Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: Jägarna (1996)
Längd: 113 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Rolf Lassgård, Lennart Jähkel, Jarmo Mäkinen, Tomas Norström, Thomas Hedengran, Helena Bergström
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Polisen Erik flyttar upp från Stockholm till sina hemtrakter i Norr för att utreda tjuvskuttningen som plågar det lilla samhället Älvsby. Han flyttar in med sin bror Leif och allt verkar först vara frid och fröjd. Men oskrivna lagar präglar det norrländska samhället och det visar sig att tjuvskuttningen går längre än han någonsin kunnat tro.


Inför premiären av ”Jägarna 2” blev jag bara tvungen att se om den här klassikern innan biobesöket, för att vara s.k. ”on top of my game”.
Filmen är regisserad av Kjell Sundvall, en svensk stolthet om jag får säga så själv. Han har gjort en rad olika filmer och serier, bl.a. ”Tomten är far till alla barnen” (1999), ”Bröderna Karlsson” (2010), ”Grabben i graven bredvid” (2002) och ett handfullt avsnitt av serien ”Beck” (1997-).
Det roliga är att både Jägarna och Jägarna 2 utspelar sig i Älvsbyn i Norrbottens län, vilket är precis det stället Kjell Sundvall bodde på som ung.
Huvudrollsinnehavaren är Rolf – Roffe- Lassgård. Han är en av de svenska skådespelare som jag faktiskt gillar. När jag och min kompis hade lite Roffe-maraton innan ”Jägarna 2” kom vi fram till att hans approach och allmänna utseende skulle ha haft svårt att överleva i Hollywood, för om sanningen ska fram har ju Rolf Lassgård alltid haft en väldigt kraftig benstomme som, som sagt, inte går hem i ”stjärnornas stad”. Kraftig benstomme eller inte, jag älskar honom iallfall, och man kan se honom i bl.a. den sjukt vackra filmen ”Under solen” (1998), ”Efter bröllopet” (2006) och de skitgamla ”Beck” (1994 – 1993)-filmerna där han spelar Gunvald Larsson (som personligen görs bättre av Mikael Persbrandt).
Den duktiga skådespelaren Lennart Jähkel är också med, honom kan man se i ”Så som i himmelen” (2004) men också som Sven-Erik Ivar Marklund i den populära serien ”Pistvakt” (1998-2000) och ”c/o Segemyhr” (1998-2003). För ett gammalt Pistvakt-fan som mig är det såklart skitkul att dessutom skådespelaren Tomas Norström (Olle i Pistvakt) också har en roll i filmen.
Grejen med skådisen Jarmo Mäkinen är att han alltid spelar en ond finsk-svensk. Jag minns back in the days när tv-serien ”Vita lögner” (1997-) gick på tv4, då minns jag att varje gång han kom in i bild så blev jag fullkomligt vättskrämd, man visste aldrig vad han skulle göra härnäst. Samma gäller såklart med ”Jägarna”, men han gör ett väldigt bra jobb.
En av de kvinnliga rollerna görs av den duktiga Helena Bergström, henne kan man känna igen från bl.a. ”Under solen” (1998), ”Sprängaren” (2001), ”Livet är en schlager ” (2000) och ”Änglagård” (1992-2010)-filmerna.
Jag tycker som sagt att den är filmen är riktigt, riktigt bra och spännande! Skådespelarna gör verkligen ett kanonjobb och stämningen är på topp!
Det här är en svensk klassiker som jag nästan vågar påstå är nått av det bästa vi lyckats producera fram i thiller-genren i vårt avlånga land. Bra Sverige!
Av mig får den 4/5

Titel: Fracture (2007)
Längd: 113 min
Genre: Drama/Thriller
Skådespelare: Anthony Hopkins, Ryan Gosling, Embeth Davidtz, Rosamund Pike, Billy Burke, David Strathairn, Cliff Curtis
IMDB-betyg: 7.1/10

Handling:
Den unga advokaten Willy är på väg uppför karriärstegen, men innan han börjar på det nya och mer exklusiva advokatföretaget bestämmer han sig för att ta sig ann ett sista fall som vid första anblick ser ut som ett enkelt mål men som visar sig bli svårare än han hade trott.


Slår vad om att regissören Grogory Hoblit är jävulskt förbannad att han inte kunde döpa filmen till den redan döpta ”A Perfect Murder” (1998) där Andrew Davis redan gjort en film med Michael Douglas och Gwyneth Paltrow. Om det nu är regissören som bestämmer titeln? Jag har ingen aning. OM det däremot vore så, tänkte han säker ”-Fan i helvete! Den titeln hade varit PERFEKT till den här filmen. Jävla Andrew alltså”, fast på engelska naturligtvis.
Den redan nämna regissören Grogory Hoblit har bl.a. gjort ”Frequency” (2000) och ”Primal Fear” (1996) där bl.a. Richard Gere och en ung Edward Norton är med.
Filmens stora namn och dragplåster är skådespelaren Anthony Hopkins, som utan tvekan är mest känd som Dr. Hannibal Lecter från de klassiska ”The Silence of the Lamds” (1991), ”Hannibal” (2001) och ”Red Dragon” (2002), men dessutom de ganska nya ”You Will Meet a Tall Dark Stranger” (2010) och ”The Rite” (2011).
Som advokaten Willy spelar den otroligt spännande skådespelaren Ryan Gosling. Trots att han är sjukt attraktiv tycker jag att han är duktig som ofta väljer bort de klassiska ”snygg-rollerna”, och istället kör på med starkt drama och med viktiga berättelser. Några av hans mest kända är ”Lars and the Real Girl” (2007), ”Half Nelson” (2006), ”The Notebook” (2004), samt den Oscarsnominerade ”Blue Valentine” (2010).
Med på rollistan finns även Rosamund Pike ”Pride and Prejudice” (2005) och ”Surrogates” (2009), Billy Burke som spelar pappan i ”Red Riding Hood” (2011) och ”Twilight” (2008), samt Cliff Curtis från ”Sunshine” (2007).
Sjukt duktiga skådespelare + en intressant och smart story = Helt klart sevärd film! Det är spänning rakt igenom, och det hade inte varit en omöjlighet om det var ”based on a true story”, vilket det inte är. Men ändå. Att Anthony Hopkins dessutom inte heller kan få nog av att spela psyk-roller gör också det hela ännu roligare!
Av mig får den 4/5

Titel: Scream 4 (2011)
Längd: 111 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Neve Campbell, Courteney Cox, David Arquette, Hayden Panettiere, Emma Roberts, Marielle Jaffe, Aimee Teegarden, Erik Knudsen, Rory Culkin
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Efter tio år är Sidney Prescott tillbaka till Woodsboro för ett sista stopp på sin bokturné. Men med henne tillbaka i staden återkommer också hennes värsta mardröm Ghostface som ännu en gång är ute efter att se henne död.


