Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: Driver dagg faller regn (1946)
Längd: 102 min
Genre: Romantik/Drama
Skådespelare: Mai Zetterling, Alf Kjellin, Sten Lindgren, Hilda Borgström, Anna Lindahl, Eric von Gegerfelt, Ulf Palme
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
Den unga Marit är dotter till Storbonden Germund. Hennes far har sedan länge planerat att hans dotter ska gifta sig med bygdens näst rikaste arvinge, Mats. Men när Marit träffar den utstötta spelmannen Jon på logdansen blir hon genast förälskad.


När jag såg den här svartvita gamm’ filmen häromdagen slog det mig verkligen hur olik vår livsstil ser ut. Om jag ska ta ett spontant exempel:  när storbondens enda dotter Marit ska göra sig extra fin till en fest så tar hon på sig ett extra plagg och knipsar dit sin döda mors broschs på blusen, medan jag istället väljer ett par horigare skor och limmar på ett par förföriska lösögonfransar. Okej, nu överdrev jag lite eftersom jag inte ens använder klackar, men you get the point.
När Marit väl kom till dansen så håller de till inne på logen, och musiken är två män som kör några käcka visor/ trudelutter på en fiol och ett dragspel. Där dansar man alltså, man och kvinna, tillsammans genom att hoppa omkring och tjoa i ring. När kvällen börjar närma sig mot sitt slut (kl 21 på kvällen ungefär) så tar man häst och vagn hem. När dagens ungdomar ska ut och festa däremot är det alltid vilda alkohol-förfester innan, därefter visar man sitt leg och snubblar in på något häftigt uteställe i stan. Man plöjer dansgolvet med sina rödsprängda ögon, hittar sina tjejkompisar och shakear-loss till draget från någon halvdålig DJ i sitt svettiga lilla bås. När det vaknas slutspurt kl 3 på natten så hoppar man in i en taxi, alternativt drar på efterfest. Skillnaden är så enorm att jag inte vad vart jag ska hä’ mig…
För att återgå till själva filmen kan jag berätta att det är den värmländska mannen Gustaf Edgren som ligger bakom delar av manuset och hela regissör-delen. Han har även gjort filmen ”Karl Fredrik regerar” (1934) och ”Kristin kommenderar” (1946), två för mig helt okända filmer för övrigt.
Rollen som Marit Germundsdotter hade den vackra västmanländska Mai Zetterling som under inspelningen var 21 år gammal. Förutom skådespelare var hon även regissör och manusförfattare, men fick sitt genombrott i filmen ”Hets” (1944) där Ingmar Bergman stod som manusförfattare. Under sin karriär har hon inte bara bott i Sverige, utan var även känd i Hollywood och i sin favoritstad London där hon också dog 1994.
Som den snälla och något exotiske Jon spelade Alf Kjellin, där precis som hans motspelerska Mai Zetterling också fick sitt genombrott i ”Hets” (1944). När han flyttade till The Big H/Stjärnornas Stad (Hollywood) skaffade han det klyschiga artistnamnet Christoper Kent, och började bl.a. regissera avsnitt ut superkända amerikanska tv-serier.
Jag har kommit på att jag faktiskt älskar de här gamla svartvita klassikerna! En sak som jag verkligen inte kan fatta är att alla är så fruktansvärt snygga?! Perfekt vit och slät hy, perfekt vattenkammat hår och perfekta skrynkelfria kläder. En annan sak som också är väldigt intressant att se (höra) är att de alltid ska ARTIKULERA så fruktansvärt när de pratar, verkligen betona varje B-O-K-S-T-A-V.
Också är det väldigt mysigt med de här klassikerna att iallafall jag genast tänker på gamla farmor som alltid brukade säga ”-När jaaaag var uuuuung…”.
Trots att filmen är fruktansvärt gammal och dammig, tycker jag ändå att den är väldigt underhållande att titta på och att den har åldras väl. Att det dessutom är århundrades triangeldrama och en underbar historia, gör att man bara måste älska den här filmen!
 Jag ger den 4/5

Titel: To Die For (1995)
Längd: 106 min
Genre: Drama
Skådespelare: Nicole Kidman, Joaquin Phoenix, Matt Dillon, Casey Affleck, Illeana Douglas
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
Suzanne Stone Maretto har alltid vetat exakt hur hennes framtid ska se ut: hon ska bli en framgångsrik nyhetsuppläsare. Hon tänker satsa precis allt för att få sina drömmar att slå in, det spelar ingen roll vad eller vilka som står i hennes väg.


När man söker jobb står det alltid på ansökan ”-Vi söker efter en driven tjej/kille som…”. Driven alltså. Är det någon i världen som är det överhuvudtaget, eller är hela fenomenet bara en myt? Den som definitivt skulle få alla jobb i hela universum är utan tvekan Nicole Kidmans karaktär Suzanne Stone Maretto i den här filmen, om man bortser från hela galenpanna-grejen dvs.
Regissören till den här filmen är amerikanska Gus Van Sant som blivit Oscarsnominerad hela två gånger, ”Milk” (2008) och ”Good Will Hunting” (1997).
Huvudrollen är den redan nämnda Nicole Kidman - innan alla skönhetsoperationer. Senaste filmerna som jag har sett med henne har varit ”Moulin Rouge” (2001), ”Tolken” (2005) och ”Dead Calm” (1989). Hon har även vunnit en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll i filmen ”The Hours” (2002). Jag har verkligen en enorm respekt för henne när det kommer till hennes skådespelarkarriär, det kommer en lugn filt över mig när jag vet att hon har en av rollerna. Hon passar utomordentligt i rollen som den blonda och smått galna Suzanne!
En annan som jag också har en liten crush över är skådespelaren Joaquin Phoenix som jag senast såg i filmen ”Im Still Here” (2010), men han var otroligt duktig i ”Walk the Line” (2005) som är en filmatisering av Johnny Cashs liv.
Med på rollistan har vi också Matt Dillon som jag senast såg i ”Takers” (2010), och Casey Affleck som faktiskt regisserat den redan nämnda ”Im Still Here” (2010).
Filmen är baserad på en bok av Joyce Maynard, som också har en liten roll som Suzannes advokat.
En annan rolig grej kring filmen är att efter filmen var klar så gav Casey Affleck ett manus till regissören Gus Van Sant som han brorsa Ben Affleck och hans vän Matt Damon hade gjort. Det blev senare den redan nämnda succéfilmen ”Good Will Hunting” (1997).
Filmen handlar om hur långt man är redo att gå för att bli framgångsrik, vilket är ett väldigt känsligt ämne för många och därför blir filmen väldigt stark. Att de dessutom har gjort historien med en nypa salt och karaktärer som är överdrivet färgstarka, bidrar bara till att filmen blir ännu intressantare. Lägg dessutom till duktiga och trovärdiga skådespelare!
Jag ger filmen en svag 4/5

Titel: Dancer in the Dark (2000)
Längd: 140 min
Genre: Drama/Musikal
Skådespelare: Björk, David Morse, Peter Stormare, Catherine Deneuve
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
I mitten av 60-talet jobbar Selma på en fabrik för att tjäna in pengar till en operation för hennes sons ärftliga ögonfel. För att slippa undan den grå vardagen på fabriken drömmer hon sig bort till en värld full av musik och dans. Men när synen blir allt sämre och hon blir bestulen på flera år av sparpengar, sätts hela hennes tillvaro på spel.


