Recenserarfilm - En blogg om film & serier

Titel: In Time (2011)
Längd: 109 min
Genre: Action
Skådespelare: Justin Timberlake, ,Amanda Seyfried, Cillian Murphy, Johnny Galecki, Shyloh Oostwald, Olivia Wilde, Alex Pettyfer
IMDB-betyg: 6.7/10

Handling:
I en framtid där pengasystemet är utbytt mot tid och där människor slutar åldras vid 25 år, bor Will i slummen och tvingas jobba hårt i fabriken för mer tid att leva. Efter att ha blivit anklagad för mord och att stjäla tusentals år, flyr han till de rikas samhälle för att ändra på systemet!

När jag gå på bio så föredrar jag att se minst två filmer när man ändå är där, eftersom jag har relativt ”långt” till närmsta biograf. Just den här kvällen blev det faktiskt tre filmer efter varandra. Vi började med ”Contagion” (2011), sedan blev det den här, och sist valde vi att se ”Drive” (2011).
Det är alltid lika roligt att se reaktionen på biografkassören när man traskar fram och ber om att få ta ut biljetter till tre föreställningar (som i det här fallet blev nio biljetter sammanlagt, eftersom vi var tre personer som skulle kolla).
Regissören och manusförfattaren till just den här filmen var Andrew Niccol som bl.a. blev nominerad till en Oscar för hans manus i ”The Truman Show” (1998), men han är också snart aktuell med att regissera filmen ”The Host” (2013) som är baserad på en bok av Twilight-författaren Stephenie Meyer med samma namn.
Skådespelaren till rollen som Will spelades av artisten/skådespelaren Justin Timberlake, som de senaste åren fokuserat allt mer på sin skådespelarkarriär. Senaste filmen jag såg med honom i var ”Bad Teacher” (2011) mot Cameron Diaz, men han är även med i den relativt nya romantiska komedin ”Friends with Benefits” (2011) där han spelar mot Mila Kunis.
Amanda Seyfried med de extremt stora ögonen spelade Sylvia som var dotter till en av de mest framgångsrika affärsmän inom tid-zonerna. Måste jag säga att hennes karaktär blev förtjust i Will aka badboy-Timberlake? Förutom att jag har en liten womencrush på henne, var de senaste filmerna jag sett med henne i ”Chloe” (2009) och ”Red Riding Hood” (2011).
Anledningen till att jag tvingade mina kompisar att se den här filmen från första början, var helt enkelt för att min favoritskådis Cillian Murphy spelade en av rollerna. Jag vet egentligen inte varifrån min lilla besatthet av honom kommer ifrån, jag tycker helt enkelt att han är en grymt underskattad skådespelare som borde lägga sitt krut på att spela i ”tyngre” rollen. Om jag fick bestämma alltså! Jag har det senaste året sett ett tio-tal filmen med honom i, men mina favoriter har varit ”Disco Pigs” (2001), ”Peacock” (2010), ”28 Days Later” (2002) och ”Breakfast on Pluto” (2005).
Förutom de redan nämnda skådespelarna får vi inte glömma Olivia Wilde från ”Cowboys & Aliens” (2011), Johnny Galecki som är mest känd som Leonard Hofstadter i tv-serien ”The Big Bang Theory” (2007-), och även Alex Pettyfer från ”Beastly” (2011) som alla också hade varsin roll i filmen.
Personligen tycker jag att själva filmidén är helt och hållet genialisk: att istället för pengar när man arbetar så får man tid som betalning, och istället för att betala med pengar i affären så använder man tid ”- 5 minuter för två liter mjölk, tack!”. Briljant!
En sak som jag däremot satt och störde mig på genom exakt hela filmen var att Amanda Seyfrieds karaktär hade på sig skyhöga klackar genom hela filmen. Klackar kanske inte låter så farligt? Men lägg dessutom till att hon sprang, skuttade omkring på hustak, klättrade på brandstegar, och hoppade ner från ett tak och landade med en duns på en bilhuv. Allt detta utan att vare sig bryta benen, stuka foten eller snubbla…
Idén känns så pass bra att filmen verkligen kunde blir hur grym som helst, och kanske om de hade utvecklat konceptet mer eller tagit bort lite action och tagit mer ställning så kanske den skulle lyckas bättre? Jag vet inte riktigt, men NÅGONTING fattas för att filmen ska bli någonting mer än bara en ”actionrulle”!
En sak som det varit väldigt mycket hysch-hysch omkring är det faktum att hela filmteamet blev stämd av Harlan Ellison som tyckte att ”In Time” var alldeles för lik hans kortfilm ”Repent Harlequin, ’ Said The Ticktockman”. Han blev så frustrerad att han begärde att alla kopior av filmen skulle förstöras innan dess premiär. Jag vet inte exakt hur de rädde ut problemet, det enda jag vet är att jag i slutänden kunde se den här rullen på bio i den lilla staden en bit från där jag bor.
Av mig får den en svag 3/5

Titel: SUPER (2010)
Längd: 96 min
Genre: Action/Komedi
Skådespelare: Rainn Wilson, Ellen Page, Liv Tyler, Kevin Bacon, Gregg Henry
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
När Franks fru Sarah blir drogberoende bestämmer han sig för att bli superhjälten Crimson Bolt för att rädda henne från knarklangarna. I en tidningsaffär jobbar Libby, som mer än gärna sadlar på sig ansvaret som Franks sidekick Boltie. Tillsammans viger de sina liv åt att hjälpa andra och att hålla rent på gatorna, utan varken superkrafter eller färdigheter.


När jag för någon vecka sedan såg den här filmen för första gången blev jag genast förälskad i den. Den är sådär härligt underhållande och actionfylld, som är en perfekt kombination när man inte orkar med alltför seriösa dramafilmer.
James Gunn står som både regissör och manusförfattare till den här filmen, som bl.a. skrivigt zombierullen ”Dawn of the Dead” (2004) och skräck/komedin ”Slither” (2006). Förutom ett grymt manus och jävligt passande skådespelare, lyckades han även få in den coolaste repliken någonsin: ”Shut up, crime!”.
Rollen som den smått töntiga Frank spelas otroligt bra av skådespelaren Rainn Wilson som passar som handen i handsken till den här typen av roller. Senast såg jag honom i den grymma filmen ”Hesher” (2011) mot Joseph Gordon-Levitt, men han är mest känd som kontorsnörden Dwight från tv-serien ”The Office” (2005-). Enligt mig så är han helt klart underskattad och fruktansvärt rolig, och jag ser fram emot att se mycket av honom i framtiden.
Med på rollistan har vi också den alltid lika duktiga Ellen Page som på senare år verkligen blivit ett ordentligt stjärnskott. Senaste filmen jag såg med henne var ”Peacock” (2010) mot min älskling Cillian Murphy, men hon spelade också huvudrollen i ”Juno” (2007) som blev hennes breakthrough.
Förutom de två huvudrollerna får vi inte glömma den vackra Liv Tyler och Kevin Bacon som jag senast såg i ”X-Men: First Class” (2011), ”Elephant White” (2011) och ”Crazy, Stupid, Love” (2011).
Tankarna under filmens gång vandrar oavbrutet till filmen ”Kick-Ass” (2010) som jag och min bästa vän såg ensamma i biomörkret en kväll. Om det är det extrema övervåldet eller helt enkelt de hemmagjorda superhjälte-dräkterna låter jag hålla osagt. Hur som helst så är den här filmen faktiskt nått av de sjukaste jag har sett på längre! Den är verkligen rå som svinto, men med en stor nypa salt!
Av mig får den 4/5

Titel: Star Wars: Episode III – Revenge of the Sith (2005)
Längd: 140 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Hayden Christensen, Natalie Portman, Ewan McGregor, Samuel L. Jackson, Ian McDiarmid, Jimmy Smits, Anthony Daniels
IMDB-betyg: 7.8/10

Handling:
Anakin Skywalkers krafter har blivit otroligt starka. När hans älskade Padmé berättar att hon väntar deras barn, får han en föraning att hon dör i förlossningen. Den onda Palpatine lurar honom att gå över till en mörka sidan för att kunna rädda hennes liv, och han sätter både sin vänskap med Obi-Wan och sitt äktenskap på spel.


