suttit kring en lägereldsbrasa nu så skulle jag börjat meningen med ”- Legenden säger…”.  Det började hur som helst med att skådespelaren Casey Affleck hade en liten roll i Gus Van Sants långfilm ”To Die For” (1995). Strax efter att filmen kommit ut gick Casey Affleck över till regissören med ett manus och berättade att hans bror och hans kompis hade skrivit det. Gus Van Sant valde att regissera filmen och att sätta de båda manusförfattarna som två av huvudrollerna.”Brorsan” och ”hans kompis” var då de ännu okända skådespelarna Ben Affleck och Matt Damon, som efter filmen fick sig ett rejält lyft i Hollywood OCH en Oscarsstatyett för bästa manus.
Just Matt Damon har jag då och då en liten crush på, anledningen är att jag ibland glömmer bort vilket otroligt kompetent skådespelare han faktiskt här. Gillar man honom kan man kolla in hans actionfyllda ”The Bourne-” (2002)(2004)(2007), eller årets ”The Adjustment Bureau” (2011) där han kämpar för att behålla sin true love.
Ben Affleck är killen med de snygga käkbenen, det kolsvarta håret och den karismatiska stjärthakan, och som i ärlighetens namn oftast gör sig bättre bakom kameran än framför. Han ligger nämligen bakom förra årets ”The Town” (2010) och även drama/thillern ”Gone Baby Gone” (2007) där hans baby-bro Casey Affleck spelar huvudrollen. Vill man se hans pretty face rekommenderar jag isåfall att titta på jorden-går-under-filmen ”Armageddon” (1998).
De två vi verkligen inte får glömma är den Oscarsvinnande Robin Williams från bl.a. ”The Final Cut” (2004) och vår svenska stolthet Stellan Skarsgård som just nu är bioaktuell i ”The Girl With the Dragon Tattoo” (2011), som båda två gjorde ett fantastiskt jobb.
Den som också blev Oscarsnominerad för hennes prestation i den här filmen var Minnie Driver, som i alla fall jag känner igen från min besatthet ”The Phantom of the Opera” (2004) där hon spelar soprandivan Carlotta.
Förutom två Oscarsvinnande och ytterligare sju nomineringar, ligger filmen på #184 på IMDbs topp-250-listan. Siffrorna talar för sig själv. Skådespelarna gjorde ett kanonjobb, Danny Elfman komponerade underbar musik och några låtar med grymma Elliott Smith, filmen var snyggt genomarbetat och historien var jättefin – en väldigt lyckad film, med andra ord!
Älskar dessutom scenen då Matt Damons karaktär Will bryter ihop i tårar och slänger sig in i psykologen Seans armar under ett möte ”-It’s not your fault, It’s not your fault”. Magiskt! En annan scen som jag också gillar riktigt mycket är när Will och Sean pratar om Seans döda fru, då de börjar gapskratta sådär härligt innerligt som känns så jäkla äkta.
Av mig får den en svag 5/5

Titel: The Skin I Live In (2011)
Längd: 117 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Antonio Banderas, Elena Anaya, Jan Cornet, Marisa Paredes, Roberto Álamo, Blanca Suárez
IMDB-betyg: 7.7/10

Handling:
Den framgångsrika plastikkirurgen Robert Ledgard arbetar med att skapa en ny typ av slitstark syntetisk hud som kan stå emot yttre skador.


21 december 2011. Anledningen till att vi först och främst åkte 10 mil till den närmaste ”stora” biografen var för att min favoritregissör David Finchers nya film” The Girl With the Dragon Tattoo” (2011) hade världspremiär. Precis som jag alltid gör när det vankas bio är att se MINST två filmer på samma dag, den 21 december var absolut inget undantag. Förutom den redan nämnda premiärfilmen, valde vi också att titta på den spanska ”The Skin I Live In”.
Ber lite om ursäkt för min relativt dåliga handling-information, vill helt enkelt inte spoila för mycket.
Vill också passa på att höja ett varningens finger: Titta under inga som helst omständigheter på trailern eftersom den ger rejäla spoilrars! Själv hade jag turen nog att varken läsa om filmen eller att kika på trailern eftersom jag ville vara helt open minded. Ett smart drag, såhär i efterhand.
Filmens regissör och manusförfattare är den spanska Pedro Almodóvar som vann en Oscar för filmen ”Talk to Her” (2002), men som också gjort ”All About My Mother” (1999) och den lite nyare ”Volver” (2009) där Penélope Cruz är med. Jag har själv aldrig sett någon av Almodóvars tidigare verk, men känner mig nu svintaggad att se vad han mer har att erbjuda!
Karaktären Dr. Robert spelas av den otroligt sexiga Antonio Banderas, som på mitt tidigare biobesök gjorde en av rösterna i den animerade ”Puss in Boots 3D” (2011), men han har också blivit Golden Globe-nominerad hela tre gånger, bl.a. för ”The Mask of Zorro” (1998).
Som Vera spelade den otroligt otroligt vackra Elena Anaya, som jag senast såg och blev lite kär i filmen ”Room in Rome” (2010) där hon spelade den lesbiska kvinnan Alba. Filmtips!
Nu såhär i efterhand känner jag verkligen hur mycket jag faktiskt älskar den här extremt konstiga filmen. Tror nästan att den hamnar på min personliga topp-drama-lista faktiskt. Ja, det gör den nog.
Jag känner att jag har väldigt svårt att beskriva mina känslor gentemot den här filmen, allt som ploppar upp i huvudet känns helt enkelt inte tillräckligt. När biofilmen var slut och personalen tände upp salongen, satt jag som i en trans av fascination, chock och äckel. Bästa filmen på länge!
Av mig får den 5/5