American Reunion (2012)
Titel: American Reunion (2012)
Längd: 113 min
Genre: Komedi
Skådespelare: Jason Biggs, Seann William Scott, Chris Klein, Thomas Ian Nicholas, Alyson Hannigan, Tara Reid, Mena Suvari, Eddie Kaye Thomas, Eugene Levy, Jennifer Coolidge
IMDB-betyg: 7.5/10
Handling:
Det gamla gänget återförenas sedan sommaren 1999. Men mycket har hänt sedan dess och de har alla vuxit upp. Men när det är dags för skolåterträff inspireras de att åter igen gå i gamla spår.
En biokväll i min bok betyder mestadels att man kollar på MINST två filmer (i detta fall tre) på samma kväll. Man måste ju passa på. Seriös-nivån sjönk från+ 100% till -27% när vi precis innan hade suttit i nästan 3 tim och 30 min och gråtit ögonen ur oss när vi såg den nyteknikeserade ”Titanic 3D” (1997/2012), från att vi byte biosalong och istället fick uppleva Stiffmeister skita i en kylbox.
Regissörerna till den här filmen är polarna Jon Hurwitz och Hayden Schlossberg som bara gjort en film tidigare, nämligen ”Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay” (2008). De är även manusförfattare till de två resterande filmer om grabbarna: ”Harold & Kumar Go to White Castle” (2004) och den nyare ”A Very Harold & Kumar 3D Christmas” (2011).
Skådespelarna och karaktärerna är exakt densamma som varit med i original-filmerna, Jason Biggs, hans Alyson Hannigan, den glappkäftiga Sean William Scott, och resterande från gänget.
Jag är själv ingen som i min ungdom varit speciellt förtjust i dessa ”American Pie”-filmer (för det finns ungefär sex stycken sammanlagt). Jag FICK dessutom inte titta på dessa filmer heller, eftersom jag skulle vara en ”duktig flicka”, och då passade det sig naturligtvis inte att titta på ett gäng tonårskillar som jagade efter nakna highschool-tjejer.
Eftersom jag med andra ord inte haft någon speciell relation till dessa filmer och karaktärer så är väl kanske jag inte den mest passande att ge ett rättvist betyg. Så för mig var filmen ändå ganska meningslös och barnslig, komisk i vissa scener, men ändå ingenting jag känner mig supersugen att se igen. Fan vad trist jag får mig själv att låta…
Jag ger den 2/5