Det är här det händer! Länken mellan de originella filmerna: ”Star Wars: Episode IV- A New Hope” (1977), ”Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back” (1980), ”Star Wars VI – Return of the Jedi” (1983), och de nyare filmerna: ”Star Wars: Episode I – The Phantom Menace” (1999), ”Star Wars: Episode II – Attack of the Clones” (2002) plus denna, slutar här och nu!
Precis som de två föregående filmerna och den första, är även den här regisserad och skriven av George Lucas, med precis samma skådespelare – Hayden Christensen, den vackra Natalie Portman, Ewan McGregor och Ian McDiarmid.
När det brukar listas filmskurkar är det alltid någon som nämner Darth Vader (som jag snarare skulle kallat ”en tragisk hjälte” istället för ”skurk”), men den som egentligen borde finnas med på listan är utan tvekan Palpatine! Usch vad jag hatar den mannen alltså. Vill bara nacka honom!
Precis som i alla de tidigare filmerna är filmens varumärke med, nämligen meningen ”I have a bad feeling about this”, vilket är en kul liten detalj som har följt med i film efter film.
Den här filmens måste egentligen upplevas, men tro mig när jag säger att man sitter som i en trans av gåshud när man får svaret på den viktigaste frågan; hur Anakin Skywalker blir den fruktade Darth Vader.
Det här är egentligen den första av de nyare filmerna som faktiskt håller måttet!
Av mig får den nästan 5/5

Titel: Star Wars: Episode II – Attack of the Clones (2002)
Längd: 142 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Hayden Christensen, Natalie Portman, Ewan McGregor, Samuel L. Jackson, Christopher Lee, Pernilla August
IMDB-betyg: 6.8/10

Handling:
Anakin Skywalker har hunnit fylla 20 år, tillsammans med Padmé börjar de en förbjuden romans. Medan hans Jeditränare Obi-Wan Kenobi upptäcker en hemlig republikansk klonarmé.


Okej, ber om ursäkt för den relativt dåligt skrivna handlingen, i skrivande stund är klockan relativt mycket och jag börjar bli förkyld.
HUR SOM HELST, de senare filmerna har varit ”Star Wars: Episode IV- A New Hope” (1977), ”Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back” (1980), ”Star Wars VI – Return of the Jedi” (1983) och ”Star Wars: Episode I – The Phantom Menace” (1999). När jag såg den här filmdrösen för ett tag sedan så blev det ett maraton som pågick mellan kl 11 på förmiddagen och kl 2-3 på natten, ganska jobbigt med andra ord.
Precis som den föregående filmen är även den här regisserad och skriven av George Lucas, och skådespelarna är i princip den samma, förutom från att Anakin Skywalker som istället spelas av Hayden Christensen som jag senast såg i ”Takers” (2010) och ”Vanishing on 7th Street” (2010).
Den här filmen är mycket bättre än den föregående, MEN mycket sämre än den originella trilogin. I vilket fall som helst så är det ändå en Star Wars-film, vilket i sig är bra bara det!
Av mig får den en stark 3/5

Titel: Star Wars: Episode I – The Phantom Menace (1999)
Längd: 136 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Jake Lloyd, Ewan McGregor, Liam Neeson, Natalie Portman, Pernilla August, Anthony Daniels
IMDB-betyg: 6.4/10

Handling:
De två Jediriddarna Qui-Gon Jinn och hans lärling Obi-Wan Kenobi har varit på planeten Naboo i fredligt syfte. Naboos drottning Amidala och Jediriddarna tvingas fly till den avlägsna ökenplaneten Tatooine där de finner den unga Anakin Skywalker.


Every saga has a beginning...
Den här filmen är tänkt att utspela sig trettio år före den första Star Wars-filmen. Men, om man tittar på filmerna i min ordning, borde listan se ut såhär: ”Star Wars: Episode IV- A New Hope” (1977), ”Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back” (1980), ”Star Wars VI – Return of the Jedi” (1983) och nu den här.
När den här filmen kom ut blev den total-sågad av alla Star Wars-fans ute i världen, och den blev också sågad av mig första gången jag såg den! Jag har lite problem med barn i filmer, helt enkelt.
Regissören George Lucas är en härlig herre, hans första Star Wars-film blev en succé och sen går han och gör den här? Inte okej!
Om vi istället styr skeppet mot skådespelarna kan jag berätta att bl.a. Liam Neeson från ”Unknown” (2011), ”Batman Begins” (2005), ”Chloe” (2009) och ”Breakfast on Pluto” (2005) är med. En annan snygging på rollistan är dessutom Ewan McGregor som jag senast såg mot Nicole Kidman i den vackra ”Moulin Rouge” (2001). Och på tal om vacker, Natalie Portman spelar drottning Amidala, som man även kan se i ”Love and Other Impossible Pursuits” (2009), ”No Strings Attached” (2011) och den Oscarsvinnande ”Black Swan” (2010).
Det drygaste i den här filmen är helt klart den helt galet långa scenen där Anakin Skywalker tävlar i ett så kallat ”podrace”. Genom hela racet tänker man ”Men snäälla. Ta slut. Ta slut. Ta slut”, ungefär.
MEN, det värsta är utan tvekan den förvisade gunganen Jar Jar Binks, som ärligt talat förstör hela filmen och gör alltihopa jävligt pajigt!
Personligen tycker jag att den här absolut är den sämsta av de sex filmerna, och påminner mest om en barnfilm. Hur som helst så är det ändå duktiga skådespelare med.
Av mig får den en svag 3/5

Titel: Star Wars: Episode VI – Return of the Jedi (1983)
Längd: 134 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Billy Dee Williams, Anthony Daniels, Ian McDiarmid
IMDB-betyg: 8.3/10

Handling:
Efter att ha räddat den nedfrysta Han Solo från Jabba the Hutt, är Rymdimperiet i full färd med att bygga upp Dödsstjärnan, medan rebellerna ännu en gång planerat att förstöra den, för gott.
Luke Skywalker slutför sin träning hos mästaren Yoda, och beger sig ut för att möta sin största fiende, Darth Vader.