Den här filmen har varit på min att-se-innan-jag-dör-lista väldigt länge, och när chansen kom att få sen den på den s.k. ”gratisbion” som går varje måndag i min stad, var jag inte sen med att bestämma mig.
Regissören till den här filmen är den danska Lars Von Trier som gjort sig känd för att göra rubriker i kvällspressen, han blev bl.a. en filmfestivals största snackis då han en gång sa någonting som antydde att han var homofobisk. Hans senaste två filmer har varit de smått underliga ”Antichrist” (2009) och ”Melancholia” (2011), som båda två på något sätt ändå påmint om varandra. Just ”Dancer in the Dark” tog mig därför med häpnad eftersom jag är van att se hans filmer som bättre passar in i wierd-facket, istället för drama/musikal-temat.
Huvudrollen i den här filmen spelades av sångaren/skådespelerskan Björk som enligt Wikipedia är mest känd för en väldigt experimentell musikstil. Hon är också uppskattad för att helt gå sin egen väg, bl.a. vandrade hon omkring på Oscarsgalan för några år sedan med en klänning formad som en svan. Galenpanna eller geni? Nobody knows.
Med på rollistan fanns också Peter Stormare från ”Jägarna 2” (2011), Catherine Deneuve från den Oscarsvinnande ”Indochine” (1992) och David Morse från ”Contact” (1997).
Precis som jag nämnde i början klassas den här filmen som en musikal, men första musikalnumret dyker inte upp förrän 40 min in i filmen – vilket faktiskt kom som en smärre chock när de helt plötsligt började dansa omkring sjungande. En kul grej att veta är också att Björk faktiskt skrivigt musiken till filmen själv, vilket nästan märks eftersom de flesta låtarna passar väldigt bra till hennes speciella röst.
Jag är inte tjejen som gråter i filmer, jag är heller inte den som gråter överhuvudtaget, men under ett flertal scener i ”Dancer in the Dark” grinade jag som satan. Mitt gråtande kan ha flera möjliga orsaker: 1. Huvudrollen Björk är vansinnigt lik min gamla kollega på jobbet. 2. Det började närma sig fel vecka i månaden för mig, vilket resulterar i att hormonerna går crazy. 3. Filmen är otroligt tragisk, orättvis och plågsam. Personligen röstar jag på det sista alternativet, trots att de två första ändå stämmer.
Den här typen av film är någonting som jag vanligtvis gillar, eller som min kompis säger – ”Någonting som jag går i gång på”. Jag är nämligen väldigt svag för familjedraman och musikaler, vilket var precis vad det här var.
Den här filmen är helt och hållet fantastisk, och räknas nu in till en av mina favoriter. Lars Von Trier for President!
Filmen förtjänar absolut 5/5

Titel: Meet Joe Black (1998)
Längd: 178 min
Genre: Drama
Skådespelare: Anthony Hopkins, Brad Pitt, Claire Forlani, Marcia Gay Harden, Jake Weber, Jeffrey Tambor
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Den framgångsrika affärsmannen William Parrish får en sen kväll besök av Döden som förklarar för honom att hans tid är slut. Döden är däremot nyfiken på jorden och berättar för honom att han får en vecka till att leva om William visar honom runt.
Det Döden däremot inte hade räknat med var Williams vackra dotter Susan, som han genast får känslor för.


Spontant kanske filmens längd skrämmer många där ute. TRE timmar är en väldigt, väldigt långt film som otroligt nog aldrig blir långtråkig och händelselös. 
På senare tid har det varit väldigt mycket vampyr/varulv-kärlek som härjar i alla flickors önskningar och drömmar. I den här filmen däremot är det Döden som blir kär i en levande tjej, DET kallar jag en omöjlig kärlek.
Regissören är den 60-åriga mannen Martin Brest som också ligger bakom den kritikerrosade ”The Scent of a Women” (1992) där Al Pacino spelar huvudrollen, och han har även gjort den pajiga ”Beverly Hills Cop” (1984) där komikern Eddie Murphy spelar detektiven Axel Foley.
Rollen som den framgångsrika William Parrish spelades här av den otroligt trovärdiga Anthony Hopkins som i ärlighetens namn aldrig gör mig besviken. De senaste filmerna jag har sett med honom i har varit ”Fracture” (2007), ”The Rite” (2011) och ”You Will Meet a Tall, Dark, Stranger” (2010), men han är onekligen mest känd för sin tolkning av kannibalen Dr. Hannibal Lecter i ”The Silence of the Lambs” (1991).
Döden himself, eller Joe Black som han kallas i filmen, spelas av den begåvade Brad Pitt. Spontant känns det ganska klyschigt att gillar honom, men han är faktiskt en otroligt duktig skådespelare som jag bara tycker gott om. De två senaste filmerna jag har sett honom i har varit David Finchers två verk ”Seven” (1995) och ”Fight Club” (1999), båda svinigt bra!
Som favoritdotter till Anthony Hopkins spelar Claire Forlani. Varför är hon så snygg?? Henne kan man se i både ”Antitrust” (2001) och i den nya tv-serien ”Camelot” (2011-) där hon spelar Drottning Igraine.
Precis som jag nämnde i början är kärleken mellan Döden Joe Black och Susan omöjlig, men även relationen mellan Anthony Hopkins karaktär och Döden som under filmens gång blir allt mer en vänskapsrelation, gör att filmen i vissa delar blir oerhört känslosam.
Jag älskar också det faktum att vi i publiken helt enkelt måste acceptera deras öden och hela Döden-grejer, utan att vi egentligen inte får särskilt mycket information om hur allt ligger till. 
Trots att filmen är så satans lång, så blir den ändå inte tråkig, och jag rekommenderar alla som är sugen på ett ganska ovanlig drama att se den!
Av mig får den 4/5

Titel: Contact (1997)
Längd: 150 min
Genre: Drama/Sci-Fi
Skådespelare: Jodie Foster, Matthew McConaughey, William Fichtner, Geoffrey Blake, Tom Skerritt, James Woods, David Morse
IMDB-betyg: 7.3/10

Handling:
Ellie har hela sitt liv varit fascinerad av universum. När hon blir äldre arbetar hon med att lyssna efter signaler från utomjordiska civilisationer vid Argusobservatoriet. Hela hennes livsverk och projekt hotas att läggas ned, när hon plötsligt får bevis för sina teorier.


En av mina absoluta favoritgenrer har alltid varit Sci-fi, om det har att göra med min smärre besatthet av de klassiska ”Alien” (1979-1992)- filmerna eller sedan jag forskade om en sekt som tillbad utomjordingar i skolan, vet jag inte. Den här filmen är dock inte lika utomjordig som den redan nämnda ”Alien”, utan den lutar mer åt drama-hållet.
Regissören Robert Zemeckis är enligt mig en av världens bästa filmskapare genom tiderna, han ligger bl.a. bakom verken ”Forrest Gump” (1994), ”Cast Away” (2000), ”Back to the Future” (1985-1990), och de två julfilmerna ”The Polar Express” (2004) och min syster favoritfilm ”A Christmas Carol” (2009).
Rollen som huvudrollen Eleanor Arroway spelas av den tvåfaldigt Oscarsvinnande Jodie Foster, som jag senast såg i ”The Little Girl Who Lives Down the Lane” (1976), ”Taxi Driver” (1976), ”Panic Room” (2002) och den nya ”The Beaver” (2011). Men man kan även se henne i ”The Accused” (1988) och i den grymma ”The Silence of the Lams” (1991) mot Anthony Hopkins.
Med på rollistan har vi även Matthew – världens svåruttalaste efternamn – McConaughey som just nu har varit aktuell med thrillern ”The Lincoln Lawyer” (2011). På ett sätt är han ganska lik skådespelaren Ryan Gosling, nu syftar jag inte på utseendet, men på det faktum att de båda väljer väldigt blandade roller. Allt från romantiska komedier till draman och actionrullar. Vilket jag tycker är jätteviktigt!
Med som skådespelare fanns också en ung Jena Malone från ”Sucker Punsch” (2011), David Morse från ”The Green Mile” (1999), William Fichtner känd som Mahone från ”Prison Break” (2006-2009) och James Woods som man kan se i tv-serien ”Shark” (2006-2008).
”Contact” är baserad på en novell av Carl Saga. För de som inte vet vem han är kan jag och Wikipedia berätta att han var en astronom/astrofysiker/författare som var väldigt framgångsrik inom poplärvetenskap om närliggande vetenskapet. Han dog dock av en ovanlig (känns det inte som att alla författare dör av ”ovanliga sjukdomar”??) form av benmärgscancer i slutet av 1996.
Personligen fastnade jag inte supermycket för den här filmen, trots att Jodie Foster alltid är otroligt duktig och trovärdig i allt hon gör.  Jag vet däremot att det finns många som älskar den eftersom den på ett smidigt sätt tar upp politik, tro och vetenskap.
Jag ger filmen 3/5