Som de flesta förmodligen känner till, är Scream a.k.a Ghostface ett känt filmfenomen. Regissören och manusförfattaren Wes Craven brukar oavkortat kopplas ihop med thriller- och skräckgenren. Han står bakom några riktigt grymma filmer, som bl.a. ”The Hills Have Eyes” (1977), ”The Last House on the Left” (1972), ”A Nightmare on Elm Street” (1984), ”Red Eye” (2005) och självklart ”Scream” (1996), ”Scream 2” (1997) och ”Scream 3” (2000).
De välbekanta ansiktena från de föregående filmerna är givetvis med; Neve Campbell från ”Wild Things” (1998) och ”Lejonkungen 2: Simbas Skatt” (1998), David Arquette (bror till Patricia Arquette ”Lost Highway” (1997) och ”Stigmata” (1999)), och Courtney Cox som utan tvekan har sina fans i tv-serierna ”Friends” (1994-2004) och ”Cougar Town” (2009-).
Med på rollistan har vi också Hayden Panettiere från tv-serien ”Heroes” (2006-2010), Emma Roberts från ”4.3.2.1” (2010), Erik Knudsen från ”Beastly” (2011). Förutom de redan nämna skådespelarna har vi även ett gäng som bara var med en liten stund, de större stjärnorna var; Adam Brody som spelar Seth i tv-serien ”O.C” (2003-2007), Kristen Bell som gör GossipGirl-rösten i ”Gossip Girl” (2007-), ”You Again” (2010) och spelar huvudrollen i ”Veronica Mars” (2004-2007), dessutom den Oscarsvinnande Anna Paquin som är med i ”The Piano” (1993), ”The Romantics” (2010) och som Sookie i tv-serien ”True Blood” (2008-).
Det jag gillar mest med ”Scream”-filmerna är att man under filmens gång blir så paranoid att man misstänker alla för att vara mördaren, verkligen alla. En detalj som också gäller för alla filmerna hittills är de så kallade ”reglerna” som i varje film alltid tas upp. I första filmen, till exempel, lyder de tre gyllerna reglerna: 1. Du får aldrig ha sex. 2. Du får aldrig dricka eller ta droger. 3. Du får aldrig säga ”Jag kommer snart tillbaka”. Alla reglerna leder, enligt filmerna, oavkortat till döden. Reglerna ändras gentemot vilken film i ordningen man tittar på, men de är hur som helst alltid med.
Även fast just den här kanske inte var sådär superbra, skulle jag ändå rekommendera den om man gillar de föregående filmerna. Av mig får den godkänt!
Ger den en svag 3/5

Titel: Cube 2: Hypercube (2002)
Längd: 95 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Kari Matchett, Geraint Wyn Davies, Grace Lynn Kung, Matthew Ferguson, Neil Crone, Barbara Gordon, Lindsey Conell
IMDB-betyg: 5.6/10

Handling:
Åtta människor vaknar ännu en gång upp i ett kub-liknande rum. Snart upptäcker de att de befinner sig i en fjärde dimension där fysikens lagar inte gäller. De blir tvungna att avslöja ”hyberkubens” hemligheter och trotsa de olika rummens fällor för att överleva.


Det här är en uppföljare till den klassiska ”Cube” (1997). Idén är ungefär den samma: Människor instängda i en kub. Däremot har de olika fällorna uppdaterats och blivit snäppet coolare, och med det också snäppet osannolikare.
Regissören Andrzej Sekula har inte gjort särskilt många filmer, tre för att vara exakt. Däremot har han varit filmfotograf till bl.a. ”Trust” (2010), ”American Psycho” (2000) och ”Pulp Fiction” (1994).
En av filmens skådespelare är Kari Matchett, mest känd från olika tv-serien som bl.a. ”Covert Affairs” (2010-), ”24” (2001-2010) och ”Invasion” (2005-2006). Resterande skådespelare; Grace Lynn Kung, Geraint Wyn Davies, Matthew Ferguson o.s.v. är ett gäng som inte varit med i speciellt välkända filmtitlar, däremot har även de medverkat i diverse serier.
Filmen är ganska tråkig och förutsebar. Gillar man ettan kan man nog tycka att tvåan är lite nördigt rolig, men annars är det helt enkelt en otroligt blek uppföljare.
Av mig får den 2/5

Titel: Cube (1997)
Längd: 90 min
Genre: Thriller/Sci-Fi
Skådespelare: Maurice Dean Wint, David Hewlett, Nicole de Boer, Nicky Guadagni, Andew Miller
IMDB-betyg: 7.5/10

Handling:
Sju främlingar sätts i ett kub-liknande ställe där de blir tvungna att överlista de olika rummens fällor.


När jag första gången fick upp ögonen för den här filmen var i första året av gymnasiet då vi skulle lära oss om primtal på matten. Vår lärare, som alltid varit lite flummig, nämnde då den här filmen eftersom de pratar om just primtal. Den här filmen tror jag också var första ”läskiga” film som jag såg själv. Brukar ha som grej att inte se skräckfilmer själv eftersom jag då känner mig oerhört patetisk av någon anledning.
Hur som helst! Det här var regissören Vincenzo Natalis första spelfilm, och han har sedan dess gjort en del ganska okända filmen. Däremot är det han som står bakom den mycket underliga och ganska grymma filmen ”Splice” (2009) där bl.a. Adrien Brody spelar huvudrollen.
Skådespelarna i filmen gör väl inte ett sådär superjobb kanske, men på något sätt går det hela ändå an! Den mest kända av dom är David Hewlett som man kan känna igen som Dr.Rodney McKay i tv-serien ”Stargate: Atlandis” (2004-2009).
Personligen tycker jag att filmens starkaste intryck kommer från musiken. Det är nämligen ett speciellt ljudstycke som återkommer gång på gång under filmens gång. Svårt att förklara, men i bokstäver antar jag att det skulle låta ungefär såhär: ”TzzzzZzzzz, TzzzzZzzz, TzzzzZzzz…”, med andra ord bara ett läte som psykar en riktigt ordentligen emellanåt!
Jag tycker att den här filmen faktiskt är riktigt bra, och väldigt annorlunda!
Den får 4/5

Titel: The Game (1997)
Längd: 129 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Michael Douglas, Debroah Kara Unger, Sean Penn, James Rebhorn
IMDB-betyg: 7.7/10

Handling:
Den rika finansmannen Nicolas Van Orton får en väldigt speciell födelsedagspresent av sin bror Conrad, ett presentkort till företaget CRS som sedan leder till ett farligt spel på liv och död.


