Battle Royale (2000)
Titel: Battle Royale (2000)
Längd: 114 min
Genre: Action/Thriller
Skådespelare: Tatsuya Fujiwara, Aki Maeda, Taro Yamamoto, Yakeshi Kitano, Chiaki Kuriyama, Sosuke Takaoka, Takashi Tsukamoto
IMDB-betyg: 7.8/10
Handling:
En nioklassare blir drogade och satta på en öde ö långt ute i ingenstans. De får instruktionerna att döda varandra, eller själva dö. Inom tre dagar ska det bara stå en ensam vinnare som får åka hem levande.
Någonting som aldrig riktigt varit min starka sida är japanska filmer. Skräckfilmer görs visserligen nästan bäst därifrån, men anledningen till att deras filmer inte riktigt är min grej är för att jag ALDRIG kan se skillnad på skådespelarna. Jag ser bara mörkhåriga kloner som kutar omkring. Kan heller ALDRIG riktigt förstå om skådespelarna är bra eller inte, eftersom de i mina öron har så fruktansvärt konstiga ljud för sig. Att deras namn dessutom är siljoner gånger krångligare än svenska ”Emma”, ”Anna” och ”Pelle”, gör att jag knappt hänger med i svängarna när de nämner ett namn. ”-VEM var det nu igen????”.
De senaste japanska filmerna jag har sett har varit skräckisarna ”Audition” (1999) och ”A Tale of Two Sisters” (2003), där den förstnämnda var väldigt komplicerad och hoppig i sin handling.
Regissören till den här filmen heter Kinji Fukasaku, en man som i sina aktiva år (1930-2003) gjort hela 62 filmer (skojar inte), men där det bara är ”Battle Royale” som jag känner igen titeln på.
Filmen då? Det finns två alternativ: 1# tänket är ”det här är en rolig action/thriller/splatter-film”, eller, 2# tänket är ”nu gör vi en SERIÖS action/thriller”. Jag hoppas på att filmmänniskorna faktiskt hade planerat på att den skulle bli rolig, för det är den, annars har de misslyckats ganska rejält med hela seriös-delen.
Nu när det absolut hetaste är filmen ”The Hunger Games” (2012), måste jag såklart nämna att många drar paralleller mellan dessa två filmer. Konceptet med ”slås tills döden” är princip densamma, men jag vill göra det klart att den annars är så fruktansvärt mycket annorlundare på de miljoner andra delarna.
Filmen är absolut värd att se om man sedan tidigare gillar (eller vill introducera sig) med den här typen av film. Den är sådär härligt avskalad, rå, komisk och ganska sarkastisk på en och samma gång. En passande känsla är ”blown away”, men dock är skådespelarna under all kritik.
Jag ger den 4/5