Det här är slutet på den originella filmserien, där de tidigare varit ”Star Wars: Episode IV – A New Hope” (1977) och ”Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back” (1980). Det här kan man kalla är börjanslutet, men också slutet eftersom de nyare filmerna egentligen utspelar sig INNAN Luke Skywalkers tid.
Regissören till den här filmen är Richard Marquand, som nu olyckligtvis är död, men som bl.a. gjort filmen ”Jagged Edge” (1985) med Jeff Bridges i huvudrollen.
Precis som de tre föregående filmerna så har även den här blivit flerfaldigt Oscarnominerad och ligger på topp-250-listan som finns på IMDb. Det är även samma skådespelare med - vilket är tur naturligtvis - Mark Hamill, Harrison Ford och Carrie Fisher.
Eftersom jag faktiskt träffat skådespelaren Anthony Daniels som spelar C-3PO, tänkte jag snabbt berätta hur det gick till: Året var 2008. Jag och min extremt Star Wars-besatta vän bestämde oss för att åka på Star Wars: The Exhibition (som var ett museum där de hade massor av originalrekvisita från de olika filmerna). Eftersom vi stod och väntade ihärdigt i flera timmar innan öppning, kom vi naturligtvis in först av alla. När vi vandrade omkring bland de olika föremålen kom en man fram från ingenstans och frågade om det var vi som hade stått längst i kön, ”-Ja” sa vi, mannen nickade och gick iväg bakom ett skynke. Efter en liten stund kom en äldre man ut till oss, det tog ett tag att förstå vem det var, men när ”hissen gick upp” förstod vi att vi stod öga mot öga med skådespelaren Anthony Daniels (!!!!). Han är en av de två skådespelarna som är krediterade skådespelare och som spelat samma roll i ALLA sex Star Wars-filmer. Efter att vi totalt skitit ner oss själva av upprymdhet, fick vi en privat tur kring museet, jag och min vän i armkrock på var sin sida om Anthony. Aaaaaah, it was like a dream!
Så, med den upplevelsen i baggaget kan man ingenting annat än att älska Star Wars-filmerna.
Slutet på just den här filmen är dessutom helt magiskt!
Av mig får den 5/5

Titel: Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back (1980)
Längd: 124 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Anthony Daniels, Billy Dee Williams, David Prowse
IMDB-betyg: 8.8/10

Handling:
För att överleva Darth Vader tvingas Luke Skywalker bege sig till Dagobah-systemet för att hitta jedi-mästaren Yoda som ska lära honom allt som han behöver veta för att övervinna den mörka kraften.


Det här är alltså andra filmen ut den populära sci-fi serien, där den första är ”Star Wars: Episode IV – A New Hope” (1977).
Största skillnaden från den första filmen, helt regissör-mässigt, är att det är mannen Irvan Kershner istället för originalskaparen George Lucas som står bakom kameran. Han har bl.a. varit inblandad i Bond-filmen ”Never Say Never Again” (1983) där Sean Connery har rollen som Mr James Bond.
Förutom från att ha vunnit en Oscar för bästa ljud, så liggen den även på plats nr#12 på IMDbs topp 250 bästa filmer. Inte dåligt inte!
Precis som i den föregående filmen är Mark Hamill, Harrison Ford och Carrie Fisher huvudrollerna. Personligen kan jag inte släppa att Harrison Ford ser otroligt snygg ut!
Vissa anser att den här till och med överklassar den första filmen, själv tycker jag att de är ungefär lika bra och ligger på samma nivå, förutom att den här är snäppet mörkare än dess föregångare. Hur som helst så är ”Star Wars” helt enkelt ett gäng kanonfilmer och borde få upplevas av alla!
Av mig får även den här 5/5

Titel: Star Wars: Episode IV – A New Hope (1977)
Längd: 121 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Anthony Daniels, Alex Guinness, James Earl Jones
IMDB-betyg: 8.8/10

Handling:
Prinsessan Leia har blivit fångad av rymdimperiet av order från den onda Dath Vader. Luke Skywalker och den lite kaxiga Han Solo försöker tillsammans med två androider befria henne och största imperiet.


En större klassiker än ”Star Wars”-filmerna får man verkligen leta ordentligt för att hitta. När den kom ut 1977 blev den genast en stor succé och har sedan dess varit en populär film bland alla åldrar.
Självklart har jag sett de här filmerna förut, men det är alltid kul med ett riktigt långt filmmaraton. Vi började med den här filmen vid kl 11 på förmiddagen, och var klar med alla sex filmerna runt kl 2-3 på natten. Kan berätta att vi var lagom möra när det började närma sig midnatt.
Filmen är både regisserad och skriven av den kända George Lucas. Den här, och de tre sista (eller första, beror på hur man räknar) är det han själv som har regisserat, medan han har producerat alla sex filmerna. Han ligger dessutom bakom ”Indiana Jones” (1981-2008)-filmerna tillsammans med kollegan Steven Spielberg.
Som huvudrollen Luke Skywalker har vi skådespelaren Mark Hamill, som efter filmerna har gått ner sig själv fullständigt. De enstaka rollerna han har fått har varit som gästskådespelare i olika tv-serier, som röst i diverse barnserier och dessutom lånat ut sin röst till olika tv-spel.
Prinsessan Leila spelads av Carrie Fisher, som precis som med den redan nämnda Mark Hamill, var de här filmerna både början och slutet för deras karriärer, i princip.
Den skådespelaren som däremot har lyckats riktigt riktigt bra i Hollywood är Harrison Ford, som har kommit att blivit lite av en ikon när det kommer till action-hjältar! Förutom tre ”Star Wars” (1977-1983)-filmerna där han spelar Han Solo, har han också varit äventyraren Indiana Jones i de fyra ”Indiana Jones” (1981-2008)-filmerna. Han är spontant sätt den enda ur de här kult-filmerna som faktiskt har ”gjort sig en karriär” och smidigt medans järnet var varmt. Trots att Harrison Ford börjar närma sig 70-snåret så fortsätter han ändå att göra filmer, den senaste jag såg på bio var ”Cowboys & Aliens” (2011).
Den eviga frågar är vilken ordning man egentligen borde se filmerna i? Ingen har det ”rätta” svaret, utan det beror alldeles på hur man tycker.
Ordning nr #1: Att se de i den ordningen de kom ut (vilket jag gör), man börjar med den från 1977 och slutar med den från 2005.
Ordning nr #2: Man börjar med den från 1999, 2002, 2005, 1977, 1980 och slutar till sist med den får 1983. Personligen skulle jag rekommendera att se de i ordning nr #1, eftersom hoppet mellan dålig-och bra kvalitet inte blir så påtagligt, utan det kommer mer naturligt.
Jag har en ”thing” för filmmusik, och jag kan nästan med all säkerhet säga att kompositören John Williams är den bästa i alla tiden! Han ligger bakom musiken till några av våra mest kända och omtyckta filmer, bl.a. ”Indiana Jones”, ”Superman”, ”Jurassic Park”, ”Schindler’s List, ”Harry Potter”, och ”Hajen”.
”Star Wars” har egentligen allt man kan önska sig i en film: Romantik, spänning, action, äventyr och Sci-fi, verkligen någonting för alla! Eftersom jag dels gillar de här filmerna och dels träffat skådespelaren till karaktären C-3PO, Anthony Daniels, så kan jag inget annat än att ge den högsta betyg!
Av mig får den här klassikern 5/5

Titel: Rise of the Planet of the Apes (2011)
Längd: 105 min
Genre: Action
Skådespelare: James Franco, John Lithgow, Tom Felton, Freida Pinto, Brian Cox
IMDB-betyg: 7.9/10

Handling:
Will Rodman jobbar på ett forskningsföretag där han arbetar på att få fram ett botemedel mot Alzheimers . Testförsöken på schimpanser visar att de även utvecklar nya celler som ger ökad intelligens. När en av aporna löper amok på forskningsanstalten blir den tvungen att avlivas, men hennes avkomma tar hands om av Will, döper honom till Ceasar och uppfostrade honom som sin egen. Men ganska fort visar det sig att moderns utvecklade gener har förts vidare till Ceasar.