Under filmens gång sitter man som fastklistrad, nästan som i en trans, framför tv-skärmen.”- Vad? Varför? Hur?”. När filmen stängs av känner jag mig alldeles omtumlad i hela kroppen. Vad hände just? Även fast jag såg den för ungefär en vecka sedan, blir jag fortfarande matt i huvudet när jag tänker på den. Exakt så ska riktigt bra filmer påverka!
Skaparen bakom filmen är regissören och en av mina favoriter, David Fincher. Som jag förmodligen sagt tidigare har jag en oerhörd respekt för den mannen. Några av hans mest kända filmer är ”Fight Club” (1999), ”Seven” (1995), ”Panic Room” (2002) och hans senaste ”The Social Network” (2010).
Som huvudrollen spelar ingen mindre än den otroligt duktiga Michael Douglas. Personligen har jag ett litet konstigt förhållande till honom, eftersom jag en gång i tiden hade en dröm om honom - i hans yngre dagar naturligtvis - när jag sedan vaknade hade drömmen varit så verklig att jag faktiskt trodde att det hade hänt. Har sedan den dagen haft en ”förbjuden” kärlek till den karln! Senaste filmen jag såg med honom var ”A Perfect Murder” (1998), men han är dessutom med i ”Basic Instinct” (1992).
Sean Penn spelar här Michael Douglas bror, vilket inte skulle vara helt omöjligt IRL när jag tänker efter. Honom kan man se i bl.a. ”Mystic River” (2003) och i ”Tolken” (2005) mot Nicole Kidman.
Filmens tagline lyder: ”You don’t play it, it plays you”, jag skulle inte kunna säga det bättre själv!
När filmen spelas kommer gång på gång helt oförutsebara twistrar som man inte förväntade sig. Ett klassiskt ögonblick av mind-fuck, med andra ord! Jag ger den otroligt starka rekommendationer!
Den får 5/5

Titel: Panic Room (2002)
Längd: 112 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Jodie Foster, Kristen Stewart, Forest Whitaker, Jared Leto, Dwight Yoakam
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Meg och hennes dotter Sarah flyttar in i en enorm lägenhet i stan som en gång i tiden varit en rik gammal gubbes bostad. Mitt i natten kommer det däremot inbrottstjuvar, och familjen tvingas låsa in sig i lägenhetens skyddsrum.


Jag älskar filmer som utspelar sig i små utrymmen/på samma plats. Några spontana exempel är ”Buried” (2010) och ”127 Hours” (2010). Jag kan ju givetvis inte jämföra den trånga kistan i ”Buried” med den stora lägenheten på tre våningar, men känslan att vara instängt påminner ändå på något vis med varandra.
Filmen är skapad av David Fincher, en man som enligt mig är en av världens bästa regissörer. Alla kategorier. Varför? Utan att överdriva kan jag med all säkerhet säga att alla spelfilmer han någonsin har gjort är jättebra. Inofficiellt (står inte nedskrivet här på bloggen) har jag sett hans filmer tusen gånger om. Några som de flesta borde känna igen är ”Fight Club” (1999), ”Seven” (1995) och hans senaste ”The Social Network” (2010). Karln sattsar verkligen på kvalitet framför kvantitet, eftersom han ”bara” gjort åtta filmer.
Filmens stora dragplåster är utan tvekan den alltid lika duktiga, tvåfaldigt Oscarsvinnande, Jodie Foster. Henne kan man se i bl.a. ”The Silence of the Lambs” (1991), ”The Little Girl Who Lives Down the Lane” (1976), ”Taxi Driver” (1976) och ”Inside Man” (2006).
Vill bara ta upp en grej som jag tänkt på de senaste dagarna. Personligen brukar jag inte vara något stort fan av barnskådespelare, men när de blir äldre har de ibland utvecklats och blivit ännu sämre. Jag ska ge ett exempel: Skådespelerskan Anna Paquin vann en Oscars för hennes roll i ”The Piano” (1993) då hon bara var 11 år, trots hennes unga ålder var hon med andra ord en lysande skådespelare. Däremot nu, nu då hon vuxit upp och blivit 29 år är hon för medveten om att hon spelar en roll (vilket hon förmodligen inte hade särskilt koll på när hon var yngre). Jag kan inte riktigt bestämma mig för om hon överspelar, eller helt enkelt tänker ”när jag var liten gick jag bara med the flow, därför gör jag det nu också”. Det blir i sin tur ganska dåligt! Om man brukar kolla på Anna Paquins nya genombrott ”True Blood” (2008-) vet man på ett ungefär hur hon brukar spela, jämför senare hennes roll Sookie Stackhouse med vilken vanlig intervju som helst med Anna Paquin på YouTube så får du se. There you go! Det är i princip samma människa!
Efter den anekdoten vill jag styra skeppet mot skådespelerskan Kristen Stewart som spelar tonåringen i den här filmen. Jag har samma problem med henne som med Anna Paquin när det kommer till skådespelartalanger. Jämför bara vilken filmroll som helst med en intervju så märker man att Kristen Stewart (och Anna Paquin, naturligtvis) i princip spelar sig själva. Hela grejen med skådespelare är ju att de ska experimentera med rollen och göra den unik. Där, nu fick jag det sagt också!
Nu vänder jag tillbaka skeppet mot de andra skådespelarna. Med på listan fanns ju också den Oscarsvinnande Forest Whitaker. Ni vet han med det hängande ögat och utstående öronen? Honom kan man se i filmerna ”Platoon” (1986),”The Last King of Scotland” (2006), ”The Experiment” (2010) eller mot Jude Law i ”Repo Men” (2010).
Måste också nämna att skådespelaren Dwight Yoakam också är med. Vet man inte hur han ser ut borde man genast köra en klippa-klistra på google. Hans utseende har nämligen en jag-bor-på-ett-mentalsjukhus-aura över sig, som gör att han oftast ser helt crazy ut.
För att återgå till själva filmen tycker jag faktiskt att den var riktigt bra och bitvis jäkligt spännande! För en gångs skull var det dessutom tjuvarna som gjorde korkade beslut, det jobbet brukar ju vanligtvis filmens ”tjejer” ha. Fast visserligen skulle det vara oerhört märkligt om Jodie Foster skulle ställa upp i en korkad roll.
Som sagt, starka rekommendationer om man är sugen på en bra thriller!
Jag ger den 4/5