Titel: Groundhog Day (1993)
Längd: 101 min
Genre: Drama/Komedi
Skådespelare: Bill Murray, Andie MacDowell, Christ Elliott
IMDB-betyg: 8.2/10

Handling:
Meteorologen Phil har en taskig attityd till alla omkring sig, han hatar sitt jobb och helst när han blir utkallad för att göra det årliga reportaget om Groundhog Day om ett skogsmurmeldjur som kan förutspå väder i Punzutawney. Men när han vaknar nästa morgon upptäcker han att samma dag utspelar sig om och om igen. Först använder han det till sin fördel, men snart går det upp för honom att han är dömd att leva om Groundhog Day för alltid.

Under filmens gång fick jag samma ”hopplös”-känsla från när jag ser min favoritthiller av David Fincher ”The Game”(1997). När jag säger hopplös så menar jag inte att filmen i sig är hopplös, utan att själva situationen karaktärerna sitter i är hopplös. Det är faktiskt så pass att jag sitter och är arg under filmens gång eftersom jag inte kan hjälpa dem. Men att bli påverkad när man tittat är helt enkelt ett kvitto på att filmen verkligen är bra!
Regissören är den gamla godingen Harold Ramis som bl.a. skrivit manus till den kända ”Ghostbusters” (1984), men som också regisserat filmen ”Year One” (2009).
En av huvudrollsinnehavarna till ”Ghostbusters” (1984) spelar även här ”hjälten”, nämligen den Oscarsnominerade Bill Murray. Jag kan faktiskt ha lite problem med honom ibland, anledningen är att han ser så jävla dryg och ”jag-är-bättre-än-alla-andra”-ut, därför spelar jag upp påhittade småscener i mitt huvud där han spatserar omkring på inspelningsplatsen och gormar om att få en latte….
Med på rollistan har vi också Andie MacDowell som jag känner igen mest från den galna ”Four Weddings and a Funderal” (1994) där hon spelar mot Hugh Grant, men jag såg henne senast med en liten roll i ”Beauty Shop” (2005).
Men allvarligt, visst att Andie MacDowel ser superbra ut och har varit L’oreals ansikte utåt när de kommer till deras antirynk-produkter, men herregud vad de släppte lös redigerings-monstret på poster-bilder!  De är så oerhört släta i ansiktet att det ser ut som att de just kommit ut från deras moders vagina. What’s up with that liksom?!
Bill Murrays karaktär Phil får som sagt leva om samma dag om och om igen. Men det finns faktiskt någon galen-panna där ute i världen som har räknat ut på ett ungefär hur många gånger han blev tvungen att genomlida samma dag. Antalet är såklart ett typ-snitt eftersom det faktiskt är en film och ingen ”true story”, men i uträkningen har de räknat in att Phil bl.a. lärde sig att spela piano och lära sig ett nytt språk, och hur många dagar det borde tagit. Minns som sagt inte den exakta summan, men det jag minns är att det var vääääldigt länge iallafall.
Att filmen ligger på plats nr #165 på topp 250-listan på IMDb kommer inte som en överraskning, inte heller att den har vunnit massor med priser och nomineringar.
Trots att jag under filmens gång oj:ar och tar mig för pannan ett flertal gånger tack vare att jag blir helt galen av karaktären Phils situation bara av att titta på den, är det som jag tidigare skrev ett säkert kort på att publiken blivit påverkade. Innan man ska börja titta på den här filmen ska man inte ha inställningen att ”JA, nu får jag släppa loss skrattsalvorna inom mig”, för trots att det är en komedi så smilar man inte på mungiporna knappt en endaste gång – karaktären Phil sitter nämligen i en sån skitig situation att man inte har hjärta att tycka det är roligt (som taglinen lyder: ”He’s having the worst day of his life…over, and over…), däremot är den ändå väldigt underhållande och den känns dessutom meningsful på något konstigt vänster.
Filmen förtjänar verkligen sitt goda rykte!
Av mig får den en svag 5/5

Titel: Contagion (2011)
Längd: 106 min
Genre: Drama
Skådespelare: Matt Damon, Kate Winslet, Laurence Fishburne, Jude Law, Gwyneth Paltrow, Bryan Cranston
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
En dödlig virusspridning hotar att smitta jordens befolkning, och en grupp internationella läkare tvingas stoppa den otroligt snabbt växande infektionen innan det är för sent.


Vad händer när ett dödligt virus hotar att ödelägga hela jordens befolkning? – Spontant låter kanske handlingen superspännande? Att dessutom sitta i en biosalong fullmatat med okända människor kan också få virus/bacill-tankarna att rusa omkring i skallen. Däremot måste jag tyvärr säga att filmen blev en stor besvikelse.
Regissören är den hyllade Steven Soderbergh som norpade hem en Oscar för filmen ”Traffic” (2000) och som ligger bakom ”Ocean’s Eleven” (2001) där superstjärnorna George Clooney, Brad Pitt och Julia Roberts är med.
Den här filmen är uppbyggt på så vis att man får följa ett gäng olika människor under virussmittan, vilket bidrar till att de har kunnat få med massor av välkända ansikten till ett (om jag får gissa) billigt pris eftersom var och en sammanlagt är med så pass lite. Några av de som stod i centrum var Matt Damon från bl.a. ”The Bourne Identity, Supremacy, Ultimatum” (2002-2007), Kate Winslet från den supersorgliga ”Titanic” (1997), Jude Law som spelade Dr. John Watson i ”Sherlock Holmes” (2009), och Laurence Fishburne som jag absolut älskade som karaktären Morpheus i ”Matrix”-filmerna (1999-2003).
För hypokondrier kan jag tänka att den här filmen verkligen är ens värsta mardröm eftersom den tar upp massor med bacill-fakta som man vanligtvis kanske inte tänker på. Men för mig som i princip skulle kunna slicka på en skosula utan att bli äcklad, så blev jag inte ens lite berörd!
 Om jag ska vara ärlig så hade jag nog för stora förväntningar på den här rullen, och stövlarna blev alldeles för stora för att filmen skulle kunna leva upp till mina förhoppningar. Tyvärr. Jag önskar verkligen att jag hade tyckt om den mer, det gör jag verkligen. Personligen har jag lite svårt att relatera/bry mig när det är så pass många ”huvudroller” att det slutar med att man inte riktigt har fått lära känna någon av dem, det sätter ofta käppar i mitt lilla hjul.
Förutom mina överdrivna förväntningar, blev jag också lite arg på att de inte gjorde filmen mer spännande. Jag menar, de hade en bra grundidé och bra skådespelare, om de bara hade vridigt upp spänningen från 2 till ungefär 8 så skulle den kanske fungerat bättre?
Det slutade med att filmen blev smått sömnig och var bara dramatisk de 10 sista och första minuterarna…
Jag ger filmen 3/5

Titel: High Fidelity (2000)
Längd: 113 min
Genre: Drama/Romantik
Skådespelare: John Cusack, Iben Hjejle, Jack Black, Todd Louiso, Lisa Bonet, Catherine Zeta-Jones, Joan Cusack, Tim Robbins
IMDB-betyg: 7.6/10

Handling:
Rob Gordon är ägaren till den smått gammeldagsa vinylskivsaffären Championship Vinyl, där de två anställda Dick och Barry jobbar.  När Robs flickvän Laura dumpar honom, får han sig en ordentlig tankeställare över sitt liv.