Har vi inte lärt oss sedan ”Deep Blue Sea” (1999) att man absolut inte, under några omständigheter, får injicera ”smart-medicin” till djur?? Forskarna som tog fram ALZ-112 måste helt ha missat den lilla detaljen…
Efter att ha malt igenom de sex originalfilmerna: ”Planet of the Apes” (1968), ”Beneath the Planet of the Apes” (1970), ”Escape from the Planet of the Apes” (1971), ”Conquest of the Planet of the Apes” (1972), ”Battle for the Planet of the Apes” (1973), och även Tim Burtons version ”Planet of the Apes” (2001), blev vi naturligtvis tvungna att även se den ”sista” på bio. Anledningen till mina ”” är att filmen egentligen, enligt mig, borde heta ”The Beginning of the Planet of the Apes”, eftersom den tekniskt sätt är början på hela spektaklet.
Regissören är Rubert Wyatt, han har tidigare gjort filmen ”The Escapist” (2008) där bl.a. Joseph Fiennes och Brian Cox är med.
James Franco spelar vetenskapsmannen Will Rodman. Personligen är jag ett Franco-fan, som jag erkänner kan ha blivit förblindat av det enkla faktum att jag har en lovecrush på honom. Hur som helst så är han verkligen superhet just nu, och är aktuell med en rad olika filmer. Senast såg jag honom i hans Oscarsnominerade ”127 Hours” (2010) och som knarklangare i ”The Green Hornet” (2011), men han är nog mest känd som Harry Osborn i ”Spider-Man” (2002-2007)-filmerna. Spontant känns det som att James Franco gör det bästa av hans talanger och smider medans järnet är varm, eftersom han verkligen testat på alla möjliga olika genrer, medan många andra Hollywood-stjärnor ofta riktar in sig på en speciell filmgenre. Tummen upp!
Som kvinnlig huvudroll spelade den relativt okända Freida Pinto, henne såg jag senast i ”You Will Meet a Tall Dark Stranger” (2010).
Med på rollistan fanns dessutom den tvåfaldigt Oscarsnominerade John Lithgow, Tom Felton a.k.a Draco Malfoy från ”Harry Potter and the Deathly Hollows” (2011), och Brian Cox från ”The Bourne Supremacy” (2004) och ”The Bourne Identity” (2002).
Det går knappt att jämföra kvaliteten på filmerna från nu och då. Det är till och med lite oschysst eftersom det faktiskt skiljer över 40 år mellan den allra första och nu till den här rackaren, men aporna ser faktiskt otroligt verkliga ut och det känns verkligen att teknikutvecklingen har gått framåt.
Jag fullkomligt älskar de små, små detaljerna från originalen till oss fans:
*Forskarna döper Ceasars mamma till ”Bright Eyes”, samma namn döpte apan Dr.Zira människan Taylor i originalet ”Planet of the Apes” (1968).
* Som hastigast på nyheterna ser man att ett rymdskepp som är ”spårlöst borta”, de refererar till Taylors skepp ifrån den första filmen.
*När Dodge Landon (Tom Felton) visar sina vänner omkring där aporna hålls inlåst kallar han en aphona för ”Cornilla”, vilket är en mash-up av två gamla karaktärer ur ”Planet of the Apes” (1968), ”Cornelius” och ”Zira”.
*Den nyss nämnda karaktären som spelas av Tom Felton säger två kända citat ur, åter igen, ”Planet of the Apes” (1968): ”-It’s a madhouse” A madhouse” och ”Take your stinking paws off me you damn dirty ape!”
*Första ordet Ceasar sa är Nej, eller ”No” på engelska. Det är samma första ord som alla de andra aporna i de föregående filmerna säger.
När några av ovanstående saker hände under filmens gång skrattade jag och mitt sällskap gott, medan resterande biobesökare förmodligen tyckte att vi var smått dumma i huvudet som skrattade åt, till exempel, hela ”stinking paws”-repliken.
Så, rekommenderar jag att man plöjer igenom de föregående sex filmerna innan man ger sig ann den här? I ärlighetens namn, egentligen inte. MEN under filmens gång kände jag mig som den smarta apan Ceasar bland de puckade schimpanserna (som i min lilla anekdot nu är resterande biobesökare), eftersom jag visste så pass mycket mer än alla andra. Jag känner också att jag förmodligen inte skulle uppskattat biofilmen lika mycket om jag inte hade tagit mig tid att se de föregående filmerna.
En sak som jag inte reflekterat särskilt mycket över var hur själva aporna var gjorda, jag la istället hela manken till att inte missa några små original-detaljer som var inpetade lite varstans. Nu när jag däremot har fått smälta allt, måste jag säga att tekniken som användes till animeringen (kallas det så?) verkligen imponerar. Man kan allvarligt tro att det man ser är riktigt schimpanser som kutar omkring på filmduken, så verkligt är det!
I alla de tidigare filmerna har det handlat om samma under-cover-grej: Rasism! Ämnet är fruktansvärt viktigt, vart man än befinner sig, och filmerna tar upp det på ett bra och tänkvärt sätt!
…Glöm dessutom inte att sitta kvar under eftertexterna.
Av mig får filmen 4/5

Titel: Planet of the Apes (2001)
Längd: 119 min
Genre: Action/Äventyr
Skådespelare: Mark Wahlberg, Helena Bonham Carter, Tim Roth, Paul Giamatti, Michael Clarke Duncan, Estella Warren
IMDB-betyg: 5.6/10

Handling:
Astronauten Leo Davidson kraschlandar på en okänd planet där apor är intelligenta och har människor som slavar.

Förstå mig inte fel nu! Jag ÄLSKAR regissören Tim Burton. Älskar! Men just den här filmen var verkligen ingen höjdare…förlåt Tim!
Filmen bygger ursprungligen från ”Planet of the Apes” (1968), men i princip allt är helt nytt, karaktärerna och till och med slutet.
Som jag nyss nämnde så är det den sjukt duktiga regissören Tim Burton som ligger bakom den här filmen. Han har gjort några riktigt bra rullar, bl.a. ”Edward Scissorhands” (1990), ”Corpse Bride” (2005), ”Big Fish” (2003) och ”Alice in Wonderland” (2010).
Vad är en Tim Burton-film utan hans favoritälskling Helena Bonham Carter? Ja, naturligtvis är hon med i den här rackaren också. Det senaste jag såg med henne är den grymma ”Fight Club” (1999) och som Bellatrix i ”Harry Potter and the Deathly Hallows: Part 2” (2011), och dessutom ett sextal andra filmer med mannen Tim Burton.
Huvudrollen däremot är Mark Wahlberg. Marky Mark ser jag som en skådespelare, men faktum är att han är en så sjuuuuukt mycket bättre regissör. Bevis? Karln ligger för böveln bakom de populära tv-serierna ”Entourage” (2004-) och ”In Treatment” (2008-). Han har dessutom spelat en av huvudrollerna och regisserat ”We Own the Night” (2007) och den Oscarsnominerade ”The Fighter” (2010). Duktig kille!
Förutom de två redan nämnda skådespelare har vi dessutom Tim Roth, Michael Clarke Duncan som spelar den stora svarta mannen John Coffey i ”The Green Mile” (1999), den smått äckliga Paul Giamatti från bl.a. ”The Illusionist” (2006), och den oseriösa Erick Avari från ”Mr.Deeds” (2002).
Efter att ha matat igenom de fem tidigare Ap-filmerna, kom verkligen den här som ett träigt paket på posten, huvva! Det som störde mig mest var att aporna faktiskt såg ut som, ursäkta mig, sångaren Michael Jackson efter alla hans miljoner operationer. Dem blev nästan på gränsen till obehagliga att titta på.
Men på ett sätt var den däremot lite rolig att titta på eftersom kvaliteten och specialeffekterna har uppgraderats oerhört de senaste åren!
För mig kändes den livlös, tråkig och någonstans på vägen ballar hela filmen ur totalt!
Av mig får den tyvärr 2/5

Titel: Battle for the Planet of the Apes (1973)
Längd: 93 min
Genre: Action/Sci-Fi
Skådespelare: Robby McDowall, Claude Akins, Natalie Trundy, Paul Williams, Austin Stoker
IMDB-betyg: 5.0/10

Handling:
Ceasar styr världen efter att kärnvapenkriget tagit slut. De lever ett primitivt liv i skogen, men en grupp människor som bor i ruinerna av en gammal stad förbereder sig för attack mot det lilla samhället. Samtidigt har gorillan Aldo startat en grupp som planerar ett uppror mot Caesar.


