The Usual Suspects (1995)
Titel: The Usual Suspects (1995)
Längd: 106 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Kevin Spacey, Gabriel Byrne, Benicio Del Toro, Stephen Baldwin, Kevin Pollack, Chazz Palminteri, Pete Postlethwaite, Giancarlo Esposito
IMDB-betyg: 8.7/10
Handling:
Efter en explosion på ett skepp som till en början verkar handla om en knarkkupp, försöker en FBI-agent förhöra de två överlevarna – en krympling och ett brännoffer som ligger för döden.
En film med en oväntad twist i slutet är någonting som i alla fall JAG älskar. Men något som jag funderat över på sista tiden är om en sådan film har ett sistadatum-märke? Första gången man ser en twist-film blir man alldeles mindfucked och lyrisk, andra gånger börjar man upptäcka ny små detaljer som man inte upptäckte första gången, medan tredje gången vet man både TWISTEN och ALLT som händer runtomkring. Twisten är ju meningen att vara filmen stora DET. Fast visserligen finns även de filmer som är bra oavsett hur många gånger man kollar på den, exempelvis ”Fight Club” (1999).
Regissören är den unga Bryan Singer som fick sitt genombrott när den här filmen hade premiär. Han har sedan dess sysslat med både ”X-Men” (2000), dess uppföljare ”X-Men 2” (2003) och som fortsättning på superhjälte-temat har han även stått bakom spakarna till ”Superman Returns” (2006). Under nästa år kommer han också hänga på filmtemat med stort T, nämligen sagolegender, med filmen ”Jack the Giant Killer” (2013) som i princip verkar vara den klassiska berättelsen ”Jack och bönstjälken”.
Filmens huvudroll är främst den karismatiske och den otroligt begåvade Kevin Spacey som här vann en Oscar för sin prestation. Honom såg jag senast i thrillern ”Se7en” (1995) och ”K-PAX” (2001). Med på rollistan fanns det också en hel hög av andra talanger, bl.a. en mycket ung Bernicio Del Toro och den smått sexige Gabriel Byrne.
Filmen är till en börjar lite svårt att hänga med i. Vem är vem-känslan uppstår den första kvarten, men när man kommit över det är vägen ganska fri. Någonstans i mitten känner jag ändå att det släpper en aning och de tappar min fulla koncentration, men den känslan håller bara i sig en stund, för sedan mot slutet lyckas de trappa upp stämningen och ro skutan iland.
Jag avslutar med den triviala information att ordet ”fuck” används så flitigt som 98 gånger i filmen.
Av mig får den en stark 4/5