Är medveten om att min lilla handling-text här ovanför låter extremt sömning. Men filmen är i själva verket jättebra. Lovar!
Regissören till den här Golden Globe-nominerade filmen är den tvåfaldigt Oscarsnominerade Stephen Frears som bl.a. ligger bakom storsuccén ”Dangerous Liaisons” (1988) och ”The Queen” (2006) där Helen Mirren spelar huvudrollen.
Det är otroligt hur bra vissa roller kan passa olika människor. Som den här. John Cusack passar verkligen jävulskt bra som Rob Gordon! Helt otroligt. Visserligen är det den här typen av människor han vanligtvis spelar: okonventionell / smått deprimerad och udda. De senaste filmerna jag har sett med honom i är ”1408” (2007) och jorden-går-under-filmen ”2012” (2009), men han har också varit med i den grymma ”Being John Malkovich” (1999).
Men på rollistan finns dessutom den lite bortkomne Todd Louiso, min älskade Jack Black, John Cusacks syster Joan Cusack, Michael Douglas fru Catherine Zeta-Jones och ”The Shawshank Redemption” (1994)-stjärnan Tim Robbins.
Filmen är baserad på en novell skriven av Nick Hornby i mitten av 90-talet. Jag har själv inte läst boken, men många som har gjort det blev helt skräckslagna när det ryktades om att en film var på väg. Såhär i efterhand verkar det som att de flesta som uppskattat boken, också godkänner filmen.
En sak som är ganska ovanlig i filmer är när skådespelarna tittar in och pratar direkt mot kameran, ett drag som användes flitigt i den här rullen.
Manuset är också noggrant gjort, med rappa kommentarer och smart dialog, precis som man är van att se John Cusack.
Trots grymma skådespelare, grymt manus och grym film, är det bästa däremot musiken. Soundtracket i filmen är nämligen oerhört bra!
Av mig får filmen 4/5

Titel: A Little Bit of Heaven (2011)
Längd: 106 min
Genre: Drama/Romantik
Skådespelare: Kate Hudson, Gael Garcia Bernal, Whoopi Goldberg, Lucy Punsch, Kathy Bates, Peter Dinklage, Romany Malco, Rosemarie DeWitt
IMDB-betyg: 5.9/10

Handling:
Efter ett besök hos läkaren får affärskvinnan Marley reda på att hon har tjocktarmscancer. Hon börjar inse vad som är viktigt i livet och allt hon har missat, bland annat den stora kärleken som visar sig vara hennes doktor.


Filmens koncept är inte ens lite originellt. Jag menar, hur ofta ser vi inte just den här typen av filmer? Det är just därför som jag blir så jävla less på mig själv när jag ändå blir nära till tårar flera gånger! Hemligheten är att inte, under några som helst omständigheter, tänka efter vad som händer och sätta sig in i filmen för mycket. För precis då, när man minst anar det, blir man blödig i lill-hjärtat och tårarna bränner i ögonvrån.
Filmen är faktiskt för en gång skull regisserad av en kvinna, nämligen Nicole Kassell. Just den här filmen är hennes andra spelfilm, där den första är ”The Woodsman” (2004) med bl.a. Kevin Bacon.
Huvudrollen aka cancertjejen spelas av Kate Hudson. Hon är verkligen en klassisk romcoms-skådis som nästan enbart är med i den här typen av roller, och kommer förmodligen alltid att vara det. Några av hennes populäraste filmer måste nog vara hennes Oscarsnominering i ”Almost Famous” (2000), ”How to Lose a Guy in 20 Days” (2003) eller den senaste jag såg med henne ”Something Borrowed” (2011) mot Ginnifer Goodwin.
Som den oerhört läckra doktorn har vi Gael Garcia Bernal, förutom hans utseende ska man också lägga till hans exotiska dialekt, mmm. Synd bara att han är så satans kort! Gillar man honom förutom hans korthet tycker jag isåfall att man ska se den svenska regissören Lukas Moodyssons dramafilm ”Mammoth” (2009) där han spelar mot Michelle Williams. Hans insatser i den här filmen var däremot ingen höjdare, han kändes en aning träig och obekväm i sin roll.
Med på rollistan finns dessutom den smått galna Lucy Punsch från ”Bad Teacher” (2011), ”Take Me Home Tonight” (2011) och Woody Allens ”You Will Meet A Tall Dark Stranger” (2010), dvärgen Peter Dinklage från ”Penelope” (2006), Kathy Bates som spelar det galna fanet i Stephen Kings ”Misery” (1990) och Romany Malco som spelar George i tv-serien ”No Ordinary Family” (2010-).
Förutom att det är hysteriskt kul att Whoopi Goldberg spelar Gud, är filmen som sagt ganska sorglig, och dessutom helt okej för att vara en ”jag-orkar-inte-tänka-film”.
Förstår inte riktigt vad manusförfattaren tänkte ”-Hmm, vad är den absolut osexigaste sjukdomen i hela världen? Ja, just det, tarmcancer!”. Naturligtvis är cancer i alla former otäckt. Men kom igen, tjocktarmscancer??
Av mig får den ändå en neutral 3/5

Titel: City of Angels (1998)
Längd: 114 min
Genre: Romantik/Drama
Skådespelare: Nicolas Cage, Meg Ryan, Dennis Franz, Andre Braugher, Colm Feore
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
Seth är en av de många änglar som vakar över människorna i Los Angeles. De varken hörs eller syns, om de inte väljer att göra det själv. En dag stöter han på kirurgen Dr. Maggie Rice och blir genast förälskad. Han ställs därefter inför det största dilemmat – klarar han att offra odödligheten och plikten för kärleken? 



