Dancer in the Dark (2000)
Titel: Dancer in the Dark (2000)
Längd: 140 min
Genre: Drama/Musikal
Skådespelare: Björk, David Morse, Peter Stormare, Catherine Deneuve
IMDB-betyg: 7.9/10
Handling:
I mitten av 60-talet jobbar Selma på en fabrik för att tjäna in pengar till en operation för hennes sons ärftliga ögonfel. För att slippa undan den grå vardagen på fabriken drömmer hon sig bort till en värld full av musik och dans. Men när synen blir allt sämre och hon blir bestulen på flera år av sparpengar, sätts hela hennes tillvaro på spel.
Den här filmen har varit på min att-se-innan-jag-dör-lista väldigt länge, och när chansen kom att få sen den på den s.k. ”gratisbion” som går varje måndag i min stad, var jag inte sen med att bestämma mig.
Regissören till den här filmen är den danska Lars Von Trier som gjort sig känd för att göra rubriker i kvällspressen, han blev bl.a. en filmfestivals största snackis då han en gång sa någonting som antydde att han var homofobisk. Hans senaste två filmer har varit de smått underliga ”Antichrist” (2009) och ”Melancholia” (2011), som båda två på något sätt ändå påmint om varandra. Just ”Dancer in the Dark” tog mig därför med häpnad eftersom jag är van att se hans filmer som bättre passar in i wierd-facket, istället för drama/musikal-temat.
Huvudrollen i den här filmen spelades av sångaren/skådespelerskan Björk som enligt Wikipedia är mest känd för en väldigt experimentell musikstil. Hon är också uppskattad för att helt gå sin egen väg, bl.a. vandrade hon omkring på Oscarsgalan för några år sedan med en klänning formad som en svan. Galenpanna eller geni? Nobody knows.
Med på rollistan fanns också Peter Stormare från ”Jägarna 2” (2011), Catherine Deneuve från den Oscarsvinnande ”Indochine” (1992) och David Morse från ”Contact” (1997).
Precis som jag nämnde i början klassas den här filmen som en musikal, men första musikalnumret dyker inte upp förrän 40 min in i filmen – vilket faktiskt kom som en smärre chock när de helt plötsligt började dansa omkring sjungande. En kul grej att veta är också att Björk faktiskt skrivigt musiken till filmen själv, vilket nästan märks eftersom de flesta låtarna passar väldigt bra till hennes speciella röst.
Jag är inte tjejen som gråter i filmer, jag är heller inte den som gråter överhuvudtaget, men under ett flertal scener i ”Dancer in the Dark” grinade jag som satan. Mitt gråtande kan ha flera möjliga orsaker: 1. Huvudrollen Björk är vansinnigt lik min gamla kollega på jobbet. 2. Det började närma sig fel vecka i månaden för mig, vilket resulterar i att hormonerna går crazy. 3. Filmen är otroligt tragisk, orättvis och plågsam. Personligen röstar jag på det sista alternativet, trots att de två första ändå stämmer.
Den här typen av film är någonting som jag vanligtvis gillar, eller som min kompis säger – ”Någonting som jag går i gång på”. Jag är nämligen väldigt svag för familjedraman och musikaler, vilket var precis vad det här var.
Den här filmen är helt och hållet fantastisk, och räknas nu in till en av mina favoriter. Lars Von Trier for President!
Filmen förtjänar absolut 5/5
