Grave Encounters (2011)
Titel: Grave Encounters (2011)
Längd: 92 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Sean Rogerson, Juan Riedinger, Ashleigh Gryzko, Mackenzie Gray, Merwin Mondesir
IMDB-betyg: 6.1/10
Handling:
Ett tv-team för dokusåpan ”Grave Encounters” bestämmer sig för att spela in ett avsnitt i det sedan länge nedlagda mentalsjukhuset Collingwood Psychiatric Hospital där oförklarliga saker rapporterats.
Filmer som filmas med en klassisk handkamera eller som har hela handkamera-auran över sig slog igenom när ”The Blair Witch Project” (1999) hade premiär, och har sedan dess synts då och då i skräckfilmer över hela världen. De senaste som jag har kommit över är bl.a. ”[Rec]” (2007) och ”Paranormal Activity” (2007).
Filmen är både regisserad och skriven av The Vicious Brothers, som alltså är två killar i 25-årsåldern (Stuart Ortiz och Colin Minihan) som började lära känna varandra någon gång under år 1999 på ett filmforum och har sedan dess jobbar tillsammans med olika projekt. Deras filmspelsdebut gjorde de däremot i samband med den här filmen. En mycket bra början, kan jag tycka!
Någonting som kännetecknar en skräckfilm där hand-kameror hägrar är naturligtvis det klassiska ”skaket”, helt okända skådespelare och en allmänt liten och billig produktion. Det kanske inte låter allt för lockande och penga-flödande i filmskaparens öron, däremot har man då inte den där extrema det-måste-bli-bra-pressen över sig och man kan unna sig ett chill-pill.
Skådespelarna i den här filmen, bl.a. Sean Rogerson, Juan Riedinger, Ashleigh Gryzko, är allesammans inga superkändisar, utan har setts i diverse olika små-serier och avsnitt. Någonting som jag tycker kan vara bra. Att välja ”okända” skådespelare dvs. Man slipper liksom känslan att redan veta vad man ska förvänta sig av dem. Om skådisen Jack Black skulle vara med så skulle ungefär 99% av tittarna veta EXAKT vilken vändning filmen skulle ta – vilket inte är alltför kul alla gånger.
Personligen tycker jag att just handkamera-stilen funkar absolut bäst till skräckisar eftersom man får den väldigt obehagliga känslan av att vara otäckt ”nära” allt. Det är lite samma känsla när man spelar tv-spel. Ungefär.
Eftersom förväntningarna var så otroligt låga innan filmen, blev jag positivt överraskad över det obehagliga och ibland läskiga resultatet.
Tänk: ”Det Okända” möter ”Discovery Channel”. Med den beskrivningen skulle jag förklara filmen.
Vissa hatar skakiga handkameror, medan andra älskar dem – precis som med allt annat här i världen. Jag gillar’t!
Av mig får den en sval 4/5