Back in the days när jag för första gången såg den här filmen minns jag att jag lipade hur mycket som helst, nu när jag har sett den igen kom det däremot ingen tår, men den var fortfarande väldigt bra.
Regissören är den lockiga mittbenan Brad Silberling som bl.a. ligger bakom komedin ”Land of the Lost” (2009) och ”Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events” (2007) som vann en Oscar för bästa smink.
När det kommer till rollistan så har vi bland annat Nicolas Cage. Nicolas Cage. Nicolas Cage. En man som många har blivit fruktansvärt emot på senare år då Cage oftast har valt ganska…vad ska jag säga, ”opersonliga roller”. Personligen har jag alltid gillat honom, även om allt han gör är långt ifrån det bästa jag har sett. Förutom en Oscar i ”Leaving Las Vegas” (1995), har han också varit med i ”Face/Off” (1997), och de två senaste filmerna jag såg med honom ”Drive Angry” (2011) och ”Season of the Witch” (2011).
Den kvinnliga rollen görs av den klassiska romantik-skådespelerskan Meg Ryan som i sina dagar bl.a. medverkat i ”You’ve Got Mail” (1998) och ”Sleepless in Seattle” (1993) båda mot skådespelaren Tom Hanks. Hon gjorde också huvudrollsrösten i den tecknade ”Anastasia” (1997) men eftersom jag såg den med svensk dubbning, så hade istället Helen Sjöholm hennes röst.
Filmens bästa däremot, är enligt mig Goo Goo Dolls låt ”Iris” som har kommit att ha blivit ”filmens låt”, i alla fall för mig. Låten är hur som helst obeskrivligt vacker och passa perfekt till filmen handling. Trots mitt relativt snåla betyg, tycker jag ändå att den absolut är värd att se!
Jag ger den en stark 3/5

Titel: Hesher (2010)
Längd: 106 min
Genre: Drama
Skådespelare: Joseph Gordon-Levitt, Devin Brochu, Natalie Portman, Rainn Wilson, Piper Laurie, Brendan Hill, John Carroll Lynch
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Den 12 åriga T.J och hans pappa har flyttat in hos hans farmor sedan hans mamma dog i en bilolycka. I skolan blir han mobbad, och han är dessutom orolig för hans pappa som gått ner sig fullständigt efter den tragiska olyckan. Av ett misstag kommer han däremot förbi hårdrockaren Hesher…


Jag är faktiskt riktigt, riktigt imponerad över den här filmen! Det är ganska otroligt att de ändå lyckats få in så pass många olika ”händelser” i en och samma film, utan att det blir pajigt.
Det här är regissören Spencer Sussers debut inom spelfilmer, då han tidigare bara hållit på med diverse kortfilmer. Att det är just hans första egna film gör bara att jag blir ännu mer imponerad över hans talanger och jag är säker på att man borde hålla ett extra getöga på honom i framtiden.
Den som man definitivt SKA hålla ett getöga på är den otroligt talangfulle skådespelaren Joseph Gordon-Levitt. Grejen med honom är att han är vansinnigt lik min älskade favoritskådis Heath Ledger (dog en hastig död -08), vilket känns helt sjukt men samtidigt väldigt spännande. Att han dessutom verkar vara en jävligt skön kille privat, gör inte saken värre direkt. Istället för att blicka bakåt tänker jag istället ta upp några aktuella filmen som framtids-Jessica måste se (note to self): ”50/50” (2011) mot Seth Rogen, Steven Spielbergs ”Lincoln” (2012) mot Daniel Day-Lewis och Tommy Lee Jones, OCH den otroligt hajpade filmen ”The Dark Knight Roses” (2012) av Christopher Nolan. Jag är säker på att han kommer att vara G-R-Y-M i allihop!
Med på rollistan finns dessutom Rainn Wilson som nästan oavkortat kopplas ihop med komediserien ”The Office” (2005-) där han spelar karaktären Dwight Schrute, den vackra Natalie Portman som jag senast såg i ”Love and Other Impossible Pursuits” (2009), ”Black Swan” (2010), ”Star Wars: Episode I – The Phantom Menace” (1999), ”Star Wars: Episode II – Attack of the Clones” (2002) och ”Star Wars: Episode III- Revenge of the Sith” (2005). Vi får heller inte glömma Devin Brochu som spelade T.J och som faktiskt var riktigt bra för att vara en ”barnskådespelare”
Jag är en sån som fullständigt hatar ligister, och om jag hade stött på karaktären Hesher i verkligheten så skulle jag förmodligen smälla till honom rejält eftersom han beter sig som ett klassiskt asshole. Däremot är det ändå någonting med honom som gör honom väldigt intressant. Om det har att göra med att Joseph Gordon-Levitt växt på sig eller om det har att göra med hela ”dum-i-huvudet-fast-ändå-djupa-känslor”-auran som Hesher går omkring med, vet jag faktiskt inte. Men förmodligen är det en kombo av dem båda!
Jag ger den här filmen 4/5, och en tumme upp

Titel: Perfume: The Story of a Murderer (2006)
Längd: 147 min
Genre: Drama
Skådespelare: Ben Whishaw, Dustin Hoffman, Alan Rickman, Rachel Hurd-Wood, Karoline Herfurth, John Hurt
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Året är 1700 i dåtidens Paris. Jean-Baptiste Grenouille är född med ett omänskligt starkt luktsinne. När han får praktik hos en parfymör blir han besatt av att skapa världens bästa parfym som världen någonsin har skådat. Han upptäcker däremot att för att skapa den bästa doften, finns ingenting ljuvligare än unga kvinnors aromer.


Ända sedan jag för första gången såg den här filmen för flera år sedan, blev den genast en av mina favoriter! Just nu kan jag nästan gå så längt att säga att den faktiskt är min favoritfilm!
Filmen är baserad på en bok av Patrick Süskind, men regissören är en man vars namn är Tom Tykwer. Personligen har jag inte sett någonting annat med honom, men han ligger bl.a. bakom ”Heaven” (2002) och ”Run Lola Run” (1998).
Det makalösa jobbet som huvudrollen Jean-Baptiste står den relativt okända skådespelaren Ben Whishaw bakom. Trots att han som sagt är ganska okänd, gör han ändå ett otroligt arbete i den här filmen. Hans karaktär har dessutom kommit att ha blivit en av mina favoritkaraktärer genom tiderna!!
Skådespelaren som spelar parfymören Giuseppe Baldini görs av Dustin Hoffman. Trots att jag är vääääl medveten om vem han är, så kände jag ta mig tusan inte igen honom förens eftertexterna började rulla. Han har dessutom vunnit två Oscar i ”Kramer vs. Kramer” (1979) och ”Rain Man” (1988).
Med på rollistan finns dessutom Alan ”Snape” Rickman, onekligen mest känd från ”Harry Potter” bl.a. ”Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2” (2011).
Att manuset till den här filmen är otroligt bra och spännande är det inget snack om. Förutom Tom Tykwer som fick regissör-jobbet så fanns det innan en hel del duktiga och välkända filmskapare som också ville lägga vantarna på historien, bl.a. Tim Burton, Martin Scorsese och Stanley Kubrick.
Personligen har jag alltid haft ett ”stort intresse” för dofter och har i allmänhet ett väldigt bra luktsinne, och i filmen har de verkligen lyckats förmedla till åskådaren hur allt doftar i filmen, inte via ord utan istället i musik och miljö.
Filmen är helt enkelt fullständigt genialisk och tar upp besatthet i ett otroligt sorgligt och vackert sken.
Måste dessutom avsluta med en rolig (men ack så sann) kommentar jag läste om filmen: ”…Huvudpersonen är så fucked up insane så det blir sexigt!”
Jag ger den 5/5, utan att tveka

Titel: Changeling (2008)
Längd: 141 min
Genre: Drama
Skådespelare: Angelina Jolie, Michael Gunn, John Malkovich, Jason Butler Harner, Eddie Alderson ,Colm Feore, Frank Wood, Amy Ryan
IMDB-betyg: 8.0/10

Handling:
När Christine Collins kommer hem från jobbet en dag, upptäcker hon att hennes 9-åriga son Walter är borta. Fem månader senare ringer polisen och berättar att de har hittat hennes son, men pojken som överlämnas till henne är inte Walter. Trots att ingen tror Christine, tvingas hon ändå kämpa för att få fram sanningen om vad som egentligen har hänt hennes son.