Titel: Se7en (1995)
Längd: 127 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Morgan Freeman, Brad Pitt, Gwyneth Paltrow, Kevin Spacey
IMDB-betyg: 8.7/10

Handling:
Två detektiver jagar en psykopatisk seriemördare som dödar sina offer efter de sju dödssynderna.


Trots att jag såg den här filmen bara häromdagen är jag ändå skitsugen på att se den igen!
Förutom de två Oscarsnomineringarna ligger den även som nummer 27 på topp 250-listan på IMDb, pretty good movie med andra ord!
Regissören David Fincher är en av mina favoriter. Han är helt enkelt grym i det mesta han gör. Några av hans bästa, och mest kända, filmer är; ”Alien 3” (1992), ”Fight Club” (1999), ”Panic Room” (2002), ”Zodiac” (2007), ”The Curious Case of Benjamin Button” (2008) och hans senaste ”The Social Network” (2010). Okej, jag är medveten av att jag just räknade upp i princip alla filmer han gjort, men han är som sagt grym i allt han gör! Dessturom är han just nu aktuell med den amerikanska filmatiseringen av Stieg Larssons bok ”The Girl With the Dragon Tattoo” (2011), som förmodligen också kommer bli hur bra som helst!
Det här var skådespelaren Brad Pitts första film med David Fincher, han visste inte då att de skulle jobba med varandra minst två gånger till i ”Fight Club” (1999) och ”The Curious Case of Benjamin Button” (2008).
Skådespelaren Morgan Freeman är för många en favorit, han vann en Oscars för sin roll i Clint Eastwoods ”Million Dollar Baby” (2004), han har dessutom fått hela fyra andra Oscarsnomineringar och en för bl.a. ”The Shawshank Redemption” (1994). Senaste filmen med Morgan Freeman i rollistan som jag har sett är Christopher Nolans ”Batman Begins” (2005) och ”The Dark Knight” (2008).
Filmen är hur som helst otroligt spännande och ett måste att se! Det är dock lite svårt att gå in på några specifika detaljer eftersom filmen är fruktansvärt svår att inte spoila. Det klias rakt av i fingrarna eftersom jag vill berätta slutet. Nu.
Ger den en stark 4/5

Titel: Vanishing on 7th Street (2010)
Längd: 92 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Hayden Christensen, Thandie Newton, John Leguizamo, Jacob Latimore, Taylor Groothuis
IMDB-betyg: 4.9/10

Handling:
Plötsligt blir allt mörkt och när ett fåtal människor vaknar och upptäcker att det enda som är kvar av resterande människor är högar med kläder, måste de sista överlevarna kämpa för att undkomma skuggorna som lurar i mörkret.


När jag kikar omkring i den stora cybervärlden kan jag inte låta bli att se hur otroligt mycket skit den här filmen har fått, till viss del förtjänt naturligtvis, men SÅ dåligt tycker jag ändå inte att den var.
Regissören är Brad Anderson, mannen bakom den otroligt obehagliga filmen ”The Machinist” (2004), som i ärlighetens namn nästan fick mig att fullständigt skita ner mig själv första gången jag såg den.
Hayden Christensen gjorde huvudrollen, han blev mer eller mindre känd när han fick rollen i de nyare Star Wars-filmerna som Anakin Skywalker. Han har även varit med i de helt okej ”Awake” (2007) och ”Jumper” (2008). I ärlighetens namn är han faktiskt inte en särskilt duktig skådespelare, rent utav ganska överskattad ibland.
Den kvinnliga rollen gjordes av Thandie Newton, som man bara måste älska helt enkelt. Hon ser så jäkla snäll ut att det borde vara förbjudet. Själv såg jag henne senast i ”2012” (2009), men hon har dessutom varit med i ”Crash” (2004) och några avsnitt ur ”ER” (1994-2009).
Korta killar är inte min grej, John Leguizamo är mitt undantag. Honom fick jag för första gången upp ögonen för när jag tittade på serien ”The Kill Point” (2007) som handlar om ett bankrån och John Leguizamo spelade veteranledaren Mr.Wolf. Men eftersom han är ganska duktig på att göra till sin röst har han haft rollen som Sid i de animerade ”Ace Age” (2002), ”Ace Age 2” (2006), ”Ace Age 3” (2009) och snart också ”Ace Age 4” (2012).
Filmen är egentligen så långt ifrån bästa skräckfilm man kan komma, men jag tycker ändå att filmens idé känns faktiskt ganska originell, och bara tanken på att vakna upp en morgon och att det ligger massa klädesplagg överallt får det att rysas i hela kroppen. Däremot var det ändå någonting som fick mig att skratta åt de ibland dumma replikerna och de faktiskt ganska töntiga ”skuggorna”.
Den förtjänar ändå en svag 3/5, tack vare tanken på att vakna upp ensam på jorden

Titel: Antichrist (2009)
Längd: 108 min
Genre: Thriller/Drama
Skådespelare: Charlotte Gainsbourg, Willem Dafoe
IMDB-betyg: 6.6/10

Handling:
Efter att ha förlorat deras enda son, reser paret till deras stuga i skogen för att ta itu med frugans depression och deras äktenskap.