Den här är sista delen utav den originella Apornas Planet-serien. De andra filmerna är ”Planet of the Apes” (1968), ”Beneath the Planet of the Apes” (1970), ”Escape from the Planet of the Apes” (1971) och ”Conquest of the Planet of the Apes” (1972).
Eftersom filmerna ska föreställa att utspela sig i olika tidformer brukar vissa rekommendera att se dem i en speciell ordning, alltså inte i ”efter år”-ordningen som vi gjorde, utan istället hoppa hejvilt kring filmerna. Den exakta listan har jag inte koll på till 100%, men jag tror att man börjar omkring ”Escape from the Planet of the Apes” (1971) och slutar med ”Beneath the Planet of the Apes” (1970), kan bli förvirrande i början men de som rekommenderar att se i den här ordningen påstår att all makes sense senare.
Regissören är densamma från den föregående filmen, ”Conquest of the Planet of the Apes” (1972), alltså J. Lee Thompson. Han är den enda regissören hittills som gett sig på att göra fler än en film om aporna.
Precis som alla de tidigare filmerna är Robby McDowall med, för andra gången som Caesar.
Även fast det bara var en vecka sedan vi hade Ap-maraton, är det ändå den här filmen som jag minns minst av. Har ingen vetenskaplig teori om varför det var så, utan jag skyller helt enkelt på tröttheten som flödade omkring i rummet efter en hel dag med bara apor.
Personligen tycker jag nästan att den här var en utav de sämsta ur serien, medan den första och den tredje enligt mig var de bästa.
Jag ger den 2/5

Titel: Conquest of the Planet of the Apes (1972)
Längd: 88 min
Genre: Action/Sci-Fi
Skådespelare: Roddy McDowall, Natalie Trundy, Don Murray, Hari Rhodes
IMDB-betyg: 5.8/10

Handling:
Avkomman, Caesar, till de två smarta schimpanserna från framtiden, Zira och Cornelius, har hela sitt liv bott hos den snälla cirkusdirektören Armando.
Efter att ett virus utrotat alla katter och hundar, har därför människorna börjat använda sig av apor som det nya husdjuret och slavar. Eftersom Caesar är den enda intelligenta apan på jorden bestämmer han sig för att få ur sina kamrater ur förtrycket och leda dem till en våldsam revolution.


Den här filmen är nummer fyra ur den populära filmserien, ”Planet of the Apes” (1968), ”Beneath the Planet of the Apes” (1970) och ”Escape from the Planet of the Apes” (1971).
Måste bara inflika att människorna i den här filmen är helt dum i huvudet. Om två apor skulle komma fram till mig och säga ”-Hey, Jessica, bara så att du vet så kommer jorden en dag styras av smarta apor!” (vilket i princip händer i förra filmen) Den spontana reaktion vore då att INTE träna upp aporna till betjänter….Men jag kanske har fel?
Hur som helst så är filmen skapad av den Oscarsnominerade J. Lee Thompson, som tidigare varit inblandad i ”The Guns of Navarone” (1961) och ”Battle for the Planet of the Apes” (1973), alltså nummer #5 i den här serien.
Precis som i de föregående filmerna så är skådespelaren Roddy McDowall med. ”Hur”, kanske ni tänker, ”han dog väl i förra filmen”?? Exakt. Men trots att Cornelius dog så spelar McDowall istället hans son, Caesar, lite freaky om jag får säga det själv. Dock är han alltid lika duktig!
Med på rollistan denna gång har vi dessutom Don Murray, som blev nominerad till en Oscar för hans roll mot Marilyn Monroe i ”Bus Stop” (1956).
När jag läser runt om den här filmen märker jag att den verkligen inte är uppskattad. Folk klagar på allt från klippningen till manusförfattaren. Personligen är det ingenting som stör mig påtagligt. Det enda konkreta jag kan säga om den här filmen är att den är snäppet mörkare och våldsammare än vad vi är vana att se i de föregående rullarna.
Ju mer jag tänker på de här filmerna, desto mer älskar jag dem!
Av mig får den 3/5

Titel: Escape from the Planet of the Apes (1971)
Längd: 88 min
Genre: Action/Sci-Fi
Skådespelare: Kim Hunter, Roddy McDowall, Bradford Dillman, Natalie Trundy, Ricardo Montalban, Eric Braeden
IMDB-betyg: 5.8/10

Handling:
Innan Apornas planet sprängdes, hann Zira och Cornelius in i Taylors gamla farkost som vetenskapsapan Milo hade lagat. De slungas tillbaka i tiden och hamnar i en värld innan deras egen, där aporna inte kan prata och där det är människan som har makten.


De två föregående filmerna ”Planet of the Apes” (1968) och ”Beneath the Planet of the Apes” (1970) har båda handlat om en planet där det är aporna som är ”bossen” och människorna som lever som slavar. I den här filmen däremot är upplägget tvärt om, Zira och Cornelius slungas tillbaka i tiden till den tid då människorna levde som kungar på jorden och där aporna fortfarande inte kunde prata. Intressant tänker jag!
Regissören till den här filmen är Don Taylow, vars gjort en sjuhelsikes många tv-filmer, men bara ett fåtal långfilmer, en av dem är ”The Final Countdown” (1980) där den också handlar om tidsresor, Don Taylor verkar ha en ”thing” för det. I den nyss nämnda filmen har Kirk Douglas och Martin Sheen huvudrollerna, gissa tre gånger vilka deras barn är! Jajemän, skådespelaren Michael Douglas och bråkstaken Charlie Sheen.
Huvudrollerna i den här filmen däremot är de redan nämnda Zira och Cornelius, Kim Hunter och Roddy McDowall. Som dessutom varit med i de tidigare filmerna.
Någonting som jag alltid älskat är schimpanserna Zira och Cornelius förhållande, de är sådär lyckligt kära att man bara vill krama om dem hela tiden! Skulle ge allt för att få ha de där två sparvlarna inlåsta i garderoben som jag kunde ta fram emellanåt och titta på. Åh!
Den här filmen är hur som helst definitivt bättre än den föregående, men ändå snäppet sämre än seriens första. En liten twist på slutet makes it even better!
Av mig får filmen en stabil 3/5

Titel: Beneath the Planet of the Apes (1970)
Längd: 95 min
Genre: Action/Sci-Fi
Skådespelare: James Franciscus, Kim Hunter, Linda Harrison, Maurice Evans, David Watson, Charlton Heston
IMDB-betyg: 6.0/10

Handling:
Brent, en astronaut som kraschat på Apornas Planet, ger sig ut för att hitta den f.d. överlevande astronauten Taylor. Vid första anblick verkar det som att han ha blivit uppslukad av marken, men det visar sig att han befinner sig i en underjordisk stad där människor som överlevt en kärnvapenkatastrof bor.