Vill först och främst säga att det här verkligen är en otroligt stark och bra film!
Det andra jag vill säga är: Gissa vem som är regissören? Gissa! Jo, Clint Eastwood! Det kom som en chock för mig med. Eller egentligen inte, men när hans namn ploppade upp i eftertexterna kände jag precis som alla andra gånger jag ser hans namn ”-Men jaså??”. Kan helt enkelt inte smälta allt bra den mannen gör! Några av hans mest populäraste verk är ”Million Dollar Baby” (2004), ”Gran Torino” (2008), ”Mystic River” (2003), ”Midnight in the Garden of Good and Evil” (1997) och ”The Bridges of Madison County” (1995). Den karln är helt klart underskattad!
Huvudrollen Christine Collins spelades av den fagra Angeline Jolie, som är gift med Brad Pitt. Henne kan man se i hennes Oscarsvinnande ”Girl, Interrupted” (1999), i ”Salt” (2010) och ”Mr. & Mrs. Smith” (2005). Alla som någon gång har sett henne, vet att hon har oerhört aggressiva drag i ansiktet; höga kindben, stora ögon, fylliga läppar och skarp käke….you name it! I just den här filmen var hon dessutom sjukt smal, vilket bidrog till hennes ”förtvivlad mor”-aura.
En annan som dessutom gjorde ett fruktansvärt bra jobb är Jason Butler Harner, som tvingades spela en galenpanna, och gjorde det dessutom skitbra!
Inte nog med att skådespelarna gjordes ett superbt jobb, filmen är dessutom baserad på en verklig händelse som har kommit att kallas ”Wineville Chicken Murders”. När jag läser på om fallet så märker jag att alla detaljer inte stämmer 100% in på filmen, däremot är ändå det viktigaste med!
Trots att filmen ibland kunde bli lite seg, spelade det ingen roll eftersom berättelsen i sig är så otroligt stark. Under filmens gång fick man gåshud ungefär varannan minut, vilket jag tycker är bevis nog på att filmen är bra!
Av mig får den en stark 4/5

Titel: The Age of Innocence (1993)
Längd: 139 min
Genre: Drama
Skådespelare: Daniel Day-Lewis, Winona Ryder, Michelle Pfeiffer, Richard E.Grant, Miriam Margolyes
IMDB-betyg: 7.2/10

Handling:
Året är 1870. Staden är New York. Han är en förlovad advokat vid namn Newland. Hon heter Ellen och är hans frus frånskilda kusin. Trots att de vet att det är fel kan de inte motstå den starka attraktionen till varandra, och Newland hamnar i ett jobbigt dilemma: Ska han följa reglerna, eller sitt hjärta?


Med en Oscarsstatyett för bästa kostym i baggaget, har den här filmen kommit att ha blivigt en riktig klassiker!
Filmen är baserad på en novell av Edith Wharton, men är regisserad av ingen mindre än kult-figuren Martin Scorsese som bl.a. varit inblandad i storfilmerna ”Shutter Island” (2010), ”Taxi Driver” (1976) och ”Goodfellas” (1990).
Som huvudrollerna till karaktären Newland har vi den stiliga skådespelaren Daniel Day-Lewis, som man kan se i ”My Left Foot” (1989), ”There Will Be Blood” (2007) och ”Gangs of New York” (2002).
Winona Ryder spelar hans fästmö. Henne blev jag första gången bekant (och lite kär i) första gången då jag såg Tim Burtons ”Edward Scissorhands” (1990). Hon är dessutom med i de prestigefyllda filmerna ”Black Swan” (2010) och ”Girl, Interrupted” (1999).
Vi får dessutom inte glömma att nämna den flerfaldigt Oscarsnominerade Michelle Pfeiffer som i den här filmen tolkar rollen som Ellen. Personligen har jag jävligt svårt att inte koppla ihop henne med en av häxorna i ”Stardust” (2007), men hon är också med i ”Dangerous Liaisons” (1988) och ”Scarface” (1983).
Trots att skådespelarna gör ett oklanderligt jobb så blev den tyvärr lite trist emellanåt, men den är definitivt värd att se om man vanligtvis gillar kostymdraman.
Avslutningsvis vill jag rekommendera att man ser den här filmen med svensk text, eftersom språket är väldigt mossigt.
Av mig får den 4/5

Titel: The Help (2011)
Längd: 146 min
Genre: Drama
Skådespelare: Emma Stone, Viola Davis, Octavia Spencer, Bryce Dallas Howard, Jessica Chastain, Anna Camp, Ahna O’Reilly, Allison Janney, Sissy Spacek
IMDB-betyg: 8.1/10

Handling:
Året är 1960. Den unga kvinnan Skeeter har just kommit tillbaka till sina hemtrakter i Mississippi. Hennes största dröm är att bli författare, och när hon bestämmer sig för att intervjua och skriva en bok om de svarta kvinnorna som spenderar sina liv med att ta hand om de rika sydstatsfamiljerna, vänder det upp och ner på den tjusiga
idyllen.


Jag slås av hur mycket bra film jag har sett på sistone, och det här är definitivt inget undantag!!
Filmen kommer ursprungligen från en bäst-säljande novell av Kathryn Stockett, men är nu regisserad av Tate Taylor. Tate Taylor har tidigare inte regisserat särskilt mycket, utan har istället haft yttepytte små roller i diverse filmer.
Huvudrollen Skeeter spelas av den nu sviiiiiiiinheeeeeta Emma Stone (överdriver inte). Hon är just nu en av Hollywoods mest kända skådespelare och har bl.a. varit med i ”Easy A”(2010) och ”Crazy, Stupid, Love” (2011) på sistone.
Med på rollistan har vi dessutom Viola Davis som blev Oscarsnominerad för sin prestation i ”Doubt” (2008) där Meryl Streep och Philip Seymour Hoffman också är med. Hon är dessutom med i min senast sedda ”Trust” (2010).
En som också är med är Octavia Spencer, som ganska lätt brukar kännas igen på hennes smått galna ögon, den karismatiska gluggen och lite sådär härligt temperament.
Med på rollistan finns dessutom Jessica Chastain från bl.a. ”The Tree of Life” (2011), Bryce Dallas Howard ”Lady in the Water” (2006) och den gulliga Anna Camp som varit med i några avsnitt av ”True Blood” (2008-). På tal om tv-serien ”True Blood” (2008-) så fick man även se en glimt av Lafayette som spelas av Nelsan Ellis och som dessutom är otroligt stilig.
Själv såg jag den på bio, vilket jag definitivt inte ångrar. Insjunken i biomörkret kom det också upp en och en annan tår som inte kunde låta bli att kika fram.
Filmen är otroligt lättsam att titta på, trots att den tar upp ett fruktansvärt tungt ämne, eftersom det förekommer en hel del komiska inslag i den, utan att den blir för pajig.
Skrämmande tanke ändå, att den här typen av ”slaveri” ändå hände för bara 50 år sedan i USA. Underbara skådespelare och förträfflig story, gör det till en väldigt gripande och välspelad film! 
Spontant känns det som att den filmen har goda chanser till flera Oscarsnomineringar….
Jag ger den en stark 4/5

Titel: Jane Eyre (2011)
Längd: 120 min
Genre: Drama
Skådespelare: Mia Wasikowska, Michael Fassbender, Jamie Bell, Sally Hawkins, Judi Dench, Imogen Poots
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Den unga Jane Eyre har hela sitt liv bott hos sin moster och hennes familj, där hon blivit allt annat än älskad. Efter en hård utbildning får hon jobb som privatlärare på Thornfield Hall där hon både arbetar och bor i Mr. Rochesters ståtliga residens. Trots deras olika statusskillnader uppstår det ändå en stark dragning mellan Mr. Rochester och Jane.