Efter att ha sett ”Melancholia” (2011) på bio, bestämde jag mig för att se den här lilla rackarn en gång till för att få den rätta känslan om regissören och manusförfattaren Lars Von Trier.
Det är ganska ovanligt att bara har med två skådespelare i en film, att de dessutom aldrig avslöjar deras namn utan istället kallas ”he” och ”she”, gör det hela ännu ovanligare.
Regissören och manusförfattaren Lars Von Trier är, som jag nämnt förut, lite småkonstig. Just nu är han väldigt aktuell med hans nya ”Melancholia” (2011) som i skrivande stund går på bio, och som jag såg för ungefär en vecka sedan. Om vi ska jämföra vissa likheter mellan ”Melancholia” och ”Antichrist” så kan jag spontant komma på några saker: Broar, slowmotion, svart/vitt, djur, hagel, klassisk musik, uppdelningar och givetvis massor med naket.
Skådespelaren Charlotte Gainsbourg blev mer eller mindre upptäckt efter att den här filmen var med i Cannes. Kan också tillägga att hon spelar en av huvudrollerna i ”Melancholia”.
Den manliga rollen spelades av Williem Dafoe, som har ett otroligt speciellt utseende. Han är hela tvåfaldigt Oscarsnominerad för bl.a. ”Shadow of the Vampire” (2000) och ”Platoon” (1986), men har dessutom spelat bad-guy i ”Spider-Man” (2002). De båda skådespelarna var nakna flera gånger under filmens gång och inte bara ”åååh, en bringa och ett bröst kikar fram”, utan the whole package syntes gott och väl i flera scener. Det, och några blodiga scener, räknas nog till barnförbjudet. Därför känns det spontant inte som att filmen passar till en lördagskväll med familjen.
Trots att filmen är jävligt konstig så flåsas det Lars Von Trier ur den, och det är absolut ett måste att se om man vill bli lite freakt out/överväldigad!
Ger den 4/5

Titel: The Collector (2009)
Längd: 90 min
Genre: Skräck/Thriller
Skådespelare: Josh Stewart, Andrea Roth, Michael Reilly Burke, Juan Fernánderz, Karley Scott Collins, Madeline Zima, Alex Feldman
IMDB-betyg: 6.2/10

Handling:
Arkin jobbar som hantverkare åt den rika familjen Chase. När de åker iväg på semester planerar han att stjäla en mycket värdefull diamant som de har i ett kassaskåp bakom spegeln i sovrummet. Men mitt i natten när han kommit dit upptäcker han att en annan brottsling redan är där.

Det kanske låter som en klassisk thriller… men lägg då till massor av tortyrfällor och floder av blod.
Manusförfattaren bakom ”Saw 4-7” (2007-2010) Marcus Dunstan står som regissör till den här skräckrullen, som faktiskt är hans första egna film. Tortyr är ju minst sagt hans stora passion (kul kille) och han sattsar helhjärtat på en massa smarta tortyrmojänger som kikar fram titt som tätt genom filmens gång.
Huvudrollen aka #1 inbrottstjuven spelas av Josh Stewart, en man med ett väldigt speciellt utseende, han ser nästan lite drogad ut på ögonen. Hur som helst så är han helt klart underskattad, och jag hoppas på fler roller från honom i framtiden! Personligen blev jag förälskad i honom när jag följde serien ”No Ordinary Family” (2010-) då han spelade Joshua, men han har dessutom varit med i ”Law Abiding Citizen” (2009). Som sagt, hoppas på mer från honom in the future.
Madeline Zima är ett namn som de flesta kanske inte känner igen, men hon har varit med i ganska många serier.  Där i listan har vi den kända komediserien ”The Nanny” (1993-1999) där hon som ung spelade ett av barnen, några avsnitt av ”Heroes” (2006-2010) och sist men inte minst ungefär en säsong av ”Californication” (2007-).
Filmen har självklart lite Saw-känsla över sig med alla tortyrvapen, men det är just det krutet ligger på, som istället kanske borde läggas på resterande manus. Jag känner att hela historien möjligtvis inte var 100% genomtänkt då han framförde idén, liksom – Vad fick mördaren ut av att ”samla” på olika människor och sedan lägga dom i små boxar hos andra människor? No one knows verkar det som.
Men jag tycker ändå att det absolut är en helt okej skräckfilm, och eftersom det inte är en lugn stund med alla små redskap han har, gör det inte speciellt mycket att storyn inte är den mest genomtänka eller realistiska!
Regissören Marcus Dunstan håller dessutom på att utforma ”The Collection” (2011?), som helt enkelt ska föreställa en uppföljare till ”The Collector” (2009). Med, håll i hatten, ännu en gång Josh Stewart som huvudrollen. Yes, hatar när de plötsligt byter ut huvudpersonen. Framtida Jessica borde med andra ord hålla ögonen öppna inför den nya ”The Collection” som förhoppningsvis snart är på gång!
Ger filmen en lagom stark 3/5

Titel: In Her Skin (2009)
Längd: 104 min
Genre: Thriller/Drama
Skådespelare: Guy Pearce, Ruth Bradley, Sam Neill, Miranda Otto, Rebecca Bibney, Kate Bell
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
Den unga Rachel försvinner spårlöst, samtidigt får vi följa den deprimerande Caroline.


Ja, jag vet att handlingen låter skitmesig, men det är svårt att inte berätta för mycket utan att spoila hela filmen.
Det är Simone North som ligger bakom manuset och som står bakom kameran, och det här är hennes första spelfilm, någonsin. Tidigare har hon pysslat med lite olika serier och dylikt.
Guy Pearce är utan tvekan filmens kändis, däremot är han inte med sådär supermycket. Hans mest kända roll, enligt mig, är hans medverkan i Christopher Nolans tvåfaldigt Oscarsnominerade ”Momento” (2000). Sam Neill är också en karl som många borde känna igen, mest för hans roll i ”Jurassic Park” (1993) och ”Jurassic Park III” (2003), men jag såg honom senast i mini-serien ”The Triangle” (2005) och det otroligt vackra dramat ”The Piano” (1993).
Ruth Bradley drog utan tvekan det tyngsta strået till stacken, och i detta fall till filmen, som hennes roll som den deprimerande och smått vansinniga Caroline. När filmen var slut hade jag faktiskt lite obehagskänslor gentemot hennes karaktär.
Det sägs att filmen är baserad på en ”TRUE STORY” vilket gör det hela intressantare, däremot var det någonting som inte gick ända hem. Tycker ändå att filmen var helt okej, med helt okej skådespelarinsatser i överlag.
Jag ger filmen 3/5

Titel: I Spit on Your Grave (2010)
Längd: 108 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Sarah Butler, Jeff Branson, Daniel Franzese, Chad Lindberg, Andrew Howard
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
När författaren Jennifer reser iväg till en ödslig stuga för att skriva sin bok, får hon besök av byns slödder som våldtar och sedan lämnar henne för att dö. Men Jennifer dör inte, utan har bara ett mål: att hämnas.