Första filmen ur den här serien ”Planet of the Apes” (1968) var bra, riktigt bra. Däremot känns det som att den här filmen spårar ur fullständigt. Jag menar, telepati-människor som lever under jorden och som tillber och dyrkar en stor guldig atombomb? Hmm, kind of weird.
Regissören Ted Post har tidigare jobbat med Clint - Clintan – Eastwood i både ”Magnus Force” (1973) och ”Hang ’em High” (1968).
Skådespelargänget är i princip densamma från den föregående filmen, förutom det nya tillskottet James Francisus som spelar astronauten Brent. Jag är helt enkelt för ung för att vara bekänt med hans tidigare filmer, bl.a. ”Naked City” (1958), och en hel drös med olika tv-serier. Kan också berätta att han i sina yngre dagar såg oerhört snygg ut!
Som sagt så är de resterande celibriter välkända om man sett den första filmen i serien, ”Planet of the Apes" (1986), vi har i den listan Zira som spelas av Kim Hunter, den stumma Nova spelandes av Linda Harrison, och naturligtvis Dr.Zaius av Maurice Evans. Den som däremot blev ”utbytt” är Roddy McDowalls roll Cornelius som i den här filmen istället spelas av David Watson.
Trots att jag inte alls uppskattade den här filmen, måste jag ändå erkänna att den stundtals blev ganska charmig, men inte tillräckligt för att ge filmen godkänt! Helt klart sämsta filmen ur serien!
Av mig får den 2/5

Titel: Planet of the Apes (1968)
Längd: 112 min
Genre: Äventyr/Sci-Fi
Skådespelare: Charlton Heston, Kim Hunter, Roddy McDowall, Maurice Evans, Linda Harrison
IMDB-betyg: 8.0/10

Handling:
I en avlägsen framtid kraschlandar ett gäng astronauter på en okänd planet. Väl på plats upptäcker de att intelligenta apor har tagit över planeten, och att stumma människor lever som slavar och försökskaniner.


Eftersom vi bestämde oss för att se ”Rise of the Planet of the Apes” (2011) på bio, och eftersom jag älskar filmmaraton, så bestämde vi oss helt enkelt för att plöja igenom alla de sex filmerna innan vi drog iväg för att se den sjunde på bio.
 Filmens regissör är den Oscarsvinnande (och döda) Franklin J.Schaffner som bl.a. står bakom ”Patton” (1970) och ”Papillon” (1973).
Som huvudrollen och astronauten Taylor spelade den Oscarsvinnande Charlton Heston som varit med i ”Ben-Hur” (1959), ”The Ten Commandments” (1956) och ”Touch of Evil” (1958) som ligger på nr #131 på topp 250-listan på IMDb.
Som schimpansen Dr.Zira spelar Kim Hunter som vann en Oscar för sin roll i ”A Streetcar Named Desire (1951) och som varit med i ”Midnight in the Garden of Good and Evil” (1997), men som onekligen är mest känd som den här filmens karaktär eftersom hon dessutom varit med i uppföljarna ”Beneath the Planet of the Apes” (1970) och ”Escape from the Planet of the Apes” (1971).
Som Ziras fästman Cornelius spelade Roddy McDowall, som var oerhört stilig på den tiden. Det roliga med honom är att han i uppföljarna spelar sonen till sin egen karaktär, Ceasar. Han är sammanlagt med i fyra stycken av filmerna, den här, ”Escapre from the Planet of the Apes” (1971), ”Battle for the Planet of the Apes” (1973) och ”Conquest of the Planet of the Apes” (1972).
Linda Harrison, som också var oerhört vacker, spelade den stumma människokvinnan Nova. Förutom den här och film nr 2, spelar hon dessutom statist i remaken som Tim Burton gjorde ”The Planet of the Apes” (2001).
Det sägs att sminkteamet bestod av över 80 stycken sminköser, och att filmen har rekordet i att ha lagt ner mest utav budgetpengarna på sminket, vilket inte alls är svårt att förstå eftersom apsminket är väldigt imponerande. 
I ärlighetens namn trodde jag att filmen, eftersom den var så gammal, skulle suga apröv (haha!). Men tji fick jag eftersom den faktiskt var riktigt bra! När den kom ut så antar jag att dess syfte var att filmen skulle vara spännande, vilket de inte riktigt lyckades särskilt bra med. Istället måste jag säga att deras ess låg i tankeställningen man som åskådare fick under filmens gång, ”gör vi rätt som behandlar djur som vi gör? Är djur mindre värda? Kommer människan tillslut utplåna sig själv? Varför gör vi skillnad på människa och människa?”.
Jag kan heller inte släppa att maskerna och sminket är så pass bra, det var ju trots allt över 40 år sedan den först hade premiär.
Jag föll pladask för den här intressanta filmen, och jag fullkomligt älskar den överraskande twisten i slutet!
Av mig får den 4/5

Titel: Prince of Persia: The Sand of Time (2010)
Längd: 116 min
Genre: Äventyr
Skådespelare: Jake Gyllenhaal, Gemma Arterton, Ben Kingsley, Steve Toussaint, Alfred Molina, Richard Coyle, Toby Kebbell
IMDB-betyg: 6.7/10

Handling:
En magisk dolk som härskar över tiden har hamnat i fel sorts händer och prins Dastan och prinsessan Tamina ger sig ut i öknen för att hindra dess onda härskare för att förstöra världen.


Första gången jag såg den här filmen var på bio för drygt ett år sedan. Bestämde mig sedan för att se den en gång till för någon vecka sedan.
Regissören Mike Newell, en lagom söt gubbe på 69 år, ligger bakom den här filmen. Tidigare har han gjort den kända komedin ”Four Weddings and a Funeral” (1994), ”Mona Lisa Smile” (2003) och ”Harry Potter and the Goblet of Fire” (2005).
Snyggingen och huvudrollsinnehavaren Jake Gullenhaal har biffat upp sig riktigt ordentligen i den här filmen. Oftast känner man igen honom i den gängliga kroppen med kortklippt hår, i den här filmen däremot har han biffat upp sig sjukt mycket och har dessutom ett axellångt hår som fladdrar i vinden. Minns att alla paparazzis blev helt galna när de för första gången såg han nya ”look”.
Hur som helst så kan man se honom i hans Oscarsnominerade ”Brokeback Mountain” (2005), hans klassiska genombrott ”Donnie Darko” (2001), thrillern ”Zodiac” (2007) och de två senaste jag har sett med honom ”Love and Other Drugs” (2010) och ”Source Code” (2011).
Prinsessan Tamina spelas av den otroligt vackra Gemma Arterton. Henne såg jag personligen senaste i drama/komedin ”Tamara Drewe” (2010), men hon är dessutom med i thrillern ”The Disappearance of Alice Creed” (2009) och den härliga filmen ”The Boat That Rocked” (2009).
Två hårda sanningar om skådespelaren Ben Kingsley: Han är alltid skallig och han spelar alltid ond! Honom kan man se mot Leonardo Di Caprio i ”Shutter Island” (2010), ”Tuck Everlasting” (2002) (som är mitt första film-minne av honom) och hans vinnande Oscars för filmen ”Gandhi” (1982).
Det syns väldigt tydligen på krigsscenerna att filmen är baserad på ett tv-spel (med samma namn), kan inte förklara det bättre än att jag tycker att scenerna känns väldigt ”tv-speliga”.
Någonting som är klassiskt för Disneyfilmer (Ja, det här är en Disneyproduction) är att karaktärerna är antingen onda eller goda, det finns ingenting mittemellan. En annan sak är också att hur risigt till huvudpersonerna än ligger så slutar det alltid, alltid, lyckligt. Förlåt för spoilern där, men tittar man på den här filmen är det inte för att man vill använda sin intellektuella hjärna. Nej nej, man tittar helt enkelt på den för att man vill komma bort från verkligheten ett tag, och det lyckas man med!
Av mig får den en neutral 3/5

Titel: Hanna (2011)
Längd: 111 min
Genre: Action
Skådespelare: Saoirse Ronan, Cate Blanchett, Eric Bana, Tom Hollander, Jessica Barden, Olivia Williams
IMDB-betyg: 7.0/10

Handling:
Den 16 åriga Hanna har hela sitt liv levt i den finska vildmarken tillsammans med sin far som har uppfostrat och tränat henne till att bli en lönnmördare.
Dagen kommer då hon låter sig själv fångas av Marissas underrättelsetjänst som alla dessa år har jagat fadern och mördat hennes mor.