Ingen kan väl ha missat vem Charlotte Brontë är?? Fick man inte lära sig den vikiga undervisningen i skolan, kan jag berätta att hon är en författare som levde under 1800-talet och som bl.a. har skrivit boken som den här filmen bygger på.
Regissören är Cary Fukunaga, en kille som jag aldrig har hört talas om innan och som än så länge är ganska ”ny” i filmbranschen.
Huvudrollen Jane Eyre spelas av den otroligt begåvade Mia Wasikowska (uttalas ”vash-i-kov-ska”), som jag tycker är lite lik den unga skådespelerskan Saoirse Ronan från bl.a. ”Hanna” (2011). Sedan hennes breakthrough i filmerna ”Alice in Wonderland” (2010) och ”The Kids Are All Right” (2010) är hon just nu sjukt het på röda mattan och är väldigt åtråvärd för filmskapare världen över. Hon är inte en typisk ”snygging”, utan har ett väldigt naturligt och nästan lite barnsligt utseende som gör henne tillgänglig för spännande roller - om hon passar på att smida medans järnet är varmt d.v.s.
En av de manliga huvudrollerna spelas av den tyska snyggingen Michael Fassbender, som man kan se i mini-serien ”Band of Brothers” (2001) och som Magneto i ”X-Men: First Class” (2011), men som dessutom är aktuell i drama/thrillern ”A Dangerous Method” där både Keira Knightley och Viggo Mortensen har varsin roll. Personligen är jag superpepp tills filmen har premiär eftersom den verkar g-r-y-m! Han gjorde för övrigt ett utomordentligt bra jobb som den mystiske Mr. Rochester.
Med på rollistan fanns dessutom Jamie Bell, en kille som jag förutspår med all säkerhet kommer bli svinpoppis när Steven Spielbergs ”The Adventures of Tintin” (2011) har premiär, där han spelar just Tintin.
Det som är lite kul är att historien om Jane Eyre är väldigt lik Charlotte Brontës eget liv på många sätt: Föräldralös, bodde hos sin släkting och jobbat som lärare. Coincidence? I think not!
Tror nog att det här var ett av de mest ultimata biobesöken jag någonsin varit på! Varför? Vi var ungefär 10 personer utspridda lite varstans i salongen, och på något oförklarligt sätt fick jag en otroligt stark gemenskap-känsla till dessa, helt främmande, människorna. Visserligen brukar jag nästan alltid få det, men just den här gången var känslan superstark. Att vi alla dessutom var utomordentliga biobesökare på det viset att vi varken pratade högt, störde andra, skrattade på de rätta ställena, inte rusade upp så fort lamporna tändes, och dessutom grät en skvätt på exakt samma ställe, gjorde oss ännu tajtare. Förmodligen var det bara jag som fick den här lilla uppenbarelsen, men den gjorde i alla fall mitt biobesök liiiite bättre än vanligt. Att det också satt en tjej helt ensam längst fram som såg sådär härligt klassiskt Charlotte Brontë-fanig ut, värmde dessutom mitt hjärta lite extra!
Hur som helst så har jag hört många som klagar på att personkemin mellan huvudrollsskådespelarna saknades, personligen märkte jag ingenting av det, utan tyckte att de hade en laddad spänning mellan sig, på ett känslofullt sätt naturligtvis.
Den här filmen är verkligen en upplevelse både för ögon och öron, eftersom de är i väldigt vackra miljöer och kostymer, dessutom använder de ett jättehärligt språkbruk.
Är man sugen på en svinromantisk film, som påminner lite om ”Pride and Prejdice” (2005), då rekommenderar jag den här!
Av mig får den absolut 4/5

Titel: Requiem for a Dream (2000)
Längd: 102 min
Genre: Drama
Skådespelare: Jared Leto, Ellen Burstyn, Jennifer Connelly, Marlon Wayans, Christopher McDonald
IMDB-betyg: 8.5/10

Handling:
Sara Goldfarb får erbjudandet om att vara med på tv. För att komma in i den röda vackra klänningen börjar hon ta tabletter för att gå ner i vikt.
Sonen Harry är en drogmissbrukare, tillsammans med hans flickvän Marion och kompisen Tyrone letar de desperat efter knark när det sakta men säkert börjar ta slut på gatan.


Det här är historien om familjen Goldfarbs olika missbruk, men båda ändå lika farliga.
Filmen blev nominerad till en Oscar och ligger i skrivande stund på nr #61 på topp 250-listan på IMDb, inte dåligt inte!
Regissören är den Oscarsnominerade Darren Aronofsky och några av hans mest kända verk skulle jag säga är ”Black Swan” (2010), ”The Wrestler” (2008), ”The Fountain” (2006) där bl.a. Hugh Jackman spelar huvudrollen, och naturligtvis hans första film ”Pi” (1998) som genast blev en stor succé.
Filmens huvudroll och bästa prestationer görs av Ellen Burstyn. En kvinna som snart borde närma sig 80-snåret men som ändå fortsätter att göra filmer. Hon har varit med i en rad olika rullar genom åren, men några av dem är ”The Exorcist” (1973), ”Alice Doesn’t Live Here Anymore” (1974) och den redan nämnda ”The Fountain” (2006).
Sonen till Ellen Burstyn spelas av mitt f.d. hatobjekt Jared Leto, men som jag efter den här filmen vunnit massor med respekt för. De senaste filmerna jag har sett med honom är David Finchers ”Panic Room” (2002) och ”Fight Club” (1999), båda väldigt bra.
En annan som jag också brukar ha ganska svårt för är skådespelerskan Jennifer Connelly. Innerst inne vet jag dock att hon är en duktig skådespelare som vet vad hon håller på med. En Oscar vann hon dessutom för ”A Beautiful Mind” (2001) där hon spelade mot Russell Crowe.
Med på rollistan fanns dessutom en av bröderna Wayans, nämligen Marlon Wayans, som enligt mig är helt omöjlig att ta på allvar sedan han var med komedierna ”White Chicks” (2004), ”Scary Movie” (2000) och ”Scary Movie 2” (2001). Det är naturligtvis lite synd, men eftersom han gör ett grymt jobb som komiker tycker jag att han helt enkelt borde hålla sig till det han gör bäst.
Det som gör den här filmen unik är utan tvekan den mycket speciella klippningen de använder, jag kan inte den exakta termen, den måste helt enkelt upplevas! Vanliga filmer har ungefär 600-700 klipp per film, medan ”Requiem for a Dream” håller rekordet på över 2000 stycken!
En av filmens absolut starkaste kort, förutom grymt duktiga skådespelare, skulle jag säga ligger i musiken. Filmen har nämligen en låt som har kommit att komma som ”deras låt”, likt filmen ”Titanic” (1997) ”My Heart Will Go On” med Celine Dion. Låten till den här filmen är däremot snäppet seriösare, och har sedan filmens premiär varit med i en helsikes olika arrangemang, ”Luz Aeterna” med The London Ensemble heter den. Lyssna och njut!
Av mig får den en stark 4/5

Titel: Last Night (2010)
Längd: 90 min
Genre: Drama
Skådespelare: Keira Knightley, Sam Wortington, Eva Mendes, Guillaume Canet, Daniel Eric Gold
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Joanna och Michael har varit tillsammans och gifta sedan skolan. Över en natt åker Michael iväg på en jobbresa tillsammans med hans vackra kollega. Av en händelse stöter Joanna ihop med sin gamla förälskelse, och de båda kämpar för att inte falla för frestelsen.