Detta är en klassisk rape-and-revenge-film! Klassisk!
Kanske borde börja med att skriva att det här faktiskt är en remake av den gamla ”I Spit on Your Grave/Day of the Women” (1978). Eftersom jag inte har sett originalet kan jag inte riktigt uttala mig om den nya är bättre eller sämre, men rent spontant efter att ha tittat på trailern skulle jag säga att den nya verkar grövre och mörkare på något sett.
Regissören är Steven R.Monroe, en man som jag tidigare varken hört talas om eller sett några av hans filmer.
Huvudrollen görs av Sarah Butler som jag inte heller har någon koll på sedan tidigare. Jag skulle inte säga att hon var dålig, men inte heller att jag gillar henne. En helt okej skådespelare med andra ord.
Jeff Branson spelade en utav bondlurkarna, honom kan man kanske känna igen från serien ”All My Children” (1970-) där han på senare år har spelat Jonathan Lavery. Världen är ganska liten ändå, fram till idag visste jag inte ens vad ”All My Children” var för något eller hur otroligt stor den serien var i USA, som sagt fram till idag då jag av en händelse råkade se en glimt av Oprah på tvn och hon hade ett specialavsnitt där de diskuterade de populäraste såpoperorna.
Andrew Howard var också med på listan, han har det där klassiska äckliga utseendet som gör att han ser riktigt ond ut. Senast jag såg honom var i ”Limitless” (2011) där han faktiskt också spelade badguy, nämligen en knarklangare som inte var särskilt trevlig.
Filmens mind-fuck var utan tvekan skådespelaren Daniel Franzese som spelade en av våldtäcksmännen, han kopplar jag nämligen oavkortat ihop med hans mesiga karaktär i ”Mean Girls” (2004). Så därför tog det ett tag att fokusera bort emo-stämpeln han hade i den filmen.
Det bästa var ju också att vi för en gång skull hyrde den på en mack här i närheten, men att vi glömde lämna tillbaka den på två dagar.
Filmen var faktiskt ganska bra, ingenting man skulle se med familjen kanske, men ändå en välgjord skräckfilm som bitvis blev ganska obehaglig att titta på.
Jag skulle varna de känsliga eftersom det förekommer extrem våld, faktiskt mer än vad jag trodde, men ingenting man inte kan klara av.
Ger den 3/5

Titel: Insidious (2010)
Längd: 103 min
Genre: Skräck
Skådespelare: Patrick Wilson, Rose Byrne, Lin Shaye, Barbara Hershey, Leigh Whannell, Ty Simpkins, Andrew Astor, Angus Sampson
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
Efter att en familj flyttar in i ett nytt hus hamnar en av deras söner i koma och de börjar se konstiga saker i huset. När de flyttar ännu en gång fortsätter hemska saker att hända och de blir tvungna att kalla på ett medium.

Skräck är verkligen en av mina favoritgenrer. När jag var liten blev jag otroligt rädd och kunde inte sova på flera veckor, men nu när jag är äldre tycker jag att det är skitkul när pulsen går upp och man tvingas se på blod, spöken och massmördare.
”Saw” (2004-2010) är några av mina absoluta favoritfilmer i skräckgenren, eller i alla fall de tre första. Skaparna bakom ”Insidiouse” är faktiskt grabbarna grus som ligger bakom en rad härlig skräck och thrillerfilmer där bl.a. ”Saw” (2004), ”Saw II” (2005), ”Saw III” (2006), ”Dead Silence” (2007) och ”Death Sentence” (2007) är inräknade.
Egentligen är det nog den unga James Wan som drar det största strået till stacken, med hans kompanjon/sidekick Leight Whannel, där den sistnämna har en tendens att spela en roll i sina filmer.
Det är också värt att nämna att Oren Peli, skaparen bakom succéfilmerna ”Paranormal Activity” (2007) och ”Paranormal Activity 2” (2010), står som producent för filmen.
Förutom att framsidan är kind of missledande, typ, tycker jag faktiskt att den här filmen var riktigt spännande och bitvis jäkligt obehaglig. Skräckkungarna, James Wan och Leight Whannel, vet exakt vilka knappar de ska trycka på för att göra det så läskigt som möjligt. De kör all-in med pop-up effekterna, triggande musik och klyschiga rökscener.
Jag älskar att det har tänkt på oss gamla fans, som de har hyllat med att medvetet sätta in en ritad SAW-dockan i bakgrunden av en scen. Kul!
I huvudrollen har vi mitt gamla hatobjekt (som jag nu börjar gilla) Patrick Wilson; ”The Switch” (2010), ”The A-Team” (2010), ”Tha Phantom of the Opera” (2004), ”Watchmen” (2009) och ”Hard Candy” (2005). Vi har även den tvåfaldigt Golden Blobes-nominerade Rose Byrne som jag nyligen sett i ”Sunshine” (2007) mot Cillian Murphy. Vi har även Barbara Hershey som jag senast såg i den Oscarsvinnande ”Black Swan” (2010).
Även fast det ibland kunde bli lite töntigt, är det här ändå en film som jag absolut vill rekommendera!
Ger den 4/5

Titel: Taxi Driver (1976)
Längd: 113 min
Genre: Thriller/Drama
Skådespelare: De Niro, Jodie Foster, Harvey Keitel, Cybill Shepherd
IMDB-betyg: 8.5/10 Robert

Handling:
Travis Bickle är taxichauffören som driver omkring på vägarna i New York. Han lider av sömnlöshet efter sina år i Vietnamn och spenderar både dagarna och nätterna helt klarvaken, vilket gör honom till en enstöring.
Han blir äcklad över hur förfallet allt har blivit och bestämmer sig för att städa upp, och först genom att rädda den unga tonårsprostituerade Iris bort från de skitiga gatorna.