Den unga skådespelaren Saoirse Ronan är just nu H-E-T på röda mattan och hon är sjukt omtyckt av precis alla! Inklusive av mig.
Just den här typen av film är någonting helt nytt för regissören Joe Wright, som tidigare helt snöat in sig på superdraman!  Han satsar dessutom på kvalitet framför kvantitet eftersom han tidigare ”bara” gjort fyra spelfilmer, ”The Soloist” (2009), ”Atonement” (2007) och ”Pride and Prejudice” (2005). Alla nyss nämnda titlar är verkligen sjukt bra och otroligt vackra.
Om vi vänder tillbaka våra blickar till stjärnskottet Saoirse Ronan kan vi komma fram till att hon varit med i ganska många braiga filmer, bl.a. den redan nämnda ”Atonement” (2007) där hon blev nominerad till en Oscar, ”The Lovely Bones” (2009), ”City of Ember” (2008) där man blir otroligt sugen på att springa efter man har sett den, och ”The Way Back” (2010). Dessutom är hon också snart aktuell med filmatiseringen av boken ”The Host” av Twilight-författaren Stephenie Meyer, som jag faktiskt har läst. Vad jag vet är det än så länge bara Saoirse Ronan som har blivit announced på rollistan, än så länge som sagt.
Den andra kvinnliga huvudrollen körs av Cate Blanchett. Spontant skulle jag säga att hon är mest känd som Galadriel från ”Lord of the Rings” (2001-2003)-filmerna, men dessutom David Finchers ”The Curious Case of Benjamin Button” (2008). Hon är, förutom de redan nämnda titlarna, med i jättemycket annat också naturligtvis, bl.a. vann hon en Oscars för henne roll i ”The Aviator” (2004).
Eric Bana, eller snygg-Eric som jag kan tänka mig att han kallades i hans hemby när han var ung, spelade pappan till Hanna aka Saoirse Ronan. Honom kan man se som grön och skitarg i filmen ”Hulk” (2003), som soldat i ”Black Hawk Down” (2001), i den romantiska komedin/dramat ”Lucky You” (2007) mot Drew Barrymore, och som Nero i filmatiseringen av ”Star Trek” (2009).
En av de bad-guys spelades av Tom Hollander, en man som ser fruktansvärt elak och äcklig ut. Allvarligt. Regissören Joe Wrigth verkar gilla honom ganska mycket, eftersom han är med i hela tre av hans filmer; den här, ”Pride and Prejudice” (2005) och ”The Soloist” (2009). Han är dessutom med i ”Pirates of the Caribbean: Dead Mans Chest” (2006) och ”Pirates of the Caribbean: At the Worlds End” (2007).
Den unga skådespelerskan Jessica Barden stör mig något så in i helvete, det finns inte ord på hur mycket jag ogillar na! Såg henne senast i ”Tamara Drewe” (2010) och ville nästan dö när jag såg henne.
Det jag tyckte var lite intressant med filmen var att den helt uteslöt det normalt ”viktiga” informationen och frågorna som man oftast begär som åskådare. ”Varför, hur när”. Istället fokuserade den helt på att vi i publiken helt enkelt skulle acceptera det faktum att en liten mördarmaskin till tjej kutade omkring med superskitigt hår och dödade folk. Det kändes nästan som en lättnad att slippa fundera så mycket på det och istället helt enkelt släppa taget och go with the flow.
Skådespelarna gör ett oklanderligt jobb och storyn är spännande och intressant. En klart godkänd film med andra ord!
Av mig får den 4/5

Titel: Cowboys & Aliens (2011)                        
Längd: 118 min
Genre: Action/Sci-Fi
Skådespelare: Daniel Craig, Harrison Ford, Abigail Spencer, Sam Rockwell, Olivia Wilde, Paul Dano
IMDB-betyg: 6.5/10

Handling:
Året är 1873. I ett litet samhälle i Arizona anländer ett rymdskepp som kidnappar några av byns invånare. Cowboyen Jake och sheriffen Woodrow samlar ihop ett gäng bybor för att hämta tillbaka sina egna.


Nu, om någonsin har det blivit otroligt populärt med de så kallade ”mash-ups” som börjar synas allt mer i musikens värld, där de helt enkelt blandar två olika genrer så att det tillslut blir ett helt nytt sound. Av titeln att döma kan väl ingen missa vilken sorts mash-up den här filmen är? Just det, Cowboys blandat med moderna Aliens.
Min spontana tanke innan biobesöket var att jag var lite orolig för hur det egentligen skulle fungera. När den ”övernaturliga” scenen först kom blev det lite löjligt, men när man väl vant sig och accepterat den verkligen udda kombinationen så måste jag ändå erkänna att det på någon sätt faktiskt fungerade. Otroligt nog.
Regissören är Jon Favreau, som står bakom de actionspäckade ”Iron Man” (2008) och ”Iron Man 2” (2010). MEN det intressanta med honom är det faktum att han är en ganska känd skådespelare som ofta väljer komedier av olika slag, bl.a. ”I Love You, Man” (2009), som röst i familjefilmen ”G-Force” (2009) och i ”Couples Retreat” (2009) mot hans polare Vince Vaughn. I ärlighetens namn har jag aldrig tänkt på att Jon Favreau-regissören och Jon Favreau-skådespelaren är samma karl, det kom faktiskt som en smärre chock för mig nu. Pinsamt, men sant.
Över till rollistan! Som Cowboyen spelar Daniel Craig, han är smutsig, svettig och jävligt plutig när det kommer till hans mun. Jag är absolut inget stort fan av den mannen för fem öre, tycker till och med att han kan se ganska dryg ut. Men han gjorde faktiskt ett bra jobb i den här filmen! Mest känd är han däremot som James -007- Bond i ”Casino Royale” (2006) och ”Quantum of Solace” (2008), dessutom i den snart aktuella ”The Girl with the Dragon Tattoo” (2011) där han kommer att spela huvudrollen Mikael Blomkvist.
Harrison Ford i en cowboy-hatt? Hmm, vart man sett det tusen gånger tidigare? Ja just det, i ”Indiana Jones” (1981-2008)-filmerna. Förutom de redan nämna är han även den kaxiga Han Solo i ”Star Wars” (1977-1983)-filmerna. Han är, och kommer alltid att vara, en av de största äventyrs-hjältarna.
Den kvinnliga huvudrollen gjordes av Olivia Wilde, som för mig är ett relativt nytt ansikte. Hon kan ses i tv-serien ”House” (2004-) och den nya ”Tron: Legacy” (2010). Däremot är hon just nu aktuell med massor med filmer, en tjej som klättrar upp i karriärstegen med andra ord.
Med på rollistan fanns dessutom den som enligt mig är jävligt underskattad, Sam Rockwell. Honom kan man se i bl.a. ”Moon” (2009), som äckel i ”The Green Mile” (1999) och i actionfilmen ”Iron Man 2”(2010). Som sagt: Sjukt underskattad!
Vad jag har förstått så är filmen eller själva idén baserad på en tidning av Scott Mitchell Rosenberg, vilket låter rimligt.
Filmen var bra, men tyvärr inte mer än så. Jag fann slutet ganska osannolikt (okej då, MER osannolikt än hela Alien-grejen) och ganska intetsägande, men när det kommer till actionfilmer får man inte vara alltför kräsen!
Den får 3/5

