Vanishing on 7th Street (2010)
Titel: Vanishing on 7th Street (2010)
Längd: 92 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Hayden Christensen, Thandie Newton, John Leguizamo, Jacob Latimore, Taylor Groothuis
IMDB-betyg: 4.9/10
Handling:
Plötsligt blir allt mörkt och när ett fåtal människor vaknar och upptäcker att det enda som är kvar av resterande människor är högar med kläder, måste de sista överlevarna kämpa för att undkomma skuggorna som lurar i mörkret.
När jag kikar omkring i den stora cybervärlden kan jag inte låta bli att se hur otroligt mycket skit den här filmen har fått, till viss del förtjänt naturligtvis, men SÅ dåligt tycker jag ändå inte att den var.
Regissören är Brad Anderson, mannen bakom den otroligt obehagliga filmen ”The Machinist” (2004), som i ärlighetens namn nästan fick mig att fullständigt skita ner mig själv första gången jag såg den.
Hayden Christensen gjorde huvudrollen, han blev mer eller mindre känd när han fick rollen i de nyare Star Wars-filmerna som Anakin Skywalker. Han har även varit med i de helt okej ”Awake” (2007) och ”Jumper” (2008). I ärlighetens namn är han faktiskt inte en särskilt duktig skådespelare, rent utav ganska överskattad ibland.
Den kvinnliga rollen gjordes av Thandie Newton, som man bara måste älska helt enkelt. Hon ser så jäkla snäll ut att det borde vara förbjudet. Själv såg jag henne senast i ”2012” (2009), men hon har dessutom varit med i ”Crash” (2004) och några avsnitt ur ”ER” (1994-2009).
Korta killar är inte min grej, John Leguizamo är mitt undantag. Honom fick jag för första gången upp ögonen för när jag tittade på serien ”The Kill Point” (2007) som handlar om ett bankrån och John Leguizamo spelade veteranledaren Mr.Wolf. Men eftersom han är ganska duktig på att göra till sin röst har han haft rollen som Sid i de animerade ”Ace Age” (2002), ”Ace Age 2” (2006), ”Ace Age 3” (2009) och snart också ”Ace Age 4” (2012).
Filmen är egentligen så långt ifrån bästa skräckfilm man kan komma, men jag tycker ändå att filmens idé känns faktiskt ganska originell, och bara tanken på att vakna upp en morgon och att det ligger massa klädesplagg överallt får det att rysas i hela kroppen. Däremot var det ändå någonting som fick mig att skratta åt de ibland dumma replikerna och de faktiskt ganska töntiga ”skuggorna”.
Den förtjänar ändå en svag 3/5, tack vare tanken på att vakna upp ensam på jorden