Ingen kan väl ha missat att den här rullen är fullständigt kultförklarad?
 På 70-talet var den här typen av våld i filmer ganska ovanligt, för mig som sitter här 2011 kan jag lugnt påstå att jag sett värre, blodigare och våldsammare filmer genom mina år som filmfantast. Däremot kan jag förstå att det kan ha blivigt ganska mycket för de under 70-talet.
Filmen är skapad av ingen mindre än den Oscarsvinnande Martin Scorsese, som faktiskt också är med i en scen i filmen. Den kändaste han har gjort måste nog vara ”Goodfellas” (1990) där Robert De Niro ännu en gång är med, tillsammans med bl.a. Ray Liotta och Joe Pesci. Han har även gjort de lite nyare filmerna ”The Aviator” (2004), ”The Departed” (2006) och ”Shutter Island” (2010), där en av Martin Scorseses lilla favvounge Leonardo DiCaprio är med i alla!
Den otroligt duktiga huvudrollen spelades av den tvåfaldigt Oscarsvinnande Robert De Niro, som i sina yngre dagar hade sina glory days när Martin Scorseses ”Casino” (1995) och den redan nämna ”Goodfellas” (1990) fick premiär. Han är även känd som Jake La Motta från ”Raging Bull/Tjuren från Bronx” (1980) och från ”The Godfather: Part 2” (1974) där han spelade Vito Corleone. Trots att han var bättre förr är han ändå sylvass i sina roller och en riktig trofé att ha med bland listan av skådespelare. Senast såg jag honom dock mot Bradley Cooper i ”Limitless” (2011).
Jodie Foster däremot, är en kvinna som är hur duktig som helst vare sig hon är 14 år eller 49. Med två Oscars i bagaget är hon bl.a. känd från ”The Silence of the Lambs” (1991), ”Contact” (1997) och ”Panic Room” (2002). Själv såg jag henne senast i ”The Little Girl Who Lives Down the Lane” (1976).
Det roligaste med den här filmen var helt klart att Harvey Keitel spelade en halvsnuskig pimp åt prostituerade, honom såg jag nämligen senast i ”The Piano” (1993) där han var charmtrollet/romantikern himself.
Jag älskade filmens soundtrack, eller rättare sagt det saxofonliknande jazz-stycket som upprepade sig under hela filmens gång. Trots att filmen kunde vara ganska långsam och seg tyckte jag ändå att det bidrog till den rätta känslan!
Den här smutsiga, ärliga och Oscarsnominerade filmen är ett måste att se och får inte missas!
Jag ger den 4/5

Titel: 1408 (2007)
Längd: 104 min
Genre: Skräck/Thriller
Skådespelare: John Cusack, Samuel L. Jackson, Mary McCormack
IMDB-betyg: 6.9/10

Handling:
Mike Enslin är en författare som specialiserar sig på hemsökta hotell. När han får nys om rum 1408 i Dolphin Hotell checkar han in en natt där, trots hotelldirektören Olins protest. Först är Mike skeptiskt till det s.k. ”hemsökta” hotellrummet, men bara efter några timmar får han ångra sig bittert.

Det här är en skräckfilm i riktig mindfuck-anda!
Den är baserad på en berättelse av skräckkungen Stephen King, vilket märks eftersom han har en thing för hotell, författare, sprit och väldigt konstiga saker i överlag. Filmen är däremot regisserad av vår svenska stolthet Mikael ”Micke” Håfström som jag senast såg ”The Rite” (2011) där han hade fått med Anthony Hopkins på rollistan.
Filmens huvudperson spelas av en personlig favorit, John Cusack, som jag senast såg i jorden-går-under-filmen ”2012” (2009) där han komiskt nog också spelar en författare.
Om man är sjukt uppmärksam under filmen gång kan man se att de har placerat olika rekvisitor och lagt in fraser som anmärker på Stephen Kings andra böcker osv. Bland annat kan man se yxan som Jack Nicholson en gång använde i den berömda ”The Shining” (1980).
Personligen tycker jag att filmen är riktigt, riktigt bra och sevärd! Den har ett obehag genom hela filmen som gör att man sitter på helspänn i princip hela tiden. En klar rekommendation om man är sugen på att bli uppskrämd!
Jag ger den 4/5

Titel: The Final Cut (2004)
Längd: 95 min
Genre: Thriller/Drama/Sci-fi
Skådespelare: Robin Williams, James Caviezel, Mira Sorvino, Mimi Kuzyk, Stephanie Romanov
IMDB-betyg: 6.1/10

Handling:
I en värld där de flesta har minnesinplantat som spelar in allt från födseln till döden, är Alan (Robin Williams) en s.k ”klippare” vars jobb består av att klippa ihop en fin film från den avlidnes dagar på dennes minnesstund. Men han själv har ett trassligt förflutet som plågar honom varje vaken stund.

En lagom spännande och intressant film!
Regissören och manusförfattaren är Omar Naim, som tidigare inte gjort särskilt mycket men som är aktuell med en till synes spännande film som heter ”Dead Awake” (2010).
Att se Robin Williams i seriösa roller har jag ibland lite problem med eftersom jag vanligtvis är van att se honom i familjefilmer där han ofta är den roliga farbrorn, ”Mrs. Doubtfire” (1993) och ”Night at the Museum” (2006), men han är även med i den Oscarsvinnande ”Dead Poets Society” (1989) och mot Matt Damon i ”Good Will Hunting” (1997).
Jag tycker att filmens idé verkligen är jättebra och den lät säkert mycket bra i manusform, den var bra och spännande rätt igenom om man dock bortser från slutet som förstörde resterande film fullständigt. Jag tänker inte spoila någonting, men vet ärligt talat inte vad Omar Naim tänkte eftersom slutet känns väldigt ihopraffsat och intetsägande.
Ger den 3/5

Titel: Super 8 (2011)
Längd: 112 min
Genre: Sci-fi/Thriller
Skådespelare: Joel Courtney, Elle Fanning, Kyle Chandler, Riley Griffiths, Ryan Lee, Gabriel Basso, Zach Mills, Ron Eldard
IMDB-betyg: 7.8/10                                                            

Handling:
I en liten stad i Ohio 1979, har det just blivigt sommarlov och ett gäng vänner är i full gång med att spela in en zombiefilm. Mitt i filmandet händer det dock en konstig tågolycka där marinsoldater snabbt anländer för att sopa det hela under mattan.
När det däremot sker oförklarliga händelser och ovanliga försvinnanden börjar den lilla stader ana oråd.