Titel: Surrogates (2009)
Längd: 89 min
Genre: Action/Thriller/Sci-fi
Skådespelare: Bruce Willis, Rosamund Pike, Radha Mitchell, James Cromwell, Boris Kodjoe
IMDB-betyg: 6.2/10

Handling:
I en inte så avlägsen framtid har mänskligheten valt att, istället för att gå ut, köpa robotversioner av sig själva som är vackra och tåliga. Detta gör att människorna kan leva sina liv från hemmets trygga vrå. FBI-agenten Tom Greer undersöker ett gåtfullt mord på en collegestudent, men det går djupare än han någonsin hade trott och han tvingas fatta livsfarliga beslut.


Min spontana tanke är att hela konceptet doftar lite ”Gamer” (2009) med Gerard Butler, som också utspelar sig i framtiden där man på liknande sätt ”byter kropp”. Typ. Min andra tanke är: Fan, cool idé!
”Surrogates” är regisserad av Jonathan Mostow, som står bakom exempelvis ”Breakdown” (1997), Oscarsvinnande ”U-571” (2000) och ”Terminator 3: Rise of the Machines” (2003).
Som huvudroll och FBI-agent har vi Bruce Willis. Den skalliga Bruce Willis känner nog de flesta igen från den grymma ”The Sisth Sence” (1999), ”Lucky Number Slevin” (2006) eller de många ”Die Hard” (1988-2012)-filmerna. Personligen har jag inga dunderkänslor över Bruce, vet inte riktigt varför, men det känns som att han är en sådan klassisk action-klyscha, fastän han är en mycket duktig och beundransvärd skådespelare.
Den oförskämt snygga Rosamund Pike spelar en av de kvinnliga huvudrollerna. Henne kan man se i bl.a. det vackra dramat ”Pride and Prejudice” (2005) där hon spelar Jane Bennet.
Med på rollistan har vi även James Cromwell. Ni vet han som spelar fängelsedirektören i ”The Green Mile” (1999) som hade en fru med cancer? Han är hur som helst dessutom med i ”The Queen” (2006), ”I,Robot” (2004) och blev vinnare av en Oscar i filmen ”Babe – Den modiga lilla grisen” (1995) (som jag alldeles nyss såg trailern och grät en smula).
Personligen tycker jag att filmens koncept och idé var väldigt intressant och faktiskt ganska spännande (förutom att man på tre sekunder listade ut ”the bad guy”). Däremot känner jag att någonting fattades. Mer spänning? Vattentätare historia? Mindre lättmjölks-karaktärer? Någonting åt det hållet skulle jag tro.
Men är man ett fan av Bruce Willis + lagom dos med action blandat med Sci-fi, då borde man se den!
Jag ger den en stadig 3/5

Titel: Avatar (2009)
Längd: 162 min
Genre: Äventyr/Action
Skådespelare: Sam Worthington, Zoe Saldana, Sigourney Weaver, Michelle Rodrigues, Stephen Lang, Joel David Moore, Giovanni Ribisi
IMDB-betyg: 8.1/10

Handling:
På planeten Pandora är människorna i full gång med att ta av befolkningen Na’vis naturresurser. Den rullstolsburne Jake splittras mellan hans eget folk och hans kärlek till stammens drottning Neytiri.


Jag har aldrig varit med om något värre hajpning kring någon film. Någonsin.
År 2009 då jag släntrade in i biosalongen var mina förväntningar på topp, mina sinnen på helspänn och min mage sådär härligt förväntansfull. Eftersom jag hade hört så ofantligt mycket om den här filmen bestämde vi oss för att åka iväg 15 mil från vår vanliga lilla biograf, till en som var mycket större och flashigare. Vi kostade på oss de s.k. ”fat-guy”-stolarna (=större stolar + mer benutrymme) och de bästa platserna i hela biografen. Snacksen var köpta och jackan låg likt en filt över benen. ”- Här ska ses bio!”. När filmen var slut blev jag däremot lite besviken. Missförstå mig inte, filmen är verkligen jättebra. MEN, eftersom den verkligen var fruktansvärt hajpad ville man inte vara den som gick med the flow och tyckte som alla andra. Samma sak var när Facebook först blev populärt, då ville man inte göra sig en användare eftersom alla andra hade det. Does that make any sense?
Hur som helst tyckte jag då att den var bra, men jag blev inte superimponerad. Däremot när jag nu några år senare har sett den i Blu-ray, har jag blivit helt blown away.
James Cameron - mannen, myten, legenden – står som både regissör och manusförfattare till den här filmen. Han är en man som är känd för att göra helt storslagna filmer. Jag nämner givetvis hans ”Titanic” (1997) som vann hela 11 Oscars (!!!!!!!), varenda en mycket välförtjänt naturligtvis. Den som inte gråter, eller i alla fall tycker att den är sorglig, har ett hjärta av sten. Punkt. Förutom den ligger han även bakom ”Terminator 2” (1991) och ”Aliens” (1986).
Sam Worthington spelar den manliga huvudrollen Jake, honom kan man se i bl.a. ”Terminator Salvation” (2009) och ”Clash of the Titans” (2010). Han är en klassisk action-kille, med andra ord. Tanken var först att Matt Damon eller Jake Gyllenhaal skulle få spela Jake, men James Cameron valde istället den relativt okända Sam Worthington.
Som Neytiri spelar Zoe Saldana, som jag senast såg i ”Takers” (2010) och ”Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl” (2003), men hon är även med i ”Star Trek” (2009) och den romantiska komedin ”Guess Who” (2005).
Det kommer heller inte som en överraskning att James Camerons favorit, Sigourney Weaver, har en roll i filmen. Hon är mest känd från de grymma ”Alien” (1979-1997)-filmerna. Senast såg jag henne däremot i komedierna ”You Again” (2010) och ”Paul” (2011).
En kul detalj om den här filmen är också att den är en av världens mest dyra filmer, har för mig att den dessutom blev den film som dragit in mest med pengar genom tiderna. James Cameron sägs också har meddelat att ”Avatar” ska få hela två uppföljare.
Jag har förut kastat lovord över filmen ”2012” (2009) för de grymma specialeffekterna. Däremot vågar jag påstå att ”Avatar” ligger på snäppet bättre. Den s.k. befolkningen Na’vi ser otroligt verkliga ut och effekterna är som sagt hur coola som helst.  
Att se den i Blu-ray är verkligen en upplevelse, och för att härma Ö&B´s reklam: Det är price-less!
Jag känner litegrann att mina ord inte riktigt räcker till och kan mäta sig över hur häftig den här filmen faktiskt är. Se den helt enkelt!
Av mig får den absolut 5/5