Jag kan ju säga rakt av att relationsdrama inte vanligtvis är min starka sida, däremot så fullkomligt älskar jag den här filmen. Älskar!
Regissören och manusförfattaren är Massy Tadjedin, som gör sin debut med den här filmen som regissör. En sak som är säker är att jag absolut kommer hålla ett extra getöga på henne i framtiden, eftersom jag gillade den här filmen så pass mycket.
Den otroligt vackra Keira Knightley står som vanligt som filmens bästa skådespelare, enligt mig naturligtvis. Senast såg jag henne i ”London Boulevard” (2010), ”The Edge of Love” (2008), ”Pirates of the Caribbean: At the Worlds End” (2007), ”Pirates of the Caribbean: Dead Mans Chest” (2006) och ”Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl” (2003), men hon har dessutom varit med i hennes Oscarsnominerade ”Pride and Prejudice” (2005).
Sam Worthington spelar Keira Knightleys man. Personligen tycker jag att han som skådespelare känns lite mossig och tråkig. Ordet ”intetsägande” passar ganska bra in på honom . Senast såg jag honom som Jake Sully i ”Avatar” (2009), men han är också med i actionfilmerna ”Clash of the Titans” (2010) och ”Terminator Salvation” (2009).
Eva Mendes spelar den förföriska kollegan. Och visst är hon förförisk alltid! Hon är onekligen mest känd för sitt exotiska utseende, men självklart också för sina skådespelartalanger i bl.a. ”Hitch” (2005), ”We Own the Night” (2007) och typ ”Ghost Rider” (2007).
Skådespelaren Guillaume Canet är för mig tidigare okänd, visst har jag sett ”The Beach” (2000) där han har en roll, men jag minns han ta mig tusan inte. En orsak till att jag inte riktigt har koll på vem karln är kan ha att göra med att han mest varit med i franska filmer, vilket förklarar hans otroligt sexiga dialekt: engelska med ett uns av franska .
Som jag redan har nämnt är jag absolut inget fan av den här typen av filmer, men av någon konstig anledning fastnade jag ändå oerhört för den här!
Älskar musiken, stämningen, klippningen, skådespelarna, ja allt! Däremot skulle jag aldrig rekommendera den till en grabbkväll eller till någon livlig tillställning, eftersom den här filmen bör uppskattas i lugnhet.
Jag kommer kanske att ångra mig sedan, men av mig får den ändå 5/5

Titel: Fight Club (1999)
Längd: 139 min
Genre: Drama
Skådespelare: Edward Norton, Brad Pitt, Helena Bonham Carter, Jared Leto
IMDB-betyg: 8.8/10

Handling:
Huvudpersonen lider av sömnlöshet, har en alldaglig lägenhet, ett alldagligt jobb och ett alldagligt liv. En dag träffar han av en slump Tyler Durden, som visar honom hur det är att leva.


Av hänsyn till de som av en slump råkar läsa det här och som inte tidigare har sett filmen (se den isåfall!!) så är jag sparsam med mina ord, för att helt enkelt inte spoila någonting. Regissören David Fincher är nämligen expert på spännande och oväntade twistrar. Jag fullkomligt älskar alla hans filmer och några av dem är: ”The Game” (1997), ”Seven” (1995), ”Panic Room” (2002) och ”Zodiac” (2007).
Som huvudperson är den alltid lika duktiga och tvåfaldigt Oscarsnominerade Edward Norton. Om det är någon skådespelare som jag har sjuk respekt över så är det utan tvekan Edward. Om jag, mot förmodan, skulle möta karln på stan så skulle jag förmodligen dö. Allvarligt. Om man precis som jag älskar honom så rekommenderar jag att man ska kika på ”American History X” (1998), ”The Incredible Hulk” (2008) som faktiskt är sjukt mycket bättre än ettan, ”Red Dragon” (2002), och ”Primal Fear” (1996).
Som Tyler Durden med den välkända six-packen spelar Brad Pitt. En man som spontant är ganska klyschig, men som verkligen är en jätteduktig och framgångsrik skådespelare. Några av filmerna han har varit med i är ”Twelve Monkeys” (1995), ”Seven” (1995), ”The Curious Case of Benjamin Button” (2008), ”Babel” (2006) och ”Inglourious Basterds” (2009).
Men på rollistan har vi dessutom den lite smått galna och underbara Helena Bonham Carter som jag senast såg i ”Harry Potter and the Deathly Hollows: Part 2” (2011), men hon har dessutom varit med i ”Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street” (2009), ”The King’s Speech” (2010) och ”Alice in Wonderland” (2010).
Filmen är nominerad för en Oscar, och ligger på nr #14 av IMDbs lista över bästa filmerna genom tiderna, det kallar jag för ett bra betyg!
Personligen tycker jag att filmen har en av världshistoriens bästa twist, vilket är lite av regissören David Finchers grej. Filmen är dessutom oerhört häftig, spännande, smart och med toppklassikt skådespel!
Av mig får den 5/5

Titel: Under solen (1998)
Längd: 130 min
Genre: Drama
Skådespelare: Rolf Lassgård, Helena Bergström, Johan Widerberg, Gunilla Röör
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
På en liten gård i Sverige bor Olof, en man som lever kvar på gården alldeles ensam sedan hans mor dog för flera år sedan. Eftersom han varken kan läsa eller skriva hjälper den nästan dubbelt så unga killen Erik honom med ditten och datten. En dag sätter Olof in en annons i tidningen, ”Ensam lantbrukare, 39 år gammal, egen bil, söker ung hudhållerska…”. Efter ett tag får han besök på gården av den vackra 34 åriga Ellen från storstaden.

Att precis innan se ”Jägarna” (1996) där Rolf Lassgård också figurerade i huvudrollen, blev ett klassiskt ögonblick av mind-fuck. Varför? Lassgård spelar där en supermanlig polis med oerhört stort självförtroende, medans i ”Under solen” spelar han lite förlägen och osäker. Han gör ett oerhört bra jobb som kan spela de båda rollerna så enormt övertygande! Ja, jag älskar ta mig fan Rolf Lassgård! Honom kan man som sagt se i ”Jägarna” (1996), ”Jägarna 2” (2011) och ”Efter bröllopet” (2006).
Helen Bergström spelar Ellen, hon är verkligen otroligt vacker och gör ett jättebra jobb. Henne kan man se i bl.a. ”Sprängaren” (2001), ”Livet är en schlager ” (2000) och ”Änglagård” (1992-2010)-filmerna.
Regissören är Colin Nutley. Det roliga med honom är att han är gift med den redan nämnda Helena Bergstöm och som dessutom nästan alltid spelar huvudrollen i hans filmer. Bevis: ”Änglagård” (1992-2010), ”Angel” (2008), ”Sprängaren” (2001), ”Heartbreak Hotel” (2006), ”Sånt är livet” (1996), ”Sista dansen” (1993), ”BlackJack” (1990)…I can go on and on. Han är hur som helst en onekligen duktig regissör, kanske en av de bättre i Sverige. Filmen är baserad på en novell av författaren H.E. Bates från Northamptonshire i England.
Filmen blev 2000 nominerad till en Oscar för ”bästa utländska film”, men statyetten knep Spanien med deras ”All About My Mother” (1999).
Personligen tycker jag att ”Under solen” är fullkomligt lysande! Den har verkligen allt; duktiga skådespelare, story, manus, miljö/natur, ja allt!
Jag skulle nästan vilja påstå att det här faktiskt är en av mina favoritfilmer när det kommer till Svenskproducerat.
Av mig får den en stark 4/5