Barnskådespelare är spontant inte någon höjdare! Inte någon höjdare alls faktiskt.
Men dessa små kids var otroligt nog jäkligt duktiga.
Det är skaparen av den otroligt populära tv-serien ”Lost” (2004-2010) och ”Fringe” (2008-2011) som ligger bakom den här nya och lite speciella scifi-filmen, nämligen J.J Adams. Till sin hjälp har han den trefaldigt Oscarsvinnande Steven Spielberg, som har varit med och gjort så fruktansvärt mycket filmer att jag bara orkar räkna upp ”Schindler’s List” (1993).
Som sagt brukar jag inte vara något big fan av barnskådespelare eftersom de ibland bara ser inövade ut. Riley Griffiths, den lilla tjockisen, däremot tyckte jag var helt suverän! Allt han sa och gjorde tyckte jag var fullkomligt lysande! Den unga kvinnan Elle Fanning, som är lillsasyster till min favvo Dakota Fanning, tycker jag också gjorde ett lysande jobb.
Jag kände när filmen var slut att det hela osade författaren Stephen King, hans böcker brukar ofta handla om unga tonåringar i en glömd stad som det händer någonting övernaturligt med. Såklart så hade Stephen King absolut ingenting med den här filmen att göra, men han kunde mycket väl ha stått bakom manuset i mina ögon.
En liten rolig detalj/hyllning till den gamla zombiekungen George A.Ramero kunde upptäckas av de observanta, och stannar man kvar medans eftertexterna rullar får man se lite roliga klipp.
Trots att filmen ibland blev liiiite töntig, syftar då främst på scenen där den lilla pojken Joe ger ett pep-talk till den gigantiska utomjordingen (OM det kom en enorm alien känns det väldigt tveksamt om han skulle lyssnat på en liten unge), tycker jag ändå att den var riktigt bra och faktiskt ganska spännande.
Jag ger den 4/5

Titel: The Rite (2011)
Längd: 114 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Anthony Hopkins, Colin O’Donoghue, Alice Braga, Ciarán Hinds, Toby Jones, Marta Gastini, Rutger Hauer
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
Michael (Colin O’Donoghue) har sedan barnsben blivit uppmanad att jobba inom kyrkan. När han sedan blir äldre flyttar han iväg för att utbilda sig till präst i London, när han däremot börjar tappa sin tro blir han skickad till Italien för att gå en kurs i exorcism. Eftersom han anser att exorcism bara är bluff och båg får han träffa den underliga Fader Lucas (Anthony Hopkins).

Exorcismfilmer för mig lite av en favorit! De innehåller alltid svordomar, kvinnor som har mansröst och förvridna kroppar, hur underhållande som helst med andra ord.
Regissören Mikael Håfström är i min bok hur bra som helst, han har bl.a. gjort ”1408” (2007), ”Ondskan” (2003) och ”Derailed” (2005), att hans dessutom kommer från Lund här i Sverige är såklart sjukt häftigt!
Den manliga huvudrollen hölls av Colin O’Donoghue, en för mig helt okänd kille och som jag än så länge skulle vilja kalla ”Årets nykomling”. Jag blev imponerad av honom och tycker dessutom att han ser jäkligt bra ut.
Filmens stora dragplåster hölls däremot av den tidigare Oscarsvinnande Anthony Hopkins, som spelade utomordentligt i hans mest kända roll som Hannibal i ”The Silence of the Lambs” (1991). Emellertid såg jag honom senast i den romantiska komedin ”You Will Meet a Tall Dark Stranger” (2010).
Filmen sägs bygga på verkligen händelser, men den visan har vi alla hört förut och som borde tas med en nypa salt.
Det finns en hel del bra filmer av just detta slag, men just den här var för mig inte 100%. Det kan visserligen ha att göra med att det under filmens gång blev många pauser, och att jag helt enkelt hade hajpat upp den för mycket innan, eller så var det bara så att den inte var speciellt bra.
Även fast jag i vanliga fall inte brukar bli rädd för skräckfilmer i överlag kan jag ändå förstå när det blir ”läskigt”, däremot blev det inte ens liiiiite otäckt, vilket spontant känns ganska givet i en film som bygger på exorcism och djävulen.
Jag ger den 3/5

Titel: Lost Highway (1997)
Längd: 134 min
Genre: Thriller
Skådespelare: Bill Pullman, Patricia Arquette, Balthazar Getty, Robert Blake, Michael Massee
IMDB-betyg: 7.6/10

Handling:
Efter att Fred och Renee Madison haft en objuden gäst i lägenheten träffar Fred en mycket konstig man på en fest. Därefter blir Fred dömd för mordet på sin fru, väl i fängelset förvandlas han till en ung mekaniker och får börja om på ett nytt liv.

Helt galet konstig film!
Om jag ska vara helt ärlig har jag inte hunnit greppa filmens handling än, och det var hela två dagar sedan jag såg den.
Det hela började när jag av misstag för några veckor sedan fick se ett klipp ur den här filmen, jag höll då på att skita ner mig fullständigt eftersom det finns en karaktär där som är så fruktansvärt läskig. Jag överdriver inte då jag säger att jag, som aldrig blir rädd, har varit skraj sedan dess. Om man vill/vågar kan man googla på ”Lost highway mystery man” för att titta på fanskapet, var däremot beredd på att eventuellt bli ärrad för livet.
Filmen är gjord av David Lynch, som faktiskt blivit Oscarsnominerad hela fyra gånger för bl.a. ”Mulholland Driver” (2001) och ”Blue Velvet” (1986).
Inför en thriller eller skräckfilm brukar det ofta vara populärt att sprida ut hemska rykten kring skådespelarna för att göra filmen mer spännande, t.ex. att konstiga saker händer under filminspelningarna eller att folk dör. Någonting som däremot inte är ett löst rykte är att han som spelar min värsta mardröm aka Mystery Man, var i rättegången efter filmen för att ha mördat sin fru. Läskigt.
Någon som jag tyckte gjorde ett mycket bra jobb är skådespelaren Patricia Arquette, som enligt mig är jätteduktig som att spela konstiga roller. För mig är hon mest känd från ”Stigmata” (1999) och den populära tv-serien ”Medium” (2005-). Hon är även storasyster till ”Scream”-stjärnan David Arquette.
En rolig detalj är att sångaren Marilyn Manson också var med i ”Lost Highway”, men bara under några sekunder.
Jag vet inte riktigt om jag gillar den här filmen eller helt enkelt hatar den. Som jag skrev i börjar har jag inte riktigt förstått handlingen än, eftersom halva filmen kändes som ett virrvarr mestadels av tiden. Däremot tycker jag att den var jävligt obehaglig och hade ett grymt soundtrack som verkligen skapade en otäck stämning.
Jag ger den 3/5